Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:
Dark Mark & Skeleton Joe – Dark Mark vs Skeleton Joe
Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.
20. Hayes Carll – You Get It All
– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.
– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.
18. Stahlwerk 9 – Natriumchlorid
– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.
17. Cody Jinks – Mercy
– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.
16. Riddy Arman – Riddy Arman
– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.
15. Dead Melodies – Fabled Machines of Old
– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.
14. Henrik Meierkord – Kval
– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.
13. Vincent Neil Emerson – Vincent Neil Emerson
– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.
12. Lotus Thrones – Lovers in Wartime
– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.
11. Johan G. Winther – The Rupturing Sowle
– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.
10. Rome – Parlez-Vous Hate?
– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.
9. Den Sorte Død – Den Sorte Død
– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.
8. Pascal – Fuck Like a Beast
– Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.
7. Cole Chaney – Mercy
– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.
6. Nick Cave & Warren Ellis – Carnage
– Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.
5. Charles Wesley Godwin – How the Mighty Fall
– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.
4. Damon Albarn – The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows
– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.
3. Lingua Ignota – Sinner Get Ready
– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers Ordet, Bressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.
2. Thåström – Dom som skiner
– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?
Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.
Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.
1. Ossler – Regn av glas
– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?
Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.
Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.
Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.
Vi ses snart igen,
Niklas
482 MHz 