Recensioner: 2021-01-16

Efter en mycket intensiv december, med nya texter nästan varje dag, kände jag mig oinspirerad, tömd och överexponerad. Jag fick lov att ta en paus från 482 MHz och försöka bli mig själv igen. Jag är på god väg och passar därför på att göra en lowkey-comeback. Idag ger jag er en mäktig bunt ny musik. Två singlar, två album. Varsågoda.


Frida Hyvönen – ”A Funeral in Banbridge

– Äntligen. Äntligen är hon tillbaka. Hon med stort H. Förra plattan, Kvinnor och barn (2016), var ett av 10-talets bästa album, men sedan dess har det varit tyst från Frida Hyvönen. Tills nu. I mars kommer fullängdaren, och idag kom alltså första smakprovet. ”A Funeral in Banbridge” är lika mycket en mycket kärnfull kortnovell om tillhörighet, familjeband och döden, som det är en kristallklar poplåt med jangly Marr-gitarrer och Hyvönens distinkta pianosound. Precis som hennes partner Christian Kjellvander är Hyvönen en sagolik historieberättare, vilket vi påminns om här.

Vidare sjunger hon åter på engelska efter att på Kvinnor och barn för första gången sjungit på svenska. Alla vi som knäcktes av hennes svenska texter blev kanske lite oroliga när det i försnacket stod klart att det nya, kommande materialet skulle bli på engelska, men efter att ha lyssnat på nya singeln har det visat sig att den oron var helt obefogad. Frida Hyvönen är, oavsett språk, en av våra allra bästa textförfattare. Och ”A Funeral in Banbridge” är årets första fullträff.


Pierce With Arrow – ”She Pined Away

– En av de bästa upptäckterna jag gjort de senaste veckorna heter Pierce With Arrow. De kommer från Berlin och gör kylslagen, kantig och mycket atmosfärisk musik i gränslandet mellan dark ambient, drone och darkwave. Rekommenderas starkt.


Inade & Circular The Saturnine Broadcasting

– Tyska dark ambient-favoriterna Inade har gjort ett split-album med landsmannen Circular – och resultatet är bländande. Inade visar att de alltjämt tillhör genrens allra tyngsta, och deras halva är full av tunga ljud, allomslutande drones och domedagsatmosfärer. Men Circular, däremot, bjuder på luftiga, krispiga och vackra ljudkulisser, och kontrasterna som uppstår skapar en känslosam platta man inte slänger på hur som helst. The Saturnine Broadcasting är en skiva att sjunka ner i, att försvinna i. Det måste man vara beredd på, annars gör man sig själv och plattan en otjänst. Den släpptes så sent som 28 december i fjol, och hamnade därför utanför årsbästa-listan. Hade den släppts tidigare hade den knipit en bra placering.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”With the Flood to Light” (Inade), ”Into the Deepest Currents” (Circular)


Henrik MeierkordKval

– Stämningsmästaren Henrik Meierkord är tillbaka med ett nytt opus, det andra på holländska labeln Ambientologist. Det är ett 74 minuter långt album fyllt med oroliga stycken, djupt försänkta i sorg och framförda med stråkar – och då särskilt Meierkords så mäktiga cello. Tidigt in i första lyssningen stod det klart att detta är ett album där uttrycket Meierkord tidigare jagat, fångat och finslipat når sin fulla potential. Meierkord nosade på detta med skivorna Flykt och Själ (båda 2019), men nådde aldrig lika långt som nu. Nu har han skapat något som är bortom musik, och något som egentligen redan legat och ruvat i den nordeuropeiska folksjälen i århundraden och som vi alla bär med oss. Jag pratar om ljud och bilder lika självklara, lika vackra, som våra urskogar, vår ensamhet, vår sorg och våra gemensamma rötter och sår. Kval är också något så ovanligt och motsägelsefullt som en fullständigt kompromisslös skiva med en tydlig konstnärlig linje och vision, men som vi alla ändå kan relatera till och ta till oss, om vi bara tillåter oss att göra det.

Det vore simpelt att kalla Kval för en ambientskiva när den alldeles uppenbarligen är så mycket mer. Kval är folkmusik in i märgen. Den renaste, ärligaste och mest drabbande folkmusik du kommer att höra på sannolikt väldigt länge. Visst, alla stycken når inte lika högt (”Dröm” hade jag till exempel kunnat vara utan då den skär sig med övriga plattan), men det är helheten som är intressant här, och trots ett fåtal dippar håller den ihop. Betyget nedan får gälla tills vidare, men kan mycket väl förtjäna att revideras framöver.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Gryning

Recension: Henrik Meierkord – Själ

Henrik

2019 är över och 2020 är här. Även om det konsumerades enorma mängder musik i fjol hann jag bara skriva om en bråkdel. Särskilt på senhösten och i december släpptes en handfull intressanta plattor som på grund av diverse års- och årtiondessummeringar inte hann avhandlas. Detta tänkte jag ändra på nu. Först ut är den alltid lika produktive 482 MHz-favoriten Henrik Meierkord och plattan Själ, släppt i början av december på nederländska ambient-labeln Ambientologist.

Bara två månader tidigare hade Meierkord släppt albumet Flykt – en skiva jag i min recension kallade varm och trösterik, om än väl mastig, och som jag belönade med betyget 8/10. Att det så kort därpå skulle komma ett till album hade jag inte räknat med ens från flitige Henrik Meierkord, men så blev det.

Flykt var en i huvudsak ljus historia. Ett slags uppbrott och flykt från sådant som tynger ner och söndrar, och en resa mot något nytt och helande. Skivan skydde inte mörkret, men det fanns där mest som ett nödvändigt ont – ett oundvikligt hinder på väg mot något bättre. Ska man se Själ som ett slags fortsättning eller uppföljare (och det är det naturligtvis inte alls säkert att man ska) är det som att mörkret från Flykt förökat sig och kommit ikapp den flyende. Vart stycke på Själ är som insvept i svart säckväv och sinnesstämningen blir tydlig redan på oroliga öppningsspåret ”Trädet”. Tyngre, både vad gäller ljudbild och emotioner, blir det redan på nästa stycke, tillika titelspåret, ”Själ”. Stora, varma, men också hypnotiska och hotfulla, cellor lockar en ner i den där svarta tjärnen som är Meierkords värld. Och sedan är man förlorad.

Ren och fin” luras med sin harmoniska titel och är snarare som ett slags Popul Vuh-aktigt soundtrack till ett paganistiskt offerbål. På ”Kommunikation” kommunicerar Meierkords stråkar med ett mycket sorgesamt piano – och de båda instrumenten når fullständig konsensus. Gnissliga mästerstycket ”Sväva” är skivans kanske mörkaste stund (men som ni förstår är det svårt att avgöra), och även här frammanas bilder av hedniska samhällen och riter i förgångna tider.

Finns det någon som helst respit på plattan kommer den på vackra stycket ”Växt”. Klaustrofobin som slutit sig om en lättar här något. Man är fortfarande nedsänkt i något slags sorg, men man kan andas – och nästan berusad tror man sig kunna skönja en ljusstrimma. Hypnotiska, korta stycket ”Moln” kommer och går, och man märker inte att det lilla ljus man trodde sig se har slocknat. Återigen invaggad i mörkret avslutas sedan skivan med vad som skulle kunna vara det bästa spåret  – ambientartisten Anthénes fantastiska omtolkning av Meierkords stycke ”Kraft”. Meierkords original är inbjudande och varmt, Anthénes remix är olycksbådande och tung – och inget annat än ren och skär dark ambient av allra yppersta klass.

Min främsta kritik mot Flykt var dess längd (90 minuter!). Själ å sin tur är 36 minuter kärnfull, fokuserad och enhetlig neo-classical ambient av en artist och konstnär på toppen av sin förmåga. Det är också en orädd djupdykning ner i mörkret – dels ens eget, och dels det runtomkring oss – inbillat eller verkligt – men det är alltid fascinerande, aldrig defaitistiskt.

Rydebäckssonen Henrik Meierkord borde finnas i medvetandet hos alla som gillar mörk ambientmusik eller neo-klassiskt, och finns det någon rättvisa här i världen blir det väl till slut så, men tills vidare ska jag fortsätta tjata.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Kraft eller Sväva

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Flykt, Meipr – Egalecto