Etikett: ambientologist

Recensioner 2021-07-30

Två månader har gått sedan det senast publicerades något på 482 MHz. Två månader som präglats av en kris och återhämtning från densamma, sommar och andra prioriteringar. Men nu när sommaren så sakteliga närmar sig upphällningen har också skrivarlusten kommit igång igen. Även om det har varit (och fortfarande är) sommar har det inte rått brist på bra musik. I föreliggande text redogör jag får några album och singlar jag lyssnat på och tyckt om den senaste tiden. Vissa dagsfärska, andra har funnits ute ett tag. Varsågoda.

Stilla Havet – Samtiden sliter oss isär (album)

Tidigare i somras släppte Stilla Havet sitt tredje album. Och precis som på förra plattan, 2019 års Brinnande horisont, är de djupt förankrade i 1980-talet. Och man förstår dem. Det är inte för inte som plattan heter Samtiden sliter oss isär. Det är en särdeles grym tid vi tvingas leva i nu.

Texterna, om sjukdom, död och om samtiden, är allmängiltiga, men musiken sjuder av referenser till 80-talet, och legendariska synthpopband som Human League och Visage. På det hela taget är det Stilla Havets bästa platta hittills. Melodierna är starkare än tidigare – och det finns fler av dem. Texterna hade däremot kunnat renodlas och fokuseras (less is more, om man har något vettigt att säga) och flera nödrim hade kunnat bantas bort. Plattan hade också tjänat på en eller ett par låtar med tyngd, suggestion och/eller dramatik. Nu får man åtta synthpoplåtar, som alla går i ungefär samma takt och har ungefär samma bpm, och det är väl trevligt, men ännu trevligare är det med dynamik. Jag är dessutom tämligen säker på att Elias & co utan vidare hade kunnat skriva något i stil med Ultravox mäktiga ”Just For a Moment” eller a-ha:s klassiker ”The Sun Always Shines on TV” utan att göra bort sig.

Men som sagt, detta är ändå bandets hittills bästa platta, där starka synthpopmelodier formligen trängs.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Farsot”

Om ni gillar detta: Visage – Visage

A Place to Bury Strangers – Hologram (EP)

Ett av mina favoritband från det sena 00-talet är tillbaka. Senast vi hörde från APTBS skrev vi 2018. Själv tappade jag dem runt 2012. Anledningen till detta är högst oklar – de hade vid det laget ännu inte släppt något undermåligt och det har de fortfarande inte. Nu är jag emellertid väldigt glad över att de är tillbaka, både på musikscenen och i mitt liv. Deras patenterade blandning av öronbedövande gitarrmattor och malande rytmer, där vacker atmosfär dynamiskt bryter av, är aldrig fel. Och nya EP:n är i sanning en felfri historia.

På Holograms fem spår ryms allt man älskar med deras musik. Här finns energin och råheten (”End of Night”), svärtan (”In My Hive”) och attityden (”I Might Have”), men här finns också atmosfären (makalösa avslutaren ”I Need You”) och en känsla för finlir och melodi de mer än gärna får utforska närmare (Marr-jangliga ”Playing the Part”). Alltsammans förvaltas med precision och passion, och så fort plattan är slut är jag där med mina svettiga fingrar och sätter igång den igen. Kunde jag motivera att ”slösa” en tiopoängare på en EP hade jag gjort det nu.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”I Need You”

Om ni gillar detta: gräv bakåt i APTBS diskografi

Anna Bodotter – Strålande utsikter (album)

Inte ens ett år efter debutplattan Kom ta bilder är Anna Bodotter tillbaka med en uppföljare. Oroväckande snart, kanske vissa tycker, men faktum är att Strålande utsikter är ett oförskämt genomarbetat och fokuserat album – med ett starkare låt- och textmaterial än på debuten.

Både kent och Postal Service, Annika Norlin och The Cure, hörs i Bodotters urmelankoliska synthvisor – visor om det liv som levs/genomlids av helt vanliga människor. Människor från småstäder, som köper mjölk, går promenader, längtar efter kärlek, längtar efter sällskap, minns och undrar om detta är allt. ”Efter 30 är man ensam på ett sätt som blottar själen” sjunger hon i avslutande ”Vi är fortfarande ganska unga” och jag konstaterar snabbt att det är en av de bästa textraderna jag hört i år. Låten, sedan, är inte bara albumets bästa, det är också en av de vackraste svenska låtarna från i år.

Det är med enkla medel hon jobbar, Anna Bodotter. Som alla som vill nå ut och beröra använder hon ett språk alla kan förstå, och hon skriver melodier som inte tar några omvägar in till hjärtat. Men det blir sällan för enkelt (även om ett vissa undantag finns) och det mesta är gjort med så mycket finess och fingertoppskänsla att inget annat än ett åtminstone halvbrett genombrott vore rättvist nu.

Bodotter är en sann underdog – hon gör allt på egen hand, från låtskrivande till slutmix och PR – men hon är värd både uppskattning och uppmärksamhet. Strålande utsikter släpps idag fredag, 30/7, och det kan mycket väl bli skivan som breakar henne. Gud vet att den är bra nog.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Vi är fortfarande ganska unga” (eller möjligen nostalgiska, Postal Service-minnande ”Tre höghus”)

Om ni gillar det: The Postal Service – Give Up

Salience of Line (med Sole och Henrik Meierkord) – ”To Steep in Loss” (låt)

Holländska ambient-labeln Ambientologist har släppt sin andra volym i Sustain-serien, där artister återanvänder och omarbetar varandras material. En av singlarna från plattan är ett samarbete mellan amerikanska Katia Haywood (aka Salience of Line) och svenska 482-favoriterna Henrik Meierkord och Sole Gipp Ossler. ”To Steep in Loss” är lika mycket hypnos som musik, lika mycket en naturupplevelse som låt. Meierkords gnisslande cello är urskogen som slukar en, Sole är skogsrået som kallar på en och Haywoods piano är det hypnotiska lugn man känner och vilar i. Sammantaget ett särdeles lyckat samarbete!

Nicole Sabouné – ”Hard to Breathe” (låt)

Följer man Nicole Sabouné på Instagram är det tydligt att hon numera är (väldigt) lyckligt kär. Trots det (eller kanske på grund av det?) lyckas hon skriva detta knytnävsslag till låt, om kvävande svartsjuka och malande otillräcklighet. Inramningen känns rätt långt ifrån de goth-hymner hon skämt bort oss med på Miman och 2019 års EP Come My Love, och mer som en blinkning till första plattans moody indieskrammel. Som tur är är hon lika vass på det.

Vi skriver nu 2021, och det är åtta år sedan Sabouné debuterade. Hon har fortfarande inte gett ut annat än ren kvalitet. Tredje fullängdaren Attachement theory, producerad av Jenny Wilson, kommer i september. Längtar.

Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows” (låt)

Albarn tar sin urengelska popmelankoli och planterar den i isländsk jord. Resultatet är lika hjärtekrossande och mäktigt som man väntar sig. Och Albarn visar återigen varför han är den låtskrivare ur britpopgenerationen som åldrats bäst. ”The Nearer the Fountain” är, ihop med Osslers ”Svarta svan”, årets i särklass bästa låt, och en sanslöst vacker skildring av förlust och sorg jag kommer bära med mig sannolikt till döddagar.

”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows” är första singeln att släppas från plattan med samma namn. Albumet släpps 12 november.

Recensioner: 2021-01-16

Efter en mycket intensiv december, med nya texter nästan varje dag, kände jag mig oinspirerad, tömd och överexponerad. Jag fick lov att ta en paus från 482 MHz och försöka bli mig själv igen. Jag är på god väg och passar därför på att göra en lowkey-comeback. Idag ger jag er en mäktig bunt ny musik. Två singlar, två album. Varsågoda.

Frida Hyvönen – ”A Funeral in Banbridge”

– Äntligen. Äntligen är hon tillbaka. Hon med stort H. Förra plattan, Kvinnor och barn (2016), var ett av 10-talets bästa album, men sedan dess har det varit tyst från Frida Hyvönen. Tills nu. I mars kommer fullängdaren, och idag kom alltså första smakprovet. ”A Funeral in Banbridge” är lika mycket en mycket kärnfull kortnovell om tillhörighet, familjeband och döden, som det är en kristallklar poplåt med jangly Marr-gitarrer och Hyvönens distinkta pianosound. Precis som hennes partner Christian Kjellvander är Hyvönen en sagolik historieberättare, vilket vi påminns om här.

Vidare sjunger hon åter på engelska efter att på Kvinnor och barn för första gången sjungit på svenska. Alla vi som knäcktes av hennes svenska texter blev kanske lite oroliga när det i försnacket stod klart att det nya, kommande materialet skulle bli på engelska, men efter att ha lyssnat på nya singeln har det visat sig att den oron var helt obefogad. Frida Hyvönen är, oavsett språk, en av våra allra bästa textförfattare. Och ”A Funeral in Banbridge” är årets första fullträff.

Pierce With Arrow – ”She Pined Away”

– En av de bästa upptäckterna jag gjort de senaste veckorna heter Pierce With Arrow. De kommer från Berlin och gör kylslagen, kantig och mycket atmosfärisk musik i gränslandet mellan dark ambient, drone och darkwave. Rekommenderas starkt.

Inade & Circular – The Saturnine Broadcasting

– Tyska dark ambient-favoriterna Inade har gjort ett split-album med landsmannen Circular – och resultatet är bländande. Inade visar att de alltjämt tillhör genrens allra tyngsta, och deras halva är full av tunga ljud, allomslutande drones och domedagsatmosfärer. Men Circular, däremot, bjuder på luftiga, krispiga och vackra ljudkulisser, och kontrasterna som uppstår skapar en känslosam platta man inte slänger på hur som helst. The Saturnine Broadcasting är en skiva att sjunka ner i, att försvinna i. Det måste man vara beredd på, annars gör man sig själv och plattan en otjänst. Den släpptes så sent som 28 december i fjol, och hamnade därför utanför årsbästa-listan. Hade den släppts tidigare hade den knipit en bra placering.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”With the Flood to Light” (Inade), ”Into the Deepest Currents” (Circular)

Henrik Meierkord – Kval

– Stämningsmästaren Henrik Meierkord är tillbaka med ett nytt opus, det andra på holländska labeln Ambientologist. Det är ett 74 minuter långt album fyllt med oroliga stycken, djupt försänkta i sorg och framförda med stråkar – och då särskilt Meierkords så mäktiga cello. Tidigt in i första lyssningen stod det klart att detta är ett album där uttrycket Meierkord tidigare jagat, fångat och finslipat når sin fulla potential. Meierkord nosade på detta med skivorna Flykt och Själ (båda 2019), men nådde aldrig lika långt som nu. Nu har han skapat något som är bortom musik, och något som egentligen redan legat och ruvat i den nordeuropeiska folksjälen i århundraden och som vi alla bär med oss. Jag pratar om ljud och bilder lika självklara, lika vackra, som våra urskogar, vår ensamhet, vår sorg och våra gemensamma rötter och sår. Kval är också något så ovanligt och motsägelsefullt som en fullständigt kompromisslös skiva med en tydlig konstnärlig linje och vision, men som vi alla ändå kan relatera till och ta till oss, om vi bara tillåter oss att göra det.

Det vore simpelt att kalla Kval för en ambientskiva när den alldeles uppenbarligen är så mycket mer. Kval är folkmusik in i märgen. Den renaste, ärligaste och mest drabbande folkmusik du kommer att höra på sannolikt väldigt länge. Visst, alla stycken når inte lika högt (”Dröm” hade jag till exempel kunnat vara utan då den skär sig med övriga plattan), men det är helheten som är intressant här, och trots ett fåtal dippar håller den ihop. Betyget nedan får gälla tills vidare, men kan mycket väl förtjäna att revideras framöver.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Gryning”

Recension: Henrik Meierkord – Själ

Henrik

2019 är över och 2020 är här. Även om det konsumerades enorma mängder musik i fjol hann jag bara skriva om en bråkdel. Särskilt på senhösten och i december släpptes en handfull intressanta plattor som på grund av diverse års- och årtiondessummeringar inte hann avhandlas. Detta tänkte jag ändra på nu. Först ut är den alltid lika produktive 482 MHz-favoriten Henrik Meierkord och plattan Själ, släppt i början av december på nederländska ambient-labeln Ambientologist.

Bara två månader tidigare hade Meierkord släppt albumet Flykt – en skiva jag i min recension kallade varm och trösterik, om än väl mastig, och som jag belönade med betyget 8/10. Att det så kort därpå skulle komma ett till album hade jag inte räknat med ens från flitige Henrik Meierkord, men så blev det.

Flykt var en i huvudsak ljus historia. Ett slags uppbrott och flykt från sådant som tynger ner och söndrar, och en resa mot något nytt och helande. Skivan skydde inte mörkret, men det fanns där mest som ett nödvändigt ont – ett oundvikligt hinder på väg mot något bättre. Ska man se Själ som ett slags fortsättning eller uppföljare (och det är det naturligtvis inte alls säkert att man ska) är det som att mörkret från Flykt förökat sig och kommit ikapp den flyende. Vart stycke på Själ är som insvept i svart säckväv och sinnesstämningen blir tydlig redan på oroliga öppningsspåret ”Trädet”. Tyngre, både vad gäller ljudbild och emotioner, blir det redan på nästa stycke, tillika titelspåret, ”Själ”. Stora, varma, men också hypnotiska och hotfulla, cellor lockar en ner i den där svarta tjärnen som är Meierkords värld. Och sedan är man förlorad.

”Ren och fin” luras med sin harmoniska titel och är snarare som ett slags Popul Vuh-aktigt soundtrack till ett paganistiskt offerbål. På ”Kommunikation” kommunicerar Meierkords stråkar med ett mycket sorgesamt piano – och de båda instrumenten når fullständig konsensus. Gnissliga mästerstycket ”Sväva” är skivans kanske mörkaste stund (men som ni förstår är det svårt att avgöra), och även här frammanas bilder av hedniska samhällen och riter i förgångna tider.

Finns det någon som helst respit på plattan kommer den på vackra stycket ”Växt”. Klaustrofobin som slutit sig om en lättar här något. Man är fortfarande nedsänkt i något slags sorg, men man kan andas – och nästan berusad tror man sig kunna skönja en ljusstrimma. Hypnotiska, korta stycket ”Moln” kommer och går, och man märker inte att det lilla ljus man trodde sig se har slocknat. Återigen invaggad i mörkret avslutas sedan skivan med vad som skulle kunna vara det bästa spåret  – ambientartisten Anthénes fantastiska omtolkning av Meierkords stycke ”Kraft”. Meierkords original är inbjudande och varmt, Anthénes remix är olycksbådande och tung – och inget annat än ren och skär dark ambient av allra yppersta klass.

Min främsta kritik mot Flykt var dess längd (90 minuter!). Själ å sin tur är 36 minuter kärnfull, fokuserad och enhetlig neo-classical ambient av en artist och konstnär på toppen av sin förmåga. Det är också en orädd djupdykning ner i mörkret – dels ens eget, och dels det runtomkring oss – inbillat eller verkligt – men det är alltid fascinerande, aldrig defaitistiskt.

Rydebäckssonen Henrik Meierkord borde finnas i medvetandet hos alla som gillar mörk ambientmusik eller neo-klassiskt, och finns det någon rättvisa här i världen blir det väl till slut så, men tills vidare ska jag fortsätta tjata.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Kraft eller Sväva

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Flykt, Meipr – Egalecto