Recensioner, 14/6 2020

Hast – Förlorarens hämnd (EP)

Christian Hast gör det inte lätt för sig – eller för mig som lyssnare. Debut-EP:n Förlorarens hämnd är full av urstarka låtar, men hans uttryck påminner så mycket om Robert Hurulas att det komplicerar lyssningen. Den emotiva rösten, de ringande gitarrerna, melodierna, arrangemangen och utanförskapet, destruktiviteten och ungdomsångesten i texterna och hur dessa formuleras. Allt är mer eller mindre skamlöst plockat från Hurula.

Sådant kan lätt bli lite fånigt – och genomskinligt. Men det hade blivit ännu fånigare om inte låtarna varit så förbannat bra som de är. Hast lyckas med det omöjliga och känns både drabbande och trovärdig – trots att uttrycket egentligen är Hurulas. ”Barnen av de svarta hålen” är årets bästa svenska rocklåt – en underbar vemodspunkig historia om sammanhållning och gemenskap som jag önskar jag hade hört när jag var ung. ”Tripprapporters” fenomenala riff och melodi är lika stärkande som knäckande. Och avslutande ”Fallande stjärnor” ringar in allt det som gör Hast till en grym låtskrivare – nostalgin och empatin i texterna, melodikänslan och förmågan att få lyssnaren att känna sig både stärkt och knäckt.

Betyget nedan hade blivit högre om Hast vågat vara mer egen, men med tanke på den mycket imponerande kvaliteten på låtarna och det faktum att det ändå känns som att Hast menar det han sjunger kan betyget heller inte bli lägre. Och att fler gör rock som Hurula kanske är precis vad svensk musik behöver?

Förlorarens hämnd släpptes igår via Gaphals Records.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Barnen av de svarta hålen”, ”Tripprapporter”

Om ni gillar detta: Hurula – Klass


Boy with Apple – ”Green Eyes” (singel)

– Göteborgarna i Boy with Apple gör pop precis som jag vill ha den: 90-talets shoegaze varvas med 80-talets synthmattor och det svenska 00-talets oemotståndliga vemod. Dessutom är låtmaterialet jättebra. ”Green Eyes” är deras tredje och senaste singel, tillika deras hittills bästa låt. Lyssna på synthslingan. Lyssna på den melankoliska basen runt  1:50-strecket och igen vid 3:16. Tänk The Cure mellan 1987-1992.

Ute nu via VÅRØ Records.


Nightbird – ”Travelin’ Baby” (singel)

– Finska singer-songwritern Anna-Stina Jungerstam är i färd med att släppa nytt album under namnet Nightbird. På senaste singeln därifrån, ”Travelin Baby”, reser hon till en dunkel plats där gudarna heter Chan Marshall, Nick Drake och Laura Marling. I en intervju med Hymn berättar hon att det är en låt ”om olycklig kärlek, där räddningen är en slags romantisk eskapism: att rymma iväg till nya distraktioner och om att tillåta sig själv att ta avstånd till [sic] det som skapat sorg […]” Rösten är fantastisk, stämningen i låten likaså. Albumet släpps i höst via Ella Ruth Institutet och jag ser fram emot det.

Intervju med Henrik Ryftenius från BLÅ TIMMEN

artistpic_blatimmen

482 MHz har följt Blå timmen sedan hösten 2017 och deras två första singlar. Jag föll omedelbart för deras förmåga att varva atmosfär, popkänsla, tyngd och romantik. Jag föll för deras förbaskat snygga låtar, som bara blir mäktigare och mer komplexa för varje ny singel. Nu är de tillbaka med singel nummer fem, den lika vackra som omtumlande ”Den evige”, och jag tog tillfället i akt att styra upp något jag tänkt på i ett par år nu: en intervju med bandets sångare och låtskrivare Henrik Ryftenius.

Hej! Till att börja med: tack för att du ställer upp!

Hallå, Niklas! Givet. Tack själv.

Ni är äntligen tillbaka med nytt material. Var har ni hållit hus?

Ja du, det kan en undra… Vi jobbar långsamt. Långkok [är] tydligen vår grej. Gillar att vända och vrida på saker. Inte med avsikt utan det bara blir så. Livet kommer också emellan. Det både inspirerar och sinkar oss lite kanske. Men vi har ett träsk vi hämtar inspiration ur. Och det är inte alltid vi befinner oss där – i träsket alltså. Dessutom är kärnan av Blå timmen lite utspridda (Gotland/Stockholm) och jobbar således rätt distanserade från varandra – ett speciellt recept som kanske är nyckeln till att resultatet blir som det blir. Vi har låtar liggande som på travar. En låtidé i taget tas upp och färdigställs. Nya singeln ”Den Evige” tror jag funnits några år om jag ska vara ärlig. Det blev rätt tid för den just nu tydligen.

IMG_0082

I min värld är ni ett av de allra bästa unga banden, men världen är en orättvis plats och alldeles för få känner till er. För alla ännu ej frälsta – vilka är Blå timmen? Berätta om er musik och ert uttryck.

Tack! Den beskrivningen värmer. Men unga och unga… då syftar du inte på den biologiska åldern på oss, alltså. Den ska vi inte prata mer om. Haha.

Blå timmen är ett musikkollektiv grundat av två personer. Jag själv och Martin. Mer om det senare. BT levererar rockmusik med melankoliska och experimentella inslag. Långa låtbyggen. Stora ljudkulisser. Det tror jag karaktäriserar oss. Ofta lite avigt, lite skevt. Men med en stor dos närvaro. Vi är nog rätt egna i vårt uttryck. Svårt få in oss på t.ex radion därav, kanske. Folk vill ju ofta ha något att relatera till. Inte alltid de klassiska låtstrukturerna vi väljer att jobba i. Inga skrivna regler. Jag känner att det måste finnas en stor frihet i skapandet och i själva musiken. Att sätta en genre eller hitta beröringspunkter och referenser i annan musik är alltid svårt. Det får någon annan syssla med istället. Svårt vara objektiv i det här.

Blå timmen är ju även som bekant ett uttryck för skeendet då dag går över i natt. Ett gränsland. Det är där vi hämtar inspiration. Det är där känslorna hämtas upp till det vi skapar. Blå timmen är för oss något som ständigt pågår. Hoppas fler kan känna så. Någon gång. Kanske.

Lite om vår historia. BT bildades 2016. Jag och Martin har en lång historia ihop, både i musiken och utanför den. Inte läge att gå på djupet om allt om oss här och nu. Skulle bli för långt. Även om det är just vår historia tillsammans som på flera sätt återspeglas i våra låtar. Vi kommer båda från Gotland. Martin lovade hjälpa mig med några låtar jag höll på med i min hemmastudio. 2015 tror jag det var. En av dem kom att bli första singeln Kom låt dom gå. Sedan dess har vi fyllt på med musiker och kompisar som vill vara med och bidra. BT existerar nu mer som ett musikkollektiv. I perioder. Vi är lite av motsatsen till den klassiska kärnfamiljen, inga fasta stolar. Än så länge i alla fall. Musiken och uttrycket går före, vilka vi jobbar med styrs av låten och var vi är just då.

Varje ny låt ni släpper känns som er potentiellt bästa. Ni utvecklas ständigt och förfinar era kompositioner. Den evige är inget undantag. Berätta om den! Vad handlar den om?

Kul att höra! Vi känner att våra låtar har många gemensamma grundstenar, men att vi hela tiden strävar efter att addera något nytt. För att t.ex nämna när vi bjöd in kompisen Kalle på sax/blås. Vilken energi och vilket jävla lyft det blev. Skapade helt nya dimensioner. Jag har länge drömt om att ha blås i musik jag skapar. Äntligen blev det av på ”Som bly”. Och sedan även i ”Blå timmen blues”. I ”Den Evige” fick dock blåset stå tillbaka för mer fokus på syntar, fuzzgitarr och annat oljud i ljudbilden. Måste erkännas att det alltid är lite nervigt inför varje nytt släpp. Inte så ovanligt, kanske. Svårt att vara objektiv, även här. När du har hört låten hundratals gånger. Vad har vi nu skapat? Ett odjur eller en tam kanin? Båda kan i och för sig vara givande att möta.

Vad har inspirerat till ”Den evige”?

Allt skapande handlar för mig om existens och närvaro. Att försöka ge en bild av något som pågår och händer, eller har hänt, bredvid mig eller mitt emot. Det är just där ”Den Evige” fick sin början textmässigt. I gamla familjefoton från 70-talet på Gotland. Sedan tog livet en omväg för vissa av oss och det i sig gav låten en delvis ny riktning. Så kan det vara. Låtstrukturerna i våra låtar kommer ofta ur långa improvisationer. Jag och Adam (synt och produktion) låser in oss i min hemmastudio. Och trycker på rec. Dagen efter vet vi om vi skapat något hållbart. Samma kväll har vi ingen aning. Sedan går låten över Östersjön till Martin för fortsatt jobb. Tror så var fallet även med Den Evige. Sound och speciellt syntarna kommer ur ett ganska nyfunnet intresse för progressiv rock/pop från 70-/80-tal. Allt sammansmält blev till slut ”Den Evige”. Det tog dessutom en evighet…

 Ni är från Gotland, och för mig tycks det vara något särskilt med band från Gotland. Hur har Gotland påverkat ert sound och uttryck?

Inte så himla mycket egentligen, tror jag. Eller? Dialekten, så klart. Den glömde jag. Den sitter i ryggmärgen och är svår komma ifrån. Sen att jag valt att ha den kvar i sången är kanske lite ovanligt. Många artister med dialekt i tal sjunger ju utan dialekt, speciellt gällande gotländskan, uppfattar jag. Som att ens dialekt är något fult och opassande i dagens musik. Det ogillar jag. Musik på gotländska förknippas för mig ofta med gammelbuskis, ploj och skoj. Varför måste det vara så? Kan skåningar och norrlänningar ha dialekten kvar i populärmusik så kan väl andra dialekter få komma fram? Instämmer i att det finns många intressanta band och musiker från Gotland. Ta Pascal, Mirny Mine, Allergic To Humans och Eric Palmqwist, t.ex, bara för att nämna några. Om det finns något i myllan, kanske? Skulle vara ensligheten och kalkstenen där, då, som färgar. Kanske ligger något i det. Jag bor dock inte själv längre på Gotland, men Martin gör det. Vår musikbakgrund fick en speciell start där på 90-talet med många band på liten yta och få spelställen i Visby. Det har säkert påverkat oss till viss del. Alla krigade för att vara bäst och få spela. Med det är ju inte så unikt för Visby egentligen. För mig är det mer livet nu idag som påverkar och styr mig dit jag är i mitt musikskapande – upplever jag. Men vi går ju inte omkring och tänker på var en kommer ifrån hela tiden. Svårt säga hur allt påverkar. Det vet vi nog först efteråt.

Era texter är en av flera styrkor som ni har. De är drabbande och personliga, men alltid i viss mån abstrakta. Vad har ni för förebilder eller inspirationskällor där?

Återigen – tack! Extra kul att få höra det, Niklas. Texter har nämligen tidigare varit ganska sekundära i mitt musiklyssnande och musikskapande. Men – plötsligt vände det. Tror det var när Thåström gjorde entré i mitt liv. Och att jag samtidigt gick från att vara enbart gitarrist i tidigare band till sångare, låtskrivare och textförfattare. En helt ny dimension som öppnade sig. Thåström har som sagt betytt en stor del. Bruno K [Öijer] likaså. Sättet de målar upp bilder – med ord. Bilder som fastnar, etsar sig fast. Vi hämtar nog lite ur samma träsk. [Thåström] blir för övrigt mer och mer lik Bruno K för varje ny platta han släpper. Den store. Fler inspirationskällor? Annika Norlin, Freddie Wadling… listan kan göras lång. Men jag har verkligen gjort en helomvändning och det tackar jag speciellt Thåström för. Så mycket går förlorat utan orden. Eller åt andra hållet. Så mycket mer det blir MED ord. Jag kan nuförtiden vända och vrida på ord i en evighet.

Hur ser framtiden ut för Blå timmen? Personligen hoppas jag på både fullängdare och livespelningar – om vi någonsin får gå på spelningar igen!

Framtiden… om vi får drömma? Folk fattar vår grej. Vi släpper en fullängdare på vinyl. Det utspridda kollektivet blir en solid enhet live. Vi får se Sverige från norr till söder. Gärna en höst. Ska vi säga 2021? Och den där jävla coronan är utplånad. Punkt.

En mer realistisk framtid… vi fortsätter ta låtar från traven. Näst på tur är troligen ”Tala Tala” sedan ”10 år” och sedan ”Segla med mej”. Förhoppningsvis i lite snabbare takt än nu. Svårt att vara långsammare.

Hur det blir… det svaret får vi först efteråt.

 Slutligen: Kan du nämna fem album du inte kan leva utan?

Leva eller inte leva. Jag hade säkert levt men inte varit samma person, varken i eller utanför musiken, utan dessa fem album:

Skebokvarnsv. 209 – Thåström

Rasera Imperiet

The Colour of springTalk Talk

WindGigi Masin

Coltrane John Coltrane Quartet

 

Tack för att ni tog er tid!

Tack själv!

Recensioner, 6/6 2020

Den här gången blir det obskyrt, obskyrt, obskyrt. Mittfåran är inne i en djup svacka för tillfället. Det är i marginalerna det händer. Varsågoda.


Jarguna & Henrik Meierkord – Tapestry Flow

– Den hårdast jobbande mannen i ambient-världen och tillika 482 MHz-favoriten, Henrik Meierkord, är åter aktuell med ett nytt album. Denna gång är det ett samarbete med italienske ambient-artisten Jarguna. Jargunas elektroniska ljudbilder är hypnotiska och varma, och det hela hade känts behagligt meditativt om det inte vore för Meierkords ödesmättade stråkar. De tar en från Jargunas uråldriga, mystiska plats och för en någonstans där det är kärvt och kallt – och som alltid väldigt spännande. Oftast hittar de en medelväg mellan värme och kyla, mellan hypnos och fasa. Ibland, som på ”Through Melancholy”, får Meierkord inte tillräckligt med utrymme och då gränsar det stundtals till new age-jazz. Bäst blir det på titelspåret, ”Tapestry Flow” och på ”Borealis”. Där närmar de sig drone och storheter inom genren som Rafael Anton Irrisarri.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tapestry Flow” och ”Borealis”

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Själ, Rafael Anton Irrisarri – A Fragile Geography


Star of HeavenTo Our Memories

– Stockholmsbandet Star of Heaven bildades när bandmedlemmarna Anna Löfstrand, Rasmus Grip och Tove Rhodiner träffades för att se om det gick att göra svenskspråkiga covers på det ryska bandet Kinos låtar. Jag har aldrig lyssnat på Kino, men det får jag förstås lov att göra nu. För är detta inte ett mycket spännande sätt att bilda ett band på så säg. To Our Memories är deras andra album (det första, Vinter, kom 2016). Tillsammans skapar de djupt vemodig instrumentalmusik som oftare än inte drar åt postrock-hållet. Till skillnad från många andra band inom samma fålla hänger de sig inte åt lager på lager med gitarrmattor. Nej, istället bygger de sina låtar på piano och stråkar, och gitarrerna kommer in när och där de gör som mest nytta. Mest drabbande blir det i låten uppkallad efter ryska favoriterna i Kino. Den låten är ett mönsterexempel på när instrument jobbar som bäst tillsammans. Allt är emellertid inte perfekt och ibland, som i  Interludium och avslutande Epilog, tappar jag bort dem och det som gör dem speciella. Men överlag är To Our Memories ett starkt album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Kino

Om ni gillar detta: Still Harbours – Fluorochrome


Lebanon HanoverThe Last Thing (tvåspårssingel)

– Tyskbrittiska cold wave-duon Lebanon Hanover kan mycket väl vara genrens bästa nu aktiva band. Få band har förmågan att varva existentiella texter med gott om glimt i ögat med starka melodier och ödesmättade arrangemang. De har lika mycket popkänsla som förmåga att gestalta det allra mest ödsliga. Efter fyra fullängdare sedan debuten 2012 är de nu tillbaka med en tvåspårssingel – och ett nytt album kommer senare under året.

Förstaspåret ”The Last Thing” faller in under kategorin ”ödslig”. Larissa Iceglass, som annars sjunger med pondus och iskyla, låter här alldeles urlakad. Texten vittnar om bråddjup existentiell kris och för tankarna till en ung Robert Smith: I’m collapsing, breaking down/Silently onto the ground/Above me the azure sky/The last thing I see in my life/A swallow makes a little cry/As I look up for the last time/There won’t be a miracle/There’s really nothing more to come. 

Andraspåret ”Shatter Matter” är musikaliskt tyngre, ett slags doomifierad och gothig cold wave. Den sjungs av William Maybelline, som annars sköter syntarna. Han har en tillgjord och melodramatisk röst och ett påtagligt Andrew Eldritch-komplex. Låtarna han sjunger på, en eller ett par per album, är utan undantag respektive albums sämsta spår. ”Shatter Matter” är långt ifrån den sämsta, men samtidigt är den långt ifrån de låtar som Larissa Iceglass sjunger.

482 MHz minns Ian Curtis, 15 juli 1956 – 18 maj 1980: Joy Divisions alla låtar rankade och kommenterade

ian

I mitt tycke finns det tre mer eller mindre perfekta band. Band som som visserligen brann snabbt och intensivt, men som icke desto mindre släppte ifrån sig minimalt (om ens något) undermåligt. Band som jag, oavsett när jag hör dem, knockas av redan efter några få toner. Band som hängt med sedan tonåren och som kommer följa med ner i graven. Ett är Ebba Grön. Ett annat är The Smiths. Och det tredje är Joy Division. För mig är Joy Division katarsis. Livet kantas av olycka och jävelskap, och i de svårare stunderna är det en ynnest att få bada i det skimrande vackra mörker som Ian Curtis, Bernard Sumner, Peter Hook och Stephen Morris skapade mellan 1977-1980. Att få stänga in sig i Joy Division är i de stunderna renande likt inget annat. Dessutom är det, som med all riktigt bra musik, en chans att få spegla sig i något och känna igen det som kastas tillbaka på en.

Tyvärr räckte inte musikens katarsis för Ian Curtis. Depressionerna, den svåra epilepsin, det kollapsande äktenskapet, skulden, skammen, pressen från bandet och omvärlden, blev helt enkelt för mycket för honom. Han hängde sig i sitt kök den 18 maj 1980, natten innan han och bandet skulle åka iväg på sin första USA-turné. Han blev 23 år gammal. Jag sörjer detta och honom. Men jag förstår honom också.

Rent konstnärligt är Ian Curtis vad som uppstår om Frank Sinatra skulle sjungit texter av Franz Kafka. Ian lämnade efter sig flera av rockhistoriens allra bästa, existentiellt mest mångbottnade och drabbande, låttexter. Han rev i sitt innersta för att förse oss med förkrossande texter om krig, våld, sjukdom – och en förödande ensamhet – som alla var sprungna ur hans eget själsliv. Men han var lika mycket crooner som filosof, sökare, poet. Han sjöng sina texter med en av rockvärldens mäktigaste, obehagligaste, varmaste barytoner. En Ol’ Blue Eyes för ett sönderbombat och postindustriellt Manchester. Ian Curtis lyrik bjuder inte på någon tröst, men väl, som jag var inne på ovan, på katarsis. Det är lika viktigt. Joy Division, sedan, var ett rockband, men egentligen var de långt mycket mer än så. Ljuden de skapade, ihop med den överjordiskt geniale producenten Martin Hannett, bryr sig inte alls om tid eller rum. De låter fortfarande som framtiden, oavsett hur många år som går. De tillhör å ena sidan det sena 70-talets Manchester – denna av kolindustrin sotiga stad, denna postindustriella, karga ödemark av glas och betong, långt ifrån sin första storhetstid och nästan lika långt ifrån sin andra. Å andra sidan hör deras ljudvärldar hemma överallt och ingenstans. De låter inte som något annat, men passar varsomhelst där längtan, ensamhet och desperation bor. De är utomvärldsliga, bryr sig inte om våra futtiga gränser.

Jag funderade länge på hur jag skulle hylla Ian och Joy Division. Ingenting kändes bra nog, så jag bestämde mig för att dessutom göra det svårt för mig – jag bestämde mig för att ranka samt kommentera samtliga låtar de spelade in. Efter listan följer en spellista med alla låtar på topp 20 (minus ”In a Lonely Place”, som inte finns på Spotify, men som ersätts med ”These Days”).

Varsågoda, och må Ian Curtis vila i frid.

 

50. ”Gutz

År: 1977

Album: Warsaw (samlingsplatta med inspelningar gjorde under tiden de kallade sig Warsaw. Flera av låtarna har också getts ut på samlingar som Substance)

– Oslipat så det förslår. Uppfriskande att till och med ett så perfekt band som Joy Division en gång låtit någotsånär kackiga. En i raden överblivna demos från tiden då de kallade sig Warsaw och spelade svartsynt punkrock.

 

49. ”You’re No Good For Me

År: 1977

Album: Warsaw

– Se ovan.

 

48. Inside the Line

År: 1977

Album: Warsaw

– Det finns stundom en viss charm i de här tidiga låtarna.

 

47. As You Said

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Instrumental bagatell på knappt två minuter.

 

46. ”The Drawback

År: 1977

Album: Warsaw

– Svartsynt punk galore!

 

45. ”Warsaw

År: 1978

Album: An Ideal for Living (bandets debut-EP, utgiven 1978. Samtliga låtar senare utgivna på Substance)

– Här börjar punken bli lite mer postpunk, och texten sägs handla om Rudolf Hess uppgång och fall.

 

44. ”Failures

År: 1978

Album: An Ideal for a Living (EP)

– Kaotisk punkrock, existentiell ångest.

 

43. ”Incubation

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Skönt instrumentalt malande. Kraut Division.

 

42. Walked In Line

År: 1979

Album: Still (samlingsplatta med udda låtar, utgiven 1981)

– Stram postpunk om nazismen.

 

41. ”No Love Lost

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Inspirerad av boken House of Dolls, som handlar om så kallade ”joy divisions” – grupper av judiska kvinnor i koncentrationslägren som prostituerades av sina nazistiska fångvaktare.

 

40. ”At a Later Date

År: 1978

Album: Short Circuit: Live at the Electric Circus (Live-platta med blandade Manchester-band, utgiven av Virgin 1978)

– Här sås fröna till vad som skulle bli Joy Division inte alls långt därpå.

 

39. ”Leaders of Men

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Fortfarande lite skrangligt, men samtidigt ruskigt stämningsfull och febrig postpunk.

 

38. ”Ice Age

År: 1979

Album: Still

– Nerverna på utsidan och en framtid som ter sig svartare än svart.

 

37. ”The Kill

År: 1979

Album: Still

– En ilsken punkdänga med helt annan text men med samma namn spelades in när de fortfarande hette Warsaw, men låten här är den som släpptes 1981 på samlingen Still – en stram, oslipad postpunkare om när desperata omständigheter kräver desperata utvägar.

 

36. ”From Safety to Where

År: 1979

Album: Substance (samlingsplatta med fristående singlar, b-sidor och udda låtar, utgiven 1988, 1992 och 2010)

– Var ska man ta vägen och vad ska man göra av livet? Ians text är lätt att relatera till och Bernard Sumners gitarr skär som en svetslåga.

 

35. ”Interzone

År: 1979

Album: Unknown Pleasures (bandets debutalbum, utgivet i juni 1979)

– Warsaws kantighet och aggressivitet möter Burroughs Den nakna lunchen och Joy Divisions atmosfärer.

 

uk

 

34. ”Something Must Break

År: 1979

Album: Still

– Få tänkte på det då, men många av Ians texter var rop på hjälp. Denna är blott en av dem. Looked in the mirror, saw I was wrong/If I could get back to where I belong, where I belong/…/Something must break now/This life isn’t mine

 

33. ”Ceremony

År: 1980

Album: Still

–  En av de två sista låtarna som Joy Division skrev (och som sedermera också blev New Orders första singel). Låter inte som något annat de spelade in, men soundet de upptäckte med Ceremony skulle bli standard för de flesta av de många engelska postpunk-banden under 80-talet. Denna upptagning är från bandets sista livekonsert, Birmingham, maj 1980.

 

32. ”The Only Mistake

År: 1979

Album: Still

– Hypnotisk och malande. Sumners gitarr väver en feberdröm, medan Peter Hooks bas karvar sig igenom både ben och märg.

 

31. ”Wilderness

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ian färdas genom rum och tid, bland martyrer, dödsdömda och pilgrimer, medan musiken, precis som i ”Interzone”, varvar Warsaws råhet med Joy Divisions atmosfärer.

 

30. ”Exercise One

År: 1979

Album: Still

–  When you’re looking at life,
In a strange new room,
Maybe drowning soon,
Is this the start of it all?
Turn on your TV,
Turn down your pulse,
Turn away from it all,
It’s all getting too much.

 

29. ”Novelty

År: 1979

Album: Substance

– En låt lika mycket om den brittiska punkscenens sönderfall som om avsaknaden av gemenskap.

 

28. ”Digital

År: 1978

Album: Substance

– En av bandets mest ikoniska låtar. Själva urtypen för stram, ångestladdad och svettig postpunk.

 

27. ”The Sound of Music

År: 1980

Album: Still

– Köttigare, kantigare, råare postpunkgitarrer får man leta länge efter. Fall på knä inför Bernard Sumner.

 

26. ”Dead Souls

År: 1979

Album: Substance

– Febrig, högkaratig postpunk och ett typexempel på hur alla bandmedlemmar, inte i varje låt men ofta, spelade en egen slinga – och ändå fick låten att hålla ihop.

 

ian3

 

25. ”Glass

År: 1978

Album: Still

– Inre och yttre press och ett sjujäkla driv. En brygga mellan deras tidiga sound och det som skulle komma sedan.

 

24. ”Autosuggestion

År: 1979

Album: Substance

– Börjar som en slowburner, men byggs upp. När sista tonerna ringer ut står man upp till vaderna i ångestsvett.

 

23. ”Disorder

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– En av bandets mer lättillgängliga låtar, men oj vad snygg den är. En blåkopia för 2000-talets postpunk-revival.

 

22. ”Komakino

År: 1980

Album: Substance

How can I find the right way to control
All the conflicts inside, all the problems beside
As the questions arise, and the answers don’t fit
Into my way of things, into my way of things?

 

21. ”These Days

År: 1980

Album: Substance

–  Denna skuld, detta moraliska dilemma.

 

20. ”Transmission

År: 1979

Album: Substance

– Tjatig, sönderspelad, men dess genomslagskraft kan ingen förneka. Och snygg är den, denna dansanta postpunkdänga om att stänga ute den grymma omvärlden, blunda och bara dansa till vad de än spelar på radion. Folk i allmänhet har fastnar för refrängen och missar den rätt ruggiga texten. Vidare råder jag alla att se liveframträdandet de gjorde på BBC-programmet Something Else.

 

19. ”A Means to an End

År: 1980

Album: Closer  (bandets andra och sista studioalbum, färdigställt vid tidpunkten för Ians död och utgivet, planenligt, i juli 1980)

– Rytmiskt drone, besvikelser och mer sönderfallande gemenskap. Listans första låt från bandets sista album, Closer – på min topp 5 över tidernas bästa album, alla dar i veckan.

 

18. ”I Remember Nothing

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Unknown Pleasures sista låt är en långsam, kolsvart kusin i rakt nedstigande led till Stooges-låten ”We Will Fall”. Men framförallt är det en fantastisk låt i sig själv. Lyssna på basgången, glaskrossen, de samplade ljudeffekterna och Ians döds-croon.

 

17. ”Heart and Soul

År: 1980

Album: Closer

– Ian förstod att han inte skulle bli långvarig på denna jord. Closer är full av varningsklockor. Detta är blott en av dem. Hans samvete var söndertrasat, epilepsin blev värre snarare än bättre och bandet allt populärare.

Existence, well what does it matter?
I exist on the best terms I can
The past is now part of my future,
The present is well out of hand

 

16. ”Day of the Lords

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Smärtan i födas, smärtan i att fortsätta leva. Och så Bernard Sumners fullständigt makalösa gitarruppvisning – särskilt de sista 30 sekunderna. Ren och skär magi.

 

15. ”Isolation

År: 1980

Album: Closer

– Ett närmast synthpoppigt och uptempo embryo till New Order, kan man säga, men framförallt en låt om ensamhet och självbevarelsedrift, och ett smärtsamt rop på hjälp.

Mother, I tried please believe me,
I’m doing the best that I can.
I’m ashamed of the things I’ve been put through,
I’m ashamed of the person I am.

 

14. ”Insight

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Uppgivenhet. Att, åtminstone för stunden, fullständigt kapitulera inför tillvaron och smärtsamt inse att ens drömmar varit fåfänga. Unknown Pleasures har mången svart stund, men få lika brutalt ärliga och raka som den här.

 

13. ”Colony

År: 1980

Album: Closer

– Familjelivet har rasat samman och Ian bär skulden. Titeln sägs vara inspirerad av Kafkas fantastiska novell ”I straffkolonin”.

 

12. ”Atrocity Exhibition

År: 1980

Album: Closer

– Tribaltrummor, skärande bensågsgitarrer och Stephen Morris och Peter Hooks febriga, märkliga rytmer ringar in denna djupt, djupt obehagliga låt. Titeln är en roman av JG Ballard, men texten för snarare tankarna till Kafkas mästerliga novell ”En svältkonstnär” – om en konstnär som plågar sig själv till döds för att underhålla publiken. Något epileptikern och den svårt deprimerade Ian Curtis dessvärre kunde relatera till starkt.

 

11. ”Shadowplay

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ännu en lysande skildring av den plågade konstnären och den oförstående publiken, som ser honom som blott en underhållare. Producenten Martin Hannett borde betraktas som en inofficiell femte medlem i bandet, för utan honom och hans makalösa produktioner hade vi haft ett ganska annorlunda Joy Division. Hans magi är väldigt framträdande på låtar som ”Shadowplay”. Lyssna på samplingarna, ekona, hur ödsligt han mixat instrumenten.

 

closer
Omslagsbilden till album Closer föreställande familjen Appianis gravkammare, Cimitero di Staglieno, Genua, Italien. Foto: Bernard Pierre Wolff

 

10. ”In a Lonely Place

År: 1980

Album: ”Ceremony” (återutgiven New Order-singel med den långa JD-versionen av In a Lonely Place som b-sida)

– En av de mest ödsliga, mest skrämmande låtar jag någonsin hört, men kanske också en av de vackraste. Inspelad blott dagar innan Ians självmord, i maj 1980, under vad som skulle komma att bli deras allra sista studio-session. Ett smärtsamt avsked från en fullständigt unik talang. 1981 spelades låten in av New Order och släpptes som b-sida på deras debutsingel Ceremony (som ju också var en JD-låt). En kort version av låten gavs 1997 ut på JD-boxen Heart and Soul, och det skulle dröja ändå till Record Store Day 2011 innan den fullständiga versionen av låten skulle ges ut.

 

9. ”Candidate

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ett slags långsam, smygande och hotfull systerlåt till Insight, om att tappa tron, hoppet och gemenskapen.

It’s creeping up slowly

That last fatal hour

 

8. ”Decades

År: 1980

Album: Closer

– Unga män tvingade ut i krig och de trauman de tvingas leva med efteråt eller en urlakad, söndertrasad sångare i ett band som är på väg att bli alldeles för populärt? Sannolikt båda. Alldeles oavsett är ”Decades” albumavslutaren som alla band och artister med minsta respekt för albumformatet borde betrakta som målet att sträva efter.

 

7. ”Passover

År: 1980

Album: Closer

Watching the reel as it comes to a close,
Brutally taking it’s time,
People who change for no reason at all,
It’s happening all of the time.
Can I go on with this train of events?
Disturbing and purging my mind,
Back out of my duties, when all’s said and done,
I know that I’ll lose every time.

 

6. ”Atmosphere

År: 1980

Album: Substance

– Hymnen. Psalmen. Också arketypen för all atmosfärisk, vemodig och alternativ rock.

 

5. The Eternal

År: 1980

Album: Closer

– En isande, obönhörligt vemodig ballad om att handfallen stå avskuren från sin omgivning och att förbanna de misstag man gjort i sitt liv. Ingen annanstans låter Ian mer kraftlös och slutkörd än här. Han öste ut sitt allt på Closer. Det fanns ingenting mer att ge.

 

4. ”She’s Lost Control

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Denna oändligt ikoniska låt, om en epileptiker Ian lärde känna när han jobbade som ”assistant disablement resettlement officer” på arbetsförmedlingen i Macclesfield, är ett praktexempel på Martin Hannetts ovedersägliga storhet. Jag vet ingen låt som är snyggare producerad. Lyssna på sprayburken, på Stephen Morris strama, mekaniska trummor, Hookys bas och Sumners skriande gitarrer. Lyssna på Ians ekande sång och känn de kalla kårarna. Och, förresten, titta för allt i världen på liveframträdandet från tv-programmet Something Else. Det råaste, mest drabbande musikklippet du lär hitta på YouTube.

 

3. ”New Dawn Fades

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

–  Ljudet av det postindustriella, nedgångna och sotiga Manchester, missnöjets vinter 1979. Likaså ett av Ian Curtis allra mäktigaste framträdanden som sångare och som lyriker. Låten karvar sig fram långsamt och byggs stämningsfullt upp, innan Ian släpper alla tyglar i andra versen och med livet som insats sjunger:

We’ll share a drink and step outside
An angry voice and one who cried
We’ll give you everything and more
The strain’s too much, can’t take much more
Oh, I’ve walked on water, run through fire
Can’t seem to feel it anymore

It was me, waiting for me
Hoping for something more
Me, seeing me this time
Hoping for something else

 

2. ”Twenty Four Hours

År: 1980

Album: Closer

– Skuld, skam, desperation. Twenty Four Hours är en hänsynslös, och musikaliskt furiös, uppgörelse med en själv och ens egna tillkortakommanden. Gotta find my destiny/Before it gets too late, sjunger Ian innan låten klingar ut.

 

1. Love Will Tear Us Apart

År: 1980

Album: Substance

– Bandets kändaste låt är också deras bästa. Hur ofta händer det? Men så är ju Love Will Tear Us Apart också något så ovanligt som en perfekt låt. En låt, precis som The Smiths ”There Is a Light That Never Goes Out” och, på ett lite annorlunda sätt, även ThåströmsKaospassageraren”, som man kan spela ad infinitum utan att den tappar minsta uns i kraft. Dess genomslag blev också enormt, och nådde långt utanför de alternativa musikkretsarna. Men det lär knappast ha förvånat någon. Den mollstämda och helt igenom geniala popmelodin som flyter fram genom hela låten är tidlös och universell, och texten, om en kärlek som fallit samman, kan var och varannan människa relatera till. ”Love Will Tear Us Apart” är evig.

iangrav
Ian Curtis grav, Macclesfield Cemetery. Fotot taget av min bror , Viktor Samuelsson (redigerat av mig), på en resa vi gjorde till Manchester september-oktober 2011.

 

Tre gånger: nytt, svenskt


 

Svensk alternativmusik mår förträffligt. Här är tre bevis.

 

Hast – ”Barnen av de svarta hålen

– Ringande Hurula-gitarrer, ett thåströmskt vemod (tänk sena Ebba och låtar som ”Heroinister och kontorister” och ”Scheisse”) och en sanslöst snygg sångmelodi. Lägg därtill en rakryggad, sårig utanförskapslyrik som aldrig någonsin känns ur tiden och du har en hygglig bild av hur Hasts nya singel låter. Verkar det bra? Det är för att det är bra. Faktum är att ung, svensk rock inte blir mycket bättre just nu.

 

RegnetSista natten på jorden (album)

– Det är inget fel på gravallvar, vad folk än vill få dig att tro. Snarare är det uppfriskande att få slippa hurtig, lekfull indierock med putslustiga texter. Joel Alexandersson i Regnet gör sig på intet vis skyldig till det sistnämnda. Men allvar finns det gott om. Det och personliga texter (med gott om poetisk potential) parat med den drömska musiken och de stundom kentiga melodierna gör Sista natten på jorden till en av vårens finaste, mest drabbande svenska debuter.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Sista natten på jorden II

Om ni gillar detta: Kent – Du & jag döden, SkrietDet beslutande organet

 

Diamond is Forever – ”In Frequency

– Göteborgsbandet Diamond is Forevers nya singel är ödslig. Men det är ingen ödslighet som gör ont. Det är en vacker ödslighet och samma som uppstår när allt utom det där som betyder allra mest rämnat runtomkring en. ”In Frequency” är askregn och promenader kl 02:30 när bara du är ute. ”In Frequency” är också en storslagen, men samtidigt återhållen, postpunk-ballad – fylld av det där vemodet som bara hopp och lycka kan fylla en med. Man har nånting, men man vill inte mista det. Och har man det inte längre vill man inte mista minnet. Men framförallt är ”In Frequency” en enastående låt.

 

Recension: Beverly Kills – Elegance in a State of Crisis

beverly

Göteborgarna i Beverly Kills har efter en lång rad singlar nu blivit med EP (ute nu via Welfare Sounds and Records). Popkänslan från de tidiga singlarna får här stå tillbaka för den svärtade postpunken. Även om materialet är genomgående starkt saknar jag ändå knäckande fullträffar som pop-mästerverket ”Dreamless” (2018). De hittar en gyllene mellanväg på skimrande, råcoola ”A Scarlet Night”, vars vemodiga, snygga refräng låter som något Jocke Berg kunde ha skrivit runt 2005. En annan höjdpunkt är avslutande ”Seven Sisters”. Här lyckas de med bedriften att låta både hypnotiska och malande och melodiösa. Och här, precis som på övriga plattan, briljerar gitarristen John Jonsén. Ge honom en gitarr och han kommer med lätt hand att skildra ilska, bottenlös sorg, eufori och gnagande frustration eller vilken annan känsla du råkar känna. I honom hör man Johnny Marr, Robert Smith, Sami Sirviö och Anders Göthberg, och att övriga han spelar med, Alma Westerlund (sång, synth), Viggo Mattsson (bas) och Hampus Höggren (trummor), också är snortajta gör inte saken sämre.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”A Scarlet Night”

Om ni gillar detta: Kent – The Hjärta och Smärta EP, Agent BlåMorning Thoughts

Videopremiär: MÄBE – Änglamakaren

Strömstadsrockern MÄBE släpper tre nya digitala singlar våren 2020, med en månads mellanrum, och med start nu på fredag, den 20:e mars. Det rör sig om tre nyskrivna låtar, med tre äldre låtar i nya avskalade versioner som bonusspår. Allt inspelat under senvintern 2019. Först ut är den mycket thåströmska dängan ”Änglamakaren”. Om den har MÄBE själv följande att säga:

Första singeln Änglamakaren är till stor del en improviserad låt, den råkade bara bli just såhär den gången vi spelade in den. Hade vi spelat in den en annan gång hade den förmodligen låtit ganska annorlunda. Det är en låt som kommer ändra sig varje gång man lirar den – och sånt älskar jag!

 

Videon till ”Änglamakaren” är regisserad av Adam Samuelsson, med ljus av LiveLab AB, och den har premiär NU!

Tre recensioner, 2020-03-15


 

Human ImpactHuman Impact

– I nya bandet Human Impact samlas medlemmar från legendariska New York-band som Cop Shoot Cop, Swans och Unsane – och det låter därefter. Vi pratar naturligtvis industrirock indränkt i Hudsonflodens slam, metalliska klanger och tuggande köttkvarnsgitarrer, och texter om ett samhälle i fritt fall. Men tro nu inte att det är gasen i botten som gäller. Icke. På Human Impacts debutalbum finns också ett slags vredgat vemod, minnande om 482 MHz-favoriter som Have a Nice Life, och stundtals även en postindustriell experimentlusta. Här finns också låtskriveri och ett ypperligt musicerande. Lyssna på höjdpunkter som ”Cause” och ”November”. Lyssna på Chris Pravdicas skorrande, sträva bas. På Phil Puleos åskoväderstrummor. Lyssna på allt. Detta är ett av årets bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Cause”

Om ni gillar detta: Swans – Holy Money


Then Comes SilenceMachine

– Singeln ”We Lose the Night” lovade ju så gott. I min recension kallade jag den för ”en klassisk, tidlös goth-dänga som alla med minsta smak för den mest svärtade formen av postpunk lär älska” – och det står jag för. Det är en bra låt. Den inleder det svenska gothbandet Then Comes Silences femte album, och förstår jag varför. För vad som följer är tio avsevärt sämre kopior. Vad som följer är tio låtar som alla går i samma tempo och som alla lider av samma tråkiga uppbyggnad: sega, långa transportsträckor till verser, som obrottsligt följs av melodramatisk/gapig refräng, och som tyngs ner av fläskiga gitarrer, en sångare med ett enda känsloläge (likgiltighet) och en total renons på melodi.

I pressreleasen pratades det om att plattan var mer rock än tidigare, men eftersom singeln ändå var såpass bra slog jag ifrån mig den oro jag initialt kände över detta. Tänkte att de med rock kanske menade Christian Death eller Fields of the Nephilim. Så var ej fallet. Machine låter i jämförelse mer Takida än FotN. Det är en bredbent, stabbig röra för alla som tycker att skinnbrallor, häftiga frisyrer och kajal är äkta gothrock.

Betyg: 3/10

Bästa låt: ”We Lose the Night”

Om ni gillar detta: Gå tillbaks i historien och lyssna på giganter som ovan nämnda Fields of the Nephilim, Sisters of Mercy, Killing Joke etc etc.


The Hanged ManAs the Tower Fell

As the Tower Fell är The Hanged Mans andra album och det följer upp den djupt suggestiva debuten Of Blood Is Full från 2017. Denna gång är tongångarna luftigare, med ett större fokus på popkänslan man på debuten mest kunde förnimma.

Att det skulle bli en sådan platta kunde man ana redan på fina singeln ”Good Dreams” i vintras. Där varvade Rebecka Rolfart & co The Cure med Kate Bush – och merparten av albumet går i samma anda. Inledande ”Turn” och ”Fall” är lysande, drömsk krautpop. ”Hasche” låter som en lite mer psykedelisk Jack Tatum (Wild Nothing). Även den låten släpptes som singel (och har också fått en fin video), men är inte lika stark som ”Good Dreams”. ”Stream of Life” känns som en uppdaterad version av The Cure anno The Head on the Door och låter samtidigt lika mycket pop som förhäxande pagan-psykedelia. Ska man plocka ut en ”grower” från skivan är ”Stream of Life” den givna kandidaten. Den tedde sig motsträvig och grå till en början, men för varje lyssning vecklar den ut sig och suger in en mer och mer.

Men plattan är inte bara pop i olika former. På droniga ”I Fell Off” – en av albumets höjdpunkter – hör man dels tidiga Hanged Man och dels, i de tunga gitarrerna, Sunn O))). En annan höjdpunkt, och ett slags musikaliskt syskon till I Fell Off, är Anna von Hausswolff-doftande ”No Faith”. ”No Faith” är också det sista vi hör innan skivan rundas av med det vackra och instrumentala ambientstycket ”Heaven’s Hole” – en komposition som Bowie och Eno knappast skulle sagt nej till när de 1977 spelade in mästerverket Low.

The Hanged Man har inte bråttom, men det börjar blir tydligare och tydligare att de är på väg att bli ett av Sveriges intressantaste alternativpopband. De låter inte popkänslan stå i vägen för mörkret och vice versa – och det är ett vinnande upplägg.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”I Fell Off” och ”Stream of Life”

Om ni gillar detta: The Cure – The Head on the Door (eller The Top)

 

Tre gånger…nytt

Tre gånger-inslaget är tillbaka – denna gång med fokus på rykande färsk musik. Tre låtar från band som varit olika länge i gamet. Vad låtarna dock har gemensamt är att de allihop är snorbra och sprillans nya.  Och med det sagt, låt oss börja.

 

Bored Man OverboardSpring Morning

– Bored Man Overboard är ett sjumannaband från Stockholm, som nyss släppt sin andra singel (via Svart Kaffe) – den grymt fina Spring Morning. De stoltserar med ett snyggt och mullrande sound och intrikata lager-på-lager-arrangemang, och låter lika mörkt hotfulla som musikaliskt skickliga. ”Spring Morning” för tankarna till såväl melankolisk amerikansk 90-tals-indie som Red House Painters, som till Nick Cave och, för att nämna en svensk, Christian Kjellvander. Med andra ord: har man minsta intresse av mörk, melankolisk gitarrock ska man definitivt kolla upp Bored Man Overboard. ”Spring Morning” är bland det bästa genren har att erbjuda i Sverige just nu.

Albumet Home släpps 29 februari på Svart Kaffe och är producerat av bandmedlemmarna själva samt Brandon Eggleston, som tidigare jobbat med tungviktare som Swans och Modest Mouse.

 

Tan CologneAlien

– Tan Cologne är en ny gitarrbaserad drömpop-duo från Taos, New Mexico, bestående av Lauren Green och Marissa Macias. Att de härstammar från just sydvästra USA:s brända ökenjord känns fullt rimligt när man lyssnar på ”Alien”. Till skillnad från mycket europeisk och brittisk drömpop, som i regel är vindpinad, regnvåt och kall, är Tan Colognes tolkning av genren varm, disig och lätt psykedelisk. Gitarrerna väver abstrakta mönster i luften framför en, trummorna släpar sig fram i hettan och synthen smyger försiktigt i bakgrunden fram tjocka lager av smog och färgar himmeln rosa.

Fun fact: Tan Cologne ges ut på legendariska svenska indie-labeln Labrador.

 

Then Comes SilenceWe Lose the Night

– Goth-kvartetten Then Comes Silence från Stockholm har sedan senaste plattan Blood (2017) genomgått en del medlemsbyten. I mars kommer femte fullängdaren, som fått namnet Machine. ”We Lose the Night” är första singeln därifrån, och en klassisk, tidlös goth-dänga som alla med minsta smak för den mest svärtade formen av postpunk lär älska. Gitarrerna skär som taggtrådar, basen far fram som ett åskoväder och elektroniken är både EBM-tung och atmosfärisk  – precis som man vill ha den. I pressreleasen står det att nya plattan är mer rock än tidigare och det kan man ju bli lite nervös över, men om singeln alls är något att gå efter är jag lugnt förvissad om att TCS kommer leverera ännu en potent och snygg goth-platta av det klassiska snittet. De bär den svärtade fanan högt – och det ska vi vara glada för!

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan: