Jorden snurrar så brutalt: Thåströms ”Mannen som blev en gris” fyller 20

Under 90-talet vände Thåström sitt svenska uttryck ryggen. Han flyttade till Amsterdam, hittade likasinnade och började göra experimentell industrimusik på engelska, av vars like eller råa tyngd Sverige varken förr eller senare erfarit. Tre album med Peace, Love & Pitbulls blev det, 1992, 1994 och 1997, innan även det uttrycket hade spelat ut sin roll. 1999 gjorde Thåström bejublad comeback på svenska med kritikerrosade, storsäljande och grammisbelönade albumet Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal. Det blev en återgång till någotsånär rak, fysisk och nervig rock med mycket tyngd, mycket gitarr, och relativt personliga och poetiska texter, med tydliga influenser från både Ebba och Imperiet, och svenska folket var lyriskt. Då var väl allt frid och fröjd och Thåström kunde lugnt luta sig tillbaka och återupprepa framgången med platta efter platta, tänker ni? Well, så funkar han ju inte. För det första står han aldrig still. Och för det andra, vad gör man när det blivit dagen efter, när hyllningskörerna plötsligt tiger och man återigen börjar blir trött på sig själv? Jo, man kan vända sig inåt, förebrå sig själv och belackarna och försöka att kartlägga vem man är och varför och vart man ska. Det var i alla fall vad Thåström gjorde när han i april 2002 släppte det mycket underskattade albumet (inte minst av Thåström själv) Mannen som blev en gris, producerat ihop med Henryk Lipp och inspelat till största del i Music-a-Matic-studion i Göteborg.

För det är ju precis vad det är – ett album där Thåström blickar inåt, där han stålbadar och trycker upp demonerna mot väggen utan att vara rädd för att själv få på käften. Inledande enstörings-hymnen ”Släpp aldrig in dom” smäller igen dörren i ansiktet på ex, media och omvärlden i allmänhet. Där vrålar en desperat Thåström efter lite välbehövlig ensamhet. Som lyssnare och introvert känner man sig privilegierad eftersom den låten alltid känts som en skyddande mantel att slänga på sig när energinivån legat nära noll. ”Ungefär såhär” och ”Höghussång” är skivans mest livsbejakande och kaxiga spår. Punkiga ”Ungefär såhär” är en uppmaning att vråla till spegelbilden att inte falla, inte ge vika eller låta sig brytas ner. Thåström är inte rädd för sin egen svaghet, men han vet när fienden vittrar blod och rädsla, och han vet när det är bäst att ta på sig järnmasken och ta fighten. Mullrande, dova ”Höghussång”, skivans första singel, är en lovsång till det oförblommerade självförhärligandet och självuppbyggandet. Här målar Thåström upp bilder av, i hans ögon, utopier (Warszawa, Altona i Hamburg eller om det rentav är Sartres Altona) och placerar sig själv däri, för att bygga upp sig själv. Det är också en hyllning till rörelsen, utvecklingen och resandet, det inre och det fysiska, att bli mer än man är. ”Ännu mera gift”, en förhållandevis anonym och grå rockrökare, följer upp denna mäktiga trippel och är plattans svagaste stund. Vad han sjunger om har till dags dato inte kunnat konstateras, men sannolikt handlar det om musiken och musicerandet – giftet som gör det omöjligt för Thåström att stå still och bara få vara. Det är ett gift som gör honom till den han är, men ett gift likväl.

Foto: Karl-Fredrik Von Hausswolff, 2002

Plattans däremot mäktigaste stund, tillika dess mittpunkt och nav, tematiskt och stämningsmässigt, är ”Kaospassageraren”, skriven ihop med Niklas Hellberg. Till ett disigt och grått arr, som Thåström mycket klokt liknar vid ett Tarkovskij-landskap, besjunger han i nio korta minuter, som den oerhörda poet han är, hur det är att födas, leva och dö som människa. Han sätter ord på det vi gör för att stå ut och ta oss vidare, bemöter det som stjälper oss och det vi gör för att stjälpa varandra, och konstaterar slutligen att pusslet till slut ändå blir klart, att det på något vis ändå reder sig – och en smal strimma ljus skär igenom det gråa. ”Kaospassageraren” är också första gången vi på en Thåström-låt får höra Pelle Osslers magiska gitarr. Genom hela låten hjälper han på sitt karakteristiska vis till att bygga Tarkovskij-landskapet, och hans gitarrljud säger lika mycket om det mänskliga tillståndet som texten. Ossler kom sedan att medverka på samtliga Thåström-album fram till 2017 års Centralmassivet, men ”Kaospassageraren” är och förblir deras största stund tillsammans. Ett möte mellan två äkta mästare på toppen av sina respektive förmågor.

Bild från Andrej Tarkovskijs Stalker (1979)

”Kaospassageraren” följs upp av ”Bara när jag blundar”, som i sin text refererar till Majakovskij och dikten ”150 000 000”, och är ännu en rockrökare i stil med ”Ännu mera gift”, men med något mer uppbygglig text och en mer inspirerad insats av Thåström både som sångare och låtskrivare. ”Hål”, sedan, är den självhatande aspekten av skivans främsta stund. Till dov, ”doomig” och sotig gotrock fläker Thåström ut sina värsta sidor som människa och vi får bara tugga i oss det. Kommer vi ner i hans värld får vi skylla oss själva, menar han. Det är en fantastisk låt och att den aldrig spelades live med Ossler, Hellberg, Ivarsson och Hernestam är rentav skamligt. Ett missat tillfälle till något väldigt mäktigt. Tempot sänks sedan ytterligare, och volymen likaså. Den viskande ”Sån” är MSBEG:s mest suggestiva stund, och är ett systematiskt och rått karaktärsmord på en figur, en demon, inbillad eller verklig, som, vad det låter som, aldrig gjort något bra ifrån sig. Musikaliskt låter det som ett Sällskapet utan maskiner och Thåström trakterar själv gitarrerna, och han gör det fantastiskt bra. Men man kan inte hjälpa att tänka hur det hade låtit med Ossler och hans stråke. Vidare är skivans mest aparta och malplacerade spår tvivelsutan Garbochock-covern ”Så kall så het”. Thåströms tolkning låter Ebba Grön och är en onödig throwback på en platta som i övrigt egentligen inte låter som något annat han dittills hade gjort. Bättre hade det varit om han, om han nu prompt var tvungen att ha med en Garbochock-cover, istället tog med ”Repulsiv”, som istället hamnade som b-sida på ”Höghussång”-singeln. Den låter åtminstone som att den hör hemma på albumet. ”Så kall så het” är dessutom inspelad under en tidigare session, med Micke Herrström bakom spakarna – något som kan förklara dess relativt aparta uttryck och än mer motivera varför den inte hör hemma på MSBEG. Mannen som blev en gris avslutas sedan med ”Aldrig nånsin komma ner” – en atmosfärisk, extatisk och rusig hyllning till berusning, flykt, rörelse och den egna självständigheten. Det är en makalös avslutare på plattan, men live kom den aldrig till sin rätt. Där blev den bara gapig och högljudd, men spelades otaliga gånger under åren med Ossler & co. Den är alltså en av få Thåström-låtar som inte växer på scen.

Vad blir då summan av detta? Jo, ett album som vittnar om en människa på en tuff plats i livet, nära ett vägskäl, nära en brytpunkt, som blottar sitt innersta för att bli klok på vart man ska, varför man går fel, vad det är man längtar efter. I intervjun med Jan Gradvall, från boken som följde med albumboxen Ungefär såhär (2015) säger Thåström:

”För mig präglas den perioden, hela det albumet, av förvirring. Det var en väldigt turbulent period. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag bodde på hotell i Göteborg. Jag hann aldrig riktigt fokusera på den där plattan. […] Jag visste inte hur jag skulle klä låtarna musikaliskt.”

Det är ett typiskt självkritiskt och krasst omdöme från Thåström. Jag har lyssnat på Mannen som blev en gris oräkneliga gånger sedan jag köpte den på releasedagen för 20 år sedan, och har alltid hört ett koherent och genomarbetat album. Visserligen finns några få dippar, vilka jag påtalade ovan, men sammantaget får vi ett djupt personligt album där den lyriska tyngden (modet i texterna! Nakenheten!) lysande matchas av den lika tunga och svärtade musiken. Till skillnad från Konstiga är MSBEG dessutom mycket bra producerad, och producent Henryk Lipp har varit klok nog att satsa på djup i soundet och en dov och tung ljudbild, snarare än på volym och diskant, som var fallet på den av Micke Herrström producerade Konstiga. Lägg därtill den sotiga, smutsiga fernissan på MSBEG:s sound och vi får ett av Thåströms mest välljudande album.

Foto: Karl-Fredrik Von Hausswolff, 2002

Men kanske är det så med verk som tillkommer under perioder man i efterhand helst vill glömma. Man kan inte se tillbaka på dem utan att må illa. Man vill glömma dem. Hur man än försöker är det svårt att se något gott i dem. Kanske är det så det känns för Thåström. Alldeles oavsett finns skivan för oss lyssnare. Inte minst finns den för oss introverta att dyka ner i när helst vi behöver. Efter en stund i dess sällskap kommer vi upp till ytan igen, betydligt starkare än när vi dök ner. Och för Thåström skulle den där nytändningen han så suktade efter komma med nästa platta, 2005 års mästerverk Skebokvarnsv. 209. Sedan den skivan har kreativiteten och briljansen egentligen aldrig sinat. Senaste plattan, Dom som skiner, kom i november förra året och var ännu en början på något nytt. För några veckor sedan fyllde han 65.

Recensioner: 2022-04-02

No Suits in MiamiNothing Ever Happens (album)

– Med nya plattan, uppföljaren till 2019 års lysande debut I Hope That No One Sees Me, fortsätter lundabandet No Suits in Miami på den inslagna vägen. Det låter fortsatt som en blandning mellan det tidiga 90-talet och skivbolag som Sarah Records och svenskt 00-tal, med smakfulla inslag av både Johnny Marr och Robert Smith. För det mesta är det lika briljant och hjärtekrossande som vanligt, och särskilt singlarna bränner till – låtar som ”Buffy” och ”The Robins Sang” tillhör det bästa bandet spelat in – men jag förvånas över att plattan faktiskt innehåller vad som känns som utfyllnad. Det har jag aldrig tidigare varit med om när det kommer till NSIM. Hur jag än försöker kan jag inte få låtar som ”Couldn’t Say”, ”Sunday” och ”Stay Here” att fastna. Det är inga dåliga låtar – sådant sysslar inte NSIM med – men de är långt under bandets guldskimrande snitt. Men detta till trots är NSIM i mitt tycke landets bästa gitarrpopband och jag fortsätter hålla fanan högt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Buffy”

Om ni gillar det här: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me


Premiere – ”Sunkissed

Två år sedan senaste släppet (den magnifika singeln ”Motivation”). Två år är lång tid, men stockholmsslynglarna i Premiere skyndar långsamt, och de släpper inget som inte bränner hål i en. Med nya singeln ”Sun Kissed” cementerar de sitt uttryck, skapat från 90-talets dance och house och lika kaxig som drömsk och vemodig indie från 00-talets Göteborg, och understryker på nytt att vill man ha indie som känns längst in i maggropen är det till Premiere man ska vända sig.


Bauhaus – ”Drink the New Wine

Goth-pionjärerna Bauhaus gör comeback med ny musik för första gången på 14 år – och de imponerar. Låten är baserad på ett beat av trummisen Kevin Haskins. När låten sedan skulle skrivas fick övriga medlemmar en minut var att göra vad de ville med, men med förutsättningen att de inte delade sina idéer med varandra. Kvartetten satte sedan ihop låten och skrev crescendot. Vidare är låten inspirerad av när André Breton, Marcel Duchamp, Jacques Prévert och Yves Tanguy tillsammans skapade cadavre exquis-tekniken, som går ut på att ett gäng konstnärer tillsammans skapar ett verk sekventiellt. Ja, ni hör ju själva. Det är pretentiöst och artsy så det förslår – men oj vad bra det är. Det hade varit lätt för Bauhaus att antingen ”rehasha” det de gjorde för 40 år sedan eller sko sig på det som unga band och efterföljare som Boy Harsher, Lebanon Hanover eller Tempers gör idag, men nej. Drink the New Wine är något helt annat och har mer med Bowie anno Blackstar att göra, fast ännu underligare, ännu mer artsy, ännu mer moody. Fantastiskt!


Harriet Nauer – ”A Brief Moment

Svenska singer-songwriter- och folkscenens vackraste röst tillhör sannolikt Harriet Nauer. På nya singeln, det första smakprovet från en kommande EP, sjunger hon modigt om självmord och om att bli kvar när någon väljer att avsluta sitt liv, men hon gör det helt utan att bli morbid eller romantiserande och utan att vältra sig i svärtan. Snarare är ”A Brief Moment” varm och trösterik, med ett luftigt och atmosfäriskt sound som för tankarna till Tracy Chapman, akustiska Springsteen och Azure Ray.


Vincent Neil Emerson – ”Son of a Bitch

– Countrymusiken, min, sedan nästan två år, största kärlek, mår förträffligt. Särskilt den kärva, aviga och alternativa varianten, som hämtar inspiration från Townes, Willie, Waylon och Merle, för att nämna några. En av de främsta fanbärarna heter Vincent Neil Emerson, bördig, precis som tre fjärdedelar av ovanstående gubbar, från Texas. Nya singeln är en akustisk slow-burner av yppersta snitt, där Emerson med skärande närvaro besjunger kärlekslöshet, otur och självförebråelser. Man sitter som på nålar och lyssnar på varenda stavelse, tar in varenda fras, för man vet att det är sanningar, idel sanningar, som kommer ut ur Emersons mun och gitarr. Precis som det ska vara när det kommer till country, alltså.

Recensioner: 2022-03-06

Lotus ThronesHibernal (EP)

– Från ”The Stag Beetle”, det råa köttstycket till öppnare, via iskalla och suggestiva ”Codependent Arsonry” och majestätiska ”Miasthmatic” ner till avslutande ”Christmas”, som låter som ett Bauhaus, om Bauhaus kommit från valfri betongdjungel på amerikanska östkusten och vågat experimentera mer – Lotus Thrones senaste EP är fortsatt bevis för att Heath Rave är det bästa som hänt den sotsvarta postindustri-scenen de senaste åren. Fjolårets magnifika album Lovers in Wartime får med Hibernal och dess djupa texturer, målade med tjocka svarta penseldrag, en värdig uppföljare och fortsättning.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Codependent Arsonry”

Om ni gillar detta: Lotus Thrones – Lovers in Wartime


Richard InmanCome Back Through (album)

– Årets hittills i särklass bästa album alla kategorier kommer från denne doldis på den nordamerikanska country- och americana-scenen. Kanadensaren Richard Inman berättar historier om misslyckanden, förlust, ranchliv och fylla och sjunger dem med en röst, som tack vare sin vanlighet går rakt in i märgen. Inman är en vanlig snubbe som du och jag, med en vanlig röst, och han berättar historier om och för vanliga människor med vanliga problem. Men han gör det med en litterär skicklighet och empati vanligtvis förunnad riktigt stora lyriker och prosaister. Den musikaliska inramningen, klassiskt country med fiol, gitarr, slide, är precis lika oförställd och mitt i prick den, och de bitterljuva melodierna hade ikoner som Keith Whitley och George Jones knappast fnyst åt.

Detta är, som ni förstår, riktigt stark country, där inget annat än starka berättelser och gott låtskrivande får fokus. Viktigt, således, att lyftas fram i tider där skojare som Orville Peck och ironiker som David Ritschard, för att ge ett inhemskt exempel, lyfts fram av mainstream-media som det bästa sedan nyss nämnda Jones.

Bäst är förmodligen snyftaren ”100000 Tears”, cowboydramat ”Cut Fence” och det avskalade och tillika avslutande mästerverket ”Pictures”. Men sanningen är den att det inte finns mycket dödkött på Come Back Through, och 10:an är inte långt borta. Inte långt borta alls.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Cut Fence”

Om ni gillar detta: Richard Inman – Hasta La Vista


Steve Von Till – ”Testament” (Lustmord-cover, singel)

– Dark Ambient-pionjären Brian Williams (aka Lustmord) klassiska platta Other återutges inom kort i en gigantisk box. En av skivorna i boxen är en coverplatta, som fått namnet The Others, där en lång rad tunga namn från den mörkare skolan tolkar varsin låt från originalplattan. Nu har låten ”Testament”, tolkad av Steve Von Till, en enorm 482-favorit, släppts som singel. Resultatet ligger långt från originalets omslutande, kvävande mörker, och är istället både suggestivt och rytmiskt, atmosfäriskt och kärvt, och man påminns om vilken bredd Von Till har.


I’m Kingfisher – ”The Pain of Happiness” (singel)

– Thomas Jonsson är bland det finaste indie-Sverige har och nu kan han ha toppat sig själv. Nya singeln ”The Pain of Happiness”, hämtad från kritikerrosade filmen Comedy Queen och skriven ihop med Irya Gmeyner och Martin Hederos, låter som ett magiskt möte mellan Neil Young anno Harvest och Jocke Berg anno 2002-2005, och är Jonssons bästa låt och bästa sånginsats sedan…herregud, jag vet inte. En av årets hittills bästa låtar är det i alla fall. Det vet jag.

Thåströms bästa låtar – som du verkligt sällan hör: en replik på Gaffas katastrofala lista med nästan samma namn

Foto: Micke Sandström

Gaffa, smältdegeln för landets allra sämsta skribenter (Sarvestani, Skeppstedt och Hallman exkluderade), där anglicismer och svengelska, trendkänslighet och illa uppbackad skitnödighet går före skrivfärdighet, textkvalitet och ett genuint musikintresse, har givit sig på att försöka lista Joakim Thåströms tio bästa låtar ”som du sällan hör”. Alltså, tio underskattade eller förbisedda låtar från ikonens digra katalog. För katalogen är ju just det – diger – och det är bara en bråkdel som spelats live, än färre har släppts som singlar, färre ändå spelas på radio eller lyfts fram i andra sammanhang. Därför borde det bli en ganska lätt uppgift att plocka ut tio verkligt förbisedda låtar. Men som med precis allt annat misslyckas Gaffa även med detta. Skribenten Fredrik Langrath väljer låtar som släppts som singlar de senaste åren, låtar från de senaste plattorna, som spelats flitigt på turnéer och lyfts fram av media och skribenter – och låtar från allra senaste plattan (”Södra Korset” och ”Mamma”, för övrigt), en platta utgiven för inte ens tre månader sedan och som Thåström ännu inte ens turnerat med, och låtar som på Thåströms Spotify-lista över mest spelade låtar just nu ligger på plats 3 respektive 8 (Langrath placerar dem dessutom på plats 1 och 2 på sin lista). Vansinnet och okunnigheten vet alltså tydligen inga gränser, och som Thåströmvetare och -älskare av rang känner jag mig tvungen att visa var skåpet ska stå. Därför kommer här en lista över Thåströms tio på riktigt mest underskattade och förbisedda låtar. Spellista på slutet! Varsågoda!


10. ”Tillbaks till Trehörnsgatan

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En drömskildring av tiden Thåström tillbringade i Amsterdam i början av 90-talet. Soundet är luftigt, stämningen förtätad, sången långt fram i mixen. Spelad enstaka gånger på vinterturnén 2010.

9. ”Som mästarna målat himlen

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Blytung och episk industriballad, med en ljudbild som både gnistrar och dånar, och som är som gjord för livescenen, men som hittills aldrig spelats. Skriven ihop med parhästen Niklas Hellberg.

8. ”Hål

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Om Det är ni som e dom konstiga-plattan var ett segertåg och en återgång till (mer eller mindre plus en nypa salt) rak rock efter ett nittiotal tillbringat i industriland är Mannen som blev en gris morgonen efter. Tongångarna är dystrare, musiken svärtad och sotig, och i texterna pyr ett självhat. Den dova och hotfulla ”Hål” är ett av flera exempel. Och även ett exempel på en låt som hade blivit fantastisk live med Ossler, Rockis & co. Tyvärr blev det aldrig något med det.

7. ”Psalm

År: 2015

Album: Den morronen

– Efter Mannen som blev en gris var det som att de värsta demonerna rensats ut. Sedan dess har texterna för det mesta andats hopp, förtröstan och inre styrka. På ”Psalm”, den avskalade och nedtonade avslutaren på Den morronen, blir detta väldigt tydligt. ”Psalm” är skåran på himlen där ljuset strilar ner efter en grå dag.

6. ”Natten för det här

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Europeisk och elektronisk industriblues av yppersta klass. Duisburg möter Tupelo.

5. ”Långsamt genom

År: 2015

Album: Den morronen

En av mästerverket Den morronens (som Gaffa för övrigt gav 2/6 i betyg när det begav sig 2015) många mäktiga låtar är denna dova blues om självrannsakan och tillhörighet, där mörker och skav möter lycka och lugn. Spelades några gånger på vinter/vår-turnén 2015, men lades sedan till handlingarna. Ett misstag som gärna får rättas till.

4. ”Söndagmåndagsång

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Denna tidlösa ballad, om hemmahörande, ursprung och arv, borde vara lika självklar bland fansen och casual-lyssnarna – och Thåström själv – som ”Brev till 10:e våningen” och ”Fanfanfan”, men så är det inte. Live har den inte hörts sedan någon gång 2006 och inte heller var den med på Thåströms hittills enda samlingsplatta Be-bop-a-lula hela jävla dan (men det var däremot fem (!) andra Skebo-låtar).

3. ”En spelmans jordafärd

År: 2009

Album: Kompost (på Spotify istället ”disc 2” på Be-bop-a-lula hela jävla dan)

Dan Anderssons monumentala dikt om en outsiders frånfälle och hans samtidas tisslanden och tisslanden om honom är bland det allra, allra bästa som skrivits om död och utanförskap i det här landet. Att Thåström skulle tolka den känns självklart. Att den i hans händer skulle bli såhär bra känns lika självklart. Thåströms urbana, betonggjutna sound har här bytts ut mot ett jordigare sound. Duisburg har bytts ut mot finnmarkerna. Lämpligt nog.

2. ”Sluta när jag vill

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– En låt som i sitt tidiga skede, redan 2007, var en upptempo, närmast rusig (och alldeles underbar), rocklåt, inspelad i Berlin, och vars närmaste släkting torde vara den elektriska versionen av ”The Haters”. Fem år senare blev den en lågmäld, elektronisk ballad. En helt ny svid, närapå en helt ny låt – men lika vacker, lika fantastisk. Texten är minst lika bra. Är det jaget som konfronterar sig självt, som ställer sig självt till svars för alla flyktförsök och alla gömställen? Svaret som ges är vare sig defensivt eller nekande, blott ett konstaterande att ”det är såhär: jag kan sluta när jag vill”. Gott så. Och här fick herr Langrath faktiskt in ett rätt, då ”Sluta när jag vill” även var med på Gaffa-listan.

Har aldrig spelats live, perverst nog.

1. ”Kaospassageraren

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Den allra bästa text som Thåström har skrivit och den allra bästa text om födas, leva och dö som har skrivits på det svenska språket. Hyperbol? Faktiskt inte. Lyssna och läs, så förstår ni snabbt själva. Den musikaliska backdropen, sedan, är minsta lika imponerande den. Pelle Ossler presenterar sig och sin gitarrmagi för första gången (publikt) i Thåström-världen, och tillsammans med Hellbergs begravningssvarta orgel målar de upp ett Tarkovskij-landskap, kargt, långsamt och ödsligt. Det är till dags dato Thåströms utan tvekan längsta låt (klockar in på strax över nio minuter) och man kan förstå varför den spelats live så himla sällan (endast ett par gånger sommaren 2006, då i en fullkomligt magnifik version). Man kan förstå det, men inte förlika sig med det. Ej heller kan man förlika sig med det faktum att varken Thåström själv eller media lyfter fram den i intervjuer, när det ska pratas om när, var, hur och varför Thåström bytte textmässigt uttryck och ”språk” i samband med Skebokvarnsv. 209. Istället lyfts då ”Ingen neråtsång” (1999) fram som ett slags genesis till de rakare och mer självbiografiska texterna som dominerat sedan 2005. Jag håller naturligtvis med om att ”Ingen neråtsång” bör nämnas i sammanhanget, men det bör också ”Kaospassageraren” göra. Här är han naknare och mer självutlämnande än han hade varit sedan åtminstone ”Jag är en idiot” (1988). Gör den comeback på livescenen i vår får hela turnén utan vidare högsta betyg av mig. Det vore årets kulturgärning.


Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas

Årets 20 bästa låtar

Ännu ett coronaår till ända. Ett år som på det personliga planet varit både fasansfullt och fantastiskt (fast kanske mest fantastiskt, ändå). Som alltid har musiken funnits där som soundtrack och som tröst. Här är årets 20 bästa låtar. Varsågoda (och spellista längst ner).


20. Azure Blue – ”Define Your Dreams

– Med sitt enda släpp för i år gläntar Tobias Isaksson på dörren till något stort, och visar att han fortfarande besitter en makalös känsla för kristallklar pop genomdränkt i vemod. Nästa år kommer ett nytt album. Det ser vi fram emot.

19. Billy Idol – ”Baby Put Your Clothes Back On

– Punkikonen släpper på attityden och imagen och croonar istället fram sin bästa låt på åratal. Mer sånt här, Billy!

18. Riddy Arman – ”Herding Song

– Stad kontra landsbygd, det man motvilligt gör kontra det man borde göra. ”Herding Song” är en av flera höjdpunkter från ett av årets starkaste debutalbum.

17. David Ritschard – ”Blåbärskungen

Albumet lever inte upp till den orimliga hajpen, men därmed inte sagt att det inte innehåller ett antal pärlor för det. Bäst är det ödesmättade titelspåret, om en systembolagsanställds liv och vedermödor. Klockren skildring av svensk arbetarklassångest.

16. Cody Jinks – ”I Don’t Trust My Memories Anymore

– Det närmaste vi kommer Waylon Jennings idag – åtminstone när det handlar om det rent musikaliska – är Cody Jinks, och ingenstans än på cry-in-your-beer-balladen ”I Don’t Trust My Memories Anymore” hörs det tydligare.

15. Tré Burt – ”Sweet Misery

Lekfull, varm och väldigt bitterljuv countryfolk i gränslandet mellan Dylan och Hank. Tré Burt är en av de bästa artisterna och låtskrivarna jag upptäckt i år.

14. Pink Milk – ”Blue Eyes (River of Glass)

– Postapokalyptisk, ödesmättad skönhet.

13. L.T. Fisk – ”Bedarra här

– Det känns skönt att få gråta ut i L.T. Fisks varma och samtidigt ödsliga universum. Där går det fint att vara en trasig människohalva.

12. Lake Omne – ”Crossroads

– En av årets bästa svenska poplåtar är en fenomenal och knäckande vemodig synthpopballad från ett särdeles begåvat brödrapar från Örebro. Lyssna och låt er knäckas.

11. Hayes Carll – ”If It Was Up to Me

Årets i särklass finaste countryballad.

10. Anna Bodotter – ”Fortfarande ganska unga

– En trygg famn för den av livsångest skadeskjutna trettioplussaren. Här finns också en tidlöshet, ett slags evig svensk melankoli i en melodi som hade kunnat vara skriven av Barbro Hörberg såväl som av Jocke Berg.

9. Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll

– En indiepopballad av allra finaste snitt, om omöjlig kärlek och med en sångmelodi vilken popsnidare som helst borde vilja döda för. När jag hörde ”Olika håll” för första gången visste jag direkt att det var en av årets allra bästa låtar.

8. The National – ”Somebody Desperate

– The Nationals enda släpp i år är en lika skör som dramatisk pianoballad om en kärlek på väg ner i fördärvet och om självhatet som följer. Klassisk National, klassisk Matt Berninger – en av vår tids bästa textförfattare.

7. No Suits in Miami – ”Buffy

– Inget band på detta jordklot förvaltar arvet efter lysande indiepopband som till exempel The Field Mice bättre än lundagänget No Suits in Miami. ”Buffy” är en i en lång rad fantastiska och melankoliska popdängor bandet skänkt oss sedan debuten 2016, men också ett tydligt tecken på att deras hantverk och fingertoppskänsla bara blir vassare och vassare.

6. Alan Vega – ”Samurai

– Ikonen, coolhetsguden och Suicide-frontaren Alan Vega gick bort sommaren 2016, men finfina skivbolaget Sacred Bones har tagit sig an att ge ut hans överblivna material. Första plattan i denna serie, Mutator, spelades in 1995-97 och kom i våras. Bästa låt är den atmosfäriska spoken word-balladen ”Samurai”, vars filmiska melodi hade gjort sig utmärkt i en David Lynch-film. Skönhet, smuts och obehag i en utomordentlig blandning.

5. Nick Cave & Warren Ellis – “Balcony Man

– En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt. ”Balcony Man” är ljusstrålen som skär igenom och tillintetgör det mörker som präglat Nick Caves verk sedan 2016.  

4. Pascal – ”Fuck Like a Beast

– En skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Isak Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han från botten av både själ och hjärta sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man som människa klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. 

3. Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Damon Albarn är den från britpop-eran som åldrats bäst, värdigast och helt klart intressantast. Man borde inte bli förvånad när han skickar ut mästerverk, men frågan är om han någonsin tidigare drabbat fullt lika hårt som på titelspåret till sitt senaste, fantastiska album. ”The Nearer…” är en ödslig ballad, lika majestätisk och vacker som de isländska glaciärerna som bidragit till inspirationen en gång var. Texten, baserad på en dikt av 1800-tals-poeten John Clare, sörjer en förlorad närstående och river oblygt i såren som detta orsakat, men lämnar en till slut ändå renad och lättad snarare än ledsen.

2. Thåström – ”Stora långa gatan

– I min recension av plattan Dom som skiner skrev jag följande om låten ”Stora långa gatan”:

”[…] plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.”

Och det visar sig nu att allt detta stämmer. Thåström blir inte mycket bättre än så här, musik blir inte mycket bättre. Det är en ynnest att få ta del av denne mans eviga genialitet.

1. Ossler – ”Gare du nord

– Årets bästa låt är inte i första hand en låt. Årets bästa låt är en fristad för de som livet gått hårt åt, en källa att dricka ur för de som harvat runt för många år i öknen, en bön om hopp och försoning för de som aldrig riktigt kommit hem. Men visst fan är det också en låt, ett hjärtskärande vackert stycke text och musik signerat en artist och låtskrivare på toppen av sin förmåga, som i år skänkt oss sitt allra bästa album och flera av sina allra finaste låtar. Men ingen låt kan riktigt slå ”Gare du nord” på fingrarna. Ingen toppar den trasiga, varma skönhet Ossler här bygger upp med hjälp av Mikael Nilzéns ödsliga produktion och Henrik Meierkords gråtande stråkar – en skönhet som matchas endast av den trösterika texten. Kort sagt, jag får styrka när jag lyssnar på ”Gare du nord”. Jag rivs ner och byggs upp. Så som det ska vara med den allra bästa musiken.


Recensioner: 2021-11-26

Epilogen Den tysta massan (album)

Mitt nya svenska favoritband heter Epilogen. Bakom detta mycket postpunkiga namn döljer sig stockholmarna Jakob Berglund, sång, synthar och maskiner, samt Anders Carlström, på gitarrer och bas. Det hela känns influerat av mästare som Ossler och Sällskapet, när gitarrerna och elektroniken sprakar ikapp och rytmerna maler långsamt och monotont, och Berglund sjunger sina kolsvarta, långsamma sånger om vad som närmast måste förklaras som existentiell utplåning. Men till skillnad från hos Ossler finns här ingen bot eller bättring, inget hopp eller spricka där ljuset kommer in. Inte ens i kärleken, som i ”En kärlek” beskrivs som kall som graven (inte plattans vassaste textrad, men får fungera som exempel). Pretentiöst, kanske, men som alltid blir jag glad när pretentioner bärs upp av en uppriktighet. Och på Den tysta massan finns det, för det mesta, gott om just uppriktighet. Uppriktighet och en oantastlig känsla för post-industriella och sotsvarta sånger och ljud. Allra bäst är sannolikt den långsamma, nakna öppnaren, ”Prologen”, samt eposet ”Män utan minne” – en till en början känslig ballad om upprättelse, men som mynnar ut i hotfull – och mycket mäktig – dark ambient.

Ska jag klaga på något på plattan är det väl det att texterna ibland hade kunnat jobbas igenom något varv till. Ibland blir de lite väl ”nu jävlar ska jag vara svår”. Men oftast sitter även de, och summa summarum är detta ett av årets allra bästa svenska album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Män utan minne”

Om ni gillar detta: Ossler – Regn av glas, Sällskapet – Sällskapet


JónsiObsidian

I slutet av oktober överraskade Sigur Rós-frontaren Jónsi med ett nytt album. Obsidian, hans tredje soloalbum, flög under radarn för de flesta, vilket är synd, för det är en alldeles utmärkt ambient-platta.

Jónsi komponerar sina eteriska vildmarkshymner med varm, böljande elektronik, och världen man faller ner i må vara regnpiskad, men naturens klaraste färger bryter igenom det grå – melankolin må vara den förhärskande känslan, men den lämnar en med hopp snarare än förtvivlan. Och det är den dynamiken som bär plattan – samma dynamik man finner på Sigur Rós bästa plattor. Mäktigast blir det på ”Ambrox”. Där skär Jónsis kristallklara falsett som iskallt källvatten genom våra novembertunga och utslitna kroppar och själar, och på himlen börjar grånaden med ens krackelera. Det är ett fantastiskt musikstycke.

På minussidan kan nämnas att plattan ibland blir lite väl meditativ och på gränsen till new age. Då glömmer jag bort att jag överhuvudtaget lyssnar på något och mitt fokus sviker. En skiva på över en timme har inte råd med sådana misstag. Ska man pressa albumformatet så långt vill det till att man har material som är starkt nog plattan igenom. Det finns gott om dynamik vad gäller stämning och känsla (vilket jag var inne på ovan), men lite mindre av den varan när det kommer till kompositionerna. Lyckligtvis väger fördelarna tyngre och är fler till antalet än nackdelarna, och Obsidian är till syvende och sist ett mycket bra album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Ambrox”

Om ni gillar detta: Rafael Anton IrrisarriA Fragile Geography


Azure Blue – ”Define Your Dreams” (singel)

– Tobias Isaksson firar tio år som Azure Blue, och han gör det med att skicka ut sin bästa låt på åratal. Den synthpoppiga ljudbilden vi är vana vid från Isaksson har polerats och snyggats till, men det låter aldrig överproducerat och Isakssons närvaro är total. Hans gladsorgsna vemod blöder ut genom högtalarna och smittar mig. Jag vet varken ut eller in. Närvarande är också hans makalösa känsla för magisk popmelankoli och sångmelodier som kan ta knäcken på vem som helst. Ja, ni förstår ju själva – detta är förstklassig alternativpop, och Tobias Isaksson visar att han alltjämt tillhör genrens toppskikt i detta land.


Bloc Party – ”Traps

– Engelska postpunkarna i Bloc Party släppte ett av 00-talets bästa och mest tongivande indiealbum i form av debuten Silent Alarm. Sedan dess dog deras relevans snabbt ut i takt med att uttrycket och soundet blev alltmer elektroniskt. Nu är de tillbaka med en ny singel – och ett nygammalt sound. Borta är syntharna och återigen är de taggiga postpunkgitarrerna i förgrunden. Men är det bra? Nja. Vi har det förr, och vi har hört bättre förr – från deras konkurrenter, deras förebilder och inte minst från dem själva. Är en trött och stabbig upprepning av gamla meriter det bästa de kan åstadkomma i form av en comeback, well…då kan det kvitta.


zeug – ”Hazeover” (låt)

Berlinska experimentella drone-bandet zeug släpper snart albumet Womb, och mäktiga ”Hazeover” är sista smakprovet därifrån. Låten, som klockar in på strax under halvtimmen, genomgår under sin långa speltid en rad skiftningar. Mörkerjazz med inslag av tidiga Nick Cave, gothigt malande och mässande som för tankarna till de mest experimentella av de mörkare postpunk-banden i England tidigt 80-tal (Struggler, In Camera osv) och rundas av med tung drone-rock. Hela halvtimmen igenom är det intressant, hypnotiskt och väldigt, väldigt bra.

Recensioner: 2021-11-21

Charles Wesley GodwinHow the Might Fall (album)

– Ett av årets bästa countryalbum kommer från den 20-nånting-årige West Virginia-bördige Charles Wesley Godwin. Plattan är hans andra (den första, Seneca, släpptes 2019), och det är också hans bästa. Musiken är precis som på Seneca traditionellt uppbyggd av gitarr, pedal steel, banjo och så vidare, men de filmiska texterna har slipats ytterligare, och vi serveras fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Cranes of Potter

Om ni gillar detta: Cole ChaneyMercy


Willie NelsonThe Willie Nelson Family (album)

Nestorn, Den vise mannen och country-guden Willie Nelson har på senaste plattan samlat fyra av sina barn samt sin syster Bobbie för nytolkningar av några av sina bästa gospellåtar, samt några skrivna av andra. Resultatet är en värdig, respektfull och avskalad historia som bibehåller känslan och värmen från originalinspelningarna, samtidigt som Willie skickar över facklan till framförallt sönerna Micah och Lukas. Förutom Willie är det dessa två som hörs mest. Micah gör en särskilt utmärkt insats på ”I Thought About You, Lord” (ursprungligen från Willies mästerverk Spirit, från 1996), medan Lukas glänser i Hank WilliamsI Saw the Light”. Willie själv visar dock att gammal är äldst på inte minst ”In God’s Eyes”, ursprungligen från hans allra bästa album Yesterday’s Wine (1971) och makalösa ”Too Sick to Pray” (även den ursprungligen från Spirit), När han sjunger läks alla sår, och allt vad stress och ångest heter rinner av både kropp och själ. Tack, Gud, för Willie Nelson.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”I Thought About You, Lord”, ”In God’s Eyes”, ”Too Sick to Pray”

Om ni gillar detta: Willie Nelson – Yesterday’s Wine


KC Baby – ”Evig tid” (singel)

Conny Nimmersjös (bob hund, solo, Thåström m.m.) och Kajsa Magnarssons band KC Baby är tillbaka med ny singel. Den här gången är de rakare och melodiösare än någonsin. Nimmersjös gitarrer känns igen, men förra plattans moody synth-vibbar har bytts ut mot något som närmast kan liknas vid indiepop. Rekommenderas till fans av nämnda genre!


Nathan Aeli – ”Give me a Reason” (singel)

Ny singel kommer också från göteborgaren Nathan Aeli – och den är smått lysande. Med akustisk gitarr och en tung synth levererar han en poplåt som tjusar lika mycket som den skrämmer. I presstexten pratar han om dualismen i livet och tillvaron, och just dualism är vad den här låten är byggd på.


Rome – ”Der Rufer in der Wüste schweigt” (tvåspårssingel)

I januari släppte Rome var som står sig som ett av årets tre bästa album. Nu är han tillbaka med tvåspårssingel. A-sidan är en duett med Eugen Balanskat, från östtyska punkbandet Die Skeptiker, och är en dånande och svärtad postpunk-drapa. B-sidan ”Aphrodite” är en klassisk Rome-ballad. Alltsammans är jättebra.


Aux Animaux – ”Haunted” (singel)

Gözde Düzer är den turkiskfödde men Stockholmsbaserade musikern och sångerskan bakom namnet Aux Animaux. Efter två EP:s och lika många singlar är hon nu tillbaka med den djupt stämningsfulla ”Haunted”. Synthsoundet som är hennes signum finns kvar, men pricken över i:et är Robert Smith-gitarrerna. Dessa accentuerar sorgen i ljudbilden och gör en jättebra låt fantastisk.

Recension: Thåström – Dom som skiner

Aldrig tidigare har jag tagit mig an ett Thåström-album med sådan nervositet som jag inför den här recensionen tog mig an Dom som skiner, Mästarens tionde soloalbum sedan solodebuten 1989. Inte nog med att han upplöst sitt magnifika kompband (bortsett från multiinstrumentalisten och låtskrivarpartnern Niklas Hellberg, som alltjämt fungerar som Thåströms högra hand och står som medkompositör på sju av skivans nio spår) – det sannolikt bästa och tajtaste rockbandet i Svea Rikes historia. Nej, inte nog med det var singlarna som föranledde plattan osedvanligt tama och bleka – relativt sett. Den första, ”Papperstunna väggar”, som musikaliskt och melodiskt dock inte behöver skämmas för sig, led främst av en väl sparsmakad och prosaisk text och kändes för enkel för att vara det första nya att släppas från Thåström på fyra år, och uppföljaren ”Isbergen” var dels musikaliskt alltför lättsmält och dels textmässigt en sämre upprepning av klassiker som till exempel ”Alltid va på väg”.

När så nålen faller ner på öppningsspåret ”Södra Korset”, och det första man möts av är First Aid Kits polerade och i min mening mycket överskattade stämmor suckar jag tungt (de gästade ju även ”Isbergen”). Men så hörs Hellbergs fjäderlätta piano, och så rösten. Sveriges genom tiderna bästa, här sårigare och mer patinerad än på länge, kanske någonsin. Och vad som uppenbarar sig är en programförklaring för plattan, för Thåström 2021. Kompet är luftigt, rent och ljust, piano och elektronik i ljuv symbios. Thåström sjunger som någon som kastat många tunga stenar från sina axlar. Han sjunger om hemmahörande och om tillhörighet. Om att äntligen landa, äntligen våga andas ut. Hoppet lever, för plattan, för Thåström, för alla oss. Men så kommer de båda singlarna och om dem har jag väl orerat tillräckligt. Men likväl tappar plattan styrfart. Farhågorna om att Thåström för en gångs skull kanske inte har båda ögonen på bollen dyker upp igen.

Men så sekunder in i nästa spår, ”Stora långa gatan”, och det är som att de där farhågorna aldrig ens funnits. Låten, plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.

Sedan följer ytterligare fem låtar som alla, i olika grad, också tar knäcken på mig. Och vad som vecklar ut sig är ett utomordentligt starkt album om förlust, om att bryta ny mark och om att tillåta sig själv att inse att det krävs att man blickar bakåt för att ha chans att alls kunna blicka framåt. Dom som skiner är ett monumentalt, nytt kapitel i musik-Sveriges tveklöst mäktigaste berättelse. ”TOLEDO”, god tvåa på prispallen för albumets bästa låt, är en ödesmättad och för plattan textmässigt central ballad om avsked och om att gå vidare. Skuggvärldarna som den låten lever i, där de fenomenala stråkarna hänger runt som hotande demoner, är bland det obehagligaste – och vackraste – som Thåström (och Hellberg) någonsin skapat (och gästar gör ingen mindre än Jerome ”ROME” Reuter på keyboard). Låten avslutas sedan med plattans mest utlämnande och modigaste textrad: ”Kanske blev det bara/För mycket verklighet för mig”, sjunger Thåström och blottar sina tillkortakommanden, sin rotlöshet och sina svårigheter med att leva med sig själv och med andra. En annan höjdpunkt är ”Gyttjebrottaren” – en suggestiv och mäktig synthhistoria med både popkänsla och patos, och som väl framförallt är en systerlåt till nio år gamla ”Dansbandssångaren”, och precis som den låten en självironisk blinkning och ett nedgörande av den självupptagne konstnären. Plattan avslutas sedan med ”MAMMA” och det är svårt att inte röras in i märgen när Thåström sjunger om hur hans mamma som ung kom från den lilla landsorten i Halland till Stockholm för att möta livet – ett Stockholm (och ett Sverige) som inte längre finns. Han sjunger med oemotståndlig och omisskännlig värme och kärlek i rösten om hur han hade velat se henne när hon storögd steg av tåget, hur han hade velat ha sett det hon såg. ”Allt det vackra och det nya”.

Musikaliskt är albumet spretigt. Här finns ödesmättade stråkar och tung elektronik. Här finns tendenser till pop och till soul och till spöklik jazz. Borta är europabluesen och de osslerskt fräsande avgrundsgitarrerna, borta är också den ivarssonskt malande basen och de hernestamska dundrande trummorna. Men trots nya musiker, ett nytt sätt att bygga upp låtar och en avslappnad attityd gentemot genrer hålls plattan ihop – och det av en dualism. Albumet igenom pågår en ständig kamp mellan ljuset och mörkret, mellan hopp och förlust, mellan då och nu, i både text och musik. Oavsett musikalisk inramning är det den kampen som är central. För Thåström har återigen ömsat skinn, ryckt upp rötterna och viktiga människor har fallit bort, men likväl står han stark, fri på en ny plats och trygg i sitt nya uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Stora långa gatan”, ”TOLEDO”

Om ni gillar detta: Nick Cave & Warren EllisCarnage

Intervju med Pelle Ossler

Foto: Sara Broos

När den här lilla sajten var cirka ett halvår gammal och jag kände mig ännu eländigare och ännu mer som småpotatis än vad jag gör nu, ställde Pelle Ossler utan omsvep och krusiduller upp på en intervju. Han hade precis släppt sin just då bästa platta Evig himmelsk fullkomning och hade massor med intressant att säga. Och hans medverkande på den här sajten gav den det existensberättigande, den kredd och den autencitet som så väl behövdes. Nu är 482 MHz fortfarande en liten aktör, men utan Osslers godkännande tror jag att motvinden hade varit tyngre. Nu är han tillbaka med Regn av glas – en platta som bräcker allt annat han tidigare gjort, och blott den fjärde plattan att någonsin belönas med full pott på 482 MHz – och jag var naturligtvis tvungen att överösa honom med några frågor, vilket han inte sa nej till.

Stort tack till Pelle, en av våra intelligentaste och intressantaste musikmänniskor.

För det första: tack för att du ställer upp. Du har varit viktig för 482 ända sedan starten och det betyder kolossalt för mig. Det hoppas jag att du inser. Varje skiva du gör är bättre, mer djuplodad och drabbar hårdare än den förra. Det är mycket sällsynt, och som fan och lyssnare känner man sig bortskämd. Vart ska detta sluta? Och hur känner du själv angående detta?

Varje platta jag gjort har känts som den sista jag gör, så även denna. Och jag frågar mig själv med jämna mellanrum varför jag fortsätter. När jag ändå påbörjar inspelning av en ny platta är enda anledningen att den ska bli bättre eller mer fulländad än den tidigare. Inte så att jag dissar mina tidigare alster, men alla har nåt som kunde göras bättre, annorlunda eller mer konsekvent och så kommer det att fortsätta (om jag fortsätter), det ligger i sakens natur på nåt vis.

Men håller du med om att Regn av glas är något alldeles extra? Känner du att du med denna skiva kommit närmare ”fulländning” än tidigare?

Svårt att svara på nu, man behöver lite distans för att se klart. Mottagandet av plattan är väldigt bra, till och med några kollegor har gratulerat och det är ovanligt, så det känns helt ok. Jag var orolig för att plattan blev för tungt lastad, för mycket information, men det verkar inte så på reaktionerna.

Den har även blivit väl mottagen (inte minst på 482 MHz), även om jag tycker att det är fånigt av vissa recensenter att bara ge den näst högsta betyg – vad mer kan man begära av en platta, liksom? För mig som lyssnare känns det bara rimligt och som det enda rätta med ett riktigt högt betyg, men hur känner du?

Jag håller med dig såklart, inget betyg är gott nog, haha. Å andra sidan så betyder högsta betyg världsklass, i klass med Dylan, Cohen, Bowie, Marley med flera, och dit upp når jag inte någonsin, inte på skånska. Bortsett det, påpekade någon att det är politik i det där betygsättandet och att precis som för en klassföreståndare är det begränsat hur många toppbetyg man får ge. Kanske…jag vet inte.

Det känns som att skivan har varit på gång ganska länge, och jag vet ju att den blivit försenad många gånger. Jag vet också att den var väl värd att vänta på. Kan du beskriva dess tillblivelse?

Vi gjorde en mindre turné, Nilzén [Mikael Nilzén, utomordentligt skicklig maskinist och producent från Timrå(?), red. anm.], Meierkord [Henrik Meierkord, cellist och ambientmästare från Rydebäck, red. anm.] och jag. Synth, cello och gitarr. Då fick vi arra om mina låtar så att det passade den sättningen och det hände spännande saker med låtarna. Jag ville använda det tänket från början med nya låtar och ev en platta. Så långt sträckte sig min vision. Hade inte längre nåt skivbolag och är också trött på traditionella bolag som ju mäter allt i siffror.

Men Ronny [Andersson, boss på Pelles skivbolag ST4T, red.anm.], som möjliggjorde Berlinplattan Ett brus och gav ut 1900, var med på båten. Idén var att spela in lösa skisser, harmonier bara. Ruben Engzell bjöd mig till sin studio, på krita till att börja med (tack Ruben). Så skickade jag skisser dels till Micke [Nilzén] och dels till Henke [Meierkord] att forma precis hur de ville, skicka tillbaks till mig för att skruva på deras grejer och kanske få till text och sång – bolla inspelningarna fram och tillbaka tills vi destillerat fram guldkornen. En fantastisk plan som utgår från mitt fulla förtroende för deras musikalitet och idéer. Det blev dock väldigt rörigt där jag till sist inte visste vart jag var nånstans – helt vilse. Nilzén klev då in som producent för att styra upp röran. Ett lyckodrag! När vi efter några år var färdiga att skicka materialet till pressning visade sig att det inte fanns råvaror för tillverkningen (på grund av Corona), så dom utlovade tio veckorna blev tio månader...

Det är otroligt hur väl ni lyckades, trots allt krångel. Hur gick det med texterna den här gången? De är verkligen förkrossande bra, och bjuder på så oerhört mycket – svärta, humor, berättelser, hågkomster, mänsklighet inte minst. Hur gick skrivandet till?

Det där är oerhört svårt för mig. Jag är ingen skrivande person och vet inte vad jag håller på med. Jag har ingen metod eller så, jag värker fram texterna på nåt vis. Själv är jag väldigt kritisk till svenska artisters texter, i 9 fall av 10 är det ren smörja och jag vill inte göra mig skyldig till att också förorena. Så texterna är viktiga för mig, men ibland kanske för viktiga för texternas bästa. En närstående kommenterade efter att ha lyssnat på Stas att det är så lätt att skriva deppiga texter. Ok. Jag började fundera på vilka glada, lyckliga svenska texter som inte är banala och barnsliga, kom bara på Taube som verkligen kunde det. Fantastisk var han.

Skivan är verkligen ett album, men det finns ändå enstaka låtar som sticker ut lite extra. Jag tänkte att vi kunde gå igenom tre av dessa.

 I min mening är ”Gare du nord” bäst. Jag vill hävda att det nog är den bästa låt du överhuvudtaget har gjort. Stora ord, inser jag. Vad kan du berätta om den låten?

Jag kan berätta att den var på väg att kasseras flera gånger. Jag hade en film i huvudet av en resa jag gjort och tyckte inte att vi fick till rätt miljö. Vi har säkert gjort 8-10 versioner. Inte förrän vi skalade bort allt onödigt trädde berättelsen fram, men då var jag så trött på låten att jag inte gillade filmen längre. Kul och förvånande att du och fler har lyft fram den…så nu gillar jag den igen. Nilzén var hela tiden envis med att det var en bra låt som borde va med. Tack Micke!

En annan jag älskar är det atmosfäriska skräckstycket ”Hundarna från Babylon”. En mardrömsskildring av rang, men som jag tycker slutar hoppfullt, med en bön om räddning. Berätta om den låten!

Det finns flera berättelser i den texten, men i korthet är det samme man som inte kommer undan sig själv i ”Keltiska havet”. Han är jagad av ångest, närmast psykotisk, och längtar efter ett tillstånd av frid, harmoni och renhet, som är utopiskt och alldeles försent för honom att nå. Läste på om Babylon,”den stora horan” som det kallas i Gamla testamentet, och som av bland annat rastas blivit bilden av den korrumperade västvärlden. Hundarna, (är egentligen väldigt förtjust i hundar) får tolkas som lågt stående personer som geggar runt i smuts och slickar varandra lite varstans för att nå egna fördelar. Finns många såna.

Och slutligen vill jag lyfta fram ”16:45 i smittans år” – ett fantastiskt långfinger mot allt vad artighet och konventioner heter, och ett omfamnande av hedonism och njutning, inramat av plattans trubbigaste ljudbild. Vad handlar den låten om för dig?

Faktisk motsatsen är jag rädd…som i”Borra hål” där jag beskriver en stalker och potentiell våldtäktsman i jagform. Den här figuren i ”16.45” får aldrig nog, vilket gäller för mig och alla människor i olika former, och det leder rakt in i en vägg förr eller senare. ”Ett regn av glas hänger i luften”, men skit i det nu. Ge mig mer.

Jag ser ofta på dig, din musik och dina texter som tröst. Världen är på många sätt vedervärdig, tycker jag, och du tycks hålla med om det, men du sätter samtidigt upp ett slags stoisk kraft och ett motstånd, som är väldigt inspirerande. Du blir aldrig defaitistisk eller destruktiv utan du plöjer på – antingen rakt ut i text (som i ”Rotterdam” och ”Svarta svan”) eller bara genom att du gör din grej. Hur ser du på detta? Och vilka låtskrivare eller andra slags konstnärer vänder du dig själv till när du själv behöver tröst eller en spark i baken?

Jag gillar stoikerna, jag kanske är stoiker. Hoppas det. Världen är vacker, livet är fantastiskt att få uppleva och människor kan också vara vackra och kloka. Men att många nationer valt fram direkta rövhål att leda är helt obegripligt korkat. Och att människan tillber tillväxten som en helig graal trots så uppenbara och fasansfulla konsekvenser? Konst är ofta skyhögt över människans futtighet, anser jag, och bör behandlas därefter. Det varierar vart jag går för att få tillbaks tron.. men jag kommer ofta tillbaks till Borges, Kentridge, Tarr m.fl. Är också sen många år intresserad av dom abrahamitiska religionernas spridning, schismer och förgreningar. Inom det finns hela västvärldens (fasansfulla) historia.

Berätta mer om din relation till religion och Gud. Du har tidigare antytt att du är ateist, men när man läser dina texter och lyssnar på dig får man (jag) känslan av att det kanske inte är helt glasklart ändå? Jag får känslan av att det kanske ändå finns ett uns av dig som är i något slags samspråk (eller dispyt?) med Gud. Vad gud är kan ju dock diskuteras och variera.

Dispyt var ordet. Jag tror inte på nån gud, vilken skulle jag välja? Det finns ju hur många som helst och varför skulle just en gud vara en större gud än nån annan gud? Men om det fanns en (1) gud för kristenheten som var över alla andra skulle jag vara väldigt besviken på honom (hen) efter all skit han (hen) ställt till med och fortsätter göra. Så nej, jag tror inte, men är ändå arg. Möjligen är gud och satan en och samma. Troligast. Finns ingen gud så finns ingen djävul, de jobbar ihop.

Jag gillar Jesus, bra man, socialist, säkert, revolutionär. Men att han skulle vara guds son faller på sin egen orimlighet; det finns bara en gud i en monoteism. Jag gillar budorden, de räcker långt för att leva värdigt. Konstigt att så följt de råden genom historien. Tror religioner är uppdiktade för att få till fungerande samhällen med nån övergripande moral och nån som straffar en om man bär sig illa åt. En kollektiv idé och ett rättesnöre. Och så nåt att tro på, som vi alla behöver, utan nån tro blir det deppiga texter, haha.

Sen kan man tänka sig att ”gud” är allting: själva livet, jorden, djuren, träden, men då borde vi ta hand om det på allvar. Hursomhelst är jag konstigt nog väldigt intresserad av religion, mytologin och historierna kring ämnet

Fanns religionen med i din uppväxt?

Nej. Min farmor var djupt troende, men annars inte.

I en frustrerande tid av EP:s, enstaka singlar och spretiga spellistor har du släppt inte bara ett helgjutet album, men ett helgjutet dubbelalbum! Hur ser du, som formades under en tid då albumet respekterades och var den självklara uttrycksformen för en artist, på dagens musikkonsumtion? Ska vi skylla på våra Instagram-skadade stresshjärnor och våra krav på omedelbar tillfredställelse, eller vad handlar det om?

Jag vet inte, som stoiker är det bara att inse att det är som det är. Kanske är det likt 50-60-talet när det handlade om just låtar, singlar i jukeboxen, hitmusik. Med den skillnaden att det finns tre gånger så mycket folk på jorden idag. Jag har ju lyckan av att ha växt upp under guldåldern, sent 60-tal och 70-tal, när ett album fick lov att vara konstnärligt spännande och en platta inte var en samling låtar utan ofta en berättelse med egen dramaturgi på två gånger 20 minuter. Ett album var som en bok, en film eller konstutställning, och jag älskar det där trots att tiden sprungit ifrån det.

Ett helgjutet album kan verkligen vara en omskakande konstupplevelse. Vem eller vilka har de senaste fem, tio åren lyckats bäst med att få till ett riktigt helgjutet album, tycker du?

Ugh, vilken besvärlig fråga, jag lyssnar nästan inte på musik. Men Ghosteen [Nick Cave & Bad Seeds album från 2019, red. anm.] kunde jag inte slita mig från när den kom. Lyssnade på den i ett sträck och blev fullständigt tagen. Men det är första och enda gången jag lyssnat på den

Snart ska du dessutom ut på turné – första med fullt band på typ 4,5 år. Jag ser väldigt mycket fram emot spelningen på Babel i Malmö den 18 november – på din födelsedag! Kan du avslöja/berätta något om den som får oss att längta ännu mer? Rockis har ju berättat att han ska vara med och spela bas (ett klockrent val).

Rockis är med och det är jag glad för, trodde inte att han skulle vilja. Sen är Sole med för det behövs en ljusstråle och nån som kan sjunga. Och Örjan Högberg från Fläskkvartetten på elfiol – det är tungt! Sen Hux Nettermalm på trummor, han spelar på plattan, en ny bekantskap och enorm trummis. Såklart Henrik [Meierkord] och Micke [Nilzén], vapenbröder.

Slutligen, några populärkulturella tips: en bok, en film eller en skiva!

Lyssna på Fire! Albumet The Hands, till exempel.


Se Ossler live här:

11 NOV. 2021Debaser Stockholm KÖP BILJETT

18 NOV. 2021 Babel Malmö KÖP BILJETT

19 NOV. 2021Pustervik Göteborg KÖP BILJETT