Bäst just nu: juni 2020


Inte nödvändigtvis somriga toner, men väl högkvalitativa sådana, från den alternativa musikens ytterkanter. Varsågoda.


Henrik MeierkordLeningrad Layers (kassett)

– Idag fredag släpper Henrik Meierkord (aka den hårdast jobbande mannen i ambient-världen) en särdeles spännande tvåspårskassett på fina labeln Alvaret Tape Rekordings.

A-sidan, ”Leningrad Layers”, är ett samarbete med Pelle Ossler. Ossler och Meierkord är långt ifrån främlingar för varandra. De samarbetar ju som bekant tätt, tätt på Pelles sologrejer, och de har även experimentgruppen DSM-5 ihop. Men aldrig tidigare har soloartisten Meierkord samarbetat med Ossler. Lyssnar man på Leningrad Layers kan man inte alls förstå varför det dröjt så.

Den ändlösa, bottenlösa ödslighet som utgör Meierkords cello-baserade sound får här, tack vare Pelle Osslers mästerliga gitarrer, ännu ett djup (finns det någon i hela världen som kan kommunicera med en gitarr som Pelle kan?). Tillsammans målar de upp en värld lika gåtfull och vacker som den är ogästvänlig och kärv – och det är ju precis så riktigt bra dark ambient ska kännas. Och varken Meierkord eller Ossler är ju främlingar för genren. Ossler utgör ju ena halvan av det för mig djupt, djupt älskade bandet Sällskapet, och Meierkord har ju ihop med syntharen Peter Josefsson den fenomenala duon Meipr. Och det är just Meipr som står för kassettens b-sida.

Masterskaya” är ett slags omtolkning av ”Leningrad Layers”. Den visar också upp Meipr på deras mest…jag vill inte säga dansanta, men väl mest rytmiska, pulserande humör. Aldrig förr har det dunkat så om ett Meipr-stycke. Bilderna som målas upp är stroboskopljus i ett askregn i Prypjat – ett industridisco för en ödelagd jord. Det är ett fantastiskt, tungt stycke dark ambient, som visar vilken bredd Meipr besitter. Och även här dyker Osslers gitarrer från ”Leningrad Layers” upp, och jag tänker på nyss nämnda Sällskapets tyngre, mer malande stunder (”482 MHz”, ”Ravic”, E 40).

När de sista tonerna klingar ut för gud vet vilken gång i ordningen sitter jag och funderar på om inte ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya” är årets två enskilt starkaste dark ambient-stycken.

Med kassetten medföljer ett några mycket stämningsfulla vykort med foton tagna av Henrik Meierkord 1988 i Sovjet, och en download-kod till en digital version av släppet. Där finns även en rad remixer.


Violent Vickie – ”Circle Square

– Long Beach-bördiga Violent Vickies debutalbum från 2013 var rätt pajig EBM med popambitioner och stundtals piniga texter. Nu skriver vi som bekant 2020 och singlarna Vickie släppt i år är av en helt annan kaliber. Soundet är tyngre, stämningen dunklare, låt- och textmaterialet väldigt mycket bättre. Borta är också alla förhoppningar om en crossover-hit. Senaste singeln (som släpptes i maj, men som först nyligen nått mig) skulle kunna spelas på samma karga fest i Prypjat som nyss nämnda ”Masterskaya”. Det är tungt, malande och ödsligt, men inte utan rytm och puls.


Sólveig Matthildur – ”Window

Kaelan Miklas Solveig Matthildur fortsätter imponera som soloartist. Inte nog med att hennes album Constantly in Love var ett av fjolårets bästa, vårens singel ”Politician of Love” är dessutom en av årets finaste låtar. Nu är hon tillbaka med en ny singel. Refrängen är inte lika stark som i ”Politician”, men hon visar alltjämt vem som 2020 är vassast på drömsk, romantisk cold wave. Nästa album kommer att bli mäktigt.


Dödskällan – ”Sorgenfri

– Tjutande gitarrer, rusande trummor och en imponerande känsla för den alltid lika drabbande mixen av punk, melankoli och melodi. Tänk Hurula/Masshysteri, sena Ebba, Thåström anno Konstiga. En debutsingel som landar som en slägga i maggropen.

Ute nu via Arnioki Records.


Blodmyren – ”Allting i mig som är bra

– Erik Björklund från Delsbo Beach Club slutade dricka, började skriva på svenska och debuterar idag med bandet Blodmyren. Debutsingeln ”Allting i mig som är bra” är en cool, smått funkig rock’n’roll-låt om alkoholens baksidor. Det är inget predikande, bara en personlig redogörelse om något som unga rockband sällan eller aldrig snackar om. Precis som med ovan nämnda Dödskällan är även detta en riktigt stark debut.

Ute nu via Septembernatt.

Recension: Ossler – Keltiska havet

keltiska omslag
Foto och formgivning: Pelle Ossler

Det är lätt att tappa fästet. Särskilt i dessa tider. Det är lätt att glömma bort att det finns något bortom pandemier, död och isolering. Något bortom också ens eget trassel. Något större. När jag satte på Pelle Osslers djupt efterlängtade nya singel (den första från ett kommande, hittills ej namngivet, album) för första gången för någon vecka sedan blev detta väldigt tydligt för mig. Man går runt med en gnagande oro, och med ett självskadebeteende utan dess like kollar man nyheterna. Glömmer ibland bort att det finns något mer än nya dödssiffror. Visst, man lyssnar på musik, och visst, mycket är riktigt bra. Men när ”Keltiska havet” gnisslar igång kommer jag ihåg hur det känns att handlöst kapitulera inför musik. Och då verkar det där andra också hanterbart.

Redan vid första anslaget är det som att en dörr sparkas in. Vad som sedan vecklar ut sig på andra sidan är både bekant och nytt. Försiktigt, men samtidigt med en oerhörd tyngd, reser sig ljudbygget, utsökt producerat och mixat av Micke Nilzén respektive Anton Sundell, under låtens drygt fyra minuter. Pelle varvar sin elektriska (patenterade) stråkgitarr med en nervig, cohensk nylondito. Henrik Meierkords stråkar är lika förödande mäktiga här som hos Meipr, medan Nilzéns iskalla elektronik perfekt korresponderar med Pelles text. En text som understryker det vi på de, säg fyra, senaste Ossler-plattorna kunnat konstatera – att Pelle är en av kanske två textförfattare i det här landet som verkligen vet vad det innebär att vara människa. Ständigt tänkande, ständigt kännande människa, med glasklar och orädd blick ner i avgrunden.

På ”Keltiska havet” är textjaget tärd av självförebråelser och vilse i sig själv, huttrande på Ouessant. För mig är det samme trasige sökare som i mästerverket ”Helsingborg” (2017) desperat undrade vad man ska göra med sitt liv. Kan vågorna och den våta, kalla vinden skölja bort det man själv inte lyckas bli kvitt? ”Vågorna kommer/Man kommer aldrig undan sig själv”, sjunger Pelle, med en sångmelodi lika mycket Ossler år 2020 som urgammal folkvisa, varpå det plötsligt blir fuktigt i ögonen. Man är fast, det har man vetat hela tiden, men vad fint det är att veta att man inte är den enda.

ossler-hbg-5
Ossler, live på Tivoli i Helsingborg, september 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Så det finns alltså saker att ta till för att stå ut. Vad det än är som skaver. Jag säger det till mig själv lika mycket som till er som läser.

”Keltiska havet” släpps idag, torsdag, via ST4T.

 

Videopremiär: MÄBE – Änglamakaren

Strömstadsrockern MÄBE släpper tre nya digitala singlar våren 2020, med en månads mellanrum, och med start nu på fredag, den 20:e mars. Det rör sig om tre nyskrivna låtar, med tre äldre låtar i nya avskalade versioner som bonusspår. Allt inspelat under senvintern 2019. Först ut är den mycket thåströmska dängan ”Änglamakaren”. Om den har MÄBE själv följande att säga:

Första singeln Änglamakaren är till stor del en improviserad låt, den råkade bara bli just såhär den gången vi spelade in den. Hade vi spelat in den en annan gång hade den förmodligen låtit ganska annorlunda. Det är en låt som kommer ändra sig varje gång man lirar den – och sånt älskar jag!

 

Videon till ”Änglamakaren” är regisserad av Adam Samuelsson, med ljus av LiveLab AB, och den har premiär NU!

Recension: Sole – La ville des ténèbres

la-ville-des-ténèbres-by-SOLE-featured-on-IMR-1080x1080

Singel nummer två, La ville des ténèbres, från Sole Gipp Ossler är här. Med förra singeln, den lysande debuten Care for Me, visade hon på känsla för både pop och melankoliska skuggvärldar. Nu har båda uttrycken tillåtits att växa.

Verserna är det första som pekar på Soles vidareutveckling av den popkänsla man anade på förra singeln. De är ljusare, öppnare och luftigare den här gången. Och de leder fram till den magnifika, stora refrängen – och det är den som avgör att detta är en popballad att räkna med. Hade Adele och Sam Smith varit spännande eller intressanta artister hade de dödat för en sådan refräng.

Men det är inte tal om någon helomvändning eller sellout. Med den här låten har Sole alla förutsättningar för att slå bredare, visst, men det blir samtidigt på hennes egna villkor. Den musikaliska inramningen, med hennes egen dova, atmosfäriska produktion, pappa Pelles gitarrer, Henrik Meierkords utsökta instick med cello och Christian Gabels trummor, gör låten gångbar även i alternativa kretsar.

Med sin nya singel pressar Sole popgränserna utan att göra avkall på det egna uttrycket, och det där albumet det viskats om kan inte komma snart nog.

 

Intervju med Ulf ”Rockis” Ivarsson

rockis
Foto: Elisabeth Ohlson

Peter Hook, Simon Gallup, Andy Rourke…och Ulf ”Rockis” Ivarsson. Listan över snortajta basister är inte komplett utan Rockis. Har man lyssnat på Thåströms musik från de senaste 15 åren vet man det. De som mot förmodan fortfarande är osäkra kan lyssna på den soloplatta Rockis idag släpper, kallad Lower Zone. Den är helt baserad på bas, och med all önskvärd tydlighet slår den fast det vi andra redan visste: att han spelar i basisternas högstadivision. Men han är långt mer än bara en postpunk- och altrock-basist. På Lower Zone utforskas skickligt, och med den experimentellt lagdes känsla, blues, industri, ambient, jazz och allt däremellan. Om detta och om skapandet, musicerandet och annat handlar nedanstående konversation.

Jag har beundrat Ulf både som producent och basist i många år, så ett uppriktigt tack till honom för den här möjligheten.

 


 

482 MHz: För det första: tack för att du ställer upp och grattis till en stark soloplatta! Jag har lyssnat på skivan en hel del nu och är mycket förtjust – särskilt i de mest industriella och ambienta styckena. Jag aktar mig dock för att kalla den för en ’solodebut’ – du har ju släppt några skivor under namnet Beatundercontrol. Hur ser du själv på Lower Zone – solodebut eller inte? Och finns det någon röd tråd mellan det du gjorde som Beatundercontrol och det du gör nu i eget namn?

Ulf: Skillnaden mellan Beatundercontrol-albumen och detta album är att Lower Zone bygger enbart på olika basinstrument. Elbasar och akustisk basgitarr. Lower Zone kanske är mer en experimentell platta än Beatundercontrol-plattorna, å andra sidan så sitter det väl ihop då det är instrumental musik i botten i båda projekten. Beatundercontrol var ju ett löst sammansatt projekt med inbjudna gästmusiker. På Lower Zone är det bara jag som spelar.

 

482: Fanns det någon gång planer på att ha med gästmusiker även på denna platta?

U: Nej, idén var från allra första början att göra det helt själv.

 

482: Hur såg skapandeprocessen ut för skivan?

U: All musik på albumet har uppstått under improvisationer när jag har spelat live. Från början så byggde hela idén på att gå upp på scen, utan förberedelser, med elbas, effekter, looppedaler och förstärkare för att se hur långt jag kunde ta det, att utmana mig själv. Att gå upp på scen med ett blankt papper var för mig i alla fall en stor utmaning och utifrån ett antal konserter så uppstod det riff, melodier och soundscapes. När jag sedan ville göra ett album så tog jag fram på ett ungefär vad som hade hänt på scen och det var det svåra, att försöka hitta nerven i något igen som kom upp på ett naturligt sätt i improvisationsläge. Jag försökte återskapa ljuden med pedaler och spelade in väldigt snabbt och intuitivt och behöll vissa fel för att man skulle få en direkt känsla, och sen klädde jag in riffen och kompositionerna med olika soundscapes. De enda låtarna på plattan som är skrivna under inspelningen är dom akustiska spåren, ”Blues for JG” och ”Goodbye”.

 

482: Så när du började göra de här konserterna, hade du redan då börjat fundera på att göra en skiva eller kom de planerna helt och hållet senare? Och jobbade du helt utifrån minne när du försökte återskapa eller spelade du någonsin in dina konserter och lyssnade efterhand?

U: Planer fanns för skiva innan jag började spela live. Jag påbörjade en del skisser som jag inte gillade. Därför blev improvisationerna avgörande för det som sedan blev skivan, vissa saker som t.ex. ”Flood” kom upp väldigt tydligt och den idén är precis som den spelades första gången live. Likaså ”Invisible Road” kom upp när jag spelade på Fylkingen i Stockholm. Den är också väldigt tydlig och exakt så som jag minns att den gjordes. Ingenting spelades in och dokumenterades vad jag vet, men kommer det upp bra uppslag så brukar de finnas kvar.

 

482: Skivan låter verkligen fantastiskt bra. Vi som redan är bekanta med dig och ditt musicerande sedan innan vet ju vilken multiinstrumentalist och skicklig producent du är – spelar och producerar allt själv på plattan?

U: Ja. Allt du hör på Lower Zone kommer ifrån antingen en elbas eller akustisk bandlös bas. Jag har använt bland annat en 8-strängad elbas och en preparerad Fender Six, förutom en vanlig 4-strängad bas. Basen är på denna platta bara ett verktyg för att skapa sound via olika skruvade effekter. Till och med beatsen kommer från elbasen som processats igenom olika effektpedaler, så allting spelas av mig och jag har även mixat albumet. Mastringen är gjord i New York av en kille som heter Mike Fossenkemper.

lowerzone

 

482: Väldigt häftigt att till och med beatsen är gjorda med elbas! Det måste vara ett ganska innovativt sätt att producera beats på?

U: Ja, verkligen. Det är olika rytmiska tremolo/filter-effekter som jag har hittat som funkar utmärkt att använda som simulerade elektroniska beats och syntpulser.

 

482: Jag uppskattar verkligen din bredd som musiker, och ditt CV talar ju sitt tydliga språk. Även Lower Zone bjuder på bredd – ibland kanaliserar du, säg, en väldigt experimentell och ’moody’ Charles Mingus, ibland blir det ren dark ambient, och ibland bluesigt. Vad skulle du själv säga har inspirerat dig och ditt arbete med albumet?

U: Jag ville bejaka mitt instrument och på så sätt försöka att vrida och vända på saker. Mycket av det som hörs är väldigt impulsivt. Sen är jag icke-kategorisk när jag gör musik, och för den delen även när jag jobbar med andra. Jag gillar ambient, jag gillar blues, jag gillar jazz, folkmusik, dub, industri och jag gillar experimental och jag ville göra en platta som hade olika färger trots begränsningen av bara basgitarr. På ”Invisible Road” finns det till och med stänk av country.

Kul att du nämner Charles Mingus och då antar jag att du syftar på dom akustiska spåren. Dessa spår är snarare inspirerade av Charlie Haden – Basist med bland andra Ornette Coleman och Keith Jarrett – och hans Liberation Music Orchestra och låten ”Song For Che”. Både ”Blues for JG” och ”Goodbye” finns där på något sätt.

 

482: Just ”Blues for JG” är en av höjdpunkterna på skivan, en grym blandning av jazz och ambient. Men jag kan inte låta bli att undra…vem är JG?

U: Det är en barndomsvän som inte finns i livet längre.

 

482: Titeln, Lower Zone, är fascinerande. Vad betyder den för dig?

U: Ingen aning. Det är bara en titel som kom upp. Ser bra ut i tryck.

 

482: Mitt favoritspår på skivan är avslutaren, ”Sanity”. Kan du berätta något om den låten?

U: ”Sanity” är som många av dom andra spåren byggd enbart på improvisationer som har uppkommit i livesituationer, dock något pålägg här och där med en distad bas. Annars är basen inspelad via en pedal som simulerar LoFi-stråkar.

 

482: Många som läser den här bloggen känner till dig inte minst genom Thåström. Du har spelat med honom, live och i studio, i över 15 år och varit med och producerat flera av hans allra bästa skivor. Vad har det samarbetet och den relationen betytt för dig som musiker och människa? Och hur ser det ut när ni arbetar ihop?

U: Jag är stolt och tacksam över tiden och samarbetet med Thåström. När jag började spela med honom kändes det som att jag äntligen hittade hem, i ett sammanhang där man kunde identifiera sig med både musiken och personkemin. Så är det inte alltid när man jobbar som inhyrd musiker. Väldigt sällan faktiskt. Detta har även gjort mig väldigt kräsen i andra sammanhang. Thåström är ”the real deal” och tar man på sig en uppgift så får man inte slarva eller göra saker till 80 procent. Det är precis detta som är Thåströms storhet både som person och musiker. Jag fick tillit av Pimme att producera två album som ensam producent [Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, red. anm.] och ett album tillsammans med Pimme och Niklas Hellberg [Den morronen, red. anm.]. Producentarbetet med Thåström är dock ett avslutat kapitel för min del, men live är jag gärna med om jag får förnyat förtroende.

 

482: Vill du gå in på varför producentarbetet med Thåström är ett avslutat kapitel?

U: Jag känner att jag har gjort det jag kan när det gäller att spela in och producera Thåström. Det är en process som är väldigt speciell och det har man inte energi till hur länge som helst. Jag älskade varje sekund av att vara i studion med honom, men allt har sin tid. Live är det en helt annan sak.

 

482: Utöver skivsläppet, vad mer har du planerat för 2020?

U: Framförallt solokonserter. Där ligger fokus just nu, att promota albumet och se saker långsiktigt. Några samarbeten är också planerade men det tar vi senare.

 

482: Roligt med solokonserter! Det ser jag fram emot. Är några inbokade än?

U: Det blir en kortare spelning på Rönnells antikvariat den 11 februari då jag har releasefest, sen blir det Gävle teater 16 Mars och Fylkingen i Stockholm 20 mars. Det ligger dock fler spelningar i luften.


Skivan ges ut idag, fredag, digitalt och på vinyl, via skivbolaget Lamour. Releasefest på Rönnells antikvariat, Stockholm, 11/2.

 

Ny singel från Radio Dept. – The Absence of Birds

radio-dept-absence-of-birds-1580764852-compressed

Februari blev precis lite mer uthärdlig. The Radio Dept. är tillbaka med ny singel. ”The Absence of Birds” är en återgång till de tongångar som en gång det förrförra årtiondet fick mig att falla för dem. Vi pratar alltså ett bitterljuvt och drömskt sound och en melodi stöpt i lika mycket vemod som hopp. Och så Johan Duncansons varma, sköra, sorgsna röst, förstås. En röst som aldrig åldras.

Efter några mer politiska släpp (vars budskap visserligen var hedervärda) är den oövervinnerlige melankolikern som bor i mitt hjärta glad över att ett av de bästa melankoliska drömpopbanden äntligen gått tillbaka till att göra just melankolisk drömpop.

”The Absence of Birds” är en låt om att sakna någon och om att tvinga fram chansen att få nya och oväntade saker att hända. Det kommer att släppas mer i år, tio eller fler låtar kommer att släppas på ett eller annat sätt under 2020. Släppformat kommer bestämmas utifrån vad vi tycker passar låtarna, berättar bandet i ett pressmeddelande.

Vidare är bandet också i färd med att återutge albumet Pet Grief på vinyl, som ursprungligen gavs ut 2006. Pet Grief är i min mening deras mästerverk och sannolikt den bästa drömpopplattan som gjorts i det här landet. Dessutom är det bitar av den skivans sound som hörs på nya singeln. Mycket passande.

Både singeln och nyutgåvan av Pet Grief ges ut på bandets egna label Just So.

Recensioner: Criteria – Years, Alice Boman – Dream On och Christian Hede – ØBO

EF22DD26-1E8D-4AEE-B6C7-80570A7A645F

Tre nyutgivna plattor jag längtat efter. Tre olika stilar jag älskar. Tre olika sinnesstämningar. Bara dyk ner.

Trevlig fredag!

 


 

CriteriaYears

criteria

– 00-talet var en fin tid för indiemusik. En av de mest spännande scenerna fanns i Omaha, Nebraska och kretsade kring skivbolaget Saddle Creek. Det startades redan på 90-talet av Mike Mogis och Justin Oberst, men slog igenom runt millennieskiftet tack vare inflytelserika Omaha-band som Bright Eyes, Cursive och The Faint, och hade sin storhetstid fram till ungefär 2008.

Ett band som föll under radarn var Criteria. De bildades 2003, efter att Stephen Pedersen (som i slutet av 90-talet spelade i Cursive) flyttat hem till Omaha igen efter några år utsocknes som juridikstudent. Han skrev ett gäng crunchiga alt rock/posthardcore-låtar, anlitade några gamla kompisar till att spela i bandet (däribland A.J. Mogis, bror till Mike) och gav ut bandets debutplatta En Garde (som innehåller den fantastiska ”Rescue Rescue” – en av de finaste låtarna från den klassiska Omaha-eran) på skivbolaget Initial Records. Två år senare gavs uppföljaren ut, och vid det laget hade Criteria skrivit på för Saddle Creek. Tonen på den plattan var densamma, men kanske att helheten var ojämnare. Skivorna var ganska omtyckta av fansen, men satte inte alls samma avtryck på vare sig Omaha-scenen eller indierocken i stort som flera av deras konkurrenter, och efter andra plattan tystnade Criteria.

Några enstaka konserter har det blivit sedan dess, och det ryktades då och då om att Pedersen jobbade på nytt material för bandet, men inget hände. Förrän i december förra året, då det blev klart att Pedersen & co skrivit på för 15 Passenger – skivbolaget som Tim Kasher och hans kumpaner i Cursive startade för några år sedan. Det visade sig att ryktena om Stephen Pedersens segdragna låtskrivande stämde och skivan har enligt uppgift värkts fram under flera år. Men nu är den äntligen här, och det visade sig ganska snabbt att den var väl värd att vänta på.

För även om soundet och melodierna är fast förankrade i 90- och 00-talens emo-, indie- och posthardcore-sound på ett sätt som får en att huvudstupa slungas tillbaka i tiden, känns Years på intet vis som en upprepning eller fantasilös nostalgitripp. Nej, skivan är snarare Stephen Pedersens starkaste samling sånger, hittills, och resultatet av att under  åratal ha slitit och finslipat ett uttryck. Skivan innehåller nio stycken låtar, alla med ett syfte och en given plats, helt utan utfyllnad. Precis som all stark posthardcore består de av lika mycket vrede som finkänslighet för melodi och hälsosamma doser vemod. Allra bäst hörs det på trojkan ”This Reign is Ours”, ”Tightrope” och ”Hands Out” – tre låtar som alla hade skakat om vilken sorgsen åttiotalist som helst för 15-20 år sedan och som idag låter precis lika fräscha och angelägna. Något annat som inte nötts av tidens tand är Pedersens röst. Han har, medelåldern till trots, fortfarande Omahas punkigaste punkröst, lika ilsken som den är sårbar – och, av allt att döma, tidlös. Det hörs i nyss nämnda låtar och det hörs i övriga sex.

Att produktionen är något mer polerad än förr gör kanske de mest fundamentalistiska emopuritanerna nervösa, men i min mening gör det bara låtarna gott. Där tidigare plattor låtit stundom grötiga stoltserar Years med en luftighet och atmosfär man bara i undantagsfall kunde skönja på bandets två första album. Jag välkomnar det och är glad att Pedersens låtar tillåts andas och till och med lyfta mot skyarna emellanåt.

Criteria är tillbaka. Och med dem och det faktum att även Bright Eyes tillkännagivit en nära förestående comeback vågar jag nästan hoppas på en revival för 00-talets mest emotionella indiesound. Vad fint det vore.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tightrope ”

Om ni gillar detta: Cursive – Such Blinding Stars For Starving Eyes, Criteria – En Garde


 

Alice BomanDream On

BomanDream

– Jag har följt Alice Boman sedan hon 2014 släppte sin andra EP. Jag knockades rätt så omgående av hennes ömsom sköra, ömsom drömska lofi-sånger om förlust och fördömd kärlek och slogs av hur hon med så enkla medel lyckades vara så smärtsamt drabbande. När vi nu skriver januari 2020 har Boman alldeles nyligen släppt sitt första album, efter en lång rad singlar, enstaka låtar och EP:s.

Att Boman dröjt såhär länge med att släppa ett album fick mig såklart att fundera på om hon alls skulle hålla för formatet. Även om vissa spår bleknar i ljuset av vissa andra vill jag ändå hävda att jo, hon håller. Dream On är ett starkt debutalbum.

Det är en enhetlig samling sånger som utgör plattan. De rör sig i en skymningsvärld där all kärlek dött och där förlust är oundvikligt. Låter det dystert? Well, det är inte så farligt. Låtarna är snarare trösterika än dystra. I Alice Bomans värld är det okej att älta och gråta ut. Man är inte ensam och bakom varje sorgsen melodi skymtar ett gryningsljus. Bäst är plattans första hälft, som bland annat utgörs av redan utgivna pärlor som ”Wish We Had More Time”, ”Don’t Forget About Me” och inte minst mästerverket ”The More I Cry”. Sistnämnda låt är så tidlös att den hade kunnat vara skriven när som helst under de senaste 65 åren – en hjärtslitande, doo-wop-doftande ballad i valstakt om den där kärleken som bara vägrar släppa taget om en, och som man själv heller inte vill glömma. Andra halvan av plattan är mindre distinkt och jag har svårare att ta den till mig, även om fina ”Hold On” utgör ett mycket starkt undantag (någon borde förresten skicka den till David Lynch – han hade ÄLSKAT den).

Alice Bomans debutalbum har i skrivande stund ett betygssnitt på 4,0 på kritiker.se. Det är fint att se unga, integritetsfulla och intelligenta artister med ett starkt uttryck ta plats i media och bli kritikerrosade. Det inger hopp.

Skivan är utgiven av Adrian Recordings.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”The More I Cry”

Om ni gillar detta: Nicole Sabouné – Come My Love, Stainwasher – What Did I See


 

Christian HedeØBO

hede

– För alla som de senaste 12 månaderna följt den här bloggen är Christian Hede förmodligen ett bekant namn. Köpenhamnsbon Hede har sedan i början av förra året släppt ett pärlband av sotsvarta och europabluesiga singlar, varav flera blivit omskrivna här på 482 MHz. Nu har han äntligen släppt den efterlängtade EP:n ØBO – och jag är förstås helt såld.

Hälften av låtarna, ”Guerillakrig”, ”Trampende Haere” och ”Hvide Fugl”, har vi redan hört – ”Guerillakrig” hade ju till och med premiär här – men det spelar ingen roll. På ØBO får de nytt liv och ett nytt sammanhang, och ihop med resterande tre låtar bildas en fantastisk helhet. Inledande ”Guerillakrig” visar upp Hedes stora sångröst. ”Små Velsignelser” hade kunnat vara en Thåström-låt anno Kärlek är för dom och är kanske plattans coolaste låt. Sköra ”Hvide Fugl” blottar en sårbar sida hos Hede, medan den manglande, mörka och helt lysande ”Trampende Haere” visar honom från hans kärvaste. I ”Vil I Alle Dø” skildras ett mörkt Köpenhamn, innan avslutande och avskalade balladen ”Aldrig igen” bryter igenom som klar frisk luft och en uppsprucken himmel efter kvalmiga dagar under tunga, låga moln. Enhetligheten EP:n igenom är slående och alla låtar följer sömlöst varandra, vad gäller ton, sound och stämning. EP-formatet är i sanning populärt idag (lite väl populärt, om man frågar mig), men det är lika tydligt som i en pekbok för barn att Hede är som gjord för albumformatet. Måtte ett sådant komma snart.

Christian Hede, som bland annat kompas av svenska tungviktare som Pelle Ossler (gitarr), och Mikael Nilzén (elektronik) (och, tidigare även av trummisen Christian Gabel), bevisar med denna samling sånger att han är släkting i rakt nedstigande led till Thåström, Lanegan, Cave och nyss nämnda Ossler. I min värld är det idag bara dessa herrar som slår Hede på fingrarna när det kommer till den här typen av gnisslig och väldigt europeisk blues. Men Hede jagar giganterna hack i häl, den saken är säker.

EP:n är utgiven på Hedes egen label Salbar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Trampende Haere”, ”Hvide Fugl”

Om ni gillar detta: Ossler – Ett brus, Thåström – Kärlek är för dom

Recension: Sole – Care for me

sole

Pelle Osslers dotter Sole Ossler har släppt sin debutsingel – ”Care for Me” – och det är i sanning en imponerande sådan och ett fint stycke atmosfärisk mörkerpop.

Visst kan man vanligtvis bli fundersam när barn till berömda föräldrar ska släppa singlar – men Pelle Ossler är som bekant ingen integritetslös ”KäNdIs” och Sole (som hon kort och gott kallar sig på skiva) besitter av denna starka debutsingel att döma ett överflöd av äkta talang – som sångerska, låtskrivare och som musiker. Det finns alltså gott om täckning på kontot. Därmed har vi rett ut det.

Låten rör sig i ett ljusskyggt ljudlandskap bestående av kusliga franska samplingar, farsans oefterhärmliga gitarr, elektroniska atmosfärer och spöklika frahmska pianofigurer. Jag drar kopplingar till ett mer vågat och alternativt The xx, medan den tidlösa, vemodiga melodin hade kunnat vara skriven till Christian Gabels projekt 1900. Till detta sjunger Sole om en hopplöst ensidig relation med en lika hopplös snubbe, men hon lyckas med bedriften att låta både sårbar och svalt likgiltig. Han tröttar kanske ut henne, kanske till och med sårar henne, men glöm att hon låter sig knäckas.

Ett album sägs komma i mars, och är ”Care for me” något att gå efter har vi något väldigt fint att se fram emot.

 

Tre gånger…nytt

Tre gånger-inslaget är tillbaka – denna gång med fokus på rykande färsk musik. Tre låtar från band som varit olika länge i gamet. Vad låtarna dock har gemensamt är att de allihop är snorbra och sprillans nya.  Och med det sagt, låt oss börja.

 

Bored Man OverboardSpring Morning

– Bored Man Overboard är ett sjumannaband från Stockholm, som nyss släppt sin andra singel (via Svart Kaffe) – den grymt fina Spring Morning. De stoltserar med ett snyggt och mullrande sound och intrikata lager-på-lager-arrangemang, och låter lika mörkt hotfulla som musikaliskt skickliga. ”Spring Morning” för tankarna till såväl melankolisk amerikansk 90-tals-indie som Red House Painters, som till Nick Cave och, för att nämna en svensk, Christian Kjellvander. Med andra ord: har man minsta intresse av mörk, melankolisk gitarrock ska man definitivt kolla upp Bored Man Overboard. ”Spring Morning” är bland det bästa genren har att erbjuda i Sverige just nu.

Albumet Home släpps 29 februari på Svart Kaffe och är producerat av bandmedlemmarna själva samt Brandon Eggleston, som tidigare jobbat med tungviktare som Swans och Modest Mouse.

 

Tan CologneAlien

– Tan Cologne är en ny gitarrbaserad drömpop-duo från Taos, New Mexico, bestående av Lauren Green och Marissa Macias. Att de härstammar från just sydvästra USA:s brända ökenjord känns fullt rimligt när man lyssnar på ”Alien”. Till skillnad från mycket europeisk och brittisk drömpop, som i regel är vindpinad, regnvåt och kall, är Tan Colognes tolkning av genren varm, disig och lätt psykedelisk. Gitarrerna väver abstrakta mönster i luften framför en, trummorna släpar sig fram i hettan och synthen smyger försiktigt i bakgrunden fram tjocka lager av smog och färgar himmeln rosa.

Fun fact: Tan Cologne ges ut på legendariska svenska indie-labeln Labrador.

 

Then Comes SilenceWe Lose the Night

– Goth-kvartetten Then Comes Silence från Stockholm har sedan senaste plattan Blood (2017) genomgått en del medlemsbyten. I mars kommer femte fullängdaren, som fått namnet Machine. ”We Lose the Night” är första singeln därifrån, och en klassisk, tidlös goth-dänga som alla med minsta smak för den mest svärtade formen av postpunk lär älska. Gitarrerna skär som taggtrådar, basen far fram som ett åskoväder och elektroniken är både EBM-tung och atmosfärisk  – precis som man vill ha den. I pressreleasen står det att nya plattan är mer rock än tidigare och det kan man ju bli lite nervös över, men om singeln alls är något att gå efter är jag lugnt förvissad om att TCS kommer leverera ännu en potent och snygg goth-platta av det klassiska snittet. De bär den svärtade fanan högt – och det ska vi vara glada för!

Recension: Morrissey – Bobby, Don’t You Think They Know (singel)

59495-706f149870dafe49c78af6a2c4bb7ee3

20 mars släpper barden och provokatören från Stretford, herr Steven Patrick Morrissey, sitt tolfte soloalbum (trettonde, om man räknar fjolårets coverplatta California Son) – I am Not a Dog on a Chain. I dag damp första singeln och smakprovet ner. ”Bobby, Don’t You Think They Know” heter den. Den är ett slags duett med den gamla discodrottningen och Motown-artisten Thelma Houston, och…well, jag är inte jätteförtjust i den. I bästa fall är jag kluven. Jag ska berätta varför.

För det första: texten. Vad sjunger han om? Det är knark, va? Varför gör han det? Och varför på det viset? Så repetitivt, och helt utan poäng eller medkänsla eller budskap. Femtielva slanguttryck för smack och kola radas upp och sedan frågeställningen ”Bobby, don’t you think they know?” Ad infinitum. Jag överdriver förstås (men tyvärr bara lite grann), men ni förstår poängen. Är detta samme man som skrev ”Now My Heart Is Full”? Det är i alla fall samme man som skrev ”Kiss Me a Lot” – den saken är säker.

Det är inte såhär jag vill ha Mozzer. Jag har älskat och följt honom i sjutton år – i ungefär halva mitt liv – och det har jag gjort för empatin, värmen och humorn – trösten – i hans texter. Saker som texterna på hans senaste två album led akut brist på. Saker som hans senaste singel tyvärr också saknar.

En annan av hans allra största styrkor är hans sångmelodier. ”Bobby…” har inte mycket till sångmelodi att orda om. No, sir. Medkompositör denna gång är multiinstrumentalisten i Morrissey-bandet, Gustavo Manzur – tidigare känd för Moz-”klassiker” som ”The Girl from Tel-Aviv Who Wouldn’t Kneel”, ”Israel” och ”Neil Cassady Drops Dead” – och ”Bobby…” rör sig dessvärre i ungefär lika grumliga kött-och-potatis-vatten som dessa. Massa chug-chug-gitarrer, sjuhelvetes massa distad bas och så ett stadigt gäng spejsade synthljud för att dölja icke-kompostionen. Och med det färskt i minnet är det svårt att klandra Moz för sångmelodin (eller bristen på densamma). Vad har han att jobba med, liksom? Så istället för en ordentlig sångmelodi får vi som så ofta annars numera (särskilt när Manzur lagt den musikaliska grunden) ett slags framstött, nästan staccato-liknande sätt, att framföra sången – och musiken – på. Detta hörs tydligast i verserna.

moz

Det var de bristfälliga grejerna. Men är den helt värdelös? Slöseri med ljud? Inte alls. Dess största styrka är Morrisseys honungslena stämma – samma stämma som tröstat mig fler gånger än jag törs nämna. Den rösten tappar aldrig kraft. Även denna gång sjunger han fantastiskt bra. Han kan sjunga vilken dynga som helst (inte för att ”Bobby…” är dynga!) med den. Jag kommer att lyssna. Nej, ”Bobby…” är inte dynga. Morrisseys ljuva stämma är som sagt ett gott skäl till detta. Ett annat skäl är Thelma Houston. Den nu 73-åriga stjärnan och hennes call-and-response-liknande körande bidrar med flärd, pondus, soul och lidande i denna annars ganska så blodfattiga historien. Utan henne hade låten i stort sett varit ganska hopplös.

Och förmår man fokusera på de bra sakerna, även om de kanske är fåtaliga, och om man lyckas skaka av sig den där initiala besvikelsen över ännu en svag Morrissey-singel, så kan man nog ha ganska kul ihop med denna bagatell till låt. Vill man, är den ju ganska svängig i vissa ljus och åtminstone vissa partier kan ju passera som allsångvänliga. Och det kommande albumet består ju faktiskt av elva låtar – så det finns fortfarande goda skäl till att tro att det kan bli ett starkt album. Gud vet att världen behöver ett starkt Morrissey-album igen.

Så ja, jag är kluven till ”Bobby, Don’t You Think They Know”. Jag hade önskat så mycket, men fick det inte. Ändå gillar jag den lite grann. Typ. Kanske. Hur som helst klandrar jag inte Moz. Han får göra vad han vill. Jag kommer kanske inte att älska allt, men vid det här laget, efter allt han gjort för mig, hade han kommit undan med mord.