Bäst just nu: augusti 2020

Augusti närmar sig sitt slut, och medan världen står i brand fortsätter musikåret 2020 att leverera. Allt är alltså inte hopplöst, kört och ledsamt.


Cabaret Voltaire – ”Vasto

– Industripionjärerna från Sheffield, Cabaret Voltaire, släpper nytt album i november. Nya singeln ”Vasto” är närapå åtta minuter mekaniska rytmer, tungt dunkande, och malande elektronik. 26 år har gått sedan Cabaret Voltaire senast släppte ett album, över 30 år sedan de senast släppte ett klassiskt album. Idag är Richard Kirk enda medlemmen. Hur slutresultatet blir återstår att se, men första singeln lovar gott.

 

Orochen – ”Burial Mounds

– Göteborgarna i Orochen har med nya singeln ”Burial Mounds” släppt sin i särklass bästa låt. Äntligen har Sverige ett band som med gott samvete kan nämnas i samma andetag som Have a Nice Life och A Place to Bury Strangers. Vi snackar alltså högemotionell, blytung rock insvept i svart, med lika mycket melodi som råstyrka som känsla. Sverige, lyssna!

 

Lust for Love – ”Just Dreams

– Smutsig, hedonistisk och drömsk pop – med Jocke Berg-minnande känsla för mollstämda melodier. Det låter väl det?

 

David Josephson – ”Stålblå luft

– Äntligen har David Josephson släppt de värsta och mest tyngande pretentionerna från tidigare släpp. Nya singeln ”Stålblå luft” låter ärlig och är utan minsta tvekan det bästa han har gjort. Till en sömnig (i ordets bästa bemärkelse), vemodig och elektronisk ljudbild sjunger Josephson, uppfriskande befriad från nödrim, om någon som försvann. Fortsätter han så här blir han någon att räkna med.

 

Bells Fell Silent – ”Big Night Won

– Gustav Haggren, motorn bakom Bells Fell Silent, skrev nya singeln ”Big Night Won” dagen efter att Donald Trump valdes till president, men lät sedan låten ligga. Nu, däremot, är tiden inne – och det med nya bandet Bells Fell Silent. Enligt bandet själva är låten mer en kamplåt än ett uttryck för besvikelse – och det hörs. Ljudbilden må vara dov, suggestiv och hotfull, men samtidigt är texten allt annat defaitistisk eller pessimistisk. Den inleds stärkande med raderna ”I have not come to see the end of kindness”, och vi har härmed fått en osannolik – men uppfriskande nyanserad – kampsång.

 

Bonus:

Michael Jackson – ”They Don’t Care About Us 2020” (video)

– 1995 släppte Michael Jackson en av sitt livs mest fly förbannade låtar. Låten hette ”They Don’t Care About Us” och var en fem minuter lång drapa om alla de socioekonomiska och rasrelaterade farsoter som tynger ner, sätter käppar i hjulet för och kväver många av oss människor. 25 år senare är Michael tragiskt bortgången, men hans musik lever kvar. Vännen och filmregissören Spike Lee regisserade inte mindre än två versioner av musikvideon till låten år 1996, och igår, på vad som skulle varit Michaels 62-årsdag, hade en tredje version av videon premiär, också den regisserad av Lee. ”They Don’t Care About Us 2020” tar med de tyngsta klippen från originalvideorna (Rodney King-misshandeln, Martin Luther King, massakern på Himmelska fridens torg m.m.) och varvar dem med helt nya klipp. Till Michaels aggressiva och djupt funkiga protestgospel ser vi nu även bilder från Black Lives Matter-rörelsens globala protester från i år, och det blir snabbt uppenbart hur väl Michaels musik överlevt årtiondena, och hur tragiskt det är att världen inte blivit en bättre plats. Och man vet, man vet, att någonstans däruppe sitter Michael i sina svarta loafers och vita strumpor och gläds åt och känner stolthet över att få vara med i kampen.

Han är djupt saknad.

 

 

Ny låt från Morrissey: I Couldn’t Understand Why People Laughed

 

morrissey_www.wallpapername.com_1

Storbritanniens egentlige hovskald Steven Patrick Morrissey överraskar oss plötsligt med att släppa en tidigare outgiven låt. Lite detektivarbete visar att ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är en relativt nyskriven låt, skriven ihop med vapendragaren Boz Boorer, och utgiven gratis på Youtube som ett tack till alla de som lämnade blommor vid Morrisseys nyligen avlidna mors hem i Altrincham. Det här med att ge ut tidigare överblivna spår på Youtube har hänt förr. 2018 gavs inte mindre än två låtar ut på det viset – och den ena av dem, ”Blue Dreamers Eyes”, står sig som bland det finaste han gett ut de senaste 15-20 åren. ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” når kanske inte riktigt lika högt, men det är banne mig inte allt för långt därifrån.

Musikaliskt överraskar han genom att skala bort det mesta utom ett par gitarrer – en akustisk spansk, och en elektrisk tremolo-darrande dominerar ljudbilden. Och lyssnar man på texten förstår man genast varför det är så avskalat. Morrissey tycks ha aktat sig för, eller helt enkelt inte velat, blotta sig särskilt mycket på sina senaste album. Vårens storstilade comeback bjöd dock på en rad relativt personliga nummer, men de två föregående albumen fokuserade främst på annat. Men här, precis som på de två andra ”Youtube-låtarna”, river han alla murar – och ingen onödig instrumentering får ligga i vägen.

Till detta sparsmakade arrangemang blottar han sig, alltså, och sjunger outsiderns eviga vedermödor. Han ser tillbaka på sin karriär – en karriär byggd på ett blottande av själen och på att få andra outsiders att känna sig mindre ensamma – och också en karriär kantad av hån, hat och utanförskap (både självförvållat och inte) – och redogör tappert för det som alla känsliga, ärliga människor måste vara beredda att utstå i denna värld -nämligen dumma människors oförstående hånskratt. Han sjunger, så himlens änglar gråter, hur han ser in i djurs ögon och ser sig själv. Han sjunger om hur han inför alla världens ögon trotsat könsnormer. Hur han velat rätta till allt som är fel. Han berättar att han sjöng därför att han aldrig tordes säga dessa saker i tal. Men Morrissey vore inte Morrissey om det inte fanns med en hygglig portion självföraktande humor. ”I collected my things and I left”, sjunger den decimerade hjälten, och konkluderar genom att säga att han nu, trots allt, förstår varför man skrattade ut honom.

Men galghumor eller ej, ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är blott timmar efter sin utgivning på god väg att bli en sentida Morrissey-klassiker. Den har allt man kan önska och den gör en återigen glad över att veta att man existerar på samma planet och i samma tidsrymd som denne gigant. Han fortsätter alltjämt att få oss att känna oss mindre ensamma.

Ny singel från I’m Kingfisher

kingfisher_childrensatombomb_single_3000x3000px_c

För lite drygt en månad sedan intervjuade jag Thomas Jonsson, aka I’m Kingfisher, som då var dagsaktuell med ny singel – den första att släppas från kommande albumet The Past Has Begun. Nu är han i farten igen – och denna gång med vad jag vill påstå är hans bästa låt hittills. ”Children’s Atom Bomb”, som dessutom gästas av Amanda Werne (Slowgold), är melodistark, bitterljuv americana när den är som bäst. Jag hörde den för första gången på en livekonsert i april 2018. I min recension dagen efter skrev jag lyriskt att den skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 60 åren, och att man kan höra Elvis sjunga den i American Sound-studion 1969, eller Glen Campbell några år tidigare. Översvallande ord, kan tyckas, men det är lik förbannat så den känns – denna tidlösa kärlekssång till livets alla skeenden, från en som levt och känt.

I morgon spelar I’m Kingfisher på Babel i Malmö. Fritt inträde, men bordsbokning är obligatoriskt. Ses där!

Children’s Atom Bomb är ute nu via Fading Trails.

Recensioner: 2020-08-09

Den tropiska hettan får säga vad den vill – man vet att hösten är på väg när det i strid ström börjat trilla in ny, kvalitativ musik igen. Nedan följer ett urval. Fyra singlar, ett album. Albumet längst ner.

Anders Elowsson – ”Napoleon och den brända jordens taktik” (singel)

– Falunbördige singer-songwritern Anders Elowsson dök tidigare i veckan, mejlledes, upp på min radar från ingenstans – och det är jag glad för. Hans nya singel är en mycket fin poplåt, med en lika ursvensk, somrig och djupt melankolisk melodi som, säg, Olle AdolphsonsTrubbel” eller Mats PaulsonsVisa vid vindens ängar”. Rekommenderas varmt.


Oas Musik – ”Sanningen” (singel)

– Oas Musik är Albert Stens (från utmärkta Diamond Is Forever) splitter nya soloprojekt. Den starka debutsingeln är urban, neondränkt nattpop, utan störig attityd eller oklädsam ”street”-känsla, som vissa andra dras med. Istället bjuder Sten på mycket atmosfär och gott om potential. Jag ser fram emot att höra mer.


Kaain – ”How to Lie” (singel)

– Den finska systerduon Kaain gör kärv, karg folk i stil med Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Steve Von Till. På nya singeln ”How to Lie” gästas de av ingen mindre än Pelle Ossler, vars karaktäristiska avgrundsgitarr skänker en redan svärtad, mäktig låt gott om tyngd och patos.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.


Harriet Nauer – ”Hit Me Hard” (singel)

– Harriet Nauer från Trollhättan är tillbaka med ny musik för första gången på sex år. ”Hit Me Hard”, första singeln från en kommande EP, är tung americana med ett påtagligt, kyligt nordiskt vemod. Den mycket imponerande sången för tankarna till Joni Mitchell och Kate Bush, och arrangemanget, bestående av akustisk gitarr och atmosfäriska synthpålägg, låter Springsteen anno The Ghost of Tom Joad. Blir ni alldeles till er? Jag också. ”Hit Me Hard” är en grymt stark låt, Nauer en mycket lovande singer-songwriter. Jag ser fram emot EP:n.


Courtney Marie AndrewsOld Flowers (album)

– De bästa skilsmässoplattorna är de som river upp gamla sår, om än bara under tiden som skivan pågår. På Old Flowers kan man inte värja sig. De sparsmakade countryballaderna, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Man kommer inte till några nya insikter, och förmodligen finns inga nya insikter att finna, men under tiden skivan pågår, under tiden man tillåts sjunka ner i Courtneys djupa hav av vemod, river och sliter det i en och man påminns om att man bara är en människa som lever och känner, med ett förflutet och med en framtid.

Old Flowers är ett fantastiskt album, med emfas på album. Det är enhetligt, fokuserat och utan utfyllnad. Visst, alla låtar är inte lika knäckande som ”Together or Alone” eller avslutande mästerverket ”Ships in the Night”, och kanske fungerar låtar som ”Guilty” och ”Carnival Dream” mest som funderingar, men det tillhör tvivelsutan de allra bästa albumen 2020.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Ships in the night”

Om ni gillar detta: Sharon Van EttenAre We There 

 

Bäst just nu: skarven slutet av juli/början av augusti

Efter att ha legat lågt under större delen av sommaren, dels på grund av den skrala utgivningen av bra musik, dels på grund av en flytt till Malmö, börjar 482 MHz nu komma tillbaka. Nedan följer den första Bäst just nu-listan sedan juni. Varsågoda.


RomeKali Yuga über alles

– Andra singeln från Romes kommande album är något av det tyngsta han spelat in – både musikaliskt och textmässigt. Kali Yuga är enligt hinduismen lidandets tidsålder, och den tidsålder som vi lever i just nu. Låten är trots detta ingen genomsvart historia. Öppningsraden sammanfattar låten och livet i stort: “It’s not by shunning darkness that you’ll know light”.


Anna von HausswolffSacro Bosco

– En av landets mest integritetsfulla och helt igenom originella artister är tillbaka med ny musik. 25 september släpper Anna von Hausswolff sitt femte album, det helt igenom instrumentala All Thoughts Fly. Först ut att släppas därifrån är den droneiga, samtidigt luftiga och mycket vackra ”Sacro Bosco”, döpt efter den italienska 1500-tals-parken. Med nya singeln fördjupar hon sitt redan mäktiga uttryck ytterligare.


Lana Del ReyLA Who Am I To Love You

– Om det tidigare var svårt att förpassa Del Rey till mainstreamfacket blir det knappast lättare med kommande spoken word-album/diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass. Till Jack Anonoffs subtila, höstliga pianokomp mänskliggör Del Rey den utskällda och påstått plastiga staden Los Angeles så träffande att man nästan får en klump i halsen. En av vår tids mest fascinerande och begåvade artister blev plötsligt än mer intressant.


Agent BlåAtopos

– Det är så lätt att höra vilka indieband som faktiskt är begåvade och har något att säga, och vilka som bara kan spela instrument och sjunga. Agent Blå tillhör givetvis de förstnämnda. Nya singeln är första låten att släppas från en kommande EP, och är en i ledet av såriga och förbaskat vackra dödspoplåtar som göteborgarna släppt ifrån sig de senaste åren.


TineidaeExo (album)

– Även dark ambient-genren ligger lite lågt nu under sommaren, men Tineidaes nya album, hans första på Cryo Chamber, är klart bra. Polacken varvar tjocka ljudmattor med krispig elektronik, men lyckas alltid fånga en känsla av iskall ödslighet – en ödslighet som aldrig låter destruktiv.

Betyg: 7/10

Bästa spår: ”Stars So Bright My Eyes Hurt

Om ni gillar detta: Alphaxone – Chronosphere


 

Intervju med Thomas ”I’M KINGFISHER” Jonsson

imkifi 13
Foto: Johan Bergmark

 

Våren 2017 gick jag för att se Slowgold på Mejeriet i Lund. En kurskamrats band skulle vara förband, men ställde in i sista sekund. Ersättare blev en artist jag vagt kände igen enbart på det egendomliga namnet – I’m Kingfisher. Jag visste således inte alls vad jag hade att vänta, men jag blev gladare och gladare att kurskamratens band ställde in ju längre I’m Kingfishers set pågick. När det var över var jag uppe i varv. Jag kunde inte minnas när jag senast blivit så berörd av indiefolk (en genre som jag vid det laget hade börjat att tappa lite). Jag köpte två skivor av Thomas, bedyrade min kärlek, gladdes åt vår gemensamma kärlek till Jason Molina och gav honom en kram. Idag är han en god vän. Men innerst inne är jag fortfarande ett fan. Ett fan av hans lika delar sköra, lika delar råa gitarrspel, hans känsla för melodier, och så rösten. En av landets renaste, mest drabbande röster. En av landets bästa röster. Ren som snö, svidande som bottenlös sorg.

I höst släpper I’m Kingfisher sitt nya album, The Past Has Begun, som i min mening är hans allra bästa hittills. Igår släpptes första singeln från albumet, den vemodiga countryballaden ”Pocket Soul”. Nu gör han intervjudebut på 482 MHz. Det blev ett gott snack om nutid, framtid och musik. Varsågoda. Och tack till Thomas.


För det första: välkommen tillbaka till de levandes värld! Du har saknats. Vi har ju förstås haft kontakt, men i musikvärlden har jag saknat dig. Vad har du gjort sedan förra plattan, Transit?

Tack, fina! Jag har fått göra en massa kul turnerande, Transit kändes som ett stort steg framåt och var första skivan på mitt nuvarande skivbolag, Fading Trails, som drivs av Johan Alm, som även är ena halvan av favoriterna PNKSLM. Jag är väldigt nöjd med honom. I övrigt har jag gått igenom samma process jag alltid gör när jag fixar en skiva. Pendlar mellan att stressa gott och stressa farligt.

 

Berätta lite om nya singeln ”Pocket Soul”. Vad betyder den för dig? Och vad är egentligen en ”pocket soul”?

Den här låten kom mitt emellan två låtskrivarcykler. Det är ofta då, när man egentligen är klar som det mest kravlösa och intressanta kan komma. Tänkte därför först spara den för framtiden, kanske som ett titelspår till något nytt, men tyckte för mycket om den, så jag och Carl Edlom, som producerar, bokade en extra studiodag och pushade den främst i ledet. Första singel och öppningsspår på skivan. Tror jag har analyserat mina egna låttexter för mycket, men det kanske säger lite om vad man visar och döljer, och vad som egentligen är det sanna.

 

Jag har fastnat för flera formuleringar och rader i texten. En rad som känns central för låten är ju ” I got so much to live for, and I’m back on my feet. But you should know, the wound didn’t heal right.” – Så mycket hopp i den raden, men samtidigt med den där brasklappen om att såret, jävelskapet, inte riktigt försvunnit. Vad kan du berätta om den raden?

Alltså, det är väl det där att det är svårt att skaka av sig allt hela tiden, om att det är lätt att känna sig skadeskjuten ibland.

 

Du sjunger även om att det trots alla år som gått känns som att du nyss börjat. Tidigare i år firade du tjugo år som artist. Du har turnerat med tungviktare som Damien Jurado, spelat med överlevande medlemmar ur Magnolia Electric Co. och uppträtt på SXSW. Vad tänker du på när du ser tillbaka på karriären? Vad skulle du vilja säga till 20-årige Thomas, om du fick chansen?

Unge Thomas, du kommer aldrig vara klippt och skuren för artistlivet, men det kommer ofta att göra det mycket roligare. Och lättare att slinka in, jag har fått göra väldigt mycket häftiga grejer genom åren. Det är en sorg ibland att det inte blivit större, men det har varit jävligt bra ofta, det har det verkligen.

 

imkifi17
Foto: Johan Bergmark

 

Och hur ser 41-årige Thomas på framtiden?

Jag vill hitta fler kompisar att spela med, och jag vill sitta i mitt favorithörn i köket och dricka kaffe och skriva soullåtar.

 

Ditt fjärde album som I’m Kingfisher släpps i höst. Vad kan vi vänta oss av det?

The Past Has Begun heter det och är i hjärtat ett countryalbum. Tänker mig att puritanerna kanske inte håller med, men att indiepubliken kommer tycka det. Som sagt rattat av min bästis Carl Edlom, som producerat alla mina skivor, och så himla peppiga gästinhopp av bland andra Amanda Werne från Slowgold, Vilma Flood och Josh Gordon, som till vardags spelar en massa med Damien Jurado. En del ”doom och gloom”, men ofta varmare än på länge. Det blev stiligt och primitivt, och det kom väldigt nära hjärtat.

 

Har du några liveplaner? 2020 är ju inte livemusikens år, men under vissa förutsättningar går det ju att styra upp något.

Vi hoppas ju på att kunna dra igång och turnera om inte alltför länge, och som du säger så kommer vissa saker säkert komma ordnas, men jag ser tiden an. Den tiden kommer, och jag brinner efter den tiden, men just nu är det tid att vara försiktig och vänta ut.

 

Till sist: har du tre populärkulturella tips att dela med dig av?

Såklart. Har suttit och plöjt den grafiska romanen Rusty Brown av Chris Ware nu i sommar. Den är helt magisk i både innehåll, form och tidslinje. Fantastiskt om ledsna barn och vuxna. Och på tal om ledsenhet; HBO-serien ”I Know This Much is True” var något av det bästa på länge. Har även precis sett filmen Never Rarely Sometimes Always, som följer en tjej från Philadelphia som åker till New York för att utföra en abort. Det fångar tonårskänslan så himla starkt att till och med jag kände stynget, samt det där drömlika att vara isolerad mitt bland en massa människor i en storstad.

 

Tack för pratstunden, Thomas!

Tack själv!


 

kingfisher_pocketsoul_single_3000x3000px
Pocket Soul, ute nu via Fading Trails

Bäst just nu: juni 2020


Inte nödvändigtvis somriga toner, men väl högkvalitativa sådana, från den alternativa musikens ytterkanter. Varsågoda.


Henrik MeierkordLeningrad Layers (kassett)

– Idag fredag släpper Henrik Meierkord (aka den hårdast jobbande mannen i ambient-världen) en särdeles spännande tvåspårskassett på fina labeln Alvaret Tape Rekordings.

A-sidan, ”Leningrad Layers”, är ett samarbete med Pelle Ossler. Ossler och Meierkord är långt ifrån främlingar för varandra. De samarbetar ju som bekant tätt, tätt på Pelles sologrejer, och de har även experimentgruppen DSM-5 ihop. Men aldrig tidigare har soloartisten Meierkord samarbetat med Ossler. Lyssnar man på Leningrad Layers kan man inte alls förstå varför det dröjt så.

Den ändlösa, bottenlösa ödslighet som utgör Meierkords cello-baserade sound får här, tack vare Pelle Osslers mästerliga gitarrer, ännu ett djup (finns det någon i hela världen som kan kommunicera med en gitarr som Pelle kan?). Tillsammans målar de upp en värld lika gåtfull och vacker som den är ogästvänlig och kärv – och det är ju precis så riktigt bra dark ambient ska kännas. Och varken Meierkord eller Ossler är ju främlingar för genren. Ossler utgör ju ena halvan av det för mig djupt, djupt älskade bandet Sällskapet, och Meierkord har ju ihop med syntharen Peter Josefsson den fenomenala duon Meipr. Och det är just Meipr som står för kassettens b-sida.

Masterskaya” är ett slags omtolkning av ”Leningrad Layers”. Den visar också upp Meipr på deras mest…jag vill inte säga dansanta, men väl mest rytmiska, pulserande humör. Aldrig förr har det dunkat så om ett Meipr-stycke. Bilderna som målas upp är stroboskopljus i ett askregn i Prypjat – ett industridisco för en ödelagd jord. Det är ett fantastiskt, tungt stycke dark ambient, som visar vilken bredd Meipr besitter. Och även här dyker Osslers gitarrer från ”Leningrad Layers” upp, och jag tänker på nyss nämnda Sällskapets tyngre, mer malande stunder (”482 MHz”, ”Ravic”, E 40).

När de sista tonerna klingar ut för gud vet vilken gång i ordningen sitter jag och funderar på om inte ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya” är årets två enskilt starkaste dark ambient-stycken.

Med kassetten medföljer ett några mycket stämningsfulla vykort med foton tagna av Henrik Meierkord 1988 i Sovjet, och en download-kod till en digital version av släppet. Där finns även en rad remixer.


Violent Vickie – ”Circle Square

– Long Beach-bördiga Violent Vickies debutalbum från 2013 var rätt pajig EBM med popambitioner och stundtals piniga texter. Nu skriver vi som bekant 2020 och singlarna Vickie släppt i år är av en helt annan kaliber. Soundet är tyngre, stämningen dunklare, låt- och textmaterialet väldigt mycket bättre. Borta är också alla förhoppningar om en crossover-hit. Senaste singeln (som släpptes i maj, men som först nyligen nått mig) skulle kunna spelas på samma karga fest i Prypjat som nyss nämnda ”Masterskaya”. Det är tungt, malande och ödsligt, men inte utan rytm och puls.


Sólveig Matthildur – ”Window

Kaelan Miklas Solveig Matthildur fortsätter imponera som soloartist. Inte nog med att hennes album Constantly in Love var ett av fjolårets bästa, vårens singel ”Politician of Love” är dessutom en av årets finaste låtar. Nu är hon tillbaka med en ny singel. Refrängen är inte lika stark som i ”Politician”, men hon visar alltjämt vem som 2020 är vassast på drömsk, romantisk cold wave. Nästa album kommer att bli mäktigt.


Dödskällan – ”Sorgenfri

– Tjutande gitarrer, rusande trummor och en imponerande känsla för den alltid lika drabbande mixen av punk, melankoli och melodi. Tänk Hurula/Masshysteri, sena Ebba, Thåström anno Konstiga. En debutsingel som landar som en slägga i maggropen.

Ute nu via Arnioki Records.


Blodmyren – ”Allting i mig som är bra

– Erik Björklund från Delsbo Beach Club slutade dricka, började skriva på svenska och debuterar idag med bandet Blodmyren. Debutsingeln ”Allting i mig som är bra” är en cool, smått funkig rock’n’roll-låt om alkoholens baksidor. Det är inget predikande, bara en personlig redogörelse om något som unga rockband sällan eller aldrig snackar om. Precis som med ovan nämnda Dödskällan är även detta en riktigt stark debut.

Ute nu via Septembernatt.

Recension: Ossler – Keltiska havet

keltiska omslag
Foto och formgivning: Pelle Ossler

Det är lätt att tappa fästet. Särskilt i dessa tider. Det är lätt att glömma bort att det finns något bortom pandemier, död och isolering. Något bortom också ens eget trassel. Något större. När jag satte på Pelle Osslers djupt efterlängtade nya singel (den första från ett kommande, hittills ej namngivet, album) för första gången för någon vecka sedan blev detta väldigt tydligt för mig. Man går runt med en gnagande oro, och med ett självskadebeteende utan dess like kollar man nyheterna. Glömmer ibland bort att det finns något mer än nya dödssiffror. Visst, man lyssnar på musik, och visst, mycket är riktigt bra. Men när ”Keltiska havet” gnisslar igång kommer jag ihåg hur det känns att handlöst kapitulera inför musik. Och då verkar det där andra också hanterbart.

Redan vid första anslaget är det som att en dörr sparkas in. Vad som sedan vecklar ut sig på andra sidan är både bekant och nytt. Försiktigt, men samtidigt med en oerhörd tyngd, reser sig ljudbygget, utsökt producerat och mixat av Micke Nilzén respektive Anton Sundell, under låtens drygt fyra minuter. Pelle varvar sin elektriska (patenterade) stråkgitarr med en nervig, cohensk nylondito. Henrik Meierkords stråkar är lika förödande mäktiga här som hos Meipr, medan Nilzéns iskalla elektronik perfekt korresponderar med Pelles text. En text som understryker det vi på de, säg fyra, senaste Ossler-plattorna kunnat konstatera – att Pelle är en av kanske två textförfattare i det här landet som verkligen vet vad det innebär att vara människa. Ständigt tänkande, ständigt kännande människa, med glasklar och orädd blick ner i avgrunden.

På ”Keltiska havet” är textjaget tärd av självförebråelser och vilse i sig själv, huttrande på Ouessant. För mig är det samme trasige sökare som i mästerverket ”Helsingborg” (2017) desperat undrade vad man ska göra med sitt liv. Kan vågorna och den våta, kalla vinden skölja bort det man själv inte lyckas bli kvitt? ”Vågorna kommer/Man kommer aldrig undan sig själv”, sjunger Pelle, med en sångmelodi lika mycket Ossler år 2020 som urgammal folkvisa, varpå det plötsligt blir fuktigt i ögonen. Man är fast, det har man vetat hela tiden, men vad fint det är att veta att man inte är den enda.

ossler-hbg-5
Ossler, live på Tivoli i Helsingborg, september 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Så det finns alltså saker att ta till för att stå ut. Vad det än är som skaver. Jag säger det till mig själv lika mycket som till er som läser.

”Keltiska havet” släpps idag, torsdag, via ST4T.

 

Videopremiär: MÄBE – Änglamakaren

Strömstadsrockern MÄBE släpper tre nya digitala singlar våren 2020, med en månads mellanrum, och med start nu på fredag, den 20:e mars. Det rör sig om tre nyskrivna låtar, med tre äldre låtar i nya avskalade versioner som bonusspår. Allt inspelat under senvintern 2019. Först ut är den mycket thåströmska dängan ”Änglamakaren”. Om den har MÄBE själv följande att säga:

Första singeln Änglamakaren är till stor del en improviserad låt, den råkade bara bli just såhär den gången vi spelade in den. Hade vi spelat in den en annan gång hade den förmodligen låtit ganska annorlunda. Det är en låt som kommer ändra sig varje gång man lirar den – och sånt älskar jag!

 

Videon till ”Änglamakaren” är regisserad av Adam Samuelsson, med ljus av LiveLab AB, och den har premiär NU!

Recension: Sole – La ville des ténèbres

la-ville-des-ténèbres-by-SOLE-featured-on-IMR-1080x1080

Singel nummer två, La ville des ténèbres, från Sole Gipp Ossler är här. Med förra singeln, den lysande debuten Care for Me, visade hon på känsla för både pop och melankoliska skuggvärldar. Nu har båda uttrycken tillåtits att växa.

Verserna är det första som pekar på Soles vidareutveckling av den popkänsla man anade på förra singeln. De är ljusare, öppnare och luftigare den här gången. Och de leder fram till den magnifika, stora refrängen – och det är den som avgör att detta är en popballad att räkna med. Hade Adele och Sam Smith varit spännande eller intressanta artister hade de dödat för en sådan refräng.

Men det är inte tal om någon helomvändning eller sellout. Med den här låten har Sole alla förutsättningar för att slå bredare, visst, men det blir samtidigt på hennes egna villkor. Den musikaliska inramningen, med hennes egen dova, atmosfäriska produktion, pappa Pelles gitarrer, Henrik Meierkords utsökta instick med cello och Christian Gabels trummor, gör låten gångbar även i alternativa kretsar.

Med sin nya singel pressar Sole popgränserna utan att göra avkall på det egna uttrycket, och det där albumet det viskats om kan inte komma snart nog.