2020 års bästa album

Årets höjdpunkt är här. Äntligen har det blivit dags att nörda ner sig i alla lysande plattor som släppts i år. Men innan dess vill jag lyfta fram några hedersomnämnanden:

ThåströmKlockan 2 på natten, öppet fönster…

– Hade jag inkluderat mer än bara studioalbum på den här listan hade denna mycket väl kommit etta. Nu hamnar den utanför listan, men är likväl en av de skivor som betytt mest för mig det här året. En av två album som jag gav full pott i år. En av tre totalt sett. Det säger en del.


MeiprKolekto

– Albumspår och outtakes från Meiprs tvååriga historia samlade på en cd och på streaming. Mer Meipr på cd, säger jag. Och mer Meipr på Spotify!


TroumVorbei der Tod

– Hamnade alldeles utanför listan – lite på grund av att jag inte ville ha med för mycket dark ambient och skapa obalans. Men denna är lika bra som det mesta i genren på listan. Kolla upp!


A.A. WilliamsForever Blue

– Upptäcktes alldeles för sent. Men med lite mer tid hade den utan vidare platsat. För fans av Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Steve Von Till.


Men nu. Listan. Årets 20 bästa album. Varsågoda.

20. Sole Ett eget rum

– Spretig och väldigt ambitiös, visst, men så är det också en särdeles hungrig debutant vi hör. Och trots spretigheten har Sole någonting alldeles eget – en drömskhet som både är europeisk och lynchsk – som jag inte hör hos någon annan i landet. Och det ska bli mycket roligt att få följa henne.


19. Algiers There Is No Year

– På tredje plattan lyckas Algiers med konststycket att låta både råare och mer melodiska än tidigare, utan att aldrig tappa bort vad som gör dem till dem de är.


18.  I.B. SundströmAntropofagernas rike I & II

– Äckel, skönhet och ett förrädiskt lugn i en sanslöst obehaglig blandning. Årets skräckrock.


17. Christian GabelKoda

– Oavsett vilket uttryck Gabel tar sig för är han en sann mästare på stämningar. I det här fallet: postapokalyps.


16. Morrissey I am not a Dog on a Chain

– Det är ytterst tveksamt om Moz någonsin vinner tillbaka folkets gunst, men alldeles oavsett var vårens comebackplatta en odiskutabel return-to-form efter en rad undermåliga album.


15.  Beyond the GhostEternal Drift

– Monolitisk, kall och omslutande dark ambient. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.


14. I’m KingfisherThe Past Has Begun

– Sju fullängdare in och Thomas Jonsson är intimare, mer drabbande och närmare kärnan. Han må alltjämt låta som ingen annan, men hans uttryck, hans röst och hans texter kan knäcka vem som helst. Detta är hans hittills bästa album.


13. OffermoseStilhedens tårn

– Lika delar Bowies instrumentala Berlin-låtar, lika delar zombiesoundtracks, lika delar dagen efter undergången.


12. Courtney Marie AndrewsOld Flowers

– De sparsmakade countryballaderna som utgör plattan, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Old Flowers är ett förödande album. Fantastiskt sammansatt.


11. KammarheitThronal

– Industriella drones i en gråsvart drömvärld. Pär Boströms första platta som Kammarheit på fem år är ett smärre mästerverk. Kan dessutom också vara årets snyggaste albumomslag.


10. Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Problemet med Lanegans plattor de senaste sex åren har varit att de varit så ojämna. Att en femton spår lång platta på dryga timmen skulle bli hans första helgjutna sedan Blues Funeral (2012) hade jag alltså inte räknat med, men så blev det. Här gör Lanegan knappt några misstag, utan fokuserar på och lyckas med att ro hem ett fokuserat, drabbande och djupt personligt album.


9. Nimh & Rapoon Post-Folk Lore vol. 1

– Veteranerna Nimh och Rapoon varvar tung elektronik, akustiska instrument och samplingar och resultatet blir både melankolisk och ogenomtränglig dark ambient. Bland det bästa och mest imponerande i genren på flera år.


8. Hilary WoodsBirthmarks

– Folk för både de djupaste, svartaste skogarna som för städernas maskinparker och industrilandskap. Kargt, råkallt och väldigt, väldigt bra.


7. Christian KjellvanderAbout Love and Loving Again

– Kjellvander har gjort två av årets bästa plattor. Jag hade lika gärna kunnat sitta här och skriva om Doom Country, som han i våras släppte ihop med Tonbruket, men nu föll lotten på soloalbumet About Love and Loving Again. Lerig, suggestiv americana om kärlek i förfall och kärlek i blom från en mästare som aldrig varit bättre än vad han varit i år.


6. VortexHelioz

– Skönhet, skräck och tyngd när Marcus Stiglegger för femte gången släppte musik som Vortex – och i samma veva gav oss årets bästa dark ambient-album.


5. Einstürzende NeubautenAlles in Allem

– Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat WeddingTempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. De tar plats och suger in en utan vilda gester. Alles in Allem kan mycket väl vara Neubautens allra bästa album.


4. Jason MolinaEight Gates

Eight Gates bör nämnas i samma andetag som äldre Molina-plattor/mästerverk som Let Me Go Let Me Go Let Me GoThe GhostGhost Tropic och Didn’t It RainEight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt. Djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt – Klassiskt Jason Molina, med andra ord. Även i döden är han i en klass för sig.


3. Bohren & Der Club of GorePatchouli Blue

– 25 år sedan debutalbumet visar tyska doom jazz-giganterna inga tecken på att tackla av eller på att inspirationen börjat tryta. Patchouli Blue är snarare ett styrkeprov och Bohrens mest inspirerade platta sedan någon gång på 00-talet.


2. Bruce SpringsteenLetter to You

– Springsteen kompad av ett ”återförenat” E-Street Band sjunger från botten av sitt hjärta om åldrandet, förlust och musikens helande kraft. Inga utflykter, inga konstigheter, bara tvättäkta heartland rock på klassiskt E-Street-vis – och en Bruce Springsteen mer inspirerad, mer fokuserad och hungrig än på mycket länge. Fjolårets soloplatta Western Stars var fantastiskt fin, men det var många år sedan vi fick en så här stark E-Street-platta.


1. Steve Von TillNo Wilderness Deep Enough

– Steve Von Till (till vardags i Neurosis) har inte gjort många misstag på skiva – särskilt inte som soloartist – men aldrig förr har han träffat såhär rätt. Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, till stråkar och varm elektronik, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, där varje spår är perfekt frammejslat, där varje ljud, varje textrad väger blytungt. Att sjunka ner i No Wilderness Deep Enough är att nå katarsis, nå bortom vår hysteriska värld till något renare, mer harmoniskt och helande. Von Till vet mer om tillvarons sanna värden än vi andra, men han låter oss generöst ta del av hans visdom. Tack för det.


Och där har vi det. 2020, detta så innerligt ökända, hatade år, sammanfattat. Fullt fokus på 2021 nu. På återhörande.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 6

Christian Kjellvander tillhör den här skribentens favoritlåtskrivare de senaste, säg, fyra åren. Han blir bara bättre och bättre, och i år har han skänkt oss inte mindre än två fullträffar – Doom Country ihop med Tonbruket (under namnet Kjellvandertonbruket) och About Love and Loving Again som soloartist. Båda tillhör 2020:s allra bästa album (och båda hyllades här på sajten vid tiden för deras respektive releaser). Så det är med bröstet fullt av stolthet och glädje jag denna andra advent ger er en sprillans ny intervju med Christian. Varsågoda.


Först och främst vill jag tacka dig för att du ställer upp, Christian. Jag tycker att du är en av de mest fängslande låtskrivarna i Europa, så detta känns speciellt.

Vad roligt att höra.

Du har i min mening släppt två av årets allra bästa album, Doom Country med Kjellvandertonbruket och About Love and Loving Again som soloartist. Jag ser dem, vad gäller sound och uttryck, som systerplattor, som båda bottnar i en suggestiv blandning av jazz och country. Hur ser du själv på deras eventuella släktskap?

De är tillkomna under samma period, kan man säga. Jag skrev Doom Country väldigt snabbt men hade då redan ett par låtar från About Love… färdiga. Det slank säkert med någon avlagd lös idé jag hade haft i min bank ett tag på Doom Country. Tanken var sedan att de skulle komplettera varandra. Men jag vet inte. Jag försöker verkligen gå med min plats/sinnesstämning/energi i stunden på alla mina inspelningar.  Jag vill att den närvaron ska vara överordnat allt annat jag “lärt” mig av och om musik. Utan lusten och hela människan faller liksom korthuset. Skeppet kommer lastat med bara kokosnötter. 

Bland det mäktigaste som släppts i år är ju utan tvekan låtsviten ”Normal Behavior in a Cutting Garden, pt. I-III”, från Doom Country. Den knäckte mig totalt när jag hörde den första gången. Någon måste göra film av den. Vad kan du berätta om den låtsviten? Vad inspirerade dig?

Den tog sitt ursprung i tanken om en destruktiv relation. En dold destruktivitet. En översmetad saga. Jobbade rätt länge med att sätta in karaktärerna i olika miljöer. Att sjunga i tredje person. Att sjunga ur kvinnans perspektiv, etc…men landade efter många om och men i att just göra den som en road movie. Även om den blicken är ganska typisk för den musikaliska värld jag rör mig i, så kunde jag inte erinra mig att jag hört något liknande. Jag lekte med tanken att korta ner den och göra den mer koncentrerad men gillade att den bara mal på…det blev liksom den sista ingrediensen…som ett skämt som blir roligt för att det nötts.

Mycket på framförallt Doom Country bär starka litterära kvaliteter. Är du alls lockad av att utforska den sidan av ditt skrivande än mer? Jag tänker såklart i bokform.

Jag har egentligen inga planer på det. Tycker att musik och skivan är ett perfekt medium…en ljudbok med tillhörande musik om man så vill. Men jag ska aldrig säga aldrig.

I min mening har ditt uttryck utvecklats och förändrats rejält sedan Songs from a Two Room Chapel (2002) – från mer eller mindre rak singer-songwriter- och folkrock till ett sound som idag känns som den saknade länken mellan Jason Molina och Pelle Ossler och/eller Thåström. Hur ser du själv på utvecklingen av ditt sound genom åren? Vad inspirerar dig idag?

Jag har nog ständigt försökt hålla mig i framkant av min egen utveckling. Gått på lust och någon slags känsla av att det jag gör känns relevant för mig själv. Tyckte inte att Songs from a two room chapel var rak singer-songwriter när den kom. Nu upplevs den nog mer så….men min/din syn på mina senaste skivor kanske också förändras med tiden. Min utveckling i sound är nog snarare en avveckling. Jag försöker med så få medel som möjligt skapa något jag upplever som angeläget, närvarande och intressant. Jag tänker just idag på Suicide, PJ Harvey och Nina Simone…säkert namn herrarna du nämner ovan också fördjupat sig i. I slutändan handlar det ju om estetik. 

Vill du utveckla det du säger om estetik?

Jag tror det kommer från att ha turnerat mycket själv och med få medel skapa något som fängslar ett rum. Eller i alla fall fyller det. Att man jobbar mot det minimalistiska, skär bort fettet. Accepterar hur en låter och jobbar utifrån det. Såg ett citat från Brian Eno där han pratade om att han först kastar pilen och sedan målar upp tavlan…istället för att försöka pricka mitten.  Det är nog det som upplevs som lite jazzigare. Det är ju inte jazz om du frågar en katt i fes men jag försöker få in ett element av luft och ett element av behärskad och skarp punk…samma vilja att välta något men med lite mer fokus och vasshet. Jag vill att mina och mina musikers personligheter och kraft ska lysa igenom i ett virvelslag liksom. När jazz är bra är det ju i allra högsta grad punk.

Du växte delvis upp i nordvästra USA, och ditt musikaliska uttryck har alltid haft mycket med traditionellt amerikansk musik att göra. Men vad betyder USA och den amerikanska kulturen och musiken för dig som person idag? 

Svårt att säga eftersom all vår moderna kultur är så präglad av det. Men jag tror att jag egentligen läser mer nyheter och tänker mer på politik och personlig utveckling som människa på jorden idag än vad jag lyssnar på musik eller ser på Netflix. Dock har jag ju alltid en plats i mitt hjärta för Nordvästra USA. För naturen, framförallt. Det är ett mycket vackert land. Och väldigt mycket vacker och berörande konst har fötts ur dess människoöden. Men det är människoöden som inspirerar. Oavsett tidszon.

Du nämner naturen i PNW-regionen/nordväst. Den verkar ha något magiskt och mäktigt över sig. Tror du att du hade låtit som du gör idag om du inte tillbringat så pass många av dina formativa år under de regntunga molnen, vid havet och i skuggan av granarna där? Jag tänker också på Phil Elverum (The Microphones, Mount Eerie), som kommer från och verkar i Anacortes, WA, och som är djupt präglad av naturen där. 

Om du tittar ut genom fönstret så tror jag nog du förstår att jag antagligen hade låtit precis likadan….hehe. Som en skåning i Värmland. Anacortes, ja…har dålig koll på Phil men är god vän med Karl Blau som bodde och verkade där i många år och vad jag förstår på honom är det som händer i Anacortes på grund av communityn som de och andra har byggt upp…billiga hus i vacker miljö och leken är igång…men absolut, det mäktiga stilla havet framför ögonen och de svala Cascadebergen bakom ryggen rör människor. Ingen tvivel om det. Frågan är ju som vanligt hur länge ett sådant ställe får vara ett ”haven” för konstnärer…Lex Portland. 

Vad har du själv lyssnat på i år? Vad skulle du vilja tipsa om?

Snöade in lite på Behemoth förra veckan…gillade senaste Protomartyr och gav äntligen Little Wings en chans.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Christian Kjellvander?

Jag håller på med lite projekt nu i höst som kanske kommer ut 2021. Men det beror nog på om det blir möjligt att turnera igen. I så fall kommer jag troligtvis leva på vägarna ett bra tag. 


Doom Country är ute nu via Startracks, och About Love and Loving Again via Tapete Records.

Recensioner: 2020-10-31

Spridda skurar, som alltid i 482-land. Och som alltid är kvalitet den gemensamma nämnaren. Varsågoda.


Martin KüchenDet försvunnas namn

– Att hävda att Lundbaserade saxofonisten Martin Küchen sysslar med jazz på nya plattan Det försvunnas namn (ute nu via Thanatosis) är både förenklat och närmast felaktigt. Att säga att ljudkulisserna han bygger upp är avantgarde och hör till den abstrakta improvisationsmusiken ligger närmare sanningen, men är även det förenklat. Och Küchens musik är allt annat än enkel. Visst, jazzen gör sig påmind i låtar som ”I” och ”The 5th of December 1931 02.00 A.M.”, och den avantgardistiska hållningen ekar genom hela plattan – inte minst tack vare Küchens totala ointresse för att skapa melodier, vara följsam eller bjuda lyssnaren på självklarheter. Nej, Küchens värld är mörk och vädligt skev. Stämningar står i högre kurs än melodier, och instrumenten kan användas på så många fler sätt än man tror. Just mörkret och skevheten på plattan för tankarna till Scott Walkers obehagligaste stunder på mästerverk som Tilt och The Drift. Där någonstans rör sig Martin Küchen – i en imponerande och hypnotisk mix av mörka stämningar och missljud.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”I”

Om ni gillar detta: Scott Walker – The Drift


Bruce SpringsteenLetter To You

– Det finns något mäktigt med gamla, ärrade hjältar som trots oräkneliga meriter i bagaget fortsätter att leverera. Bruce Springsteens senaste fyra år har varit några av hans bästa. En makalös turné med E-Street Band (2016), en knäckande fin och välskriven självbiografi (2016), en bejublad Broadway-show och –film (2017-2018), Western Stars-plattan med tillhörande film (2019) och så Letter To You. Det första renodlade E-Street-albumet sedan undermåliga Working on a Dream (2009).

Och vilken comeback detta är. Den nu 71-årige Bruce Springsteen sjunger från botten av sitt stora, varma hjärta om åldrandet, förlusten av gamla bundsförvanter och musikens förenande och helande kraft. Vare sig han drar ner på tempot, som på ”One Minute You’re Here” och ”Janey Needs a Shooter”, eller skruvar upp stärkaren, som på drivande rockern ”Burnin’ Train” eller på ”Ghosts”, träffar han och det sedan 1975 lika snortajta bandet rakt i maggropen. Allra bäst blir det på smärtsamt melankoliska ”House of a Thousand Guitars” och den klassiskt snidade E-Street-hymnen ”If I Was the Priest”. På den förra är tillvaron på ända och man står upp till vaderna i bekymmer, men Bruce sträcker ut sin hand och bjuder oss med dit där musiken aldrig tystnar, dit alla är välkomna. Vet han om att han är ett livs levande, walking, talking botemedel mot depression? Jag hoppas det. Den senare skrevs redan i början av 70-talet, innan Bruce ens hade skivkontrakt. Det är en klassisk outsider-hymn av lika klassiskt E-Street-snitt, om outlaws, bad boys och Gud, och den hade funkat på så gott som varenda platta från The Wild, The Innocent and the E-Street Shuffle fram till The Rising. Den är en tredjedel Dylan anno Blonde on Blonde, en tredjedel ”Back In Your Arms” och en tredjedel ”Incident on 57th Street”. Ni förstår ju själva. I december hittar ni den högt upp på listorna över årets bästa låtar.

Letter to You är höjdpunkterna många. Egentligen är det bara ”Rainmaker” som hade kunnat få stryka på foten. I refrängen låter den som de stabbigaste stunderna på The Rising och Wrecking Ball, och det kan vi vara utan.

Det är som sagt mäktigt med gamla hjältar som fortsätter att imponera och leverera. Min kärlek till Bruce Springsteen må vara evig och obrottslig, men inte ens jag var beredd på en knockout av det här slaget. Bruce gör åldrandet till något vackert och förlusterna vi alla står inför mer hanterbara. Tack för det.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”If I Was the Priest”, ”House of a Thousand Guitars”

Om ni gillar detta: Bruce Springsteen – Darkness on the Edge of Town, Bruce Springsteen – The River


Christian KjellvanderAbout Loving and Loving Again

– Redan innan detta album hade Kjellvander gjort en av årets bästa skivor. I mars släppte han Doom Country ihop med Tonbruket. Ett fantastiskt album i gränslandet mellan gamla film noir-rullar och Nick Cave. Nya plattan, ett soloalbum, hakar i Doom Country, men även i 2016 års underskattade A Village: Natural Light. About Loving and Loving Again är mattsvart och lerig, Boatman’s Call och Didn’t It Rain. Lika mycket mytiskt mörker upplyst av flimrande neon, som en öde leråker upplyst av ingenting alls. Han sjunger om vartannat lidelsefullt och matter-of-fact om kärlek i förfall och kärlek i blom. Sedan förra soloalbumet, Wild Hxmans (2018) har han gått igenom bägge stadier. Äktenskapet med hustrun gick om intet, men en relation med den överjordiskt vackra och gränslöst begåvade Frida Hyvönen tog vid. Musikaliskt rör han sig mellan samma beröringspunkter de nyss ovan nämnda. Americanan finns där, men den är kraftigt påverkad av mörkret, suggestiviteten och de lösa tyglarna man också hittar på Doom Country. Att han är uppbackad av blott trummisen Per Nordmark och keyboardisten Pelle Andersson är smått ofattbart. Soundet de får till är organiskt, levande, mäktigt och tungt. Och Kjellvander själv visar att han alltjämt är en av Sveriges bästa gitarrister – inte minst i den mycket drabbande ”Actually Country Gentle” – eller varför inte köttandet vid 2:14-strecket i ”No Grace”?

Christian Kjellvander har nu gjort två av årets bästa plattor. Det är en hygglig bedrift.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”About Love and Loving Again”, ”Actually Country Gentle”

Om ni gillar detta: Christian Kjellvander – A Village: Natural Light, Songs: OhiaDidn’t Rain


Lebanon HanoverSci-Fi Sky

– Cold Wave-vågen som pågått de senaste, säg, åtta-tio åren har fött fram en rad riktigt grymma band. Men inget har varit fullt lika drabbande eller jämnt som schweizisk-brittiska duon Lebanon Hanover, bestående av Larissa Iceglass och William Maybelline. De har hittat ett eget rum där de blandat texter lätta att relatera till, om utanförskap, depression, kärlek och samhörighet, skrivna med både humor och allvar, med starka melodier och tunga, kalla atmosfärer. Fram till förra plattan hade jag ingenting att klaga på hos dem. Då tilläts William Maybelline ta mer plats och sjunga fler låtar (tidigare lät han sig hållas med ungefär två låtar per platta). Detta har fortsatt på nya albumet, där han sjunger hälften av alla låtar.

Maybelline är ungefär lika trovärdig som en tioåring som mimar framför spegeln med en hårborste. Hans ansträngda, pretentiösa och skämskudde-tillgjorda Andrew Eldritch-härmande röst drar ner det här lysande bandet och får mig att önska att den egentliga frontfiguren, tillika ytterligt coola, Larissa Iceglass skaffar sig en solokarriär. Han har också ett slags tuffhetskomplex som gör att låtarna han sjunger på oftare än inte drar åt det omelodiösa, tungfotade hållet. Men undantag finns.

För när William Maybelline ägnar sig åt sin bas och åt att medkomponera bandets låtar och överlåter sången åt Larissa Iceglass är även detta album riktigt, riktigt bra. Låtar som blytunga ”Living on the Edge”, ”The Last Thing” med sitt klassiska Lebanon-sound, och atmosfäriska ”Hard Drug” tillhör bandets allra bästa. En annan höjdpunkt är ”Angel Face”. En fantastiskt fin, luftig och melankolisk låt. Pronblemet är bara att det är William Maybelline som sjunger den – och han sjunger lika tillgjort och töntigt som alltid. Men man kan ju drömma om hur fin den hade varit om, säg, Iceglass sjungit den.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Living on the Edge”

Om ni gillar detta: Lebanon Hanover – Why Not Just Be Solo

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.


Recension: Kjellvandertonbruket – Doom Country

Kjellvandertonbruket - ARTWORK

En av landets jämnaste och intressantaste singer-songwriters har blivit med sidoprojekt. Christian Kjellvander har slagit sig i lag med eklektiska jazzbandet Tonbruket och tillsammans har de bildat Kjellvandertonbruket.

Jag älskar sidoprojekt. I sidoprojekt tillåts de mest kreativa hjärnorna kasta sig in i sådant som de annars kanske inte får möjlighet att utforska, men som de ändå brinner ohejdat för. I Kjellvandertonbrukets fall är steget inte alltför långt från vad man annars är van att höra från dem – men samtidigt otvetydigt nytt och fräscht. Tonbruket har doppat fötterna i den amerikanska myllan förr och jazzen är ju deras livsluft. Kjellvander, med ett förflutet i USA, är skickligare än de flesta i det här landet på att göra americana lika karg som en Nebraska-åker i december. På Doom Country tillåts allt detta, Tonbrukets experimentella jazz och Kjellvanders karga americana, ihop med bluesen och countryn, att blandas, korsbefruktas och bilda nya ljud och uttryck. Med ett knäckande lyckat resultat.

Det är långsamt, det är väldigt amerikanskt och nedsänkt i en makalös skuggvärldsatmosfär. På första låten, ”Yacht in the Fog”, slungas man omedelbart in den där skuggvärlden. Till Tonbrukets lika delar skeva och kaotiska, lika delar djupt suggestiva doom-jazz reciterar Kjellvander en historia om ett märkligt barndomsminne utspelat ombord på Burt Reynolds och Lonnie Andersons gamla yacht. I minnet styr yachten in i tjock dimma och känslan som kommuniceras är, åtminstone i denna lyssnares öron, ogenomtränglig ensamhet. Det ensamma barnet står öga mot öga med en ogästvänlig verklighet. ”I’m on a yacht in the fog and no one knows”, mässar Kjellvander. ”Tidal Wave”, spår två, är mer av ett klassiskt låtsnitt. Här möter Kjellvander anno A Village: Natural Light Pelle Ossler anno Krank. Till gnisslig, atmosfärisk…well, doom country…sjunger Kjellvander fantastiska rader som redan känns som klassisk country-lyrik: ”I want my tombstone to say ‘I’m not in a better place’/’cause there can no better place/than somewhere on earth/with you by my side”. ”Tidal Wave” stack tidigt ut som ett av skivans bästa spår, medan tredjespåret, ”Loneliest Woman on Earth”, är den låt som haft svårast att hävda sig. Under många lyssningar försvann den, kändes anonym. Den växer med tiden, men griper trots allt inte tag som övriga.

Kjellvandertonbruket - Press 2020

En låt som emellertid omedelbart och utan minsta tvivel kändes som något alldeles extra var avslutningsspåret, 21-minuters-eposet ”Natural Behavior in a Cutting Garden, Parts I, II, III”. Här kanaliseras och möts David Lynch, Angelo Badalamenti, Charles Bukowski, Nic Pizzolato, Thåström och Nick Cave i en enda lång, febrig och jävligt hårdkokt noirhistoria. Tonbrukets malande, ambienta mörkerjazz sveper in Kjellvanders lysande novell (det här kan man inte kalla låttext, det är verkligen en novell) om en omöjlig relation med en omöjlig kvinna, utspelad i en bil på ändlösa highways på väg mot ett oklart mål och bort från allt som skulle kunna fjättra en. ”Natural Behavior” lyckas med att vara både klaustrofobisk och obehaglig och frihetstörstande och inspirerande. Man vill inte byta plats med någon av karaktärerna i den där bilen, men man fattar var de kommer ifrån och varför de gör som de gör. Och man relaterar ändå, och sitter som på nålar. Därför känns de där 21 minuterna som…fem.

När jag först hörde talas om det här projektet kände jag instinktivt att det skulle bli väldigt bra. Bara epitetet ”doom country” gjorde mig nipprig. Och jag fick rätt. Skivan är precis så bra som dess titel lovar. Att allt på den dessutom är live och förstatagningar är omöjligt att fatta. Jag blir förvånad om jag i december, när jag ska summera året, inte placerar den högt på listan över årets bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Natural Behavior in a Cutting Garden, Parts I, II, III”

Om ni gillar detta: Bohren & Der Club of Gore – Sunset Mission, Songs: Ohia – Didn’t It Rain

2016 In Review: The albums

2016.img_3541

 

20. Bon Iver22, A Million

– Justin Vernons musik blir underligare och underligare, och svårare och svårare att relatera till och förstå, men den blir aldrig ointressant.

19. And Also the Trees Born Into the Waves

– AATT:s 2000-tals-renässans, som inleddes 2003 med Further From the Truth (och peakade med 2007 års mästerverk (Listen For) The Rag and Bone Man håller i sig, och visar inga tendenser på att falna.

18. Minor VictoriesMinor Victories

– Det var inte mer än rätt att världen åter skulle få njuta av Rachel Goswells (Slowdive) utmärkta stämma.

17. Cities Last Broadcast The Humming Tapes

– Brusig, stämningsfull dark ambient, ibland med närapå jazziga inslag.

16. Citizen HTransference

– Niklas Hellbergs solodebut. Hellberg är ju annars mer känd från All That Jazz, Peace, Love & Pitbulls och Sällskapet, och som en avgörande viktig kugge i Joakim Thåströms solokarriär och -band. Som Citizen H gör han instrumental, elektronisk dark ambient, och hans fingertoppskänsla för atmosfärer och ljudlandskap är intakt. Jag hoppas på ett fysiskt släpp.

15. Marissa Nadler Strangers

– Förföriskt mörker.

14. 1900Tekno

– Christian Gabel är en av Sveriges bästa ljudmakare.

13. Iggy Pop Post Pop Depression

– Iggy släppte i maj karriärens tredje bästa soloalbum, nedpetat endast av Berlin-plattorna från 1977. Texterna är inspirerade, sången sitter perfekt, och musiken (styrd av Josh Homme och Iggy själv) är intressantare än på decennier.

12. ApocryphosStone Speak

– Kylig, karg dark ambient. Låter som en fika vid en hamn, i januari. Utan något att fika på.

11. Christian KjellvanderA Village: Natural Light

– En promenad längs öde fält, gårdar och åkrar i november.

10. Neurosis Fires Within Fires

– Vackert och skräckinjagande om vartannat. Neurosis har gjort det igen. Metal för folk med för mycket finess och känsla för att lyssna på metal.

9. Ivy BellsSculptures

– Skimrande pop, så melankolisk att man blir förlamad.

8. David BowieBlackstar

– Precis som sin gamle vapendragare Iggy, så släppte också Bowie ett av karriärens bästa album i år. Men till skillnad från Iggy, så fick Bowie inte uppleva vilket genomslag plattan fick. Två dagar efter release gick han bort i levercancer. Vedervärdigt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsSkeleton Tree

– Den gamla föreställningen om att konstnären frodas när tillvaron rasar ihop får här vatten på sin kvarn.

6. Maria Taylor In the Next Life

– Jag är så vansinnigt svag för Maria. Hennes röst, hennes melodier, hennes texter och den sorgsenhet som genomsyrar alla hennes skivor. I år släppte hon sin karriärs jämnaste platta, och återförenades med Conor Oberst (om än bara på en låt).

5. Leonard CohenYou Want It Darker

– 2016 var året då ikonerna gjorde comeback, och Cohen tillhör den skaran. 2016 var även året då många ikoner gick bort, och dessvärre tillhör Cohen även detta gäng. Han dog  några veckor efter releasen. Detta är hans bästa platta sedan 1988 års I’m Your Man. Soundet är kargt, texterna fokuserade, rösten stannar tiden. Klassisk Cohen.

4. AllseitsChimäre

– Soundtracket till alltings undergång. Vansinnigt snygg dark ambient. Fantastisk produktion.

3. RomeThe Hyperion Machine

– Jerome Reuter går ifrån temaskivorna, och får trots det ihop sin bästa och jämnaste platta hittills. Mörk, romantisk, atmosfärisk. Lyriken sitter, melodierna är rakt igenom starka. Och Thåström gästar.

2. Frida HyvönenKvinnor och barn

– I höstas gick jag från att inte ha någon relation till Fridas musik (hade hört debutplattan 2005 när den var ny, men det var allt) till att betrakta henne som en av vårt lands intressantaste artister och textförfattare. Allt tack vare denna skivan.

1. Conor Oberst Ruminations

– På Ruminations skalar Conor av sig precis allt, och blottar sig på ett sätt han inte gjort sedan han som 20-åring slog igenom med Bright Eyes. Men då var det (till en början) febrig ångestpop, nu ger han ett betydligt mer samlat intryck, trots att ångesten finns kvar. Men den är tyngre nu. Mer gnagande än skärande. Melodierna är lika bra som någonsin, men texterna är ännu vassare. Djupt personligt, men samtidigt aldrig annat än allmängiltigt.

 

Köp plattorna där plattor säljes. Fotot är taget av mig. Photo by me.