Recension: Thåström – Dom som skiner

Aldrig tidigare har jag tagit mig an ett Thåström-album med sådan nervositet som jag inför den här recensionen tog mig an Dom som skiner, Mästarens tionde soloalbum sedan solodebuten 1989. Inte nog med att han upplöst sitt magnifika kompband (bortsett från multiinstrumentalisten och låtskrivarpartnern Niklas Hellberg, som alltjämt fungerar som Thåströms högra hand och står som medkompositör på sju av skivans nio spår) – det sannolikt bästa och tajtaste rockbandet i Svea Rikes historia. Nej, inte nog med det var singlarna som föranledde plattan osedvanligt tama och bleka – relativt sett. Den första, ”Papperstunna väggar”, som musikaliskt och melodiskt dock inte behöver skämmas för sig, led främst av en väl sparsmakad och prosaisk text och kändes för enkel för att vara det första nya att släppas från Thåström på fyra år, och uppföljaren ”Isbergen” var dels musikaliskt alltför lättsmält och dels textmässigt en sämre upprepning av klassiker som till exempel ”Alltid va på väg”.

När så nålen faller ner på öppningsspåret ”Södra Korset”, och det första man möts av är First Aid Kits polerade och i min mening mycket överskattade stämmor suckar jag tungt (de gästade ju även ”Isbergen”). Men så hörs Hellbergs fjäderlätta piano, och så rösten. Sveriges genom tiderna bästa, här sårigare och mer patinerad än på länge, kanske någonsin. Och vad som uppenbarar sig är en programförklaring för plattan, för Thåström 2021. Kompet är luftigt, rent och ljust, piano och elektronik i ljuv symbios. Thåström sjunger som någon som kastat många tunga stenar från sina axlar. Han sjunger om hemmahörande och om tillhörighet. Om att äntligen landa, äntligen våga andas ut. Hoppet lever, för plattan, för Thåström, för alla oss. Men så kommer de båda singlarna och om dem har jag väl orerat tillräckligt. Men likväl tappar plattan styrfart. Farhågorna om att Thåström för en gångs skull kanske inte har båda ögonen på bollen dyker upp igen.

Men så sekunder in i nästa spår, ”Stora långa gatan”, och det är som att de där farhågorna aldrig ens funnits. Låten, plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.

Sedan följer ytterligare fem låtar som alla, i olika grad, också tar knäcken på mig. Och vad som vecklar ut sig är ett utomordentligt starkt album om förlust, om att bryta ny mark och om att tillåta sig själv att inse att det krävs att man blickar bakåt för att ha chans att alls kunna blicka framåt. Dom som skiner är ett monumentalt, nytt kapitel i musik-Sveriges tveklöst mäktigaste berättelse. ”TOLEDO”, god tvåa på prispallen för albumets bästa låt, är en ödesmättad och för plattan textmässigt central ballad om avsked och om att gå vidare. Skuggvärldarna som den låten lever i, där de fenomenala stråkarna hänger runt som hotande demoner, är bland det obehagligaste – och vackraste – som Thåström (och Hellberg) någonsin skapat (och gästar gör ingen mindre än Jerome ”ROME” Reuter på keyboard). Låten avslutas sedan med plattans mest utlämnande och modigaste textrad: ”Kanske blev det bara/För mycket verklighet för mig”, sjunger Thåström och blottar sina tillkortakommanden, sin rotlöshet och sina svårigheter med att leva med sig själv och med andra. En annan höjdpunkt är ”Gyttjebrottaren” – en suggestiv och mäktig synthhistoria med både popkänsla och patos, och som väl framförallt är en systerlåt till nio år gamla ”Dansbandssångaren”, och precis som den låten en självironisk blinkning och ett nedgörande av den självupptagne konstnären. Plattan avslutas sedan med ”MAMMA” och det är svårt att inte röras in i märgen när Thåström sjunger om hur hans mamma som ung kom från den lilla landsorten i Halland till Stockholm för att möta livet – ett Stockholm (och ett Sverige) som inte längre finns. Han sjunger med oemotståndlig och omisskännlig värme och kärlek i rösten om hur han hade velat se henne när hon storögd steg av tåget, hur han hade velat ha sett det hon såg. ”Allt det vackra och det nya”.

Musikaliskt är albumet spretigt. Här finns ödesmättade stråkar och tung elektronik. Här finns tendenser till pop och till soul och till spöklik jazz. Borta är europabluesen och de osslerskt fräsande avgrundsgitarrerna, borta är också den ivarssonskt malande basen och de hernestamska dundrande trummorna. Men trots nya musiker, ett nytt sätt att bygga upp låtar och en avslappnad attityd gentemot genrer hålls plattan ihop – och det av en dualism. Albumet igenom pågår en ständig kamp mellan ljuset och mörkret, mellan hopp och förlust, mellan då och nu, i både text och musik. Oavsett musikalisk inramning är det den kampen som är central. För Thåström har återigen ömsat skinn, ryckt upp rötterna och viktiga människor har fallit bort, men likväl står han stark, fri på en ny plats och trygg i sitt nya uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Stora långa gatan”, ”TOLEDO”

Om ni gillar detta: Nick Cave & Warren Ellis – Carnage