Recensioner: singel-special

Bara singlar den här gången. Jättebrett möter jättesmalt och förenas någonstans i mitten. Som vanligt bara kvalitet. Varsågoda.


Chivvy – ”Red Water

– På sin debutsingel blandar Chivvy xx-gitarrer med Cure-atmosfärer, slänger in lite välbehövlig djuretik (som gör en sån som jag mycket glad), och slutprodukten är en av årets bästa svenska låtar. Det är en mäktig känsla att bli golvad av en debutsingel. Tack vare Chivvy och deras suggestiva, drömska, fantastiska ”Red Water” har jag fått erfara denna känsla igen. Tack för det.

Ute nu via kvalitetslabeln Novoton.


Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– På nya singeln visar Liam återigen vilken Gallagher som gör intressantast och mest drabbande musik, med bäst melodier. ”All You’re Dreaming Of” är en ballad av klassiskt Liam-snitt – lika vemodig som den är stärkande, och den är lika lennonsk tidlös som den är precis det vi behöver detta onådens år 2020. Den är redan bland det allra bästa han gjort.


Harriet Nauer – ”December

– Nauer släppte tidigare i höstas en av årets bästa EP:s, den mycket imponerande Human. Nu är hon tillbaka med en singel som ska följa oss in i vintermörkret – och sämre sällskap än Harriet Nauer kan man ju tänka sig. ”December” är mörka Humans ljusa kontrast, och Harriets röst är fortfarande ett väsen från det tidiga 60-talets Greenwich Village på besök hos oss vanliga dödliga 2020-tals-människor. Med sån här musik blir det lite lättare att klara de många mörka månaderna som väntar.


Miley Cyrus (featuring Billy Idol) – ”Night Crawling

– Yrvädret Miley Cyrus har på sin nya platta haft den goda smaken att bjuda in en av rockhistoriens bästa och mest förbisedda röster till att sjunga. Ikonen Billy Idol gästar på den pulserande, suggestiva, smått åttiotalifierade bangern ”Night Crawling”, och det är inte utan att gåshuden är ett faktum. Såhär tänd, och med såhär starkt material i händerna, har vi inte hört den i morgon 65-årige(!) Idol på många herrans år, och Miley håller utan tvekan jämna steg med den forne punkhjälten. Låten i sig är fantastisk, och den hade utan vidare platsat på klassiska Idol-plattor som Rebel Yell och Whiplash Smile. Och hade vi fått lov att dansa hade den fyllt vartenda dansgolv. Detta är en av höstens mest potenta energishots!

Ossler – Rotterdam (ny singel)

Foto och layout: Pelle Ossler

Jag hade en idé om att Pelle Osslers nya singel skulle varit en del av månadens Bäst just nu, men det gick inte. Sekunder in i första genomlyssningen insåg jag det jag egentligen förstod redan från början – att det hade varit oschyst mot alla övriga som skulle varit med. Detta är helt enkelt för bra.

För nu har han gjort det igen, tänkte jag skriva, men fan vet om Pelle Ossler någonsin tidigare drabbat lika hårt som på ”Rotterdam”, den tredje singeln att släppas från det kommande åttonde albumet. Och med ovärderliga och knäckande plattor som Krank, Ett brus, Stas och Evig himmelsk fullkomning i bagaget (för att nämna blott några), och under ett år då han med singlarna ”Keltiska havet” och ”Jesus absolut” redan sopat mattan med allt och alla, säger väl detta ganska mycket? Med ”Rotterdam” blir det tydligare än någonsin tidigare att Ossler är både skyddshelgonet och fyrtornet i beckmörkret för alla oss som idogt och förtvivlat harvar runt och försöker reda ut det här de kallar livet.

På ”Rotterdam” sjunger han visserligen genom någon annan, en kvinna, men det är samma empati och samma värme som kommuniceras, och det är samma obrytbara förmåga att sätta fingret på livets alla jävligheter och samtidigt göra något vackert av det. Med en röst som är mäktigare och mer cohenskt ärrad än någonsin innan sjunger Pelle i ett av låtens allra starkaste ögonblick att ”Alla spår jag försöker följa tar ju slut/Alla vägar jag försökt går tillbaks till denna intighet”. Kanske sjunger han i första hand till och om sig själv, men likväl känns det som att det även är till alla oss andra som också följt irrbloss, gått fel, aldrig kommit till skott eller missat vårt fartyg och blivit fast i vår dimma. Och tack vare det, tack vare vetskapen att han sitter på sin knarriga pall i sitt fyrtorn i mörkret och lyser upp havet åt oss och visar att det är okej att känna såhär, att vara såhär, så orkar vi leta efter vår hamn lite till. Det behövs bara mer tid, sjunger han. Vi ska inte ge upp.

(texten fortsätter nedanför bilden)

Foto: Pelle Ossler

Musiken, då? Den är lika drabbande som texten. Den börjar som ett novembergrått doom-jazz-stycke av klassiskt Ossler-snitt, men vecklar ut sig till något mycket större. Med klassisk rocksättning kombinerat med vemodiga stråkar, piano och maskiner bygger Ossler och bandet upp ett ljudlandskap som är lika massivt som skört och atmosfäriskt. Den som tänker på drygt tre år gamla ”Sommardröm i grått”, eller för all del ”Helsingborg”, är inte helt fel ute, men detta är ännu kärvare, ännu vackrare och större. Om verserna är doom-jazz och sotig euroblues är refrängen, denna stora, mäktiga refräng, både psalm och visa (en balansgång Ossler med lätta steg gått många gånger förr). Runt fyra-strecket ökar det sakrala ännu lite mer och låten stegrar mot skyarna. Vare sig tårar eller gåshud går att undvika. Vidare är Osslers dotter, Sole, ett mycket välkommet tillskott i bandet. För första gången sedan 2013 och låten ”Solen och ängeln” gästar hon sin gamle far på skiva. Hennes fjäderlätta, kristallklara röst blir det kontrasterande ljuset till det tjärliknande mörker som bor i Pelles röst. Med subtila men potenta medel visar hon inte minst i låtens slutskede att hon har en av landets just nu finaste röster.

Och om det inte redan vore nog fyller Ossler idag 58 år. Ändå är det han som står för gåvorna. Grattis, Pelle, och tack.

”Rotterdam” är ute nu, digitalt, via ST4T.

Ett bombat Rotterdam. Bild lånad från http://www.brandgrens.nl

Bäst just nu: oktober 2020


Vilket bräde, denna gång. Jakob Hellman är tillbaka, liksom. Jösses. Varsågoda.


Jakob HellmanJag kan inte säga hej då till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför (tvåspårssingel)

– När jag som hungrig 16-17-årig musikälskare, ett par tre år in på det nya milleniet, letade musik att klä mig i snubblade jag snabbt på …och stora havet. Jakob Hellmans debutalbum från 1989 var vid det laget en klassiker sedan länge, och jag själv föll pladask efter knappt en genomlyssning. Jag hade gått från hiphop till punk och hade nu börjat förälska mig i melodiös pop med intelligenta texter. Inte undra på, då, att Hellman slog an hos mig som han gjorde. Att han såg ut som och verkade vara någon som även vi taniga, klumpiga och tafatta kunde relatera till gjorde förstås saken ännu bättre. Men sedan föll han ifrån mig. Han har alltid funnits i mitt bakhuvud, men obegripligt nog inte lyckats hävda sig bakom den obevekliga ström av band, artister, plattor som flödat i mitt huvud sedan dess. Tills idag. Precis som resten av musik-Sverige gladdes jag stort åt nyheten att Hellman, efter år (decennier!) av teasing, nu äntligen är i färd med att släppa ett nytt album. Först ut från plattan Äntligen borta (ute på det heliga rockdatumet 8 januari) är tvåspårssingeln ”Jag kan inte säga hejdå till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför”.

Efter första lyssningen kände jag att allt var förlåtet. 31 år må ha gått (nästan hela mitt liv – hisnande), men detta har varit värt att vänta på. Efter två lyssningar vill jag nästan grina. Alla därefter cementerar att dessa låtar tillhör det bästa som producerats i det här landet de senaste 10, 15 eller 20 åren. I synnerhet pianoballaden ”Jag kan inte säga hejdå till dig”. Rösten känns igen, och är lika perfekt för svensk pop nu som då. Melodin bär samma anletsdrag som de bästa melodierna på …och stora havet, men är mer fårad. Har levt mer. Ångrat mer. Gråtit mer. Det är en förtvivlat vacker låt. ”När jag går in nånstans och känner mig utanför” är luftig och upptempo i stil med förra plattans mest lättsamma stunder – men mer orkestral. Mer Belle and Sebastian än tidiga Costello. Arvtagerskor som Maggio och Norlin hade tackat högre makter om de själva skrivit den. Texten, sedan, är genial, varm utanförskapslyrik. Titeln håller Morrissey-klass – fast på svenska.

Jag är fantastiskt glad att Jakob Hellman är tillbaka. Av denna singel att döma kan vi kallt räkna med en ny klassiker.


Sole Live Sessions (Youtube)

Sole Gipp Ossler har släppt ett av årets bästa debutalbum. Hade det inte varit för en viss farsot hade vi sannolikt fått se henne spela live runtom i landet. Nu får vi nöja oss med femminutersklipp på Youtube med låtarna ”Care for Me” och ”Är jag människa”. Två livevideos låter inte mycket, tycker ni, men oj vad bra det är.

Precis som på plattan Ett eget rum kompas Sole av några av det här landets allra bästa och mest uttrycksfulla musiker (Pelle Ossler, gitarr, Mikael Nilzén, piano, och Henrik Meierkord, cello), och det gör ju verkligen sitt. Men till syvende och sist är det Sole man sitter och häpnar över. Rösten är kristallklar, och utan tricks eller ansträngning, och utan att någonsin tappa kontroll, sjunger hon skiten ur de flesta av sina svenska artistkollegor. Sånginsatsen på fantastiska ”Care for Me” är lika ren, lika knäckande som regn efter tryckande hetta. Och hon tycks vara som gjord för att stå framför en mikrofon och sjunga sitt liv. Hennes närvaro och utstrålning känns långt bortom hennes 23 år. Man håller andan och tar in varje ord hon sjunger, vill inte missa någonting.

Finns det någon rättvisa i världen får Sole turnera nästa år. Tills vidare njuter vi av dessa videos och hoppas på fler.


Black Wing – ”Bollywood Apologetics

Dan Barrett, mannen bakom Black Wing, hör till vardags hemma i 482 MHz-favoritbandet Have a Nice Life. Där spelar han tung, gitarrbaserad och experimentell rock draperad i svartaste svart. Black Wing anammar samma svärta, men ljudbilden är betydligt mer elektronisk. ”Bollywood Apologetics” är den första singeln från albumet No Moon, som släpps 11/12.


Molchat Doma – ”Discoteque

– Frågan är om belarusierna i Molchat Doma någonsin låtit poppigare än på nya singeln ”Discoteque”. Fatta mig dock rätt. Det är en pop nedsmetad i sovjetiskt kärnavfall, upplyst av kyliga stroboskopljus. Men pop är det. Stram, askregnspop.


Nick Cave – ”Euthanasia

– Skriven under tiden för Skeleton Tree, enligt NME, men aldrig släppt. I somras spelade Cave den under sin livesända onlinespelning Idiot Prayer – Nick Cave Alone at Alexandra Palace, som i november går upp på biograferna och släpps som livealbum. När man lyssnar på låten undrar man snabbt varför den i hela friden inte kom med på vare sig Skeleton Tree eller Ghosteen – två plattor som hade behövt en låt av den här kalibern. För jisses, vad bra den är. Sorgen från de två plattorna är lika påtaglig på ”Euthanasia”, men här skriver han oss inte på näsan. Som den store lyriker vi vet att han är balanserar Cave här perfekt mellan knäckande personlig, drabbande tydlig och djupt poetisk. Till skillnad från Skeleton Tree och i synnerhet Ghosteen blir han här aldrig jolmig, privat eller övertydlig. Det sköra, spartanska pianokompet ramar in låten perfekt – en låt som seglar upp som ännu en kandidat till årets bästa.

Recension: Christian Gabel – Videovåld (singel)

Foto: Anna Ledin-Wirén

Christian Gabel – Videovåld

– En av höstens bästa nyheter var ju att trummisen, producenten och ljudmaestron Christian Gabel (1900, bob hund) ska släppa inte mindre än två nya album i eget namn i november – bägge på egna, nystartade etiketten Gabel Elektronik. Det ena albumet heter Mikrofilm och är ett synthalbum bestående av remixer av portademos Gabel gjorde som ung. Det andra är ett ambientalbum med inslag av röster och har fått namnet Koda. Första singeln att släppas är ”Videovåld”, och den är hämtad från Mikrofilm.

Låten gör sannerligen skäl för sitt namn. Dess kombination av samplade dödsskrik och oväder och pulserande analog elektronik för omedelbart tankarna till filmer som Fredagen den 13:e (särskilt de uppumpade uppföljarna från 80-talets mitt) och zombiepärlor som Return of the Living Dead (1985) och Zombie Flesh Eaters (1979). Vi snackar alltså rått och febrigt, men samtidigt obrottsligt rytmiskt och neondränkt. Kontrasterna i 80-talets blodigaste rullar var ofta slående. Karaktärerna i filmerna må ha blivit bestialiskt slaktade, men de blev det ofta till jäkligt cool musik. Detta har Gabel fångat snyggt. Synth-explosionen runt 2:05-strecket bidrar även med popkänsla tack vare vad som i mina öron låter som en blinkning till Alphavilles Sounds Like a Melody” – en annan sann 80-talsklenod.

Gabel har skapat ett perfekt soundtrack till Halloween-säsongen 2020, och plattorna som redan kändes lovande känns nu rent oumbärliga.

Bäst just nu: augusti 2020

Augusti närmar sig sitt slut, och medan världen står i brand fortsätter musikåret 2020 att leverera. Allt är alltså inte hopplöst, kört och ledsamt.


Cabaret Voltaire – ”Vasto

– Industripionjärerna från Sheffield, Cabaret Voltaire, släpper nytt album i november. Nya singeln ”Vasto” är närapå åtta minuter mekaniska rytmer, tungt dunkande, och malande elektronik. 26 år har gått sedan Cabaret Voltaire senast släppte ett album, över 30 år sedan de senast släppte ett klassiskt album. Idag är Richard Kirk enda medlemmen. Hur slutresultatet blir återstår att se, men första singeln lovar gott.

 

Orochen – ”Burial Mounds

– Göteborgarna i Orochen har med nya singeln ”Burial Mounds” släppt sin i särklass bästa låt. Äntligen har Sverige ett band som med gott samvete kan nämnas i samma andetag som Have a Nice Life och A Place to Bury Strangers. Vi snackar alltså högemotionell, blytung rock insvept i svart, med lika mycket melodi som råstyrka som känsla. Sverige, lyssna!

 

Lust for Love – ”Just Dreams

– Smutsig, hedonistisk och drömsk pop – med Jocke Berg-minnande känsla för mollstämda melodier. Det låter väl det?

 

David Josephson – ”Stålblå luft

– Äntligen har David Josephson släppt de värsta och mest tyngande pretentionerna från tidigare släpp. Nya singeln ”Stålblå luft” låter ärlig och är utan minsta tvekan det bästa han har gjort. Till en sömnig (i ordets bästa bemärkelse), vemodig och elektronisk ljudbild sjunger Josephson, uppfriskande befriad från nödrim, om någon som försvann. Fortsätter han så här blir han någon att räkna med.

 

Bells Fell Silent – ”Big Night Won

– Gustav Haggren, motorn bakom Bells Fell Silent, skrev nya singeln ”Big Night Won” dagen efter att Donald Trump valdes till president, men lät sedan låten ligga. Nu, däremot, är tiden inne – och det med nya bandet Bells Fell Silent. Enligt bandet själva är låten mer en kamplåt än ett uttryck för besvikelse – och det hörs. Ljudbilden må vara dov, suggestiv och hotfull, men samtidigt är texten allt annat defaitistisk eller pessimistisk. Den inleds stärkande med raderna ”I have not come to see the end of kindness”, och vi har härmed fått en osannolik – men uppfriskande nyanserad – kampsång.

 

Bonus:

Michael Jackson – ”They Don’t Care About Us 2020” (video)

– 1995 släppte Michael Jackson en av sitt livs mest fly förbannade låtar. Låten hette ”They Don’t Care About Us” och var en fem minuter lång drapa om alla de socioekonomiska och rasrelaterade farsoter som tynger ner, sätter käppar i hjulet för och kväver många av oss människor. 25 år senare är Michael tragiskt bortgången, men hans musik lever kvar. Vännen och filmregissören Spike Lee regisserade inte mindre än två versioner av musikvideon till låten år 1996, och igår, på vad som skulle varit Michaels 62-årsdag, hade en tredje version av videon premiär, också den regisserad av Lee. ”They Don’t Care About Us 2020” tar med de tyngsta klippen från originalvideorna (Rodney King-misshandeln, Martin Luther King, massakern på Himmelska fridens torg m.m.) och varvar dem med helt nya klipp. Till Michaels aggressiva och djupt funkiga protestgospel ser vi nu även bilder från Black Lives Matter-rörelsens globala protester från i år, och det blir snabbt uppenbart hur väl Michaels musik överlevt årtiondena, och hur tragiskt det är att världen inte blivit en bättre plats. Och man vet, man vet, att någonstans däruppe sitter Michael i sina svarta loafers och vita strumpor och gläds åt och känner stolthet över att få vara med i kampen.

Han är djupt saknad.

 

 

Ny låt från Morrissey: I Couldn’t Understand Why People Laughed

 

morrissey_www.wallpapername.com_1

Storbritanniens egentlige hovskald Steven Patrick Morrissey överraskar oss plötsligt med att släppa en tidigare outgiven låt. Lite detektivarbete visar att ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är en relativt nyskriven låt, skriven ihop med vapendragaren Boz Boorer, och utgiven gratis på Youtube som ett tack till alla de som lämnade blommor vid Morrisseys nyligen avlidna mors hem i Altrincham. Det här med att ge ut tidigare överblivna spår på Youtube har hänt förr. 2018 gavs inte mindre än två låtar ut på det viset – och den ena av dem, ”Blue Dreamers Eyes”, står sig som bland det finaste han gett ut de senaste 15-20 åren. ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” når kanske inte riktigt lika högt, men det är banne mig inte allt för långt därifrån.

Musikaliskt överraskar han genom att skala bort det mesta utom ett par gitarrer – en akustisk spansk, och en elektrisk tremolo-darrande dominerar ljudbilden. Och lyssnar man på texten förstår man genast varför det är så avskalat. Morrissey tycks ha aktat sig för, eller helt enkelt inte velat, blotta sig särskilt mycket på sina senaste album. Vårens storstilade comeback bjöd dock på en rad relativt personliga nummer, men de två föregående albumen fokuserade främst på annat. Men här, precis som på de två andra ”Youtube-låtarna”, river han alla murar – och ingen onödig instrumentering får ligga i vägen.

Till detta sparsmakade arrangemang blottar han sig, alltså, och sjunger outsiderns eviga vedermödor. Han ser tillbaka på sin karriär – en karriär byggd på ett blottande av själen och på att få andra outsiders att känna sig mindre ensamma – och också en karriär kantad av hån, hat och utanförskap (både självförvållat och inte) – och redogör tappert för det som alla känsliga, ärliga människor måste vara beredda att utstå i denna värld -nämligen dumma människors oförstående hånskratt. Han sjunger, så himlens änglar gråter, hur han ser in i djurs ögon och ser sig själv. Han sjunger om hur han inför alla världens ögon trotsat könsnormer. Hur han velat rätta till allt som är fel. Han berättar att han sjöng därför att han aldrig tordes säga dessa saker i tal. Men Morrissey vore inte Morrissey om det inte fanns med en hygglig portion självföraktande humor. ”I collected my things and I left”, sjunger den decimerade hjälten, och konkluderar genom att säga att han nu, trots allt, förstår varför man skrattade ut honom.

Men galghumor eller ej, ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är blott timmar efter sin utgivning på god väg att bli en sentida Morrissey-klassiker. Den har allt man kan önska och den gör en återigen glad över att veta att man existerar på samma planet och i samma tidsrymd som denne gigant. Han fortsätter alltjämt att få oss att känna oss mindre ensamma.