2020 års bästa album

Årets höjdpunkt är här. Äntligen har det blivit dags att nörda ner sig i alla lysande plattor som släppts i år. Men innan dess vill jag lyfta fram några hedersomnämnanden:

ThåströmKlockan 2 på natten, öppet fönster…

– Hade jag inkluderat mer än bara studioalbum på den här listan hade denna mycket väl kommit etta. Nu hamnar den utanför listan, men är likväl en av de skivor som betytt mest för mig det här året. En av två album som jag gav full pott i år. En av tre totalt sett. Det säger en del.


MeiprKolekto

– Albumspår och outtakes från Meiprs tvååriga historia samlade på en cd och på streaming. Mer Meipr på cd, säger jag. Och mer Meipr på Spotify!


TroumVorbei der Tod

– Hamnade alldeles utanför listan – lite på grund av att jag inte ville ha med för mycket dark ambient och skapa obalans. Men denna är lika bra som det mesta i genren på listan. Kolla upp!


A.A. WilliamsForever Blue

– Upptäcktes alldeles för sent. Men med lite mer tid hade den utan vidare platsat. För fans av Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Steve Von Till.


Men nu. Listan. Årets 20 bästa album. Varsågoda.

20. Sole Ett eget rum

– Spretig och väldigt ambitiös, visst, men så är det också en särdeles hungrig debutant vi hör. Och trots spretigheten har Sole någonting alldeles eget – en drömskhet som både är europeisk och lynchsk – som jag inte hör hos någon annan i landet. Och det ska bli mycket roligt att få följa henne.


19. Algiers There Is No Year

– På tredje plattan lyckas Algiers med konststycket att låta både råare och mer melodiska än tidigare, utan att aldrig tappa bort vad som gör dem till dem de är.


18.  I.B. SundströmAntropofagernas rike I & II

– Äckel, skönhet och ett förrädiskt lugn i en sanslöst obehaglig blandning. Årets skräckrock.


17. Christian GabelKoda

– Oavsett vilket uttryck Gabel tar sig för är han en sann mästare på stämningar. I det här fallet: postapokalyps.


16. Morrissey I am not a Dog on a Chain

– Det är ytterst tveksamt om Moz någonsin vinner tillbaka folkets gunst, men alldeles oavsett var vårens comebackplatta en odiskutabel return-to-form efter en rad undermåliga album.


15.  Beyond the GhostEternal Drift

– Monolitisk, kall och omslutande dark ambient. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.


14. I’m KingfisherThe Past Has Begun

– Sju fullängdare in och Thomas Jonsson är intimare, mer drabbande och närmare kärnan. Han må alltjämt låta som ingen annan, men hans uttryck, hans röst och hans texter kan knäcka vem som helst. Detta är hans hittills bästa album.


13. OffermoseStilhedens tårn

– Lika delar Bowies instrumentala Berlin-låtar, lika delar zombiesoundtracks, lika delar dagen efter undergången.


12. Courtney Marie AndrewsOld Flowers

– De sparsmakade countryballaderna som utgör plattan, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Old Flowers är ett förödande album. Fantastiskt sammansatt.


11. KammarheitThronal

– Industriella drones i en gråsvart drömvärld. Pär Boströms första platta som Kammarheit på fem år är ett smärre mästerverk. Kan dessutom också vara årets snyggaste albumomslag.


10. Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Problemet med Lanegans plattor de senaste sex åren har varit att de varit så ojämna. Att en femton spår lång platta på dryga timmen skulle bli hans första helgjutna sedan Blues Funeral (2012) hade jag alltså inte räknat med, men så blev det. Här gör Lanegan knappt några misstag, utan fokuserar på och lyckas med att ro hem ett fokuserat, drabbande och djupt personligt album.


9. Nimh & Rapoon Post-Folk Lore vol. 1

– Veteranerna Nimh och Rapoon varvar tung elektronik, akustiska instrument och samplingar och resultatet blir både melankolisk och ogenomtränglig dark ambient. Bland det bästa och mest imponerande i genren på flera år.


8. Hilary WoodsBirthmarks

– Folk för både de djupaste, svartaste skogarna som för städernas maskinparker och industrilandskap. Kargt, råkallt och väldigt, väldigt bra.


7. Christian KjellvanderAbout Love and Loving Again

– Kjellvander har gjort två av årets bästa plattor. Jag hade lika gärna kunnat sitta här och skriva om Doom Country, som han i våras släppte ihop med Tonbruket, men nu föll lotten på soloalbumet About Love and Loving Again. Lerig, suggestiv americana om kärlek i förfall och kärlek i blom från en mästare som aldrig varit bättre än vad han varit i år.


6. VortexHelioz

– Skönhet, skräck och tyngd när Marcus Stiglegger för femte gången släppte musik som Vortex – och i samma veva gav oss årets bästa dark ambient-album.


5. Einstürzende NeubautenAlles in Allem

– Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat WeddingTempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. De tar plats och suger in en utan vilda gester. Alles in Allem kan mycket väl vara Neubautens allra bästa album.


4. Jason MolinaEight Gates

Eight Gates bör nämnas i samma andetag som äldre Molina-plattor/mästerverk som Let Me Go Let Me Go Let Me GoThe GhostGhost Tropic och Didn’t It RainEight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt. Djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt – Klassiskt Jason Molina, med andra ord. Även i döden är han i en klass för sig.


3. Bohren & Der Club of GorePatchouli Blue

– 25 år sedan debutalbumet visar tyska doom jazz-giganterna inga tecken på att tackla av eller på att inspirationen börjat tryta. Patchouli Blue är snarare ett styrkeprov och Bohrens mest inspirerade platta sedan någon gång på 00-talet.


2. Bruce SpringsteenLetter to You

– Springsteen kompad av ett ”återförenat” E-Street Band sjunger från botten av sitt hjärta om åldrandet, förlust och musikens helande kraft. Inga utflykter, inga konstigheter, bara tvättäkta heartland rock på klassiskt E-Street-vis – och en Bruce Springsteen mer inspirerad, mer fokuserad och hungrig än på mycket länge. Fjolårets soloplatta Western Stars var fantastiskt fin, men det var många år sedan vi fick en så här stark E-Street-platta.


1. Steve Von TillNo Wilderness Deep Enough

– Steve Von Till (till vardags i Neurosis) har inte gjort många misstag på skiva – särskilt inte som soloartist – men aldrig förr har han träffat såhär rätt. Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, till stråkar och varm elektronik, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, där varje spår är perfekt frammejslat, där varje ljud, varje textrad väger blytungt. Att sjunka ner i No Wilderness Deep Enough är att nå katarsis, nå bortom vår hysteriska värld till något renare, mer harmoniskt och helande. Von Till vet mer om tillvarons sanna värden än vi andra, men han låter oss generöst ta del av hans visdom. Tack för det.


Och där har vi det. 2020, detta så innerligt ökända, hatade år, sammanfattat. Fullt fokus på 2021 nu. På återhörande.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 22

Pelle Ossler är inte bara bland det allra bästa vi har i det här landet, han har dessutom en förbaskat begåvad dotter. Ni som läser på den här sajten vet att hon heter Sole, och att hon i våras släppte ett av årets bästa svenska debutalbum – ett album där de båda dessutom samarbetade tätt ihop. Jag kontaktade Sole och Pelle för att få veta mer om deras samarbete, hur de ser på varandra som musiker och mycket annat. Här följer därför en sprillans ny intervju med Pelle Ossler och hans dotter Sole Gipp Ossler. Varsågoda.


Sole, du debuterade med ett starkt album, men det råkade bli under ett hemskt år. Hur har detta debutår varit för dig?

Sole: Det blev inte riktigt som jag hade tänkt och planerat. Jag blev tvungen att försöka anpassa mig efter omständigheterna och tänka om, därav valde jag att spela in tre Live Sessions och sedan även släppa en Live EP. Jag har haft en releasefest i tanken som ständigt har blivit uppskjutet, mina förhoppningar ligger nu på att försöka få ihop något år 2021. Men bortsett från det är jag mer än nöjd över mitt debutår, jag trodde aldrig att jag skulle få ett så fint mottagande som jag har fått.  

Du har också varit aktiv i år, Pelle, med en rad gästframträdanden (Meipr, Kaain, Lundell, Sole förstås), men framförallt med tre makalösa singlar som bland annat verkligen hjälpt mig på många sätt. Jag vill mena att du med materialet du släppt i år befinner dig på toppen av din förmåga som artist och låtskrivare. Hur förhåller du dig till ett sådant påstående?

Pelle: Kul att höra och extra kul om det faktiskt är så. Pandemin har ju den effekten att det inte är nån mening att stressa fram musik. Lite ovant för mig. Vad gäller singlarna och kommande plattan har jag ju haft god input från mina medverkande, Henke [Meierkord, cellist], Sole, Ruben [Engzell, inspelningstekniker, basist], men framförallt Micke [Nilzén, produktion, synth] som proddar, vilket gjort att låtarna gått igenom otaliga faser och slipats till över tid. En enorm röra ibland: skickande av idéer, filer och projekt hit och dit så att jag ibland helt tappat överblick, men tror ändå att det har varit nyttigt för resultatet.

Sole, du arbetar mycket med Pelle och ”hans” musiker, men du gör trots det din egen grej – jag brukar tänka på din musik som ett slags experimentell pop i en David Lynch-värld (en värld jag trivs mycket bra i!). Vad inspirerar dig i ditt låtskrivande? Och hur länge har du skrivit och spelat musik?

S: Jag har sjungit och spelat musik i mer än 12 år nu. Skrivit har jag gjort i fyra år. Mina största inspirationer är framförallt Nina Simone, både hennes uttryck och musikalitet, Nils Frahm, Sigur Rós, Tom Waits…det finns massor. Jag jobbar mycket med stämning, spänning, kontraster, rum i mitt skapande, det är väl det som inspirerar mig… Jag brukar sällan gå efter en tydlig ordning eller form. Jag blir som mest inspirerad då jag skapar utan tankar om vad som ska bli. Jag försöker gå på känsla och ser vad som händer på vägen.

Foto: Philip Käll

Och Pelle, när märkte du att Sole var en så pass begåvad låtskrivare och (inte minst) sångerska som hon är? Har du något tidigt minne att berätta om?

P: När Sole var 3-4år kunde hon brista ut i nåt som lät som rena operaarior. En enorm pipa, ren och klar. Det var fascinerande (hon gör tyvärr inte det längre). Att hon kunde skriva musik märkte jag direkt när hon började med det, och hennes förmåga att förmedla en stämning är fenomenal, det hör man tydligt i hennes produktioner. Sen har jag sett henne uppträda i olika sammanhang och såg att hon hade en naturlig lyskraft. Det är en sak att sjunga eller skriva musik, en helt annan att stå på scen.

Och Sole, för att kontrastera, när gick det upp för dig att din far inte bara är din far utan även den högaktade gitarristen och låtskrivaren OSSLER?

S: Jag har nog aldrig riktigt sett honom som den högaktade gitarristen Ossler. Hans musikalitet och hans yrke har varit med mig hela mitt liv. Det har varit en självklarhet. Han har bara varit en helt vanlig pappa i mina ögon. Men jag har såklart alltid sett upp till honom. Redan i lågstadiet gick jag runt med merch-tröjor, där det stod antingen Sällskapet, Thåström eller Ossler på. Jag sparade affischer och ett flertal gånger fick jag följa med och stå bakom scenen under diverse konserter.

Pelle, vad kände du när Sole berättade att hon ville bli artist och musiker?

P: Jag vill att hon ska vara lycklig och göra det hon själv vill. Men är såklart kluven. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att hålla näsan över vattnet. Man får leva på sin egen inspiration och när den tryter är det tufft. Ett gungfly.

Pelle har ju närmare 40 års erfarenhet av musikskapande. Vilka är de bästa råden du fått av honom vad gäller musicerandet och skapandet?

S: ”Vad du än gör, bli aldrig musiker.”  Utan det hade jag kanske aldrig stått här. Envis och trotsig som jag är.

Hur har det varit för dig att spela ihop med din dotter, Pelle, jämfört med andra artister? Vilka är de främsta fördelarna – och finns det några nackdelar?

P: Vi har samma sorts musikalitet och förstår varandra intuitivt när vi spelar. Det kan jag känna med vissa andra också, men inte så nära som här. Det är på DNA-nivå. Nackdelen är att Sole gärna vill repa mycket och att jag kan vara en bromskloss för henne på grund av att jag inte längre är så road av att spela live.

Sole, vad tror du att det har betytt för dig som person att ha din far och sjukt tajta musiker som Mikael Nilzén, Henrik Meierkord och Christian Gabel vid din sida när du debuterat?

S: Det har betytt väldigt mycket för mig, framförallt att få ha fantastiska musiker och musikskapare runtomkring mig som jag litar på och som går igång på liknande grejer som mig. Det känns som en lyx, något som jag vill ta vara på. Det är ett väldigt roligt gäng och jag trivs att jobba med dom. Det som har betytt mest är den relation som jag har med pappa. Vi har lyckats hitta ett gemensamt musikaliskt språk och uttryck där vi kan mötas och hjälpa varandra. Han är den första jag ringer när jag behöver bolla idéer med någon, och även han ringer mig för att få feedback på sin musik. Vi har spelat ihop i fem år och han är fortfarande den som jag helst musicerar med.

Foto: Pelle Ossler

Sole var ju med redan på Stas, men hon får desto mer utrymme på din senaste singel, ”Rotterdam”. Jag kan nästan inte tänka mig en bättre röst bredvid din – ni är ju mörker kontra ljus. Hur ser du på den tesen, Pelle?

P: Exakt, ”The beauty and the beast”. Kontraster är jag svag för. Om min röst uttrycker skånskt svårmod och desillusion, så är hennes ljus, frisk och hoppfull. Det är en fin kontrast.

Sole, hur förhåller du dig till din fars enorma begåvning och musikalitet? Kan du liksom tappa hakan när du hör honom spela, som vi andra gör, eller är du ”van”?

S: Jag blir aldrig förvånad över hans musikalitet, jag känner den så väl att jag hör redan i första anslaget om det är han som spelar. Det går rakt in i hjärtat och känns familjärt. Jag blir väldigt lätt känslosam. Men, det finns såklart stunder då jag blir påmind om hans musikalitet. Ett av mina absolut bästa stunder och musikminnen är när pappa, Micke och Henke spelade på Rönnells Antikvariat förra hösten. Det var helt fantastiskt [Ossler, Nilzén och Meierkord uppträdde under namnet DSM-5, som ni kan läsa mer om här, red.anm.].

Och Pelle, vad önskar du mest för Sole och hennes fortsatta musikkarriär?

P: Att hon får behålla sin inspiration och skaparglädje trots eventuella dikeskörningar och ofrånkomliga besvikelser.

Sole, hur ser ditt 2021 ut?

S: Det återstår att se… Mina förhoppningar är såklart att få stå på en scen igen. Jag har lite roliga projekt på g som kommer dyka upp i vår. Mer vill jag inte säga.

Du släpper ju ny skiva i vår, Pelle. Kan du berätta något om den som får oss att längta ännu mer?

P: ”Regn av Glas” är titeln och jag tror att plattan blir bra, faktiskt.

Och slutligen, vad har ni själva lyssnat på/läst/sett i år? Vad skulle ni vilja tipsa om?

P: Borges III kom nu i höstas. Den tredje och sista J.L. Borges-samlingen. Och Bela Tarr, såklart. Har sett ytterligare några filmer av honom nyligen och dom är fantastiska. Och [Christian] Gabels platta Koda.

S: Jag läste Mot Fyren av Virginia Woolf i somras. En av de bästa böckerna jag läst.


Tack och god jul till Pelle och Sole!

Bäst just nu: oktober 2020


Vilket bräde, denna gång. Jakob Hellman är tillbaka, liksom. Jösses. Varsågoda.


Jakob HellmanJag kan inte säga hej då till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför (tvåspårssingel)

– När jag som hungrig 16-17-årig musikälskare, ett par tre år in på det nya milleniet, letade musik att klä mig i snubblade jag snabbt på …och stora havet. Jakob Hellmans debutalbum från 1989 var vid det laget en klassiker sedan länge, och jag själv föll pladask efter knappt en genomlyssning. Jag hade gått från hiphop till punk och hade nu börjat förälska mig i melodiös pop med intelligenta texter. Inte undra på, då, att Hellman slog an hos mig som han gjorde. Att han såg ut som och verkade vara någon som även vi taniga, klumpiga och tafatta kunde relatera till gjorde förstås saken ännu bättre. Men sedan föll han ifrån mig. Han har alltid funnits i mitt bakhuvud, men obegripligt nog inte lyckats hävda sig bakom den obevekliga ström av band, artister, plattor som flödat i mitt huvud sedan dess. Tills idag. Precis som resten av musik-Sverige gladdes jag stort åt nyheten att Hellman, efter år (decennier!) av teasing, nu äntligen är i färd med att släppa ett nytt album. Först ut från plattan Äntligen borta (ute på det heliga rockdatumet 8 januari) är tvåspårssingeln ”Jag kan inte säga hejdå till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför”.

Efter första lyssningen kände jag att allt var förlåtet. 31 år må ha gått (nästan hela mitt liv – hisnande), men detta har varit värt att vänta på. Efter två lyssningar vill jag nästan grina. Alla därefter cementerar att dessa låtar tillhör det bästa som producerats i det här landet de senaste 10, 15 eller 20 åren. I synnerhet pianoballaden ”Jag kan inte säga hejdå till dig”. Rösten känns igen, och är lika perfekt för svensk pop nu som då. Melodin bär samma anletsdrag som de bästa melodierna på …och stora havet, men är mer fårad. Har levt mer. Ångrat mer. Gråtit mer. Det är en förtvivlat vacker låt. ”När jag går in nånstans och känner mig utanför” är luftig och upptempo i stil med förra plattans mest lättsamma stunder – men mer orkestral. Mer Belle and Sebastian än tidiga Costello. Arvtagerskor som Maggio och Norlin hade tackat högre makter om de själva skrivit den. Texten, sedan, är genial, varm utanförskapslyrik. Titeln håller Morrissey-klass – fast på svenska.

Jag är fantastiskt glad att Jakob Hellman är tillbaka. Av denna singel att döma kan vi kallt räkna med en ny klassiker.


Sole Live Sessions (Youtube)

Sole Gipp Ossler har släppt ett av årets bästa debutalbum. Hade det inte varit för en viss farsot hade vi sannolikt fått se henne spela live runtom i landet. Nu får vi nöja oss med femminutersklipp på Youtube med låtarna ”Care for Me” och ”Är jag människa”. Två livevideos låter inte mycket, tycker ni, men oj vad bra det är.

Precis som på plattan Ett eget rum kompas Sole av några av det här landets allra bästa och mest uttrycksfulla musiker (Pelle Ossler, gitarr, Mikael Nilzén, piano, och Henrik Meierkord, cello), och det gör ju verkligen sitt. Men till syvende och sist är det Sole man sitter och häpnar över. Rösten är kristallklar, och utan tricks eller ansträngning, och utan att någonsin tappa kontroll, sjunger hon skiten ur de flesta av sina svenska artistkollegor. Sånginsatsen på fantastiska ”Care for Me” är lika ren, lika knäckande som regn efter tryckande hetta. Och hon tycks vara som gjord för att stå framför en mikrofon och sjunga sitt liv. Hennes närvaro och utstrålning känns långt bortom hennes 23 år. Man håller andan och tar in varje ord hon sjunger, vill inte missa någonting.

Finns det någon rättvisa i världen får Sole turnera nästa år. Tills vidare njuter vi av dessa videos och hoppas på fler.


Black Wing – ”Bollywood Apologetics

Dan Barrett, mannen bakom Black Wing, hör till vardags hemma i 482 MHz-favoritbandet Have a Nice Life. Där spelar han tung, gitarrbaserad och experimentell rock draperad i svartaste svart. Black Wing anammar samma svärta, men ljudbilden är betydligt mer elektronisk. ”Bollywood Apologetics” är den första singeln från albumet No Moon, som släpps 11/12.


Molchat Doma – ”Discoteque

– Frågan är om belarusierna i Molchat Doma någonsin låtit poppigare än på nya singeln ”Discoteque”. Fatta mig dock rätt. Det är en pop nedsmetad i sovjetiskt kärnavfall, upplyst av kyliga stroboskopljus. Men pop är det. Stram, askregnspop.


Nick Cave – ”Euthanasia

– Skriven under tiden för Skeleton Tree, enligt NME, men aldrig släppt. I somras spelade Cave den under sin livesända onlinespelning Idiot Prayer – Nick Cave Alone at Alexandra Palace, som i november går upp på biograferna och släpps som livealbum. När man lyssnar på låten undrar man snabbt varför den i hela friden inte kom med på vare sig Skeleton Tree eller Ghosteen – två plattor som hade behövt en låt av den här kalibern. För jisses, vad bra den är. Sorgen från de två plattorna är lika påtaglig på ”Euthanasia”, men här skriver han oss inte på näsan. Som den store lyriker vi vet att han är balanserar Cave här perfekt mellan knäckande personlig, drabbande tydlig och djupt poetisk. Till skillnad från Skeleton Tree och i synnerhet Ghosteen blir han här aldrig jolmig, privat eller övertydlig. Det sköra, spartanska pianokompet ramar in låten perfekt – en låt som seglar upp som ännu en kandidat till årets bästa.

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.


Tre recensioner

 

Det var längesedan jag presenterade ett lika starkt bräde som här. Varsågoda!


SoleEtt eget rum

– En av vinterns och vårens intressantaste nykomlingar har ju varit Sole Gipp-Ossler. Mellan januari och mars släpptes tre mycket fina singlar som alla visade på Soles oklanderliga känsla för både suggestiv dramatik och subtil popkänsla. När jag nu sitter med debutalbumet kan jag konstatera att hon även behärskar albumformatet.

Hon blandar språk och rör sig mellan filmiska stämningsstycken och rakare låtar (som den hungriga debutant hon är), men hennes alldeles egna uttryck löper som en röd tråd genom hela plattan och får den att hålla ihop och kännas enhetlig. Vad hon än gör låter det suggestivt, filmiskt och svärtat – det låter Sole. Och detta är en av hennes främsta styrkor. Hon är en drygt tjugoårig debutant, men när man lyssnar på plattan hör man en fokuserad och musikaliskt mogen artist och låtskrivare som inte är intresserad av något annat än att göra sin grej. Och på nio spår, oavsett om de är på svenska eller engelska (eller tyska), oavsett om de är instrumental ambient eller suggestiva popballader, visar hon detta med all önskvärd tydlighet. Att hon backas av ett snortajt band bestående av Pelle Ossler, Vincent Ossler Röyter, Christian Gabel, Conny Städe, Henrik Meierkord och Zackarias Lindskog är givetvis till hennes fördel, men till syvende och sist är detta Soles platta. Hon har skrivit, producerat och mixat allt själv, och pianot som hörs genom hela plattan är det hon själv som trakterar.

Hur mycket jag än uppskattar de ”lynchska” utflykterna ut i skugglandskapen faller jag ändå som hårdast för de låtar som blandar de där experimenten med popkänslan. Bäst blir det på förstasingeln ”Care For Me” och på den djupt personliga och drabbande ”Är jag människa”. Här blir hon till en blandning mellan Frank Sinatra och en berlinsk nattklubbssångerska från förra århundradet. Där finns dramatik och även en sotig intimitet. Skulle hon på nästa platta fokusera mer på den biten hade jag inte klagat. Men Sole gör som hon vill, och med det kan vi vara trygga.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Care for me”, ”Är jag människa”

Om ni gillar detta: Andrea Schroeder – Where the Wild Oceans End


Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Som jag har väntat. Äntligen har Lanegan släppt ett helgjutet album igen. Vem hade kunnat tro det, med en platta på 15 spår och en timmes speltid?

Senast detta hände var 2012 och den lysande Blues Funeral (också albumet som fick mig att upptäcka Lanegan). Sedan dess har en strid ström av rätt så ojämna album följt. Alla har i någon mån varit bra, de flesta med ett eller ett par urstarka spår. Men inget av albumen har känts helgjutet. Lanegan har inte vetat om han ska göra malande Europa-blues, new wave eller synthrock, och det har ofta slutat med att inget av det blivit så bra som man vet att han kan, mer än i undantags fall. Jag har trots detta följt honom. För guldkornen som gömt sig på varje platta, för texterna (få skriver idag mer drabbande om mänskligt lidande än Mark) och för att han ändå alltid är jävligt intressant. Det var, som ni förstår, med viss oro och ambivalens jag tog mig an Straight Songs of Sorrow.  Men efter en knapp lyssning kände jag att oron var obefogad.

Genom den malande öppnaren ”I Wouldn’t Want to Say”, via bland annat sköra ballader (”Apple from a Tree”), pop (”Bleed All Over”), psalmer (”Churchbells, Ghosts”) och gnisslande blues (”Daylight in the Nocturnal House”) som lär göra både Nick Cave och Thåström avundsjuka, till den avslutande, ljusa gospelhymnen ”Eden Lost and Found” befästs det jag inledningsvis var inne på: att Lanegan släppt sitt bästa album på nära ett decennium. Allt är dock inte jättebra. ”Ketamine” flyter på trögt och ”This Game of Love” känns bara jolmig. Vissa andra spår är habila men inte mycket mer. Men sammantaget är Straight Songs of Sorrow ett riktigt starkt album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Stockholm City Blues”, ”Daylight in the Nocturnal House”

Om ni gillar detta: Mark Lanegan – Blues Funeral, Thåström – Den morronen


Einstürzende NeubautenAlles in Allem

Silence is Sexy heter ett av Neubautens bästa och mest klassiska album (som för övrigt firar 20 år i år), men det är först nu de verkligen vågar leva fullt ut efter den devisen.

På 80-talet gjorde sig Neubauten kända som planetens främsta oljudsmakare. Sporrade av en kreativitet av Guds nåde visade de med stål, skrot, elektriska verktyg och field recordings att man kan göra musik långt bortom alla förutbestämda gränser. De var aggressiva och volym premierades. Sedan dess har uttrycket förfinats, omarbetats, stöpts om. Kreativiteten, experimentlustan, har alltid hängt med, även om de inte alltid träffat mitt i prick. Deras 00-tal var starkt, men inte sedan Haus der Lüge (1989) har de släppt något lika sammansatt och drabbande som Alles in Allem.

Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat Wedding, Tempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. Tar plats och suger in en utan att höja rösten. Experimentlustan finns dock kvar. Till exempel hade ”Zivilisatorisches Missgeschick” platsat på Halber Mensch (1985), ”Wedding” består av flertalet fältinspelningar från stadsdelen med samma namn. Överallt skramlar plåt, plastpåsar prasslar och rytmen i låtar som ”Ten Grand Goldie” är det inte många som skulle komma på. Men till skillnad från de tidiga åren har dessa experimentella inslag inget självändamål. Nu dyker de upp, subtilt, för att stämningen i låten i fråga kräver det. Låtarna är i fokus, låtarna styr. Låtarna, berättelserna och stämningarna. Och tack vare denna hållning har Neubauten mejslat fram vad som banne mig måste betraktas som sitt starkaste, mest helgjutna album kanske någonsin. Ett album fyllt av enskilda pärlor (”Möbliertes Lied”, ”Taschen”, ”Seven Screws”, titelspåret!), men med en helhetskänsla man som albumälskare gråter glädjetårar över. 10:an är inte långt borta, och fan om detta inte är årets bästa platta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Seven Screws”, ”Alles in Allem”

Om ni gillar detta: Einstürzende Neubauten – Silence is Sexy, Sällskapet – Disparition

 

 

Bäst just nu, övergången mars-april 2020

Mars kom och gick och mer än lite fokus låg på den rådande (pågående) apokalypsen. Månadens bäst just nu sköts ideligen på framtiden. Men nu är den här, och den täcker också upp aprils första dagar. Varsågoda.


Roya – Pulse (album)

– Den amerikansk-iranska stockholmsbon Roya är tillbaka med ett nytt album. Förstasingeln, den malande, body-doftande ”Blood”, lovade gott – och albumet levererar. Inledande ”Constant” tillhör höjdpunkterna. Ett frenetiskt, elektroniskt beat och kyliga atmosfärer omsluter verserna innan låten lyfter i refrängen. Gotiska stämningsstycket ”Thousand Needles” är en annan höjdpunkt. Där är tempot betydligt lägre, men närvaron är lika påtaglig som alltid. Här hörs tidiga Cocteau Twins och Roya visar upp sin lika sensuella som eteriska röst.

Och det är i dessa ljudvärldar hon verkar och trivs i. Någonstans i gränslandet mellan den mest drömska gothen och tung body rör hon sig, med känsla för både dynamik och melodier. Inspirerande!

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Thousand Needles”

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Garlands

 

The Weeknd – ”In Your Eyes

– Albumet After Hours är ojämnt, men inte alls dumt. Abel Tesfaye är fortfarande en hedonistisk goth-version av Michael Jackson (en influens som många stunder blir extremt uppenbar), med en stundtals utmärkt fallenhet för melodi och atmosfär. Bäst på plattan är pop-pärlan In Your Eyes. Hade nyss nämnda popkung sjungit i a-ha på 80-talet hade det låtit exakt såhär. Vi snackar alltså moll, överväldigande 80-tals-känsla och en fenomenal soul-möter-synthpop-hybrid. Och då har jag inte ens nämnt saxsolot… Årets hittills bästa poplåt? Sannolikt.

 

Sole – ”Är jag människa

– Efter två singlar på engelska går Sole Gipp Ossler nu över till att sjunga på svenska, och i samma veva ger hon oss sin bästa låt hittills. ”Är jag människa” är jazzigare än något hon släppt tidigare, och är samtidigt en hudlös och modig uppgörelse med henne själv och hennes egen otillräcklighet. Soles engelska texter var tveklöst bra, men hon når så långt djupare när hon skriver på svenska. Nu finns det ingenstans att ta vägen, vare sig för henne eller för oss som lyssnar. Hennes såriga vädjan om kärlek skär rakt igenom varje lager och man kapitulerar. Extra plus i kanten för Soles tajta kompband (här bestående av Pelle Ossler, Henrik Meierkord, Conny Städe och Zackarias Lindskog), som sveper in hennes sång i glittrande svart doomjazz. Tätt sluten i verserna, luftig och klar i refrängerna.

 

Ruby Haunt – ”Sunbelt

– Är det sadcore? Är det dream pop? Jag vet inte. Men jag vet att nya singeln Sunbelt är en nära tio minuter lång uppvisning det de gör bäst: sorgsen, mycket drömsk musik för småtimmarna.

 

Christian Hede – ”Vi to er ens”

– Danske 482 MHz-favoriten Christian Hede är i morgon fredag tillbaka med ny singel. Den här gången har den europablues han så väl behärskar fått stå tillbaka för en skör akustisk ballad. ”Vi to er ens” återkopplar, åtminstone musikaliskt, till Hedes förflutna som Bellhound Choir, det engelskspråkiga folk-blues-projektet han hade under några år. Men ”Vi to er ens” slår hårdare och djupare än det mesta annat han gjort. Han släpper på masken och sjunger naket om smärtsam förlust och kampen för det liv som finns kvar. Texten har politiska undertoner, men Hede zoomar in på den lilla människan och är humanistisk snarare än politisk.

Recension: Sole – La ville des ténèbres

la-ville-des-ténèbres-by-SOLE-featured-on-IMR-1080x1080

Singel nummer två, La ville des ténèbres, från Sole Gipp Ossler är här. Med förra singeln, den lysande debuten Care for Me, visade hon på känsla för både pop och melankoliska skuggvärldar. Nu har båda uttrycken tillåtits att växa.

Verserna är det första som pekar på Soles vidareutveckling av den popkänsla man anade på förra singeln. De är ljusare, öppnare och luftigare den här gången. Och de leder fram till den magnifika, stora refrängen – och det är den som avgör att detta är en popballad att räkna med. Hade Adele och Sam Smith varit spännande eller intressanta artister hade de dödat för en sådan refräng.

Men det är inte tal om någon helomvändning eller sellout. Med den här låten har Sole alla förutsättningar för att slå bredare, visst, men det blir samtidigt på hennes egna villkor. Den musikaliska inramningen, med hennes egen dova, atmosfäriska produktion, pappa Pelles gitarrer, Henrik Meierkords utsökta instick med cello och Christian Gabels trummor, gör låten gångbar även i alternativa kretsar.

Med sin nya singel pressar Sole popgränserna utan att göra avkall på det egna uttrycket, och det där albumet det viskats om kan inte komma snart nog.

 

Recension: Sole – Care for me

sole

Pelle Osslers dotter Sole Ossler har släppt sin debutsingel – ”Care for Me” – och det är i sanning en imponerande sådan och ett fint stycke atmosfärisk mörkerpop.

Visst kan man vanligtvis bli fundersam när barn till berömda föräldrar ska släppa singlar – men Pelle Ossler är som bekant ingen integritetslös ”KäNdIs” och Sole (som hon kort och gott kallar sig på skiva) besitter av denna starka debutsingel att döma ett överflöd av äkta talang – som sångerska, låtskrivare och som musiker. Det finns alltså gott om täckning på kontot. Därmed har vi rett ut det.

Låten rör sig i ett ljusskyggt ljudlandskap bestående av kusliga franska samplingar, farsans oefterhärmliga gitarr, elektroniska atmosfärer och spöklika frahmska pianofigurer. Jag drar kopplingar till ett mer vågat och alternativt The xx, medan den tidlösa, vemodiga melodin hade kunnat vara skriven till Christian Gabels projekt 1900. Till detta sjunger Sole om en hopplöst ensidig relation med en lika hopplös snubbe, men hon lyckas med bedriften att låta både sårbar och svalt likgiltig. Han tröttar kanske ut henne, kanske till och med sårar henne, men glöm att hon låter sig knäckas.

Ett album sägs komma i mars, och är ”Care for me” något att gå efter har vi något väldigt fint att se fram emot.