Dags för ett nytt inslag på 482 MHz. Med jämna mellanrum ska jag lyfta fram tre aktuella och intressanta album/singlar/ep:s inom en given genre och kortrecensera dessa. Nu var det ganska längesedan jag skrev om dark ambient-genren, som jag tycker så ofantligt mycket om, att det var givet från första stund vad premiärinlägget skulle handla om.
Jag kommer inte att hålla överdrivet nitiskt på etiketterna, men man ska utan problem kunna argumentera för att de skulle kunna appliceras på albumen ifråga (därav min reservation i form av ”etc” i rubriken ovan).
Varsågoda.
Stahlwerk 9 – Aggrofaktura (tvåspårskassett, Bandcamp-stream)
– Reinhard Hopfes senaste giv är lika hänsynslöst brutal som man alltid förväntar sig av honom. Med dunkande maskinbeats, spottande, fräsande, kokande elektronik och avgrundsmässanden tonsätter han en värld i brand. Ett Europa som förlorat allt hopp. Aggrofaktura är ljudet av högre makter som i vredesmod, trötta på idiotin, binder fast mänskligheten vid cirkelsågen och slår på strömbrytaren. Detta är således inte musik för alla, ej heller för alla tillfällen. Men det finns samtidigt en skönhet i något så obönhörligt svart. Och det finns något rogivande i Hopfes evighetsbeats och brusande apparater. Något hypnotiskt. Jag har älskat Stahlwerk 9 i ganska många år nu, och jag ser inget slut på den kärleksaffären.
Betyg: 7/10
Bästa spår: Går nästan inte att plocka ut då det bara rör sig om två spår. Men öppningsspåret Das Schwarze Tuch Des Flusses är ljuvligt pulserande.
Om ni gillar detta: Fortsätt med Stahlwerk 9. På hans Bandcamp finns i stort sett allt.
– Meipr debuterade för ganska exakt ett år sedan med lysande albumet Égalité (och jag skrev om dem i januari i år), och med nya albumet Egalecto fortsätter de på den inslagna vägen. Om Stahlwerk 9 (ovan) tonsätter apokalypsen, står Henrik Meierkord och Peter Josefsson för soundtracket till postapokalypsen. Med cello och ett gäng glödheta modulärsynthar målar de fram sotiga bilder av en värld i ruiner. Den omedelbara referensen är polacken Jacaszek, som precis som Meipr har insett det geniala i att blanda tung cello och andra akustiska ljud med lika tung elektronik. Men till skillnad från Jacaszek vilar det något hotfullt över Meiprs kompositioner, särskilt på Egalecto. En iskyla som skär genom lyssnaren och lämnar denne lika delar illa till mods som andäktig och djupt, djupt fascinerad. För precis som postapokalypsen skrämmer finns det ju samtidigt något romantiskt över sotiga ruiner, bränd jord och fuktiga underjordiska kammare. Detsamma går att säga om Meiprs kyligt svarta och undersköna nya opus.
Egalecto går att streama och köpa på Bandcamp. Där kunde man, om man vore en sådan som har tur, också i ett par sekunder lägga vantarna på den numera slutsålda kassetten.
Betyg: 8/10
Bästa låt: Schlangenbisse eller möjligen Lagaffe
Om ni gillar detta: Jacaszek – Glimmer, Meipr – Égalité
In Quantum – Memory 417 (album)
– Mer postapokalyps hittar vi på Cryo Chamber-debutanten Eric Petersons första platta som In Quantum. Skivan, ett temaalbum om jorden år 2074, när maskiner, datorer och storföretag bortom vårt förstånd tagit över allt och alla, blandar analog bas med kall, krispig elektronik och djupa drones. Vad som uppstår är filmisk dark ambient av klassiskt snitt. Djupt försjunken i Memory 417:s största stunder befinner jag mig inte längre vid mitt skrivbord eller på sofflocket. I stället stryker jag runt på futuristiska gator, utan en endaste anförvant, paranoid så till den grad att till och med andas görs med största försiktighet. För när In Quantum träffar helt rätt, som i mäktiga Oceanum Mortuis eller blytunga och mycket vackra Andor, stannar världen runtomkring upp och jag sväljer med hull och hår Petersons dystopiska narrativ.
Betyg: 7/10
Bästa låt: Oceanum Mortuis
Om ni gillar detta: Alphaxone & Dronny Darko – Forsaken (vars trevliga omslag och artwork är signerat ingen mindre än yours truly)
