Intervju med Pelle Ossler

Foto: Sara Broos

När den här lilla sajten var cirka ett halvår gammal och jag kände mig ännu eländigare och ännu mer som småpotatis än vad jag gör nu, ställde Pelle Ossler utan omsvep och krusiduller upp på en intervju. Han hade precis släppt sin just då bästa platta Evig himmelsk fullkomning och hade massor med intressant att säga. Och hans medverkande på den här sajten gav den det existensberättigande, den kredd och den autencitet som så väl behövdes. Nu är 482 MHz fortfarande en liten aktör, men utan Osslers godkännande tror jag att motvinden hade varit tyngre. Nu är han tillbaka med Regn av glas – en platta som bräcker allt annat han tidigare gjort, och blott den fjärde plattan att någonsin belönas med full pott på 482 MHz – och jag var naturligtvis tvungen att överösa honom med några frågor, vilket han inte sa nej till.

Stort tack till Pelle, en av våra intelligentaste och intressantaste musikmänniskor.

För det första: tack för att du ställer upp. Du har varit viktig för 482 ända sedan starten och det betyder kolossalt för mig. Det hoppas jag att du inser. Varje skiva du gör är bättre, mer djuplodad och drabbar hårdare än den förra. Det är mycket sällsynt, och som fan och lyssnare känner man sig bortskämd. Vart ska detta sluta? Och hur känner du själv angående detta?

Varje platta jag gjort har känts som den sista jag gör, så även denna. Och jag frågar mig själv med jämna mellanrum varför jag fortsätter. När jag ändå påbörjar inspelning av en ny platta är enda anledningen att den ska bli bättre eller mer fulländad än den tidigare. Inte så att jag dissar mina tidigare alster, men alla har nåt som kunde göras bättre, annorlunda eller mer konsekvent och så kommer det att fortsätta (om jag fortsätter), det ligger i sakens natur på nåt vis.

Men håller du med om att Regn av glas är något alldeles extra? Känner du att du med denna skiva kommit närmare ”fulländning” än tidigare?

Svårt att svara på nu, man behöver lite distans för att se klart. Mottagandet av plattan är väldigt bra, till och med några kollegor har gratulerat och det är ovanligt, så det känns helt ok. Jag var orolig för att plattan blev för tungt lastad, för mycket information, men det verkar inte så på reaktionerna.

Den har även blivit väl mottagen (inte minst på 482 MHz), även om jag tycker att det är fånigt av vissa recensenter att bara ge den näst högsta betyg – vad mer kan man begära av en platta, liksom? För mig som lyssnare känns det bara rimligt och som det enda rätta med ett riktigt högt betyg, men hur känner du?

Jag håller med dig såklart, inget betyg är gott nog, haha. Å andra sidan så betyder högsta betyg världsklass, i klass med Dylan, Cohen, Bowie, Marley med flera, och dit upp når jag inte någonsin, inte på skånska. Bortsett det, påpekade någon att det är politik i det där betygsättandet och att precis som för en klassföreståndare är det begränsat hur många toppbetyg man får ge. Kanske…jag vet inte.

Det känns som att skivan har varit på gång ganska länge, och jag vet ju att den blivit försenad många gånger. Jag vet också att den var väl värd att vänta på. Kan du beskriva dess tillblivelse?

Vi gjorde en mindre turné, Nilzén [Mikael Nilzén, utomordentligt skicklig maskinist och producent från Timrå(?), red. anm.], Meierkord [Henrik Meierkord, cellist och ambientmästare från Rydebäck, red. anm.] och jag. Synth, cello och gitarr. Då fick vi arra om mina låtar så att det passade den sättningen och det hände spännande saker med låtarna. Jag ville använda det tänket från början med nya låtar och ev en platta. Så långt sträckte sig min vision. Hade inte längre nåt skivbolag och är också trött på traditionella bolag som ju mäter allt i siffror.

Men Ronny [Andersson, boss på Pelles skivbolag ST4T, red.anm.], som möjliggjorde Berlinplattan Ett brus och gav ut 1900, var med på båten. Idén var att spela in lösa skisser, harmonier bara. Ruben Engzell bjöd mig till sin studio, på krita till att börja med (tack Ruben). Så skickade jag skisser dels till Micke [Nilzén] och dels till Henke [Meierkord] att forma precis hur de ville, skicka tillbaks till mig för att skruva på deras grejer och kanske få till text och sång – bolla inspelningarna fram och tillbaka tills vi destillerat fram guldkornen. En fantastisk plan som utgår från mitt fulla förtroende för deras musikalitet och idéer. Det blev dock väldigt rörigt där jag till sist inte visste vart jag var nånstans – helt vilse. Nilzén klev då in som producent för att styra upp röran. Ett lyckodrag! När vi efter några år var färdiga att skicka materialet till pressning visade sig att det inte fanns råvaror för tillverkningen (på grund av Corona), så dom utlovade tio veckorna blev tio månader...

Det är otroligt hur väl ni lyckades, trots allt krångel. Hur gick det med texterna den här gången? De är verkligen förkrossande bra, och bjuder på så oerhört mycket – svärta, humor, berättelser, hågkomster, mänsklighet inte minst. Hur gick skrivandet till?

Det där är oerhört svårt för mig. Jag är ingen skrivande person och vet inte vad jag håller på med. Jag har ingen metod eller så, jag värker fram texterna på nåt vis. Själv är jag väldigt kritisk till svenska artisters texter, i 9 fall av 10 är det ren smörja och jag vill inte göra mig skyldig till att också förorena. Så texterna är viktiga för mig, men ibland kanske för viktiga för texternas bästa. En närstående kommenterade efter att ha lyssnat på Stas att det är så lätt att skriva deppiga texter. Ok. Jag började fundera på vilka glada, lyckliga svenska texter som inte är banala och barnsliga, kom bara på Taube som verkligen kunde det. Fantastisk var han.

Skivan är verkligen ett album, men det finns ändå enstaka låtar som sticker ut lite extra. Jag tänkte att vi kunde gå igenom tre av dessa.

 I min mening är ”Gare du nord” bäst. Jag vill hävda att det nog är den bästa låt du överhuvudtaget har gjort. Stora ord, inser jag. Vad kan du berätta om den låten?

Jag kan berätta att den var på väg att kasseras flera gånger. Jag hade en film i huvudet av en resa jag gjort och tyckte inte att vi fick till rätt miljö. Vi har säkert gjort 8-10 versioner. Inte förrän vi skalade bort allt onödigt trädde berättelsen fram, men då var jag så trött på låten att jag inte gillade filmen längre. Kul och förvånande att du och fler har lyft fram den…så nu gillar jag den igen. Nilzén var hela tiden envis med att det var en bra låt som borde va med. Tack Micke!

En annan jag älskar är det atmosfäriska skräckstycket ”Hundarna från Babylon”. En mardrömsskildring av rang, men som jag tycker slutar hoppfullt, med en bön om räddning. Berätta om den låten!

Det finns flera berättelser i den texten, men i korthet är det samme man som inte kommer undan sig själv i ”Keltiska havet”. Han är jagad av ångest, närmast psykotisk, och längtar efter ett tillstånd av frid, harmoni och renhet, som är utopiskt och alldeles försent för honom att nå. Läste på om Babylon,”den stora horan” som det kallas i Gamla testamentet, och som av bland annat rastas blivit bilden av den korrumperade västvärlden. Hundarna, (är egentligen väldigt förtjust i hundar) får tolkas som lågt stående personer som geggar runt i smuts och slickar varandra lite varstans för att nå egna fördelar. Finns många såna.

Och slutligen vill jag lyfta fram ”16:45 i smittans år” – ett fantastiskt långfinger mot allt vad artighet och konventioner heter, och ett omfamnande av hedonism och njutning, inramat av plattans trubbigaste ljudbild. Vad handlar den låten om för dig?

Faktisk motsatsen är jag rädd…som i”Borra hål” där jag beskriver en stalker och potentiell våldtäktsman i jagform. Den här figuren i ”16.45” får aldrig nog, vilket gäller för mig och alla människor i olika former, och det leder rakt in i en vägg förr eller senare. ”Ett regn av glas hänger i luften”, men skit i det nu. Ge mig mer.

Jag ser ofta på dig, din musik och dina texter som tröst. Världen är på många sätt vedervärdig, tycker jag, och du tycks hålla med om det, men du sätter samtidigt upp ett slags stoisk kraft och ett motstånd, som är väldigt inspirerande. Du blir aldrig defaitistisk eller destruktiv utan du plöjer på – antingen rakt ut i text (som i ”Rotterdam” och ”Svarta svan”) eller bara genom att du gör din grej. Hur ser du på detta? Och vilka låtskrivare eller andra slags konstnärer vänder du dig själv till när du själv behöver tröst eller en spark i baken?

Jag gillar stoikerna, jag kanske är stoiker. Hoppas det. Världen är vacker, livet är fantastiskt att få uppleva och människor kan också vara vackra och kloka. Men att många nationer valt fram direkta rövhål att leda är helt obegripligt korkat. Och att människan tillber tillväxten som en helig graal trots så uppenbara och fasansfulla konsekvenser? Konst är ofta skyhögt över människans futtighet, anser jag, och bör behandlas därefter. Det varierar vart jag går för att få tillbaks tron.. men jag kommer ofta tillbaks till Borges, Kentridge, Tarr m.fl. Är också sen många år intresserad av dom abrahamitiska religionernas spridning, schismer och förgreningar. Inom det finns hela västvärldens (fasansfulla) historia.

Berätta mer om din relation till religion och Gud. Du har tidigare antytt att du är ateist, men när man läser dina texter och lyssnar på dig får man (jag) känslan av att det kanske inte är helt glasklart ändå? Jag får känslan av att det kanske ändå finns ett uns av dig som är i något slags samspråk (eller dispyt?) med Gud. Vad gud är kan ju dock diskuteras och variera.

Dispyt var ordet. Jag tror inte på nån gud, vilken skulle jag välja? Det finns ju hur många som helst och varför skulle just en gud vara en större gud än nån annan gud? Men om det fanns en (1) gud för kristenheten som var över alla andra skulle jag vara väldigt besviken på honom (hen) efter all skit han (hen) ställt till med och fortsätter göra. Så nej, jag tror inte, men är ändå arg. Möjligen är gud och satan en och samma. Troligast. Finns ingen gud så finns ingen djävul, de jobbar ihop.

Jag gillar Jesus, bra man, socialist, säkert, revolutionär. Men att han skulle vara guds son faller på sin egen orimlighet; det finns bara en gud i en monoteism. Jag gillar budorden, de räcker långt för att leva värdigt. Konstigt att så följt de råden genom historien. Tror religioner är uppdiktade för att få till fungerande samhällen med nån övergripande moral och nån som straffar en om man bär sig illa åt. En kollektiv idé och ett rättesnöre. Och så nåt att tro på, som vi alla behöver, utan nån tro blir det deppiga texter, haha.

Sen kan man tänka sig att ”gud” är allting: själva livet, jorden, djuren, träden, men då borde vi ta hand om det på allvar. Hursomhelst är jag konstigt nog väldigt intresserad av religion, mytologin och historierna kring ämnet

Fanns religionen med i din uppväxt?

Nej. Min farmor var djupt troende, men annars inte.

I en frustrerande tid av EP:s, enstaka singlar och spretiga spellistor har du släppt inte bara ett helgjutet album, men ett helgjutet dubbelalbum! Hur ser du, som formades under en tid då albumet respekterades och var den självklara uttrycksformen för en artist, på dagens musikkonsumtion? Ska vi skylla på våra Instagram-skadade stresshjärnor och våra krav på omedelbar tillfredställelse, eller vad handlar det om?

Jag vet inte, som stoiker är det bara att inse att det är som det är. Kanske är det likt 50-60-talet när det handlade om just låtar, singlar i jukeboxen, hitmusik. Med den skillnaden att det finns tre gånger så mycket folk på jorden idag. Jag har ju lyckan av att ha växt upp under guldåldern, sent 60-tal och 70-tal, när ett album fick lov att vara konstnärligt spännande och en platta inte var en samling låtar utan ofta en berättelse med egen dramaturgi på två gånger 20 minuter. Ett album var som en bok, en film eller konstutställning, och jag älskar det där trots att tiden sprungit ifrån det.

Ett helgjutet album kan verkligen vara en omskakande konstupplevelse. Vem eller vilka har de senaste fem, tio åren lyckats bäst med att få till ett riktigt helgjutet album, tycker du?

Ugh, vilken besvärlig fråga, jag lyssnar nästan inte på musik. Men Ghosteen [Nick Cave & Bad Seeds album från 2019, red. anm.] kunde jag inte slita mig från när den kom. Lyssnade på den i ett sträck och blev fullständigt tagen. Men det är första och enda gången jag lyssnat på den

Snart ska du dessutom ut på turné – första med fullt band på typ 4,5 år. Jag ser väldigt mycket fram emot spelningen på Babel i Malmö den 18 november – på din födelsedag! Kan du avslöja/berätta något om den som får oss att längta ännu mer? Rockis har ju berättat att han ska vara med och spela bas (ett klockrent val).

Rockis är med och det är jag glad för, trodde inte att han skulle vilja. Sen är Sole med för det behövs en ljusstråle och nån som kan sjunga. Och Örjan Högberg från Fläskkvartetten på elfiol – det är tungt! Sen Hux Nettermalm på trummor, han spelar på plattan, en ny bekantskap och enorm trummis. Såklart Henrik [Meierkord] och Micke [Nilzén], vapenbröder.

Slutligen, några populärkulturella tips: en bok, en film eller en skiva!

Lyssna på Fire! Albumet The Hands, till exempel.


Se Ossler live här:

11 NOV. 2021Debaser Stockholm KÖP BILJETT

18 NOV. 2021 Babel Malmö KÖP BILJETT

19 NOV. 2021Pustervik Göteborg KÖP BILJETT

Recension: Ossler – Regn av glas

Visualisera Belà Tarrs metodiskt genomträngande, regnpiskade filmvärldar och Jorge Luis Borges metafysiska och labyrintiska berättelser – konstverk där tid och plats är sånt som inte riktigt finns. Lägg därtill monolitiska ljudbyggen varvat med mollstämda melodier lika rena och klara som vilken klassisk svensk visa som helst. Vad som då uppenbarar sig är Regn av glas – unikumet Pelle Osslers senaste album. Ett dubbelalbum, dessutom (han är generös, skåningen). Och det han skapar finns det ingen som kan efterhärma.

20 år har gått sedan Pelle Ossler senast förärades oss med ett dubbelalbum. 2001 kom spretiga, ambitiösa, men alltid uppriktiga och genuina, Desorienterad (för övrigt första Ossler-plattan som undertecknad köpte, sex år efter releasen, i kölvattnet av första Sällskapet-plattan, på nu sedan länge nedlagda Skivhugget i Göteborg). Nästa år är det 25 år sedan Pelle debuterade som soloartist. Regn av glas är hans åttonde album, och det krävs inte många genomlyssningar för att inse att det är hans bästa platta. 40 år efter skivdebuten med Svettens söner, 25 år in i en solokarriär som redan bjudit på en rad urstarka album, och nästan 60 år fyllda formtoppar han, alltså. Hur många kan skryta med något liknande? Särskilt orimligt känns det eftersom förra plattan, 2017 års snudd på perfekta Evig himmelsk fullkomning, är en sådan skiva som man inte ska kunna toppa. Men det är precis vad han har gjort nu.

Vid en första anblick kanske Regn av glas kan kännas som ett i alla fall delvis klassiskt Ossler-album – mörkt, dovt och kärvt, ja, ni kan ju de av oss musiktyckare slitna adjektiven vid det här laget – men snart, jag vill säga omedelbart, vecklar lagren och de många nyanserna ut sig. Rejält. Visst, mörkret och tyngden finns där, men oftast mer som en fond än som huvudsaklig skådeplats. Ofta krackelerar dessutom fonden och både ljus och hopp strilar in. De makalösa singlarna har jag skrivit om [när recensionen skrevs hade ”16.45 i smittans år” ännu inte släppts som singel och vad som åsyftas är alltså de fyra första singlarna, red. anm.]. I all sin svartskimrande och dova prakt var de trots allt rena lyckopiller, som var och en på sitt sätt ingöt hopp i oss svarta svanar. Och det där fortsätter och löper som en röd tråd genom plattan. Hoppet, trösten, tron på kärleken och att det tamejfan trots allt kan lösa sig. Han undkommer monstren i mästerliga och makalöst atmosfäriska skräckskildringen ”Hundarna från Babylon”, han skildrar rörande en scen ur sin barndom (nästan via Tarrs Werckmeister Harmonies) ihop med sina syskon i visballaden ”Jonas”, och i avslutande fullpoängaren, hymnen, årets allra bästa låt, balladen ”Gare du Nord”, tar han knäcken på mig totalt.

På ett tåg genom Europa, uppfylld av både saknad och vin, skildrar han samhörighet och berättar om en plats ”för dom som hör hemma nån annanstans”. Alla vi som på något sätt trevat i tillvaron, trivts bättre för oss själva eller med ett fåtal än i stora grupper, lockats mer av en öde tågkupé framför tjo och tjim, alla vi som längtat bort och känt oss dumma på grund av allt detta – för så är ju tillvaron konstruerad, man ska sömlöst flyta in i gruppen och alltid vara på hugget, annars är man underlig – ”Gare du Nord” är för oss. Jag har lyssnat på den Gud vet hur många gånger och hade jag haft lättare för att gråta än jag har hade jag tömt tårmagasinet för längesen. Lyssna på den magnifika, sköra sångmelodin. Lyssna på Mikael Nilzéns lätta, ödsliga piano och lika lätta och ödsliga produktion. Lyssna på Pelles patenterat gnissliga gitarr – en nationalklenod om det nånsin funnits någon – och hans kriminellt underskattade och så varma röst. Lyssna på Henrik Meierkords gråtande stråkar. Och så stegringen när blott 40 sekunder av låten kvarstår, ackordbytet (eller vad det nu är, jag är ju ingen musiker, jag kommer ju från textvärlden) när han sjunger om ”högspänningskablar som pressar min vagn mot Gare du Nord”. Detta är nog Pelle Osslers allra bästa låt, och det säger en del när samme man gjort låtar som ”Helsingborg”, ”Fars dag”, ”Lergraven”, ”Vägen är stängd”, med flera.

Hoppet och mörkret lever sida vid sida i flera av skivans övriga höjdpunkter också. I kärleksballaden/shoegaze-urladdningen ”Aska”, om en kärlek nästan omöjlig att ta in (för övrigt Osslers allra finaste kärlekssång), i den nästan Suicide-aktigt malande hedonisthyllningen ”16:45 i smittans år”, i det sköra, fjäderlätta titelspåret, där Pelles varma, kärva röst balanseras med dottern Soles kristallklara, knäckande vackra stämma. Och av den psykotiska stalker-rockabillyn ”Han den han” får man nästan lust att dansa.

Men skivan bjuder även på verkligt, ogenomträngligt och otvetydigt mörker. I Borges-tolkningen ”Asterions hus” är låtjaget den instängda och i periferin levande galningen. ”Sabrodts tiger” berättar om hur den sista, (relativt) fria vargen i Tyskland sköts ihjäl av en ensam jägare år 1904. Vargen hade till böndernas förtret satt i sig boskap för många, många mark, och i låten får den anta rollen som ”det andra”, det som kommer utifrån och stör, det som måste bort. För den som står utanför kan ödet bli grymt. Det är en fantastisk låt. En tyst, kylig slowburner som perfekt fångar känslan av ett vintrigt Centraleuropa kring förra sekelskiftet.

Regn av glas är något som ovanligt som ett dubbelalbum som håller ihop. Regn av glas är något så ovanligt som ett dubbelalbum utan utfyllnadsspår. Allt på plattan hör dit. Inget är umbärligt. Skulle något strykas hade helheten rasat samman. Allt vi hittills förknippat med Ossler – från roots-rocken som kan spåras ända bak till åren i Wilmer X, till skramlet på de första soloplattorna, till visorna, de urstarka och tidlösa melodierna och de vidunderligt mörka ljudbyggena han kanske främst förknippas med – allt detta utgör Regn av glas. Allt detta i sin renaste och till perfektion frammejslade form. Han har dessutom sitt makalösa band att tacka för mycket. Vad Ossler än vill spela kan man vara säker på att Mikael Nilzén, Henrik Meierkord, Hux Nettermalm och Ruben Engzell kan förvalta hans infall. Nilzén är dessutom producent för hela kalaset, och har man inte tidigare förstått vilken bjässe bakom både rattar och maskiner han är står det med detta albums fantastiska, omslutande och oerhörda ljudbild lika klart som i en pekbok för barn. Att Pelle dessutom är en textförfattare av Guds nåde, med ett helt unikt språkbruk (exempel på just det: ”Gare du Nord”), som med sina texter kan rädda liv vare sig man är i kärleksnöd eller i avgrundsdjup existentiell kris, som med sin kolsvarta galghumor kan locka till gapskratt och med sin sårbarhet kan få en, om man som sagt är så benägen, att böla som ett barn, är ett faktum som kräver en alldeles egen avhandling i sig. Ingen i det här landet berör mig med sina texter idag som han gör.

Efter den här svadan förstår ni kanske vartåt betyget barkar. Det kan liksom inte sluta på något annat sätt. Regn av glas är ett mästerverk av det slag man får ynnesten att drabbas av högst några få gånger per livstid. Och jag tycker gruvligt synd om alla som hädanefter måste släppa skivor i det här landet. Ribban har höjts.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Gare du Nord”, ”Rotterdam”, ”Hundarna från Babylon”

Om ni gillar detta: Ossler – Evig himmelsk fullkomning

Recension: Ossler – ”Svarta svan” (singel)

Omslag: Pelle Ossler

På dagen ett år efter att ”Keltiska havet”, första singeln från kommande plattan, släpptes, är Ossler tillbaka med singel nummer fyra. Den har fått namnet ”Svarta svan”, och än en gång får havet agera skådeplats. Och än en gång har han släppt en låt som utan vidare skulle kunna vara det bästa han har gjort.

Han har en kuslig förmåga, Pelle Ossler. När man behöver det som mest släpper han musik man behöver som mest. Jag börjar fundera på om det är instinktivt. Eller har han ett sjätte sinne, ett ”spider sense”, som talar om för honom att ”nu är det dags igen att ingjuta mod i vissa modlösa lyssnare”? Den här gången hämtar han inspiration från Carl Snoilskys dikt ”Svarta svanor” från 1904, om stukade outsiders, svarta svanars, kamp för det de tror på, i en värld byggd av och för ljusa, tama svanar. Och precis som merparten av fjolårets singlar släpps nya singeln när jag stångar mig vettlös mot livet på mer än ett sätt. ”Jag vet att du kan, jag vet att du vågar” sjunger/vrålar Ossler från djupen, från botten av sitt hav, begravd under vad som måste vara karriärens tyngsta ljudbygge. Och där och då känns det som att man kan, som att det går att skaka av sig både post-covid-krämpor och evig blues.

Till sin hjälp har han som alltid Mikael Nilzén (klaviatur, maskiner, kör), Henrik Meierkord (cello) och Hux Nettermalm (trummor). Tillsammans med Ruben Engzell (inspelningstekniker) och Anton Sundell (mixare) har de skapat en ljudbild som med sin massiva tyngd och oerhörda ljudvolym både skrämmer och inte minst imponerar. Och texten – denna rörande uppmaning om att inte ge upp – blir än mer angelägen och drabbande när den paras med den öronbedövande och mäktiga musiken. Musiken blir till en Marianergrav ur vilken Ossler reser sig för att vägleda oss svarta svanar. Han är ju själv den svartaste svanen på havet, och vet hur eländet ska pareras. Om vi till slut hittar rätt får tiden utvisa, men förutsättningarna är betydligt godare nu.

”Svarta svan” är ute nu, digitalt, via ST4T.

J.M.W. Turners målning ”Burning Ship” från 1830, omnämnd i låten. Bild lånad från Wikipedia.

Ossler – Rotterdam (ny singel)

Foto och layout: Pelle Ossler

Jag hade en idé om att Pelle Osslers nya singel skulle varit en del av månadens Bäst just nu, men det gick inte. Sekunder in i första genomlyssningen insåg jag det jag egentligen förstod redan från början – att det hade varit oschyst mot alla övriga som skulle varit med. Detta är helt enkelt för bra.

För nu har han gjort det igen, tänkte jag skriva, men fan vet om Pelle Ossler någonsin tidigare drabbat lika hårt som på ”Rotterdam”, den tredje singeln att släppas från det kommande åttonde albumet. Och med ovärderliga och knäckande plattor som Krank, Ett brus, Stas och Evig himmelsk fullkomning i bagaget (för att nämna blott några), och under ett år då han med singlarna ”Keltiska havet” och ”Jesus absolut” redan sopat mattan med allt och alla, säger väl detta ganska mycket? Med ”Rotterdam” blir det tydligare än någonsin tidigare att Ossler är både skyddshelgonet och fyrtornet i beckmörkret för alla oss som idogt och förtvivlat harvar runt och försöker reda ut det här de kallar livet.

På ”Rotterdam” sjunger han visserligen genom någon annan, en kvinna, men det är samma empati och samma värme som kommuniceras, och det är samma obrytbara förmåga att sätta fingret på livets alla jävligheter och samtidigt göra något vackert av det. Med en röst som är mäktigare och mer cohenskt ärrad än någonsin innan sjunger Pelle i ett av låtens allra starkaste ögonblick att ”Alla spår jag försöker följa tar ju slut/Alla vägar jag försökt går tillbaks till denna intighet”. Kanske sjunger han i första hand till och om sig själv, men likväl känns det som att det även är till alla oss andra som också följt irrbloss, gått fel, aldrig kommit till skott eller missat vårt fartyg och blivit fast i vår dimma. Och tack vare det, tack vare vetskapen att han sitter på sin knarriga pall i sitt fyrtorn i mörkret och lyser upp havet åt oss och visar att det är okej att känna såhär, att vara såhär, så orkar vi leta efter vår hamn lite till. Det behövs bara mer tid, sjunger han. Vi ska inte ge upp.

(texten fortsätter nedanför bilden)

Foto: Pelle Ossler

Musiken, då? Den är lika drabbande som texten. Den börjar som ett novembergrått doom-jazz-stycke av klassiskt Ossler-snitt, men vecklar ut sig till något mycket större. Med klassisk rocksättning kombinerat med vemodiga stråkar, piano och maskiner bygger Ossler och bandet upp ett ljudlandskap som är lika massivt som skört och atmosfäriskt. Den som tänker på drygt tre år gamla ”Sommardröm i grått”, eller för all del ”Helsingborg”, är inte helt fel ute, men detta är ännu kärvare, ännu vackrare och större. Om verserna är doom-jazz och sotig euroblues är refrängen, denna stora, mäktiga refräng, både psalm och visa (en balansgång Ossler med lätta steg gått många gånger förr). Runt fyra-strecket ökar det sakrala ännu lite mer och låten stegrar mot skyarna. Vare sig tårar eller gåshud går att undvika. Vidare är Osslers dotter, Sole, ett mycket välkommet tillskott i bandet. För första gången sedan 2013 och låten ”Solen och ängeln” gästar hon sin gamle far på skiva. Hennes fjäderlätta, kristallklara röst blir det kontrasterande ljuset till det tjärliknande mörker som bor i Pelles röst. Med subtila men potenta medel visar hon inte minst i låtens slutskede att hon har en av landets just nu finaste röster.

Och om det inte redan vore nog fyller Ossler idag 58 år. Ändå är det han som står för gåvorna. Grattis, Pelle, och tack.

”Rotterdam” är ute nu, digitalt, via ST4T.

Ett bombat Rotterdam. Bild lånad från http://www.brandgrens.nl

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.


Bäst just nu: juni 2020


Inte nödvändigtvis somriga toner, men väl högkvalitativa sådana, från den alternativa musikens ytterkanter. Varsågoda.


Henrik MeierkordLeningrad Layers (kassett)

– Idag fredag släpper Henrik Meierkord (aka den hårdast jobbande mannen i ambient-världen) en särdeles spännande tvåspårskassett på fina labeln Alvaret Tape Rekordings.

A-sidan, ”Leningrad Layers”, är ett samarbete med Pelle Ossler. Ossler och Meierkord är långt ifrån främlingar för varandra. De samarbetar ju som bekant tätt, tätt på Pelles sologrejer, och de har även experimentgruppen DSM-5 ihop. Men aldrig tidigare har soloartisten Meierkord samarbetat med Ossler. Lyssnar man på Leningrad Layers kan man inte alls förstå varför det dröjt så.

Den ändlösa, bottenlösa ödslighet som utgör Meierkords cello-baserade sound får här, tack vare Pelle Osslers mästerliga gitarrer, ännu ett djup (finns det någon i hela världen som kan kommunicera med en gitarr som Pelle kan?). Tillsammans målar de upp en värld lika gåtfull och vacker som den är ogästvänlig och kärv – och det är ju precis så riktigt bra dark ambient ska kännas. Och varken Meierkord eller Ossler är ju främlingar för genren. Ossler utgör ju ena halvan av det för mig djupt, djupt älskade bandet Sällskapet, och Meierkord har ju ihop med syntharen Peter Josefsson den fenomenala duon Meipr. Och det är just Meipr som står för kassettens b-sida.

Masterskaya” är ett slags omtolkning av ”Leningrad Layers”. Den visar också upp Meipr på deras mest…jag vill inte säga dansanta, men väl mest rytmiska, pulserande humör. Aldrig förr har det dunkat så om ett Meipr-stycke. Bilderna som målas upp är stroboskopljus i ett askregn i Prypjat – ett industridisco för en ödelagd jord. Det är ett fantastiskt, tungt stycke dark ambient, som visar vilken bredd Meipr besitter. Och även här dyker Osslers gitarrer från ”Leningrad Layers” upp, och jag tänker på nyss nämnda Sällskapets tyngre, mer malande stunder (”482 MHz”, ”Ravic”, E 40).

När de sista tonerna klingar ut för gud vet vilken gång i ordningen sitter jag och funderar på om inte ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya” är årets två enskilt starkaste dark ambient-stycken.

Med kassetten medföljer ett några mycket stämningsfulla vykort med foton tagna av Henrik Meierkord 1988 i Sovjet, och en download-kod till en digital version av släppet. Där finns även en rad remixer.


Violent Vickie – ”Circle Square

– Long Beach-bördiga Violent Vickies debutalbum från 2013 var rätt pajig EBM med popambitioner och stundtals piniga texter. Nu skriver vi som bekant 2020 och singlarna Vickie släppt i år är av en helt annan kaliber. Soundet är tyngre, stämningen dunklare, låt- och textmaterialet väldigt mycket bättre. Borta är också alla förhoppningar om en crossover-hit. Senaste singeln (som släpptes i maj, men som först nyligen nått mig) skulle kunna spelas på samma karga fest i Prypjat som nyss nämnda ”Masterskaya”. Det är tungt, malande och ödsligt, men inte utan rytm och puls.


Sólveig Matthildur – ”Window

Kaelan Miklas Solveig Matthildur fortsätter imponera som soloartist. Inte nog med att hennes album Constantly in Love var ett av fjolårets bästa, vårens singel ”Politician of Love” är dessutom en av årets finaste låtar. Nu är hon tillbaka med en ny singel. Refrängen är inte lika stark som i ”Politician”, men hon visar alltjämt vem som 2020 är vassast på drömsk, romantisk cold wave. Nästa album kommer att bli mäktigt.


Dödskällan – ”Sorgenfri

– Tjutande gitarrer, rusande trummor och en imponerande känsla för den alltid lika drabbande mixen av punk, melankoli och melodi. Tänk Hurula/Masshysteri, sena Ebba, Thåström anno Konstiga. En debutsingel som landar som en slägga i maggropen.

Ute nu via Arnioki Records.


Blodmyren – ”Allting i mig som är bra

– Erik Björklund från Delsbo Beach Club slutade dricka, började skriva på svenska och debuterar idag med bandet Blodmyren. Debutsingeln ”Allting i mig som är bra” är en cool, smått funkig rock’n’roll-låt om alkoholens baksidor. Det är inget predikande, bara en personlig redogörelse om något som unga rockband sällan eller aldrig snackar om. Precis som med ovan nämnda Dödskällan är även detta en riktigt stark debut.

Ute nu via Septembernatt.

Recension: Ossler – Jesus Absolut (ny singel)

jesus
Bild och formgivning: Pelle Ossler

Knappt har vinden från det keltiska havet slutat vina, knappt har självrannsakans sår slutat blöda, innan det åter blivit dags att gå med Pelle Ossler ner till vår tillvaros mörkaste position.

”Jesus Absolut” är den andra låten att släppas från Pelles hittills obetitlade, åttonde album. Och musikaliskt rör sig Ossler här bort från förra singelns kyliga, melankoliska atmosfärer. ”Jesus Absolut” känns som en truligare och (ännu) trubbigare kusin till ThåströmsAxel Landquists Park” från 2009 (som ju Ossler och hans gitarr spelade en avgörande roll i). Hux Nettermalms trummor rullar fram som ett kolsvart åskoväder över sjön som Pelle sjunger om. Pelles gitarr blixtrar, hugger upp himlen ovan oss, medan Nilzéns elektronik darrar nervöst i bakgrunden och Meierkords aggressiva stråkar hetsar fram både Ossler och Nettermalm. Det är ett mäktigt ljudbygge, någonstans mellan nyss nämnda Thåström, doom jazz och klassisk Ossler-dramatik lika svart som en tjärn. Och precis som på förra singeln står Nilzén för produktionen och mixat har Anton Sundell gjort.

FotografSaraBroos
Foto: Sara Broos

Texten, sedan, tycks skildra en man närmast förryckt i sin självbild. Han är en outsider, från en plats där ingen trott på honom och där ingen nåd tycks ha funnits. Men själv tror han – på sig själv – och nu står han öga mot öga med alltet och intet. Han skalar av sig sina pinaler och ska låta sig slukas av den mörka sjön, fast övertygad om att han kommer resa sig ur dyn som en återuppstånden Jesus, oinskränkt och fullkomlig. Det är också en historia om självutplåning  – om slutet på ett liv som en gång för alla blivit för mycket, där fasaden rasat samman irreparabelt. Det finns ju även något renande i detta, föreställningen om att skölja bort allt slagg och all smuts, även om reningen i det här fallet kanske innebär slutet.

Hur det än må vara, bekräftas med ”Jesus Absolut” den gamla sanningen att Pelle Ossler vet mer om människans villkor än nästan vilken annan poet ni kommer dragande med. I dessa olidliga tider är det en ynnest att få dyka ner i hans texter. De är rening, de är katarsis. Och man utplånas inte, man får bara lite tjockare hud.

”Jesus Absolut” är ute nu via ST4T.

Recension: Thåström – Klockan 2 på natten, öppet fönster…

klockan2

Precis som Osslers monumentala ”Keltiska havet” för en knapp månad sedan sköljer Thåströms nya liveplatta Klockan 2 på natten, öppet fönster… in som exakt det vi behöver, exakt när vi behöver det. Som nånting att hålla fast vid i det öde landet, när det viner som värst.

Hade det inte varit för det satans viruset är chanserna goda för att vi hade fått se Thåström live på en scen åtminstone en gång i år. Det är ju trots allt två år sedan sist. 2017 och 2018 turnerade han med det senaste mästerverket Centralmassivet  i bagaget. Det var ett par lysande vändor (själv såg jag honom fyra gånger), som han nu alltså valt att föreviga. Klockan 2…består av nio nummer plockade från konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö. Blott nio spår, kanske vissa fnyser? Sitt ner och var tyst, säger jag. Thåström, den odiskutabelt bästa liveartisten sedan Elvis, hade kunnat dubblera antalet spår och nedanstående betyg hade ändå bestått, men han vet bättre än så. Precis som på sina studioalbum kokar han här ner allt till essensen. Lasersiktet har korn på precis det som driver budskapet, och det andra lämnas därhän.

Alla vi som sett Thåström och det eminenta bandet (bestående som alltid av Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén) live vet vilken ynnest det är, hur dessa konserter, dessa väckelsemöten med ena foten i Ruhr och den andra i Mississippi-deltat, renar och lyfter en. Givetvis kan ett livealbum inte riktigt mäta sig, men Klockan 2...kommer så nära det överhuvudtaget är möjligt.

inner2

 

Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp först får vi omedelbar frälsning från allt ont som hemsöker oss i dessa tider. ”Jag tror det är nåt stort på gång”, sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst, medan Ossler, som på besök från en annan, mycket större värld, spelar vad som flera gånger känns som den mest drabbande gitarr jag hört. Och på den vägen fortsätter det sedan – vägen där hoppet skär genom mörkret. ”Alltid va på väg” är postpunkigt stram, men som alltid ett livselixir likt inget annat. ”Brev till 10:e våningen” framstår för varje år som går som bland det allra, allra bästa Thåström någonsin skrivit – särskilt live. På rariteten ”Det enda du behöver” (senast hörd på ”Hjärter dam”-singeln 1999) dominerar Anders Hernestams fantastiska trummor. ”Gräsfläckar”, med sina för en Berlin-romantiker gåshudsframkallande minnesfragment från Tegel, Jasmine och U-Bahn, har aldrig låtit vare sig tyngre eller skitigare. ”Old Point Bar”, sedan, var en av de största höjdpunkterna från 2017-18-turnéerna. På platta är den magnifik, men live går den från att vara en låt till att bli till en mässa. Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström, som vore det det sista han gör, om utmätt tid, självförverkligande och den hunger efter inspiration som han aldrig är utan. Jag är glad att han tog med den på plattan. Det hade inte varit detsamma utan den. Albumet inleddes hoppfullt och med full kraft, med ”Centralmassivet”, och avslutas bistert, vackert och avskalat med elegin över Dan Andersson, ”Om Black Jim”. Som om det vore någon tröst alls för en fattig Finnmarksbror/Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har/Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från, sjunger Thåström om den stränge herren Döden som lurar bakom varje buske, i ett försök till tröst. Ett dystert sätt att avsluta en skiva eller konsert på, kanske en del säger. Men snarare är det så att Thåströms text hjälper oss att få rätsida på det där som väntar oss alla – i dessa virustider kanske snarare än många trott. För det ska vi vara tacksamma.

Vidare är layouten alla tiders. Omslagsbilden, där siluetten av en krökt Thåström påminner om Nosferatu, är hans snyggaste sedan Mannen som blev en gris (2002). Ska jag klaga på något är det väl att det hade varit intressant att veta vilka låtar som plockats från vilka konserter, men det där är en bagatell. Thåström har skickat ut en livboj och jag tror faktiskt att vi överlever nu.

Betyg: 10/10 (blott tredje 10:an sedan 482 MHz i januari 2018 började med betyg)

Bästa låt: alla, men om man ska plocka ut en blir det ”Centralmassivet” (eller ”Old Point Bar”)

Om ni gillar detta: Elvis Presley – How Great Thou Art, Swans – Children of God, Iggy Pop – The Idiot

Recension: Ossler – Keltiska havet

keltiska omslag
Foto och formgivning: Pelle Ossler

Det är lätt att tappa fästet. Särskilt i dessa tider. Det är lätt att glömma bort att det finns något bortom pandemier, död och isolering. Något bortom också ens eget trassel. Något större. När jag satte på Pelle Osslers djupt efterlängtade nya singel (den första från ett kommande, hittills ej namngivet, album) för första gången för någon vecka sedan blev detta väldigt tydligt för mig. Man går runt med en gnagande oro, och med ett självskadebeteende utan dess like kollar man nyheterna. Glömmer ibland bort att det finns något mer än nya dödssiffror. Visst, man lyssnar på musik, och visst, mycket är riktigt bra. Men när ”Keltiska havet” gnisslar igång kommer jag ihåg hur det känns att handlöst kapitulera inför musik. Och då verkar det där andra också hanterbart.

Redan vid första anslaget är det som att en dörr sparkas in. Vad som sedan vecklar ut sig på andra sidan är både bekant och nytt. Försiktigt, men samtidigt med en oerhörd tyngd, reser sig ljudbygget, utsökt producerat och mixat av Micke Nilzén respektive Anton Sundell, under låtens drygt fyra minuter. Pelle varvar sin elektriska (patenterade) stråkgitarr med en nervig, cohensk nylondito. Henrik Meierkords stråkar är lika förödande mäktiga här som hos Meipr, medan Nilzéns iskalla elektronik perfekt korresponderar med Pelles text. En text som understryker det vi på de, säg fyra, senaste Ossler-plattorna kunnat konstatera – att Pelle är en av kanske två textförfattare i det här landet som verkligen vet vad det innebär att vara människa. Ständigt tänkande, ständigt kännande människa, med glasklar och orädd blick ner i avgrunden.

På ”Keltiska havet” är textjaget tärd av självförebråelser och vilse i sig själv, huttrande på Ouessant. För mig är det samme trasige sökare som i mästerverket ”Helsingborg” (2017) desperat undrade vad man ska göra med sitt liv. Kan vågorna och den våta, kalla vinden skölja bort det man själv inte lyckas bli kvitt? ”Vågorna kommer/Man kommer aldrig undan sig själv”, sjunger Pelle, med en sångmelodi lika mycket Ossler år 2020 som urgammal folkvisa, varpå det plötsligt blir fuktigt i ögonen. Man är fast, det har man vetat hela tiden, men vad fint det är att veta att man inte är den enda.

ossler-hbg-5
Ossler, live på Tivoli i Helsingborg, september 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Så det finns alltså saker att ta till för att stå ut. Vad det än är som skaver. Jag säger det till mig själv lika mycket som till er som läser.

”Keltiska havet” släpps idag, torsdag, via ST4T.

 

Recension: Sole – Care for me

sole

Pelle Osslers dotter Sole Ossler har släppt sin debutsingel – ”Care for Me” – och det är i sanning en imponerande sådan och ett fint stycke atmosfärisk mörkerpop.

Visst kan man vanligtvis bli fundersam när barn till berömda föräldrar ska släppa singlar – men Pelle Ossler är som bekant ingen integritetslös ”KäNdIs” och Sole (som hon kort och gott kallar sig på skiva) besitter av denna starka debutsingel att döma ett överflöd av äkta talang – som sångerska, låtskrivare och som musiker. Det finns alltså gott om täckning på kontot. Därmed har vi rett ut det.

Låten rör sig i ett ljusskyggt ljudlandskap bestående av kusliga franska samplingar, farsans oefterhärmliga gitarr, elektroniska atmosfärer och spöklika frahmska pianofigurer. Jag drar kopplingar till ett mer vågat och alternativt The xx, medan den tidlösa, vemodiga melodin hade kunnat vara skriven till Christian Gabels projekt 1900. Till detta sjunger Sole om en hopplöst ensidig relation med en lika hopplös snubbe, men hon lyckas med bedriften att låta både sårbar och svalt likgiltig. Han tröttar kanske ut henne, kanske till och med sårar henne, men glöm att hon låter sig knäckas.

Ett album sägs komma i mars, och är ”Care for me” något att gå efter har vi något väldigt fint att se fram emot.