Intervju: Ossler – om nya projektet DSM-5, framtiden och kommande soloalbum

dsm-5

På måndag, 30/9, står renässansmannen och 482 MHz-vännen Pelle Ossler på anrika antikvariatet Rönnells scen i Stockholm. Men det är inte som soloartist. I stället ska han, cellisten Henrik Meierkord och syntharen/maskinisten Mikael Nilzén (som för övrigt båda kompade Ossler på hans helt igenom fantastiska miniturné vintern 2018) uppträda med nya gemensamma projektet DSM-5. Intressant, tyckte jag, och passade på att grilla Pelle om detta och annat. Nedan följer resultatet av det. Mycket nöje!

 

I presstexten till DSM-5-spelningen heter det att det är en work-in-progress-konsert. Kan du berätta mer om det?

Vi är på gång att spela in en Osslerplatta, Micke Nilzén, Henrik Meierkord och jag. Jag spelar först in lösa grundskisser med hjälp av Ruben Engzell, utan text eller sångmelodi, som sen Micke och Henke får separat för att göra vad dom vill med. Jag har oftast en struktur i huvudet som dom såklart inte hör. Det jag får tillbaks är ofta nåt helt annat än jag tänkt vilket blir smått förvirrande då jag inte har kontroll över min platta. Det finns nåt väldigt spännande i den här vilsenheten som jag hoppas inte försvinner under resans gång. I nåt skede blir vi tvungna att styra upp inspelningarna så att det blir en begriplig Osslerplatta. Så därför har vi nu DSM-5, som tillåts vara helt fritt från ramar.

 

Det låter onekligen som att det kan bli en ganska annorlunda platta, även om det är rätt tidigt i processen. Hur lockad är du av att göra något ”out there” (nypa salt) och abstrakt som soloartist? Du är ju ganska fenomenal på det, vilket instrumentalspår som Hundön och Svinbesättningen samt Sällskapet [det experimentella ambient-industrial-bandet som Ossler har ihop med Niklas Hellberg] vittnar om.

Varje platta jag gjort har varit i kontrast till den föregående, kanske mer inspelningstänket än själva musiken, men jag vill, när jag är färdig och ligger på dödsbädden, kunna se en linje från första till sista alstret. Ett album som är nåt helt annat ska vara under ett annat namn än Ossler. Den här kommer att bli annorlunda än tidigare plattor, men så fort röst och text är på plats kommer du omisskännligt att känna igen det.

  

Om nu Ossler-plattorna behöver vara lite mer ”uppstyrda”, skulle det alls vara aktuellt att göra en platta som DSM-5? Jag tänker instrumentalt, gnissligt, sprakande. Eller skulle det vara att nästan tangera Sällskapet?

Vi funderar lite på att göra en DSM-5 platta. Vi kommer ju att ha en del material, eller vi har redan fina grejer som inte kommer att få plats på Osslerplattan. Så det är bara att fortsätta. Att tangera Sällskapet tror jag inte är nån större risk. DSM-5 är en annan värld, ett annat rum eller tillstånd. Svårt att sätta ord på. Det finns tydliga distinktioner mellan t.ex Sällskapet, Ossler, Citizen H [Niklas Hellberg i Sällskapets dark ambient-projekt, red.anm.] och så vidare, även om det ena kan inspirera det andra.

 

 

Namnet DSM-5 ger ju en del associationer till psykvården – varför det namnet?

Kort svar är att jag snubblade över det där på nätet och tycker att det är snyggt, jag ville ha ett namn för att separera det från mitt soloprojekt. Men Art Brut skulle man kanske kunna kalla det vi gör, om vi hade varit sinnessjuka.

Outsider-konst! Haha…

Det var nån fransos som myntade det där Art Brut. Han ansåg att den mest sanna konsten görs av mentalpatienter. Helt bortom och fri från skolning, indoktrinering, konventioner osv. Intressant.

 

Rönnells är ju en riktig klenod, och nu, mitt i den stockholmska klubbdöden, kan de ju på sätt och vis komma att fylla ett viktigt tomrum – men hur valde du det stället för just den här konserten?

Underbart ställe är det och jag skulle gärna ser fler liknande där man kan se och höra poeter, författare och musikexperiment som inte måste vara på institutioner i döda lokaler. Vill gärna spela där helt enkelt. 

 

ossler
Ossler, 2017. Foto Johan Bergmark

 

Litteratur har ju dykt upp tidigare, dels i intervjuer med mig och dels med andra. Litteraturnörden i mig undrar därför: Vad var det senaste du köpte på Rönnells, på tal om Rönnells? Och läser du någonting just nu?

Det senaste på Rönnells var Zigenarballader av [Federico] Garcia Lorca. Just nu läser jag Båten av Nam Le och Mot Fyren av Virginia Woolf, och bläddrar i Osebol av Marit Kapla. Läser väldigt oregelbundet och har alltid några böcker igång samtidigt.

  

Hur går arbetet med plattan? Jag vet att du tidigare pratat om att det brukar vara motigt.

Motigt var ordet. Inte musikaliskt, men text- och temamässigt är det just nu ganska låst. Väntar på ett ‘divine intervention.’

 

Vad brukar kicka igång inspirationen? Dina plattor brukar ju ha knäckande bra texter. Tänker inte minst på Evig himmelsk fullkomning.

Glad att du gillar mina texter, det finns delade uppfattningar om det. Har ingen formel för att få igång inspirationen. Tyvärr är det mest att sätta sig ner och arbeta, och jag tycker verkligen inte om att arbeta. Då kommer det saker till slut, om det är från himmeln eller ens undermedvetna är oklart.

 

När kan vi förvänta oss en release?

Planen är i mitten av 2020.

 

Vad mer har du planerat för den närmsta framtiden? 

Jag ska försöka att få till en utställning av mina målningar här i Stockholm nu till vintern, och hoppas också kunna visa dom söderut till våren.

 

Det är ju vida bekant att jag  beundrar dig som konstnär nästan lika som musiker, så jag måste fråga: ligger fotokonsten på is nu, till fördel för måleriet? Om ja/nej – varför? 

Både ja och nej, jag målar ju mina fotografier. Vill göra unika original, det blev rörigt med alla klonade printar, var rädd att tappa räkningen på upplagor och så vidare. Målar man blir varje ex ett original även om jag målar samma motiv. Sen försökte jag ju att få mina foton att se ut som målningar, det blev som att gå över ån efter vatten.

 

Till sist, vad kan publiken på Rönnells vänta sig i morgon?

Det blir ju ingen sång eller låtar i den bemärkelsen, inga smakprov från min platta eller så. Vad som sker i morgon när vi lirar vet jag inte. Jag har aldrig gjort nåt liknande för publik så det blir/är något av en prövning. Rönnells är det enda stället jag kan tänka mig att göra en sån här grej.

 

DSM-5 spelar på Rönnells antikvariat, Birger Jarlsgatan 32, i morgon 30/9, kl. 19-21. Biljetter kostar 150 kr och förköp finns på Rönnells. Stort tack till Pelle för intervjun.

Följ Ossler på Instagram för att ta del av hans konst och köp hans musik på alla de vanliga ställena. 

 

Recension: Thåström – Texter

IMG_8505

I juli, när ”PR-maskineriet” för Thåström-boken Texter började rassla igång, skrev jag en längre text om vad Thåströms texter betyder, säger, står för och är. Vem Thåström, textförfattaren, är och vilka hans centrala verk är. För mig och förhoppningsvis för många fler. Då hette det:

För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. /…/ Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

I dag sitter jag med boken framför mig. Jag bläddrar och fastnar vid textrader jag läst oräkneliga gånger tidigare. Sugs återigen in i Thåströms livgivande värld. I ena stunden är jag på Fregatten, som med sitt lugn, sin subtilt familjära hållning och sitt ölutbud blivit en favoritkrog, för att i nästa dricka porter i Vesterbro. Jag går längs Bernauer Strasse och tappar andan av kranarna på varvet i Gdansk. Minns enorma läsupplevelser –  som Triumfbågen av Remarque, vad som helst av Stasiuk och Zagajewski – och hur jag en gång upptäckte Gun Club och Jeffrey Lee Pierce. Minns alla gånger ens egen existentiella ångest fått iklä sig Kaospassagerarens perfekta fraseringar och formuleringar – och jag minns känslan efteråt. Lugnet som kommer av att veta att man inte är ensam. Jag minns alla kärleksförklaringar som stulits – från Kom kom, från …den dan, från Samarkanda och Karenina. Romanserna är preskriberade, men texterna släpper jag aldrig. Och de släpper aldrig mig. I dag är det Ner mot terminalen som sätter ord på sånt där. Och Gräsfläckar. Minns hur Den morronen och texter som Alltid va på väg väckte mig ur en närmast trettioårig slummer, fick mig att röra på mig. Minns Postbahnhof och 40-gradig värme i juli 2015. Minns hur Sällskapets första platta år 2007 sparkade in en dörr och visade mig vem jag var, musikaliskt och estetiskt, och i samma veva tonsatte en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Jag lyssnar fortfarande på den plattan säkert en gång i månaden. Den tappar aldrig ett uns kraft. Känner tacksamhet över att äntligen ha texterna till Nowy Port-plattan och en del PLP-b-sidor. Slår fast vad jag har funderat på i många år: On/Off är bland det bästa Thåström skrev under tiden i PLP. Vidare läser jag texten till Ingen neråtsång och kan fortfarande inte begripa hur man kan skriva så bra. Minns hur mitt 14-åriga jag, som var på god väg att lämna hiphoppen till fördel för punken, hörde Vacker död stad, som då var färsk, och sedan Ebba Grön, Imperiet och så vidare. Minns vilka ruttna dagar det var på den tiden, minns den vidriga stanken av pappersmassa som låg som ett tungt, elakt väsen utanför Särlaskolan, men minns också hur fint det var att hitta något nytt, något vackert, som gjorde dagarna mer uthärdliga. Läser några rader ur Du är religion och minns blandskivan med Imperiets mörkaste låtar som min äldre kusin gav mig. En viktig byggsten lades på plats och mer medicin för själen. Minns alla svarta dagar då Das neue Konzepts och Warzaws öppningsrader varit precis vad jag behövt. Minns alla cykelturer till hamnen här – hur vyerna och ensamheten, en Zywiec och Natten för det här gungat mig till ro. Jag bläddrar och hamnar hos Ebba Grön. Slås av hur oantastlig Kärlek och uppror är. Hur Turist i tillvaron, med sitt stärkande budskap om att skaka av sig skit, piss, damm och demoner, är en typiskt ”ebbig” och okomplicerad föregångare till de livsbejakande och hoppingivande texter, som till exempel Beväpna dig med vingar, Centralmassivet och Alltid va på väg, som Thåström skriver nuförtiden. Bannar också mig själv för att jag så sällan lyssnar på Ebba idag – detta makalösa band som nästan aldrig tog minsta snedsteg. Samtidigt finns varenda textrad, varenda ackord, i ryggmärgen. På livstid. Så sett lyssnar jag på Ebba varje dag. 

Slår igen boken, översköljd av alla texter, alla minnen. Vissa är 20 år, vissa en dag.

IMG_8506

Jag öppnar den igen. Bläddrar vidare och stannar upp vid varje sedan tidigare opublicerad bild och granskar den närmast religiöst. Går vi bortom det konstnärliga och bara betraktar den fysiska varelsen Thåström är det lätt att bli lika imponerad. Kindbenen på sidan 214. Blicken på sidan 80. Blicken på sidan 120. Det är trams och yta, jag vet, men Thåströms yttre är lika oantastligt som hans penna.

Jag bläddrar igen och knockas omedelbart av dagboksinläggen. För en sekund, eller om det är en minut, tänker jag att bara dessa är ju värda priset. De senaste 15 åren eller så, har Thåström som bekant gläntat på dörren till sitt inre, blivit mer personlig, än vad man tidigare var van vid. Men dessa dagboksinlägg leder en längre ner i korridoren och gläntar på en annan dörr, ännu närmare det innersta. Det är en ynnest att få ta del av detta, samtidigt som det känns som man tjuvkikar in genom nyckelhålet. Men jag plitar ner varenda referens, varenda bar som nämns, flyttar upp allt på att-göra-listan.

IMG_8509

Vidare är boken, utgiven av Teg Publishing, en stadig pjäs. Den är inbunden, tryckt på ganska tjockt papper, med ett matt och snyggt, om än enkelt layoutat, skyddsomslag. Jag hade definitivt valt en annan, mer sentida bild som omslagsbild och inkluderat fler sentida bilder i själva boken (och för guds skull foton från Sällskapet-åren!), men detta är bara mindre anmärkningar. Som jag nämnde inledningsvis: vi behöver Thåströms texter på ett och samma ställe. Vi behöver kunna öppna dörren och kliva in. Känna att vi är på en plats där utanförskap inte nödvändigtvis är ett hinder, påminnas om att det trots allt finns en vacker värld där ute och trots att vi bara är några i mängden ändå är stjärnor. Vi har såklart alltid haft skivorna till detta, men nu har vi allting samlat. Det är inte svårare än så.

IMG_8508

Recension: Oestergaards – Moloken

oestergaards

När Oestergaards debuterade i början av 2018  var det med en blytung EP vid namn Rötterna. Den före detta americana-musikern Tomas Östergårds, som han egentligen heter, hade äntligen lyckats kränga av sig sin gamla kostym och Rötterna lät som en hungrig och oerhört taggad kärleksförklaring till dödsindustri och dark ambient. Den led emellertid av ett visst mått av bristande fokus och vittnade möjligen om en svårighet (eller ovilja) att sålla bland alla ljud. Detta råddes det dock bot på redan till EP nummer två, Maal Niir från samma år. Redan där visade han prov på utveckling och fokus, vilket i sin tur bara visar att hans hjärta verkligen brinner för denna vackra, karga musikform.

Och att formkurvan alltjämt pekar stadigt uppåt står alldeles tydligt med nya singeln Moloken. Låten är en personlig uppgörelse med demoner, ångest och depressioner. Det är också Oestergaards mest subtila, mest suggestiva (och kanske också bästa) stycke hittills. Maskinerna och elektroniken må koka och fräsa precis som förr, men de kryper in under skinnet nu. Och det är väldigt effektfullt. Den som talar lugnt och stilla är ju alltid mer övertygande (och ofta också mer hotfull) än den som larmar och gör sig till – och detta vet Oestergaards. Nya EP:n varifrån Moloken är hämtad är mastrad av Simon Heath, aka Atrium Carceri och boss för legendariska och vördnadsvärda dark ambient-labeln Cryo Chamber. Om det är Heath och de kalla, karga glaciärliknande ljudlandskap som artisterna på Cryo Chamber är kända som har påverkat Oestergaards vet jag inte, men oavsett är den nya tyngden och suggestiviteten ett mycket välkommet inslag.

Det är roligt att följa Oestergaards. Det är roligt att följa någon som bara blir bättre för varje släpp. Jag ser fram emot kommande EP.

Singeln är ute nu på alla elektroniska plattformar via Oestergaards egna label Dovle.

Bäst just nu: september 2019

 

Höstens första Bäst just nu varvar debutanter med ikoner, färskingar med legender och det känns förstås toppen. Varsågoda.

 

Iggy PopFree (album)

– När Iggy gjorde comeback 2016 med lysande plattan Post Pop Depression var det menat som ett sista farväl, en avslutning på en minst sagt legendarisk karriär. Så blev det (som tur var) inte. Sedan dess har han turnerat flitigt och gjort flera gästspel på andra artisters låtar, och nu är han alltså tillbaka med ett album. Vad annars ska en sådan som Iggy Pop göra? Leva pensionärsliv hemma i Florida? Golfa? Knappast. Urkrafter som Iggy går inte att tygla och det går inte att omplacera dem. De måste tillåtas göra det de är skapta för och de måste få vara ”in the thick of it”. Free är dock ingen rockplatta, som Post Pop Depression på flera sätt var (även om referenspunkten ändå var Berlin anno 1977), men den är ändå kvintessentiellt Iggy. Sentida Iggy, om inte annat. Den varvar spoken word, som vi känner igen från Avenue B (1999), med jazz, som präglade plattor som Preliminaries (2009) och Aprés (2012), och återknyter samtidigt till den kyliga berlinrocken från Post Pop Depression. Men det är trots allt ingen hundraprocentigt helgjuten platta och den tyngs ner av ett par rätt fåniga, ”humoristiska” låtar. Men trots det är den en värdig fortsättning på Iggys sena karriär.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Sonali

Om ni gillar detta: Iggy Pop – Post Pop Depression, Iggy Pop – The Idiot och Noveller – Fantastic Planet (ambient-gitarristen Noveller har varit med och skrivit en del av musiken på Free och hennes inflytande är påtagligt)

 

Vincent BaharI Give Up

– Ett av den tidiga höstens mäktigaste svenska släpp står Malmö-artisten Vincent Bahar för. I våras släppte hon sin debutsingel Transcendence – en spoken-word-aktig sak som tyvärr föll mellan stolarna. Nu är hon emellertid tillbaka och nu tvingas man kapitulera – för detta är bra. Med regnvåt elektronisk atmosfär, trap-inspirerade beats, ett ack så svalt pianostick och sjukt suggestiva österländska influenser och ljud har Bahar skapat ett underbart moody stycke popmusik som bör tilltala såväl svartklädda som hipsters – och musikjournalister. Inte för att jag tror att Bahar står och faller med andras omdömen; redan i första versen sjunger hon I give up on love to be free. Och man tror henne. Jag ser fram emot att följa henne.

 

Swans It’s Coming It’s Real

– Jag uppskattade de fyra album som Swans-konstellationen 2010-2017 släppte, men tyckte att de lite för ofta hängav sig åt märklig rytmik och lite för sällan åt det som Swans en gång gjorde så bra, nämligen atmosfär och obehaglig skönhet. Jag saknade soundet på skivor som White Light from the Mouth of Infinity, The Great Annihilator och Soundtracks for the Blind – då de blandade rena akustiska nummer med drones och tung, närmast postpunkig rock. Det var obönhörlig svärta, men det var lika mycket skönhet. Swans anno 2019 är en annan historia och Michael Gira (hjärnan bakom Swans) har ett nytt tänk och jobbar numera med rörlig ensemble. Och kanske, kanske har mina önskningar äntligen blivit uppfyllda, för nya singeln hade utan problem passat in på både The Great Annihilator och Soundtracks for the Blind. Den är nämligen både atmosfärisk och malande meditativ, befriad från hurtiga rytmexperiment och 64-årige Gira visar med all önskvärd tydlighet att hans röst inte åldras alls. Som om detta inte vore nog gästar systrarna Anna och Maria von Hausswolff med änglalik bakgrundssång och skänker både värme och en känsla av trygghet. 25 oktober släpps nya Swans-plattan Leaving Meaning och den har all potential att bli höstens bästa. 

 

Jeff BuckleySky Blue Skin

– Jeff Buckley släppte aldrig sitt andra album – uppföljaren till succén Grace från 1994. Under inspelningarna av plattan i maj 1997 drunknade han i Mississippi-floden. En hel del av det han spelade in efter Grace har dock släppts genom åren – nu senast den fantastiska Sky Blue Skin, som sägs vara bland det allra sista han spelade in. En mörk, avskalad slowburner med en fragmentarisk, om än djupt fascinerande, text om död, kärlek och svårigheten med att leva.

 

Allo Suns2am

– Malmödebutanterna i Allo Suns blandar skimrande 80-tal med shoegazigt 90-tal och vemodigt 00-tal och levererar en högst imponerande debutsingel. Alla som följt 482 MHz vet att detta är tre beröringspunkter jag går igång på rejält när det kommer till pop – och Allo Suns prickar alltså in alla tre på första försöket. Jag ska med glädje följa deras utveckling.

Höst på 482 MHz

597F0C66-2AA2-4BA0-BD4F-EFDD0AE5985D

Hösten är här och vad ska man göra åt det? Ingenting. Lika bra, då, att bara omfamna den. Här följer några låtar som kan hjälpa till med det. Spellista i slutet.

Varsågoda.

Ossler Lergraven

År: 2008

Album: Ett brus

Ossler själv har liknat sitt sound vid en skånsk leråker i november, och på ingen annan låt än Lergraven passar den beskrivningen bättre. Öppningsraden sätter tonen direkt: Dimman ligger tät över åkern. Parat med darret i Osslers gitarr och Christian Gabels suggestiva, försiktiga trumkomp öppnas en lerig, kall och osäker värld upp. Diktjaget sitter kontemplativ vid köksbordet med en flera timmar gammal, och urdrucken, kaffekopp framför sig. Han tänker tillbaka på en bror han haft, men som mystiskt drunknat i en lergrav ute på ön. På andra sidan fönstret är tillvaron målad med tjock, mjölkgrå färg och det är som om tiden inte rör sig alls. Lergraven är en av Osslers obehagligaste och råaste låtar – både vad gäller text och musik (lyssna på gitarrerna ungefär tre minuter in och hör Ossler och Conny Nimmersjö karva sig igenom mardrömmen). Låten handlar mer om att blint och desperat leta efter något essentiellt i en värld som endast ter sig mörk och svåråtkomlig och som hur lätt som helst kan sluka den som släpper på garden, än om en bror som på ett märkligt sätt försvunnit eller drunknat. I intervjuer har Ossler berättat att lergraven existerar (på Ven, där även Lergravsvägen finns), och en bror har han – men han är i livet. I den osslerska världen är verklighet något illusoriskt och formbart. Vad som är sant, stabilt och tryggt är alltid högst oklart. Det är skrämmande, och inte olikt den vanliga världen.

 

The CurePrayers for Rain

År: 1989

Album: Disintegration

– En mullrande, vindpinad goth-tour de force, med en Robert Smith som formligen ylar på förståndets rand om en relation som äter upp honom inifrån och ut. Den vackra och atmosfäriska Disintegrations allra svartaste och mest oförsonliga stycke. Hade inte låtit oäven på psykos-goth-mästerverket Pornography, från 1982.

 

Mount EerieKnown World

År: 2007

Album: Mount Eerie Pts. 6 &7

– Phil Elverum är på sitt allra drone-igaste humör, på denna blytunga, monotona låt om att flyta mellan sömn och vaka i en tid på året då allt och alla verkar göra detsamma. På senare år har Elverum nästan, nästan snuddat vid vad som skulle kunna liknas vid något slags publikt genombrott med de båda sorgearbetena A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), men han är långt mer än bara en sorgsen man med akustisk gitarr, vilket många av hans tidigare plattor visar. Known World är hämtad från den fantastiska EP:n Mount Eerie Pts. 6 &7, från 2007 och är ett lysande exempel på Elverums bredd.

 

Jason Molina It Must be Raining There Forever

År: 2006

Album: Let Me Go Let Me Go Let Me Go

– Rockvärldens kanske ensligaste röst – den här sidan av Elvis Presley – tillhörde Ohio-bördiga geniet Jason Molina. I mars 2013 somnade han in efter år av våldsamt alkoholmissbruk. Innan dess hann han dock spela in ett otal plattor under olika namn och i olika konstellationer (de flesta förkrossande bra). Bäst är kanske 2006 års soloalbum, den nakna och karga Let Me Go Let Me Go Let Me Go, varifrån It Must be Raining There Forever alltså är hämtad. Det brusar lite, och knäpper, och pallen knarrar när Molina rör sig. Och med endast sin akustiska gitarr som ackompanjemang sjunger han från botten av sitt hjärta, om mörkret som bor där inne och mörkret som bor överallt och som det inte går att blunda för. Resultatet är lika varmt och betryggande som det är förbannat sorgset.

 

Thåström Axel Landquists park

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En råkall och sen kväll i en park på Söder, med höstlöv på marken och huvudet fullt av drömmar om något mer och något bättre, drömmar om Europa och om kärlek. Mycket tack vare Osslers och Nimmersjös fantastiska gitarrer är detta en av sentida solo-Thåströms allra tyngsta och musikaliskt mörkaste stunder – full av obehaglig höstkänsla.

 

Jacaszek Evening Strains to be Time’s Vast

År: 2011

Album: Glimmer

– När jorden går under är det på hösten – och då är det denna låt som ringer i mitt huvud.

 

Grouper Lighthouse

År: 2014

Album: Ruins

– Med endast ett piano, en eterisk röst och lite brus bygger Liz ”Grouper” Harris upp atmosfäriska ljudvärldar de flesta behöver pålägg efter pålägg för att få till. På Lighthouse maler den regnvåta oktobervärlden tröstlöst på, men i Groupers sällskap känner man sig alltid trygg.

 

Bruce SpringsteenMy Father’s House

År: 1982

Album: Nebraska

– Om senare soloalbum som The Ghost of Tom Joad (1995) och Devils & Dust (2005) utspelats i och kring den brända myllan i sydvästra USA är mästerverket Nebraska fast förankrat i mellanvästerns och östkustens allra ruggigaste höstmånader. Det hörs allra tydligast på titelspåret och på suggestiva State Trooper, men även på den avskalade och psalmlika My Father’s House. Här hörs det i de ödsliga ackorden och i den kärva produktionen, men också i Bruces stoiska röst, som sjunger om rotlöshet, arvsynd och om att famla efter religion.

 

Cocteau TwinsMusette and Drums

År: 1983

Album: Head Over Heels

– Många försöker emulera dem, men nästan ingen gör svart, ödslig och drömsk postpunk som Cocteau Twins gjorde på Head Over Heels – deras största stund. Och nästan ingen spelar förtvivlad, skriande gitarr bättre än vad Robin Guthrie gör från 3:10-strecket och någon minut fram.

 

Steve Von TillWarning of a Storm

År: 2000

Album: As the Crow Flies

Neurosis-sångaren Steve Von Till har några riktigt fina soloskivor under bältet. Bäst är kanske debuten, As the Crow Flies. Där Neurosis varvar larm med sludge-metal, atmosfärer och avgrund är Von Tills soloalster lågmälda och avskalade. De kryper under skinnet på en och skrämmer inte med volym utan med olustig stämning. Ett gott exempel är solodebutens hörnsten Warning of a Storm. Där viskar Von Till sin text, sin bedjan, om att få lite glädje, lite harmoni och stabilitet till låns. Och detta kompad endast av ett mycket litet antal strängar på sin akustiska gitarr, en fräsande synth-ton och en ödesmättad fiol. Naket, kärvt och fruktansvärt fint.

 

Frank SinatraAutumn Leaves

År: 1957

Album: Where Are You?

– Avslutar listan något förutsägbart med detta gamla örhänge. Mollstämt så det förslår, när Sinatra begråter en kärlek som likt sommaren ter sig oändligt långt borta. Det är mäktigt hur många av Sinatras låtar, även om de alldeles uppenbarligen tillhör en svunnen tid, låter oförskämt fräscha och bra såhär långt efteråt.