Recension: Nicole Sabouné – Nowhere to Go – årets bästa låt?

0842DE45-A9D5-4770-9BBB-3B6473C649FD.jpeg
Foto: Frida Vega

Senast vi hörde från Nicole Sabouné var 2015 och albumet Miman – ett skimrande svart album som tog det bästa från Sisters of Mercys majestätiska, sena 80-tal och blandade med Nico-plattor som The End och Camera Obscura – utan tvekan ett av det här årtiondets bästa svenska album. Sedan dess har det varit tyst från Sabouné. Fram tills nu. Äntligen är denna utomvärldsligt mäktiga röst, full av sorg och integritet, lika skör som den är orädd, tillbaka. Och jag tycker synd om alla som idag måste göra musik samtidigt som Nicole Sabouné.

Människan har alltså varit borta från rampljuset och musiken (åtminstone i offentlig mening) i fyra år, och beväpnad endast med sin oantastliga känsla för låtskriveri och sin makalösa stämma utplånar hon nu, bara sådär, sin konkurrens. Nowhere to Go, ute i dag och den första låten att släppas från EP:n Come My Love, är en synnerligen mäktig låt. Mäktig för att den oblygt, rakryggat och på ett personligt sätt gör upp med tabubelagda ämnen som ensamhet och det där inre mörkret som många av oss slåss mot. Mäktig också för att den vågar hålla volymen nere, där många andra artister skulle börjat larma, för att den vågar vara intim utan att bli påträngande, och mäktig inte minst för rösten (som jag redan hunnit nämna vid två tillfällen). Denna sagolika röst som pendlar mellan oövervinnligt stark och sargad – helt utifrån vad låten och texten kräver.

Låten markerar också ett skifte i sound. Nowhere to Go bibehåller mycket av dramat vi känner igen från Sabounés tidigare material (då i synnerhet Miman), men gör det med jämförelsevis små medel. Borta är de mullrande och gothigt postpunkiga arrangemangen från förra plattan. På Nowhere to Go är soundet intimare, mer avskalat, och bygger i huvudsak på elektroniska atmosfärer, ett par gitarrackord, stråkar och ett subtilt pianoklink. Man kunde förnimma en dragning åt ett liknande sound på gamla låtar som Under Stars och Withdraw, men aldrig på den här nivån. Tack vare detta och den personliga texten kommer vi Sabouné närmare än vi någonsin gjort tidigare. Och det är jag glad för, för hos henne är mörkret inte lika svart, ensamheten inte lika ödslig.

EP:n Come My Love släpps digitalt och på vinyl 15/11, via Playground

Thåström: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal – 20 år

konstiga

Ett av de viktigaste, om än inte bästa, Thåström-albumen firar denna månad 20 år. Nedan följer mer eller mindre (o)sorterade tankar kring den legendariska plattan Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

För att kunna skriva om Thåström måste man känna till historien. För att kunna skriva om en enskild Thåström-skiva måste man känna till vilken del i ledet den utgör. Allt hänger ihop. Och helt enligt Thåström-praxis är också Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal en reaktion på det som kom innan.

”Jag ville göra en enkel platta”, sa Thåström om Konstiga-plattan i intervjun med Jan Gradvall som följde med samlingsboxen Ungefär så här år 2015. Han var trött på hur komplicerat allt hade blivit i Peace, Love & Pitbulls. Trött på engelskan. Trött på maskiner. Kort sagt, han ville åt något enkelt igen. 

Om Peace, Love & Pitbulls var en uppgörelse med och ett raserande av det förgångna är Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal ett sätt att återuppbygga och återknyta till just det förgångna. På svenska hade han inte sjungit sedan 1991 och underskattade albumet Xplodera mig 2000, men då var industri- och samplingsorgien redan igång. Mer eller mindre rak rock’n’roll hade han inte spelat sedan 1982 och Ebba Gröns sista platta. 1999 hade en trött Thåström alltså gått ett helt varv runt och vad gör man då? Well, en sak man kan göra för att hitta tillbaka till sig själv och starta om maskineriet är att helt enkelt börja om. Och är man funtad som Thåström är förutsägbarhet en dödssynd och ingen i PLP-föraktande lilla Sverige vågade väl i slutet av 90-talet hoppas på tre, fyra ackord, mycket elgitarr, svenska texter och punkig energi från Thåström. Men det var precis vad man fick.

Till sin hjälp hade Thåström den här gången ett helt nytt band: Chips Kiesby från Sator på gitarr, och på bas respektive trummor Heikki Kiviaho och Jörgen Wall från Whale. Ett fysiskt rockband. Inga krusiduller. ”Okomplicerade i sitt spel”, enligt Thåström själv. Inte olikt Ebba Grön. Och det hörs.

Öppningsspåret Från himlen sänt fungerar som en gitarrtung och kaxig programförklaring, En vacker död stad var det punkigaste Thåström gjort sedan Kärlek och uppror (1981). Mer manglig, punkig rock blev det på förbisedda guldkornet Städer när jag blöder och singeln Två+två. Men även Imperiets skugga märks på albumet. Hjärter dam är en svidande ironisk och svart ballad av klassiskt Thåströmsnitt, som mycket väl hade kunnat skrivas på Tiggarens tal-tiden. Klassikern Ingen neråtsång är på albumet lika pompös som vilken pompös Imperiet-låt som helst – bara att den har två ton gitarrer. Att texten är flera ljusår bättre än 95% av allt Thåström skrev i Imperiet är en annan historia. Även de båda ömsom atmosfäriska, ömsom fläskiga och, även de, pompösa depprock-styckena Suverän och Ingenting gör mig hade i lite annan skepnad gjort sig på Tiggarens tal eller kanske, kanske Synd. Precis som ni är däremot svår att sätta fingret på. Texten är punk och känns som en kusin till Schweden Schweden. Musikaliskt och melodimässigt är den en obehaglig, teatral slowburner och sticker ut från skivans i övrigt ganska rättframma approach. Sannolikt är det väldigt få som har den som favoritlåt. 

1999

Oavsett vad Thåström själv hade för avsikter med skivan omfamnade publiken både den och honom med hull och hår. Thåström var tillbaka. ”Riktiga” Thåström för många – alltså han som sjunger punkig rock på svenska och spelar elgitarr. Plattan blev en enorm succé. Den sålde jättebra, vann rockbjörnar och turnéerna (två 1999 och en sommaren 2000) blev rejäla framgångar. På konserterna verkade han trivas och chockade sin publik med att spela gamla Ebba- och Imperiet-hits – visserligen helt i linje med Konstiga-plattans sound och attityd.

Själv är jag kluven till skivan. Produktionen (förlåt Micke Herrström) är stundtals tungfotad, fläskig och pompös. Något man visserligen lika väl kan beskylla arrangemangen för. En platta av det här slaget – en svärtad, punkig rock’n’roll-platta -hade gjort sig bättre med ett spinkigare, taggigare sound. Utan orglar, utan mellotroner, med ett annat, kantigare gitarrsound, och kanske utan synthar också. Det är synd på låtarna, som allt som oftast är riktigt bra i grunden, att soundet är så eftersatt. Lyckligtvis har flera av dem fått nytt liv dels live, dels på raritetssamlingarna Kompost (2009) och Fuzzbox (2015), som till stor del består av nyinspelade versioner av gamla låtar. Till exempel innehåller Fuzzbox den fullkomligen magiska, ödsliga piano-versionen av Ingenting gör mig, som ursprungligen gavs ut på en limiterad cd-singel 2005 ihop med en jättefin och akustisk Ingen neråtsång. Liknande versioner har även framförts live. I dessa tappningar kommer låtarna fram. Texterna hålls inte ner av köttiga gitarrmattor och volym och Thåström tillåts kliva in och bo i texterna, och i förlängningen når han också närmare fram till oss lyssnare.

Men Konstiga-albumet är jag som sagt alltjämt kluven till. Som 15-åring, hösten 2000, var jag dock helfrälst. Det var det första Thåström-album jag hörde och som Ebba-fan lät det alldeles underbart, tyckte jag då. Länge var det till och med mitt favoritalbum med Thåström. Knappt två år senare, i april 2002, köpte jag uppföljaren Mannen som blev en gris på releasedagen. Jag tyckte om den, men den slog inte Konstiga. Några år senare kom jag dock på bättre tankar och i dag betraktar jag Mannen som blev en gris som något av ett förbisett mästerverk. Om Konstiga är partyt på kvällen är MSBEG morgonen efter. En systerplatta, javisst, men tyngre, sorgsnare, mer neurotiskt. Mer svärtat. Och det var ju också där som Pelle Ossler gjorde entré i den thåströmska världen – något som inte kan överskattas.

Men den betydelse som Konstiga har haft för Thåström i stort är i det närmaste obestridlig. Som jag sa inledningsvis: allt hänger ihop i Thåström-världen. Konstiga var ett sätt för Thåström att hitta tillbaka till sig själv och sitt ursprungliga uttryck, men med nya, kontemporära medel. Thåström har i flera intervjuer intygat hur svårt det var att börja skriva texter på svenska igen, men texter som Ingen neråtsång pekar framåt mot det personliga, chosefria uttryck som han började använda sig av sex år senare på milstolpen Skebokvarnsv. 209 (2005) och som han raffinerat och förfinat sedan dess. Han har också berättat hur han efter Konstiga och MSBEG var trött på distade gitarrer och volym, något som Skebokvarnsvägens avskalade och intima sound var en reaktion på och som i sin tur skulle fortsätta att utvecklas genom åren. Kort sagt: Konstiga är en viktig del i vad som ligger till grund för den Thåström vi är välsignade med idag. Och som sagt, allt hänger ihop och allt har lett fram till idag. Det är vi tacksamma för.

Albumets tre bästa låtar:

  • Ingen neråtsång

– En av Thåströms kanske fem bästa texter någonsin. Musikaliskt kommer den inte riktigt till sin rätt på albumet, men det gör inte så mycket.

  • Ingenting gör mig

– En ungdomsfavorit av rang. Som dessutom överlevt. Det räcker kanske som motivering? Gör sig bäst i pianoversion, som jag var inne på ovan.

  • Städer när jag blöder

– Förbisedd pärla om flykt, vattenhål och fristäder. Och Köpenhamn. Fullständigt sprakar av livslust, inspiration och energi. Borde spelas live.

19992

Dubbelrecension: Nick Cave & The Bad Seeds – Ghosteen + Henrik Meierkord – Flykt

 

Tvåa på bollen här, men vissa skivor kräver tid. Här är två sådana. Två skivor som båda jagar och längtar efter frid.

Nick Cave & The Bad SeedsGhosteen

När Nick Cave 2016 släppte albumet Skeleton Tree var det fler än jag som betraktade plattan som ett sorgearbete. Detta var i det närmaste konsensus i och bortom rockmurvelskrået. Året innan hade Nicks ena son, Arthur, 15 år, omkommit i en olycka. Hans död låg som ett tjockt sorgflor över albumets andäktiga, stundtals förtvivlade, sånger om saknad och förlust, och det var därför väldigt lätt att anta att albumet var skrivet som ett slags sorgearbete. Nu vet man dock att merparten av skivan var skriven innan olyckan, men däremot inspelad efteråt.

Med nya plattan, Ghosteen, är det förstås annorlunda. Hela albumet har tillkommit post traumat. Och det märks. Precis som på Skeleton Tree är stämningen andlig, nu närmast sakral, och texterna domineras återigen (än mer) av en outsläcklig saknad, sorg och längtan. Längtan efter barnet som dött och en längtan efter frid – för barnets del och för egen. Sorgen och saknaden hörs även i Nicks röst, som pendlar mellan att låta fullständigt urlakad till att nära nog tippa över bristningsgränsen. Och jag är kluven. Åtminstone till viss del. Ibland känns det för privat. För sakralt. För innerligt. Det blir nästan lite jolmigt. Värst är det mellan Galleon Ship och första versen i titelspåret. Då känns det som att stå och hålla hand i en cirkel på ett grönt fält helt klädd i vitt. Och jag blir obekväm och känner, kanske väl strängt, som jag så ofta gör med skivor av det här slaget – att den är för förankrad i en viss händelse och den kommer att få det svårt att existera bortom konnotationerna, bortom sin kontext.

Men samtidigt tycker jag ändå om merparten av skivan. Och den växer, nästan mer och mer för varje lyssning, och förtjänar nog ett ganska högt betyg – trots invändningarna jag har. För när Nick Cave spinner sin väv av sorg, saknad, längtan efter frid, till tonerna av varma, skimrande, elektroniska psalmer är det för det mesta ändå svårt att inte beröras. Som när han i vackra Bright Horses med sprucken röst sjunger enkelt och rättframt: And I’m by your side, and I’m holding your hand. Eller när han senare i samma låt tappar tron på magin och världen runtomkring ter sig grå och tvådimensionell: And horses are just horses and their manes aren’t full of fire/The /fields are just fields and there ain’t no Lord/And everyone is hidden, and everyone is cruel/And there’s no shortage of tyrants and no shortage of fools. En annan fullständigt knäckande höjdpunkt är titelspårets tredje vers: The three bears watch the TV/They age a lifetime, O’ Lord/Mama bear holds the remote/Papa bear, he just floats/And baby bear, he has gone. Mitt i traumat, bland skärvorna, är vardagen det svåraste att hantera, vilket Nick mästerligt skildrar här.

Men allt är förstås inte becksvart. I fina Sun Forest sjunger han med pondus i rösten: As the past pulls away and the future begins/I say goodbye to all that as the future rolls in/Like a wave, like a wave/And the past, with its savage undertow, lets go.

Allra starkast är dock avslutningsspåret – den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet. Handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar. Låtens två sista verser skildrar den buddistiska parabeln om Kisa. Kisa hade ett barn och barnet dog. Förtvivlad bortom förstånd försökte hon med alla medel få liv i barnet igen och gick slutligen till Buddha för att be om hjälp. Buddha sa att han skulle väcka barnet, om hon lyckades få ett senapsfrö från en familj som aldrig upplevt död och förlust. Kisa frågade runt, men alla hade varit med om samma sak som Kisa. Alla tvingas gå igenom precis det som Kisa gick igenom. Döden är demokratisk. Döden drabbar alla. Man är aldrig unik i ens förlust och sorg. Nick Cave inser också detta och skivan slutar precis som den inleddes – i väntan på frid och på slutet.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Hollywood

Om ni gillar detta: Nick Cave & The Bad Seeds – Skeleton Tree

 

Henrik MeierkordFlykt

Utan ord, men med allsköns stråkar och andra instrument till hands, försätter Henrik Meierkord (Ossler, DSM-5, Meipr) på sin andra fullängdare i eget namn (utgiven förra veckan på Ella Ruth Institutet) lyssnaren i ett djupt, hypnotiskt tillstånd – på flykt från sig själv, från krig, från etiketter och konstruktioner, i jakten på frid. Och frid är precis det jag hör och upplever när jag lyssnar på Flykt. Från meditativa öppnaren Norra Kvarken, som med sitt disiga sound perfekt fångar känslan som jag föreställer mig att det där kalla sundet mellan Sverige och Finland fyller en med, till ödesmättade, stundtals nästan sorgtyngda, avslutaren som kort och gott heter just Frid.

Men jakten på frid är förstås inte friktionsfri. Ej heller är Flykt ett album som skyr mörkret. Redan på spår två, den gnissliga närapå mästerliga Dimma, rullar molnen in. Spåret därpå, Väntan, är nervöst och oroligt och gör utan tvekan skäl för sitt namn. En annan av de mer dunkla höjdpunkterna är drone-iga, malande Veven, som är den låt som låter mest dark ambient – en genre som Meierkord, som en del av duon Meipr, behärskar till fullo.

Men på det hela taget är Flykt en trösterik, varm platta, som verkligen uppnår den frid den söker. Min enda invändning är nog att den med sina dryga 90 minuter är i mastigaste laget. Det finns inga spår jag utan vidare skulle vilja kassera, men jag funderar på om den hade kunnat gå att dela upp på två skivor. Samtidigt är flykten alltid lång, oavsett vad man vill komma bort ifrån, och jakten på frid likaså. Och i dessa EP- och spellistefixerade tider där albumet närmast föraktas är det ändå uppfriskande med artister som vågar släppa rena epos. Hatten av till Henrik Meierkord. Och till Pelle Ossler, som bidragit med det vackra omslaget.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dimma

Om ni gillar detta: Meipr:s båda album samt Henrik Meierkord – Dystopia

 

Bäst just nu: oktober 2019, del 1

 

Molchat Doma (band)

– Det just nu intressantaste och bästa postpunkbandet är inte tyskt, amerikanskt, brittiskt eller ens svenskt. Det är vitryskt! Molchat Doma (som enligt bandets hemsida betyder ungefär ”tysta hus”) kommer från Minsk och spelar iskall postpunk och vackert svärtad cold wave med ypperlig känsla. Tänk Seventeen Seconds, tänk Unknown Pleasures, tänk tidiga OMD, tänk kalla kriget, dåligt väder, melodier man inte längre trodde fanns, tänk utmärglade, ödesmättade gitarrer, frostig elektronik och hinsidessång. Tänk allt detta och ni tänker på Molchat Doma. De har hittills släppt två fullängdare. Debuten, S Krish Nashih Domov (2017), är karg, kantig postpunk, medan uppföljaren, Этажи (uttalas Etazhi och betyder ”golv”, på svenska) (2018), bjuder på lite fler nyanser och är rundare i kanterna. Jag föredrar uppföljaren. I höst har de hittills släppt två lysande nya singlar varför jag misstänker att ett nytt album är på gång. Lyssna på allt.

 

De AmbassadeDuistre Kamers (album)

– Mer postpunk – denna gång från Holland! Och denna gång än mer elektroniskt än ovanstående vitryssar. Ljudbilden byggs av varma analoga synthar som puttrar och skimrar, medan trummaskinerna och basen skapar ett stundtals rätt hyggligt sväng – åtminstone för att vara dyster, holländsk postpunk.

 

Mount Eerie & Julie Doiron Love Without Possession

– 2008 släppte Mount Eerie och Julie Doiron det lysande albumet Lost Wisdom. Senare i höst släpps uppföljaren Lost Wisdom pt. 2. Det första smakprovet är en lika förödande som hoppingivande redogörelse för vad kärlek är – i traumats kölvatten. 2016 gick Phil Elverums, som mannen bakom Mount Eerie egentligen heter, fru bort i cancer, endast 35 år gammal. 2017 respektive 2018 släppte han två album där han på ett oförställt och naket vis besjunger sin sorg. Två jättefina skivor, men skivor som man inte slänger på hur som helst. Sorgen de är genomdränkta i kräver en del av lyssnaren. Respekt, inte minst. Första smakprovet från kommande plattan är Elverum på andra sidan sorgen. Han har mer distans nu, tycks uppleva ett annat lugn och en annan acceptans. Han är fortfarande förkrossad över vad som hänt (Indifferent stars in the night sky/Watch me while I churn/Still holding this love for you/Without a thing to do/But try to live), men är samtidigt på ett jämnare köl (What would be the use in becoming/A symbol of walking desolation?/Awash in multiple griefs/Elaborating on anguish). På Love Without Possession visar Elverum med all önskvärd tydlighet och med knivskarp skärpa att han vet precis vad kärlek är, hur det känns att förlora den och hur det är att leva i spillrorna, skärvorna och dammet som bildas efteråt.

Jag hade hoppats på en ny, tung platta i stil med mästerverket Wind’s Poem, men Lost Wisdom pt. 2 ser ut att bli rätt bra, den också.

 

Carla dal Forno (artist)

– Utan att överdriva vill jag hävda att den australiensiska numera London- och tidigare Berlin-baserade sångerskan, låtskrivaren och ljudmakaren Carla dal Forno förmodligen är den mäktigaste musikupptäckten jag gjort i år.

2016 debuterade hon med den helt igenom lysande plattan You Know What It’s Like och följde sedan upp den året därpå med en minst lika stark EP, The Garden, och i fredags, 4/10, kom andra fullängdaren, Look Up Sharp. På debuten varvar hon ambienta instrumentalspår med svala, ljusskygga och djupt suggestiva poplåtar som lånar lika mycket från det tidiga 80-talets mest moody postpunk som från poppen. EP:n The Garden är fyra spår som allihop tar debutalbumets experimentella pop ett steg längre. Allt är murrigare, dovare, mörkare. Men melodikänslan och debutalbumets luftighet och atmosfär finns alltjämt kvar.

På det närapå dagsfärska nya albumet, Look Up Sharp, kan mer ljus skönjas än tidigare. Långt ut på det svarta havet anar man en horisont och poppen har fått en aningen mer framträdande roll. Men allt är förstås relativt. Carla dal Forno verkar fortfarande för det mesta i skuggorna, texterna är fortfarande syrliga och marinerade i en rejäl dos galghumor och influenserna är skimrande mörka. Nya albumet kan också stoltsera med att innehålla vad som mycket väl kan vara årets bästa låt: den omöjligt coola och snygga So Much Better. Jag kan inte minnas när jag senast hörde en så bitande och mörkt humoristisk post-breakup-låt (It’s almost two years later/And still I feel the same/You were a disaster/I’m glad I caused you pain/…/I’m happy that you’re still the same/And I am so much better).

Carla dal Forno bör tilltala de flesta svaga för Sällskapets europeiska skuggvärldar, The Cures minimalistiska stordåd från tidigt 80-tal, obskyr postpunk likt The Names och Modern Eon eller sentida Einstürzende Neubauten och deras lika delar snygga som märkliga sånger. Kolla upp nu och tacka mig sedan.

 

Lars Winnerbäck Eldtuppen (album)

– Ett oväntat inslag bland allt obskyrt på listan, kan tyckas. Och inte heller är jag någon storkonsument av Winnerbäcks musik. Jag hör den ibland. Ofta uppskattar jag vad jag hör, men ibland vill jag bara gå och gömma mig (nio fall av tio rör det sig då om tidiga Winnerbäck). Men jag kan inte påstå att jag lyssnar på honom. Jag har respekt för honom och nästan varje gång jag hör en Winnerbäck-låt reagerar jag på hur bra texten är. Han är i sanning en knivskarp skildrare av vardagsångest, grådaskig resignation och vår alltmer krackelerande samtid.

Av olika anledningar bestämde jag mig för att ta mig an hans senaste album, Eldtuppen. Något jag är mycket glad för att jag gjorde. För det är ett synnerligen genomarbetat och helgjutet album, som verkligen djupdyker, uppfriskande fritt från ironi och poser, i precis det där jag nämnde som får mig att respektera Winnerbäck: vardagsångesten, resignationen, de cyniska samtidsskildringarna. Visst är det tydligt att han väldigt gärna vill vara både Ulf Lundell och Joakim Thåström, men samtidigt och paradoxalt nog känns Winnerbäck ändå alldeles oförställd. När han på titelspåret sjunger att han att är slut som artist tror man honom. Han har ju fel, men man tror honom. Och det är omöjligt att inte beröras när han förebrår sig själv över ett svek i låten Skulle aldrig hända oss. Exemplen är många, men i slutändan handlar det om samma sak: Winnerbäck är en stor låtskrivare därför att han helt enkelt och på ren svenska vågar vara jävligt deppig, ocool, oironisk. Trots det säljer han multum och är omhuldad och folkkär som få. Eldtuppen är inget stort steg, rent konstnärligt, men den ringar in allt som Winnerbäck är och gör bäst.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Tror jag hittar hem eller den thåströmskt mullriga Precis det där

Om ni gillar detta: Thåström – Kärlek är för dom, Ulf Lundell – Den vassa eggen