Recension: Hilary Woods – Birthmarks

hilary

Den irländska singer-songwritern Hilary Woods har sedan sin tid som basist i indiebandet JJ72 släppt ett soloalbum och två ep:s i eget namn. På förra solalbumet, Colt (2018), tog hon många steg från JJ72 och utvecklade i samma drag det sköra folksound hon presenterade på de båda ep:na till något helt nytt. Något mörkare, mer experimentellt. På nya albumet Birthmarks, släppt 13/3 på lysande Sacred Bones, är hon närmare att fullända sitt sound än hon någonsin varit innan.

Den ack så hippa musiksajten Pitchfork kallar skivan för ofokuserad och jag förundras. Enhetligheten och fokuset är min mening snarare slående. Woods är en mästare på karg, råkall och närmast paganistisk folk och blandar detta, perfekt avvägt, med ambientindustriella ljudexperiment, bestående av field recordings och analoga synthar. De båda uttrycken flyter ihop, överbryggar varandra och det sker sömlöst. Öppningsspåret ”Tongues of Wild Boar” (för övrigt en av årets tre bästa låtar) är det perfekta exemplet på hur Woods bäst sammanfogar uttrycken. Den låten är lika mycket PJ Harvey anno White Chalk som den är Sällskapet. Ett annat strålande exempel är ”Through the Dark, Love”. Låten inleds med vad som närmast kan beskrivas som power electronics, för att sedan glida över i ödslig folk. Stundtals låter hon rent förhäxande. Apokalyptiska ”The Mouth”, med sitt tunga, släpande beat och sin knastriga, processade elektronik, är plattans mäktigaste stund. Att den mynnar ut i industriexperimentet (och klockrent döpta) ”Cleansing Ritual”, som i sin tur leder till skivans sista spår, ”There Is No Moon”, visar på Woods träffsäkerhet. Genom de två förstnämnda spåren färdas vi genom en renande skärseld innan vi lättade och lättare kommer ut på andra sidan. Himlen ovan må vara tom, men luften är ren.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Tongues of Wild Boar”

Recension: Bright Eyes nya singel Persona Non Grata

brighteyes

Ända sedan omkring årsskiftet, när bandet plötsligt visade livstecken på sociala medier, har man gått och väntat. Väntat på Bright Eyes nära förestående comeback. Senast vi hörde från bandet var 2011 då de släppte sitt sjunde album, The People’s Key. Conor Oberst har visserligen varit aktiv sedan dess, och släppt skivor i eget namn, med Desaparecidos och med Better Oblivion Community Center, men inget har riktigt nått upp till Bright Eyes mytologiserade nivåer (även om soloskivan Ruminations var nära).

Det är ju något alldeles speciellt med Bright Eyes. Folk i min generation har vuxit upp med dem. Conor är född 1980, jag själv -85. När alla vi sköra, vilsna och av världen nedtyngda åttiotalister i vår ungdom gick igenom våra kriser gjorde Conor det också. Och när han släppte plattor om det fick vi någon i vår egen ålder som (i närmast realtid!) sjöng om våra sorger och våra sår på ett språk vi kunde ta till oss. Och när Conor åldrades gjorde vi det också. Musiken blev mindre direkt, fick fler lager. Lyriken likaså. Ångesten försvann aldrig, blev på ett sätt aldrig lättare, men den tog sig nya uttryck. Blev mindre svartvit. Precis som i livet självt. Bara 2016 års Ruminations påminner om det där tidigaste Bright Eyes-uttrycket. Där är musiken rak, avskalad. Lyriken blottar själens allra innersta plågor. 2016 genomled jag ett på det personliga planet uselt år, och Ruminations passade lika fint då som Fevers and Mirrors gjorde när jag först hörde den, i början av 00-talet.

Bright-Eyes
Foto: Shawn Brackbill

Och nu är Bright Eyes alltså tillbaka. I dessa närmast apokalyptiska kristider man väl aldrig trodde att man skulle behöva uppleva. Och som vanligt är Conors och Bright Eyes tajming klanderfri. ”Persona Non Grata”, utgiven idag via Dead Oceans, är en pianobaserad ballad av klassiskt BE-snitt. Den hade låtit fullt rimlig på nästan vad som helst som bandet släppte under mitten av 00-talet. Varje ny Bright Eyes-skiva känns som en reaktion på den som kom innan. 2011 års The People’s Key blandade elektronik med gitarrer och svårdechiffrerade texter. Om den organiska, djupt personliga ”Persona Non Grata” är något att gå på kan vi den här gången vänta oss en betydligt vemodigare och jordnära skiva. För jordnära är låten, med sin tidlösa folkmelodi och klassiska instrumentering. Och vemodet går inte att värja sig mot – vare sig i melodin eller i texten om försoning, syrlig självkritik och hängivelseVad som vidare förstärker både vemodet och den jordnära känslan är säckpiporna som dyker upp vid ett par tillfällen. Conors keltiska arv får här lov att ta plats och de spelar en melodi så vacker att den kan ta knäcken på vem som helst.

Den inbokade världsturnén är satt på standby tills vidare, men bandet hälsar i ett pressmeddelande att de kommer att släppa ett album i år alldeles oavsett. Betryggande, säger jag. ”Persona Non Grata” är ett fantastiskt styrkebesked från ett band jag bittert saknat, och ett BE-album är precis vad vi behöver i år.

Lyssna här:

Recension: Morrissey – I Am Not a Dog On a Chain

mozdog

Efter några år av rabalder och kontroverser är han nu äntligen tillbaka – barden från Stretford, ”the real poet laureate”, Steven Patrick Morrissey. Tolfte soloalbumet i ordningen är det (trettonde, om man räknar fjolårets coverplatta California Son) – och det är hans bästa på länge. Mycket länge.

Trots flera höjdpunkter på vardera skiva tillhör hans två förra album med eget material, World Peace is None of Your Business och Low in High School, i min mening hans absoluta bottenskikt. När de två första singlarna inför nya albumet släpptes var jag i det närmaste övertygad om att ett nytt stolpskott var på gång. Jag tyckte inte om dem – i synnerhet inte ”Bobby, Don’t You Think They Know?”. Jag har varit ett troget Morrissey-fan sedan åtminstone någon gång runt 2002-2003. Jag har varit med i medgång, som den makalösa peaken runt 2004-2006, och i motgång (vilket i princip innebär hela 10-talet). Jag har kritiserat honom, men till syvende och sist har jag varit lojal. Han har betytt (och betyder) för mycket. Att nivån på singlarna visade sig på intet vis vara representativa för skivan innebar därmed för mig en glädje jag inte alls hade räknat med.

Redan vid första spåret börjar jag starkt misstänka att det kan vara något stort på gång. Trots en del väl cyniska textrader (något som tyvärr blivit alltför vanligt i Morrisseys tidigare så varma lyrik) är ”Jim Jim Falls” något av det musikaliskt mest intressanta som Morrissey släppt på mycket länge. Elektroniken, den tunga atmosfären i verserna och det malande drivet gör den till en släkting i rakt nedstigande led till 2006 års mästerverk ”Life is a Pigsty”. Spår två och tre, singlarna ”Love is On It’s Way Out” respektive ovan nämnda ”Bobby…”, har jag redan skrivit mycket om (här och här). Titelspåret, sedan, är ett slags lekfull 60-tals-pastisch, med en text om hur Morrissey är en modig fritänkare och sanningssägare och alla andra är får. Den kommer inte att bli ihågkommen som en av hans mest klassiska låtar. Det är dock vågat av honom att lägga skivans tre sämsta låtar efter varandra – dessutom så tidigt på skivan. Men sedan blir det genast bättre.

What Kind of People Live in These Houses?” är den enda låten på skivan som låter som gamla klassiska, jangliga Moz. Den har skivans klart starkaste melodi, påminnande om den klassiskt engelska gitarrpop som Alain Whyte skrev runt 1994-1997. Dessvärre lider texten av den där onödigt kalla cynismen och en misantropi utan glimten i ögat som fanns hos Moz mest misantropiska lyrik förr, vilket stoppar låten från att bli en av skivans verkliga höjdpunkter, men med lite tid kan den växa ytterligare. ”Knockabout World” är ännu en fin poplåt, men mer orkestral och med mer elektronik. Och stark är den, och här visar sig äntligen den kärleksfulle Moz. ”You’re okay by me”, sjunger han och hjärtat mitt smälter lite grann.

mozfine

De senaste åren har Morrissey varit märkligt fixerad vid sex och den här plattans ”sexlåt” heter ”Darling, I Hug a Pillow”. Tidigare har han sjungit om ”shaven caves” och om hur han vill att kärleksintresset i fråga i princip ska sätta sig på hans ansikte. På ”Darling…” är han betydligt mer subtil och inte alls lika ekivok. ”Why can’t you give me some physical love?” undrar han, och förklarar hur han, på grund av sin tilltänkta partners irriterande frånvaro/avhållsamhet, i frustration tvingas krama en kudde. Det är inget melodiskt underverk, men en följsam, varm historia som är lätt att tycka om. Ännu intressantare blir det på mästerliga ”Once I Saw the River Clean”. Inte heller den förlitar sig på en stor melodi, men väl på en djupt personlig text, ett suggestivt elektroniskt driv och en fantastisk stämning. Rader som ”I walked with my grandmother/Cornbrook Street, where incomplete/She would never be again/A Dublin dancer, free and young” är bland de mest drabbande och mest personliga han skrivit på en herrans massa år. Slut ögonen och det är tidigt 70-tal, strax söder om Manchester.

Pianot i introt till nästa låt, ”The Truth About Ruth”, är ett slags återanvändning av pianot i ”In Your Lap”, från Low in High School. Föga förvånande då musiken i de båda låtarna är skrivna av Gustavo Manzur, den stora belastningen i Morrisseys band. Manzur har förstås också skrivit både ”Love Is On It’s Way Out” och ”Bobby…”. ”The Truth About Ruth” är dock bättre än båda dessa, men framförallt tack vare texten (musikaliskt har den egentligen ingenstans att ta vägen). Morrissey har alltid varit en feministisk förkämpe och alltid lyft fram trans-, queer och androgyna personer (som Lypsinka, Jobriath, Wayne County, Klaus Nomi, New York Dolls osv.), men sällan eller aldrig har han öppet sjungit just för dem – men nog är det väl det han gör nu? ”Ruth is John”, sjunger han, och fortsätter: ”The life you lead, straightforward and bland/Everything happens according to plan/But some people fight just to take root/In a world ill-equipped for the truth about Ruth”. I tredje versen blir det än tydligare: ”Oh, bully for you, oh, bully for you/Your groin and your face, they slip right into place/So masoned and carved, your arrow is drawn/You know who you are, yet you have no idea”. Vi som fötts med rätt kön har det väl förspänt, men för alla andra blir livet till en livslång kamp för att överhuvudtaget få känna att de har en plats någonstans. Morrissey hårdrar det förstås, och utanförskap kan många känna, men där finns ändå en viktig poäng. Men givetvis är detta inget som media kommer att skriva om eller lyfta fram.

Skivans längsta låt är den nära åtta minuter långa ”The Secret of Music”. En märklig låt, som man vid första anblick kan tycka är onödigt lång. Den pågår, hypnotiskt, rytmiskt,  nästan psykedeliskt, och man förstår till en början inte riktigt varför eller vart den är på väg, men efter några lyssningar känns det behagligt. Jag vill inte ur den där hypnosen. Texten är lika märklig, men med näsan i texthäftet vecklar även den ut sig efter ett antal lyssningar. Rader som ”Fat bassoon/Clear as the moon/But nothing now can take away my gloom/Triangle/Fiddle Stradivarius/I’d like to cause a fuss” är bland mest poetiska på skivan. Likaså ”Bom, bom, bom, the drum/Cymbals symbolize your mind/I think that you should cry/Classical guitar/Lover new, oh yes, you are/Pan pipes save a life/No angelic flute/Can F hold/A harping soul?/Each song ends with a gong”. Ett vågat uttryck, på ett sätt man inte hört sedan låtar som ”The Teachers Are Afraid of the Pupils”.

Skivan avslutas sedan med den vackra halvballaden ”My Hurling Days Are Done”. Precis som i den fantastiska ”Once I Saw the River Clean” återbesöker Morrissey här barndomen. Han konstaterar hur tiden obönhörligt skördar vilka offer den vill och att det snart är hans egen tur. Han släpper på garden och minns hur modern och en nallebjörn utgjorde och symboliserade hans första uppfattning om tid och förgänglighet. Det är en drabbande låt, där den snart 61-åriga ikonen ser slutet på både livet och karriären. Morrissey sjöng om sin egen död redan 1985, som 26-åring, på Smiths-b-sidan ”Asleep”, och har sedan dess återbesökt ämnet på i stort sett varje album (den fysiska döden, men också den konstnärliga). Men nu, efter perioder av hälsoproblem och pariastatus i media, känns det svårare att slå det ifrån sig. Morrissey själv har aldrig påstått att detta skulle vara hans sista skiva, men om det är det lämnar han oss verkligen med fanan högt.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Once I Saw the River Clean”, ”Jim Jim Falls”, ”My Hurling Days Are Done”

Om ni gillar detta: Morrissey – You Are the QuarryMorrissey – Southpaw Grammar

Videopremiär: MÄBE – Änglamakaren

Strömstadsrockern MÄBE släpper tre nya digitala singlar våren 2020, med en månads mellanrum, och med start nu på fredag, den 20:e mars. Det rör sig om tre nyskrivna låtar, med tre äldre låtar i nya avskalade versioner som bonusspår. Allt inspelat under senvintern 2019. Först ut är den mycket thåströmska dängan ”Änglamakaren”. Om den har MÄBE själv följande att säga:

Första singeln Änglamakaren är till stor del en improviserad låt, den råkade bara bli just såhär den gången vi spelade in den. Hade vi spelat in den en annan gång hade den förmodligen låtit ganska annorlunda. Det är en låt som kommer ändra sig varje gång man lirar den – och sånt älskar jag!

 

Videon till ”Änglamakaren” är regisserad av Adam Samuelsson, med ljus av LiveLab AB, och den har premiär NU!

Recension: Meipr – Kolekto

kolekto

Svenska dark ambient-mästarna Meipr (Peter Josefsson och Henrik Meierkord) följer upp sina bägge lysande fullängdare Egalité och Egalecto med den lika lysande samlingsplattan Kolekto. Kolekto är bandets första släpp på cd (tidigare har de bara gett ut sin musik digitalt och på kassett). Kolekto samlar guldkorn från de båda fullängdarna, outgivet material och outtakes från albumsessions.

I dessa kristider behövs ett soundtrack. I min bok är få band bättre beskaffade för detta än Meipr. Med den geniala kombinationen av brännhet elektronik och djupt olycksbådande stråkar målar de upp en värld i kris och i brand. Med samhällsläget av i dag som fond blir lyssningen både skrämmande och trösterik. Skrämmande för att Meiprs musik inte längre känns som endast konst, trösterikt för att det alltid är ack så betryggande att kunna spegla sig och sin omvärld i just konsten. Kan man det är man aldrig ensam. Lyssna bara på sci-fi-balladen ”Sommersonne”, den mäktiga ”Schlangenbisse” eller den totala ödsligheten i tidigare outgivna fullträffen ”Doux”.

Ska man klaga på något är det väl att skivan, trots sina tio spår, känns lite för kort. Men det där är en bagatell, kanske till och med inbillad.

Vare sig ni sitter i karantän, är ute bland ödeläggelsen, eller lever precis som vanligt rekommenderar jag denna skiva. Lyssna och ni kommer att förstå.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Schlangenbisse”, men kan lika väl välja en annan.

Om ni gillar detta: Meiprs båda andra album

Jocke Berg 50 år – 482 MHz rankar Kents 50 bästa låtar

jocke2
Foto: Festivalrykten

Som de flesta dysterkvistar födda på 80-talet har även jag en mångårig relation till Kent. Jag var omkring 17 år när en vän till mig, efter enträget övertalande, fick mig att lyssna på Isola – bandets då fem år gamla deppklassiker. Det tog knappt en genomlyssning för att få mig att kapitulera. Jagad av en melankoli och sorg jag vid det laget hade svårt att sätta ord på eller ens erkänna, kände jag omedelbart igen mig i skivans såriga melodier och Jocke Bergs texter om kärlekslöshet och utsatthet. Jag var långt ifrån främmande för svårmodig musik, men Isola öppnade fördämningen en gång för alla.

Sedan den där hösten 2002 har Kent hängt kvar, även om vår relation varit väldigt av och på. Stundtals har jag spytt galla över deras hybris och ojämna album, stundtals i det närmaste hulkat på min kammare till någon av deras många klassiker. Jag har gått långa perioder utan att lyssna på dem alls, och lika långa perioder då jag inte kunnat stänga av dem. Men jag har aldrig släppt dem.

För mig var de som bäst mellan 2002-2008. Då skrev Jocke sina bästa, mest personliga, texter, sina mest sammansatta och fokuserade kompositioner, och soundet var en perfekt avvägning mellan synthar och gitarrer. Du & jag döden och The Hjärta och Smärta EP tillhör det här landets allra största inspelningar. Tillbaka till samtiden är ett av pop-Sveriges mest underskattade album. Vapen och ammunition är min generations Rumours. För att inte tala om alla b-sidor som släpptes under de här åren. Kents b-sidor har alltid varit mytomspunna, men under 00-talet var de särskilt fina.

Vare sig jag fortfarande lyssnar aktivt på Kent eller ej, är det omöjligt att förneka att Jocke Berg sannolikt är det här landets finaste popkompositör. Han står med ena foten i det mest kommersiella medan den andra är för evigt förankrad i det mest svärtade av det svårmodiga. Han har perfekt insyn i bägge världar och det är det som genererat all den framgång han haft. Det är det som gör att han tilltalar en så stor del av befolkningen.

Jag har skrivit den här texten och satt ihop listan för att visa lite uppskattning, be om ursäkt för att min kärlek varit så ambivalent de senaste tio åren, och för att, på Jocke Bergs stora dag, lyfta fram hans odödliga gärning för svensk pop. Tack, Jocke. Och grattis.


Kents (och Jocke Bergs) 50 bästa låtar, någotsånär rankade:

Tre recensioner, 2020-03-15


 

Human ImpactHuman Impact

– I nya bandet Human Impact samlas medlemmar från legendariska New York-band som Cop Shoot Cop, Swans och Unsane – och det låter därefter. Vi pratar naturligtvis industrirock indränkt i Hudsonflodens slam, metalliska klanger och tuggande köttkvarnsgitarrer, och texter om ett samhälle i fritt fall. Men tro nu inte att det är gasen i botten som gäller. Icke. På Human Impacts debutalbum finns också ett slags vredgat vemod, minnande om 482 MHz-favoriter som Have a Nice Life, och stundtals även en postindustriell experimentlusta. Här finns också låtskriveri och ett ypperligt musicerande. Lyssna på höjdpunkter som ”Cause” och ”November”. Lyssna på Chris Pravdicas skorrande, sträva bas. På Phil Puleos åskoväderstrummor. Lyssna på allt. Detta är ett av årets bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Cause”

Om ni gillar detta: Swans – Holy Money


Then Comes SilenceMachine

– Singeln ”We Lose the Night” lovade ju så gott. I min recension kallade jag den för ”en klassisk, tidlös goth-dänga som alla med minsta smak för den mest svärtade formen av postpunk lär älska” – och det står jag för. Det är en bra låt. Den inleder det svenska gothbandet Then Comes Silences femte album, och förstår jag varför. För vad som följer är tio avsevärt sämre kopior. Vad som följer är tio låtar som alla går i samma tempo och som alla lider av samma tråkiga uppbyggnad: sega, långa transportsträckor till verser, som obrottsligt följs av melodramatisk/gapig refräng, och som tyngs ner av fläskiga gitarrer, en sångare med ett enda känsloläge (likgiltighet) och en total renons på melodi.

I pressreleasen pratades det om att plattan var mer rock än tidigare, men eftersom singeln ändå var såpass bra slog jag ifrån mig den oro jag initialt kände över detta. Tänkte att de med rock kanske menade Christian Death eller Fields of the Nephilim. Så var ej fallet. Machine låter i jämförelse mer Takida än FotN. Det är en bredbent, stabbig röra för alla som tycker att skinnbrallor, häftiga frisyrer och kajal är äkta gothrock.

Betyg: 3/10

Bästa låt: ”We Lose the Night”

Om ni gillar detta: Gå tillbaks i historien och lyssna på giganter som ovan nämnda Fields of the Nephilim, Sisters of Mercy, Killing Joke etc etc.


The Hanged ManAs the Tower Fell

As the Tower Fell är The Hanged Mans andra album och det följer upp den djupt suggestiva debuten Of Blood Is Full från 2017. Denna gång är tongångarna luftigare, med ett större fokus på popkänslan man på debuten mest kunde förnimma.

Att det skulle bli en sådan platta kunde man ana redan på fina singeln ”Good Dreams” i vintras. Där varvade Rebecka Rolfart & co The Cure med Kate Bush – och merparten av albumet går i samma anda. Inledande ”Turn” och ”Fall” är lysande, drömsk krautpop. ”Hasche” låter som en lite mer psykedelisk Jack Tatum (Wild Nothing). Även den låten släpptes som singel (och har också fått en fin video), men är inte lika stark som ”Good Dreams”. ”Stream of Life” känns som en uppdaterad version av The Cure anno The Head on the Door och låter samtidigt lika mycket pop som förhäxande pagan-psykedelia. Ska man plocka ut en ”grower” från skivan är ”Stream of Life” den givna kandidaten. Den tedde sig motsträvig och grå till en början, men för varje lyssning vecklar den ut sig och suger in en mer och mer.

Men plattan är inte bara pop i olika former. På droniga ”I Fell Off” – en av albumets höjdpunkter – hör man dels tidiga Hanged Man och dels, i de tunga gitarrerna, Sunn O))). En annan höjdpunkt, och ett slags musikaliskt syskon till I Fell Off, är Anna von Hausswolff-doftande ”No Faith”. ”No Faith” är också det sista vi hör innan skivan rundas av med det vackra och instrumentala ambientstycket ”Heaven’s Hole” – en komposition som Bowie och Eno knappast skulle sagt nej till när de 1977 spelade in mästerverket Low.

The Hanged Man har inte bråttom, men det börjar blir tydligare och tydligare att de är på väg att bli ett av Sveriges intressantaste alternativpopband. De låter inte popkänslan stå i vägen för mörkret och vice versa – och det är ett vinnande upplägg.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”I Fell Off” och ”Stream of Life”

Om ni gillar detta: The Cure – The Head on the Door (eller The Top)

 

Tre recensioner, 2020-03-07

Tre obskyra plattor ytterst få har hört talas om – men desto viktigare att lyfta fram dem. Eller hur? Varsågoda.


 

Micke Herrström SkelettVädret

– Micke Herrström är en av de producenter i Sverige med tyngst CV. Thåström-klassikern Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal? Herrström bakom spakarna. Osslers mäktiga trippel Krank, Ett brus och Stas? Samma sak där. Vidare kan även Fatboy, Ane Brun, Moneybrother och Kristofer Åström nämnas. Herrström är med andra ord en jävel på ljud. På detta hans fjärde soloalbum (men första under namnet Micke Herrström Skelett) är det tydligt att förmågan alltjämt hänger i.

Han har skrotat gitarrer och livetrummor och istället gått all in på tät, sluten elektronik. Soundet är ofta minimalistiskt och klaustrofobiskt, och bäst blir det på öppnaren och tillika titelspåret och efterföljande light-bodyn ”OCD”. En annan höjdpunkt är den schizofrena stalkerpärlan ”Isabel” (som också bjuder på en återanvändning av Billy Idols odödliga ”White Wedding”-riff). Där luckras också soundet upp en aning. Textmässigt rör sig Herrström kring sjukdom, död och samhällelig och personlig kollaps – men inte utan galghumor och glimt i ögat. Herrström bjuder också på en cover på/fri tolkning av The CuresA Forest”, som fått namnet ”In i en skog”. Musikaliskt är den snygg och lyckad, textmässigt klart godkänd, men samtidigt är jag betydligt mer intresserad av Herrströms egna kompositioner.

Skivan är knappt en halvtimme lång, men ändå känner jag att det skulle sitta fint med lite mer dynamik. Låtarna varierar i kvalitet, men inte så mycket vad gäller ton och sound. Till nästa gång vill jag ha mer av den varan, för på det hela taget är detta ett mycket spännande projekt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”OCD”

Om ni gillar detta: Abu NeinI Will Rise EP


 

Keely ForsythDebris

– Den engelska skådespelerskan Keely Forsyth har släppt årets hittills bästa debut. Debris är sentida Scott Walker när han var som mest avskalad (Rosary, A Lover Loves, Blanket Roll Blues). Debris är Nico och hennes kolsvarta sorgesånger och Dead Can Dance kompade endast av ett fåtal akustiska instrument. Debris är ensamma tankar omslutna av ett vindpinat och kärvt nordengelskt klimat (Forsyth är född i Oldham, bosatt i Harrogate). Debris är också ett sätt att handskas med den särdeles svåra depression som Forsyth drabbades av 2017 – en depression som tog sig extrema fysiska uttryck och till och med gjorde henne förlamad i tungan. Musiken blev en väg ut ur detta. Akustisk gitarr, stråkar, här och var ett piano (elektronik finns med bara i undantagsfall), ramar in denna utsökta, mörka, samling avantgardistiska sånger – musikstycken som tillsammans verkar renande, som katarsis, och håller en i handen genom skuggorna.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”It’s Raining

Om ni gillar detta: Nico – The Marble Index


 

Deerest – Cochlea

– På västgötska Deerests (Linnea Talps) debutalbum samsas drone med mörk pop. Gitarrer med orglar. Tomrum med ljud som verkligen tar plats. Det är en imponerande debut, som starkt minner om Anna Von Hausswolff och vars stämning tränger sig in under huden på en – vare sig man vill det eller ej. Och precis som på ovan nämnda Keely Forsyths debut är stämningslandskapet på Cochlea vindpinat och rått. Molnen hänger lågt, existensen på en skör tråd. Sångerna är mäktiga och något att hålla fast i när det viner som värst omkring en. Vad som mer är mäktigt är Linneas röst. Hon är på god väg att sälla sig till vokala urkrafter som Nicole Sabouné och redan nämnda Von Hausswolff. Ingen dålig bedrift efter blott ett album.

Cochlea är alltså hennes första platta, men jag hoppas på fler och det snart. Detta är en karriär jag ser fram emot att följa.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Deep Down/Soft Mind

Om ni gillar detta: Anna Von HausswolffDead Magic