482 MHz:s adventskalender: Lucka 24

Kalenderns sista lucka kräver ju något alldeles extra, inte sant? Så jag bad min ovärderlige vän Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson att spela ”Children’s Atom Bomb” exklusivt för 482 MHz. Eftersom han är godheten själv sa han ja. Låten, hoppfullt vemodig indiecountry om den typen av renaste kärlek som ingenting rår på, är en av årets tre bästa och versionen nedan är kanske den ultimata. Som en bonus får vi även höra en raritet från Thomas första platta.

Det är således med skamlös stolthet och otyglad glädje jag presenterar I’m Kingfisher, live och exklusivt på 482 MHz. Varsågoda. Och god jul.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 19

I mitt tycke är Scott Walker en av de allra mest integritetsfulla, innovativa och modiga artisterna och låtskrivarna i populärmusikens historia. Han gick från flickidol i The Walker Brothers, via Brel-vurmande och komplex crooner, till avantgardistisk mästare utan dess like. En utveckling som saknar motstycke, och där kvalitetsmusik, oavsett uttryck, alltid var en garanti. Han var dessutom högintelligent, rolig och blygsam, och full av intressanta saker att säga om sin musik och om livet. Därför bjuder jag i denna lucka på en intervju med Scott, gjord 2006 i brittiska TV-programmet The Culture Show, inför releasen av Scotts mästerverk The Drift. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 17

1985 var Einstürzende Neubauten den alternativa musikscenens mest innovativa band. Deras fullständigt oortodoxa sätt att musicera på lät som ingenting annat. Samma år gav de ut vad som än idag står sig som ett av deras bästa album, Halber Mensch. Men fokus i denna lucka ligger på filmen Halber Mensch, som gavs ut året därpå och filmades i Japan av regissören Sohgo Ishii. Halber Mensch är ett fantastiskt stycke musikfilm, som perfekt fångar bandets anda. Scenerna i den övergivna fabriken är som porr för den som går igång på skrot, glas och smuts. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 15

Jag kan inte genomföra den här kalendern utan att ägna åtminstone en lucka åt Jason Molina – en av de största, främsta och mest älskade husgudarna jag har, och en artist och låtskrivare jag ständigt återkommer till.

Idag ger jag er en konsert med Songs: Ohia från klubben The Empty Bottle i Chicago, Il, i januari 2000. Molina var då aktuell med rykande färska Songs: Ohia-albumet The Lioness, men skulle under året även släppa fullträffarna Ghost Tropic och Protection Spells. Konserten ifråga är precis så kärv, sparsmakad, varm och melankolisk som man förväntar sig, och Molina varvar Lioness-låtar med osläppt material och deep cuts från tidigare plattor. En av höjdpunkterna är en version av ”The Dark Wrong Turn”, som fullständigt kör över en. En annan den alltid lika hjärtekrossande ”Being in Love”.

Att lyssna på Jason Molinas musik är som att tillsammans med någon som älskar och förstår en förbehållslöst vandra genom ett råkallt novemberlandskap, lika hoppfull och trygg som gränslöst sorgsen. Jag fick aldrig se honom live (Molina gick tragiskt bort i mars 2013), men jag är glad att YouTube är en fullkomlig guldgruva för livematerial med honom (särskilt kanalen Songs:Ohia Video Archive). Konserten nedan är blott en av oräkneliga pärlor att upptäcka. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 10

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan 1979 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith (1981), bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de raka vägen in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982. Plattan, som fick namnet Pornography, är än idag det tyngsta och det mörkaste de gjort – så gott som helt renons på ljus – och i Cure-diskografin är det bara Disintegration som är bättre.

Turnén som följde var lika påfrestande den, och det var inte ovanligt att slagsmål utbröt mellan både bandmedlemmarna sinsemellan och bandet och publiken. Efter turnén splittrades bandet för ett litet tag. Men allt var inte katastrof för The Cure 1982, vilket dagens lucka visar. På våren -82 spelade de in en minispelning för fransk TV i Paris-studion Davout – och det är bland det bästa som överhuvudtaget filmats med bandet. Setlisten, med övervägande låtar från Pornography, är becksvart. Den skakiga och korniga bilden och det lite burkiga ljudet bidrar kopiöst till stämningen. Det är möjligt att bandet helst vill sjunka genom jorden, men deras framträdande är fläckfritt. Minimalistiskt, tajt, svärtat.

Denna spelning är ett måste för alla minsta intresse av goth, postpunk eller suggestiva och obehagliga tongångar i allmänhet. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 7

En poäng med den här kalendern är att få lyfta fram udda låtar, videor eller vad det nu kan vara – sådant som annars kanske inte får den uppmärksamhet det förtjänar. Dagens lucka har det syftet och vigs åt ingen mindre än Nick Cave och hans Bad Seeds. Vi ska titta på ett av mycket få framträdanden av den kriminellt förbisedda låten ”Mercy” (ursprungligen hämtad från plattan Tender Prey, 1988). Låten, en midtempo-bluesig sorgesång om en profet i kris eller en konstnär på dekis i missbruksträsket, har enligt setlist.fm endast spelats live 86 gånger – de flesta gångerna på 90-talet och senast 2005. 1996 filmade tysk TV en av de konserter där låten spelades. Och tack vare YouTube-användaren Morbazan kan vi nu avnjuta denna mäktiga musikstund när helst vi vill. Som nu till exempel. Varsågoda.

Ps. lyssna lite extra på Blixa Bargelds makalösa gitarrutbrott runt 03:00-strecket. Ett bevis på vilken suverän gitarrist han är.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 5

Efter en intensiv vecka växlas nu tempot ner denna lördag. Dagens lucka ägnas industrilegenderna Einstürzende Neubauten och deras nya singel “La Guillotine de Magritte”. Låten, onekligen en av hösten och vinterns bästa, går i samma suggestivt förföriska stil som deras mästerliga album Alles in Allem, som släpptes i våras, och rekommenderas alla som vill åt en mystisk, skugglik lördagskänsla. 2020 må ha varit ett skräpår, men det har verkligen varit särdeles fint vara Neubauten-fan.

Till singeln har dessutom en mycket stilig video gjorts. Se den här: