Recensioner: 2021-02-11

The grinding horrors of daily life are softened by song.” Och med de orden, en ny bunt recensioner. Varsågoda.


Angst SessionsEvighetsträd

Det är inte mycket som skiljer Angst Sessions sologrejer från musiken han skapar ihop med Offermose i duon Den sorte død eller för den delen den musik som Offermose gör som soloartist. Det är alltjämt filmisk dungeon synth med blinkningar till såväl nordiska urskogar som till det forna östblocket och till zombie-apokalypser – det är bara det att både Den sorte død och Offermose förvaltar soundet och genren mer dynamiskt och med mer gripande resultat än vad Angst Sessions gör på nya soloalbumet Evighetsträd. Här blir det istället lite för tunt och lite för jämntjockt. Plattan hade behövt mer tyngd och låtarna lite mer personlighet. Men även om jag gnäller nu – och det gör jag – är det inte tal om ett stort misslyckande för Angst Sessions. Men jag hade förväntat mig något mer drabbande.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Kolmila

Om ni gillar detta: Den sorte død – Bundløse søer


RomeParlez-Vous Hate?

De senaste fem åren har Jerome Reuter varit mycket generös med Rome-album. Förutom fem traditionella studioalbum (inklusive föreliggande platta) har han sedan 2016 även släppt två instrumentala martial-industrial-plattor, en mini-lp och två sessions-plattor. Problemet har dock varit att studioalbumen kraftigt pendlat – och det mellan briljanta (The Hyperion Machine), underpresterande/famlande (Hall of Thatch), jättebra (Le Ceneri di Heliodoro) och rena besvikelser (The Lone Furrow).

Det var alltså med viss ängslan jag tog mig an Reuters senaste giv, Parlez-Vous Hate?. De två första singlarna, det kvintessentiellt rome-ska titelspåret samt den hotfulla, malande, lysande ”Panzerschokolade”, om psykotiska, meth-pundade nazi-soldater under Andra världskriget, lovade gott. Men ändå. Man kan aldrig riktigt veta. Min ängslan byttes dock snabbt ut mot glädje när jag efter blott en genomlyssning kunde fastslå att detta är Romes bästa platta sedan 2016 års fantastiska The Hyperion Machine.

Äntligen ett fokuserat album, fritt från gästartister, med en koherent och renodlad samling låtar i fokus. För det här är verkligen ett album som bygger på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes bästa album – oavsett om det rör sig om den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All” (eller någon av de andra höjdpunkterna på plattan, för den delen). Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Rome precis som jag vill ha honom.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Blood for All” eller ”Feral Agents

Om ni gillar detta: gräv vidare i Romes katalog och tacka mig efteråt

Recensioner, 2020-09-12

______________________________________________________________________________

And We Should Die of That RoarDeathbed Lullabies

– Bakom det matiga, men coola, artistnamnet döljer sig svensken Hardy Hum (ett annat artistnamn?), och Deathbed Lullabies är vederbörandes andra album. I Hardys värld är det 1800-tal, i Klondike, Alamo, Calgary eller längs the Oregon Trail. Dammet yr när de laglösa och deras springare rusar fram över vägarna. Hardy sitter ensam längst ner i en saloon någonstans och grubblar över livet, döden, överlevnad och förluster. I verkligheten är vi dock i Sverige år 2020. I bästa fall hålls den kärva verkligheten stången, och låtar som ”I Found God”, ”I’m Bad News” och ”Hands Clapping” förflyttar en till en förvisso mörk och hård plats, men en klart intressantare plats än den vi nu tvingas leva i. Dessvärre är det inte alltid så väl. Ibland bryts illusionen och Hardys uttryck känns krystat och sökt. Egentligen klandrar jag honom inte. Tom Waits-plattorna har liksom bara snurrat några gånger för mycket och han har haft näsan i för många böcker om gamla västern. Konstigare saker har definitivt hänt, men om han tonar ner detta till nästa platta kommer det betyget bli högre – för det är inget fel på hantverket.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”I Found God”

Om ni gillar detta: Colter Wall – Imagninary Appalachia


RomeThe Lone Furrow

– Romes fjortonde studioalbum (om man räknar fjolårets Dublin Sessions och 2016 års Coriolan, men utelämnar EP:n Berlin) är annorlunda. Aldrig förr har Jerome Reuter lutat sig så mot gästartister och interludium som han gör här – och jag förstår inte varför eftersom låtarna, de rena låtarna, där det bara är hans röst som hörs – är fantastiska. Eller, jo, jag förstår hur man till exempel kan känna att Aki Cederbergs skaldande i ”Masters of the Earth” lägger till ett extra lager till mäktiga ”Tyriat Sig Tyrias”, men jag tycker inte att dessa utflykter tillför något oumbärligt. Jag får snarare känslan av att Jerome känt sig nödgad att ta till utfyllnader. Kan denne låtskrivargigant, som släppt knäckande album närapå varje år sedan 2005, tillslut åkt på en släng av skrivkramp? Kanske går jag för långt i mitt resonerande nu – låtar som ”Kali Yuga über alles”, brexit-elegin ”On Albion’s Plain” och tidigare nämnda ”Tyriat Sig Tyrias” hävdar ju det – men jag är inte säker. När plattan är som bäst är den fantastisk, men dipparna gör mig frustrerad.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Kali Yuga über alles”

Om ni gillar detta: Rome – Le Ceneri di Heliodoro


VortexHelioz

– När hörde du senast en platta om solmytologi? Nej, precis. Udda, som bara den, men likväl och utan tvivel är Vortex femte album ett av årets allra bästa dark ambient-släpp. Bakom namnet Vortex finns tysken Marcus Stiglegger, och efter den mycket imponerande album trilogin Kali Yuga, Moloch och As Gods Fall är han nu alltså tillbaka med ett nytt album – baserat på och inspirerat av olika kulturers och religioners mytologier om solen.

Den här gången rör han sig han bort från den rena dark ambienten och hämtar inspiration från dels neo-folk och dels Allerseelens militaristiska och postindustriella rytmer och låtstrukturer. Det skänker både nyans och dynamik åt låtarnas annars tunga drones och industriella klanger. Och i likhet med nyss omskrivna Rome tar även Stiglegger hjälp av gästartister – men här tillför de något. Tyngst och bäst blir det på ”Man of Fire”, där Lamia Vox gästar. 

Stiglegger lyckas med sitt femte album under namnet Vortex, denna gång djupt försjunken i tankar kring solen och vad den gör och har gjort med människan, skapa skönhet, skräck och tyngd. 2020 har varit ett starkt dark ambient-år, och Helioz hör till gräddan.


Bonus:

Bruce Springsteen – ”Letter To You

– Fjolårets solo-fullträff Western Stars var inte nog, rockvärldens kanske finaste klenod vill ge oss mer. Och vad blir det om inte ett nytt album med E-Street Band! Första singeln släpptes igår och är…knäckande fin. Den återuppfinner inte hjulet, men är likväl klassiskt vemodig och soulig E-Street-rock – precis som man vill ha den, precis som den man förälskade sig i för alla dessa år sedan. Och vilken sångare den snart 71-årige hjälten är. Jösses! Albumet med samma namn släpps 23 oktober, och är singeln något att gå på har vi ett fantastiskt album att vänta. Halleluja!

Bäst just nu: december 2019

December är här. Det är mörkt nästan jämt. Snart kommer julstressen. Varför inte ta och samla sig med lite god musik? Nedan följer ett, i mitt tycke, fantastiskt urval av den just bästa nya musiken. Varsågoda.

Misery Loves Co.Zero (album)

– Efter nästan 20 år är ett av Sveriges genom tiderna mest framstående industrirockband tillbaka med en ny fullängdare. Och det är som om ingenting hänt sedan millennieskiftet. På gott och ont. Patrik Wirén sjunger fortfarande med en gudabenådad, tung rockröst (lyssna bara på den fantastiska öppnaren ”Suburban Breakdown”). De varvar med lätt hand metalliskt slammer med elektroniska atmosfärer, som om de aldrig lagt ner bandet. Likaså skapar de dynamik även genom att låta melankoliska fullträffar som ”Dead Streets” och ”Fell In Love” ta plats bland det stundom köttiga manglet. Och visst är textraden A thousand zombies got me by the throat/while Mom is busy writing suicide notes, från ovan nämnda ”Suburban Breakdown”, en av årets märkligaste och bästa?

Dessvärre finns det en del att nämna även på minuskontot. Låtarna är generellt för långa, vilket ju gör albumet lite för långt, lite väl matigt. Efter varje genomlyssning känner man sig väldigt mätt (och matt) och man önskar att de hade skurit lite mer i låtarna. Dessutom hade man kanske hoppats på lite mer utveckling efter två decennium, men det där är tudelat. Det är fint att de håller fast vid det klassiska soundet man älskar, samtidigt som man hade önskat fler överraskningar. På tidigare nämnda ”Dead Streets” och ”Fell In Love” utforskar de en melankoli som gärna hade fått ta större plats för att ytterligare balansera ut det mastiga manglet. Blir det ännu en skiva (vilket jag hoppas) vill jag till exempel att de bejakar husguden Thåströms fäbless för mer ambienta industrilandskap.

Men på det hela taget har Misery Loves Co. gjort en klart värdig comeback. Jag är glad att de är tillbaka och jag hoppas att de stannar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Dead Streets” eller ”Suburban Breakdown”

Om ni gillar detta: Peace, Love & Pitbulls –  3

 

Rome The Dublin Session (album)

– Tidigare i år tillbringade Jerome Reuter några Guiness-indränkta veckor på Irland. Tillsammans med lokala förmågor beväpnade med lokala instrument spelade han in några nyskrivna låtar, vilka nu utgör albumet The Dublin Session. Resultatet är varierat, men överlag fängslande.

Stommen är klassisk, svärtad och europeisk Rome-folk, men alltså körd genom ett irländskt filter. Den som befarade att hela plattan skulle vara stompig Pogues– eller Dubliners-pubrock kan alltså andas ut.

Bäst är slowburnern ”Slash’n’burn”, vilken också råkar vara den som kanske mest låter som klassiska Rome och där de irländska influenserna är som mest subtila och smakfulla. En annan höjdpunkt är motsägelsefullt nog den mycket pub-stompiga och melodiskt undersköna ”Holy Ennui”, som nog är den låt som allra tydligast är färgad av sin miljö. Värt att nämna är också att vännen Thåström dyker upp med gäckande bakgrundssång på fina balladen ”Evropa Irredenta”, och alla vi som är svältfödda på denna utomvärldsligt mäktiga röst, denna fyrbåk i tillvarons kompakta mörker, glupar girigt i oss de sekunder då han hörs som mest.

The Dublin Session är på intet vis Reuters största verk (vilket knappast var målsättningen heller), men den håller oss någorlunda mätta i väntan på nästa ordinarie album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Slash’n’burn”

Om ni gillar detta: Rome – Nos Chants Perdus

 

Algiers – ”Void

– Aldrig förr har Algiers låtit såhär ursinniga – vilket väl säger en del? Låten inleds med fräsande elektronik, men utvecklas snabbt till vad som närmast kan beskrivas som ren, fly förbannad punk. En furiös drapa riktad mot kapitalismen, roffar-samhället och människorna vars högsta gudom är den tomma ytan. Jag är nu väldigt spänd på kommande albumet There Is No Year, som släpps i januari.

 

Christian Hede – ”Trampende Hære

– Singel nummer två från kommande albumet Øbo kan mycket väl vara Hedes bästa låt hittills. Som en bornholmsk Mark Lanegan blandar han här industriell och kärv elektronik (signerad den exceptionelle Mikael Nilzén) med sin välbekanta mollstämda blues och tunga gitarrer. Och så den där rösten han besitter. Himmel. En fruktansvärd kraft och i sanning en av de bästa rockröster vi har i Skandinavien.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyIn the Air Tonight

– Tidigare i år släppte goth-folk-prästinnan Marissa Nadler ihop med gitarristen Stephen Brodsky den grymma plattan Droneflower. Nu är de tillbaka med en tvåspårssingel där de tolkar ett par 80- respektive 90-tals-klassiker: Phil Collins ”In the Air Tonight” och Extremes smått outhärdliga ”More than Words”. Bäst av dessa är sålunda också den förstnämda. I Nadlers och Brodskys händer blir denna atmosfäriska åttiotalare till blytung, sotsvart drone. Vem hade väntat sig det? Fram för fler alternativa artister att göra 80-tals-tolkningar, säger jag!