Jorden snurrar så brutalt: Thåströms ”Mannen som blev en gris” fyller 20

Under 90-talet vände Thåström sitt svenska uttryck ryggen. Han flyttade till Amsterdam, hittade likasinnade och började göra experimentell industrimusik på engelska, av vars like eller råa tyngd Sverige varken förr eller senare erfarit. Tre album med Peace, Love & Pitbulls blev det, 1992, 1994 och 1997, innan även det uttrycket hade spelat ut sin roll. 1999 gjorde Thåström bejublad comeback på svenska med kritikerrosade, storsäljande och grammisbelönade albumet Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal. Det blev en återgång till någotsånär rak, fysisk och nervig rock med mycket tyngd, mycket gitarr, och relativt personliga och poetiska texter, med tydliga influenser från både Ebba och Imperiet, och svenska folket var lyriskt. Då var väl allt frid och fröjd och Thåström kunde lugnt luta sig tillbaka och återupprepa framgången med platta efter platta, tänker ni? Well, så funkar han ju inte. För det första står han aldrig still. Och för det andra, vad gör man när det blivit dagen efter, när hyllningskörerna plötsligt tiger och man återigen börjar blir trött på sig själv? Jo, man kan vända sig inåt, förebrå sig själv och belackarna och försöka att kartlägga vem man är och varför och vart man ska. Det var i alla fall vad Thåström gjorde när han i april 2002 släppte det mycket underskattade albumet (inte minst av Thåström själv) Mannen som blev en gris, producerat ihop med Henryk Lipp och inspelat till största del i Music-a-Matic-studion i Göteborg.

För det är ju precis vad det är – ett album där Thåström blickar inåt, där han stålbadar och trycker upp demonerna mot väggen utan att vara rädd för att själv få på käften. Inledande enstörings-hymnen ”Släpp aldrig in dom” smäller igen dörren i ansiktet på ex, media och omvärlden i allmänhet. Där vrålar en desperat Thåström efter lite välbehövlig ensamhet. Som lyssnare och introvert känner man sig privilegierad eftersom den låten alltid känts som en skyddande mantel att slänga på sig när energinivån legat nära noll. ”Ungefär såhär” och ”Höghussång” är skivans mest livsbejakande och kaxiga spår. Punkiga ”Ungefär såhär” är en uppmaning att vråla till spegelbilden att inte falla, inte ge vika eller låta sig brytas ner. Thåström är inte rädd för sin egen svaghet, men han vet när fienden vittrar blod och rädsla, och han vet när det är bäst att ta på sig järnmasken och ta fighten. Mullrande, dova ”Höghussång”, skivans första singel, är en lovsång till det oförblommerade självförhärligandet och självuppbyggandet. Här målar Thåström upp bilder av, i hans ögon, utopier (Warszawa, Altona i Hamburg eller om det rentav är Sartres Altona) och placerar sig själv däri, för att bygga upp sig själv. Det är också en hyllning till rörelsen, utvecklingen och resandet, det inre och det fysiska, att bli mer än man är. ”Ännu mera gift”, en förhållandevis anonym och grå rockrökare, följer upp denna mäktiga trippel och är plattans svagaste stund. Vad han sjunger om har till dags dato inte kunnat konstateras, men sannolikt handlar det om musiken och musicerandet – giftet som gör det omöjligt för Thåström att stå still och bara få vara. Det är ett gift som gör honom till den han är, men ett gift likväl.

Foto: Karl-Fredrik Von Hausswolff, 2002

Plattans däremot mäktigaste stund, tillika dess mittpunkt och nav, tematiskt och stämningsmässigt, är ”Kaospassageraren”, skriven ihop med Niklas Hellberg. Till ett disigt och grått arr, som Thåström mycket klokt liknar vid ett Tarkovskij-landskap, besjunger han i nio korta minuter, som den oerhörda poet han är, hur det är att födas, leva och dö som människa. Han sätter ord på det vi gör för att stå ut och ta oss vidare, bemöter det som stjälper oss och det vi gör för att stjälpa varandra, och konstaterar slutligen att pusslet till slut ändå blir klart, att det på något vis ändå reder sig – och en smal strimma ljus skär igenom det gråa. ”Kaospassageraren” är också första gången vi på en Thåström-låt får höra Pelle Osslers magiska gitarr. Genom hela låten hjälper han på sitt karakteristiska vis till att bygga Tarkovskij-landskapet, och hans gitarrljud säger lika mycket om det mänskliga tillståndet som texten. Ossler kom sedan att medverka på samtliga Thåström-album fram till 2017 års Centralmassivet, men ”Kaospassageraren” är och förblir deras största stund tillsammans. Ett möte mellan två äkta mästare på toppen av sina respektive förmågor.

Bild från Andrej Tarkovskijs Stalker (1979)

”Kaospassageraren” följs upp av ”Bara när jag blundar”, som i sin text refererar till Majakovskij och dikten ”150 000 000”, och är ännu en rockrökare i stil med ”Ännu mera gift”, men med något mer uppbygglig text och en mer inspirerad insats av Thåström både som sångare och låtskrivare. ”Hål”, sedan, är den självhatande aspekten av skivans främsta stund. Till dov, ”doomig” och sotig gotrock fläker Thåström ut sina värsta sidor som människa och vi får bara tugga i oss det. Kommer vi ner i hans värld får vi skylla oss själva, menar han. Det är en fantastisk låt och att den aldrig spelades live med Ossler, Hellberg, Ivarsson och Hernestam är rentav skamligt. Ett missat tillfälle till något väldigt mäktigt. Tempot sänks sedan ytterligare, och volymen likaså. Den viskande ”Sån” är MSBEG:s mest suggestiva stund, och är ett systematiskt och rått karaktärsmord på en figur, en demon, inbillad eller verklig, som, vad det låter som, aldrig gjort något bra ifrån sig. Musikaliskt låter det som ett Sällskapet utan maskiner och Thåström trakterar själv gitarrerna, och han gör det fantastiskt bra. Men man kan inte hjälpa att tänka hur det hade låtit med Ossler och hans stråke. Vidare är skivans mest aparta och malplacerade spår tvivelsutan Garbochock-covern ”Så kall så het”. Thåströms tolkning låter Ebba Grön och är en onödig throwback på en platta som i övrigt egentligen inte låter som något annat han dittills hade gjort. Bättre hade det varit om han, om han nu prompt var tvungen att ha med en Garbochock-cover, istället tog med ”Repulsiv”, som istället hamnade som b-sida på ”Höghussång”-singeln. Den låter åtminstone som att den hör hemma på albumet. ”Så kall så het” är dessutom inspelad under en tidigare session, med Micke Herrström bakom spakarna – något som kan förklara dess relativt aparta uttryck och än mer motivera varför den inte hör hemma på MSBEG. Mannen som blev en gris avslutas sedan med ”Aldrig nånsin komma ner” – en atmosfärisk, extatisk och rusig hyllning till berusning, flykt, rörelse och den egna självständigheten. Det är en makalös avslutare på plattan, men live kom den aldrig till sin rätt. Där blev den bara gapig och högljudd, men spelades otaliga gånger under åren med Ossler & co. Den är alltså en av få Thåström-låtar som inte växer på scen.

Vad blir då summan av detta? Jo, ett album som vittnar om en människa på en tuff plats i livet, nära ett vägskäl, nära en brytpunkt, som blottar sitt innersta för att bli klok på vart man ska, varför man går fel, vad det är man längtar efter. I intervjun med Jan Gradvall, från boken som följde med albumboxen Ungefär såhär (2015) säger Thåström:

”För mig präglas den perioden, hela det albumet, av förvirring. Det var en väldigt turbulent period. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag bodde på hotell i Göteborg. Jag hann aldrig riktigt fokusera på den där plattan. […] Jag visste inte hur jag skulle klä låtarna musikaliskt.”

Det är ett typiskt självkritiskt och krasst omdöme från Thåström. Jag har lyssnat på Mannen som blev en gris oräkneliga gånger sedan jag köpte den på releasedagen för 20 år sedan, och har alltid hört ett koherent och genomarbetat album. Visserligen finns några få dippar, vilka jag påtalade ovan, men sammantaget får vi ett djupt personligt album där den lyriska tyngden (modet i texterna! Nakenheten!) lysande matchas av den lika tunga och svärtade musiken. Till skillnad från Konstiga är MSBEG dessutom mycket bra producerad, och producent Henryk Lipp har varit klok nog att satsa på djup i soundet och en dov och tung ljudbild, snarare än på volym och diskant, som var fallet på den av Micke Herrström producerade Konstiga. Lägg därtill den sotiga, smutsiga fernissan på MSBEG:s sound och vi får ett av Thåströms mest välljudande album.

Foto: Karl-Fredrik Von Hausswolff, 2002

Men kanske är det så med verk som tillkommer under perioder man i efterhand helst vill glömma. Man kan inte se tillbaka på dem utan att må illa. Man vill glömma dem. Hur man än försöker är det svårt att se något gott i dem. Kanske är det så det känns för Thåström. Alldeles oavsett finns skivan för oss lyssnare. Inte minst finns den för oss introverta att dyka ner i när helst vi behöver. Efter en stund i dess sällskap kommer vi upp till ytan igen, betydligt starkare än när vi dök ner. Och för Thåström skulle den där nytändningen han så suktade efter komma med nästa platta, 2005 års mästerverk Skebokvarnsv. 209. Sedan den skivan har kreativiteten och briljansen egentligen aldrig sinat. Senaste plattan, Dom som skiner, kom i november förra året och var ännu en början på något nytt. För några veckor sedan fyllde han 65.

Recensioner: 2022-04-08

Anna Bodotter – ”Pluto” (singel)

Med nya singeln ”Pluto” har Anna Bodotter, svensk indies hårdast arbetande och mest mångsidigt kompetenta musiker och bäst bevarade hemlighet, skrivit sin snyggaste basgång. Men även alldeles bortsett från nämnda basgång är ”Pluto” en förträfflig poplåt, i samma melankoliska, atmosfäriska och småstadsmelankoliska sfär som Krunegård, Norlin och Berg – men ändå helt och hållet Bodotter. Är det någon i pop-Sverige som förtjänar ett genombrott och ett riktigt lyft är det Anna Bodotter. Kanske, kanske kommer det med nästa skiva.


Jackie Blom – ”High” (singel)

– Joakim Benon från JJ debuterar med debutsingel och under nytt namn. Vi som älskade den drömska och melankoliska balearican från Göteborg under 00-talet minns JJ som skeva eftersläntrare som debuterade när genren somnat in. Det som Benon, eller Jackie Blom som han alltså kallar sig nu, gör är emellertid något helt annat. Det är fortsatt drömskt och melankoliskt, men lånar samtidigt en del från americanan och även från band som The National. Det är svårt att genrebestämma, men lätt att konstatera att Benon/Blom nog allt har något intressant på gång här. Ser fram emot att höra mer! Medverkar på låten gör bland annat Tobias ”Azure Blue” Isaksson på piano, och det gillar vi ju. Ute nu via Future Sound of Stockholm.


Van Morrison – ”Pretending” (singel)

Pretending my life is not in ruins
Pretending I’m not depressed
Pretending I left it all behind
Pretending most of the time

Med senaste singeln blottar en urlakad, förbittrad och mycket sorgsen Van Morrison sitt innersta mörker och han gör det till de härligt kontrasterande tonerna av ljus, solig och luftig soul – och resultatet är en av vårens mest drabbande låtar. Livet har inte varit lätt för Van the Man de senaste åren, och inte heller har väl han själv varit helt enkel att handskas med (har han någonsin varit det?), men fortsätter han att göra musik på den här nivån är det tydligt vem som kommer stå som segrare i slutändan – och inte är det belackarna.


Lyle Lovett – ”12th of June” (singel)

– Country-ikonen, tillika Julia Roberts exman, Lyle Lovett har inte släppt ett album på tio år, men nu är en ny platta äntligen på gång. 13 maj släpps 12th of June och redan nu är titelspåret ute. Det är en varm americana-ballad på klassiskt Lyle-manér, och jag hade inte kunnat begära mer.


Tim Kasher – ”Forever of the Living Dead” (singel)

I Don’t Think About You”, första singeln från kommande soloalbumet Middling Age, lovade inte speciellt gott, men det gör däremot nya singeln ”Forever of the Living Dead”. Här hittar vi Tim, i sällskap av Against Mes Laura Jane Grace, precis som vi vill ha honom: melankolisk, existentiellt grubblande och med en stark melodi och text med sig. Musikaliskt för den tankarna till The Good Lifes fyra första år, medan texten, om att leva och dö och det absurda i båda, är tidlös Tim Kasher.

Recensioner: 2022-04-02

No Suits in MiamiNothing Ever Happens (album)

– Med nya plattan, uppföljaren till 2019 års lysande debut I Hope That No One Sees Me, fortsätter lundabandet No Suits in Miami på den inslagna vägen. Det låter fortsatt som en blandning mellan det tidiga 90-talet och skivbolag som Sarah Records och svenskt 00-tal, med smakfulla inslag av både Johnny Marr och Robert Smith. För det mesta är det lika briljant och hjärtekrossande som vanligt, och särskilt singlarna bränner till – låtar som ”Buffy” och ”The Robins Sang” tillhör det bästa bandet spelat in – men jag förvånas över att plattan faktiskt innehåller vad som känns som utfyllnad. Det har jag aldrig tidigare varit med om när det kommer till NSIM. Hur jag än försöker kan jag inte få låtar som ”Couldn’t Say”, ”Sunday” och ”Stay Here” att fastna. Det är inga dåliga låtar – sådant sysslar inte NSIM med – men de är långt under bandets guldskimrande snitt. Men detta till trots är NSIM i mitt tycke landets bästa gitarrpopband och jag fortsätter hålla fanan högt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Buffy”

Om ni gillar det här: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me


Premiere – ”Sunkissed

Två år sedan senaste släppet (den magnifika singeln ”Motivation”). Två år är lång tid, men stockholmsslynglarna i Premiere skyndar långsamt, och de släpper inget som inte bränner hål i en. Med nya singeln ”Sun Kissed” cementerar de sitt uttryck, skapat från 90-talets dance och house och lika kaxig som drömsk och vemodig indie från 00-talets Göteborg, och understryker på nytt att vill man ha indie som känns längst in i maggropen är det till Premiere man ska vända sig.


Bauhaus – ”Drink the New Wine

Goth-pionjärerna Bauhaus gör comeback med ny musik för första gången på 14 år – och de imponerar. Låten är baserad på ett beat av trummisen Kevin Haskins. När låten sedan skulle skrivas fick övriga medlemmar en minut var att göra vad de ville med, men med förutsättningen att de inte delade sina idéer med varandra. Kvartetten satte sedan ihop låten och skrev crescendot. Vidare är låten inspirerad av när André Breton, Marcel Duchamp, Jacques Prévert och Yves Tanguy tillsammans skapade cadavre exquis-tekniken, som går ut på att ett gäng konstnärer tillsammans skapar ett verk sekventiellt. Ja, ni hör ju själva. Det är pretentiöst och artsy så det förslår – men oj vad bra det är. Det hade varit lätt för Bauhaus att antingen ”rehasha” det de gjorde för 40 år sedan eller sko sig på det som unga band och efterföljare som Boy Harsher, Lebanon Hanover eller Tempers gör idag, men nej. Drink the New Wine är något helt annat och har mer med Bowie anno Blackstar att göra, fast ännu underligare, ännu mer artsy, ännu mer moody. Fantastiskt!


Harriet Nauer – ”A Brief Moment

Svenska singer-songwriter- och folkscenens vackraste röst tillhör sannolikt Harriet Nauer. På nya singeln, det första smakprovet från en kommande EP, sjunger hon modigt om självmord och om att bli kvar när någon väljer att avsluta sitt liv, men hon gör det helt utan att bli morbid eller romantiserande och utan att vältra sig i svärtan. Snarare är ”A Brief Moment” varm och trösterik, med ett luftigt och atmosfäriskt sound som för tankarna till Tracy Chapman, akustiska Springsteen och Azure Ray.


Vincent Neil Emerson – ”Son of a Bitch

– Countrymusiken, min, sedan nästan två år, största kärlek, mår förträffligt. Särskilt den kärva, aviga och alternativa varianten, som hämtar inspiration från Townes, Willie, Waylon och Merle, för att nämna några. En av de främsta fanbärarna heter Vincent Neil Emerson, bördig, precis som tre fjärdedelar av ovanstående gubbar, från Texas. Nya singeln är en akustisk slow-burner av yppersta snitt, där Emerson med skärande närvaro besjunger kärlekslöshet, otur och självförebråelser. Man sitter som på nålar och lyssnar på varenda stavelse, tar in varenda fras, för man vet att det är sanningar, idel sanningar, som kommer ut ur Emersons mun och gitarr. Precis som det ska vara när det kommer till country, alltså.

Recensioner: 2022-03-18 + livetips

Christian GabelEfterkriegstechno (EP)

– Det fullständigt briljanta omslaget till maskinmästaren Christian Gabels lysande nya EP är en reklambild hämtad från Bofors Vapen från, gissar jag, 70- eller 80-talet – och det är ett perfekt val av bild. Öppningsspåret, ”Tungmetaller”, hade kunnat tonsätta den tidens kapprustning, medan avslutande ”Neokollaps”, med sin mollstämda synthslinga och feberpuls, väcker till liv gammal atomkrigsångest. Det är en strålande dubbel och en förbättring och ett finslipande av det Gabel bjöd på på 2020 års Mikrofilm. Enda minuset är väl att två spår inte mättar, det blott eggar.

Ute nu på Gabels egna etikett Gabel Elektronik.

Betyg: 9/10

Bästa spår: båda

Om ni gillar detta: Christian Gabel – Mikrofilm


Need For Speed – ”Happy Thoughts” (singel)

– Ibland behöver det inte vara så jäkla komplicerat. Ibland räcker det med en snygg produktion och lite snyggt vemod som hämtat från 80-talet för att få till en oemotståndlig popsingel. Grabbarna i Need For Speed vet precis hur det ska gå till.

Ute nu via anrika Adrian Recordings.


Hugo Holke – ”Oro” (singel)

– Kan det vara så att Sverige äntligen fått en motsvarighet till Justin Vernon? Med skogliga, våriga, vemodiga och ljusa debutsingeln ”Oro” flaggar Hugo Holke för att han är redo för den rollen. Och jag ser fram emot att följa honom.

Ute nu via Septembernatt.


Livetips:

Ossler Sofiehof Underjord, Jönköping, 19/3 2022.

– Pelle Ossler. 482-vän, 482-favorit, allkonstnär, gitarrorakel och en gnistrande bit flinta i lervällingen som är musik-Sverige. Han kan utan vidare även lägga till epitetet ”en av landets två bästa liveartister” på den listan. Första gången jag såg honom var i januari 2009, på Pustervik i Göteborg. Då kompades han av ett kärvt band bestående av Ulf Ivarsson (bas), Christian Gabel (trummor) och, om jag inte missminner mig, Conny Nimmersjö (gitarr). Och jag stapplade därifrån skakad in i märgen. Av intensiteten, av råheten och lycklig av känslan av att allt var på liv och död. Sedan dess har jag sett honom flera gånger. Lämnat varje spelställe med samma känsla. Imorgon är det dags igen. Återigen med ett litet, kärvt band, återigen med giganten Ulf Ivarsson på bas, och nu med Hux Nettermalm på trummor och Mikael Nilzén på synth. Jag rekommenderar alla som är i närheten att dyka upp.

Att se Ossler live är att bli skinnflådd – på bästa möjliga sätt. Det är en genomkörare, och man kommer ut på andra sidan både klokare och renare.

Recensioner: 2022-03-06

Lotus ThronesHibernal (EP)

– Från ”The Stag Beetle”, det råa köttstycket till öppnare, via iskalla och suggestiva ”Codependent Arsonry” och majestätiska ”Miasthmatic” ner till avslutande ”Christmas”, som låter som ett Bauhaus, om Bauhaus kommit från valfri betongdjungel på amerikanska östkusten och vågat experimentera mer – Lotus Thrones senaste EP är fortsatt bevis för att Heath Rave är det bästa som hänt den sotsvarta postindustri-scenen de senaste åren. Fjolårets magnifika album Lovers in Wartime får med Hibernal och dess djupa texturer, målade med tjocka svarta penseldrag, en värdig uppföljare och fortsättning.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Codependent Arsonry”

Om ni gillar detta: Lotus Thrones – Lovers in Wartime


Richard InmanCome Back Through (album)

– Årets hittills i särklass bästa album alla kategorier kommer från denne doldis på den nordamerikanska country- och americana-scenen. Kanadensaren Richard Inman berättar historier om misslyckanden, förlust, ranchliv och fylla och sjunger dem med en röst, som tack vare sin vanlighet går rakt in i märgen. Inman är en vanlig snubbe som du och jag, med en vanlig röst, och han berättar historier om och för vanliga människor med vanliga problem. Men han gör det med en litterär skicklighet och empati vanligtvis förunnad riktigt stora lyriker och prosaister. Den musikaliska inramningen, klassiskt country med fiol, gitarr, slide, är precis lika oförställd och mitt i prick den, och de bitterljuva melodierna hade ikoner som Keith Whitley och George Jones knappast fnyst åt.

Detta är, som ni förstår, riktigt stark country, där inget annat än starka berättelser och gott låtskrivande får fokus. Viktigt, således, att lyftas fram i tider där skojare som Orville Peck och ironiker som David Ritschard, för att ge ett inhemskt exempel, lyfts fram av mainstream-media som det bästa sedan nyss nämnda Jones.

Bäst är förmodligen snyftaren ”100000 Tears”, cowboydramat ”Cut Fence” och det avskalade och tillika avslutande mästerverket ”Pictures”. Men sanningen är den att det inte finns mycket dödkött på Come Back Through, och 10:an är inte långt borta. Inte långt borta alls.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Cut Fence”

Om ni gillar detta: Richard Inman – Hasta La Vista


Steve Von Till – ”Testament” (Lustmord-cover, singel)

– Dark Ambient-pionjären Brian Williams (aka Lustmord) klassiska platta Other återutges inom kort i en gigantisk box. En av skivorna i boxen är en coverplatta, som fått namnet The Others, där en lång rad tunga namn från den mörkare skolan tolkar varsin låt från originalplattan. Nu har låten ”Testament”, tolkad av Steve Von Till, en enorm 482-favorit, släppts som singel. Resultatet ligger långt från originalets omslutande, kvävande mörker, och är istället både suggestivt och rytmiskt, atmosfäriskt och kärvt, och man påminns om vilken bredd Von Till har.


I’m Kingfisher – ”The Pain of Happiness” (singel)

– Thomas Jonsson är bland det finaste indie-Sverige har och nu kan han ha toppat sig själv. Nya singeln ”The Pain of Happiness”, hämtad från kritikerrosade filmen Comedy Queen och skriven ihop med Irya Gmeyner och Martin Hederos, låter som ett magiskt möte mellan Neil Young anno Harvest och Jocke Berg anno 2002-2005, och är Jonssons bästa låt och bästa sånginsats sedan…herregud, jag vet inte. En av årets hittills bästa låtar är det i alla fall. Det vet jag.

Recensioner 2022-02-20

Orville PeckBronco: Chapter One (EP)

– Kanadensaren Orville Peck, vars riktiga namn är Daniel Pitout, gömmer sig bakom en fransbeprydd mask – av högst oklara skäl. Musiken han gör rör sig i gränslandet mellan Morrissey, Roy Orbison och George Jones. Med sådana influenser borde resultatet bli jäkligt bra, inte sant? Well, det blir det inte. Nya EP:n utgör ena halvan av Pecks kommande, andra, platta, Bronco. Den som hört debuten Pony, utgiven våren 2019, slås inte av några överraskningar. Nu, precis som då, rör det sig om välproducerad och snygg indiecountry, med mer eller mindre fyndiga texter, kraftigt färgad av ovanstående herrar. Och nu som då haltar kompositionerna. Nu som då misslyckas Peck med att gripa tag. Pony hade ett par starka låtar, som räddade ett godkänt betyg, men för Bronco ser det hittills inte särskilt ljust ut. Peck/Pitout borde satsa mer på att skriva riktigt bra låtar och mindre på att förvalta en lustig image.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Daytona Sand

Om ni gillar detta: George Jones – I am What I am


Khruangbin & Leon BridgesTexas Moon (EP)

Country, soul och Texas-varm psykedelia möts återigen när soulstjärnan Leon Bridges och den experimentella instrumentalgruppen Khruangbin – allihop tillhör de för övrigt Texasmusikens framtid – nu ger ut sin andra EP tillsammans. Precis som på föregångaren, Texas Sun, är kompositionerna både följsamma och hypnotiserande – och precis så knivskarpa som sig bör när ett gäng begåvade låtskrivare och musiker komponerar tillsammans med ett gemensamt mål och fokus. Helt i linje med det nattliga ”temat” är låtarna den här gången mer suggestiva och stryker snarare omkring i månljuset än jäser i soldiset. Bäst blir det på avslutande ”Mariella”. Där skänker den melankoliska gitarrslingan ännu ett lager till en redan komplex och mångbottnad platta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Mariella”

Om ni gillar detta: Khruangbin & Leon Bridges – Texas Sun


Willie Nelson – ”I’ll Love You Till the Day I Die” (singel)

– Willies första singel med nyskrivet material på två år är tidlös, klassisk Willie-country och hade inte låtit malplacerad på klassiska plattor som Red Headed Stranger eller Phases and Stages. ”Trigger” får mycket utrymme, Mickey Raphaels munspel likaså, men mäktigast och mest rörande är som alltid Willies oefterhärmliga röst, som här sjunger om ett kort möte någon gång för länge sedan och som aldrig gick att glömma. Låten är skriven av Rodney Crowell och Chris Stapleton, och är första smakprovet från Willies kommande platta A Beautiful Time, ute på Willies 89-årsdag den 29 april.


Future Islands – ”King of Sweden” (singel)

– Mycket är sig likt när Future Islands gör comeback. Greppet med de drivande verserna och den explosiva refrängen känns igen från oräkneligt många andra FI-låtar, likaså sångaren Sam Herrings en gång så ögonbrynshöjdande sång. Men trots att utveckling inte tycks vara prioriterat hos Herring & co, lyckas de med ”King of Sweden” ändå gripa tag och fånga en. Detta tack vare den starka texten, om rotlöshet och turné- och resandeångest, och det faktum att trots att vi hört det förr är det kort och gott en jäkligt bra låt.

Recensioner: 2022-02-07

Första recensionsbunten i år kommer senare än planerat. Detta på grund av bristande motivation, och en mycket lyckad flytt som tagit all min uppmärksamhet och pepp. Men nu är kanske 482 tillbaka på riktigt. Nedan går jag igenom fyra singlar och ett album. Friskt blandat, i vanlig ordning. Varsågoda!


Liam Gallagher – ”Everything’s Electric” (singel)

– Liam Gallagher, som fyller ofattbara 50 år i september, är tidlös. Evigt ung. Tydligen har han börjat få ont i höften, vilket fått honom att tvingas överge sina älskade löpturer och istället börja promenera, men i övrigt är han samma urkraft som han var när Oasis debuterade i april 1994. Kvick, skärpt, rolig och ständigt utsvulten och pepp på liv och musik, och med en röst som alltjämt sällar sig till rockvärldens allra bästa. Alltjämt samma punkiga och själfulla blandning mellan Lydon och Lennon. Tredje soloalbumet, Come On, You Know, är på gång och första singeln är här. ”Everything’s Electric”, skriven ihop med Dave Grohl (som också spelar trummor), återuppfinner inte hjulet, men har tillräckligt med hitpotential och glöd, och lovar tillräckligt gott inför plattan, för att man ska våga satsa på att Liam fullbordar sitt hattrick. Precis vad världen behöver.


No Suits in Miami – ”The Robins Sang” (singel)

– 482-favoriterna och lundaborna No Suits In Miami visar inga som helst tecken på att deras låtskrivarglöd ska klinga av. Senaste singeln är ännu en fullträff inom melankolisk indiepop och ännu ett bevis på att Michelle eller Olle (vem av dem det nu är som spelar lead) är en av landets bästa gitarrister.


Hater – ”Something” (singel)

– Hater, ett annat starkt indieband från Skåne, laddar för comeback. Senaste singeln är avigare än vi är vana vid. Inte lika omedelbar. Soundet låter 90-tal, som en blandning mellan Smashing Pumpkins och tidiga kent-b-sidor, med inslag av Cure-gitarrer och shoegaze. Inte lika omedelbart som deras tidiga, mer jangliga släpp, som sagt, men i slutändan väldigt belönande.


Lake Omne – ”Is This Love” (singel)

– Örebros a-ha fortsätter att imponera med sin renodlade och ursnygga synthpop. Senaste singeln, ”Is This Love”, är både förtätad och luftig och lockar till både klubbhäng och ensampromenader. Nu väntar vi bara på en fullängdare. Att de kan släppa starka singlar kan ingen säga emot.


Ulf IvarssonWorks of Fragments, vol. 1 (album)

– Sveriges bästa och mest hängivna basist är också en jävel på experimentell ambient. 2020 kom plattan Lower Zone, som blandade basvirtuosen Ulf Ivarsson med ambient-mästaren Ulf Ivarsson. Även om det är gott om bas (i åtminstone ljudlig mening) på nya plattan Works of Fragments är det i första hand, åtminstone för den här lyssnaren, ett ambient verk. Ett verk där själen snarare än (musiker)hjärnan håller i taktpinnen, och fantasin får sitt lystmäte. Sluter man ögonen befinner man sig i öde världar, bland sönderrostade maskinparker, krackelerade och urgröpta husfasader och övergivna farkoster av främmande härkomst. Regnet är evigt och mänskliga kontakter ett minne blott. Man är ensam, men på nåt vänster vill man ändå inte ha det på något annat sätt. Sådan är magin med Ivarssons musik.

Det är med massiva ljudbilder och blytung elektronik som Ivarsson målar dessa bilder och scener. Dronesen är magnifika och bland de mäktigaste jag hört i genren på länge. När han varvar dem med kalla synthar, som i bästa spåret ”Black Target”, påminns jag lite extra om varför jag älskar genren så mycket som jag gör.

Ska jag klaga på något är det att det ibland händer lite för mycket i låtarnas ljudbilder. Det är en hungrig och begåvad musiker, full av infall och hängivelse, som gjort den här plattan – och det märks. Skulle Ivarsson till nästa album renodla sitt uttryck lite till hade betyget förmodligen blivit ännu högre.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Black Target”

Om ni gillar detta: Shrine Ordeal 26.04.86

Thåströms bästa låtar – som du verkligt sällan hör: en replik på Gaffas katastrofala lista med nästan samma namn

Foto: Micke Sandström

Gaffa, smältdegeln för landets allra sämsta skribenter (Sarvestani, Skeppstedt och Hallman exkluderade), där anglicismer och svengelska, trendkänslighet och illa uppbackad skitnödighet går före skrivfärdighet, textkvalitet och ett genuint musikintresse, har givit sig på att försöka lista Joakim Thåströms tio bästa låtar ”som du sällan hör”. Alltså, tio underskattade eller förbisedda låtar från ikonens digra katalog. För katalogen är ju just det – diger – och det är bara en bråkdel som spelats live, än färre har släppts som singlar, färre ändå spelas på radio eller lyfts fram i andra sammanhang. Därför borde det bli en ganska lätt uppgift att plocka ut tio verkligt förbisedda låtar. Men som med precis allt annat misslyckas Gaffa även med detta. Skribenten Fredrik Langrath väljer låtar som släppts som singlar de senaste åren, låtar från de senaste plattorna, som spelats flitigt på turnéer och lyfts fram av media och skribenter – och låtar från allra senaste plattan (”Södra Korset” och ”Mamma”, för övrigt), en platta utgiven för inte ens tre månader sedan och som Thåström ännu inte ens turnerat med, och låtar som på Thåströms Spotify-lista över mest spelade låtar just nu ligger på plats 3 respektive 8 (Langrath placerar dem dessutom på plats 1 och 2 på sin lista). Vansinnet och okunnigheten vet alltså tydligen inga gränser, och som Thåströmvetare och -älskare av rang känner jag mig tvungen att visa var skåpet ska stå. Därför kommer här en lista över Thåströms tio på riktigt mest underskattade och förbisedda låtar. Spellista på slutet! Varsågoda!


10. ”Tillbaks till Trehörnsgatan

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En drömskildring av tiden Thåström tillbringade i Amsterdam i början av 90-talet. Soundet är luftigt, stämningen förtätad, sången långt fram i mixen. Spelad enstaka gånger på vinterturnén 2010.

9. ”Som mästarna målat himlen

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Blytung och episk industriballad, med en ljudbild som både gnistrar och dånar, och som är som gjord för livescenen, men som hittills aldrig spelats. Skriven ihop med parhästen Niklas Hellberg.

8. ”Hål

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Om Det är ni som e dom konstiga-plattan var ett segertåg och en återgång till (mer eller mindre plus en nypa salt) rak rock efter ett nittiotal tillbringat i industriland är Mannen som blev en gris morgonen efter. Tongångarna är dystrare, musiken svärtad och sotig, och i texterna pyr ett självhat. Den dova och hotfulla ”Hål” är ett av flera exempel. Och även ett exempel på en låt som hade blivit fantastisk live med Ossler, Rockis & co. Tyvärr blev det aldrig något med det.

7. ”Psalm

År: 2015

Album: Den morronen

– Efter Mannen som blev en gris var det som att de värsta demonerna rensats ut. Sedan dess har texterna för det mesta andats hopp, förtröstan och inre styrka. På ”Psalm”, den avskalade och nedtonade avslutaren på Den morronen, blir detta väldigt tydligt. ”Psalm” är skåran på himlen där ljuset strilar ner efter en grå dag.

6. ”Natten för det här

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Europeisk och elektronisk industriblues av yppersta klass. Duisburg möter Tupelo.

5. ”Långsamt genom

År: 2015

Album: Den morronen

En av mästerverket Den morronens (som Gaffa för övrigt gav 2/6 i betyg när det begav sig 2015) många mäktiga låtar är denna dova blues om självrannsakan och tillhörighet, där mörker och skav möter lycka och lugn. Spelades några gånger på vinter/vår-turnén 2015, men lades sedan till handlingarna. Ett misstag som gärna får rättas till.

4. ”Söndagmåndagsång

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Denna tidlösa ballad, om hemmahörande, ursprung och arv, borde vara lika självklar bland fansen och casual-lyssnarna – och Thåström själv – som ”Brev till 10:e våningen” och ”Fanfanfan”, men så är det inte. Live har den inte hörts sedan någon gång 2006 och inte heller var den med på Thåströms hittills enda samlingsplatta Be-bop-a-lula hela jävla dan (men det var däremot fem (!) andra Skebo-låtar).

3. ”En spelmans jordafärd

År: 2009

Album: Kompost (på Spotify istället ”disc 2” på Be-bop-a-lula hela jävla dan)

Dan Anderssons monumentala dikt om en outsiders frånfälle och hans samtidas tisslanden och tisslanden om honom är bland det allra, allra bästa som skrivits om död och utanförskap i det här landet. Att Thåström skulle tolka den känns självklart. Att den i hans händer skulle bli såhär bra känns lika självklart. Thåströms urbana, betonggjutna sound har här bytts ut mot ett jordigare sound. Duisburg har bytts ut mot finnmarkerna. Lämpligt nog.

2. ”Sluta när jag vill

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– En låt som i sitt tidiga skede, redan 2007, var en upptempo, närmast rusig (och alldeles underbar), rocklåt, inspelad i Berlin, och vars närmaste släkting torde vara den elektriska versionen av ”The Haters”. Fem år senare blev den en lågmäld, elektronisk ballad. En helt ny svid, närapå en helt ny låt – men lika vacker, lika fantastisk. Texten är minst lika bra. Är det jaget som konfronterar sig självt, som ställer sig självt till svars för alla flyktförsök och alla gömställen? Svaret som ges är vare sig defensivt eller nekande, blott ett konstaterande att ”det är såhär: jag kan sluta när jag vill”. Gott så. Och här fick herr Langrath faktiskt in ett rätt, då ”Sluta när jag vill” även var med på Gaffa-listan.

Har aldrig spelats live, perverst nog.

1. ”Kaospassageraren

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Den allra bästa text som Thåström har skrivit och den allra bästa text om födas, leva och dö som har skrivits på det svenska språket. Hyperbol? Faktiskt inte. Lyssna och läs, så förstår ni snabbt själva. Den musikaliska backdropen, sedan, är minsta lika imponerande den. Pelle Ossler presenterar sig och sin gitarrmagi för första gången (publikt) i Thåström-världen, och tillsammans med Hellbergs begravningssvarta orgel målar de upp ett Tarkovskij-landskap, kargt, långsamt och ödsligt. Det är till dags dato Thåströms utan tvekan längsta låt (klockar in på strax över nio minuter) och man kan förstå varför den spelats live så himla sällan (endast ett par gånger sommaren 2006, då i en fullkomligt magnifik version). Man kan förstå det, men inte förlika sig med det. Ej heller kan man förlika sig med det faktum att varken Thåström själv eller media lyfter fram den i intervjuer, när det ska pratas om när, var, hur och varför Thåström bytte textmässigt uttryck och ”språk” i samband med Skebokvarnsv. 209. Istället lyfts då ”Ingen neråtsång” (1999) fram som ett slags genesis till de rakare och mer självbiografiska texterna som dominerat sedan 2005. Jag håller naturligtvis med om att ”Ingen neråtsång” bör nämnas i sammanhanget, men det bör också ”Kaospassageraren” göra. Här är han naknare och mer självutlämnande än han hade varit sedan åtminstone ”Jag är en idiot” (1988). Gör den comeback på livescenen i vår får hela turnén utan vidare högsta betyg av mig. Det vore årets kulturgärning.


Dags att nyansera bilden av a-ha: Deras 20 bästa låtar rankade

I samband med att SVT visar den sprillans nya dokumentären om a-ha har jag tagit på mig att lyfta fram och nyansera bilden av detta fantastiska popband. För min mening är a-ha tidernas kanske mest underskattade, missförstådda och förbisedda popband. Så många har bara hört (den visserligen magiska) popsingeln och miljonsäljaren ”Take On Me” och trott att a-ha är ett one-hit-wonder som bara gjorde catchy pop. Inget kunde vara längre från sanningen. Bakom grabbarnas tjejtjusar-looks och denna monsterhits oemotståndliga melodi döljer sig djup och otröstlig nordisk melankoli, och en repertoar som bjuder på ett pärlband av mästerliga låtar, de flesta drömska och vemodiga.

a-ha har alltid haft mer gemensamt med anglosaxiska mörkermän och vemodsivrare med smak för dramatik, som Echo & the Bunnymen, The Church och Morrissey, än med till exempel flickfavoriterna Duran Duran de oftast förknippas med. Med den här listan vill jag lyfta fram det a-ha. Ett a-ha bortom Smash Hits- och Okej-omslag och skrikande tonårstjejer.

Själv upptäckte jag a-ha när jag som 15-åring kring millenieskiftet var i en djupt sökande period, utforskandes massor av olika genrer. Jag fastnade bland annat för synthpoppen, men kanske allra mest för just a-ha och deras debutalbum Hunting High and Low. Det skulle dock ta ytterligare några år innan jag, tack vare en hyllande krönika av den mästerlige skribenten Carl Reinholdtzon Belfrage i Nöjesguiden någon gång i början av 2007, fick upp ögonen för hela deras repertoar. Deras varmkalla och elektroniska ljudbilder, deras melodier genomdränkta i sorg och texter om att som Sisyfos kämpa sig uppför livets många uppförsbackar, om att stå utanför och se på, om kärlek som allt som oftast går om intet, var precis vad jag behövde höra vid den här tiden (även det en sökandeperiod). Sedan dess har jag aldrig riktigt släppt dem. Som så många andra band jag älskar kan de vara ifrån skivtallriken under perioder (ibland långa sådana), men när jag är på humör för vemodig pop finns det inget band jag hellre vänder mig till än a-ha.

Nedan följer en topp 20-lista över a-ha:s bästa låtar. Spellista längst ner. Varsågoda.

20. ”What There Is

År: 2009

Album: Foot of the Mountain

Foot of the Mountain var bandets första rena synthpop-album sedan 80-talet. Materialet var naturligtvis inte lika starkt som då, men någon egentlig brist på bra låtar var det inte. Bäst är sannolikt halvballaden ”What There Is”.

19. ”Butterfly, Butterfly (The Last Hurrah)

År: 2010

Album: 25

– Menad som en avskedssingel, den enda nya låten från samlingsplattan 25, släppt i samband med att a-ha gjorde vad som sades vara sin sista turné. Så blev det förstås inte, för bandet återförenades inte många år senare. Icke desto mindre är detta en magnifik och mollstämd midtempolåt i vacker synthskrud. Klassisk a-ha.

18. ”Make It Soon

År: 2005

Album: Analogue

– Albumet Analogue var till soundet sett en snygg avvägning mellan a-has moderna och mer gitarrbaserade sound och deras ursprungliga elektroniska. Dessvärre svajade det rejält bland låtmaterialet. Men allt var långt ifrån svagt. En riktig pärla är ”Make It Soon”, som perfekt binder samman gitarrer med synthar. Börjar subtilt och försiktigt för att sedan explodera i distorsion.

17. ”East of the Sun

År: 1990

Album: East of the Sun, West of the Moon

– Ett nytt årtionde, ett nytt sound. Med fjärde plattan ville bandet åt ett mognare, mörkare sound, mer i linje med det de hörde i sitt inre. Syntharna fick därför kliva tillbaka för ett lite mer organiskt uttryck. Resultatet blev ganska lyckat, ur ett konstnärligt perspektiv, och de fick dessutom en hit med sin utmärkta cover på Everly Brothers balladklassiker ”Crying in the Rain”. Bland övriga höjdpunkter märks också bland annat det nedtonade, närmast akustiska och bluesiga titelspåret. Ett styrkeprov som visade att a-ha hade en bredd man kanske inte hade räknat med.

16. ”Lifelines

År: 2002

Album: Lifelines

– År 2000 gjorde a-ha comeback efter sju års tystnad. Vuxenpop stod på menyn och lite för ofta lät det oförargligt och vänt. Men även oförarglig och vän musik kan vara briljant. Lyssna bara på fantastiska ”Lifelines”. Hade kunnat platsa på kents Vapen och Ammunition.

15. ”Locust

År: 1993

Album: Memorial Beach

Memorial Beach är a-has märkligaste platta. Moody och avig så det förslår, i något skumt gränsland mellan Bowie, den amerikanska södern och klassiska a-ha-melodier. Knappt en synth så långt örat kan nå och lite för många bredbenta och tidstypiska gitarrer, och flickorna som skrek sig hesa efter bandet på 80-talet lär knappast ha brytt sig nämnvärt – och inte främst för att de vid det här laget hade annat att tänka på. Men det är långt ifrån en dålig skiva. Knappast ens a-has sämsta. Och bland höjdpunkterna hittar vi denna fenomenala och mycket suggestiva låt, om ett tillstånd i skriande behov av radikal förändring. Otroligt snygg!

14. ”Here I Stand and Face the Rain

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– a-has debutalbum är ett så gott som fläckfritt popalbum och höjdpunkterna är många. En av dessa är det dramatiska och atmosfäriska avslutningsspåret. Redan här hör man hur pass mycket mer ambitiösa och djupsinniga a-ha var jämfört med övriga tonårsidoler på den tiden. Att detta aldrig riktigt gått in hos folk är obegripligt.

13. ”Memorial Beach

År: 1993

Album: Memorial Beach

– Mer moody och suggestiva tongångar från underskattade femte plattan. Detta är ett slags belöning för de som vill och orkar gräva djupt i bandets katalog. a-ha har gott om sådana belöningar.

12. ”I’ve Been Losing You

År: 1986

Album: Scoundrel Days

– Även om debutplattan från året innan var betydligt mer ambitiös och mogen än dess rykte gjorde gällande var det inte nog för grabbarna. På uppföljaren Scoundrel Days är ambitionsnivån uppskruvad ytterligare och mycket av popmusiken har fått stryka på foten till förmån för drömskare, mörkare låtar – och, som i fallet med hitsingeln ”I’ve Been Losing You”, vemodig rock. Återigen hör man David Bowie, och även framtida dysterkvistar som Placebo och kent.

11. ”Waiting For Her

År: 1990

Album: East of the Sun, West of the Moon

– En fenomenal, djupt atmosfärisk och hjärtskärande vemodig ballad om en relation bortom all räddning. a-has klassiska 80-tals-sound möter det nya uttrycket.

10. ”Summer Moved On

År: 2000

Album: Minor Earth, Major Sky

– a-has comebacksingel efter sju års bortavaro är ett mästerstycke inom den vemodiga poppen och ett sanslöst prov på Morten Harkets makalösa pipa. Lyssna på falsetterna, lyssna på hur länge han håller tonerna, lyssna på kraften. Ett utmärkt exempel på någon som har båda tekniken och hjärtat.

9. ”The Blue Sky

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– En popbagatell kan tyckas, men samtidigt så otroligt atmosfärisk och med en av Paal Waaktar-Savoys bästa texter om utanförskap. Tidlös både vad gäller musik och budskap.

8. ”Out of Blue Comes Green

År: 1988

Album: Stay On These Roads

– Sophisto-pop på skyhög nivå, med en sångmelodi att dö för. Bandets tredje platta är, de få, men skyhöga, topparna undantagna, utan tvekan en av deras allra sämsta och det kändes som att de hade målat in sig i ett omöjligt hörn. Men, som sagt, topparna är inte att leka med.

7. ”Cosy Prisons

År: 2005

Album: Analogue

– Fantastisk synthballad om att leva med en rädsla för livet. Återigen med en av bandets allra starkaste sångmelodier, återigen med en av Harkets snyggaste falsetter.

6. ”Take On Me

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Den må ligga till grund för a-has orättvisa rykte om sig att vara ett one-hit-wonder-band, men det går inte att komma ifrån att detta är en perfekt poplåt. Från den molliga melodislingan, till sångmelodin och texten om ung och klumpig kärlek – det är lätt att förstå varför ”Take On Me” är en av 80-talets största och mest bestående hits.

5. ”Living a Boy’s Adventure Tale

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Episkt och bitterljuvt när a-ha tonsätter och besjunger en ung mans alienation och kärlekslöshet. En av bandets allra starkaste melodier, och vid 3:50-strecket och typ 13 sekunder fram bjuder Morten Harket på en av sina mäktigaste och mest imponerande sånginsatser.

4. ”Hunting High and Low

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– En perfekt blandning mellan lågmäld akustisk ballad och melodramatiskt synth-epos, hela tiden med brännande närvaro, hela tiden med sårigt hjärta, hela tiden ytterligt atmosfäriskt.

3. ”The Sun Always Shines on TV

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Debutalbumets mest ambitiösa stund är lika mycket en explosiv och symfonisk synth- och gitarrurladdning som en djupt sorgsen och lågmäld historia om depression, längtan och om att aldrig riktigt känna sig hemma eller till rätta. Hänförande!

2. ”Manhattan Skyline

År: 1986

Album: Scoundrel Days

Scoundrel Days största och mest ambitiösa stund hämtar viss inspiration från nyss nämnda ”The Sun Always Shines” i sitt sätt att varva skörhet med explosivitet. Verserna är atmosfäriska och genomsyrade av ett otröstligt vemod, medan refrängerna är kärva som granit – men det håller ihop. För precis som i verkliga livet sitter ju sorgen inte sällan sida vid sida med frustrationen, och de båda känslorna triggar varandra, flyter in i varandra. a-ha vet hur man skapar bitterljuva och atmosfäriska epos och ”Manhattan Skyline” är ett utmärkt exempel på det, men ingenstans än i nästa låt blir det faktumet tydligare…

1. ”Stay On These Roads

År: 1988

Album: Stay On These Roads

– I min mening är ”Stay On These Roads” den drömska, vemodiga och atmosfäriska poppens magnum opus. Allt, från det dramatiska, olycksbådande och samtidigt fruktansvärt vackra ovädersarret, den djupa sorgen i sångmelodin och i synthslingan som löper genom hela låten, till Mortens sköra röst, hjälper till att göra detta till ett mästerverk i genren. Detta är musik för drömmare, för romantiker, för ensampromenader längs en öde kustremsa i november, för allt man älskat som gått förlorat. a-ha kommer aldrig att toppa ”Stay On These Roads”, men vad gör det när ingen annan heller kommer göra det?

Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas