Recension: Ossler – ”Svarta svan” (singel)

Omslag: Pelle Ossler

På dagen ett år efter att ”Keltiska havet”, första singeln från kommande plattan, släpptes, är Ossler tillbaka med singel nummer fyra. Den har fått namnet ”Svarta svan”, och än en gång får havet agera skådeplats. Och än en gång har han släppt en låt som utan vidare skulle kunna vara det bästa han har gjort.

Han har en kuslig förmåga, Pelle Ossler. När man behöver det som mest släpper han musik man behöver som mest. Jag börjar fundera på om det är instinktivt. Eller har han ett sjätte sinne, ett ”spider sense”, som talar om för honom att ”nu är det dags igen att ingjuta mod i vissa modlösa lyssnare”? Den här gången hämtar han inspiration från Carl Snoilskys dikt ”Svarta svanor” från 1904, om stukade outsiders, svarta svanars, kamp för det de tror på, i en värld byggd av och för ljusa, tama svanar. Och precis som merparten av fjolårets singlar släpps nya singeln när jag stångar mig vettlös mot livet på mer än ett sätt. ”Jag vet att du kan, jag vet att du vågar” sjunger/vrålar Ossler från djupen, från botten av sitt hav, begravd under vad som måste vara karriärens tyngsta ljudbygge. Och där och då känns det som att man kan, som att det går att skaka av sig både post-covid-krämpor och evig blues.

Till sin hjälp har han som alltid Mikael Nilzén (klaviatur, maskiner, kör), Henrik Meierkord (cello) och Hux Nettermalm (trummor). Tillsammans med Ruben Engzell (inspelningstekniker) och Anton Sundell (mixare) har de skapat en ljudbild som med sin massiva tyngd och oerhörda ljudvolym både skrämmer och inte minst imponerar. Och texten – denna rörande uppmaning om att inte ge upp – blir än mer angelägen och drabbande när den paras med den öronbedövande och mäktiga musiken. Musiken blir till en Marianergrav ur vilken Ossler reser sig för att vägleda oss svarta svanar. Han är ju själv den svartaste svanen på havet, och vet hur eländet ska pareras. Om vi till slut hittar rätt får tiden utvisa, men förutsättningarna är betydligt godare nu.

”Svarta svan” är ute nu, digitalt, via ST4T.

J.M.W. Turners målning ”Burning Ship” från 1830, omnämnd i låten. Bild lånad från Wikipedia.

Recensioner: 2021-02-28

Nick Cave & Warren EllisCarnage (album)

Drygt ett år efter tokhyllade, men i min mening aningen överskattade, Ghosteen är Nick Cave tillbaka med ett nytt studioalbum. Inte ihop med Bad Seeds, men väl med Bad Seeds multiinstrumentalist och sin högra hand Warren Ellis. Men likväl hakar musiken på skivan utan omsvep i musiken på de två senaste Bad Seeds-plattorna, Skeleton Tree och Ghosteen.

Precis som på ovan nämnda plattor bjuder Cave och Ellis här på skimrande elektroniska hymner och malande, experimentell blues. Även textmässigt rör sig Cave i samma dunkla terräng som tidigare. Han varvar vardagsreflektioner med hjärtskärande skildringar av saknad, förlust och förtvivlan inför tillvaron (jag får känslan av att både Black Lives Matter-rörelsen och polisbrutaliteten som föregick rörelsen och protesterna samt coronapandemin inspirerat texterna – bland annat) – och han visar gång på gång varför han är en av vår tids bästa textförfattare.

Carnage har inte samma höga toppar som Skeleton Tree eller Ghosteen. Här finns ingen ”Jesus Alone” eller ”Hollywood”, men däremot är detta en betydligt mer fokuserad, koncentrerad och jämn skiva. Topparna finns här också, men de är snarare en självklar del av helheten än större än summan. Här heter de ”Old Time”, ”Carnage” och ”Balcony Man”. ”Old Time” är lika malande som skimrande, och sorgen efter sonen Arthur gnager alltjämt Cave i hjärtat. Den snart 64-årige ikonen är varse sin egen dödlighet och sjunger helt utan rädsla ”Wherever you’ve gone, darling/I’m not that far behind.” Titelspåret är skivans mäktigaste, kanske största, ballad. Här grubblar han över både barndom, nuet och vad kärlek är, och han förebrår sin egen rotlöshet – allt medan den där saknaden river i honom. Allra bäst är avslutningsspåret ”Balcony Man”. En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt.

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Balcony Man”

Om ni gillar detta: Nick Cave & the Bad Seeds – Push the Sky Away


Corduroy – ”Gråa dagar” (tvåspårssingel)

Shoegaze på svenska är märkligt nog inte helt vanligt. Men oavsett om vi hade haft 20 grymma shoegazeband hade Corduroy, med sina drabbande texter, sin dånande bas och sina plågsamt melankoliska gitarrer och melodier, tillhört gräddan. Nu är de tillbaka med en tvåspårssingel som tar knäcken på mig. A-sidan ”Gråa dagar” hade låtit självklar på något av Slowdives två första album, och b-sidan och tillika Eva Dahlgren-covern ”Ängeln i rummet” är bland det vackraste jag hört på länge. Det är ingen lätt uppgift att ta sig an en så pass monumental och ikonisk popklassiker som denna, men Corduroy gör det och de får den att låta som något de skrivit själva. Alla ni som vill göra covers, lyssna på denna och ta anteckningar.


Bright Eyes – ”Flirted With You All My Life” (singel)

Vic Chesnutts original är avskalat och rått och Vic sjöng låten för att han bodde granne med döden, som låten handlar om, stora delar av sitt liv. Bright Eyes tolkning börjar i samma nakna anda, men växer snart till ett större, mer polerat monster, och…jag känner ingenting. Spontant känns ju detta som något som Conor & co skulle kunna göra galant, men deras förkärlek för pampiga produktioner och arrangemang tar här överhanden.


Alan Vega – ”Nike Soldier” (singel)

Det eminenta amerikanska skivbolaget Sacred Bones har tagit på sig att ge ut Suicide-frontfiguren tillika ikonen och geniet Alan Vegas sedan tidigare outgivna material. Vega gick bort 2016, men Sacred Bones ger i april ut hans ”förlorade” album Mutator. ”Nike Soldier” är första smakprovet därifrån och visar upp Alan Vega från sin allra bästa sida. Vi snackar förstås malande elektroniskt ljudbygge och en Vega mässande om orättvisor och jävelskap vid mikrofonen. Inget nyskapande, alltså, men fan i helvete vad bra.


Rysk Roulette – ”Ormbäraren” (singel)

Vad gött det är med gammal hederlig punk. Rysk Roulette, med medlemmar från bland andra Knivderby och The Hives, ger oss med sin debutsingel ”Ormbäraren” precis det. De återuppfinner inte hjulet, men rullar fram på det redan befintliga hjulet alldeles förträffligt. ”Ormbäraren” rekommenderas å det varmaste till de med minsta intresse för bra svensk punk.

Alla hjärtans dag 2021

Alla hjärtans dag är här igen. En i första hand kommersiell högtid, men också en som zoomar in på bland det viktigaste och mest drabbande vi överhuvudtaget råkar ut för här i livet, nämligen kärleken. Och oavsett om du lever lycklig ihop med någon du älskar och som älskar dig, eller lever ensam och bittert ångrande alla snedsteg du tagit och som gjort att du hamnat där du hamnat, finns det musik att ta till. Nedan följer två spellistor, en med huvudet bland molnen, en djupt i dyn, som illustrerar, gestaltar och ramar in just detta. Välj den som passar. Varje låt är dessutom kommenterad. Varsågoda.


Imperiet – ”Kom kom

En av Thåströms första kärlekslåtar är också en av hans innerligaste. Visst, texten är rätt pajig, men det går inte att ta miste på, eller värja sig från, den uppriktiga känslan.

The National – ”Slow Show

När allt omkring en ter sig falskt. Allt utom…det där.

Ramones – ”She’s the One

Lika mycket en fantastisk punkdänga (med enorm popkänsla) som bedårande kärleksförklaring. Ramones var äkta romantiker, men sällan lät det så sprudlande okomplicerat som här.

The Smiths – ”Hand in Glove

Morrisseys enda lyckliga kärlekstext…är väl inte riktigt lycklig. Men lycklig nog för att platsa här. Och en så oemotståndlig hyllning till den sortens kärlek som reser sig högre och mäktigare än allt annat.

The Sound – ”Love is not a Ghost

Adrian Borland var en sann romantiker, med ett stort blödande hjärta. Psykisk sjukdom tog död på honom 1999, men då hade han redan skänkt eftervärlden en lång rad vackra låtar – bland annat den här.

Bright Eyes – ”First Day of My Life

Ibland finns det goda skäl till varför vissa låtar hos vissa band blir större än banden själva. Detta är ett sådant exempel. ”First Day of My Life” är en fantastisk låt på alla punkter, och en låt som i runda slängar alla kan relatera till. Den hjärtekrossande mollmelodin gör inte låten sämre heller, om man säger så. Att detta skulle bli en megahit var alltid en självklarhet.

Bruce Springsteen – ”I Wanna Marry You

Okomplicerat och über-romantiskt från Bossen. Här i en magisk liveversion från 1981.

The Cure – ”Halo

Robert Smith är inte känd för att skriva otvetydigt lyckliga texter om kärlek, men Halo är ett sådant exempel. Låt gå för att melodin är oändligt bitterljuv, men kärleken han sjunger om är lycklig, äkta och något alldeles särskilt.

Elvis Presley – ”Mine

Pianobaserad ballad om att blotta sitt hjärta och ge sitt allt. Enkel och rak, ja, men jösses vad drabbande. Elvis kunde med sin röst förmedla varje känd mänsklig känsla – inte minst kärlek.

Jeff Buckley – ”Everybody Here Wants You

Snudd på soul när Buckley går in i sängkammar-mode och besjunger en kvinna som alla vill ha, men som bara han är rätt man för. Släpptes aldrig under Jeffs livstid på grund av att han aldrig var riktigt nöjd. Next level perfektionism.


Moneybrother – ”Bara ett fån gör så mot sig själv

Förödande pianoballad om att inte kunna släppa taget och om att leva i det förgångna bland minnen som bara gör ont.

Bruce Springsteen – ”Back in Your Arms

Av Bossens alla förkrossande kärlekslåtar finns det ingen som gör en till slarvsylta på samma sätt som denna soulballad från 1995. Alla som sjabblat, sårat, ljugit eller på något annat vis förstört något bra lyssnar på denna på egen risk. Liveversionerna, som i regel drar iväg upp emot 10-15 minuter, rekommenderas också varmt.

Frank Sinatra – ”Let Me Try Again

Det som sades om ”Back in Your Arms” kan lika väl sägas om även denna. Även här står klanten som sjabblat bort allt i centrum, med sitt trasiga hjärta i hand. There’s no sense to life without you/Now all I do is just exist/And think about the chance I’ve missed.

Maria Taylor – ”Broad Daylight

Maria Taylor har en röst man lämnar hus och hem för och här är den till och med varmare och mer inbjudande än normalt, när hon sjunger om något flyktigt, vackert.

Thåström – ”Karenina

Att välja bland Thåströms många fantastiska skildringar av förlust och olycklig kärlek är ett lyxproblem. Jag stannade vid Karenina därför att den inte sällan känns som världens bästa låt. Live 2006 var den kanske också just det.

The Field Mice – ”Indian Ocean

Indiepop-bandet Field Mice har en uppsjö av låtar om kärlekslöshet, men den hjärtskärande bitterljuva och mycket atmosfäriska ”Indian Ocean” är något alldeles särskilt. Här sjunger Robert Wratten till lyssnaren att en dag är det dennes tur att känna kärlek, att allt är inte för alltid kört. Vissa dagar känns Indian Ocean, precis som Karenina, som världens bästa låt. Gitarrpartiet i slutet argumenterar starkt för den saken.

Håkan Hellström – ”Brännö serenad

”Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan.” Säger väl allt? En av Håkans många mästerliga kärlekslåtar från åren 2000-2010.

The Good Life – ”A New Friend

Förr eller senare hittar hon någon annan.

The Cure – ”Apart

Långsamt och obönhörligt mörkt om kärlekens definitiva slut. En av Robert Smiths allra mest pessimistiska låtar, men nog fan är det en av hans vackraste också.

Elvis Presley – ”Pieces of My Life

Ett slags oäkta syskon till nyss avhandlade ”Back in Your Arms” och ”Let Me Try Again”. Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. Att han 1977 gick bort, 42 år ung, gör förstås inte saken bättre.

Johnny Cash – ”I Still Miss Someone

En sångmelodi från Gud Fader själv, och en enkel men ack så perfekt text om omöjligheten i att leva med ett krossat hjärta. Kan mycket väl vara min personliga favorit från JR.

Säkert! – ”Är du fortfarande arg?

Naket och sårigt om att skamset försöka närma sig någon man gjort väldigt illa. En av flera drabbande låtar från vad som i mitt tycke står sig om Annika Norlins bästa platta.

Eldkvarn – ”Miljoner mil bort

Eldkvarns i särklass tyngsta, mörkaste och bästa låt är en ohygglig redogörelse över en smutsig, solkig och oerhört destruktiv kärlek. Till ett ödsligt pianokomp och en fantastiskt atmosfärisk produktion sjunger Plura om otrohet och om hur det känns som att livet är över – och man sitter med andan i halsen från första tonen till sista. Sådan här musik hör inte till vanligheten. Detta är musik som kör över en, obevekligt, och som vare sig du är redo eller ej visar livets bistra andra sida. ”Miljoner mil bort” är ett unikum i Sverige. Bara Joakim Thåström och Pelle Ossler kan skryta med att ha gjort musik lika hänsynslös, om att leva, kämpa och misslyckas som människa, som ”Miljoner mil bort”.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 14

Igår firade Patti Smiths debutalbum 45 år. I mitt liv har mästerverket Horses funnits i 15-16 år. Och vilket album det är.

Om man med punk menar frisinnad, egen och helt utan intresse av att blidka någon eller något annat än ens egna infall och passioner, så är Patti Smith på Horses alldeles äkta punk. Att hon, ihop med framförallt Ramones, Talking Heads, Blondie och Television, utgjorde hela CBGB’s-scenen hör förstås också till saken. Men Horses är mer än bara punk. På Horses möts Van Morrison, Arthur Rimbaud, Allen Ginsberg och Jim Morrison på en schamanistisk trumresa långt bortom vår fattning. På Horses flödar de inre monologerna och de episka kompositionerna ”Birdland” och ”Land” jämsides med den lesbiska självmords-reggaen ”Redondo Beach”. Den oemotståndliga popen i ”Kimberly” är lika oumbärlig som urladdningarna i ”Gloria”, ”Break it Up” och ”Free Money”. Och när som helst jag hör ”Elegie” fladdrar bilder på det nerdekade 70-tals-New York förbi och jag känner mig både romantisk och ändlöst sorgsen.

Patti Smith 1975 Robert Mapplethorpe 1946-1989 ARTIST ROOMS Acquired jointly with the National Galleries of Scotland through The d’Offay Donation with assistance from the National Heritage Memorial Fund and the Art Fund 2008 http://www.tate.org.uk/art/work/AR00185

Horses låter som ingenting annat än sig självt. Horses är ett perfekt album. Det saknar dödkött och utfyllnad. Det existerar på ett plan i 70-talets New York, men är tidlöst i både text och musik, och lever i slutändan bortom begrepp som tid och rum, för evigt i ett helt eget universum.

Dagens lucka känns självklar.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 2

Dagens lucka går i livemusikens tecken. Gud vet när vi får stå och trängas och svettas på en klubb eller arena igen, så tills vidare får vi istället utnyttja den guldgruva som kallas YouTube. Idag vill jag lyfta fram den i mitt tycke bästa liveartisten, nämligen Joakim Thåström. På YouTube finns mängder med konserter med Thåström – av varierad inspelningskvalitet. En av de bättre amatörinspelade konserterna är filmad och uppladdad av användaren ”sreddan”, på Idun Folkets Hus i april 2015, på den i mitt tycke nästan oöverträffade Den morronen-turnén.

Thåström och band. Foto av Niklas ”Pankan” Bergson 2015, och lånad från boken …Ungefär så här (2015)

Spelningen på Idun Folkets Hus är ett praktexempel på att Thåström och hans fläckfria band levererar allt de har oavsett var de spelar och oavsett när i turnén. Spelningen är tajt, men nervig, och setlisten bjuder på flera höjdpunkter, bland annat en stram, nästan dansant version av ”Österns röda ros”, en postpunkig ”Kärlek är för dom”, en bulldozer-version av ”Långsamt genom”, och en mycket mäktig gitarrurladdning mellan Thåström och Ossler i ”Kort biografi”.

Thåström jobbar ju som bekant på nytt material, så i bästa fall får vi se honom och bandet live igen nästa år. Men än håller vi till godo med gamla pärlor som denna.

Ps. Spelningen är uppladdad som en spellista, så efter ”Dansbandssångaren” här ovan rullar det på automatiskt.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 1

Dags för något helt nytt på 482 MHz – dags för adventskalender! Varje dag fram till 24 december kommer jag att publicera ett nytt inlägg med en särskild inriktning. Kan vara en artist, en låt, ett album, en genre, en spellista eller något helt annat. Till lucka 1 går jag ut hårt. Varsågoda.

December är årets mörkaste månad. Det kan man inte göra något åt. Så istället för att trotsigt och fåfängt sparka och skrika kan man lika gärna omfamna denna mörka tid. Nedan följer en spellista med elva låtar som definitivt inte gör annat.

Recensioner: 2020-10-31

Spridda skurar, som alltid i 482-land. Och som alltid är kvalitet den gemensamma nämnaren. Varsågoda.


Martin KüchenDet försvunnas namn

– Att hävda att Lundbaserade saxofonisten Martin Küchen sysslar med jazz på nya plattan Det försvunnas namn (ute nu via Thanatosis) är både förenklat och närmast felaktigt. Att säga att ljudkulisserna han bygger upp är avantgarde och hör till den abstrakta improvisationsmusiken ligger närmare sanningen, men är även det förenklat. Och Küchens musik är allt annat än enkel. Visst, jazzen gör sig påmind i låtar som ”I” och ”The 5th of December 1931 02.00 A.M.”, och den avantgardistiska hållningen ekar genom hela plattan – inte minst tack vare Küchens totala ointresse för att skapa melodier, vara följsam eller bjuda lyssnaren på självklarheter. Nej, Küchens värld är mörk och vädligt skev. Stämningar står i högre kurs än melodier, och instrumenten kan användas på så många fler sätt än man tror. Just mörkret och skevheten på plattan för tankarna till Scott Walkers obehagligaste stunder på mästerverk som Tilt och The Drift. Där någonstans rör sig Martin Küchen – i en imponerande och hypnotisk mix av mörka stämningar och missljud.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”I”

Om ni gillar detta: Scott Walker – The Drift


Bruce SpringsteenLetter To You

– Det finns något mäktigt med gamla, ärrade hjältar som trots oräkneliga meriter i bagaget fortsätter att leverera. Bruce Springsteens senaste fyra år har varit några av hans bästa. En makalös turné med E-Street Band (2016), en knäckande fin och välskriven självbiografi (2016), en bejublad Broadway-show och –film (2017-2018), Western Stars-plattan med tillhörande film (2019) och så Letter To You. Det första renodlade E-Street-albumet sedan undermåliga Working on a Dream (2009).

Och vilken comeback detta är. Den nu 71-årige Bruce Springsteen sjunger från botten av sitt stora, varma hjärta om åldrandet, förlusten av gamla bundsförvanter och musikens förenande och helande kraft. Vare sig han drar ner på tempot, som på ”One Minute You’re Here” och ”Janey Needs a Shooter”, eller skruvar upp stärkaren, som på drivande rockern ”Burnin’ Train” eller på ”Ghosts”, träffar han och det sedan 1975 lika snortajta bandet rakt i maggropen. Allra bäst blir det på smärtsamt melankoliska ”House of a Thousand Guitars” och den klassiskt snidade E-Street-hymnen ”If I Was the Priest”. På den förra är tillvaron på ända och man står upp till vaderna i bekymmer, men Bruce sträcker ut sin hand och bjuder oss med dit där musiken aldrig tystnar, dit alla är välkomna. Vet han om att han är ett livs levande, walking, talking botemedel mot depression? Jag hoppas det. Den senare skrevs redan i början av 70-talet, innan Bruce ens hade skivkontrakt. Det är en klassisk outsider-hymn av lika klassiskt E-Street-snitt, om outlaws, bad boys och Gud, och den hade funkat på så gott som varenda platta från The Wild, The Innocent and the E-Street Shuffle fram till The Rising. Den är en tredjedel Dylan anno Blonde on Blonde, en tredjedel ”Back In Your Arms” och en tredjedel ”Incident on 57th Street”. Ni förstår ju själva. I december hittar ni den högt upp på listorna över årets bästa låtar.

Letter to You är höjdpunkterna många. Egentligen är det bara ”Rainmaker” som hade kunnat få stryka på foten. I refrängen låter den som de stabbigaste stunderna på The Rising och Wrecking Ball, och det kan vi vara utan.

Det är som sagt mäktigt med gamla hjältar som fortsätter att imponera och leverera. Min kärlek till Bruce Springsteen må vara evig och obrottslig, men inte ens jag var beredd på en knockout av det här slaget. Bruce gör åldrandet till något vackert och förlusterna vi alla står inför mer hanterbara. Tack för det.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”If I Was the Priest”, ”House of a Thousand Guitars”

Om ni gillar detta: Bruce Springsteen – Darkness on the Edge of Town, Bruce Springsteen – The River


Christian KjellvanderAbout Loving and Loving Again

– Redan innan detta album hade Kjellvander gjort en av årets bästa skivor. I mars släppte han Doom Country ihop med Tonbruket. Ett fantastiskt album i gränslandet mellan gamla film noir-rullar och Nick Cave. Nya plattan, ett soloalbum, hakar i Doom Country, men även i 2016 års underskattade A Village: Natural Light. About Loving and Loving Again är mattsvart och lerig, Boatman’s Call och Didn’t It Rain. Lika mycket mytiskt mörker upplyst av flimrande neon, som en öde leråker upplyst av ingenting alls. Han sjunger om vartannat lidelsefullt och matter-of-fact om kärlek i förfall och kärlek i blom. Sedan förra soloalbumet, Wild Hxmans (2018) har han gått igenom bägge stadier. Äktenskapet med hustrun gick om intet, men en relation med den överjordiskt vackra och gränslöst begåvade Frida Hyvönen tog vid. Musikaliskt rör han sig mellan samma beröringspunkter de nyss ovan nämnda. Americanan finns där, men den är kraftigt påverkad av mörkret, suggestiviteten och de lösa tyglarna man också hittar på Doom Country. Att han är uppbackad av blott trummisen Per Nordmark och keyboardisten Pelle Andersson är smått ofattbart. Soundet de får till är organiskt, levande, mäktigt och tungt. Och Kjellvander själv visar att han alltjämt är en av Sveriges bästa gitarrister – inte minst i den mycket drabbande ”Actually Country Gentle” – eller varför inte köttandet vid 2:14-strecket i ”No Grace”?

Christian Kjellvander har nu gjort två av årets bästa plattor. Det är en hygglig bedrift.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”About Love and Loving Again”, ”Actually Country Gentle”

Om ni gillar detta: Christian Kjellvander – A Village: Natural Light, Songs: OhiaDidn’t Rain


Lebanon HanoverSci-Fi Sky

– Cold Wave-vågen som pågått de senaste, säg, åtta-tio åren har fött fram en rad riktigt grymma band. Men inget har varit fullt lika drabbande eller jämnt som schweizisk-brittiska duon Lebanon Hanover, bestående av Larissa Iceglass och William Maybelline. De har hittat ett eget rum där de blandat texter lätta att relatera till, om utanförskap, depression, kärlek och samhörighet, skrivna med både humor och allvar, med starka melodier och tunga, kalla atmosfärer. Fram till förra plattan hade jag ingenting att klaga på hos dem. Då tilläts William Maybelline ta mer plats och sjunga fler låtar (tidigare lät han sig hållas med ungefär två låtar per platta). Detta har fortsatt på nya albumet, där han sjunger hälften av alla låtar.

Maybelline är ungefär lika trovärdig som en tioåring som mimar framför spegeln med en hårborste. Hans ansträngda, pretentiösa och skämskudde-tillgjorda Andrew Eldritch-härmande röst drar ner det här lysande bandet och får mig att önska att den egentliga frontfiguren, tillika ytterligt coola, Larissa Iceglass skaffar sig en solokarriär. Han har också ett slags tuffhetskomplex som gör att låtarna han sjunger på oftare än inte drar åt det omelodiösa, tungfotade hållet. Men undantag finns.

För när William Maybelline ägnar sig åt sin bas och åt att medkomponera bandets låtar och överlåter sången åt Larissa Iceglass är även detta album riktigt, riktigt bra. Låtar som blytunga ”Living on the Edge”, ”The Last Thing” med sitt klassiska Lebanon-sound, och atmosfäriska ”Hard Drug” tillhör bandets allra bästa. En annan höjdpunkt är ”Angel Face”. En fantastiskt fin, luftig och melankolisk låt. Pronblemet är bara att det är William Maybelline som sjunger den – och han sjunger lika tillgjort och töntigt som alltid. Men man kan ju drömma om hur fin den hade varit om, säg, Iceglass sjungit den.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Living on the Edge”

Om ni gillar detta: Lebanon Hanover – Why Not Just Be Solo

Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was

IMG_2544

Jag trodde länge att detta inte skulle hända. Jag trodde att stabila, om än inte omvälvande, sjunde albumet The People’s Key (2011) skulle bli deras sista. Jag hade lyckligtvis fel. Efter en rad singlar under året har Bright Eyes nu äntligen släppt sitt outsägligt emotsedda åttonde studioalbum, Down in the Weeds, Where the World Once Was.

Bright Eyes har sedan mina tonår varit mer eller mindre ständiga följeslagare och bundsförvanter. De har tonsatt förälskelser, uppbrott, snedsteg, fyllor, fester och depressioner. Att dyka ner i världen de byggt upp på nya plattan är på många sätt som att komma hem. Ackorden känns igen, de vemodiga sångmelodierna likaså, särskilt på pärlor som ”Stairwell Song” och ”Comet Song”, och Conor Oberst tillhör fortfarande det absoluta toppskiktet av textförfattare. På Down in the Weeds-texterna är kollapsen och apokalypsen – på det personliga likaväl som på det samhälleliga planet – ständigt närvarande. Detta tar sig uttryck i sjukdom, närståendes dödsfall, en skilsmässa, terrordåd och ekonomisk och själslig depression. På den korta, men ack så drabbande, ”Tilt-a-Whirl” sjunger Oberst om sin döde bror och sin sörjande mor:

My aging mother steeled herself
Against the gravity she felt
Braced for another fainting spell

På tungt ödesmättade och mycket mäktiga ”Hot Car in the Sun” gör det ont bara att gå omkring, ont att prata. Och dessa få exempel säger mycket om plattan i stort. Obersts texter är brutala, ärliga och skyggar inte en tum för mörkret. Men som alltid med Conor blir det aldrig för privat. Hans lyrik har aldrig varit plakatpoesi, han skriver en aldrig på näsan. Men skivan är trots allt inte renons på ljus. Ljuset kommer in främst tack vare Mike Mogis och Nate Walcotts luftiga, nyanserade arrangemang, kraftigt utsmyckade med blås, stråkar, elektronik och körer. Bright Eyes har, bortsett från på de tidigaste släppen, alltid varit högljudda förespråkare för ”more is more”, och de har kommit undan med det tack vare att deras ”svulstiga” arrangemang alltid känts smakfulla. Mogis och Walcott vet precis hur mycket som är mycket nog. Så är också fallet på Down in the Weeds. Bright Eyes musikaliska koncept låter fortfarande kvintessentiellt Bright Eyes och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

För att de riktigt höga betygen skulle kännas helt motiverade hade plattan dock behövt vara kortare, mer koncentrerad och ett par tre spår hade fått stryka på foten. 14 spår och en speltid på nästan en timme är i mesta laget. Och handen på hjärtat lär låtar som ”Just Once in the World” och ”Pan and Broom” knappast bli ihågkomna som några storverk.

I en intervju med The Quietus avslöjar Oberst att kontraktet de skrev på för skivbolaget Dead Oceans var för två album och att ännu ett Bright Eyes-album alltså kommer att släppas, ”presuming we all stay alive”. Förutsatt att den där apokalypsen inte slukar dem. Eller oss alla.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”To Death’s Heart (In Three Parts)” och ”Calais to Dover” (som kan stoltsera med en av Bright Eyes allra finaste refränger)

Om ni gillar detta: Bright Eyes – Fevers and Mirrors, Bright Eyes – Cassadaga 

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.