482 MHz minns Mark Lanegan

En dag som ända sedan jag slog upp ögonen strax innan kl 07 känts…märklig…sjösjuk…rundas av med beskedet att Mark Lanegan plötsligt gått bort, 57 år ung. I år är det tio år sedan jag upptäckte honom, och han har alltjämt stått sig som en av de bästa upptäckterna jag gjort under dessa tio år.

Jag upptäckte honom genom Thåström. Förr om åren brukade Thåström publicera ”bäst-just-nu-listor” på sin hemsida. Listor där han samlade musik, film, böcker, upplevelser, som berört. Någon gång 2012 la han upp en lista bestående endast av låtar från Marks då rätt så färska platta Blues Funeral. Det tog inte många sekunder innan jag hade klickat igång plattan på Spotify, och det tog inte många sekunder efter det innan jag förstod att detta var musik för mig. Fan, bara titeln, Blues Funeral, är ju tio plus.

Och jag minns var jag var, både fysiskt och mentalt, när jag för första gången hörde den distade basen i öppnaren ”Gravedigger’s Song” dundra igång. Jag satt i min sjaskiga etta på Norrby i Borås. Det var vinter utanför. Det var vinter inuti. Becksvart åt bägge hållen. Min mormor tynade snabbt bort på ett vårdhem. Min mor hade tappat greppet. Jag var i en relation jag inte vågade tro på (men som skulle visa sig vara allt man kan önska sig). Tillvaron som jag kände den hade spelat ut sin roll, men dröjde sig alltjämt kvar – som en försmådd och psykotisk älskarinna. Som vanligt, som vanligt, som vanligt var det musiken som fick bli något slags livboj. Och Lanegans, av den amerikanska myllan djupt färgade, atmosfäriska och samtidigt hotfullt svarta, blandning av postpunk och blues kändes omedelbart som en självklar pusselbit bredvid mitt hjärtas älskade mörkermän/ljusbringare Thåström, Ossler, Cave, Molina och Pierce et al. Och så har det fortsatt. Och sedan dess har jag följt honom. Alla skivor han släppte efter Blues Funeral var inte mitt i prick, men alla bjöd på de en handfull omistliga pärlor. Bäst var de två sista albumen – sologiven Straight Songs of Sorrow (2020) samt samarbetet med Joe Cardamone Dark Mark vs Skeleton Joe (2021). Jag vet inte om det är vackert eller bara extra bittert att han lämnade jordelivet på topp.

I intervjuer sken ett lugn igenom som bara finns hos ett fåtal av de som genomhärdat det värsta livet har att erbjuda och kommit hyfsat helskinnade ut på andra sidan. Har man stirrat utplåningen i vitögat och förlorat mer än man visste att man hade – och ändå överlevt fysiskt själsligt och konstnärligt – är det inte mycket som fortsättningsvis kan bringa en ur fattningen. Och det är en gammal romantisk sanning att det också är dessa människor som bär på den tyngsta visdomen. I Lanegans, i mitt tycke, allra bästa låt, ”Deep Black Vanishing Train” (2012) skärskådar han sig själv, och samma lugn, samma svärtade visdom träder fram:

Lost on a violent sea
Day on endless day
I have finally freed myself
But it’s been hard to break away

Mark Lanegan lärde känna sig själv och sin omgivning genom att färdas otaliga dagar på våldsamma hav. Mark Lanegan framhärdade, med högburet huvud och ett varmt hjärta (för sina fans, sin hustru och sina medmusikanter), vek sig aldrig och skänkte klarhet och tröst till väldigt många utav oss. Det är sådant som skapar evigt liv. Och det är där vi finner Mark Lanegan nu.

Nedan följer en spellista med några av Lanegans bästa låtar.

Recensioner 2022-02-20

Orville PeckBronco: Chapter One (EP)

– Kanadensaren Orville Peck, vars riktiga namn är Daniel Pitout, gömmer sig bakom en fransbeprydd mask – av högst oklara skäl. Musiken han gör rör sig i gränslandet mellan Morrissey, Roy Orbison och George Jones. Med sådana influenser borde resultatet bli jäkligt bra, inte sant? Well, det blir det inte. Nya EP:n utgör ena halvan av Pecks kommande, andra, platta, Bronco. Den som hört debuten Pony, utgiven våren 2019, slås inte av några överraskningar. Nu, precis som då, rör det sig om välproducerad och snygg indiecountry, med mer eller mindre fyndiga texter, kraftigt färgad av ovanstående herrar. Och nu som då haltar kompositionerna. Nu som då misslyckas Peck med att gripa tag. Pony hade ett par starka låtar, som räddade ett godkänt betyg, men för Bronco ser det hittills inte särskilt ljust ut. Peck/Pitout borde satsa mer på att skriva riktigt bra låtar och mindre på att förvalta en lustig image.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Daytona Sand

Om ni gillar detta: George Jones – I am What I am


Khruangbin & Leon BridgesTexas Moon (EP)

Country, soul och Texas-varm psykedelia möts återigen när soulstjärnan Leon Bridges och den experimentella instrumentalgruppen Khruangbin – allihop tillhör de för övrigt Texasmusikens framtid – nu ger ut sin andra EP tillsammans. Precis som på föregångaren, Texas Sun, är kompositionerna både följsamma och hypnotiserande – och precis så knivskarpa som sig bör när ett gäng begåvade låtskrivare och musiker komponerar tillsammans med ett gemensamt mål och fokus. Helt i linje med det nattliga ”temat” är låtarna den här gången mer suggestiva och stryker snarare omkring i månljuset än jäser i soldiset. Bäst blir det på avslutande ”Mariella”. Där skänker den melankoliska gitarrslingan ännu ett lager till en redan komplex och mångbottnad platta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Mariella”

Om ni gillar detta: Khruangbin & Leon Bridges – Texas Sun


Willie Nelson – ”I’ll Love You Till the Day I Die” (singel)

– Willies första singel med nyskrivet material på två år är tidlös, klassisk Willie-country och hade inte låtit malplacerad på klassiska plattor som Red Headed Stranger eller Phases and Stages. ”Trigger” får mycket utrymme, Mickey Raphaels munspel likaså, men mäktigast och mest rörande är som alltid Willies oefterhärmliga röst, som här sjunger om ett kort möte någon gång för länge sedan och som aldrig gick att glömma. Låten är skriven av Rodney Crowell och Chris Stapleton, och är första smakprovet från Willies kommande platta A Beautiful Time, ute på Willies 89-årsdag den 29 april.


Future Islands – ”King of Sweden” (singel)

– Mycket är sig likt när Future Islands gör comeback. Greppet med de drivande verserna och den explosiva refrängen känns igen från oräkneligt många andra FI-låtar, likaså sångaren Sam Herrings en gång så ögonbrynshöjdande sång. Men trots att utveckling inte tycks vara prioriterat hos Herring & co, lyckas de med ”King of Sweden” ändå gripa tag och fånga en. Detta tack vare den starka texten, om rotlöshet och turné- och resandeångest, och det faktum att trots att vi hört det förr är det kort och gott en jäkligt bra låt.

Recensioner: 2022-02-07

Första recensionsbunten i år kommer senare än planerat. Detta på grund av bristande motivation, och en mycket lyckad flytt som tagit all min uppmärksamhet och pepp. Men nu är kanske 482 tillbaka på riktigt. Nedan går jag igenom fyra singlar och ett album. Friskt blandat, i vanlig ordning. Varsågoda!


Liam Gallagher – ”Everything’s Electric” (singel)

– Liam Gallagher, som fyller ofattbara 50 år i september, är tidlös. Evigt ung. Tydligen har han börjat få ont i höften, vilket fått honom att tvingas överge sina älskade löpturer och istället börja promenera, men i övrigt är han samma urkraft som han var när Oasis debuterade i april 1994. Kvick, skärpt, rolig och ständigt utsvulten och pepp på liv och musik, och med en röst som alltjämt sällar sig till rockvärldens allra bästa. Alltjämt samma punkiga och själfulla blandning mellan Lydon och Lennon. Tredje soloalbumet, Come On, You Know, är på gång och första singeln är här. ”Everything’s Electric”, skriven ihop med Dave Grohl (som också spelar trummor), återuppfinner inte hjulet, men har tillräckligt med hitpotential och glöd, och lovar tillräckligt gott inför plattan, för att man ska våga satsa på att Liam fullbordar sitt hattrick. Precis vad världen behöver.


No Suits in Miami – ”The Robins Sang” (singel)

– 482-favoriterna och lundaborna No Suits In Miami visar inga som helst tecken på att deras låtskrivarglöd ska klinga av. Senaste singeln är ännu en fullträff inom melankolisk indiepop och ännu ett bevis på att Michelle eller Olle (vem av dem det nu är som spelar lead) är en av landets bästa gitarrister.


Hater – ”Something” (singel)

– Hater, ett annat starkt indieband från Skåne, laddar för comeback. Senaste singeln är avigare än vi är vana vid. Inte lika omedelbar. Soundet låter 90-tal, som en blandning mellan Smashing Pumpkins och tidiga kent-b-sidor, med inslag av Cure-gitarrer och shoegaze. Inte lika omedelbart som deras tidiga, mer jangliga släpp, som sagt, men i slutändan väldigt belönande.


Lake Omne – ”Is This Love” (singel)

– Örebros a-ha fortsätter att imponera med sin renodlade och ursnygga synthpop. Senaste singeln, ”Is This Love”, är både förtätad och luftig och lockar till både klubbhäng och ensampromenader. Nu väntar vi bara på en fullängdare. Att de kan släppa starka singlar kan ingen säga emot.


Ulf IvarssonWorks of Fragments, vol. 1 (album)

– Sveriges bästa och mest hängivna basist är också en jävel på experimentell ambient. 2020 kom plattan Lower Zone, som blandade basvirtuosen Ulf Ivarsson med ambient-mästaren Ulf Ivarsson. Även om det är gott om bas (i åtminstone ljudlig mening) på nya plattan Works of Fragments är det i första hand, åtminstone för den här lyssnaren, ett ambient verk. Ett verk där själen snarare än (musiker)hjärnan håller i taktpinnen, och fantasin får sitt lystmäte. Sluter man ögonen befinner man sig i öde världar, bland sönderrostade maskinparker, krackelerade och urgröpta husfasader och övergivna farkoster av främmande härkomst. Regnet är evigt och mänskliga kontakter ett minne blott. Man är ensam, men på nåt vänster vill man ändå inte ha det på något annat sätt. Sådan är magin med Ivarssons musik.

Det är med massiva ljudbilder och blytung elektronik som Ivarsson målar dessa bilder och scener. Dronesen är magnifika och bland de mäktigaste jag hört i genren på länge. När han varvar dem med kalla synthar, som i bästa spåret ”Black Target”, påminns jag lite extra om varför jag älskar genren så mycket som jag gör.

Ska jag klaga på något är det att det ibland händer lite för mycket i låtarnas ljudbilder. Det är en hungrig och begåvad musiker, full av infall och hängivelse, som gjort den här plattan – och det märks. Skulle Ivarsson till nästa album renodla sitt uttryck lite till hade betyget förmodligen blivit ännu högre.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Black Target”

Om ni gillar detta: Shrine Ordeal 26.04.86

Thåströms bästa låtar – som du verkligt sällan hör: en replik på Gaffas katastrofala lista med nästan samma namn

Foto: Micke Sandström

Gaffa, smältdegeln för landets allra sämsta skribenter (Sarvestani, Skeppstedt och Hallman exkluderade), där anglicismer och svengelska, trendkänslighet och illa uppbackad skitnödighet går före skrivfärdighet, textkvalitet och ett genuint musikintresse, har givit sig på att försöka lista Joakim Thåströms tio bästa låtar ”som du sällan hör”. Alltså, tio underskattade eller förbisedda låtar från ikonens digra katalog. För katalogen är ju just det – diger – och det är bara en bråkdel som spelats live, än färre har släppts som singlar, färre ändå spelas på radio eller lyfts fram i andra sammanhang. Därför borde det bli en ganska lätt uppgift att plocka ut tio verkligt förbisedda låtar. Men som med precis allt annat misslyckas Gaffa även med detta. Skribenten Fredrik Langrath väljer låtar som släppts som singlar de senaste åren, låtar från de senaste plattorna, som spelats flitigt på turnéer och lyfts fram av media och skribenter – och låtar från allra senaste plattan (”Södra Korset” och ”Mamma”, för övrigt), en platta utgiven för inte ens tre månader sedan och som Thåström ännu inte ens turnerat med, och låtar som på Thåströms Spotify-lista över mest spelade låtar just nu ligger på plats 3 respektive 8 (Langrath placerar dem dessutom på plats 1 och 2 på sin lista). Vansinnet och okunnigheten vet alltså tydligen inga gränser, och som Thåströmvetare och -älskare av rang känner jag mig tvungen att visa var skåpet ska stå. Därför kommer här en lista över Thåströms tio på riktigt mest underskattade och förbisedda låtar. Spellista på slutet! Varsågoda!


10. ”Tillbaks till Trehörnsgatan

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En drömskildring av tiden Thåström tillbringade i Amsterdam i början av 90-talet. Soundet är luftigt, stämningen förtätad, sången långt fram i mixen. Spelad enstaka gånger på vinterturnén 2010.

9. ”Som mästarna målat himlen

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Blytung och episk industriballad, med en ljudbild som både gnistrar och dånar, och som är som gjord för livescenen, men som hittills aldrig spelats. Skriven ihop med parhästen Niklas Hellberg.

8. ”Hål

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Om Det är ni som e dom konstiga-plattan var ett segertåg och en återgång till (mer eller mindre plus en nypa salt) rak rock efter ett nittiotal tillbringat i industriland är Mannen som blev en gris morgonen efter. Tongångarna är dystrare, musiken svärtad och sotig, och i texterna pyr ett självhat. Den dova och hotfulla ”Hål” är ett av flera exempel. Och även ett exempel på en låt som hade blivit fantastisk live med Ossler, Rockis & co. Tyvärr blev det aldrig något med det.

7. ”Psalm

År: 2015

Album: Den morronen

– Efter Mannen som blev en gris var det som att de värsta demonerna rensats ut. Sedan dess har texterna för det mesta andats hopp, förtröstan och inre styrka. På ”Psalm”, den avskalade och nedtonade avslutaren på Den morronen, blir detta väldigt tydligt. ”Psalm” är skåran på himlen där ljuset strilar ner efter en grå dag.

6. ”Natten för det här

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Europeisk och elektronisk industriblues av yppersta klass. Duisburg möter Tupelo.

5. ”Långsamt genom

År: 2015

Album: Den morronen

En av mästerverket Den morronens (som Gaffa för övrigt gav 2/6 i betyg när det begav sig 2015) många mäktiga låtar är denna dova blues om självrannsakan och tillhörighet, där mörker och skav möter lycka och lugn. Spelades några gånger på vinter/vår-turnén 2015, men lades sedan till handlingarna. Ett misstag som gärna får rättas till.

4. ”Söndagmåndagsång

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Denna tidlösa ballad, om hemmahörande, ursprung och arv, borde vara lika självklar bland fansen och casual-lyssnarna – och Thåström själv – som ”Brev till 10:e våningen” och ”Fanfanfan”, men så är det inte. Live har den inte hörts sedan någon gång 2006 och inte heller var den med på Thåströms hittills enda samlingsplatta Be-bop-a-lula hela jävla dan (men det var däremot fem (!) andra Skebo-låtar).

3. ”En spelmans jordafärd

År: 2009

Album: Kompost (på Spotify istället ”disc 2” på Be-bop-a-lula hela jävla dan)

Dan Anderssons monumentala dikt om en outsiders frånfälle och hans samtidas tisslanden och tisslanden om honom är bland det allra, allra bästa som skrivits om död och utanförskap i det här landet. Att Thåström skulle tolka den känns självklart. Att den i hans händer skulle bli såhär bra känns lika självklart. Thåströms urbana, betonggjutna sound har här bytts ut mot ett jordigare sound. Duisburg har bytts ut mot finnmarkerna. Lämpligt nog.

2. ”Sluta när jag vill

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– En låt som i sitt tidiga skede, redan 2007, var en upptempo, närmast rusig (och alldeles underbar), rocklåt, inspelad i Berlin, och vars närmaste släkting torde vara den elektriska versionen av ”The Haters”. Fem år senare blev den en lågmäld, elektronisk ballad. En helt ny svid, närapå en helt ny låt – men lika vacker, lika fantastisk. Texten är minst lika bra. Är det jaget som konfronterar sig självt, som ställer sig självt till svars för alla flyktförsök och alla gömställen? Svaret som ges är vare sig defensivt eller nekande, blott ett konstaterande att ”det är såhär: jag kan sluta när jag vill”. Gott så. Och här fick herr Langrath faktiskt in ett rätt, då ”Sluta när jag vill” även var med på Gaffa-listan.

Har aldrig spelats live, perverst nog.

1. ”Kaospassageraren

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Den allra bästa text som Thåström har skrivit och den allra bästa text om födas, leva och dö som har skrivits på det svenska språket. Hyperbol? Faktiskt inte. Lyssna och läs, så förstår ni snabbt själva. Den musikaliska backdropen, sedan, är minsta lika imponerande den. Pelle Ossler presenterar sig och sin gitarrmagi för första gången (publikt) i Thåström-världen, och tillsammans med Hellbergs begravningssvarta orgel målar de upp ett Tarkovskij-landskap, kargt, långsamt och ödsligt. Det är till dags dato Thåströms utan tvekan längsta låt (klockar in på strax över nio minuter) och man kan förstå varför den spelats live så himla sällan (endast ett par gånger sommaren 2006, då i en fullkomligt magnifik version). Man kan förstå det, men inte förlika sig med det. Ej heller kan man förlika sig med det faktum att varken Thåström själv eller media lyfter fram den i intervjuer, när det ska pratas om när, var, hur och varför Thåström bytte textmässigt uttryck och ”språk” i samband med Skebokvarnsv. 209. Istället lyfts då ”Ingen neråtsång” (1999) fram som ett slags genesis till de rakare och mer självbiografiska texterna som dominerat sedan 2005. Jag håller naturligtvis med om att ”Ingen neråtsång” bör nämnas i sammanhanget, men det bör också ”Kaospassageraren” göra. Här är han naknare och mer självutlämnande än han hade varit sedan åtminstone ”Jag är en idiot” (1988). Gör den comeback på livescenen i vår får hela turnén utan vidare högsta betyg av mig. Det vore årets kulturgärning.