Recensioner: 2022-04-08

Anna Bodotter – ”Pluto” (singel)

Med nya singeln ”Pluto” har Anna Bodotter, svensk indies hårdast arbetande och mest mångsidigt kompetenta musiker och bäst bevarade hemlighet, skrivit sin snyggaste basgång. Men även alldeles bortsett från nämnda basgång är ”Pluto” en förträfflig poplåt, i samma melankoliska, atmosfäriska och småstadsmelankoliska sfär som Krunegård, Norlin och Berg – men ändå helt och hållet Bodotter. Är det någon i pop-Sverige som förtjänar ett genombrott och ett riktigt lyft är det Anna Bodotter. Kanske, kanske kommer det med nästa skiva.


Jackie Blom – ”High” (singel)

– Joakim Benon från JJ debuterar med debutsingel och under nytt namn. Vi som älskade den drömska och melankoliska balearican från Göteborg under 00-talet minns JJ som skeva eftersläntrare som debuterade när genren somnat in. Det som Benon, eller Jackie Blom som han alltså kallar sig nu, gör är emellertid något helt annat. Det är fortsatt drömskt och melankoliskt, men lånar samtidigt en del från americanan och även från band som The National. Det är svårt att genrebestämma, men lätt att konstatera att Benon/Blom nog allt har något intressant på gång här. Ser fram emot att höra mer! Medverkar på låten gör bland annat Tobias ”Azure Blue” Isaksson på piano, och det gillar vi ju. Ute nu via Future Sound of Stockholm.


Van Morrison – ”Pretending” (singel)

Pretending my life is not in ruins
Pretending I’m not depressed
Pretending I left it all behind
Pretending most of the time

Med senaste singeln blottar en urlakad, förbittrad och mycket sorgsen Van Morrison sitt innersta mörker och han gör det till de härligt kontrasterande tonerna av ljus, solig och luftig soul – och resultatet är en av vårens mest drabbande låtar. Livet har inte varit lätt för Van the Man de senaste åren, och inte heller har väl han själv varit helt enkel att handskas med (har han någonsin varit det?), men fortsätter han att göra musik på den här nivån är det tydligt vem som kommer stå som segrare i slutändan – och inte är det belackarna.


Lyle Lovett – ”12th of June” (singel)

– Country-ikonen, tillika Julia Roberts exman, Lyle Lovett har inte släppt ett album på tio år, men nu är en ny platta äntligen på gång. 13 maj släpps 12th of June och redan nu är titelspåret ute. Det är en varm americana-ballad på klassiskt Lyle-manér, och jag hade inte kunnat begära mer.


Tim Kasher – ”Forever of the Living Dead” (singel)

I Don’t Think About You”, första singeln från kommande soloalbumet Middling Age, lovade inte speciellt gott, men det gör däremot nya singeln ”Forever of the Living Dead”. Här hittar vi Tim, i sällskap av Against Mes Laura Jane Grace, precis som vi vill ha honom: melankolisk, existentiellt grubblande och med en stark melodi och text med sig. Musikaliskt för den tankarna till The Good Lifes fyra första år, medan texten, om att leva och dö och det absurda i båda, är tidlös Tim Kasher.

Recensioner: 2022-04-02

No Suits in MiamiNothing Ever Happens (album)

– Med nya plattan, uppföljaren till 2019 års lysande debut I Hope That No One Sees Me, fortsätter lundabandet No Suits in Miami på den inslagna vägen. Det låter fortsatt som en blandning mellan det tidiga 90-talet och skivbolag som Sarah Records och svenskt 00-tal, med smakfulla inslag av både Johnny Marr och Robert Smith. För det mesta är det lika briljant och hjärtekrossande som vanligt, och särskilt singlarna bränner till – låtar som ”Buffy” och ”The Robins Sang” tillhör det bästa bandet spelat in – men jag förvånas över att plattan faktiskt innehåller vad som känns som utfyllnad. Det har jag aldrig tidigare varit med om när det kommer till NSIM. Hur jag än försöker kan jag inte få låtar som ”Couldn’t Say”, ”Sunday” och ”Stay Here” att fastna. Det är inga dåliga låtar – sådant sysslar inte NSIM med – men de är långt under bandets guldskimrande snitt. Men detta till trots är NSIM i mitt tycke landets bästa gitarrpopband och jag fortsätter hålla fanan högt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Buffy”

Om ni gillar det här: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me


Premiere – ”Sunkissed

Två år sedan senaste släppet (den magnifika singeln ”Motivation”). Två år är lång tid, men stockholmsslynglarna i Premiere skyndar långsamt, och de släpper inget som inte bränner hål i en. Med nya singeln ”Sun Kissed” cementerar de sitt uttryck, skapat från 90-talets dance och house och lika kaxig som drömsk och vemodig indie från 00-talets Göteborg, och understryker på nytt att vill man ha indie som känns längst in i maggropen är det till Premiere man ska vända sig.


Bauhaus – ”Drink the New Wine

Goth-pionjärerna Bauhaus gör comeback med ny musik för första gången på 14 år – och de imponerar. Låten är baserad på ett beat av trummisen Kevin Haskins. När låten sedan skulle skrivas fick övriga medlemmar en minut var att göra vad de ville med, men med förutsättningen att de inte delade sina idéer med varandra. Kvartetten satte sedan ihop låten och skrev crescendot. Vidare är låten inspirerad av när André Breton, Marcel Duchamp, Jacques Prévert och Yves Tanguy tillsammans skapade cadavre exquis-tekniken, som går ut på att ett gäng konstnärer tillsammans skapar ett verk sekventiellt. Ja, ni hör ju själva. Det är pretentiöst och artsy så det förslår – men oj vad bra det är. Det hade varit lätt för Bauhaus att antingen ”rehasha” det de gjorde för 40 år sedan eller sko sig på det som unga band och efterföljare som Boy Harsher, Lebanon Hanover eller Tempers gör idag, men nej. Drink the New Wine är något helt annat och har mer med Bowie anno Blackstar att göra, fast ännu underligare, ännu mer artsy, ännu mer moody. Fantastiskt!


Harriet Nauer – ”A Brief Moment

Svenska singer-songwriter- och folkscenens vackraste röst tillhör sannolikt Harriet Nauer. På nya singeln, det första smakprovet från en kommande EP, sjunger hon modigt om självmord och om att bli kvar när någon väljer att avsluta sitt liv, men hon gör det helt utan att bli morbid eller romantiserande och utan att vältra sig i svärtan. Snarare är ”A Brief Moment” varm och trösterik, med ett luftigt och atmosfäriskt sound som för tankarna till Tracy Chapman, akustiska Springsteen och Azure Ray.


Vincent Neil Emerson – ”Son of a Bitch

– Countrymusiken, min, sedan nästan två år, största kärlek, mår förträffligt. Särskilt den kärva, aviga och alternativa varianten, som hämtar inspiration från Townes, Willie, Waylon och Merle, för att nämna några. En av de främsta fanbärarna heter Vincent Neil Emerson, bördig, precis som tre fjärdedelar av ovanstående gubbar, från Texas. Nya singeln är en akustisk slow-burner av yppersta snitt, där Emerson med skärande närvaro besjunger kärlekslöshet, otur och självförebråelser. Man sitter som på nålar och lyssnar på varenda stavelse, tar in varenda fras, för man vet att det är sanningar, idel sanningar, som kommer ut ur Emersons mun och gitarr. Precis som det ska vara när det kommer till country, alltså.

Recensioner: 2022-03-18 + livetips

Christian GabelEfterkriegstechno (EP)

– Det fullständigt briljanta omslaget till maskinmästaren Christian Gabels lysande nya EP är en reklambild hämtad från Bofors Vapen från, gissar jag, 70- eller 80-talet – och det är ett perfekt val av bild. Öppningsspåret, ”Tungmetaller”, hade kunnat tonsätta den tidens kapprustning, medan avslutande ”Neokollaps”, med sin mollstämda synthslinga och feberpuls, väcker till liv gammal atomkrigsångest. Det är en strålande dubbel och en förbättring och ett finslipande av det Gabel bjöd på på 2020 års Mikrofilm. Enda minuset är väl att två spår inte mättar, det blott eggar.

Ute nu på Gabels egna etikett Gabel Elektronik.

Betyg: 9/10

Bästa spår: båda

Om ni gillar detta: Christian Gabel – Mikrofilm


Need For Speed – ”Happy Thoughts” (singel)

– Ibland behöver det inte vara så jäkla komplicerat. Ibland räcker det med en snygg produktion och lite snyggt vemod som hämtat från 80-talet för att få till en oemotståndlig popsingel. Grabbarna i Need For Speed vet precis hur det ska gå till.

Ute nu via anrika Adrian Recordings.


Hugo Holke – ”Oro” (singel)

– Kan det vara så att Sverige äntligen fått en motsvarighet till Justin Vernon? Med skogliga, våriga, vemodiga och ljusa debutsingeln ”Oro” flaggar Hugo Holke för att han är redo för den rollen. Och jag ser fram emot att följa honom.

Ute nu via Septembernatt.


Livetips:

Ossler Sofiehof Underjord, Jönköping, 19/3 2022.

– Pelle Ossler. 482-vän, 482-favorit, allkonstnär, gitarrorakel och en gnistrande bit flinta i lervällingen som är musik-Sverige. Han kan utan vidare även lägga till epitetet ”en av landets två bästa liveartister” på den listan. Första gången jag såg honom var i januari 2009, på Pustervik i Göteborg. Då kompades han av ett kärvt band bestående av Ulf Ivarsson (bas), Christian Gabel (trummor) och, om jag inte missminner mig, Conny Nimmersjö (gitarr). Och jag stapplade därifrån skakad in i märgen. Av intensiteten, av råheten och lycklig av känslan av att allt var på liv och död. Sedan dess har jag sett honom flera gånger. Lämnat varje spelställe med samma känsla. Imorgon är det dags igen. Återigen med ett litet, kärvt band, återigen med giganten Ulf Ivarsson på bas, och nu med Hux Nettermalm på trummor och Mikael Nilzén på synth. Jag rekommenderar alla som är i närheten att dyka upp.

Att se Ossler live är att bli skinnflådd – på bästa möjliga sätt. Det är en genomkörare, och man kommer ut på andra sidan både klokare och renare.

Recensioner: 2022-03-06

Lotus ThronesHibernal (EP)

– Från ”The Stag Beetle”, det råa köttstycket till öppnare, via iskalla och suggestiva ”Codependent Arsonry” och majestätiska ”Miasthmatic” ner till avslutande ”Christmas”, som låter som ett Bauhaus, om Bauhaus kommit från valfri betongdjungel på amerikanska östkusten och vågat experimentera mer – Lotus Thrones senaste EP är fortsatt bevis för att Heath Rave är det bästa som hänt den sotsvarta postindustri-scenen de senaste åren. Fjolårets magnifika album Lovers in Wartime får med Hibernal och dess djupa texturer, målade med tjocka svarta penseldrag, en värdig uppföljare och fortsättning.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Codependent Arsonry”

Om ni gillar detta: Lotus Thrones – Lovers in Wartime


Richard InmanCome Back Through (album)

– Årets hittills i särklass bästa album alla kategorier kommer från denne doldis på den nordamerikanska country- och americana-scenen. Kanadensaren Richard Inman berättar historier om misslyckanden, förlust, ranchliv och fylla och sjunger dem med en röst, som tack vare sin vanlighet går rakt in i märgen. Inman är en vanlig snubbe som du och jag, med en vanlig röst, och han berättar historier om och för vanliga människor med vanliga problem. Men han gör det med en litterär skicklighet och empati vanligtvis förunnad riktigt stora lyriker och prosaister. Den musikaliska inramningen, klassiskt country med fiol, gitarr, slide, är precis lika oförställd och mitt i prick den, och de bitterljuva melodierna hade ikoner som Keith Whitley och George Jones knappast fnyst åt.

Detta är, som ni förstår, riktigt stark country, där inget annat än starka berättelser och gott låtskrivande får fokus. Viktigt, således, att lyftas fram i tider där skojare som Orville Peck och ironiker som David Ritschard, för att ge ett inhemskt exempel, lyfts fram av mainstream-media som det bästa sedan nyss nämnda Jones.

Bäst är förmodligen snyftaren ”100000 Tears”, cowboydramat ”Cut Fence” och det avskalade och tillika avslutande mästerverket ”Pictures”. Men sanningen är den att det inte finns mycket dödkött på Come Back Through, och 10:an är inte långt borta. Inte långt borta alls.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Cut Fence”

Om ni gillar detta: Richard Inman – Hasta La Vista


Steve Von Till – ”Testament” (Lustmord-cover, singel)

– Dark Ambient-pionjären Brian Williams (aka Lustmord) klassiska platta Other återutges inom kort i en gigantisk box. En av skivorna i boxen är en coverplatta, som fått namnet The Others, där en lång rad tunga namn från den mörkare skolan tolkar varsin låt från originalplattan. Nu har låten ”Testament”, tolkad av Steve Von Till, en enorm 482-favorit, släppts som singel. Resultatet ligger långt från originalets omslutande, kvävande mörker, och är istället både suggestivt och rytmiskt, atmosfäriskt och kärvt, och man påminns om vilken bredd Von Till har.


I’m Kingfisher – ”The Pain of Happiness” (singel)

– Thomas Jonsson är bland det finaste indie-Sverige har och nu kan han ha toppat sig själv. Nya singeln ”The Pain of Happiness”, hämtad från kritikerrosade filmen Comedy Queen och skriven ihop med Irya Gmeyner och Martin Hederos, låter som ett magiskt möte mellan Neil Young anno Harvest och Jocke Berg anno 2002-2005, och är Jonssons bästa låt och bästa sånginsats sedan…herregud, jag vet inte. En av årets hittills bästa låtar är det i alla fall. Det vet jag.

Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas

Årets 20 bästa låtar

Ännu ett coronaår till ända. Ett år som på det personliga planet varit både fasansfullt och fantastiskt (fast kanske mest fantastiskt, ändå). Som alltid har musiken funnits där som soundtrack och som tröst. Här är årets 20 bästa låtar. Varsågoda (och spellista längst ner).


20. Azure Blue – ”Define Your Dreams

– Med sitt enda släpp för i år gläntar Tobias Isaksson på dörren till något stort, och visar att han fortfarande besitter en makalös känsla för kristallklar pop genomdränkt i vemod. Nästa år kommer ett nytt album. Det ser vi fram emot.

19. Billy Idol – ”Baby Put Your Clothes Back On

– Punkikonen släpper på attityden och imagen och croonar istället fram sin bästa låt på åratal. Mer sånt här, Billy!

18. Riddy Arman – ”Herding Song

– Stad kontra landsbygd, det man motvilligt gör kontra det man borde göra. ”Herding Song” är en av flera höjdpunkter från ett av årets starkaste debutalbum.

17. David Ritschard – ”Blåbärskungen

Albumet lever inte upp till den orimliga hajpen, men därmed inte sagt att det inte innehåller ett antal pärlor för det. Bäst är det ödesmättade titelspåret, om en systembolagsanställds liv och vedermödor. Klockren skildring av svensk arbetarklassångest.

16. Cody Jinks – ”I Don’t Trust My Memories Anymore

– Det närmaste vi kommer Waylon Jennings idag – åtminstone när det handlar om det rent musikaliska – är Cody Jinks, och ingenstans än på cry-in-your-beer-balladen ”I Don’t Trust My Memories Anymore” hörs det tydligare.

15. Tré Burt – ”Sweet Misery

Lekfull, varm och väldigt bitterljuv countryfolk i gränslandet mellan Dylan och Hank. Tré Burt är en av de bästa artisterna och låtskrivarna jag upptäckt i år.

14. Pink Milk – ”Blue Eyes (River of Glass)

– Postapokalyptisk, ödesmättad skönhet.

13. L.T. Fisk – ”Bedarra här

– Det känns skönt att få gråta ut i L.T. Fisks varma och samtidigt ödsliga universum. Där går det fint att vara en trasig människohalva.

12. Lake Omne – ”Crossroads

– En av årets bästa svenska poplåtar är en fenomenal och knäckande vemodig synthpopballad från ett särdeles begåvat brödrapar från Örebro. Lyssna och låt er knäckas.

11. Hayes Carll – ”If It Was Up to Me

Årets i särklass finaste countryballad.

10. Anna Bodotter – ”Fortfarande ganska unga

– En trygg famn för den av livsångest skadeskjutna trettioplussaren. Här finns också en tidlöshet, ett slags evig svensk melankoli i en melodi som hade kunnat vara skriven av Barbro Hörberg såväl som av Jocke Berg.

9. Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll

– En indiepopballad av allra finaste snitt, om omöjlig kärlek och med en sångmelodi vilken popsnidare som helst borde vilja döda för. När jag hörde ”Olika håll” för första gången visste jag direkt att det var en av årets allra bästa låtar.

8. The National – ”Somebody Desperate

– The Nationals enda släpp i år är en lika skör som dramatisk pianoballad om en kärlek på väg ner i fördärvet och om självhatet som följer. Klassisk National, klassisk Matt Berninger – en av vår tids bästa textförfattare.

7. No Suits in Miami – ”Buffy

– Inget band på detta jordklot förvaltar arvet efter lysande indiepopband som till exempel The Field Mice bättre än lundagänget No Suits in Miami. ”Buffy” är en i en lång rad fantastiska och melankoliska popdängor bandet skänkt oss sedan debuten 2016, men också ett tydligt tecken på att deras hantverk och fingertoppskänsla bara blir vassare och vassare.

6. Alan Vega – ”Samurai

– Ikonen, coolhetsguden och Suicide-frontaren Alan Vega gick bort sommaren 2016, men finfina skivbolaget Sacred Bones har tagit sig an att ge ut hans överblivna material. Första plattan i denna serie, Mutator, spelades in 1995-97 och kom i våras. Bästa låt är den atmosfäriska spoken word-balladen ”Samurai”, vars filmiska melodi hade gjort sig utmärkt i en David Lynch-film. Skönhet, smuts och obehag i en utomordentlig blandning.

5. Nick Cave & Warren Ellis – “Balcony Man

– En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt. ”Balcony Man” är ljusstrålen som skär igenom och tillintetgör det mörker som präglat Nick Caves verk sedan 2016.  

4. Pascal – ”Fuck Like a Beast

– En skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Isak Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han från botten av både själ och hjärta sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man som människa klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. 

3. Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Damon Albarn är den från britpop-eran som åldrats bäst, värdigast och helt klart intressantast. Man borde inte bli förvånad när han skickar ut mästerverk, men frågan är om han någonsin tidigare drabbat fullt lika hårt som på titelspåret till sitt senaste, fantastiska album. ”The Nearer…” är en ödslig ballad, lika majestätisk och vacker som de isländska glaciärerna som bidragit till inspirationen en gång var. Texten, baserad på en dikt av 1800-tals-poeten John Clare, sörjer en förlorad närstående och river oblygt i såren som detta orsakat, men lämnar en till slut ändå renad och lättad snarare än ledsen.

2. Thåström – ”Stora långa gatan

– I min recension av plattan Dom som skiner skrev jag följande om låten ”Stora långa gatan”:

”[…] plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.”

Och det visar sig nu att allt detta stämmer. Thåström blir inte mycket bättre än så här, musik blir inte mycket bättre. Det är en ynnest att få ta del av denne mans eviga genialitet.

1. Ossler – ”Gare du nord

– Årets bästa låt är inte i första hand en låt. Årets bästa låt är en fristad för de som livet gått hårt åt, en källa att dricka ur för de som harvat runt för många år i öknen, en bön om hopp och försoning för de som aldrig riktigt kommit hem. Men visst fan är det också en låt, ett hjärtskärande vackert stycke text och musik signerat en artist och låtskrivare på toppen av sin förmåga, som i år skänkt oss sitt allra bästa album och flera av sina allra finaste låtar. Men ingen låt kan riktigt slå ”Gare du nord” på fingrarna. Ingen toppar den trasiga, varma skönhet Ossler här bygger upp med hjälp av Mikael Nilzéns ödsliga produktion och Henrik Meierkords gråtande stråkar – en skönhet som matchas endast av den trösterika texten. Kort sagt, jag får styrka när jag lyssnar på ”Gare du nord”. Jag rivs ner och byggs upp. Så som det ska vara med den allra bästa musiken.


Recensioner: 2021-09-21

Billy IdolThe Roadside EP (EP)

– Billy Idols output har varit förskräckligt ojämn under 2000-talet. Pinsamma pekoral har avlösts av punkig poprock lika genial som under storhetstiden 1982-1990, och vice versa. Jag upptäckte honom kring millennieskiftet, som 15-åring, under en period då min personlighet och musiksmak utvecklades rejält. Därför har jag alltid haft en ”soft spot” för honom och lär vidhålla till döddagar att han är en av rockhistoriens mest underskattade sångare och låtskrivare. Därför har jag också sett mycket fram emot föreliggande EP, Idols första platta sedan det på det hela taget undermåliga albumet Kings and Queens of the Underground från 2014.

EP:n inleds med stökiga MeToo-låten ”Rita Hayworth” – en övertänd, klumpig rocker utan melodi, där en överårig Idol försöker åkalla sitt 80-tals-jag och samtidigt vara PK och ett med nutiden. Bättre blir det med ”Bitter Taste”, som också var EP:ns enda singel. Här skruvas tempot ner väsentligt och Idol återfår sin värdighet. Till ett närmast Chris Isaak-aktigt arrangemang sjunger han fenomenalt bra och drabbande om den motorcykelolycka som 1990 nästan tog död på honom, om överlevnadsskuld och om att leva sig igenom vedermödor. Det är en fantastiskt bra låt som visar vad Idol är kapabel till om han bara vågar släppa på den badboy-image han och publiken fortfarande förväntar sig. Efterföljande ”U Don’t Have to Kiss Me Like That” är ännu en rocker, men avsevärt intressantare och charmigare än ”Rita Hayworth”. Dess retrokänsla (den låter lika mycket 50- som 80-tal) påminner om gamla hitten ”To Be a Lover”, och texten är klassiskt Idol-snusk. EP:n avslutas sedan med ”Baby Put Your Clothes Back On”, som ihop med ”Bitter Taste” är plattans bästa låt. Texten är kanske inte lika sofistikerad som i ”Bitter Taste”, men melodin är fantastisk, produktionen är plattans mest atmosfäriska och Billy croonar som den punkens Perry Como han enligt John Lydon är.

Enligt uppgift är planen att släppa flera EP:s och jag hoppas att introspektion, atmosfär och crooning dominerar på dem – då kan det blir riktigt bra.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Bitter Taste”, ”Baby Put Your Clothes Back On”

Om ni gillar detta: Billy Idol – Billy Idol, Billy Idol – Whiplash Smile


Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll” (singel)

– 80-tals-känsla, gränslöst vemod och samhörighet kontra rädsla, och så en sångmelodi som alla som sysslar med pop borde vilja döda för. Ungefär så kan man sammanfatta Folke Nikanors och Dolces magnifika samarbete, som utan tvekan tillhör årets absoluta toppskikt. En fullkomligt mästerlig poplåt är vad det är. Ute nu via Sing a Song Fighter.


Deine Lakaien – ”Nightfall

– Tyska coldwave-legendarerna Deine Lakaien följer upp vårens dubbelalbum med nya singeln ”Nightfall”, och lyckas låta sköra, mörka och eleganta på en och samma gång. Mäktigt!


H. Self Broken Live On (album)

Bakom artistnamnet H. Self gömmer sig Henric Hammarbäck, som tidigare främst skrivit musik åt andra samt spelat i band. Broken Live On är albumdebuten som soloartist. Och det är i sanning ett välsjunget och välproducerat countryalbum med gott om roots-känsla. Men efter den fenomenala öppningstrippeln – de båda I’m Wide Awake It’s Morning-doftande pärlorna ”Ain’t One” och ”A Thin Layer of Him” samt ”To Know and To Change”, skivans kanske bästa låt, som även den låter Bright Eyes, men även M. Ward – stannar det av och vad som sedan följer är åtta låtar som alla låter och känns ungefär likadant. Inget sticker ut eller griper tag och vad som kan misstas för enhetlighet är i själva verket brist på nyans och dynamik – och starka melodier. Att två av de tre öppningslåtarna också släpptes som singlar är slugt, men det förvånar mig inte. Skivan släpar sig fram som någon med cement i skorna, och jag blir både irriterad och frustrerad – inte minst eftersom inledningen lovade så oerhört gott. Med detta sagt ser jag dock fram emot att följa Hammarbäcks vidare soloutflykter. Det känns som att han i framtiden kan bjuda på något stort.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”To Know and To Change”, ”Ain’t One”

Om ni gillar detta: Bright Eyes – I’m Wide Awake It’s Morning

Recensioner 2021-09-10


Nicole SabounéAttachment Theory

Attachment Theory är Sabounés tredje fullängdare sedan debuten 2014 och första släppet sedan mästerliga EP:n Come My Love från 2019. Då, på tidigare släpp, gjorde hon svartskimrande, reverb-ig och djupt, djupt imponerande och gothig postpunk. Varje skiva hon släppte var bättre än den förra och Nicole Sabouné stod som ett unikum i svenskt musikklimat, som en hänförande (lyriskt såväl som sångmässigt och estetiskt) och saknad länk mellan Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Robert Smith. Idag låter det annorlunda. Idag låter det organiskt, analogt och murrigt. Och det är väl rimligt att även artister och låtskrivare som snuddat vid att fullända sitt uttryck vill förnya sig, men att det ska bli lysande resultat av det hela är naturligtvis ingen garanti. Och för Nicole Sabounés del blev det inte så den här gången.

I presstexten heter det att hon med Attachment Theory vill utmana både sig själv, sin publik och den bild av hennes musik som publiken har. All respekt för det, men tyvärr har låtmaterialet blivit lidande. Åtminstone till stor del. Man hör fortfarande Sabounés storhet i förstasingeln ”Hard to Breathe”, i White Chalk-minnande ”Trying to Get By”, och till viss del också i andrasingeln, tillika gospeln, ”Memories” och den mycket gripande kärleksförklaringen ”Elias”, men i övrigt haltar det. Skivan har skrivits och producerats ihop Jenny Wilson, ett aktat namn inom svensk indie ända sedan hennes dagar i First Floor Power. Wilson är, lika lite som Sabouné, inte känd för att göra organisk, analog musik, men lik förbaskat är det det de gör här och jag funderar på om de tagit sig vatten över huvudet. Lite för ofta blir det torrt istället för varmt, trögt och luddigt istället för experimentellt spännande, och dynamiken och melodierna från Sabounés tidigare plattor känns och hörs av bara i undantagsfall.

Men Nicole Sabouné besitter trots allt fortfarande en av våra finaste och mäktigaste röster, hon är en stark textförfattare och skivan har som sagt ett knippe bra låtar, och till slut räcker det ändå för ett godkänt betyg. Men jag hade väntat mig så väldigt mycket mer.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Trying to Get By”

Om ni gillar detta: Nicole Sabouné – Come My Love


Virke Hovsjö 80

Rickard Jäverling och Henrik von Euler har tillsammans med Billie Lindahl (Promise and the Monster) bildat bandet Virke. Deras föreliggande debutplatta är enligt bandmedlemmarnas egen utsago ett soundtrack till en film som inte finns, men som är inspirerad av ett fotografi av en liten flicka taget bland höghusen i stadsdelen Hovsjö i Södertälje 1980. Mäkta imponerande premiss, tycker en 80-tals- och höghusromantiker som jag. Bilden, som ju också fått agera skivomslag, är lika melankolisk som cool, och visst lever musiken upp till både detta och till den imponerande premissen. Och visst, de tangerar stundtals Christian Gabel (han har ju så gott som lagt patent på filmisk, vemodig och 80-tals-romantiserande synth i det här landet), men tillför ändå tillräckligt mycket genom att blanda in kantiga elgitarrer, rytmer och ett emellanåt krautigt driv. Bäst blir det i mycket atmosfäriska ”Zundapp KS50” och Twin Peaks:iga ”Under motorvägen”. Här sluter man ögonen och driver plötsligt runt bland grådiset och höghusen. Någonstans gapar ett fyllo, men överröstas snart av en mopedmotor. Det är 80-tal och man kanske inte inser det, men ännu lever hoppet, djupt inne i oss och på vägen framför. Ännu är världen inte helt förstörd.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Zundapp KS50” och ”Under motorvägen”

Om ni gillar detta: Christian Gabel – Krater (eller Mikrofilm)


Lingua IgnotaSinner Get Ready

Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i delstaten Pennsylvania, snöade in på delstatens och Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade för ungefär en månad sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget.

Miljön som målas upp på plattan är sträng och oförlåtande, precis som den Gud som präglar texterna. Helveteseldarna brinner på jorden, i form av en aldrig slocknande gruveld under marken. Jesus blöder och döms till döden. Människans hjärta liknas vid svansen på en krossad häst. Atmosfären är som hämtad från Gamla testamentet. Skivan börjar hårt och kärvt med ”The Order of Spiritual Virgins”, som musikaliskt skulle kunna vara hämtad från Scott Walkers The Drift. Det blir om möjligt ännu obehagligare redan i nästa låt, ”I Who Bend the Tall Grasses”, där låtjaget, som säger sig stå i direkt samspråk med Gud, kräver att Gud ska ha ihjäl en fiende till denne. I don’t give a fuck, Just kill him, You have to, I’m not asking, vrålar Hayter. Detta till tonerna av drone:ig orgel. Obehaget hålls sedan i och skruvas upp, och även om det aldrig riktigt lättar avslutas skivan med den mycket vackra, om än djupt sorgliga, ”The Solitary Brethren of Ephrata”. All my pains are lifted, Paradise is mine, All my wounds are mended, Paradise is mine, sjunger hon med sin sårbaraste röst, om någon som accepterat att jordelivet är över.

Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers Ordet, Bressons En prästmans dagbok, Tarkovskijs Den yttersta domen, Bergmans Nattvardsgästerna, Scott Walkers nyss nämnda The Drift eller Swans Children of God. Det är hjärtskärande ångest – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis. Detta är ett av årets allra, allra bästa album. Och 10:an är farligt nära.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Repent Now Confess Now

Om ni gillar detta: Scott Walker – The Drift


I’m Kingfisher – ”Sundays and Dailies” (singel)

I fjol släppte I’m Kingfisher (eller Thomas Jonsson, som det står i passet) sitt livs hittills bästa platta. För detta blev han rättmätigt Manifest-belönad, och indiefolk-Sverige fick en ny ribba att jobba mot. Idag är han tillbaka med en ny (fristående?) singel, ”Sundays and Dailies”. Den är på många sätt en klassisk Kingfisher, alltså jonssonsk, melankolisk och varm. Och Thomas visar att han alltjämt är en lysande uttolkare av vardagens – och, i takt med att tiden går, också åldrandets – ångest och skönhet.


St Jimi Sebastian Cricket Club – ”Until We Meet Again” (singel)

Det bor en anglofil i mig. Det har det gjort i 20 år. Numera får han inte mycket näring (om man bortser från allt engelskt te jag häller i mig varje dag), men så hör jag en låt som SJSCC:s ”Until We Meet Again” och min inre anglofil slänger på sig porkpie-hatten, Harrington-jackan och docsen och lever upp. ”Until We Meet Again” känns bitvis nästan lika engelsk som ovanstående attiraljer, som en kanna nybryggt Yorkshire-te eller en Alan Bennett-pjäs. Det låter Jam, Libertines och läktarvåld. Dessvärre hör jag även lite Broder Daniel, och kan de skrota eventuella sådana influenser och istället renodla det engelska arvet kan det bli något riktigt fint av detta.


The Hanged Man – ”Silver/Liquid/Fluid” (singel)

Rebecka Rolfart & co har med nya singeln valt att blanda ut sin annars ganska gothiga drömskhet med vad som nästan känns som soul. Resultatet av detta originella grepp? Deras kanske starkaste låt hittills.

482 MHz hyllar Bob Dylan på hans 80-års-dag: Bob Dylans bästa låtar

Jag har aldrig utgett mig för att vara någon större Dylan-kännare. I min skivsamling finns visserligen en handfull av hans album, men jag har alltid tilltalats mer av vissa av hans lärjungar, tyckt att hans texter stundtals varit lite för abstrakta för att jag ska kunna beröras av dem på djupet, och jag har känt att Dylan själv ibland varit bättre som låtskrivare än som framförare av sina egna låtar. För hans låtskrivarförmåga kan ingen förneka – oavsett om man begriper texterna på Blonde On Blonde eller inte. Lika lite kan man förneka att han är en av populärmusikhistoriens, säg fem, kanske till och med tre, mest inflytelserika låtskrivare och artister genom tiderna. Supertungviktare som Springsteen, Young, Oberst, Reed, Patti Smith och The Beatles är bara en bråkdel av alla som har Dylan och hans tidlösa blandning av urtypiskt amerikanska musikuttryck som blues, country, folkmusik och gospel att tacka för mycket. Och även om han kanske inte skapade singer-songwriter-/mumlande-man-med-gitarr-genren per se, var det han som cementerade den på den populärmusikaliska kartan för alltid.

Idag fyller Bob Dylan 80 år och jag har plockat ut tio låtar som i mitt tycke tillhör det allra bästa han har gjort. Tio låtar från olika skeden i hans snart 60-åriga karriär och tio låtar där han, oavsett om han sjunger om förlorad kärlek, berör bister sociorealism eller delar av sitt hemlands mörka historia, lämnar alla snåriga Rimbaud-emuleringar därhän och istället just berör på djupet. Låtarna har jag samlat i en spellista och sorterat in dem kronologiskt. Varsågoda – och stort grattis till Bob Dylan.

Recensioner: 2021-04-09

MSB Earthworm and Decay (album)

Jag inleder veckans recensionsrunda med superobskyr amerikansk folk. Vem som gömmer sig bakom namnet MSB vet jag inte, men han har ett förflutet i det mig veterligen lika gäckande och anonyma doom/sludge-bandet Spilling Blood, från Baltimore, MD, och håller numera till i Mojave-öknen. Lovande, eller hur? Earthworm and Decay ska enligt uppgift vara hans andra soloalbum, men det första, släppt 2012, hittar jag ingen information om. Nåväl.

Musiken han spelar är helt akustisk och sägs vara inspirerad av giganter som Von Till och Van Zandt. Vi pratar alltså melankoli, vi pratar ödslighet och vi pratar kärvt. Det är habilt och fokuserat, och låtarna är bra, men överlag känns det lite väl enkelt och rakt och – föga förvånande – många mil från ovan nämnda herrars komplexitet och djup. Ofta känns det som en samling demos som hade mått bra av att jobbas igenom ett par varv till. I fel händer kan ”enkelt” och ”kärvt” bara låta slött. Tänk vad några subtila elektroniska pålägg, ett elgitarrskomp på några låtar eller ett atmosfäriskt brus à la Nebraska eller The Ghost hade lyft den här plattan. Men samtidigt är det som sagt habilt, det är fokuserat och det känns ärligt och…äkta (vad nu det slitna gamla adjektivet egentligen ska betyda). Hade materialet varit lite mer genomarbetat hade det relativt låga betyget nedan varit klart högre.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Burning Through the Ghost

Om ni gillar detta: Steve Von Till – If I Should Fall To the Field


Anna Bodotter – ”Barndomens gudar

I höstas släppte Anna Bodotter debutalbuet Kom ta bilder – och nu är hon redan tillbaka med nytt material. På ”Barndomens gudar”, precis som på albumet, rör det sig om skör pop, höljd i ett vackert och drömskt dis. Till melankoliskt gitarrplock och smakfulla elektroniska pålägg sjunger Bodotter om en enklare tid som aldrig kommer igen. Ingen ny tematik, säger kanske vissa, men en tematik vi alla kan relatera till, säger jag och känner saknadens och förlustens styng svida. Melodin, sedan – och atmosfären också, för den delen – för tankarna till såväl klassisk svensk vistradition som till kent-b-sidor som ”December” och ”Vintervila”. På det hela taget är ”Barndomens gudar” Bodotters sannolikt starkaste låt hittills, och jag ser fram emot att höra mer från henne.


Damien Jurado – ”Tom

Damien Jurado låter inte lyssnarna/skivköparna vila. Ett nytt år betyder ett nytt album. 14 maj släpps The Monster Who Hated Pennsylvania, och ”Tom” är senaste singeln därifrån. Hur den låter i en albumkontext vet jag inte (än), men någon vidare singel är det inte. Är detta en av plattans starkaste låtar blir det ännu mer tydligt att kvalitet alltid ska gå före kvantitet.


Kælan Mikla – ”Sólstöður

Isländska goth/cold wave-mästarna Kælan Mikla är även de tillbaka med ny singel. Det har gått några år sedan sist, och under tiden har keyboardisten Solveig Matthildur släppt genomfantastiskt solomaterial. ”Sólstöður”, som verkar betyda ”solstånd”, är titeln till trots ingen ljus historia. Bandets massiva – och iskalla – ljudbygge frammanar idel mörka bilder, och ångestskriken som dyker upp bidrar även de till den mardrömskänsla som genomsyrar låten. Men bra är det. Väldigt bra.