Bäst just nu: maj 2020

Det är slutet av maj, sommaren bankar allt mer enträget på dörren. Vi hör inte, musiken är för hög. Detta är vad vi spelar.


Lotta Wenglén – ”En handlingsplan” (tvåspårs-singel)

– Akustisk, lågmäld och förbannat snyggt skildrad och formulerad vardagsångest på bred skånska. Galghumorn och deadpan-leveransen för tankarna till tidiga Ossler, medan musiken känns Nick Drake eller Belle and Sebastian i deras mest nedtonade stunder. På singeln hörs även cellisten och stämningsmästaren Henrik Meierkord (solo, Ossler, Meipr m.m.). Båda låtarna, ”Kom som du är” och ”En handlingsplan”, är riktigt starka, men tvingas jag välja en favorit blir det den sistnämnda – för den knäckande fina melodin.


Jason Molina – ”Shadow Answers the Wall

– I onsdags kablades nyheten ut om att ett nytt album med salig Jason Molina ska släppas. Alla som känner mig eller följt mina strapatser på den här bloggen vet vad Molina betyder för mig. Albumet, som fått namnet Eight Gates, innehåller Molinas sista inspelningar innan han tragiskt gick bort i mars 2013 och släpps 7 augusti. ”Shadow Answers the Wall” är första smakprovet. Den som, precis som jag, väntade sig ödslig, karg folk blev nog förvånad och kanske nästan besviken över låtens fullbands-sound. Inte nog med det är den dessutom ganska groovy – flämt! Men rösten, den ensligaste stämman den här sidan av Elvis, är densamma. Lyriken och melodisnillet är de samma. Stänger man ute verkligheten de två och en halv minuterna som låten pågår är det nästan som att Molina lever igen. 7 augusti kan inte komma snart nog.


Stalker – ”Tread on Her Grave

– Borde varit med redan i februari, men jag upptäckte den försent. Stalker är från Malmö och spelar kylig, sexig och melodiös cold wave. ”Tread on Her Grave” är en fantastisk låt som utan vidare konkurrerar med internationella storheter inom genren, som Boy Harsher, Hante och Tempers. Och den bör funka lika bra på dansgolv som på en öde kyrkogård. Ges ut av eminenta Rundgång Rekords.


Beyond the GhostEternal Drift (album)

– Vill man ha riktigt högkvalitativ dark ambient ska man som vanligt vända sig till Oregon-baserade (och svensk-drivna) labeln Cryo Chamber. Deras tre senaste släpp är alla storartade, och allra bäst är Beyond the Ghosts nya album Eternal Drift. Vintern må vara över för den här gången, men på Eternal Drift lever den alltjämt kvar. Ljudbilden bygger på iskall, frostig elektronik och drones tunga som en jämngrå januarihimmel. Slutresultatet är monolitiskt, tungt och omslutande. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.

Betyg: 9/10

Bästa låt: dubbeln ”The Slow Agony of Solitude” och ”Nebulous Beings” är den nya måttstocken för hur riktigt mäktig dark ambient ska låta.

Om ni gillar detta: Shrine – Ordeal


Steve Von TillDreams of Trees

– Till vardags sjunger Von Till med sludge-metal-pionjärerna Neurosis, men med jämna mellanrum släpper han ifrån sig den kärvaste, sotigaste, vackraste americanan man kan tänka sig. 2015 kom senaste plattan (den helt igenom lysande A Life Unto Itself), och nu är han på gång med ett nytt album (precis som i fallet Jason Molina ute 7/8). Första singeln heter ”Dreams of Trees” och är dels precis det man hoppats på och i viss mån väntat sig, men känns dels också som något nytt. De skimrande elektroniska inslagen får lov att ta stor plats och det långa instrumentala partiet som utgör låtens andra hälft känns i det närmaste nedtonat postrockigt. Von Till har hittat ett sätt att finslipa och förflytta sitt uttryck – utan att göra avkall på detsamma. ”Dreams of Trees” är inte bara en av Steve Von Tills bästa låtar utan tveklöst också en av det här årets största stunder.

Recension: Hilary Woods – Birthmarks

hilary

Den irländska singer-songwritern Hilary Woods har sedan sin tid som basist i indiebandet JJ72 släppt ett soloalbum och två ep:s i eget namn. På förra solalbumet, Colt (2018), tog hon många steg från JJ72 och utvecklade i samma drag det sköra folksound hon presenterade på de båda ep:na till något helt nytt. Något mörkare, mer experimentellt. På nya albumet Birthmarks, släppt 13/3 på lysande Sacred Bones, är hon närmare att fullända sitt sound än hon någonsin varit innan.

Den ack så hippa musiksajten Pitchfork kallar skivan för ofokuserad och jag förundras. Enhetligheten och fokuset är min mening snarare slående. Woods är en mästare på karg, råkall och närmast paganistisk folk och blandar detta, perfekt avvägt, med ambientindustriella ljudexperiment, bestående av field recordings och analoga synthar. De båda uttrycken flyter ihop, överbryggar varandra och det sker sömlöst. Öppningsspåret ”Tongues of Wild Boar” (för övrigt en av årets tre bästa låtar) är det perfekta exemplet på hur Woods bäst sammanfogar uttrycken. Den låten är lika mycket PJ Harvey anno White Chalk som den är Sällskapet. Ett annat strålande exempel är ”Through the Dark, Love”. Låten inleds med vad som närmast kan beskrivas som power electronics, för att sedan glida över i ödslig folk. Stundtals låter hon rent förhäxande. Apokalyptiska ”The Mouth”, med sitt tunga, släpande beat och sin knastriga, processade elektronik, är plattans mäktigaste stund. Att den mynnar ut i industriexperimentet (och klockrent döpta) ”Cleansing Ritual”, som i sin tur leder till skivans sista spår, ”There Is No Moon”, visar på Woods träffsäkerhet. Genom de två förstnämnda spåren färdas vi genom en renande skärseld innan vi lättade och lättare kommer ut på andra sidan. Himlen ovan må vara tom, men luften är ren.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Tongues of Wild Boar”

Recension: Bright Eyes nya singel Persona Non Grata

brighteyes

Ända sedan omkring årsskiftet, när bandet plötsligt visade livstecken på sociala medier, har man gått och väntat. Väntat på Bright Eyes nära förestående comeback. Senast vi hörde från bandet var 2011 då de släppte sitt sjunde album, The People’s Key. Conor Oberst har visserligen varit aktiv sedan dess, och släppt skivor i eget namn, med Desaparecidos och med Better Oblivion Community Center, men inget har riktigt nått upp till Bright Eyes mytologiserade nivåer (även om soloskivan Ruminations var nära).

Det är ju något alldeles speciellt med Bright Eyes. Folk i min generation har vuxit upp med dem. Conor är född 1980, jag själv -85. När alla vi sköra, vilsna och av världen nedtyngda åttiotalister i vår ungdom gick igenom våra kriser gjorde Conor det också. Och när han släppte plattor om det fick vi någon i vår egen ålder som (i närmast realtid!) sjöng om våra sorger och våra sår på ett språk vi kunde ta till oss. Och när Conor åldrades gjorde vi det också. Musiken blev mindre direkt, fick fler lager. Lyriken likaså. Ångesten försvann aldrig, blev på ett sätt aldrig lättare, men den tog sig nya uttryck. Blev mindre svartvit. Precis som i livet självt. Bara 2016 års Ruminations påminner om det där tidigaste Bright Eyes-uttrycket. Där är musiken rak, avskalad. Lyriken blottar själens allra innersta plågor. 2016 genomled jag ett på det personliga planet uselt år, och Ruminations passade lika fint då som Fevers and Mirrors gjorde när jag först hörde den, i början av 00-talet.

Bright-Eyes
Foto: Shawn Brackbill

Och nu är Bright Eyes alltså tillbaka. I dessa närmast apokalyptiska kristider man väl aldrig trodde att man skulle behöva uppleva. Och som vanligt är Conors och Bright Eyes tajming klanderfri. ”Persona Non Grata”, utgiven idag via Dead Oceans, är en pianobaserad ballad av klassiskt BE-snitt. Den hade låtit fullt rimlig på nästan vad som helst som bandet släppte under mitten av 00-talet. Varje ny Bright Eyes-skiva känns som en reaktion på den som kom innan. 2011 års The People’s Key blandade elektronik med gitarrer och svårdechiffrerade texter. Om den organiska, djupt personliga ”Persona Non Grata” är något att gå på kan vi den här gången vänta oss en betydligt vemodigare och jordnära skiva. För jordnära är låten, med sin tidlösa folkmelodi och klassiska instrumentering. Och vemodet går inte att värja sig mot – vare sig i melodin eller i texten om försoning, syrlig självkritik och hängivelseVad som vidare förstärker både vemodet och den jordnära känslan är säckpiporna som dyker upp vid ett par tillfällen. Conors keltiska arv får här lov att ta plats och de spelar en melodi så vacker att den kan ta knäcken på vem som helst.

Den inbokade världsturnén är satt på standby tills vidare, men bandet hälsar i ett pressmeddelande att de kommer att släppa ett album i år alldeles oavsett. Betryggande, säger jag. ”Persona Non Grata” är ett fantastiskt styrkebesked från ett band jag bittert saknat, och ett BE-album är precis vad vi behöver i år.

Lyssna här:

Tre recensioner, 2020-03-07

Tre obskyra plattor ytterst få har hört talas om – men desto viktigare att lyfta fram dem. Eller hur? Varsågoda.


 

Micke Herrström SkelettVädret

– Micke Herrström är en av de producenter i Sverige med tyngst CV. Thåström-klassikern Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal? Herrström bakom spakarna. Osslers mäktiga trippel Krank, Ett brus och Stas? Samma sak där. Vidare kan även Fatboy, Ane Brun, Moneybrother och Kristofer Åström nämnas. Herrström är med andra ord en jävel på ljud. På detta hans fjärde soloalbum (men första under namnet Micke Herrström Skelett) är det tydligt att förmågan alltjämt hänger i.

Han har skrotat gitarrer och livetrummor och istället gått all in på tät, sluten elektronik. Soundet är ofta minimalistiskt och klaustrofobiskt, och bäst blir det på öppnaren och tillika titelspåret och efterföljande light-bodyn ”OCD”. En annan höjdpunkt är den schizofrena stalkerpärlan ”Isabel” (som också bjuder på en återanvändning av Billy Idols odödliga ”White Wedding”-riff). Där luckras också soundet upp en aning. Textmässigt rör sig Herrström kring sjukdom, död och samhällelig och personlig kollaps – men inte utan galghumor och glimt i ögat. Herrström bjuder också på en cover på/fri tolkning av The CuresA Forest”, som fått namnet ”In i en skog”. Musikaliskt är den snygg och lyckad, textmässigt klart godkänd, men samtidigt är jag betydligt mer intresserad av Herrströms egna kompositioner.

Skivan är knappt en halvtimme lång, men ändå känner jag att det skulle sitta fint med lite mer dynamik. Låtarna varierar i kvalitet, men inte så mycket vad gäller ton och sound. Till nästa gång vill jag ha mer av den varan, för på det hela taget är detta ett mycket spännande projekt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”OCD”

Om ni gillar detta: Abu NeinI Will Rise EP


 

Keely ForsythDebris

– Den engelska skådespelerskan Keely Forsyth har släppt årets hittills bästa debut. Debris är sentida Scott Walker när han var som mest avskalad (Rosary, A Lover Loves, Blanket Roll Blues). Debris är Nico och hennes kolsvarta sorgesånger och Dead Can Dance kompade endast av ett fåtal akustiska instrument. Debris är ensamma tankar omslutna av ett vindpinat och kärvt nordengelskt klimat (Forsyth är född i Oldham, bosatt i Harrogate). Debris är också ett sätt att handskas med den särdeles svåra depression som Forsyth drabbades av 2017 – en depression som tog sig extrema fysiska uttryck och till och med gjorde henne förlamad i tungan. Musiken blev en väg ut ur detta. Akustisk gitarr, stråkar, här och var ett piano (elektronik finns med bara i undantagsfall), ramar in denna utsökta, mörka, samling avantgardistiska sånger – musikstycken som tillsammans verkar renande, som katarsis, och håller en i handen genom skuggorna.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”It’s Raining

Om ni gillar detta: Nico – The Marble Index


 

Deerest – Cochlea

– På västgötska Deerests (Linnea Talps) debutalbum samsas drone med mörk pop. Gitarrer med orglar. Tomrum med ljud som verkligen tar plats. Det är en imponerande debut, som starkt minner om Anna Von Hausswolff och vars stämning tränger sig in under huden på en – vare sig man vill det eller ej. Och precis som på ovan nämnda Keely Forsyths debut är stämningslandskapet på Cochlea vindpinat och rått. Molnen hänger lågt, existensen på en skör tråd. Sångerna är mäktiga och något att hålla fast i när det viner som värst omkring en. Vad som mer är mäktigt är Linneas röst. Hon är på god väg att sälla sig till vokala urkrafter som Nicole Sabouné och redan nämnda Von Hausswolff. Ingen dålig bedrift efter blott ett album.

Cochlea är alltså hennes första platta, men jag hoppas på fler och det snart. Detta är en karriär jag ser fram emot att följa.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Deep Down/Soft Mind

Om ni gillar detta: Anna Von HausswolffDead Magic

 

 

Tre recensioner

David DonderoThe Filter Bubble Blues

– David Dondero bör i allt väsentligt klassas som en av de allra bästa av de mest förbisedda amerikanska indie-låtskrivarna. Sedan tiden med punkbandet Sunbrain under 90-talets första hälft och som indietrubadur de senaste 20 åren har han släppt en lång rad album, varav de flesta varit riktigt bra. Han har influerat Conor Oberst i Bright Eyes, turnerat med The Mountain Goats, Spoon och David Bazan, och NPR har kallat honom ”one of the best living songwriters”. Jag upptäckte honom av en slump när jag 2007 gick på en Mountain Goats-konsert och slogs av hur den för mig okända öppningsakten var bättre än huvudakten. Sedan dess har jag lyssnat, periodvis intensivt, på hans många album. Så om han nu, mer än 25 år in i karriären, skulle släppa ifrån sig en undermålig platta vore det väl inte så himla farligt, eller? Han har ju gjort så många starka plattor, liksom. Visst, men det vore tråkigt. Och detta är precis vad som har hänt.

Dondero har alltid flörtat med humor i sina texter. Tidigare var den finslipad och den togs fram för att driva hem en poäng eller få folk att haja till på budskapet. På Filter Bubble Blues är den så gott som överallt. Det känns aldrig subtilt, och väldigt sällan så finslipat och skarpt som det har gjort förr. Med undantag för ”Easy Chair” och ”Empty Gestures”, som båda bland annat tar upp folks enerverande beteenden på sociala medier på ett väldigt träffande vis.

Men även om texterna tar upp högst allvarliga ämnen känns det ibland närmare Weird Al än Dondero-klassiker som Spider West Myshkin and a City Bus, på grund av Donderos infernaliska behov av att skoja till det. Vilket för mig till nästa punkt på listan över klagomål: tematiken.

Politik har alltid varit ett ämne som Dondero brunnit för. Det har alltid varvats med personliga texter och aldrig känts kvävande att lyssna på. Förrän nu. Missförstå mig inte, jag håller med honom i sak. Det som hänt med USA sedan Trump tog makten är oförsvarbart, deprimerande och sorgligt. Men när hela plattan består av politiska humorlåtar tröttnar jag. Jag saknar vemodet i gamla låtar som ”Twenty Years”, ”Jackson Crosses” och ”When the Heart Breaks Deep”, och jag saknar Fante-inspirerade luffarbetraktelser som ”South of the South” och ”I Had to Get Back East”.

Filter Bubble Blues saknar kort sagt balans – både vad det gäller approach och tematik. Och efter att ha lyssnat i 13 år har David Dondero för första gången släppt en platta jag verkligen känt mig besviken på.

Betyg: 5/10

Bästa låt: Easy Chair

Om ni gillar detta: kolla in Donderos sex första album, främst Spider West Myshkin and a City Bus.


 

Steve Buscemi’s Dreamy EyesSweetie

– SBDE har ägnat de senaste fyra åren åt att släppa kvalitativ drömpop med melankoliska undertoner. Och efter en rad singlar och EP:s har det nu blivit dags för bandet med landets lustigaste bandnamn att albumdebutera.

Man funderar ju alltid på om band och artister som länge envisas med de kortare formaten alls håller för hela album. Sysslar vederbörande med drömpop tvingas man tänka ett extra varv. Och om sanningen ska fram får SBDE svårt att hävda sig på debutalbumet. De tidiga singlarnas melankoli saknas i hög grad och har istället kraftigt blandats ut med rusig, dansant pop. Detta gör avkall på den dynamik man hittar hos riktigt bra drömpopband, som lyckas varva känsloyttringarna bättre. Detta gör också att det mesta på plattan låter ungefär likadant och att skivan med sina 43 minuter känns alldeles för lång. En tredjedel hade kunnat skalas bort utan att någon skulle märkt något. Det bränner egentligen bara till på skivans två avslutande spår, ”Distances” och ”To Define is to Limit”. Den första är en vemodig xx-doftande sak och den sistnämnda är SBDE på sitt allra mest suggestiva humör. Jag hade önskat mer av den varan.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Distances”

Om ni gillar detta: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me


 

RikiRiki

Los Angeles-baserade Niff Nawor har äntligen albumdebuterat. Som Riki står hon med ena foten i en åttiotalistisk Blade Runner-värld och den andra i den moderna cold wave-värld som befolkas av sådana som Drab Majesty, Minuit Machine och Boy Harsher. Med ett förflutet i death rock-genren vet Nawor en del om mörker. Men plattan är mycket mer nyanserad än så. Här ryms mörker, visst, men också skimrande syntmattor och en drivande puls. Hör bara på grymma ”The Spirit of Love” eller singeln ”Napoleon”. Men är det just mörker man vill ha är det bara att låta sig omslutas av vackra ”Monumental”, ”Know” eller EBM-mörka ”Böse Lügen”.

På sin solodebut gör Nawor det mesta rätt. Riki är resultatet av en artist med kristallklar skärpa, med full kontroll över sitt uttryck.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Napoleon”

Om ni gillar detta: Minuit Machine – Violent Rains

Bäst just nu: februari 2020

 

Februari är den grymmaste, var det nån som sa. Och man börjar ju undra. En grymt stark uppställning är det. Varsågoda.


 

The StrokesAt the Door

– Vilket ok Is This It måste vara att bära. Vilket tveeggat svärd. Och sanningen är väl att The Strokes aldrig riktigt hämtat sig från eller lyckats komma undan den monumentala fullträffen den plattan var och är. 2001 var rocken bedrövlig, men NYC-slynglarna räddade den. Sedan kom Libertines, Interpol, Franz Ferdinand etc och fortsatte på Strokes inslagna väg och allt var rätt behagligt några år. The Strokes andra platta var också grym, men led av att komma i kölvattnet av Is This It. Precis som efterföljande tre album gjorde. Men med nya, helt igenom fenomenala, singeln känns de otvunget coola, brännande kreativa och faktiskt ganska hungriga igen. Gitarrerna har lagts på hyllan. Volymen likaså. Istället satsar de allt på en återhållen, elektronisk slowburner. Och det funkar ypperligt. ”I can’t escape it”, sjunger Julian Casablancas. Men faktum är att Is This It-oket aldrig känts längre bort.

 

JacaszekThe Zone

– Subtil, nästan utan att märkas, men ändå bland det bästa denne polske ljudmästare släppt sedan 2011 års mästerverk Glimmer.

 

Clan of XymoxShe

– Holländska Clan of Xymox har två av det synthiga goth-80-talets bästa plattor på sina samveten – den självbetitlade debuten (1985) och uppföljaren Medusa (1986). Sedan dess har det varit ojämnare output. Fläskiga plattor har varvats med pompösa, som varvats med en del bra. Nya singeln ”She” är däremot ett äkta styrkeprov. Inget trams, bara kylig, pulserande och svärtad 80-tals-wave.

 

New Risen ThroneThe Outside (album)

– Fjärde delen i en svit om jordens kollaps, som inleddes redan 2007. Och den bästa nya dark ambient-musiken ni överhuvudtaget kan hitta nu.

Betyg: 8/10

Bästa låt: allt hänger ihop

Om ni gillar detta: övriga delar i samma svit

 

Hilary WoodsOrange Tree

– Hilary Woods fortsätter att göra oss olidligt sugna på hennes kommande platta Birthmarks. Förra singeln, Tongues of Wild Boar, var januaris bästa låt. Orange Tree är en lågintensiv, atmosfärisk och akustisk sak, lika karg som februarivädret utanför fönstret.

 

Bäst just nu: januari 2020

 

Årets första bäst just nu, på månadens sista dag. Varsågoda.

 

Naiivi – Ruby Flags

– Två år har gått sedan starka debut-ep:n Dark Sunshine, men nu är Naiivi äntligen tillbaka – med en ny singel och ett nytt sound. Sedan sist har hon bytt gitarrerna mot en drömsk och elektronisk ljudbild – och det låter fantastiskt. Låten, fläckfritt producerad av Familjen-Johan och utgiven via Razzia/Sony, handlar om det vanskliga i att se, men strunta i, varningssignaler, och är Naiivis bästa låt till dags dato. Jag ser fram emot att följa henne under 2020.

 

Hilary WoodsTongues of Wild Boar

– Min senaste riktigt drabbande musikupptäckt är brittiskan Hilary Woods. Första singeln från kommande plattan Birthmarks är dov, karg folk med monotona, industriella förtecken. Den är månadens bästa låt och jag kan inte med nog eftertryck rekommendera den. Släppt via Sacred Bones.

 

Uniform – Awakening

– Några andra som också är tillbaka är industrirockarna Uniform. Nya singeln Awakening är en kolsvart drapa om Guds tystnad, den moderna kapitalismens fasor och håglöshet. Den låter ungefär som Trent Reznor anno 1989-94 lät när han var som allra mest förbannad. Vi snackar alltså glödhet elektronik, malande beats och en text som spottas snarare än sjungs ut. Precis som Hilary Woods-singeln är också denna utgiven av lysande Sacred Bones.

 

Sally DigeIt’s You I’m Thinking Of

– 80-talet och band som a-ha, China Crisis och Psychedelic Furs kastar varmkallt neonskimmer över den kanadensiska, Berlin-baserade cold wave-artisten Sally Diges nya singel – och jag njuter för fulla drag. Och hur skulle man kunna låta bli att njuta när syntharna är varma, gitarrerna kalla, trummorna bombastiska och en vemodssnygg mandolin dyker upp som körsbäret på tårtan?

 

Morrissey – Love is on Its Way Out

– Egentligen hör den här låten, det senaste smakprovet från Morrisseys kommande album, inte hemma här. Den är inte bäst just nu. Jag tar med den därför att den åtminstone är bättre än förra singeln, bottennappet ”Bobby, Don’t You Think They Know”, och för att jag ändå älskar gubben. Men något bottennapp i stil med den låten är det alltså inte fråga om. Nej, ”Love Is On Its Way Out” är en rätt så trevlig bagatell. Texten är ganska banal och väldigt repetitiv, men den har hjärtat på rätta stället – och den säger faktiskt något, till skillnad från texten till ”Bobby…” Och där ”Bobby…” helt saknade sångmelodi finns här ändå en antydan. Således lever hoppet om ett bra album alltjämt. Men lite orolig är jag allt.