Recensioner: 2022-04-08

Anna Bodotter – ”Pluto” (singel)

Med nya singeln ”Pluto” har Anna Bodotter, svensk indies hårdast arbetande och mest mångsidigt kompetenta musiker och bäst bevarade hemlighet, skrivit sin snyggaste basgång. Men även alldeles bortsett från nämnda basgång är ”Pluto” en förträfflig poplåt, i samma melankoliska, atmosfäriska och småstadsmelankoliska sfär som Krunegård, Norlin och Berg – men ändå helt och hållet Bodotter. Är det någon i pop-Sverige som förtjänar ett genombrott och ett riktigt lyft är det Anna Bodotter. Kanske, kanske kommer det med nästa skiva.


Jackie Blom – ”High” (singel)

– Joakim Benon från JJ debuterar med debutsingel och under nytt namn. Vi som älskade den drömska och melankoliska balearican från Göteborg under 00-talet minns JJ som skeva eftersläntrare som debuterade när genren somnat in. Det som Benon, eller Jackie Blom som han alltså kallar sig nu, gör är emellertid något helt annat. Det är fortsatt drömskt och melankoliskt, men lånar samtidigt en del från americanan och även från band som The National. Det är svårt att genrebestämma, men lätt att konstatera att Benon/Blom nog allt har något intressant på gång här. Ser fram emot att höra mer! Medverkar på låten gör bland annat Tobias ”Azure Blue” Isaksson på piano, och det gillar vi ju. Ute nu via Future Sound of Stockholm.


Van Morrison – ”Pretending” (singel)

Pretending my life is not in ruins
Pretending I’m not depressed
Pretending I left it all behind
Pretending most of the time

Med senaste singeln blottar en urlakad, förbittrad och mycket sorgsen Van Morrison sitt innersta mörker och han gör det till de härligt kontrasterande tonerna av ljus, solig och luftig soul – och resultatet är en av vårens mest drabbande låtar. Livet har inte varit lätt för Van the Man de senaste åren, och inte heller har väl han själv varit helt enkel att handskas med (har han någonsin varit det?), men fortsätter han att göra musik på den här nivån är det tydligt vem som kommer stå som segrare i slutändan – och inte är det belackarna.


Lyle Lovett – ”12th of June” (singel)

– Country-ikonen, tillika Julia Roberts exman, Lyle Lovett har inte släppt ett album på tio år, men nu är en ny platta äntligen på gång. 13 maj släpps 12th of June och redan nu är titelspåret ute. Det är en varm americana-ballad på klassiskt Lyle-manér, och jag hade inte kunnat begära mer.


Tim Kasher – ”Forever of the Living Dead” (singel)

I Don’t Think About You”, första singeln från kommande soloalbumet Middling Age, lovade inte speciellt gott, men det gör däremot nya singeln ”Forever of the Living Dead”. Här hittar vi Tim, i sällskap av Against Mes Laura Jane Grace, precis som vi vill ha honom: melankolisk, existentiellt grubblande och med en stark melodi och text med sig. Musikaliskt för den tankarna till The Good Lifes fyra första år, medan texten, om att leva och dö och det absurda i båda, är tidlös Tim Kasher.

Recensioner: 2022-04-02

No Suits in MiamiNothing Ever Happens (album)

– Med nya plattan, uppföljaren till 2019 års lysande debut I Hope That No One Sees Me, fortsätter lundabandet No Suits in Miami på den inslagna vägen. Det låter fortsatt som en blandning mellan det tidiga 90-talet och skivbolag som Sarah Records och svenskt 00-tal, med smakfulla inslag av både Johnny Marr och Robert Smith. För det mesta är det lika briljant och hjärtekrossande som vanligt, och särskilt singlarna bränner till – låtar som ”Buffy” och ”The Robins Sang” tillhör det bästa bandet spelat in – men jag förvånas över att plattan faktiskt innehåller vad som känns som utfyllnad. Det har jag aldrig tidigare varit med om när det kommer till NSIM. Hur jag än försöker kan jag inte få låtar som ”Couldn’t Say”, ”Sunday” och ”Stay Here” att fastna. Det är inga dåliga låtar – sådant sysslar inte NSIM med – men de är långt under bandets guldskimrande snitt. Men detta till trots är NSIM i mitt tycke landets bästa gitarrpopband och jag fortsätter hålla fanan högt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Buffy”

Om ni gillar det här: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me


Premiere – ”Sunkissed

Två år sedan senaste släppet (den magnifika singeln ”Motivation”). Två år är lång tid, men stockholmsslynglarna i Premiere skyndar långsamt, och de släpper inget som inte bränner hål i en. Med nya singeln ”Sun Kissed” cementerar de sitt uttryck, skapat från 90-talets dance och house och lika kaxig som drömsk och vemodig indie från 00-talets Göteborg, och understryker på nytt att vill man ha indie som känns längst in i maggropen är det till Premiere man ska vända sig.


Bauhaus – ”Drink the New Wine

Goth-pionjärerna Bauhaus gör comeback med ny musik för första gången på 14 år – och de imponerar. Låten är baserad på ett beat av trummisen Kevin Haskins. När låten sedan skulle skrivas fick övriga medlemmar en minut var att göra vad de ville med, men med förutsättningen att de inte delade sina idéer med varandra. Kvartetten satte sedan ihop låten och skrev crescendot. Vidare är låten inspirerad av när André Breton, Marcel Duchamp, Jacques Prévert och Yves Tanguy tillsammans skapade cadavre exquis-tekniken, som går ut på att ett gäng konstnärer tillsammans skapar ett verk sekventiellt. Ja, ni hör ju själva. Det är pretentiöst och artsy så det förslår – men oj vad bra det är. Det hade varit lätt för Bauhaus att antingen ”rehasha” det de gjorde för 40 år sedan eller sko sig på det som unga band och efterföljare som Boy Harsher, Lebanon Hanover eller Tempers gör idag, men nej. Drink the New Wine är något helt annat och har mer med Bowie anno Blackstar att göra, fast ännu underligare, ännu mer artsy, ännu mer moody. Fantastiskt!


Harriet Nauer – ”A Brief Moment

Svenska singer-songwriter- och folkscenens vackraste röst tillhör sannolikt Harriet Nauer. På nya singeln, det första smakprovet från en kommande EP, sjunger hon modigt om självmord och om att bli kvar när någon väljer att avsluta sitt liv, men hon gör det helt utan att bli morbid eller romantiserande och utan att vältra sig i svärtan. Snarare är ”A Brief Moment” varm och trösterik, med ett luftigt och atmosfäriskt sound som för tankarna till Tracy Chapman, akustiska Springsteen och Azure Ray.


Vincent Neil Emerson – ”Son of a Bitch

– Countrymusiken, min, sedan nästan två år, största kärlek, mår förträffligt. Särskilt den kärva, aviga och alternativa varianten, som hämtar inspiration från Townes, Willie, Waylon och Merle, för att nämna några. En av de främsta fanbärarna heter Vincent Neil Emerson, bördig, precis som tre fjärdedelar av ovanstående gubbar, från Texas. Nya singeln är en akustisk slow-burner av yppersta snitt, där Emerson med skärande närvaro besjunger kärlekslöshet, otur och självförebråelser. Man sitter som på nålar och lyssnar på varenda stavelse, tar in varenda fras, för man vet att det är sanningar, idel sanningar, som kommer ut ur Emersons mun och gitarr. Precis som det ska vara när det kommer till country, alltså.

Recensioner: 2022-03-18 + livetips

Christian GabelEfterkriegstechno (EP)

– Det fullständigt briljanta omslaget till maskinmästaren Christian Gabels lysande nya EP är en reklambild hämtad från Bofors Vapen från, gissar jag, 70- eller 80-talet – och det är ett perfekt val av bild. Öppningsspåret, ”Tungmetaller”, hade kunnat tonsätta den tidens kapprustning, medan avslutande ”Neokollaps”, med sin mollstämda synthslinga och feberpuls, väcker till liv gammal atomkrigsångest. Det är en strålande dubbel och en förbättring och ett finslipande av det Gabel bjöd på på 2020 års Mikrofilm. Enda minuset är väl att två spår inte mättar, det blott eggar.

Ute nu på Gabels egna etikett Gabel Elektronik.

Betyg: 9/10

Bästa spår: båda

Om ni gillar detta: Christian Gabel – Mikrofilm


Need For Speed – ”Happy Thoughts” (singel)

– Ibland behöver det inte vara så jäkla komplicerat. Ibland räcker det med en snygg produktion och lite snyggt vemod som hämtat från 80-talet för att få till en oemotståndlig popsingel. Grabbarna i Need For Speed vet precis hur det ska gå till.

Ute nu via anrika Adrian Recordings.


Hugo Holke – ”Oro” (singel)

– Kan det vara så att Sverige äntligen fått en motsvarighet till Justin Vernon? Med skogliga, våriga, vemodiga och ljusa debutsingeln ”Oro” flaggar Hugo Holke för att han är redo för den rollen. Och jag ser fram emot att följa honom.

Ute nu via Septembernatt.


Livetips:

Ossler Sofiehof Underjord, Jönköping, 19/3 2022.

– Pelle Ossler. 482-vän, 482-favorit, allkonstnär, gitarrorakel och en gnistrande bit flinta i lervällingen som är musik-Sverige. Han kan utan vidare även lägga till epitetet ”en av landets två bästa liveartister” på den listan. Första gången jag såg honom var i januari 2009, på Pustervik i Göteborg. Då kompades han av ett kärvt band bestående av Ulf Ivarsson (bas), Christian Gabel (trummor) och, om jag inte missminner mig, Conny Nimmersjö (gitarr). Och jag stapplade därifrån skakad in i märgen. Av intensiteten, av råheten och lycklig av känslan av att allt var på liv och död. Sedan dess har jag sett honom flera gånger. Lämnat varje spelställe med samma känsla. Imorgon är det dags igen. Återigen med ett litet, kärvt band, återigen med giganten Ulf Ivarsson på bas, och nu med Hux Nettermalm på trummor och Mikael Nilzén på synth. Jag rekommenderar alla som är i närheten att dyka upp.

Att se Ossler live är att bli skinnflådd – på bästa möjliga sätt. Det är en genomkörare, och man kommer ut på andra sidan både klokare och renare.

Recensioner: 2022-03-06

Lotus ThronesHibernal (EP)

– Från ”The Stag Beetle”, det råa köttstycket till öppnare, via iskalla och suggestiva ”Codependent Arsonry” och majestätiska ”Miasthmatic” ner till avslutande ”Christmas”, som låter som ett Bauhaus, om Bauhaus kommit från valfri betongdjungel på amerikanska östkusten och vågat experimentera mer – Lotus Thrones senaste EP är fortsatt bevis för att Heath Rave är det bästa som hänt den sotsvarta postindustri-scenen de senaste åren. Fjolårets magnifika album Lovers in Wartime får med Hibernal och dess djupa texturer, målade med tjocka svarta penseldrag, en värdig uppföljare och fortsättning.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Codependent Arsonry”

Om ni gillar detta: Lotus Thrones – Lovers in Wartime


Richard InmanCome Back Through (album)

– Årets hittills i särklass bästa album alla kategorier kommer från denne doldis på den nordamerikanska country- och americana-scenen. Kanadensaren Richard Inman berättar historier om misslyckanden, förlust, ranchliv och fylla och sjunger dem med en röst, som tack vare sin vanlighet går rakt in i märgen. Inman är en vanlig snubbe som du och jag, med en vanlig röst, och han berättar historier om och för vanliga människor med vanliga problem. Men han gör det med en litterär skicklighet och empati vanligtvis förunnad riktigt stora lyriker och prosaister. Den musikaliska inramningen, klassiskt country med fiol, gitarr, slide, är precis lika oförställd och mitt i prick den, och de bitterljuva melodierna hade ikoner som Keith Whitley och George Jones knappast fnyst åt.

Detta är, som ni förstår, riktigt stark country, där inget annat än starka berättelser och gott låtskrivande får fokus. Viktigt, således, att lyftas fram i tider där skojare som Orville Peck och ironiker som David Ritschard, för att ge ett inhemskt exempel, lyfts fram av mainstream-media som det bästa sedan nyss nämnda Jones.

Bäst är förmodligen snyftaren ”100000 Tears”, cowboydramat ”Cut Fence” och det avskalade och tillika avslutande mästerverket ”Pictures”. Men sanningen är den att det inte finns mycket dödkött på Come Back Through, och 10:an är inte långt borta. Inte långt borta alls.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Cut Fence”

Om ni gillar detta: Richard Inman – Hasta La Vista


Steve Von Till – ”Testament” (Lustmord-cover, singel)

– Dark Ambient-pionjären Brian Williams (aka Lustmord) klassiska platta Other återutges inom kort i en gigantisk box. En av skivorna i boxen är en coverplatta, som fått namnet The Others, där en lång rad tunga namn från den mörkare skolan tolkar varsin låt från originalplattan. Nu har låten ”Testament”, tolkad av Steve Von Till, en enorm 482-favorit, släppts som singel. Resultatet ligger långt från originalets omslutande, kvävande mörker, och är istället både suggestivt och rytmiskt, atmosfäriskt och kärvt, och man påminns om vilken bredd Von Till har.


I’m Kingfisher – ”The Pain of Happiness” (singel)

– Thomas Jonsson är bland det finaste indie-Sverige har och nu kan han ha toppat sig själv. Nya singeln ”The Pain of Happiness”, hämtad från kritikerrosade filmen Comedy Queen och skriven ihop med Irya Gmeyner och Martin Hederos, låter som ett magiskt möte mellan Neil Young anno Harvest och Jocke Berg anno 2002-2005, och är Jonssons bästa låt och bästa sånginsats sedan…herregud, jag vet inte. En av årets hittills bästa låtar är det i alla fall. Det vet jag.

Recensioner 2022-02-20

Orville PeckBronco: Chapter One (EP)

– Kanadensaren Orville Peck, vars riktiga namn är Daniel Pitout, gömmer sig bakom en fransbeprydd mask – av högst oklara skäl. Musiken han gör rör sig i gränslandet mellan Morrissey, Roy Orbison och George Jones. Med sådana influenser borde resultatet bli jäkligt bra, inte sant? Well, det blir det inte. Nya EP:n utgör ena halvan av Pecks kommande, andra, platta, Bronco. Den som hört debuten Pony, utgiven våren 2019, slås inte av några överraskningar. Nu, precis som då, rör det sig om välproducerad och snygg indiecountry, med mer eller mindre fyndiga texter, kraftigt färgad av ovanstående herrar. Och nu som då haltar kompositionerna. Nu som då misslyckas Peck med att gripa tag. Pony hade ett par starka låtar, som räddade ett godkänt betyg, men för Bronco ser det hittills inte särskilt ljust ut. Peck/Pitout borde satsa mer på att skriva riktigt bra låtar och mindre på att förvalta en lustig image.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Daytona Sand

Om ni gillar detta: George Jones – I am What I am


Khruangbin & Leon BridgesTexas Moon (EP)

Country, soul och Texas-varm psykedelia möts återigen när soulstjärnan Leon Bridges och den experimentella instrumentalgruppen Khruangbin – allihop tillhör de för övrigt Texasmusikens framtid – nu ger ut sin andra EP tillsammans. Precis som på föregångaren, Texas Sun, är kompositionerna både följsamma och hypnotiserande – och precis så knivskarpa som sig bör när ett gäng begåvade låtskrivare och musiker komponerar tillsammans med ett gemensamt mål och fokus. Helt i linje med det nattliga ”temat” är låtarna den här gången mer suggestiva och stryker snarare omkring i månljuset än jäser i soldiset. Bäst blir det på avslutande ”Mariella”. Där skänker den melankoliska gitarrslingan ännu ett lager till en redan komplex och mångbottnad platta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Mariella”

Om ni gillar detta: Khruangbin & Leon Bridges – Texas Sun


Willie Nelson – ”I’ll Love You Till the Day I Die” (singel)

– Willies första singel med nyskrivet material på två år är tidlös, klassisk Willie-country och hade inte låtit malplacerad på klassiska plattor som Red Headed Stranger eller Phases and Stages. ”Trigger” får mycket utrymme, Mickey Raphaels munspel likaså, men mäktigast och mest rörande är som alltid Willies oefterhärmliga röst, som här sjunger om ett kort möte någon gång för länge sedan och som aldrig gick att glömma. Låten är skriven av Rodney Crowell och Chris Stapleton, och är första smakprovet från Willies kommande platta A Beautiful Time, ute på Willies 89-årsdag den 29 april.


Future Islands – ”King of Sweden” (singel)

– Mycket är sig likt när Future Islands gör comeback. Greppet med de drivande verserna och den explosiva refrängen känns igen från oräkneligt många andra FI-låtar, likaså sångaren Sam Herrings en gång så ögonbrynshöjdande sång. Men trots att utveckling inte tycks vara prioriterat hos Herring & co, lyckas de med ”King of Sweden” ändå gripa tag och fånga en. Detta tack vare den starka texten, om rotlöshet och turné- och resandeångest, och det faktum att trots att vi hört det förr är det kort och gott en jäkligt bra låt.

Recensioner: 2022-02-07

Första recensionsbunten i år kommer senare än planerat. Detta på grund av bristande motivation, och en mycket lyckad flytt som tagit all min uppmärksamhet och pepp. Men nu är kanske 482 tillbaka på riktigt. Nedan går jag igenom fyra singlar och ett album. Friskt blandat, i vanlig ordning. Varsågoda!


Liam Gallagher – ”Everything’s Electric” (singel)

– Liam Gallagher, som fyller ofattbara 50 år i september, är tidlös. Evigt ung. Tydligen har han börjat få ont i höften, vilket fått honom att tvingas överge sina älskade löpturer och istället börja promenera, men i övrigt är han samma urkraft som han var när Oasis debuterade i april 1994. Kvick, skärpt, rolig och ständigt utsvulten och pepp på liv och musik, och med en röst som alltjämt sällar sig till rockvärldens allra bästa. Alltjämt samma punkiga och själfulla blandning mellan Lydon och Lennon. Tredje soloalbumet, Come On, You Know, är på gång och första singeln är här. ”Everything’s Electric”, skriven ihop med Dave Grohl (som också spelar trummor), återuppfinner inte hjulet, men har tillräckligt med hitpotential och glöd, och lovar tillräckligt gott inför plattan, för att man ska våga satsa på att Liam fullbordar sitt hattrick. Precis vad världen behöver.


No Suits in Miami – ”The Robins Sang” (singel)

– 482-favoriterna och lundaborna No Suits In Miami visar inga som helst tecken på att deras låtskrivarglöd ska klinga av. Senaste singeln är ännu en fullträff inom melankolisk indiepop och ännu ett bevis på att Michelle eller Olle (vem av dem det nu är som spelar lead) är en av landets bästa gitarrister.


Hater – ”Something” (singel)

– Hater, ett annat starkt indieband från Skåne, laddar för comeback. Senaste singeln är avigare än vi är vana vid. Inte lika omedelbar. Soundet låter 90-tal, som en blandning mellan Smashing Pumpkins och tidiga kent-b-sidor, med inslag av Cure-gitarrer och shoegaze. Inte lika omedelbart som deras tidiga, mer jangliga släpp, som sagt, men i slutändan väldigt belönande.


Lake Omne – ”Is This Love” (singel)

– Örebros a-ha fortsätter att imponera med sin renodlade och ursnygga synthpop. Senaste singeln, ”Is This Love”, är både förtätad och luftig och lockar till både klubbhäng och ensampromenader. Nu väntar vi bara på en fullängdare. Att de kan släppa starka singlar kan ingen säga emot.


Ulf IvarssonWorks of Fragments, vol. 1 (album)

– Sveriges bästa och mest hängivna basist är också en jävel på experimentell ambient. 2020 kom plattan Lower Zone, som blandade basvirtuosen Ulf Ivarsson med ambient-mästaren Ulf Ivarsson. Även om det är gott om bas (i åtminstone ljudlig mening) på nya plattan Works of Fragments är det i första hand, åtminstone för den här lyssnaren, ett ambient verk. Ett verk där själen snarare än (musiker)hjärnan håller i taktpinnen, och fantasin får sitt lystmäte. Sluter man ögonen befinner man sig i öde världar, bland sönderrostade maskinparker, krackelerade och urgröpta husfasader och övergivna farkoster av främmande härkomst. Regnet är evigt och mänskliga kontakter ett minne blott. Man är ensam, men på nåt vänster vill man ändå inte ha det på något annat sätt. Sådan är magin med Ivarssons musik.

Det är med massiva ljudbilder och blytung elektronik som Ivarsson målar dessa bilder och scener. Dronesen är magnifika och bland de mäktigaste jag hört i genren på länge. När han varvar dem med kalla synthar, som i bästa spåret ”Black Target”, påminns jag lite extra om varför jag älskar genren så mycket som jag gör.

Ska jag klaga på något är det att det ibland händer lite för mycket i låtarnas ljudbilder. Det är en hungrig och begåvad musiker, full av infall och hängivelse, som gjort den här plattan – och det märks. Skulle Ivarsson till nästa album renodla sitt uttryck lite till hade betyget förmodligen blivit ännu högre.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Black Target”

Om ni gillar detta: Shrine Ordeal 26.04.86

Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas

Årets 20 bästa låtar

Ännu ett coronaår till ända. Ett år som på det personliga planet varit både fasansfullt och fantastiskt (fast kanske mest fantastiskt, ändå). Som alltid har musiken funnits där som soundtrack och som tröst. Här är årets 20 bästa låtar. Varsågoda (och spellista längst ner).


20. Azure Blue – ”Define Your Dreams

– Med sitt enda släpp för i år gläntar Tobias Isaksson på dörren till något stort, och visar att han fortfarande besitter en makalös känsla för kristallklar pop genomdränkt i vemod. Nästa år kommer ett nytt album. Det ser vi fram emot.

19. Billy Idol – ”Baby Put Your Clothes Back On

– Punkikonen släpper på attityden och imagen och croonar istället fram sin bästa låt på åratal. Mer sånt här, Billy!

18. Riddy Arman – ”Herding Song

– Stad kontra landsbygd, det man motvilligt gör kontra det man borde göra. ”Herding Song” är en av flera höjdpunkter från ett av årets starkaste debutalbum.

17. David Ritschard – ”Blåbärskungen

Albumet lever inte upp till den orimliga hajpen, men därmed inte sagt att det inte innehåller ett antal pärlor för det. Bäst är det ödesmättade titelspåret, om en systembolagsanställds liv och vedermödor. Klockren skildring av svensk arbetarklassångest.

16. Cody Jinks – ”I Don’t Trust My Memories Anymore

– Det närmaste vi kommer Waylon Jennings idag – åtminstone när det handlar om det rent musikaliska – är Cody Jinks, och ingenstans än på cry-in-your-beer-balladen ”I Don’t Trust My Memories Anymore” hörs det tydligare.

15. Tré Burt – ”Sweet Misery

Lekfull, varm och väldigt bitterljuv countryfolk i gränslandet mellan Dylan och Hank. Tré Burt är en av de bästa artisterna och låtskrivarna jag upptäckt i år.

14. Pink Milk – ”Blue Eyes (River of Glass)

– Postapokalyptisk, ödesmättad skönhet.

13. L.T. Fisk – ”Bedarra här

– Det känns skönt att få gråta ut i L.T. Fisks varma och samtidigt ödsliga universum. Där går det fint att vara en trasig människohalva.

12. Lake Omne – ”Crossroads

– En av årets bästa svenska poplåtar är en fenomenal och knäckande vemodig synthpopballad från ett särdeles begåvat brödrapar från Örebro. Lyssna och låt er knäckas.

11. Hayes Carll – ”If It Was Up to Me

Årets i särklass finaste countryballad.

10. Anna Bodotter – ”Fortfarande ganska unga

– En trygg famn för den av livsångest skadeskjutna trettioplussaren. Här finns också en tidlöshet, ett slags evig svensk melankoli i en melodi som hade kunnat vara skriven av Barbro Hörberg såväl som av Jocke Berg.

9. Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll

– En indiepopballad av allra finaste snitt, om omöjlig kärlek och med en sångmelodi vilken popsnidare som helst borde vilja döda för. När jag hörde ”Olika håll” för första gången visste jag direkt att det var en av årets allra bästa låtar.

8. The National – ”Somebody Desperate

– The Nationals enda släpp i år är en lika skör som dramatisk pianoballad om en kärlek på väg ner i fördärvet och om självhatet som följer. Klassisk National, klassisk Matt Berninger – en av vår tids bästa textförfattare.

7. No Suits in Miami – ”Buffy

– Inget band på detta jordklot förvaltar arvet efter lysande indiepopband som till exempel The Field Mice bättre än lundagänget No Suits in Miami. ”Buffy” är en i en lång rad fantastiska och melankoliska popdängor bandet skänkt oss sedan debuten 2016, men också ett tydligt tecken på att deras hantverk och fingertoppskänsla bara blir vassare och vassare.

6. Alan Vega – ”Samurai

– Ikonen, coolhetsguden och Suicide-frontaren Alan Vega gick bort sommaren 2016, men finfina skivbolaget Sacred Bones har tagit sig an att ge ut hans överblivna material. Första plattan i denna serie, Mutator, spelades in 1995-97 och kom i våras. Bästa låt är den atmosfäriska spoken word-balladen ”Samurai”, vars filmiska melodi hade gjort sig utmärkt i en David Lynch-film. Skönhet, smuts och obehag i en utomordentlig blandning.

5. Nick Cave & Warren Ellis – “Balcony Man

– En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt. ”Balcony Man” är ljusstrålen som skär igenom och tillintetgör det mörker som präglat Nick Caves verk sedan 2016.  

4. Pascal – ”Fuck Like a Beast

– En skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Isak Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han från botten av både själ och hjärta sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man som människa klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. 

3. Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Damon Albarn är den från britpop-eran som åldrats bäst, värdigast och helt klart intressantast. Man borde inte bli förvånad när han skickar ut mästerverk, men frågan är om han någonsin tidigare drabbat fullt lika hårt som på titelspåret till sitt senaste, fantastiska album. ”The Nearer…” är en ödslig ballad, lika majestätisk och vacker som de isländska glaciärerna som bidragit till inspirationen en gång var. Texten, baserad på en dikt av 1800-tals-poeten John Clare, sörjer en förlorad närstående och river oblygt i såren som detta orsakat, men lämnar en till slut ändå renad och lättad snarare än ledsen.

2. Thåström – ”Stora långa gatan

– I min recension av plattan Dom som skiner skrev jag följande om låten ”Stora långa gatan”:

”[…] plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.”

Och det visar sig nu att allt detta stämmer. Thåström blir inte mycket bättre än så här, musik blir inte mycket bättre. Det är en ynnest att få ta del av denne mans eviga genialitet.

1. Ossler – ”Gare du nord

– Årets bästa låt är inte i första hand en låt. Årets bästa låt är en fristad för de som livet gått hårt åt, en källa att dricka ur för de som harvat runt för många år i öknen, en bön om hopp och försoning för de som aldrig riktigt kommit hem. Men visst fan är det också en låt, ett hjärtskärande vackert stycke text och musik signerat en artist och låtskrivare på toppen av sin förmåga, som i år skänkt oss sitt allra bästa album och flera av sina allra finaste låtar. Men ingen låt kan riktigt slå ”Gare du nord” på fingrarna. Ingen toppar den trasiga, varma skönhet Ossler här bygger upp med hjälp av Mikael Nilzéns ödsliga produktion och Henrik Meierkords gråtande stråkar – en skönhet som matchas endast av den trösterika texten. Kort sagt, jag får styrka när jag lyssnar på ”Gare du nord”. Jag rivs ner och byggs upp. Så som det ska vara med den allra bästa musiken.


Recensioner: 2021-12-04

Henrik Meierkord & Pete SwintonThinking About Exile (album)

– Ihop med världsmedborgaren tillika gitarristen och keyboardisten Pete Swinton har 482-favoriten Henrik Meierkord släppt vad som måste sägas vara ett av hösten och vinterns mäktigaste ambient-släpp. Thinking About Exile är baserad på ett verk av alla svartsyntas skyddshelgon, filosofen Emil Cioran, men bjuder på desto fler sprickor i mörkret än vad hans texter gör. Tack och lov.

Meierkords cello låter i vanlig ordning rustik, kärv och primitiv i ordet allra bästa bemärkelse. Jag har varit inne på det tidigare. Den låter som något som existerat i århundraden, i vår folksjäl – och med vår menar jag människans – aldrig låst till en fysisk plats. Lika mycket en slumrande, evig känsla som Meierkord väcker till liv, som musik. Swintons varma ljudbyggen paras snyggt och balanserat med Meierkords cello, och skapar en dynamisk ambientplatta som tröstar mer än oroar (Cioran-kopplingen till trots, alltså). Bäst är ”Some Blind Alleys – A Letter”, med sin malande, nervösa puls. Svartsynt som jag kan tendera att vara är detta såklart också plattans mest svärtade stycke.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Some Blind Alleys – A Letter”

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Kval


Christian KjellvanderExitas (Music for the Artwork of Jacob Felländer) (album)

– Mer instrumentalt, denna gång från Christian Kjellvander, som tonsätter fotografen Jacob Felländers verk. Man kan sakna Kjellvanders fantastiska texter, men samtidigt är ju detta inte ett vanligt Kjellvander-album och att beklaga sig över brist på text är att missa poängen. Likväl hör man tydligt vem som ligger bakom plattan och man känner så väl igen Kjellvanders karga americana-toner – de är stommen i plattans sound – och man kan också höra tydliga kopplingar till fjolårets fullträff Doom Country. Exitas, precis som Doom Country, andas öde torp i värmländska skogar i november, dåligt upplysta landsvägar, grus, jord, smuts och otydliga skepnader i natten. Det är svensk glesbygdsnoir och det är väldigt bra.

Betyg: 8/10

Bästa låt: allt är en helhet, går inte att plocka ut enskilda spår

Om ni gillar detta: KjellvanderTonbruket – Doom Country


The National – ”Somebody Desperate” (singel)

– Med drygt tre veckor kvar av året tjongar Brooklyn-via-Ohio-bandet The National från ingenstans ut en av årets bästa låtar. ”Somebody Desperate”, hämtad från Joe Wrights film Cyrano, är en skör, pianobaserad ballad om egna och relationella tillkortakommanden, och den borrar sig utan vidare djupt ner i hjärtat redan efter en lyssning. Enastående.


Lake Omne – ”December

Jag har tidigare skrivit om Lake Omne, brödraduon från Örebro, och deras magnifika popsingel ”Crossroads”. Nu är de tillbaka med en ny låt. ”December” är väl ingen jullåt, men den gör sig utmärkt väl såhär års, under årets för många mest bitterljuva period. För precis som på ”Crossroads” låter det just bitterljuvt. Bitterljuvt, mörkt, men höljt i ett skimmer av varma synthar. Mycket fint.

Recensioner: 2021-11-26

Epilogen Den tysta massan (album)

Mitt nya svenska favoritband heter Epilogen. Bakom detta mycket postpunkiga namn döljer sig stockholmarna Jakob Berglund, sång, synthar och maskiner, samt Anders Carlström, på gitarrer och bas. Det hela känns influerat av mästare som Ossler och Sällskapet, när gitarrerna och elektroniken sprakar ikapp och rytmerna maler långsamt och monotont, och Berglund sjunger sina kolsvarta, långsamma sånger om vad som närmast måste förklaras som existentiell utplåning. Men till skillnad från hos Ossler finns här ingen bot eller bättring, inget hopp eller spricka där ljuset kommer in. Inte ens i kärleken, som i ”En kärlek” beskrivs som kall som graven (inte plattans vassaste textrad, men får fungera som exempel). Pretentiöst, kanske, men som alltid blir jag glad när pretentioner bärs upp av en uppriktighet. Och på Den tysta massan finns det, för det mesta, gott om just uppriktighet. Uppriktighet och en oantastlig känsla för post-industriella och sotsvarta sånger och ljud. Allra bäst är sannolikt den långsamma, nakna öppnaren, ”Prologen”, samt eposet ”Män utan minne” – en till en början känslig ballad om upprättelse, men som mynnar ut i hotfull – och mycket mäktig – dark ambient.

Ska jag klaga på något på plattan är det väl det att texterna ibland hade kunnat jobbas igenom något varv till. Ibland blir de lite väl ”nu jävlar ska jag vara svår”. Men oftast sitter även de, och summa summarum är detta ett av årets allra bästa svenska album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Män utan minne”

Om ni gillar detta: Ossler – Regn av glas, Sällskapet – Sällskapet


JónsiObsidian

I slutet av oktober överraskade Sigur Rós-frontaren Jónsi med ett nytt album. Obsidian, hans tredje soloalbum, flög under radarn för de flesta, vilket är synd, för det är en alldeles utmärkt ambient-platta.

Jónsi komponerar sina eteriska vildmarkshymner med varm, böljande elektronik, och världen man faller ner i må vara regnpiskad, men naturens klaraste färger bryter igenom det grå – melankolin må vara den förhärskande känslan, men den lämnar en med hopp snarare än förtvivlan. Och det är den dynamiken som bär plattan – samma dynamik man finner på Sigur Rós bästa plattor. Mäktigast blir det på ”Ambrox”. Där skär Jónsis kristallklara falsett som iskallt källvatten genom våra novembertunga och utslitna kroppar och själar, och på himlen börjar grånaden med ens krackelera. Det är ett fantastiskt musikstycke.

På minussidan kan nämnas att plattan ibland blir lite väl meditativ och på gränsen till new age. Då glömmer jag bort att jag överhuvudtaget lyssnar på något och mitt fokus sviker. En skiva på över en timme har inte råd med sådana misstag. Ska man pressa albumformatet så långt vill det till att man har material som är starkt nog plattan igenom. Det finns gott om dynamik vad gäller stämning och känsla (vilket jag var inne på ovan), men lite mindre av den varan när det kommer till kompositionerna. Lyckligtvis väger fördelarna tyngre och är fler till antalet än nackdelarna, och Obsidian är till syvende och sist ett mycket bra album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Ambrox”

Om ni gillar detta: Rafael Anton IrrisarriA Fragile Geography


Azure Blue – ”Define Your Dreams” (singel)

– Tobias Isaksson firar tio år som Azure Blue, och han gör det med att skicka ut sin bästa låt på åratal. Den synthpoppiga ljudbilden vi är vana vid från Isaksson har polerats och snyggats till, men det låter aldrig överproducerat och Isakssons närvaro är total. Hans gladsorgsna vemod blöder ut genom högtalarna och smittar mig. Jag vet varken ut eller in. Närvarande är också hans makalösa känsla för magisk popmelankoli och sångmelodier som kan ta knäcken på vem som helst. Ja, ni förstår ju själva – detta är förstklassig alternativpop, och Tobias Isaksson visar att han alltjämt tillhör genrens toppskikt i detta land.


Bloc Party – ”Traps

– Engelska postpunkarna i Bloc Party släppte ett av 00-talets bästa och mest tongivande indiealbum i form av debuten Silent Alarm. Sedan dess dog deras relevans snabbt ut i takt med att uttrycket och soundet blev alltmer elektroniskt. Nu är de tillbaka med en ny singel – och ett nygammalt sound. Borta är syntharna och återigen är de taggiga postpunkgitarrerna i förgrunden. Men är det bra? Nja. Vi har det förr, och vi har hört bättre förr – från deras konkurrenter, deras förebilder och inte minst från dem själva. Är en trött och stabbig upprepning av gamla meriter det bästa de kan åstadkomma i form av en comeback, well…då kan det kvitta.


zeug – ”Hazeover” (låt)

Berlinska experimentella drone-bandet zeug släpper snart albumet Womb, och mäktiga ”Hazeover” är sista smakprovet därifrån. Låten, som klockar in på strax under halvtimmen, genomgår under sin långa speltid en rad skiftningar. Mörkerjazz med inslag av tidiga Nick Cave, gothigt malande och mässande som för tankarna till de mest experimentella av de mörkare postpunk-banden i England tidigt 80-tal (Struggler, In Camera osv) och rundas av med tung drone-rock. Hela halvtimmen igenom är det intressant, hypnotiskt och väldigt, väldigt bra.