Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas

Årets 20 bästa låtar

Ännu ett coronaår till ända. Ett år som på det personliga planet varit både fasansfullt och fantastiskt (fast kanske mest fantastiskt, ändå). Som alltid har musiken funnits där som soundtrack och som tröst. Här är årets 20 bästa låtar. Varsågoda (och spellista längst ner).


20. Azure Blue – ”Define Your Dreams

– Med sitt enda släpp för i år gläntar Tobias Isaksson på dörren till något stort, och visar att han fortfarande besitter en makalös känsla för kristallklar pop genomdränkt i vemod. Nästa år kommer ett nytt album. Det ser vi fram emot.

19. Billy Idol – ”Baby Put Your Clothes Back On

– Punkikonen släpper på attityden och imagen och croonar istället fram sin bästa låt på åratal. Mer sånt här, Billy!

18. Riddy Arman – ”Herding Song

– Stad kontra landsbygd, det man motvilligt gör kontra det man borde göra. ”Herding Song” är en av flera höjdpunkter från ett av årets starkaste debutalbum.

17. David Ritschard – ”Blåbärskungen

Albumet lever inte upp till den orimliga hajpen, men därmed inte sagt att det inte innehåller ett antal pärlor för det. Bäst är det ödesmättade titelspåret, om en systembolagsanställds liv och vedermödor. Klockren skildring av svensk arbetarklassångest.

16. Cody Jinks – ”I Don’t Trust My Memories Anymore

– Det närmaste vi kommer Waylon Jennings idag – åtminstone när det handlar om det rent musikaliska – är Cody Jinks, och ingenstans än på cry-in-your-beer-balladen ”I Don’t Trust My Memories Anymore” hörs det tydligare.

15. Tré Burt – ”Sweet Misery

Lekfull, varm och väldigt bitterljuv countryfolk i gränslandet mellan Dylan och Hank. Tré Burt är en av de bästa artisterna och låtskrivarna jag upptäckt i år.

14. Pink Milk – ”Blue Eyes (River of Glass)

– Postapokalyptisk, ödesmättad skönhet.

13. L.T. Fisk – ”Bedarra här

– Det känns skönt att få gråta ut i L.T. Fisks varma och samtidigt ödsliga universum. Där går det fint att vara en trasig människohalva.

12. Lake Omne – ”Crossroads

– En av årets bästa svenska poplåtar är en fenomenal och knäckande vemodig synthpopballad från ett särdeles begåvat brödrapar från Örebro. Lyssna och låt er knäckas.

11. Hayes Carll – ”If It Was Up to Me

Årets i särklass finaste countryballad.

10. Anna Bodotter – ”Fortfarande ganska unga

– En trygg famn för den av livsångest skadeskjutna trettioplussaren. Här finns också en tidlöshet, ett slags evig svensk melankoli i en melodi som hade kunnat vara skriven av Barbro Hörberg såväl som av Jocke Berg.

9. Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll

– En indiepopballad av allra finaste snitt, om omöjlig kärlek och med en sångmelodi vilken popsnidare som helst borde vilja döda för. När jag hörde ”Olika håll” för första gången visste jag direkt att det var en av årets allra bästa låtar.

8. The National – ”Somebody Desperate

– The Nationals enda släpp i år är en lika skör som dramatisk pianoballad om en kärlek på väg ner i fördärvet och om självhatet som följer. Klassisk National, klassisk Matt Berninger – en av vår tids bästa textförfattare.

7. No Suits in Miami – ”Buffy

– Inget band på detta jordklot förvaltar arvet efter lysande indiepopband som till exempel The Field Mice bättre än lundagänget No Suits in Miami. ”Buffy” är en i en lång rad fantastiska och melankoliska popdängor bandet skänkt oss sedan debuten 2016, men också ett tydligt tecken på att deras hantverk och fingertoppskänsla bara blir vassare och vassare.

6. Alan Vega – ”Samurai

– Ikonen, coolhetsguden och Suicide-frontaren Alan Vega gick bort sommaren 2016, men finfina skivbolaget Sacred Bones har tagit sig an att ge ut hans överblivna material. Första plattan i denna serie, Mutator, spelades in 1995-97 och kom i våras. Bästa låt är den atmosfäriska spoken word-balladen ”Samurai”, vars filmiska melodi hade gjort sig utmärkt i en David Lynch-film. Skönhet, smuts och obehag i en utomordentlig blandning.

5. Nick Cave & Warren Ellis – “Balcony Man

– En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt. ”Balcony Man” är ljusstrålen som skär igenom och tillintetgör det mörker som präglat Nick Caves verk sedan 2016.  

4. Pascal – ”Fuck Like a Beast

– En skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Isak Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han från botten av både själ och hjärta sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man som människa klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. 

3. Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Damon Albarn är den från britpop-eran som åldrats bäst, värdigast och helt klart intressantast. Man borde inte bli förvånad när han skickar ut mästerverk, men frågan är om han någonsin tidigare drabbat fullt lika hårt som på titelspåret till sitt senaste, fantastiska album. ”The Nearer…” är en ödslig ballad, lika majestätisk och vacker som de isländska glaciärerna som bidragit till inspirationen en gång var. Texten, baserad på en dikt av 1800-tals-poeten John Clare, sörjer en förlorad närstående och river oblygt i såren som detta orsakat, men lämnar en till slut ändå renad och lättad snarare än ledsen.

2. Thåström – ”Stora långa gatan

– I min recension av plattan Dom som skiner skrev jag följande om låten ”Stora långa gatan”:

”[…] plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.”

Och det visar sig nu att allt detta stämmer. Thåström blir inte mycket bättre än så här, musik blir inte mycket bättre. Det är en ynnest att få ta del av denne mans eviga genialitet.

1. Ossler – ”Gare du nord

– Årets bästa låt är inte i första hand en låt. Årets bästa låt är en fristad för de som livet gått hårt åt, en källa att dricka ur för de som harvat runt för många år i öknen, en bön om hopp och försoning för de som aldrig riktigt kommit hem. Men visst fan är det också en låt, ett hjärtskärande vackert stycke text och musik signerat en artist och låtskrivare på toppen av sin förmåga, som i år skänkt oss sitt allra bästa album och flera av sina allra finaste låtar. Men ingen låt kan riktigt slå ”Gare du nord” på fingrarna. Ingen toppar den trasiga, varma skönhet Ossler här bygger upp med hjälp av Mikael Nilzéns ödsliga produktion och Henrik Meierkords gråtande stråkar – en skönhet som matchas endast av den trösterika texten. Kort sagt, jag får styrka när jag lyssnar på ”Gare du nord”. Jag rivs ner och byggs upp. Så som det ska vara med den allra bästa musiken.


Recension: Pascal – Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Nu är den emellertid här. Och det är ett av årets kanske två bästa album – om inte det allra bästa.

Förstasingeln ”Stephen King”, med sina sylvassa taggtrådsgitarrer, sitt åskoväderskomp och febrig och nervsjuk Chris Isaak-stämning, lät som klassisk Pascal och lovade mycket gott. Det skulle visa sig att den låten var ganska representativ för albumet – särskilt, då, vad gäller soundet. Isak Sundströms gitarrer ligger i fokus och han visar en gång för alla att han är en av Sveriges bästa gitarrister, med ett sound som Gaffas ende riktigt begåvade skribent, Mathias Skeppstedt, klockrent liknade vid Rowland S. Howard. Sundströms gitarrer fräser och spottar som en uppskuren och blöt elledning genom hela plattan, men allra mest imponerar de runt 3:50-strecket i ”Hellre ensam”. Där och då är det till och med så att gitarrguden Pelle Ossler borde bli lite obekväm. Men Fuck Like a Beast är mer än bara ångestgitarrer. Plattan visar också upp att Pascal har en av landets tajtaste rytmsektioner. Basisten Manuela de Gouveia (som precis som undertecknad för övrigt också är Elvis-freak) och trummisen Mimmi Skog skapar en djupt mörkgrå och oavbrutet hotfull stämning med enkla medel och de mullrar och dånar runt Isaks gitarrer och sång.

Att plattan spelades in på blott två dagar märks. På allra bästa sätt, alltså. Här finns en genomgående nerv, närvaro och angelägenhet som knappast kommit fram om den spelats in under en längre period. Det är som att Fuck Like a Beast är en platta som dels gjort ont att göra, och dels varit absolut nödvändig att göra. Den dryper av ångest och desperation, i både text och musik, men det blir trots allt aldrig nattsvart. Mycket tack vare Isak Sundströms känsla för galghumor, som löper genom hela albumet (låten ”Jag mår så jävla bra” är ett lysande exempel, redan nämnda ”Stephen King” ett annat) men också tack vare låtar som titelspåret. Låten ”Fuck Like a Beast” är en skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. Det skulle också kunna vara årets bästa (endast nyss nämnda Ossler och dennes ”Svarta svan” konkurrerar).

Och sådär skulle jag kunna orera, ad infinitum. Jag skulle kunna prata om hur smärtsamt mitt i prick ”Hellre ensam” tar upp osunda och ojämställda relationer. Jag skulle kunna påtala den goda smaken i att bygga en hel låt – en fantastiskt stark låt, dessutom – kring ett av filmhistoriens mäktigaste citat, som de gör i ”Tårar i regnet”. Jag kan tjata mig hes om igenkänningsfaktorn i avslutande, mäktiga ”Jag hatar allt”. Och jag skulle kunna prata länge, länge om hur viktiga band som Pascal är. Band som inte skyr mörkret, som sätter ord på det som så många av oss går och bär på, och som gör det till mäktig musik att falla ner i och drapera sig i. Men jag vet inte om jag behöver det. Jag tror ni fattar.

Fuck Like a Beast är ute idag via Novoton.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Fuck Like a Beast”, ”Hellre ensam”

Om ni gillar detta: Pascal – Revy, Ossler – Evig himmelsk fullkomning

Recension: I.B. Sundström – Antropofagernas rike (I och II)

cover-antropofogarenas-rike-ii-1024x1024
Det i blyerts tecknade omslaget till skiva 2 av Antropofagernas rike

Isak Sundström har sedan han debuterade med garagerockiga postpunkarna i Pascal, via drömska, vackra Skriet, alltid vandrat på en helt egen stig. Men han är aldrig så egendomligt egen som när han gör musik i eget (nåväl) namn. Dubbelalbumet Antropofagernas rike är Sundströms tredje soloalbum – och nog måste det väl ändå vara hans bästa? Jag menar, oavsett konstellation.

Första halvan är helt instrumental. Där vaggar Sundström in oss i ett kvalmigt töcken, till tonerna av Popol Vuh-flum, hypnotiska körer och industriella klanger. Vågskvalpen sköljer över oss och när andra halvan tar vid är det kört. Vi är fast i antropofagernas rike.

Enligt SAOL är en antropofag en människoätare. I Isak Sundströms händer blir antropofagen till ett slags kannibal. Samma sak sker i Joe D’Amatos fantastiska kultskräckis Anthopophagus från 1980. Där hamnar ett sällskap på en öde ö, där en skogstokig och vrålhungrig antropofag härjar. Där någonstans, på de drömska stränderna i filmen, placerar Sundström sitt mästerverk. Men till skillnad från D’Amatos själlösa monster till antropofag är Sundströms antropofag kännande, tänkande, älskande. Till disiga, dåsiga, förrädiskt vackra ljudkulisser vandrar Sundströms antropofag omkring i något slags existentiell dimma. Han springer längs stränderna ”som ett djur”, han vet inte vem han är eller vad han sysslar med. De han äter äter han av kärlek, för att få höra samman, för att bli ett med någon annan. Det är vidrigt, förstås, men djupt därnere i obehaget finns en välmening. Var han någonsin ett monster om kärleken till medmänniskorna kunde röra honom så?

Och det där kan sammanfatta hela skivan. Kampen mellan perversitet och kärlek, äckel och empati, skräck och förtjusning. Allt det där strider inom en när man lyssnar – och det är fantastiskt att få uppleva allt det på samma gång.

Antropofagernas rike ges ut av Teg Publishing, och är med stor sannolikhet årets bästa svenska album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Surfarnas rytmer”

Om ni gillar detta: Skriet – Det beslutande organet