Nick Cave & Warren Ellis – Carnage (album)
Drygt ett år efter tokhyllade, men i min mening aningen överskattade, Ghosteen är Nick Cave tillbaka med ett nytt studioalbum. Inte ihop med Bad Seeds, men väl med Bad Seeds multiinstrumentalist och sin högra hand Warren Ellis. Men likväl hakar musiken på skivan utan omsvep i musiken på de två senaste Bad Seeds-plattorna, Skeleton Tree och Ghosteen.
Precis som på ovan nämnda plattor bjuder Cave och Ellis här på skimrande elektroniska hymner och malande, experimentell blues. Även textmässigt rör sig Cave i samma dunkla terräng som tidigare. Han varvar vardagsreflektioner med hjärtskärande skildringar av saknad, förlust och förtvivlan inför tillvaron (jag får känslan av att både Black Lives Matter-rörelsen och polisbrutaliteten som föregick rörelsen och protesterna samt coronapandemin inspirerat texterna – bland annat) – och han visar gång på gång varför han är en av vår tids bästa textförfattare.
Carnage har inte samma höga toppar som Skeleton Tree eller Ghosteen. Här finns ingen ”Jesus Alone” eller ”Hollywood”, men däremot är detta en betydligt mer fokuserad, koncentrerad och jämn skiva. Topparna finns här också, men de är snarare en självklar del av helheten än större än summan. Här heter de ”Old Time”, ”Carnage” och ”Balcony Man”. ”Old Time” är lika malande som skimrande, och sorgen efter sonen Arthur gnager alltjämt Cave i hjärtat. Den snart 64-årige ikonen är varse sin egen dödlighet och sjunger helt utan rädsla ”Wherever you’ve gone, darling/I’m not that far behind.” Titelspåret är skivans mäktigaste, kanske största, ballad. Här grubblar han över både barndom, nuet och vad kärlek är, och han förebrår sin egen rotlöshet – allt medan den där saknaden river i honom. Allra bäst är avslutningsspåret ”Balcony Man”. En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt.
Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Balcony Man”
Om ni gillar detta: Nick Cave & the Bad Seeds – Push the Sky Away
Corduroy – ”Gråa dagar” (tvåspårssingel)
Shoegaze på svenska är märkligt nog inte helt vanligt. Men oavsett om vi hade haft 20 grymma shoegazeband hade Corduroy, med sina drabbande texter, sin dånande bas och sina plågsamt melankoliska gitarrer och melodier, tillhört gräddan. Nu är de tillbaka med en tvåspårssingel som tar knäcken på mig. A-sidan ”Gråa dagar” hade låtit självklar på något av Slowdives två första album, och b-sidan och tillika Eva Dahlgren-covern ”Ängeln i rummet” är bland det vackraste jag hört på länge. Det är ingen lätt uppgift att ta sig an en så pass monumental och ikonisk popklassiker som denna, men Corduroy gör det och de får den att låta som något de skrivit själva. Alla ni som vill göra covers, lyssna på denna och ta anteckningar.
Bright Eyes – ”Flirted With You All My Life” (singel)
Vic Chesnutts original är avskalat och rått och Vic sjöng låten för att han bodde granne med döden, som låten handlar om, stora delar av sitt liv. Bright Eyes tolkning börjar i samma nakna anda, men växer snart till ett större, mer polerat monster, och…jag känner ingenting. Spontant känns ju detta som något som Conor & co skulle kunna göra galant, men deras förkärlek för pampiga produktioner och arrangemang tar här överhanden.
Alan Vega – ”Nike Soldier” (singel)
Det eminenta amerikanska skivbolaget Sacred Bones har tagit på sig att ge ut Suicide-frontfiguren tillika ikonen och geniet Alan Vegas sedan tidigare outgivna material. Vega gick bort 2016, men Sacred Bones ger i april ut hans ”förlorade” album Mutator. ”Nike Soldier” är första smakprovet därifrån och visar upp Alan Vega från sin allra bästa sida. Vi snackar förstås malande elektroniskt ljudbygge och en Vega mässande om orättvisor och jävelskap vid mikrofonen. Inget nyskapande, alltså, men fan i helvete vad bra.
Rysk Roulette – ”Ormbäraren” (singel)
Vad gött det är med gammal hederlig punk. Rysk Roulette, med medlemmar från bland andra Knivderby och The Hives, ger oss med sin debutsingel ”Ormbäraren” precis det. De återuppfinner inte hjulet, men rullar fram på det redan befintliga hjulet alldeles förträffligt. ”Ormbäraren” rekommenderas å det varmaste till de med minsta intresse för bra svensk punk.
