Thåström – En valsmelodi (Nils Ferlin-tolkning)

I fredags uppträdde Thåström På spåret. Kompad av Hellacopters framförde han Nils Ferlins odiskutabla visklassiker ”En valsmelodi”, från 1930. Reaktionerna på sociala medier och bland tv-kritiker har så gott som varit enhälliga – det var fantastiskt. Jag instämmer i att det var fantastiskt fint att se Thåström på en scen igen, även om det var en tv-scen (i dessa tider nöjer vi ju oss med det), och hans närvaro, likaså hans röst och hans känsla är alltjämt oantastliga krafter som ingen annan levande artist i detta land eller något annat riktigt kan mäta sig med. Men. Jag kunde inte låta bli att känna att Hellacopters testosteronstinna kött-och-potatis-rock inte riktigt var rätt inramning för denna melankoliska visa. Tur, då, att Thåström spelat in en helt annan version. Detta är det kanske inte alla som känner till, så därför vill jag ta tillfället i akt och lyfta fram denna.

Foto: Torndahl

1985 fick Thåström och Stry Terrarie ett infall. De skulle spela in en EP med svenska visor. Låtarna de valde var Bellmans Fredmans epistel n:o 81 (Märk hur vår skugga)”, Evert TaubesBalladen om briggen Blue Bird av Hull” – samt just Nils Ferlins ”En valsmelodi” (en fjärde låt ska också ha valts, och kanske spelats in, men det råder oklarheter kring vilken detta är). Av det där visprojektet blev emellertid intet. De två förstnämnda låtarna släpptes, som bekant, med Imperiet samma år, men övriga stoppades ner i skrivbordslådan. Många år senare läckte dock ”En valsmelodi” ut på nätet. Jag själv hittade den på den nu sedan länge insomnade fildelningssajten Limewire år 2006. Och det är jag glad för, för det är en av Thåströms allra mäktigaste rariteter, som jag älskat förbehållslöst sedan dess. Ljudet är burkigt och brusigt och instrumenteringen sparsmakad, men just tack vare detta blir atmosfären oerhörd. Det är en spöklik, djupt suggestiv känsla som vilar över inspelningen, och man får känslan av att Thåström sjunger till oss från andra sidan, bland sedan länge hädangångna själar och förfluten tid. De som uppskattar Bellman- och Taube-inspelningarna (vilket torde vara de flesta) lär falla pladask för även denna. Och precis som de mesta annat finns även denna pärla på YouTube idag. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 23

Med julen kommer ledighet, och med ledighet kommer chans till läsning. I kalenderns näst sista lucka bjuder jag på några högkvalitativa tips på musikböcker. Varsågoda.

MorrisseyAutobiography

År: 2013

– Okej, den är ojämn, men herregud vad bra han skriver när han vill. Första två tredjedelarna är bländande litteratur från en av popvärldens vassaste pennor.


Erin OsmonJason Molina: Riding with the Ghost

År: 2017

– En ovärderlig och klanderfri djupdykning i en av de mest underskattade, och faktiskt allra bästa, låtskrivarna de senaste 25 åren. Skriven med lika mycket kärlek som förståelse för geniet Molina.


Scott WalkerSundog

År: 2018

– På tal om genier… I Sundog har Scott Walker samlat några av sina bästa låttexter från 60-talet fram till 2010-talet. Och vad man får vet alla som lyssnat på Walker – fullständigt egen lyrik, lika mäktig och välskriven när den handlar om kärlek som när den utforskar människans allra groteskaste förehavanden.


Mick Middles & Lindsay ReadeThe Life of Ian Curtis: Torn Apart

År: 2009

– En mer fängslande och intressantare bok om Ian än den som änkan Debbie Curtis skrev 1995. Även Middles och Reade kände Ian, men de lyckas ändå med att få till en mer nyanserad bild av honom än vad Debbie gjorde. Vilket kanske inte är så konstigt.


Peter GuralnickLast Train to Memphis samt Careless Love

År: 1994 samt 1999

– Mitt sista tips är sannolikt det bästa som någonsin skrivits i genren musikbiografi. Och om råder det närmast konsensus. Peter Guralnicks båda böcker om Elvis Presley, på sammanlagt 1300 sidor(!), är omistlig läsning om en av populärmusikens mest enigmatiska, missförstådda och intressanta gestalter. Den är också omistlig läsning om det amerikanska 1900-talet och den amerikanska drömmens framsidor och baksidor. Det är en enastående studie av bluesen, gospeln och rockens födelse.

Guralnick har vänt på varje sten, talat med varje relevant människa och lyssnat på varje inspelning, för att reda ut vem Elvis Presley var – och ingen har någonsin kommit närmre. Extra plus för att Guralnick aldrig, inte för en enda stavelse, tappar respekten för Elvis eller sin egen värdighet – han blir aldrig spekulativ eller sensationalistisk. Jag inser förstås att det är ett jäkla åtagande att läsa 1300 sidor om Elvis, men jösses om ni kommer att tacka mig sedan!


482 MHz:s adventskalender: Lucka 14

Igår firade Patti Smiths debutalbum 45 år. I mitt liv har mästerverket Horses funnits i 15-16 år. Och vilket album det är.

Om man med punk menar frisinnad, egen och helt utan intresse av att blidka någon eller något annat än ens egna infall och passioner, så är Patti Smith på Horses alldeles äkta punk. Att hon, ihop med framförallt Ramones, Talking Heads, Blondie och Television, utgjorde hela CBGB’s-scenen hör förstås också till saken. Men Horses är mer än bara punk. På Horses möts Van Morrison, Arthur Rimbaud, Allen Ginsberg och Jim Morrison på en schamanistisk trumresa långt bortom vår fattning. På Horses flödar de inre monologerna och de episka kompositionerna ”Birdland” och ”Land” jämsides med den lesbiska självmords-reggaen ”Redondo Beach”. Den oemotståndliga popen i ”Kimberly” är lika oumbärlig som urladdningarna i ”Gloria”, ”Break it Up” och ”Free Money”. Och när som helst jag hör ”Elegie” fladdrar bilder på det nerdekade 70-tals-New York förbi och jag känner mig både romantisk och ändlöst sorgsen.

Patti Smith 1975 Robert Mapplethorpe 1946-1989 ARTIST ROOMS Acquired jointly with the National Galleries of Scotland through The d’Offay Donation with assistance from the National Heritage Memorial Fund and the Art Fund 2008 http://www.tate.org.uk/art/work/AR00185

Horses låter som ingenting annat än sig självt. Horses är ett perfekt album. Det saknar dödkött och utfyllnad. Det existerar på ett plan i 70-talets New York, men är tidlöst i både text och musik, och lever i slutändan bortom begrepp som tid och rum, för evigt i ett helt eget universum.

Dagens lucka känns självklar.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 11

Det bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran och kommer från Umeå. De är en trio, bestående av Ingrid Marklund, Linus Johansson och Oskar Alm, och de spelar en sorgtyngd och melodiskt fulländad blandning av dream pop, postpunk och en nypa goth. De debuterade 2014 med EP:n Talliden, och sedan dess har det blivit ytterligare en EP och fyra singlar. Jag vet inte hur jag snubblade in på dem, men jag är glad att jag gjorde det – och sedan dess har jag funderat på ett bra tillfälle att lyfta fram dem. Den här adventskalendern är väl ett tillfälle så gott som något?

Endast tio låtar har de släppt, med en total speltid på runt en trekvart. Men varenda sekund går rakt in i hjärtat och ställer till med oreda, och hela tiden vill man bara ha mer. Som jag skrev ovan är deras melodier i en klass för sig – och finns det något jag dyrkar är det när låtskrivare för samman riktigt starka, och mollstämda, melodier med ett djupt, tätt mörker. Detta gör Nattskärran, och ramar på så vis in texterna om kärlekslöshet, förlust, alienation och helt enkelt hur jävla svårt det är att finnas till, på ett utsökt vis. Och de lyckas med det varje gång.

Skulle jag plocka ut favoriter bland deras många fullträffar väljer jag den hjärtskärande hymnen ”Deep”, depp- och utanförskapspoppen i ”The Years Go by I Feel the Same” samt senaste singeln ”Feel”, som för tankarna till Slowdive. Men bry er inte om detta, lyssna i stället på allt de gjort. För att göra det så enkelt som möjligt har jag samlat allt i en spellista (se nedan).

Det är uppslitande att lyssna på Nattskärran, men har man väl börjat förstår man snabbt varför man måste. Och finns det minsta rättvisa i musik-Sverige blir 2021 Nattskärrans år. Jag ska göra det lilla jag kan för att bidra till det.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 5

Efter en intensiv vecka växlas nu tempot ner denna lördag. Dagens lucka ägnas industrilegenderna Einstürzende Neubauten och deras nya singel “La Guillotine de Magritte”. Låten, onekligen en av hösten och vinterns bästa, går i samma suggestivt förföriska stil som deras mästerliga album Alles in Allem, som släpptes i våras, och rekommenderas alla som vill åt en mystisk, skugglik lördagskänsla. 2020 må ha varit ett skräpår, men det har verkligen varit särdeles fint vara Neubauten-fan.

Till singeln har dessutom en mycket stilig video gjorts. Se den här:

482 MHz:s adventskalender: Lucka 3

Idag vill jag lyfta fram ett band som förtjänar all uppmärksamhet. Jag talar om Göteborgsduon Fåglarna. Deras diskografi är minst sagt liten – endast en tvåspårssingel har det blivit (se nedan), utgiven för några år sedan. Men oj, vilken fullträff det är. På blott tolv minuter och utrustade med stram, kall elektronik och kontrasterande luftig sång skapar de en ödslig, karg och samtidigt djupt tilldragande ljudvärld på ett sätt man annars van vid hos mästare som Sällskapet och Suicide.

Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera det här bandet. Är man det minsta intresserad av suggestiv och elektronisk musik från längst in bland skuggorna är Fåglarna ett måste.

Bright Eyes: album-för-album-guide

Idag fredag sker något jag länge trodde aldrig skulle ske: Bright Eyes gör comeback. Conor Obersts allra heligaste projekt/band, som han har ihop med Mike Mogis och Nate Walcott, har tonsatt så många stunder av sorg, glädje, förälskelse, fylla och depression i mitt liv att det är löjligt. I perioder har jag lyssnat religiöst på deras musik. Jag upptäckte dem 2003 när jag i ett då tre år gammalt nummer av numera insomnade musiktidningen Groove läste en kort ”blurb” om plattan Fevers and Mirrors. Jag minns inte vad det stod, men det var något om ångest. Det räckte för att jag utan att ha hört en ton från vare sig bandet eller plattan skulle beställa skivan från Ginza. Jag blev inte besviken. Därefter följde ett par år av återkommande Bright Eyes-perioder, och sedan tappade jag bort Conor. 2007 kom han tillbaka in i mitt liv och har sedan dess egentligen alltid funnits med.

För att högtidlighålla att detta storartade band nu äntligen gör comeback, och för att kasta lite ljus över deras gedigna katalog, bjuder jag här på en genomgång av alla deras studioalbum från 1998 års Letting Off the Happiness, till 2011 års The People’s Key – komplett med analyser och betyg. Varsågoda!

Ps. recension av nya albumet Down in the Weeds, Where the World Once Was kommer inom kort.


letting

Letting off the Happiness

År: 1998

– Bright Eyes ordentliga albumdebut är en skramlig lo-fi-historia med hjärtat på utsidan. Conor Oberst var blott 17-18 år när skivan spelades in, men texterna, om död, förgänglighet, desperation och tristess, är skrivna med sådan patos, pondus och lyrisk skicklighet man vanligtvis hittar hos textförfattare med många fler år på nacken. I vemodiga americana-numret ”The Difference in the Shade”, en av skivans många höjdpunkter, sjunger han samlat, vemodigt, I have learned/that nothing is as pressing/as the one who is pressing/would like you to believe/And I am content/to walk a little slower/because there is nowhere/that I really need to be, och jag häpnar över visdomen han besitter, som är långt bortom hans ringa ålder. Men det är en mörk skiva, en emotionell ångvält som kanske inte alltid passar humöret, men när den gör det är den väldigt, väldigt bra.

Betyg: 8/10

Bästa låt: If Winter Ends, Touch och Padraic My Prince


fevers

Fevers and Mirrors

År: 2000

– På vad som mycket väl kan vara Bright Eyes bästa platta varvar Oberst melodisnille med svärtade slowburners. Men oavsett om det rör sig om melodiska nummer eller inte, vittnar texterna på plattan nära nog genomgående om en lång och utdragen kamp med mental ohälsa, missbruk och (själv)medicinering. Mörkret på Letting off the Happiness är ingenting mot den förkrossande svärta som ligger som ett tjockt, febersvettigt täcke över uppföljaren. Tydligast blir det på låtar som ”A Spindle, a Darkess, a Fever and a Necklace”, ”Sunrise, Sunset” och ”Arienette”, men det bränner igenom även på melodistarka och i viss mån poppiga nummer som ”Haligh, Haligh, a Lie, Haligh”, ”A Scale, a Mirror and those Indifferent Clocks” och ”The Calendar Hung Itself”. Dock lättar det mot slutet och på plattans två sista låtar kan både ljus och hopp skönjas, i såväl text som musik.

Fevers… är av många ansett som Bright Eyes bästa album. Även om Conor Oberst nyanserat sin lyrik flera gånger om under de tjugo år som gått, och trots att Fevers… är en platta som knappast passar att lyssnas på när som helst, är jag nog beredd att hålla med. Få, om något, album i Obersts kanon är lika sammansatt och drabbande som detta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”A Scale, a Mirror and those Indifferent Clocks”,”The Calendar Hung Itself” och ”The Center of the World


lifted

Lifted, or the Story is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground

År: 2002

Fevers and Mirrors var intim, intensiv sovrumsångest till tonerna av melodisk emo-folk. Uppföljaren Lifted är allt det och mycket mer. Väldigt mycket mer. Lifted är mycket av allt. Den är resultatet av någon som till varje pris vill skala av sig emokostymen som börjat bli för trång.

Det värsta mörkret har nyanserats och den mest skriande ångesten är borta. Lifted är en nystart, som Conor sjunger i fina ”Method Acting”. Fevers intima, nerviga sound är dock inte helt borta (lyssna bara på fantastiska ”Waste of Paint” eller ”Nothing Gets Crossed Out”, för att nämna ett par exempel), men överlag råder här en extra-allt-känsla. Det är pampigt och episkt, med orkestrar (halvt skeva indieorkestrar, men ändå), blås, flera trumset, körer, och så vidare. Dessutom är plattan 75 minuter och 13 låtar lång. Men…det funkar.

Det funkar för att Obersts texter säger lika mycket om hans egen ångest som om hela mänsklighetens. Det funkar framförallt därför att hans låtar är så satans bra, hur han än klär dem. Under alla tjocka lager bjuds vi på gammal hederlig (nåja) country (”Make War”, ”You Will…”), vackra ballader (”Laura Laurent”), folk-pop (”Bowl of Oranges”), suggestiv depprock med enorm hitpotential (”Lover I Don’t Have to Love”) och musikaliskt okomplicerad indie-folk-rock (tidigare nämnda ”Method Acting”), bland mycket annat. Vi bjuds också på vad som måste räknas till en av Bright Eyes största stunder – avslutningsspåret ”Let’s Not Shit Ourselves (To Love and To Be Loved)”. Tio minuter jangly, folkrockig, frenetisk, melodisk pop, med en brinnande inspirerad Conor Oberst vid micken, sjungande om allt från döden till skolsystemet, till patriotism, George W och musikens makt.

Lifted kräver sin tid och uppmärksamhet av lyssnaren, och visst kan man bli rätt mätt på den. Frustrerad. Sur, rentav, om det vill sig riktigt illa. Men det är när allt kommer omkring en bra skiva. Mycket bra, till och med.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Let’s Not Shit Ourselves”, ”Laura Laurent”, ”Nothing Gets Crossed Out”


wide

I’m Wide Awake, It’s Morning

År: 2005

– Mognad är inte alltid något positivt. Viss mognad kan göra en beige och lite ointressant. Wide Awake är ett stabilt album, men lider av tydliga ”beigea” tendenser. Den är opersonligare både vad gäller text och musik, och även om man måste respektera Conors vilja att hela tiden fortsätta utveckla sitt sound, är denna skiva inte det mest lyckade försöket. Till det mest städade och polerade Bright Eyes-soundet dittills försökte Oberst blanda samhällsbetraktelser med personliga reflektioner, och även om vissa av melodierna är vackra och några av Obersts texter är starka blir helhetsresultatet relativt tråkigt och faktiskt ganska uddlöst.

Men den är inte utan vissa försonande drag. ”Train Under Water” är välbalanserad country, lika melankolisk som den är stärkande, och ett fint exempel på när Obersts då nya sätt att skriva personliga texter verkligen funkar. ”First Day of My Life” är Bright Eyes tveklöst största och populäraste låt – och det är det inte svårt att förstå. Den har en tidlös melodi och en drabbande text som så gott som alla kan relatera till. Tredje höjdpunkten är balladen ”Poison Oak” – en sorgtyngd historia om en vän som försvann, med Mike Mogis kanske vackraste steel guitar dittills.

Wide Awake är Bright Eyes överlägset största platta. Det är den enda av dem som hittills sålt guld och tittar man på Spotify kryllar listan över deras mest spelade låtar av låtar från Wide Awake. Det är lätt att förstå. Den är deras mest lättlyssnade skiva och den saknar den råa ångesten från de tidigaste albumen och ljudexperimenten från deras senare. Det är en rak, trevlig och ganska harmlös folkplatta, helt enkelt.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Train Under Water”, ”First Day of My Life”, ”Poison Oak”


ash

Digital Ash In a Digital Urn

År: 2005

– 25 januari 2005 gav Bright Eyes ut inte mindre än två album. Ett rakt, gitarrbaserat folkalbum och ett mer experimentellt album med elektroniska influenser. Två ytterligheter, alltså. Det förstnämnda var nyss nämnda I’m Wide Awake It’s Morning och det andra var Digital Ash In a Digital Urn.

Som jag orerade om ovan var Wide Awake ett bristfälligt och blekt album. Digital Ash, som ju både tillkom och gavs ut samtidigt som Wide Awake, lider emellertid inte alls av samma åkommor. Från inledande introstycket ”Time Code”, till avslutande sorgehymnen ”Easy/Lucky/Free”, är Digital Ash rakt igenom en spännande och hungrig platta. Beväpnad med maskiner och gitarrer, och med goda vänners hjälp, presenterar en brinnande kreativ Conor Oberst ett mäktigt opus om förgänglighet, tid och döden. Det är på många sätt ett av hans mörkaste album. Hans sinne har väl alltid varit oroligt, på Bright Eyes tidigaste skivor och EP:s var han ju allt som oftast på bristningsgränsen, men sällan hade han innan Digital Ash formulerat sin oro och sin ångest dunklare än här.

Men allt är inte nattsvart. Här finns till exempel två av de, i min mening, vackraste melodierna som skrivits det här millenniet. Jag pratar dels om ”Gold Mine Gutted” – en hjärtskärande ballad om en vän som inte orkade kämpa vidare – och dels om nyss nämnda ”Easy/Lucky/Free” – ett slags elegi över USA och väst under 2000-talet. Här finns också popdängan ”Take It Easy (Love Nothing)”, producerad av Jimmy Tamborello (The Postal Service, DNTEL), som blivit något av ett hedonist-anthem, och den ganska okomplicerade kärlekslåten ”Theme from Piñata”. Vad de alla har gemensamt, de sorgsna, mörka, poppiga och melodiska, är de kreativa arrangemangen, skaparglädjen och texterna, som allihop tar upp de tyngsta grubblerierna för oss människor. Alla låtar är inte fantastiska, men det är lätt att respektera de alla.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Gold Mine Gutted”, ”Easy/Lucky/Free”, ”Devil in the Details


cassa

Cassadaga

År: 2007

– Blott två år efter dubbelgiven 2005 och Oberst och kompani hade långt ifrån slut på idéer. På Cassadaga (döpt efter en stad i Florida, där det tydligen går inflation på sierskor och liknande) djupdyker de i religion, krig, politik och existentiell ångest. Allt till stora, påkostade och utsökt komponerade ljudbilder, som både är experimentella och organiska.

När skivan släpptes var det många äldre fans, jag själv inkluderad, som hade svårt för Conors texter. Borta var de expressiva dagbokstexterna och den svajiga ångeströsten från de första skivorna. På Cassadaga hör vi en sångare med en varm och ganska kontrollerad röst, som sjunger texter med oändligt många lager man vid första anblick kanske inte förstår att man behöver höra. Det tog mig tack och lov inte särskilt lång tid att förstå detta och börja älska Cassadaga, och idag anser jag plattan vara en av Conors allra bästa. Att den släpptes under en mycket viktig tid i mitt liv gör den inte sämre.

Bäst är de båda apokalyptiska, men plågsamt vackra, balladerna ”No One Would Riot For Less” och ”Lime Tree”, men till skivans finaste höjdpunkter hör också ”If the Brakeman Turns My Way”, en stor låt om att överleva ett trasigt psyke, ”Classic Cars”, om kärlek över åldersgränserna, och det sprudlande folkpop-eposet ”I Must Belong Somewhere”, som känns som ett slags syskon till 2002 års ”Let’s Not Shit Ourselves”.

Cassadaga är en skiva som aldrig riktigt tycks åldras. Dess mångbottnade texter känns alltid intressanta och utmanande, och musiken är lika nyanserad. Tillsammans med Fevers and Mirrors, som lustigt nog kan ses som Cassadagas motsats, är det bandets bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”No One Would Riot For Less” och ”Lime Tree”


tpk

The People’s Key

År: 2011

– Efter fyra års tystnad, då det längsta glappet mellan Bright Eyes-skivor, gjorde bandet comeback i början av 2011. Vad de bjöd på var ett slags uppföljare till, eller fortsättning på, Digital Ash in a Digital Urn från 2005.

Återigen går de in i elektroniska, stundtals experimentella ljudvärldar, återigen är texterna svärtade och djupt snåriga, med glimtar av extrem klarsynthet kring människans vedermödor. Till skillnad från Digital Ash finns här betydligt mer pop bland alla experiment. Och texterna är här spretigare. Allmusic.com kallar Obersts texter på The People’s Key för omständliga, och det ligger något i det. Men när det glimmar till gör det det rejält. Den uppenbara höjdpunkten, och inte bara vad gäller text, heter ”Ladder Song” och kan mycket väl vara det bästa och mest drabbande Conor skrivit på temat döden (vilket, med tanke på hans text-cv, säger en del). Andra pärlor heter ”Shell Games”, som visar upp Bright Eyes på sitt allra poppigaste humör, ”Approximate Sunlight”, en soldisig, dåsig och groovy historia om Gud vet vad, samt ”A Machine Spiritual (in the People’s Key)”, som lyckas med bedriften att vara sakral, poppig och atmosfärisk på en och samma gång.

På det hela taget är The People’s Key inte lika drabbande som några av Bright Eyes övriga album, mycket på grund av de kryptiska texterna och den relativt höga andelen poplåtar, men likväl är det ett starkt album med få dalar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Ladder Song”, ”Approximate Sunlight”

Ny singel från I’m Kingfisher

kingfisher_childrensatombomb_single_3000x3000px_c

För lite drygt en månad sedan intervjuade jag Thomas Jonsson, aka I’m Kingfisher, som då var dagsaktuell med ny singel – den första att släppas från kommande albumet The Past Has Begun. Nu är han i farten igen – och denna gång med vad jag vill påstå är hans bästa låt hittills. ”Children’s Atom Bomb”, som dessutom gästas av Amanda Werne (Slowgold), är melodistark, bitterljuv americana när den är som bäst. Jag hörde den för första gången på en livekonsert i april 2018. I min recension dagen efter skrev jag lyriskt att den skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 60 åren, och att man kan höra Elvis sjunga den i American Sound-studion 1969, eller Glen Campbell några år tidigare. Översvallande ord, kan tyckas, men det är lik förbannat så den känns – denna tidlösa kärlekssång till livets alla skeenden, från en som levt och känt.

I morgon spelar I’m Kingfisher på Babel i Malmö. Fritt inträde, men bordsbokning är obligatoriskt. Ses där!

Children’s Atom Bomb är ute nu via Fading Trails.

482 MHz minns Ian Curtis, 15 juli 1956 – 18 maj 1980: Joy Divisions alla låtar rankade och kommenterade

ian

I mitt tycke finns det tre mer eller mindre perfekta band. Band som som visserligen brann snabbt och intensivt, men som icke desto mindre släppte ifrån sig minimalt (om ens något) undermåligt. Band som jag, oavsett när jag hör dem, knockas av redan efter några få toner. Band som hängt med sedan tonåren och som kommer följa med ner i graven. Ett är Ebba Grön. Ett annat är The Smiths. Och det tredje är Joy Division. För mig är Joy Division katarsis. Livet kantas av olycka och jävelskap, och i de svårare stunderna är det en ynnest att få bada i det skimrande vackra mörker som Ian Curtis, Bernard Sumner, Peter Hook och Stephen Morris skapade mellan 1977-1980. Att få stänga in sig i Joy Division är i de stunderna renande likt inget annat. Dessutom är det, som med all riktigt bra musik, en chans att få spegla sig i något och känna igen det som kastas tillbaka på en.

Tyvärr räckte inte musikens katarsis för Ian Curtis. Depressionerna, den svåra epilepsin, det kollapsande äktenskapet, skulden, skammen, pressen från bandet och omvärlden, blev helt enkelt för mycket för honom. Han hängde sig i sitt kök den 18 maj 1980, natten innan han och bandet skulle åka iväg på sin första USA-turné. Han blev 23 år gammal. Jag sörjer detta och honom. Men jag förstår honom också.

Rent konstnärligt är Ian Curtis vad som uppstår om Frank Sinatra skulle sjungit texter av Franz Kafka. Ian lämnade efter sig flera av rockhistoriens allra bästa, existentiellt mest mångbottnade och drabbande, låttexter. Han rev i sitt innersta för att förse oss med förkrossande texter om krig, våld, sjukdom – och en förödande ensamhet – som alla var sprungna ur hans eget själsliv. Men han var lika mycket crooner som filosof, sökare, poet. Han sjöng sina texter med en av rockvärldens mäktigaste, obehagligaste, varmaste barytoner. En Ol’ Blue Eyes för ett sönderbombat och postindustriellt Manchester. Ian Curtis lyrik bjuder inte på någon tröst, men väl, som jag var inne på ovan, på katarsis. Det är lika viktigt. Joy Division, sedan, var ett rockband, men egentligen var de långt mycket mer än så. Ljuden de skapade, ihop med den överjordiskt geniale producenten Martin Hannett, bryr sig inte alls om tid eller rum. De låter fortfarande som framtiden, oavsett hur många år som går. De tillhör å ena sidan det sena 70-talets Manchester – denna av kolindustrin sotiga stad, denna postindustriella, karga ödemark av glas och betong, långt ifrån sin första storhetstid och nästan lika långt ifrån sin andra. Å andra sidan hör deras ljudvärldar hemma överallt och ingenstans. De låter inte som något annat, men passar varsomhelst där längtan, ensamhet och desperation bor. De är utomvärldsliga, bryr sig inte om våra futtiga gränser.

Jag funderade länge på hur jag skulle hylla Ian och Joy Division. Ingenting kändes bra nog, så jag bestämde mig för att dessutom göra det svårt för mig – jag bestämde mig för att ranka samt kommentera samtliga låtar de spelade in. Efter listan följer en spellista med alla låtar på topp 20 (minus ”In a Lonely Place”, som inte finns på Spotify, men som ersätts med ”These Days”).

Varsågoda, och må Ian Curtis vila i frid.

 

50. ”Gutz

År: 1977

Album: Warsaw (samlingsplatta med inspelningar gjorde under tiden de kallade sig Warsaw. Flera av låtarna har också getts ut på samlingar som Substance)

– Oslipat så det förslår. Uppfriskande att till och med ett så perfekt band som Joy Division en gång låtit någotsånär kackiga. En i raden överblivna demos från tiden då de kallade sig Warsaw och spelade svartsynt punkrock.

 

49. ”You’re No Good For Me

År: 1977

Album: Warsaw

– Se ovan.

 

48. Inside the Line

År: 1977

Album: Warsaw

– Det finns stundom en viss charm i de här tidiga låtarna.

 

47. As You Said

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Instrumental bagatell på knappt två minuter.

 

46. ”The Drawback

År: 1977

Album: Warsaw

– Svartsynt punk galore!

 

45. ”Warsaw

År: 1978

Album: An Ideal for Living (bandets debut-EP, utgiven 1978. Samtliga låtar senare utgivna på Substance)

– Här börjar punken bli lite mer postpunk, och texten sägs handla om Rudolf Hess uppgång och fall.

 

44. ”Failures

År: 1978

Album: An Ideal for a Living (EP)

– Kaotisk punkrock, existentiell ångest.

 

43. ”Incubation

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Skönt instrumentalt malande. Kraut Division.

 

42. Walked In Line

År: 1979

Album: Still (samlingsplatta med udda låtar, utgiven 1981)

– Stram postpunk om nazismen.

 

41. ”No Love Lost

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Inspirerad av boken House of Dolls, som handlar om så kallade ”joy divisions” – grupper av judiska kvinnor i koncentrationslägren som prostituerades av sina nazistiska fångvaktare.

 

40. ”At a Later Date

År: 1978

Album: Short Circuit: Live at the Electric Circus (Live-platta med blandade Manchester-band, utgiven av Virgin 1978)

– Här sås fröna till vad som skulle bli Joy Division inte alls långt därpå.

 

39. ”Leaders of Men

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Fortfarande lite skrangligt, men samtidigt ruskigt stämningsfull och febrig postpunk.

 

38. ”Ice Age

År: 1979

Album: Still

– Nerverna på utsidan och en framtid som ter sig svartare än svart.

 

37. ”The Kill

År: 1979

Album: Still

– En ilsken punkdänga med helt annan text men med samma namn spelades in när de fortfarande hette Warsaw, men låten här är den som släpptes 1981 på samlingen Still – en stram, oslipad postpunkare om när desperata omständigheter kräver desperata utvägar.

 

36. ”From Safety to Where

År: 1979

Album: Substance (samlingsplatta med fristående singlar, b-sidor och udda låtar, utgiven 1988, 1992 och 2010)

– Var ska man ta vägen och vad ska man göra av livet? Ians text är lätt att relatera till och Bernard Sumners gitarr skär som en svetslåga.

 

35. ”Interzone

År: 1979

Album: Unknown Pleasures (bandets debutalbum, utgivet i juni 1979)

– Warsaws kantighet och aggressivitet möter Burroughs Den nakna lunchen och Joy Divisions atmosfärer.

 

uk

 

34. ”Something Must Break

År: 1979

Album: Still

– Få tänkte på det då, men många av Ians texter var rop på hjälp. Denna är blott en av dem. Looked in the mirror, saw I was wrong/If I could get back to where I belong, where I belong/…/Something must break now/This life isn’t mine

 

33. ”Ceremony

År: 1980

Album: Still

–  En av de två sista låtarna som Joy Division skrev (och som sedermera också blev New Orders första singel). Låter inte som något annat de spelade in, men soundet de upptäckte med Ceremony skulle bli standard för de flesta av de många engelska postpunk-banden under 80-talet. Denna upptagning är från bandets sista livekonsert, Birmingham, maj 1980.

 

32. ”The Only Mistake

År: 1979

Album: Still

– Hypnotisk och malande. Sumners gitarr väver en feberdröm, medan Peter Hooks bas karvar sig igenom både ben och märg.

 

31. ”Wilderness

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ian färdas genom rum och tid, bland martyrer, dödsdömda och pilgrimer, medan musiken, precis som i ”Interzone”, varvar Warsaws råhet med Joy Divisions atmosfärer.

 

30. ”Exercise One

År: 1979

Album: Still

–  When you’re looking at life,
In a strange new room,
Maybe drowning soon,
Is this the start of it all?
Turn on your TV,
Turn down your pulse,
Turn away from it all,
It’s all getting too much.

 

29. ”Novelty

År: 1979

Album: Substance

– En låt lika mycket om den brittiska punkscenens sönderfall som om avsaknaden av gemenskap.

 

28. ”Digital

År: 1978

Album: Substance

– En av bandets mest ikoniska låtar. Själva urtypen för stram, ångestladdad och svettig postpunk.

 

27. ”The Sound of Music

År: 1980

Album: Still

– Köttigare, kantigare, råare postpunkgitarrer får man leta länge efter. Fall på knä inför Bernard Sumner.

 

26. ”Dead Souls

År: 1979

Album: Substance

– Febrig, högkaratig postpunk och ett typexempel på hur alla bandmedlemmar, inte i varje låt men ofta, spelade en egen slinga – och ändå fick låten att hålla ihop.

 

ian3

 

25. ”Glass

År: 1978

Album: Still

– Inre och yttre press och ett sjujäkla driv. En brygga mellan deras tidiga sound och det som skulle komma sedan.

 

24. ”Autosuggestion

År: 1979

Album: Substance

– Börjar som en slowburner, men byggs upp. När sista tonerna ringer ut står man upp till vaderna i ångestsvett.

 

23. ”Disorder

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– En av bandets mer lättillgängliga låtar, men oj vad snygg den är. En blåkopia för 2000-talets postpunk-revival.

 

22. ”Komakino

År: 1980

Album: Substance

How can I find the right way to control
All the conflicts inside, all the problems beside
As the questions arise, and the answers don’t fit
Into my way of things, into my way of things?

 

21. ”These Days

År: 1980

Album: Substance

–  Denna skuld, detta moraliska dilemma.

 

20. ”Transmission

År: 1979

Album: Substance

– Tjatig, sönderspelad, men dess genomslagskraft kan ingen förneka. Och snygg är den, denna dansanta postpunkdänga om att stänga ute den grymma omvärlden, blunda och bara dansa till vad de än spelar på radion. Folk i allmänhet har fastnar för refrängen och missar den rätt ruggiga texten. Vidare råder jag alla att se liveframträdandet de gjorde på BBC-programmet Something Else.

 

19. ”A Means to an End

År: 1980

Album: Closer  (bandets andra och sista studioalbum, färdigställt vid tidpunkten för Ians död och utgivet, planenligt, i juli 1980)

– Rytmiskt drone, besvikelser och mer sönderfallande gemenskap. Listans första låt från bandets sista album, Closer – på min topp 5 över tidernas bästa album, alla dar i veckan.

 

18. ”I Remember Nothing

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Unknown Pleasures sista låt är en långsam, kolsvart kusin i rakt nedstigande led till Stooges-låten ”We Will Fall”. Men framförallt är det en fantastisk låt i sig själv. Lyssna på basgången, glaskrossen, de samplade ljudeffekterna och Ians döds-croon.

 

17. ”Heart and Soul

År: 1980

Album: Closer

– Ian förstod att han inte skulle bli långvarig på denna jord. Closer är full av varningsklockor. Detta är blott en av dem. Hans samvete var söndertrasat, epilepsin blev värre snarare än bättre och bandet allt populärare.

Existence, well what does it matter?
I exist on the best terms I can
The past is now part of my future,
The present is well out of hand

 

16. ”Day of the Lords

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Smärtan i födas, smärtan i att fortsätta leva. Och så Bernard Sumners fullständigt makalösa gitarruppvisning – särskilt de sista 30 sekunderna. Ren och skär magi.

 

15. ”Isolation

År: 1980

Album: Closer

– Ett närmast synthpoppigt och uptempo embryo till New Order, kan man säga, men framförallt en låt om ensamhet och självbevarelsedrift, och ett smärtsamt rop på hjälp.

Mother, I tried please believe me,
I’m doing the best that I can.
I’m ashamed of the things I’ve been put through,
I’m ashamed of the person I am.

 

14. ”Insight

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Uppgivenhet. Att, åtminstone för stunden, fullständigt kapitulera inför tillvaron och smärtsamt inse att ens drömmar varit fåfänga. Unknown Pleasures har mången svart stund, men få lika brutalt ärliga och raka som den här.

 

13. ”Colony

År: 1980

Album: Closer

– Familjelivet har rasat samman och Ian bär skulden. Titeln sägs vara inspirerad av Kafkas fantastiska novell ”I straffkolonin”.

 

12. ”Atrocity Exhibition

År: 1980

Album: Closer

– Tribaltrummor, skärande bensågsgitarrer och Stephen Morris och Peter Hooks febriga, märkliga rytmer ringar in denna djupt, djupt obehagliga låt. Titeln är en roman av JG Ballard, men texten för snarare tankarna till Kafkas mästerliga novell ”En svältkonstnär” – om en konstnär som plågar sig själv till döds för att underhålla publiken. Något epileptikern och den svårt deprimerade Ian Curtis dessvärre kunde relatera till starkt.

 

11. ”Shadowplay

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ännu en lysande skildring av den plågade konstnären och den oförstående publiken, som ser honom som blott en underhållare. Producenten Martin Hannett borde betraktas som en inofficiell femte medlem i bandet, för utan honom och hans makalösa produktioner hade vi haft ett ganska annorlunda Joy Division. Hans magi är väldigt framträdande på låtar som ”Shadowplay”. Lyssna på samplingarna, ekona, hur ödsligt han mixat instrumenten.

 

closer
Omslagsbilden till album Closer föreställande familjen Appianis gravkammare, Cimitero di Staglieno, Genua, Italien. Foto: Bernard Pierre Wolff

 

10. ”In a Lonely Place

År: 1980

Album: ”Ceremony” (återutgiven New Order-singel med den långa JD-versionen av In a Lonely Place som b-sida)

– En av de mest ödsliga, mest skrämmande låtar jag någonsin hört, men kanske också en av de vackraste. Inspelad blott dagar innan Ians självmord, i maj 1980, under vad som skulle komma att bli deras allra sista studio-session. Ett smärtsamt avsked från en fullständigt unik talang. 1981 spelades låten in av New Order och släpptes som b-sida på deras debutsingel Ceremony (som ju också var en JD-låt). En kort version av låten gavs 1997 ut på JD-boxen Heart and Soul, och det skulle dröja ändå till Record Store Day 2011 innan den fullständiga versionen av låten skulle ges ut.

 

9. ”Candidate

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ett slags långsam, smygande och hotfull systerlåt till Insight, om att tappa tron, hoppet och gemenskapen.

It’s creeping up slowly

That last fatal hour

 

8. ”Decades

År: 1980

Album: Closer

– Unga män tvingade ut i krig och de trauman de tvingas leva med efteråt eller en urlakad, söndertrasad sångare i ett band som är på väg att bli alldeles för populärt? Sannolikt båda. Alldeles oavsett är ”Decades” albumavslutaren som alla band och artister med minsta respekt för albumformatet borde betrakta som målet att sträva efter.

 

7. ”Passover

År: 1980

Album: Closer

Watching the reel as it comes to a close,
Brutally taking it’s time,
People who change for no reason at all,
It’s happening all of the time.
Can I go on with this train of events?
Disturbing and purging my mind,
Back out of my duties, when all’s said and done,
I know that I’ll lose every time.

 

6. ”Atmosphere

År: 1980

Album: Substance

– Hymnen. Psalmen. Också arketypen för all atmosfärisk, vemodig och alternativ rock.

 

5. The Eternal

År: 1980

Album: Closer

– En isande, obönhörligt vemodig ballad om att handfallen stå avskuren från sin omgivning och att förbanna de misstag man gjort i sitt liv. Ingen annanstans låter Ian mer kraftlös och slutkörd än här. Han öste ut sitt allt på Closer. Det fanns ingenting mer att ge.

 

4. ”She’s Lost Control

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Denna oändligt ikoniska låt, om en epileptiker Ian lärde känna när han jobbade som ”assistant disablement resettlement officer” på arbetsförmedlingen i Macclesfield, är ett praktexempel på Martin Hannetts ovedersägliga storhet. Jag vet ingen låt som är snyggare producerad. Lyssna på sprayburken, på Stephen Morris strama, mekaniska trummor, Hookys bas och Sumners skriande gitarrer. Lyssna på Ians ekande sång och känn de kalla kårarna. Och, förresten, titta för allt i världen på liveframträdandet från tv-programmet Something Else. Det råaste, mest drabbande musikklippet du lär hitta på YouTube.

 

3. ”New Dawn Fades

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

–  Ljudet av det postindustriella, nedgångna och sotiga Manchester, missnöjets vinter 1979. Likaså ett av Ian Curtis allra mäktigaste framträdanden som sångare och som lyriker. Låten karvar sig fram långsamt och byggs stämningsfullt upp, innan Ian släpper alla tyglar i andra versen och med livet som insats sjunger:

We’ll share a drink and step outside
An angry voice and one who cried
We’ll give you everything and more
The strain’s too much, can’t take much more
Oh, I’ve walked on water, run through fire
Can’t seem to feel it anymore

It was me, waiting for me
Hoping for something more
Me, seeing me this time
Hoping for something else

 

2. ”Twenty Four Hours

År: 1980

Album: Closer

– Skuld, skam, desperation. Twenty Four Hours är en hänsynslös, och musikaliskt furiös, uppgörelse med en själv och ens egna tillkortakommanden. Gotta find my destiny/Before it gets too late, sjunger Ian innan låten klingar ut.

 

1. Love Will Tear Us Apart

År: 1980

Album: Substance

– Bandets kändaste låt är också deras bästa. Hur ofta händer det? Men så är ju Love Will Tear Us Apart också något så ovanligt som en perfekt låt. En låt, precis som The Smiths ”There Is a Light That Never Goes Out” och, på ett lite annorlunda sätt, även ThåströmsKaospassageraren”, som man kan spela ad infinitum utan att den tappar minsta uns i kraft. Dess genomslag blev också enormt, och nådde långt utanför de alternativa musikkretsarna. Men det lär knappast ha förvånat någon. Den mollstämda och helt igenom geniala popmelodin som flyter fram genom hela låten är tidlös och universell, och texten, om en kärlek som fallit samman, kan var och varannan människa relatera till. ”Love Will Tear Us Apart” är evig.

iangrav
Ian Curtis grav, Macclesfield Cemetery. Fotot taget av min bror , Viktor Samuelsson (redigerat av mig), på en resa vi gjorde till Manchester september-oktober 2011.

 

Ny låt: PREMIERE – MOTIVATION

Motivation cover

Få svenska plattor från i fjol älskade jag lika besinningslöst som svenska Premieres debut-ep. För någon som jag, som bittert saknar det svenska 00-talets (baleariska) indiescen, var de en skänk från ovan. Inte sedan The Tough Alliances, Studios och genialiska och förbisedda Boat Clubs glansdagar runt 2004-2007 hade vi bjudits på indiepop lika klubbigt rytmisk som otröstligt melankolisk. Jag var lyrisk och jag hade all anledning att vara det. Jag placerade deras ep på en fjortondeplats på listan över årets bästa plattor, men det var snålt. Den är bättre än så.

Jag bad till högre makter att de inte skulle bli ett nytt Boat Club – alltså, släppa en felfri ep och sedan försvinna bort och aldrig släppa en ton igen. Nu skriver vi april 2020 och Premiere är redan tillbaka. Mina farhågor blev aldrig verklighet. ”Motivation” är en naturlig fortsättning på soundet de etablerade i fjol. Den här gången är dock beatsen aningen hårdare, klubbkänslan snäppet mer påtaglig. Men den orubbliga melankolin är kvar och den mollstämda melodislingan som rinner genom låten är en av deras starkaste. Vidare är ”Motivation” ett rejält styrkebesked och ett imponerande bevis på att fjolårets ep inte var en lyckträff. Premiere är alltjämt landets intressantaste indieband, och Motivation årets hittills bästa svenska indiedänga.

Lyssna här: