Recension: Dödskällan – Dödskällan

INVSN, Hurula, Hast…och nu Malmöbandet Dödskällan. Det går inflation i ångestdriven svensk punk. Problemet är att allt låter så förbannat likriktat – stick i stäv mot punkens ideal, alltså. Dessvärre bryter inte heller Dödskällan mot normen.

Det är, som ni kanske gissar, mollstämt, ilsket, med ringande BD-gitarrer och texter om hat, trasiga människor och trasiga liv. Merparten av låtarna glider in i varandra och bildar ett jämntjockt sjok. Undantag finns dock. ”Sorgenfri” är fortfarande en grym låt, ”Av hatet och mörkret” är alls inte dum heller, men bäst är melankoliska och atmosfäriska ”Catrin da Costa”. Där tar de ut svängarna, och vågar dra ner på tempot och bygga upp en krispig, stundtals närapå drömsk ljudbild. Det instrumentala, mycket suggestiva avslutningsstycket ”D/DSK/LLAN” är ett annat exempel på när de vinner på att våga lite mer.

Oftast låter det dock störande mycket som Hurula. Jag tycker om Hurula, men hans sound är inte dynamiskt eller nyanserat nog för att man ska tolerera såhär många efterapare.

Till nästa platta hoppas jag att de bygger vidare på det atmosfäriska soundet från ”Catrin da Costa” och/eller det suggestiva från avslutningsstycket. Där har de hittat nyanser som saknas inom svensk punk.

Dödskällans självbetitlade debutalbum är producerat av medlemmar ur The Sounds, och det finns ute nu.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Catrin da Costa”

Om ni gillar detta: Hurula – Klass

Recension: Orochen – Thylacine (EP)

Med sin tredje EP, skriven och inspelad under coronapandemin, visar svartrockarna i Orochen äntligen vad de är kapabla till. De två föregående EP-skivorna hintade om potential, men var i slutändan för snälla, nästan poserande, lite för runda i kanterna. Lät stundtals mer Him än det Neurosis– och Mannen som blev en gris-sound man kände på sig att Orochen hade i sig. Thylacine är, i likhet med pungvargen som plattan fått sitt namn efter, inte snäll eller poserande överhuvudtaget. Här gör de precis den mullrande, sotsvarta rocken man längtat efter.

EP:n öppnar omöjligt starkt med den av mig redan så omhuldade singelnBurial Mounds”, innan den går vidare till plattans andra höjdpunkt, ”Drift Away”. I låtens första vers kanaliseras Joakim Thåström så till den grad att jag nästan hoppar till när sångaren tar ton. Det är stundom skrämmande likt – men blir aldrig ”Sikta mot stjärnorna”. ”Drift Away” hade med en lite mer elektroniskt pyntad ljudbild gjort sig på Peace, Love & Pitbulls sista platta. Spår tre, ”Inside the City”, är jämförelsevis plattans rakaste rocklåt, och också dess kanske svagaste stund – men det säger kanske mer om övriga låtars styrka än den låtens eventuella svaghet. Thylacine avslutas sedan med ”The Jonestown Deathtape”, som i introt samplar sektledaren Jim Jones tal till sin ”församling” inför vad som måste betraktas som tidernas värsta kollektiva självmord. Låten, sedan, är en kolsvart och ursinnig resa ner till själens botten. Sången har bytts ut mot growl (Alex Stjernfelt gästar), men det fungerar ypperligt och skänker mörkret och ursinnet ännu en dimension. ”The Jonestown Deathtape” är ännu en höjdpunkt och en stark avslutning på en utmärkt EP. En EP som ärligt talat nog borde ha varit en fullängdare. En dryg kvarts musik är i kortaste laget – särskilt när bandet redan släppt två EP:s – och ännu inget album.

Thylacine är ute idag fredag på Suicide Records.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Burial Mounds” eller ”The Jonestown Deathtape”

Om ni gillar detta: Have a Nice Life – The Unnatural World, Thåström – Mannen som blev en gris

Recensioner, 2020-09-12

______________________________________________________________________________

And We Should Die of That RoarDeathbed Lullabies

– Bakom det matiga, men coola, artistnamnet döljer sig svensken Hardy Hum (ett annat artistnamn?), och Deathbed Lullabies är vederbörandes andra album. I Hardys värld är det 1800-tal, i Klondike, Alamo, Calgary eller längs the Oregon Trail. Dammet yr när de laglösa och deras springare rusar fram över vägarna. Hardy sitter ensam längst ner i en saloon någonstans och grubblar över livet, döden, överlevnad och förluster. I verkligheten är vi dock i Sverige år 2020. I bästa fall hålls den kärva verkligheten stången, och låtar som ”I Found God”, ”I’m Bad News” och ”Hands Clapping” förflyttar en till en förvisso mörk och hård plats, men en klart intressantare plats än den vi nu tvingas leva i. Dessvärre är det inte alltid så väl. Ibland bryts illusionen och Hardys uttryck känns krystat och sökt. Egentligen klandrar jag honom inte. Tom Waits-plattorna har liksom bara snurrat några gånger för mycket och han har haft näsan i för många böcker om gamla västern. Konstigare saker har definitivt hänt, men om han tonar ner detta till nästa platta kommer det betyget bli högre – för det är inget fel på hantverket.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”I Found God”

Om ni gillar detta: Colter Wall – Imagninary Appalachia


RomeThe Lone Furrow

– Romes fjortonde studioalbum (om man räknar fjolårets Dublin Sessions och 2016 års Coriolan, men utelämnar EP:n Berlin) är annorlunda. Aldrig förr har Jerome Reuter lutat sig så mot gästartister och interludium som han gör här – och jag förstår inte varför eftersom låtarna, de rena låtarna, där det bara är hans röst som hörs – är fantastiska. Eller, jo, jag förstår hur man till exempel kan känna att Aki Cederbergs skaldande i ”Masters of the Earth” lägger till ett extra lager till mäktiga ”Tyriat Sig Tyrias”, men jag tycker inte att dessa utflykter tillför något oumbärligt. Jag får snarare känslan av att Jerome känt sig nödgad att ta till utfyllnader. Kan denne låtskrivargigant, som släppt knäckande album närapå varje år sedan 2005, tillslut åkt på en släng av skrivkramp? Kanske går jag för långt i mitt resonerande nu – låtar som ”Kali Yuga über alles”, brexit-elegin ”On Albion’s Plain” och tidigare nämnda ”Tyriat Sig Tyrias” hävdar ju det – men jag är inte säker. När plattan är som bäst är den fantastisk, men dipparna gör mig frustrerad.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Kali Yuga über alles”

Om ni gillar detta: Rome – Le Ceneri di Heliodoro


VortexHelioz

– När hörde du senast en platta om solmytologi? Nej, precis. Udda, som bara den, men likväl och utan tvivel är Vortex femte album ett av årets allra bästa dark ambient-släpp. Bakom namnet Vortex finns tysken Marcus Stiglegger, och efter den mycket imponerande album trilogin Kali Yuga, Moloch och As Gods Fall är han nu alltså tillbaka med ett nytt album – baserat på och inspirerat av olika kulturers och religioners mytologier om solen.

Den här gången rör han sig han bort från den rena dark ambienten och hämtar inspiration från dels neo-folk och dels Allerseelens militaristiska och postindustriella rytmer och låtstrukturer. Det skänker både nyans och dynamik åt låtarnas annars tunga drones och industriella klanger. Och i likhet med nyss omskrivna Rome tar även Stiglegger hjälp av gästartister – men här tillför de något. Tyngst och bäst blir det på ”Man of Fire”, där Lamia Vox gästar. 

Stiglegger lyckas med sitt femte album under namnet Vortex, denna gång djupt försjunken i tankar kring solen och vad den gör och har gjort med människan, skapa skönhet, skräck och tyngd. 2020 har varit ett starkt dark ambient-år, och Helioz hör till gräddan.


Bonus:

Bruce Springsteen – ”Letter To You

– Fjolårets solo-fullträff Western Stars var inte nog, rockvärldens kanske finaste klenod vill ge oss mer. Och vad blir det om inte ett nytt album med E-Street Band! Första singeln släpptes igår och är…knäckande fin. Den återuppfinner inte hjulet, men är likväl klassiskt vemodig och soulig E-Street-rock – precis som man vill ha den, precis som den man förälskade sig i för alla dessa år sedan. Och vilken sångare den snart 71-årige hjälten är. Jösses! Albumet med samma namn släpps 23 oktober, och är singeln något att gå på har vi ett fantastiskt album att vänta. Halleluja!

Recension: Harriet Nauer – Human (EP)

Trollhättebon Harriet Nauer debuterade 2014 med mini-LP:n/EP:n Standing by the Heavenly Gates. Sedan dess har hon legat lågt på skivfronten, men nu är hon tillbaka igen. Och nya EP:n Human imponerar på denne recensent.

Harriet Nauer är bländande som en filmstjärna, har en röst som landar någonstans mellan ett klassiskt skogsrå och kalifornisk 70-tals-folk och en låtskrivarförmåga som borde få merparten av americana-Sverige att darra. Ni förstår ju att hon är lätt att falla för. Human visar också på enorm integritet – både vad gäller text och musik. Harriet Nauer räds inte mörkret och hon fiskar inte efter hits eller bred framgång. Hennes låtar är genomgående kärvt nerskalade och mollstämda, och deras nakna ödslighet får mig att tänka på Nick Drake. Texterna, sedan, är självutlämnande om ett svårtyglat inre mörker, destruktivitet och relationer som inte är helt lätta att handskas med. Mäktigast blir det i korta, men ack så drabbande, avslutaren ”Bruises” samt självutlämnande ”Demon”. ”Bruises” gnisslar och mullrar som vore det en Ossler-låt, och får mig att hoppas på en utveckling av och fortsättning på det soundet till nästa platta. Tyngden i den låtens ljudbild skänker också en välkommen nyansering av plattans sound.

Foto: Tobias Hilmersson Rydén

Till nästa gång hoppas jag verkligen att Nauer slutar ”sejfa” och istället tar sig an albumformatet. Idag översvämmas vi av EP:s, men allt färre vågar satsa på genomarbetade album. Och Nauer, med sin låtskrivarförmåga och enorma talang, hade inte haft några problem med det längre formatet.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Bruises”

Om ni gillar detta: Nick Drake – Pink Moon, Bruce SpringsteenNebraska