Recensioner, 14/6 2020

Hast – Förlorarens hämnd (EP)

Christian Hast gör det inte lätt för sig – eller för mig som lyssnare. Debut-EP:n Förlorarens hämnd är full av urstarka låtar, men hans uttryck påminner så mycket om Robert Hurulas att det komplicerar lyssningen. Den emotiva rösten, de ringande gitarrerna, melodierna, arrangemangen och utanförskapet, destruktiviteten och ungdomsångesten i texterna och hur dessa formuleras. Allt är mer eller mindre skamlöst plockat från Hurula.

Sådant kan lätt bli lite fånigt – och genomskinligt. Men det hade blivit ännu fånigare om inte låtarna varit så förbannat bra som de är. Hast lyckas med det omöjliga och känns både drabbande och trovärdig – trots att uttrycket egentligen är Hurulas. ”Barnen av de svarta hålen” är årets bästa svenska rocklåt – en underbar vemodspunkig historia om sammanhållning och gemenskap som jag önskar jag hade hört när jag var ung. ”Tripprapporters” fenomenala riff och melodi är lika stärkande som knäckande. Och avslutande ”Fallande stjärnor” ringar in allt det som gör Hast till en grym låtskrivare – nostalgin och empatin i texterna, melodikänslan och förmågan att få lyssnaren att känna sig både stärkt och knäckt.

Betyget nedan hade blivit högre om Hast vågat vara mer egen, men med tanke på den mycket imponerande kvaliteten på låtarna och det faktum att det ändå känns som att Hast menar det han sjunger kan betyget heller inte bli lägre. Och att fler gör rock som Hurula kanske är precis vad svensk musik behöver?

Förlorarens hämnd släpptes igår via Gaphals Records.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Barnen av de svarta hålen”, ”Tripprapporter”

Om ni gillar detta: Hurula – Klass


Boy with Apple – ”Green Eyes” (singel)

– Göteborgarna i Boy with Apple gör pop precis som jag vill ha den: 90-talets shoegaze varvas med 80-talets synthmattor och det svenska 00-talets oemotståndliga vemod. Dessutom är låtmaterialet jättebra. ”Green Eyes” är deras tredje och senaste singel, tillika deras hittills bästa låt. Lyssna på synthslingan. Lyssna på den melankoliska basen runt  1:50-strecket och igen vid 3:16. Tänk The Cure mellan 1987-1992.

Ute nu via VÅRØ Records.


Nightbird – ”Travelin’ Baby” (singel)

– Finska singer-songwritern Anna-Stina Jungerstam är i färd med att släppa nytt album under namnet Nightbird. På senaste singeln därifrån, ”Travelin Baby”, reser hon till en dunkel plats där gudarna heter Chan Marshall, Nick Drake och Laura Marling. I en intervju med Hymn berättar hon att det är en låt ”om olycklig kärlek, där räddningen är en slags romantisk eskapism: att rymma iväg till nya distraktioner och om att tillåta sig själv att ta avstånd till [sic] det som skapat sorg […]” Rösten är fantastisk, stämningen i låten likaså. Albumet släpps i höst via Ella Ruth Institutet och jag ser fram emot det.

Intervju med Henrik Ryftenius från BLÅ TIMMEN

artistpic_blatimmen

482 MHz har följt Blå timmen sedan hösten 2017 och deras två första singlar. Jag föll omedelbart för deras förmåga att varva atmosfär, popkänsla, tyngd och romantik. Jag föll för deras förbaskat snygga låtar, som bara blir mäktigare och mer komplexa för varje ny singel. Nu är de tillbaka med singel nummer fem, den lika vackra som omtumlande ”Den evige”, och jag tog tillfället i akt att styra upp något jag tänkt på i ett par år nu: en intervju med bandets sångare och låtskrivare Henrik Ryftenius.

Hej! Till att börja med: tack för att du ställer upp!

Hallå, Niklas! Givet. Tack själv.

Ni är äntligen tillbaka med nytt material. Var har ni hållit hus?

Ja du, det kan en undra… Vi jobbar långsamt. Långkok [är] tydligen vår grej. Gillar att vända och vrida på saker. Inte med avsikt utan det bara blir så. Livet kommer också emellan. Det både inspirerar och sinkar oss lite kanske. Men vi har ett träsk vi hämtar inspiration ur. Och det är inte alltid vi befinner oss där – i träsket alltså. Dessutom är kärnan av Blå timmen lite utspridda (Gotland/Stockholm) och jobbar således rätt distanserade från varandra – ett speciellt recept som kanske är nyckeln till att resultatet blir som det blir. Vi har låtar liggande som på travar. En låtidé i taget tas upp och färdigställs. Nya singeln ”Den Evige” tror jag funnits några år om jag ska vara ärlig. Det blev rätt tid för den just nu tydligen.

IMG_0082

I min värld är ni ett av de allra bästa unga banden, men världen är en orättvis plats och alldeles för få känner till er. För alla ännu ej frälsta – vilka är Blå timmen? Berätta om er musik och ert uttryck.

Tack! Den beskrivningen värmer. Men unga och unga… då syftar du inte på den biologiska åldern på oss, alltså. Den ska vi inte prata mer om. Haha.

Blå timmen är ett musikkollektiv grundat av två personer. Jag själv och Martin. Mer om det senare. BT levererar rockmusik med melankoliska och experimentella inslag. Långa låtbyggen. Stora ljudkulisser. Det tror jag karaktäriserar oss. Ofta lite avigt, lite skevt. Men med en stor dos närvaro. Vi är nog rätt egna i vårt uttryck. Svårt få in oss på t.ex radion därav, kanske. Folk vill ju ofta ha något att relatera till. Inte alltid de klassiska låtstrukturerna vi väljer att jobba i. Inga skrivna regler. Jag känner att det måste finnas en stor frihet i skapandet och i själva musiken. Att sätta en genre eller hitta beröringspunkter och referenser i annan musik är alltid svårt. Det får någon annan syssla med istället. Svårt vara objektiv i det här.

Blå timmen är ju även som bekant ett uttryck för skeendet då dag går över i natt. Ett gränsland. Det är där vi hämtar inspiration. Det är där känslorna hämtas upp till det vi skapar. Blå timmen är för oss något som ständigt pågår. Hoppas fler kan känna så. Någon gång. Kanske.

Lite om vår historia. BT bildades 2016. Jag och Martin har en lång historia ihop, både i musiken och utanför den. Inte läge att gå på djupet om allt om oss här och nu. Skulle bli för långt. Även om det är just vår historia tillsammans som på flera sätt återspeglas i våra låtar. Vi kommer båda från Gotland. Martin lovade hjälpa mig med några låtar jag höll på med i min hemmastudio. 2015 tror jag det var. En av dem kom att bli första singeln Kom låt dom gå. Sedan dess har vi fyllt på med musiker och kompisar som vill vara med och bidra. BT existerar nu mer som ett musikkollektiv. I perioder. Vi är lite av motsatsen till den klassiska kärnfamiljen, inga fasta stolar. Än så länge i alla fall. Musiken och uttrycket går före, vilka vi jobbar med styrs av låten och var vi är just då.

Varje ny låt ni släpper känns som er potentiellt bästa. Ni utvecklas ständigt och förfinar era kompositioner. Den evige är inget undantag. Berätta om den! Vad handlar den om?

Kul att höra! Vi känner att våra låtar har många gemensamma grundstenar, men att vi hela tiden strävar efter att addera något nytt. För att t.ex nämna när vi bjöd in kompisen Kalle på sax/blås. Vilken energi och vilket jävla lyft det blev. Skapade helt nya dimensioner. Jag har länge drömt om att ha blås i musik jag skapar. Äntligen blev det av på ”Som bly”. Och sedan även i ”Blå timmen blues”. I ”Den Evige” fick dock blåset stå tillbaka för mer fokus på syntar, fuzzgitarr och annat oljud i ljudbilden. Måste erkännas att det alltid är lite nervigt inför varje nytt släpp. Inte så ovanligt, kanske. Svårt att vara objektiv, även här. När du har hört låten hundratals gånger. Vad har vi nu skapat? Ett odjur eller en tam kanin? Båda kan i och för sig vara givande att möta.

Vad har inspirerat till ”Den evige”?

Allt skapande handlar för mig om existens och närvaro. Att försöka ge en bild av något som pågår och händer, eller har hänt, bredvid mig eller mitt emot. Det är just där ”Den Evige” fick sin början textmässigt. I gamla familjefoton från 70-talet på Gotland. Sedan tog livet en omväg för vissa av oss och det i sig gav låten en delvis ny riktning. Så kan det vara. Låtstrukturerna i våra låtar kommer ofta ur långa improvisationer. Jag och Adam (synt och produktion) låser in oss i min hemmastudio. Och trycker på rec. Dagen efter vet vi om vi skapat något hållbart. Samma kväll har vi ingen aning. Sedan går låten över Östersjön till Martin för fortsatt jobb. Tror så var fallet även med Den Evige. Sound och speciellt syntarna kommer ur ett ganska nyfunnet intresse för progressiv rock/pop från 70-/80-tal. Allt sammansmält blev till slut ”Den Evige”. Det tog dessutom en evighet…

 Ni är från Gotland, och för mig tycks det vara något särskilt med band från Gotland. Hur har Gotland påverkat ert sound och uttryck?

Inte så himla mycket egentligen, tror jag. Eller? Dialekten, så klart. Den glömde jag. Den sitter i ryggmärgen och är svår komma ifrån. Sen att jag valt att ha den kvar i sången är kanske lite ovanligt. Många artister med dialekt i tal sjunger ju utan dialekt, speciellt gällande gotländskan, uppfattar jag. Som att ens dialekt är något fult och opassande i dagens musik. Det ogillar jag. Musik på gotländska förknippas för mig ofta med gammelbuskis, ploj och skoj. Varför måste det vara så? Kan skåningar och norrlänningar ha dialekten kvar i populärmusik så kan väl andra dialekter få komma fram? Instämmer i att det finns många intressanta band och musiker från Gotland. Ta Pascal, Mirny Mine, Allergic To Humans och Eric Palmqwist, t.ex, bara för att nämna några. Om det finns något i myllan, kanske? Skulle vara ensligheten och kalkstenen där, då, som färgar. Kanske ligger något i det. Jag bor dock inte själv längre på Gotland, men Martin gör det. Vår musikbakgrund fick en speciell start där på 90-talet med många band på liten yta och få spelställen i Visby. Det har säkert påverkat oss till viss del. Alla krigade för att vara bäst och få spela. Med det är ju inte så unikt för Visby egentligen. För mig är det mer livet nu idag som påverkar och styr mig dit jag är i mitt musikskapande – upplever jag. Men vi går ju inte omkring och tänker på var en kommer ifrån hela tiden. Svårt säga hur allt påverkar. Det vet vi nog först efteråt.

Era texter är en av flera styrkor som ni har. De är drabbande och personliga, men alltid i viss mån abstrakta. Vad har ni för förebilder eller inspirationskällor där?

Återigen – tack! Extra kul att få höra det, Niklas. Texter har nämligen tidigare varit ganska sekundära i mitt musiklyssnande och musikskapande. Men – plötsligt vände det. Tror det var när Thåström gjorde entré i mitt liv. Och att jag samtidigt gick från att vara enbart gitarrist i tidigare band till sångare, låtskrivare och textförfattare. En helt ny dimension som öppnade sig. Thåström har som sagt betytt en stor del. Bruno K [Öijer] likaså. Sättet de målar upp bilder – med ord. Bilder som fastnar, etsar sig fast. Vi hämtar nog lite ur samma träsk. [Thåström] blir för övrigt mer och mer lik Bruno K för varje ny platta han släpper. Den store. Fler inspirationskällor? Annika Norlin, Freddie Wadling… listan kan göras lång. Men jag har verkligen gjort en helomvändning och det tackar jag speciellt Thåström för. Så mycket går förlorat utan orden. Eller åt andra hållet. Så mycket mer det blir MED ord. Jag kan nuförtiden vända och vrida på ord i en evighet.

Hur ser framtiden ut för Blå timmen? Personligen hoppas jag på både fullängdare och livespelningar – om vi någonsin får gå på spelningar igen!

Framtiden… om vi får drömma? Folk fattar vår grej. Vi släpper en fullängdare på vinyl. Det utspridda kollektivet blir en solid enhet live. Vi får se Sverige från norr till söder. Gärna en höst. Ska vi säga 2021? Och den där jävla coronan är utplånad. Punkt.

En mer realistisk framtid… vi fortsätter ta låtar från traven. Näst på tur är troligen ”Tala Tala” sedan ”10 år” och sedan ”Segla med mej”. Förhoppningsvis i lite snabbare takt än nu. Svårt att vara långsammare.

Hur det blir… det svaret får vi först efteråt.

 Slutligen: Kan du nämna fem album du inte kan leva utan?

Leva eller inte leva. Jag hade säkert levt men inte varit samma person, varken i eller utanför musiken, utan dessa fem album:

Skebokvarnsv. 209 – Thåström

Rasera Imperiet

The Colour of springTalk Talk

WindGigi Masin

Coltrane John Coltrane Quartet

 

Tack för att ni tog er tid!

Tack själv!

Tre gånger: nytt, svenskt


 

Svensk alternativmusik mår förträffligt. Här är tre bevis.

 

Hast – ”Barnen av de svarta hålen

– Ringande Hurula-gitarrer, ett thåströmskt vemod (tänk sena Ebba och låtar som ”Heroinister och kontorister” och ”Scheisse”) och en sanslöst snygg sångmelodi. Lägg därtill en rakryggad, sårig utanförskapslyrik som aldrig någonsin känns ur tiden och du har en hygglig bild av hur Hasts nya singel låter. Verkar det bra? Det är för att det är bra. Faktum är att ung, svensk rock inte blir mycket bättre just nu.

 

RegnetSista natten på jorden (album)

– Det är inget fel på gravallvar, vad folk än vill få dig att tro. Snarare är det uppfriskande att få slippa hurtig, lekfull indierock med putslustiga texter. Joel Alexandersson i Regnet gör sig på intet vis skyldig till det sistnämnda. Men allvar finns det gott om. Det och personliga texter (med gott om poetisk potential) parat med den drömska musiken och de stundom kentiga melodierna gör Sista natten på jorden till en av vårens finaste, mest drabbande svenska debuter.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Sista natten på jorden II

Om ni gillar detta: Kent – Du & jag döden, SkrietDet beslutande organet

 

Diamond is Forever – ”In Frequency

– Göteborgsbandet Diamond is Forevers nya singel är ödslig. Men det är ingen ödslighet som gör ont. Det är en vacker ödslighet och samma som uppstår när allt utom det där som betyder allra mest rämnat runtomkring en. ”In Frequency” är askregn och promenader kl 02:30 när bara du är ute. ”In Frequency” är också en storslagen, men samtidigt återhållen, postpunk-ballad – fylld av det där vemodet som bara hopp och lycka kan fylla en med. Man har nånting, men man vill inte mista det. Och har man det inte längre vill man inte mista minnet. Men framförallt är ”In Frequency” en enastående låt.

 

Bäst just nu: april 2020

Samtliga fem tillhör nordens intressantaste, unga alternativa band och artister. Men ingen av dem får den uppmärksamhet de förtjänar. Här kommer i alla fall en liten push.


No Suits in MiamiWhat We Have

– NSiM gjorde fjolårets bästa melankoliska indieplatta. Perfekt förvaltar de arvet från så väl brittiska 80-tals-band som Field Mice och svenska 00-tals-hjältar som Radio Dept. Nya singeln, ute nu via Svart Kaffe Records, är en naturlig fortsättning på fjolårets album. Vemodet känns igen, det är orubbligt, melodikänslan likaså. Men gitarrerna är den här gången lite mer c86 och atmosfären mer drömsk. Rekommenderas å det varmaste.

 

StainwasherChems

– 482-favoriten Stainwashers nya singel är ingen låt – den är ett tillstånd. Ett tillstånd man gärna stannar kvar i. Där sorg byter skepnad och blir till hopp, sedan trots. Den är också resultatet av en artist som visar långfingret åt konventioner och ”sälj”. En artist som gräver djupare och djupare i sitt eget uttryck, ointresserad av vad andra tycker. Utan minsta tvekan är hon skivbolaget Feverishs modigaste, intressantaste artist. Och sett till det unga indie-Sverige i allmänhet tillhör hon ihop med en handfull andra det finaste vi har.

 

Solveig MatthildurPolitician…of love

– På sin nya singel bjuder isländska aspirerande goth-drottningen Solveig Matthildur (till vardags i Kaelan Mikla) på årets hittills mäktigaste och finaste refräng. Låten, en stor, skimrande elektronisk pop-ballad insvept i svart, är verkligen inte så tokig på det hela taget heller (den är snarare rätt så fantastisk). Rekommenderas till alla som varken kan eller vill välja mellan a-ha och Asylum Party.

 

Dune Messiah – I Headed for the Dancers

– Danske goten Dune Messiahs nya singel är sagolik popmusik. Tänk film noir och L.A., tänk engelsk goth och Bruce anno 1984. Det är lika mycket svärta som soldis, lika mycket atmosfär som melodi. Hade någon av den breda musikpressens kelgrisar, säg en Father John Misty, släppt den hade den hörts överallt. Jorden är en orättvis plats.

 

Bored Man OverboardOn the 611

– Bored Man Overboard, med sin sotiga, dova rock, är kärleksbarnet vi alla velat att The National och Thåström skulle få. Deras finfina album från i vintras förtjänar en vettig recension, men nu nöjer jag mig med att lyfta fram dess atmosfäriska höjdpunkt, ”On the 611”. Ett sex minuter långt stämningsstycke om minnen som tycks skava, och som, sporrat av en bottenlös melankoli, sakta men säkert stegrar och lyfter mot skyarna i ett gnistrande crescendo. Musik som får en att gå sönder. Ute nu via Svart Kaffe Records.

Recension: Slowgold – Aska

aska

Slowgolds sjätte album Aska finner vi en Amanda Werne uppstigen ur just aska. Relationer och platser som en gång betytt något har brunnit ner och det har blivit dags att gå vidare. Kärleksdemonerna som gäckade henne på 2018 års grymt starka Mörkare dröjer förvisso kvar, men de är blekare nu. Svagare. De styr henne inte. Snarare är det Werne som har överhanden.

Skivan kryllar av pikar mot kärleksintressen som sårat eller gjort henne besviken. Men det är samtidigt ingen arg eller bitter skiva. Ambivalent är den, men inte bitter. Långt, långt ifrån. Gång på gång öppnar hon sig och blottar sitt innersta – redo att bli sårad igen. Hon bjuder in, och en del av henne hoppas ännu på kärlek, men inte till vilket pris som helst. Det hörs i den Neil Young-doftande höjdpunkten ”Inte här” och i det avslutande, sköra mästerverket ”Ett regn” (som nog kan vara hennes bästa låt hittills). Där, till endast en elektrisk gitarr, sjunger hon med sin trollbindande, varma röst: ”Jag vet att du vill älska mig/men du går hellre till/en annan/och det är okej/jag har övat på att ta ett nej”. Det finns mängder av liknande exempel på skivan. Och det är inte tal om några koketterier. Nej, detta är någon som säger som det verkligen är. En sviken, sårad människa som inte orkar sörja mer. Och det är just det, komplexiteten, ambivalensen och den ständiga kampen mellan hängivelse och självbevarelse, som sammanfattar skivan. Att Werne inte skyr detta gör Aska till hennes ärligaste, modigaste och mest drabbande skiva. Ihop med den för varje släpp alltmer drömska, melodiskt utsökta, musiken blir det också Slowgolds bästa skiva.

Aska släpps i morgon, 21/2, via Playground.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Ett regn”

Om ni gillar detta: Slowgold – Mörkare

Tre recensioner

David DonderoThe Filter Bubble Blues

– David Dondero bör i allt väsentligt klassas som en av de allra bästa av de mest förbisedda amerikanska indie-låtskrivarna. Sedan tiden med punkbandet Sunbrain under 90-talets första hälft och som indietrubadur de senaste 20 åren har han släppt en lång rad album, varav de flesta varit riktigt bra. Han har influerat Conor Oberst i Bright Eyes, turnerat med The Mountain Goats, Spoon och David Bazan, och NPR har kallat honom ”one of the best living songwriters”. Jag upptäckte honom av en slump när jag 2007 gick på en Mountain Goats-konsert och slogs av hur den för mig okända öppningsakten var bättre än huvudakten. Sedan dess har jag lyssnat, periodvis intensivt, på hans många album. Så om han nu, mer än 25 år in i karriären, skulle släppa ifrån sig en undermålig platta vore det väl inte så himla farligt, eller? Han har ju gjort så många starka plattor, liksom. Visst, men det vore tråkigt. Och detta är precis vad som har hänt.

Dondero har alltid flörtat med humor i sina texter. Tidigare var den finslipad och den togs fram för att driva hem en poäng eller få folk att haja till på budskapet. På Filter Bubble Blues är den så gott som överallt. Det känns aldrig subtilt, och väldigt sällan så finslipat och skarpt som det har gjort förr. Med undantag för ”Easy Chair” och ”Empty Gestures”, som båda bland annat tar upp folks enerverande beteenden på sociala medier på ett väldigt träffande vis.

Men även om texterna tar upp högst allvarliga ämnen känns det ibland närmare Weird Al än Dondero-klassiker som Spider West Myshkin and a City Bus, på grund av Donderos infernaliska behov av att skoja till det. Vilket för mig till nästa punkt på listan över klagomål: tematiken.

Politik har alltid varit ett ämne som Dondero brunnit för. Det har alltid varvats med personliga texter och aldrig känts kvävande att lyssna på. Förrän nu. Missförstå mig inte, jag håller med honom i sak. Det som hänt med USA sedan Trump tog makten är oförsvarbart, deprimerande och sorgligt. Men när hela plattan består av politiska humorlåtar tröttnar jag. Jag saknar vemodet i gamla låtar som ”Twenty Years”, ”Jackson Crosses” och ”When the Heart Breaks Deep”, och jag saknar Fante-inspirerade luffarbetraktelser som ”South of the South” och ”I Had to Get Back East”.

Filter Bubble Blues saknar kort sagt balans – både vad det gäller approach och tematik. Och efter att ha lyssnat i 13 år har David Dondero för första gången släppt en platta jag verkligen känt mig besviken på.

Betyg: 5/10

Bästa låt: Easy Chair

Om ni gillar detta: kolla in Donderos sex första album, främst Spider West Myshkin and a City Bus.


 

Steve Buscemi’s Dreamy EyesSweetie

– SBDE har ägnat de senaste fyra åren åt att släppa kvalitativ drömpop med melankoliska undertoner. Och efter en rad singlar och EP:s har det nu blivit dags för bandet med landets lustigaste bandnamn att albumdebutera.

Man funderar ju alltid på om band och artister som länge envisas med de kortare formaten alls håller för hela album. Sysslar vederbörande med drömpop tvingas man tänka ett extra varv. Och om sanningen ska fram får SBDE svårt att hävda sig på debutalbumet. De tidiga singlarnas melankoli saknas i hög grad och har istället kraftigt blandats ut med rusig, dansant pop. Detta gör avkall på den dynamik man hittar hos riktigt bra drömpopband, som lyckas varva känsloyttringarna bättre. Detta gör också att det mesta på plattan låter ungefär likadant och att skivan med sina 43 minuter känns alldeles för lång. En tredjedel hade kunnat skalas bort utan att någon skulle märkt något. Det bränner egentligen bara till på skivans två avslutande spår, ”Distances” och ”To Define is to Limit”. Den första är en vemodig xx-doftande sak och den sistnämnda är SBDE på sitt allra mest suggestiva humör. Jag hade önskat mer av den varan.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Distances”

Om ni gillar detta: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me


 

RikiRiki

Los Angeles-baserade Niff Nawor har äntligen albumdebuterat. Som Riki står hon med ena foten i en åttiotalistisk Blade Runner-värld och den andra i den moderna cold wave-värld som befolkas av sådana som Drab Majesty, Minuit Machine och Boy Harsher. Med ett förflutet i death rock-genren vet Nawor en del om mörker. Men plattan är mycket mer nyanserad än så. Här ryms mörker, visst, men också skimrande syntmattor och en drivande puls. Hör bara på grymma ”The Spirit of Love” eller singeln ”Napoleon”. Men är det just mörker man vill ha är det bara att låta sig omslutas av vackra ”Monumental”, ”Know” eller EBM-mörka ”Böse Lügen”.

På sin solodebut gör Nawor det mesta rätt. Riki är resultatet av en artist med kristallklar skärpa, med full kontroll över sitt uttryck.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Napoleon”

Om ni gillar detta: Minuit Machine – Violent Rains

Ny singel från Radio Dept. – The Absence of Birds

radio-dept-absence-of-birds-1580764852-compressed

Februari blev precis lite mer uthärdlig. The Radio Dept. är tillbaka med ny singel. ”The Absence of Birds” är en återgång till de tongångar som en gång det förrförra årtiondet fick mig att falla för dem. Vi pratar alltså ett bitterljuvt och drömskt sound och en melodi stöpt i lika mycket vemod som hopp. Och så Johan Duncansons varma, sköra, sorgsna röst, förstås. En röst som aldrig åldras.

Efter några mer politiska släpp (vars budskap visserligen var hedervärda) är den oövervinnerlige melankolikern som bor i mitt hjärta glad över att ett av de bästa melankoliska drömpopbanden äntligen gått tillbaka till att göra just melankolisk drömpop.

”The Absence of Birds” är en låt om att sakna någon och om att tvinga fram chansen att få nya och oväntade saker att hända. Det kommer att släppas mer i år, tio eller fler låtar kommer att släppas på ett eller annat sätt under 2020. Släppformat kommer bestämmas utifrån vad vi tycker passar låtarna, berättar bandet i ett pressmeddelande.

Vidare är bandet också i färd med att återutge albumet Pet Grief på vinyl, som ursprungligen gavs ut 2006. Pet Grief är i min mening deras mästerverk och sannolikt den bästa drömpopplattan som gjorts i det här landet. Dessutom är det bitar av den skivans sound som hörs på nya singeln. Mycket passande.

Både singeln och nyutgåvan av Pet Grief ges ut på bandets egna label Just So.

Bäst just nu: januari 2020

 

Årets första bäst just nu, på månadens sista dag. Varsågoda.

 

Naiivi – Ruby Flags

– Två år har gått sedan starka debut-ep:n Dark Sunshine, men nu är Naiivi äntligen tillbaka – med en ny singel och ett nytt sound. Sedan sist har hon bytt gitarrerna mot en drömsk och elektronisk ljudbild – och det låter fantastiskt. Låten, fläckfritt producerad av Familjen-Johan och utgiven via Razzia/Sony, handlar om det vanskliga i att se, men strunta i, varningssignaler, och är Naiivis bästa låt till dags dato. Jag ser fram emot att följa henne under 2020.

 

Hilary WoodsTongues of Wild Boar

– Min senaste riktigt drabbande musikupptäckt är brittiskan Hilary Woods. Första singeln från kommande plattan Birthmarks är dov, karg folk med monotona, industriella förtecken. Den är månadens bästa låt och jag kan inte med nog eftertryck rekommendera den. Släppt via Sacred Bones.

 

Uniform – Awakening

– Några andra som också är tillbaka är industrirockarna Uniform. Nya singeln Awakening är en kolsvart drapa om Guds tystnad, den moderna kapitalismens fasor och håglöshet. Den låter ungefär som Trent Reznor anno 1989-94 lät när han var som allra mest förbannad. Vi snackar alltså glödhet elektronik, malande beats och en text som spottas snarare än sjungs ut. Precis som Hilary Woods-singeln är också denna utgiven av lysande Sacred Bones.

 

Sally DigeIt’s You I’m Thinking Of

– 80-talet och band som a-ha, China Crisis och Psychedelic Furs kastar varmkallt neonskimmer över den kanadensiska, Berlin-baserade cold wave-artisten Sally Diges nya singel – och jag njuter för fulla drag. Och hur skulle man kunna låta bli att njuta när syntharna är varma, gitarrerna kalla, trummorna bombastiska och en vemodssnygg mandolin dyker upp som körsbäret på tårtan?

 

Morrissey – Love is on Its Way Out

– Egentligen hör den här låten, det senaste smakprovet från Morrisseys kommande album, inte hemma här. Den är inte bäst just nu. Jag tar med den därför att den åtminstone är bättre än förra singeln, bottennappet ”Bobby, Don’t You Think They Know”, och för att jag ändå älskar gubben. Men något bottennapp i stil med den låten är det alltså inte fråga om. Nej, ”Love Is On Its Way Out” är en rätt så trevlig bagatell. Texten är ganska banal och väldigt repetitiv, men den har hjärtat på rätta stället – och den säger faktiskt något, till skillnad från texten till ”Bobby…” Och där ”Bobby…” helt saknade sångmelodi finns här ändå en antydan. Således lever hoppet om ett bra album alltjämt. Men lite orolig är jag allt.

Recensioner: Criteria – Years, Alice Boman – Dream On och Christian Hede – ØBO

EF22DD26-1E8D-4AEE-B6C7-80570A7A645F

Tre nyutgivna plattor jag längtat efter. Tre olika stilar jag älskar. Tre olika sinnesstämningar. Bara dyk ner.

Trevlig fredag!

 


 

CriteriaYears

criteria

– 00-talet var en fin tid för indiemusik. En av de mest spännande scenerna fanns i Omaha, Nebraska och kretsade kring skivbolaget Saddle Creek. Det startades redan på 90-talet av Mike Mogis och Justin Oberst, men slog igenom runt millennieskiftet tack vare inflytelserika Omaha-band som Bright Eyes, Cursive och The Faint, och hade sin storhetstid fram till ungefär 2008.

Ett band som föll under radarn var Criteria. De bildades 2003, efter att Stephen Pedersen (som i slutet av 90-talet spelade i Cursive) flyttat hem till Omaha igen efter några år utsocknes som juridikstudent. Han skrev ett gäng crunchiga alt rock/posthardcore-låtar, anlitade några gamla kompisar till att spela i bandet (däribland A.J. Mogis, bror till Mike) och gav ut bandets debutplatta En Garde (som innehåller den fantastiska ”Rescue Rescue” – en av de finaste låtarna från den klassiska Omaha-eran) på skivbolaget Initial Records. Två år senare gavs uppföljaren ut, och vid det laget hade Criteria skrivit på för Saddle Creek. Tonen på den plattan var densamma, men kanske att helheten var ojämnare. Skivorna var ganska omtyckta av fansen, men satte inte alls samma avtryck på vare sig Omaha-scenen eller indierocken i stort som flera av deras konkurrenter, och efter andra plattan tystnade Criteria.

Några enstaka konserter har det blivit sedan dess, och det ryktades då och då om att Pedersen jobbade på nytt material för bandet, men inget hände. Förrän i december förra året, då det blev klart att Pedersen & co skrivit på för 15 Passenger – skivbolaget som Tim Kasher och hans kumpaner i Cursive startade för några år sedan. Det visade sig att ryktena om Stephen Pedersens segdragna låtskrivande stämde och skivan har enligt uppgift värkts fram under flera år. Men nu är den äntligen här, och det visade sig ganska snabbt att den var väl värd att vänta på.

För även om soundet och melodierna är fast förankrade i 90- och 00-talens emo-, indie- och posthardcore-sound på ett sätt som får en att huvudstupa slungas tillbaka i tiden, känns Years på intet vis som en upprepning eller fantasilös nostalgitripp. Nej, skivan är snarare Stephen Pedersens starkaste samling sånger, hittills, och resultatet av att under  åratal ha slitit och finslipat ett uttryck. Skivan innehåller nio stycken låtar, alla med ett syfte och en given plats, helt utan utfyllnad. Precis som all stark posthardcore består de av lika mycket vrede som finkänslighet för melodi och hälsosamma doser vemod. Allra bäst hörs det på trojkan ”This Reign is Ours”, ”Tightrope” och ”Hands Out” – tre låtar som alla hade skakat om vilken sorgsen åttiotalist som helst för 15-20 år sedan och som idag låter precis lika fräscha och angelägna. Något annat som inte nötts av tidens tand är Pedersens röst. Han har, medelåldern till trots, fortfarande Omahas punkigaste punkröst, lika ilsken som den är sårbar – och, av allt att döma, tidlös. Det hörs i nyss nämnda låtar och det hörs i övriga sex.

Att produktionen är något mer polerad än förr gör kanske de mest fundamentalistiska emopuritanerna nervösa, men i min mening gör det bara låtarna gott. Där tidigare plattor låtit stundom grötiga stoltserar Years med en luftighet och atmosfär man bara i undantagsfall kunde skönja på bandets två första album. Jag välkomnar det och är glad att Pedersens låtar tillåts andas och till och med lyfta mot skyarna emellanåt.

Criteria är tillbaka. Och med dem och det faktum att även Bright Eyes tillkännagivit en nära förestående comeback vågar jag nästan hoppas på en revival för 00-talets mest emotionella indiesound. Vad fint det vore.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tightrope ”

Om ni gillar detta: Cursive – Such Blinding Stars For Starving Eyes, Criteria – En Garde


 

Alice BomanDream On

BomanDream

– Jag har följt Alice Boman sedan hon 2014 släppte sin andra EP. Jag knockades rätt så omgående av hennes ömsom sköra, ömsom drömska lofi-sånger om förlust och fördömd kärlek och slogs av hur hon med så enkla medel lyckades vara så smärtsamt drabbande. När vi nu skriver januari 2020 har Boman alldeles nyligen släppt sitt första album, efter en lång rad singlar, enstaka låtar och EP:s.

Att Boman dröjt såhär länge med att släppa ett album fick mig såklart att fundera på om hon alls skulle hålla för formatet. Även om vissa spår bleknar i ljuset av vissa andra vill jag ändå hävda att jo, hon håller. Dream On är ett starkt debutalbum.

Det är en enhetlig samling sånger som utgör plattan. De rör sig i en skymningsvärld där all kärlek dött och där förlust är oundvikligt. Låter det dystert? Well, det är inte så farligt. Låtarna är snarare trösterika än dystra. I Alice Bomans värld är det okej att älta och gråta ut. Man är inte ensam och bakom varje sorgsen melodi skymtar ett gryningsljus. Bäst är plattans första hälft, som bland annat utgörs av redan utgivna pärlor som ”Wish We Had More Time”, ”Don’t Forget About Me” och inte minst mästerverket ”The More I Cry”. Sistnämnda låt är så tidlös att den hade kunnat vara skriven när som helst under de senaste 65 åren – en hjärtslitande, doo-wop-doftande ballad i valstakt om den där kärleken som bara vägrar släppa taget om en, och som man själv heller inte vill glömma. Andra halvan av plattan är mindre distinkt och jag har svårare att ta den till mig, även om fina ”Hold On” utgör ett mycket starkt undantag (någon borde förresten skicka den till David Lynch – han hade ÄLSKAT den).

Alice Bomans debutalbum har i skrivande stund ett betygssnitt på 4,0 på kritiker.se. Det är fint att se unga, integritetsfulla och intelligenta artister med ett starkt uttryck ta plats i media och bli kritikerrosade. Det inger hopp.

Skivan är utgiven av Adrian Recordings.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”The More I Cry”

Om ni gillar detta: Nicole Sabouné – Come My Love, Stainwasher – What Did I See


 

Christian HedeØBO

hede

– För alla som de senaste 12 månaderna följt den här bloggen är Christian Hede förmodligen ett bekant namn. Köpenhamnsbon Hede har sedan i början av förra året släppt ett pärlband av sotsvarta och europabluesiga singlar, varav flera blivit omskrivna här på 482 MHz. Nu har han äntligen släppt den efterlängtade EP:n ØBO – och jag är förstås helt såld.

Hälften av låtarna, ”Guerillakrig”, ”Trampende Haere” och ”Hvide Fugl”, har vi redan hört – ”Guerillakrig” hade ju till och med premiär här – men det spelar ingen roll. På ØBO får de nytt liv och ett nytt sammanhang, och ihop med resterande tre låtar bildas en fantastisk helhet. Inledande ”Guerillakrig” visar upp Hedes stora sångröst. ”Små Velsignelser” hade kunnat vara en Thåström-låt anno Kärlek är för dom och är kanske plattans coolaste låt. Sköra ”Hvide Fugl” blottar en sårbar sida hos Hede, medan den manglande, mörka och helt lysande ”Trampende Haere” visar honom från hans kärvaste. I ”Vil I Alle Dø” skildras ett mörkt Köpenhamn, innan avslutande och avskalade balladen ”Aldrig igen” bryter igenom som klar frisk luft och en uppsprucken himmel efter kvalmiga dagar under tunga, låga moln. Enhetligheten EP:n igenom är slående och alla låtar följer sömlöst varandra, vad gäller ton, sound och stämning. EP-formatet är i sanning populärt idag (lite väl populärt, om man frågar mig), men det är lika tydligt som i en pekbok för barn att Hede är som gjord för albumformatet. Måtte ett sådant komma snart.

Christian Hede, som bland annat kompas av svenska tungviktare som Pelle Ossler (gitarr), och Mikael Nilzén (elektronik) (och, tidigare även av trummisen Christian Gabel), bevisar med denna samling sånger att han är släkting i rakt nedstigande led till Thåström, Lanegan, Cave och nyss nämnda Ossler. I min värld är det idag bara dessa herrar som slår Hede på fingrarna när det kommer till den här typen av gnisslig och väldigt europeisk blues. Men Hede jagar giganterna hack i häl, den saken är säker.

EP:n är utgiven på Hedes egen label Salbar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Trampende Haere”, ”Hvide Fugl”

Om ni gillar detta: Ossler – Ett brus, Thåström – Kärlek är för dom

Recension: Sole – Care for me

sole

Pelle Osslers dotter Sole Ossler har släppt sin debutsingel – ”Care for Me” – och det är i sanning en imponerande sådan och ett fint stycke atmosfärisk mörkerpop.

Visst kan man vanligtvis bli fundersam när barn till berömda föräldrar ska släppa singlar – men Pelle Ossler är som bekant ingen integritetslös ”KäNdIs” och Sole (som hon kort och gott kallar sig på skiva) besitter av denna starka debutsingel att döma ett överflöd av äkta talang – som sångerska, låtskrivare och som musiker. Det finns alltså gott om täckning på kontot. Därmed har vi rett ut det.

Låten rör sig i ett ljusskyggt ljudlandskap bestående av kusliga franska samplingar, farsans oefterhärmliga gitarr, elektroniska atmosfärer och spöklika frahmska pianofigurer. Jag drar kopplingar till ett mer vågat och alternativt The xx, medan den tidlösa, vemodiga melodin hade kunnat vara skriven till Christian Gabels projekt 1900. Till detta sjunger Sole om en hopplöst ensidig relation med en lika hopplös snubbe, men hon lyckas med bedriften att låta både sårbar och svalt likgiltig. Han tröttar kanske ut henne, kanske till och med sårar henne, men glöm att hon låter sig knäckas.

Ett album sägs komma i mars, och är ”Care for me” något att gå efter har vi något väldigt fint att se fram emot.