Recensioner: 2022-04-02

No Suits in MiamiNothing Ever Happens (album)

– Med nya plattan, uppföljaren till 2019 års lysande debut I Hope That No One Sees Me, fortsätter lundabandet No Suits in Miami på den inslagna vägen. Det låter fortsatt som en blandning mellan det tidiga 90-talet och skivbolag som Sarah Records och svenskt 00-tal, med smakfulla inslag av både Johnny Marr och Robert Smith. För det mesta är det lika briljant och hjärtekrossande som vanligt, och särskilt singlarna bränner till – låtar som ”Buffy” och ”The Robins Sang” tillhör det bästa bandet spelat in – men jag förvånas över att plattan faktiskt innehåller vad som känns som utfyllnad. Det har jag aldrig tidigare varit med om när det kommer till NSIM. Hur jag än försöker kan jag inte få låtar som ”Couldn’t Say”, ”Sunday” och ”Stay Here” att fastna. Det är inga dåliga låtar – sådant sysslar inte NSIM med – men de är långt under bandets guldskimrande snitt. Men detta till trots är NSIM i mitt tycke landets bästa gitarrpopband och jag fortsätter hålla fanan högt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Buffy”

Om ni gillar det här: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me


Premiere – ”Sunkissed

Två år sedan senaste släppet (den magnifika singeln ”Motivation”). Två år är lång tid, men stockholmsslynglarna i Premiere skyndar långsamt, och de släpper inget som inte bränner hål i en. Med nya singeln ”Sun Kissed” cementerar de sitt uttryck, skapat från 90-talets dance och house och lika kaxig som drömsk och vemodig indie från 00-talets Göteborg, och understryker på nytt att vill man ha indie som känns längst in i maggropen är det till Premiere man ska vända sig.


Bauhaus – ”Drink the New Wine

Goth-pionjärerna Bauhaus gör comeback med ny musik för första gången på 14 år – och de imponerar. Låten är baserad på ett beat av trummisen Kevin Haskins. När låten sedan skulle skrivas fick övriga medlemmar en minut var att göra vad de ville med, men med förutsättningen att de inte delade sina idéer med varandra. Kvartetten satte sedan ihop låten och skrev crescendot. Vidare är låten inspirerad av när André Breton, Marcel Duchamp, Jacques Prévert och Yves Tanguy tillsammans skapade cadavre exquis-tekniken, som går ut på att ett gäng konstnärer tillsammans skapar ett verk sekventiellt. Ja, ni hör ju själva. Det är pretentiöst och artsy så det förslår – men oj vad bra det är. Det hade varit lätt för Bauhaus att antingen ”rehasha” det de gjorde för 40 år sedan eller sko sig på det som unga band och efterföljare som Boy Harsher, Lebanon Hanover eller Tempers gör idag, men nej. Drink the New Wine är något helt annat och har mer med Bowie anno Blackstar att göra, fast ännu underligare, ännu mer artsy, ännu mer moody. Fantastiskt!


Harriet Nauer – ”A Brief Moment

Svenska singer-songwriter- och folkscenens vackraste röst tillhör sannolikt Harriet Nauer. På nya singeln, det första smakprovet från en kommande EP, sjunger hon modigt om självmord och om att bli kvar när någon väljer att avsluta sitt liv, men hon gör det helt utan att bli morbid eller romantiserande och utan att vältra sig i svärtan. Snarare är ”A Brief Moment” varm och trösterik, med ett luftigt och atmosfäriskt sound som för tankarna till Tracy Chapman, akustiska Springsteen och Azure Ray.


Vincent Neil Emerson – ”Son of a Bitch

– Countrymusiken, min, sedan nästan två år, största kärlek, mår förträffligt. Särskilt den kärva, aviga och alternativa varianten, som hämtar inspiration från Townes, Willie, Waylon och Merle, för att nämna några. En av de främsta fanbärarna heter Vincent Neil Emerson, bördig, precis som tre fjärdedelar av ovanstående gubbar, från Texas. Nya singeln är en akustisk slow-burner av yppersta snitt, där Emerson med skärande närvaro besjunger kärlekslöshet, otur och självförebråelser. Man sitter som på nålar och lyssnar på varenda stavelse, tar in varenda fras, för man vet att det är sanningar, idel sanningar, som kommer ut ur Emersons mun och gitarr. Precis som det ska vara när det kommer till country, alltså.

Årets 20 bästa låtar

Ännu ett coronaår till ända. Ett år som på det personliga planet varit både fasansfullt och fantastiskt (fast kanske mest fantastiskt, ändå). Som alltid har musiken funnits där som soundtrack och som tröst. Här är årets 20 bästa låtar. Varsågoda (och spellista längst ner).


20. Azure Blue – ”Define Your Dreams

– Med sitt enda släpp för i år gläntar Tobias Isaksson på dörren till något stort, och visar att han fortfarande besitter en makalös känsla för kristallklar pop genomdränkt i vemod. Nästa år kommer ett nytt album. Det ser vi fram emot.

19. Billy Idol – ”Baby Put Your Clothes Back On

– Punkikonen släpper på attityden och imagen och croonar istället fram sin bästa låt på åratal. Mer sånt här, Billy!

18. Riddy Arman – ”Herding Song

– Stad kontra landsbygd, det man motvilligt gör kontra det man borde göra. ”Herding Song” är en av flera höjdpunkter från ett av årets starkaste debutalbum.

17. David Ritschard – ”Blåbärskungen

Albumet lever inte upp till den orimliga hajpen, men därmed inte sagt att det inte innehåller ett antal pärlor för det. Bäst är det ödesmättade titelspåret, om en systembolagsanställds liv och vedermödor. Klockren skildring av svensk arbetarklassångest.

16. Cody Jinks – ”I Don’t Trust My Memories Anymore

– Det närmaste vi kommer Waylon Jennings idag – åtminstone när det handlar om det rent musikaliska – är Cody Jinks, och ingenstans än på cry-in-your-beer-balladen ”I Don’t Trust My Memories Anymore” hörs det tydligare.

15. Tré Burt – ”Sweet Misery

Lekfull, varm och väldigt bitterljuv countryfolk i gränslandet mellan Dylan och Hank. Tré Burt är en av de bästa artisterna och låtskrivarna jag upptäckt i år.

14. Pink Milk – ”Blue Eyes (River of Glass)

– Postapokalyptisk, ödesmättad skönhet.

13. L.T. Fisk – ”Bedarra här

– Det känns skönt att få gråta ut i L.T. Fisks varma och samtidigt ödsliga universum. Där går det fint att vara en trasig människohalva.

12. Lake Omne – ”Crossroads

– En av årets bästa svenska poplåtar är en fenomenal och knäckande vemodig synthpopballad från ett särdeles begåvat brödrapar från Örebro. Lyssna och låt er knäckas.

11. Hayes Carll – ”If It Was Up to Me

Årets i särklass finaste countryballad.

10. Anna Bodotter – ”Fortfarande ganska unga

– En trygg famn för den av livsångest skadeskjutna trettioplussaren. Här finns också en tidlöshet, ett slags evig svensk melankoli i en melodi som hade kunnat vara skriven av Barbro Hörberg såväl som av Jocke Berg.

9. Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll

– En indiepopballad av allra finaste snitt, om omöjlig kärlek och med en sångmelodi vilken popsnidare som helst borde vilja döda för. När jag hörde ”Olika håll” för första gången visste jag direkt att det var en av årets allra bästa låtar.

8. The National – ”Somebody Desperate

– The Nationals enda släpp i år är en lika skör som dramatisk pianoballad om en kärlek på väg ner i fördärvet och om självhatet som följer. Klassisk National, klassisk Matt Berninger – en av vår tids bästa textförfattare.

7. No Suits in Miami – ”Buffy

– Inget band på detta jordklot förvaltar arvet efter lysande indiepopband som till exempel The Field Mice bättre än lundagänget No Suits in Miami. ”Buffy” är en i en lång rad fantastiska och melankoliska popdängor bandet skänkt oss sedan debuten 2016, men också ett tydligt tecken på att deras hantverk och fingertoppskänsla bara blir vassare och vassare.

6. Alan Vega – ”Samurai

– Ikonen, coolhetsguden och Suicide-frontaren Alan Vega gick bort sommaren 2016, men finfina skivbolaget Sacred Bones har tagit sig an att ge ut hans överblivna material. Första plattan i denna serie, Mutator, spelades in 1995-97 och kom i våras. Bästa låt är den atmosfäriska spoken word-balladen ”Samurai”, vars filmiska melodi hade gjort sig utmärkt i en David Lynch-film. Skönhet, smuts och obehag i en utomordentlig blandning.

5. Nick Cave & Warren Ellis – “Balcony Man

– En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt. ”Balcony Man” är ljusstrålen som skär igenom och tillintetgör det mörker som präglat Nick Caves verk sedan 2016.  

4. Pascal – ”Fuck Like a Beast

– En skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Isak Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han från botten av både själ och hjärta sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man som människa klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. 

3. Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Damon Albarn är den från britpop-eran som åldrats bäst, värdigast och helt klart intressantast. Man borde inte bli förvånad när han skickar ut mästerverk, men frågan är om han någonsin tidigare drabbat fullt lika hårt som på titelspåret till sitt senaste, fantastiska album. ”The Nearer…” är en ödslig ballad, lika majestätisk och vacker som de isländska glaciärerna som bidragit till inspirationen en gång var. Texten, baserad på en dikt av 1800-tals-poeten John Clare, sörjer en förlorad närstående och river oblygt i såren som detta orsakat, men lämnar en till slut ändå renad och lättad snarare än ledsen.

2. Thåström – ”Stora långa gatan

– I min recension av plattan Dom som skiner skrev jag följande om låten ”Stora långa gatan”:

”[…] plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.”

Och det visar sig nu att allt detta stämmer. Thåström blir inte mycket bättre än så här, musik blir inte mycket bättre. Det är en ynnest att få ta del av denne mans eviga genialitet.

1. Ossler – ”Gare du nord

– Årets bästa låt är inte i första hand en låt. Årets bästa låt är en fristad för de som livet gått hårt åt, en källa att dricka ur för de som harvat runt för många år i öknen, en bön om hopp och försoning för de som aldrig riktigt kommit hem. Men visst fan är det också en låt, ett hjärtskärande vackert stycke text och musik signerat en artist och låtskrivare på toppen av sin förmåga, som i år skänkt oss sitt allra bästa album och flera av sina allra finaste låtar. Men ingen låt kan riktigt slå ”Gare du nord” på fingrarna. Ingen toppar den trasiga, varma skönhet Ossler här bygger upp med hjälp av Mikael Nilzéns ödsliga produktion och Henrik Meierkords gråtande stråkar – en skönhet som matchas endast av den trösterika texten. Kort sagt, jag får styrka när jag lyssnar på ”Gare du nord”. Jag rivs ner och byggs upp. Så som det ska vara med den allra bästa musiken.


Recensioner: 2021-10-21

Pink MilkUltraviolet (album)

Efter hela fem(!!) singlar (alla förvisso mer eller mindre utmärkta) är de kärlekskranka, reverbdränkta och vackert svartskimrande popgoterna i Pink Milk till slut framme vid sin andra, mycket emotsedda, fullängdare. Fyra år har gått sedan debutalbumet och de singlar som har släppts under året har alla lovat stort och brett – särskilt ”Blue Eyes (Rivers of Glass)”, som definitivt tillhör årets bästa låtar. Men det krävs inte många genomlyssningar av albumet för att bittert inse att det mesta av krutet tråkigt nog lagts på just singlarna. De flesta av de övriga spåren på plattan, vare sig de har sång eller är instrumentala, flyter samman till en svårgripbar och anonym massa som skriker ”utfyllnad!” och lyckas aldrig riktigt nå in eller beröra. Enda undantaget är fina ”Nobody Can Save Me Now”, som, även om den känns lite hastad och underarbetad, lätt kan mäta sig med ett par av singlarna. 

Vidare kan jag konstatera att av albumets totalt sju icke-instrumentala spår släpptes fyra av dessa som singlar (den episka tolkningen av Terminator 2-temat är den enda instrumentala låten från skivan att släppas som singel och den enda av de instrumentala som känns som en genomarbetad och genomtänkt låt, och inte som utfyllnad). Ej heller detta verkar till plattans – eller bandets – fördel, utan kastar snarare ljus på alla nackdelar: bristen på idéer, utfyllnaden som följde, och det omdömeslösa i att släppa alla de riktigt bra låtarna som singlar. Det sistnämnda får resten av plattan att rejält blekna.

Summa summarum: Ultraviolet är en till hälften lysande, men på det hela taget smärtsamt ojämn, platta, men det räcker ändå till nedanstående betyg. Men jag hade väntat mig rejält mycket mer än såhär.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Blue Eyes (Rivers of Glass)”

Om ni gillar detta: The CureDisintegration


Soft Cell”Bruises on My Illusions” samt ”Heart Like Chernobyl” (singlar)

19 år har gått sedan vi senast hörde från synthpopikonerna David Ball och Marc Almond, kollektivt kända som Soft Cell (om man bortser från de enstaka spåren de släppte 2018). Men lyssnar man deras två nya singlar får man känslan av att tiden stått stilla – mestadels på ett väldigt bra sätt. Almond sjunger fortfarande med samma blanding av pojkaktighet och crooner-känsla och Balls synthar och melodier hade platsat på vilket som helst av bandets klassiska 80-tals-album. Bäst blir det på senaste singeln, ”Bruises on My Illusions”. Där samsas ett suggestivt mörker och en lekfullhet i en utsökt blandning. Förstasingeln, ”Heart Like Chernobyl”, känns emellertid lite väl camp och tyngs ner av alltför många ”fyndiga” (nöd)rim.

Bandets nya skiva, Happiness Not Included, släpps i februari nästa år.


Boy Harsher – ”Tower” (singel)

Amerikanska dysterkvistarna, tillika darkwave-mästarna, Boy Harsher är tillbaka. Nya singeln (och för övrigt hela kommande plattan) fungerar även som soundtrack till den skräckfilm som bandet nyligen gjort, vid namn The Runner. Och skräck är väl precis det man känner när man lyssnar på ”Tower”. Till subtila, isande 80-tals-synthar sjunger Jae Matthews om en kärleksrelation som ruttnat sönder och gjort en till ett monster, innan låten mot slutet rasar ihop och sången byts ut mot ett mardrömslikt ångestskri. Det är fasansfullt och helt underbart.

Albumet, The Runner (Original Soundtrack), släpps i januari.


Bonus: Primrose live på Plan B i Malmö

Malmöbandet Primrose, med fullständigt hänförande sångerskan Miranda Magdalena i spetsen, gör svårdefinierad, men alldeles delikat, popmusik för alla oss som trivs i skuggorna med våra blödande hjärtan. I våras debuterade de med singeln ”Moonlight”, som sedan följts av ytterligare två singlar. Ikväll livedebuterar på Plan B i Malmö, som förband åt Anna Von Hausswolffs experimentella ambientband Bada (biljetter här). Hade jag inte haft andra åtaganden hade det varit givet att bevittna detta.

Recensioner: 2021-10-01

Jenny WilsonMästerverket (album)

Jenny Wilson har aldrig skyggat för att vara vare sig personlig eller modig. Men frågan är om det tidigare har känts lika drabbande som på nya albumet Mästerverket?

Om hon tidigare varit elektronisk och närmast klubbig, funkig och nästan soulig och alltid haft nära till indiepoppen verkar hon med Mästerverket i skuggorna. Det är dovt och malande ibland, löst i kanterna och avskalat andra gånger. Texterna är utlämnande, råa, om trauman, svårigheter och grubblerier Jenny gått (och går) igenom som kvinna, individ, förälder, men som med sin värme, glimt i ögat och raka poesi aldrig känns destruktiva eller onyanserade. Bra är det mest hela tiden, men mest och värst bränner det till i knäckande fina trippeln ”Universums grymma lag”, ”Aldrig ensam mer” och ”Dela på ett moln”. Där kristalliseras skivans innersta väsen, både mörkret och hoppet, för mig. Där hör vi skivans zenit.

Knappt fem månader har gått sedan Jenny tillsammans med Christian Ekvall släppte ett av årets bästa svenska album, under namnet Driften. Att hon nu släpper ännu ett album som gått och väl tar sig in på samma lista är förstås mycket imponerande. Och även om Mästerverket besitter popkänsla och kan stoltsera med flera enskilt starka melodier är det precis som Driften ett album och en helhetsupplevelse.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Universums grymma lag”

Om ni gillar det här: Frida HyvönenKvinnor och barn


Rotem GeffenYou Guard the Key (album)

Bakom namnet Rotem Geffen döljer sig Stockholmsbaserade sångerskan, pianisten och låtskrivaren Nelly Klayman-Cohen. På sitt debutalbum You Guard the Key bjuder hon på avantgardistisk konstpop, som stundtals drar åt frijazzen, stundtals åt drömvärldar där Nicos ande vilar tungt. Det är inte alltid mitt i prick, men det är alltid modigt, inspirerat och väldigt begåvat. Bäst blir det på drömska, poetiska ”Fell Against a Tree”.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”I Fell Against a Tree”

Om ni gillar det här: Scott WalkerTilt


Black Tape for a Blue GirlThe Cleft Serpent (album)

Portland-sonen Sam Rosenthal har släppt musik under namnet Black Tape for a Blue Girl sedan 1986. Alla vi med förkärlek för det mörka, det dunkla och det atmosfäriska har väl någon gång åtminstone stött på namnet. Nu är han tillbaka med det trettonde Black Tape-albumet. Med sig denna gång har han 482-favoriten Henrik Meierkord på cello samt Jon DeRosa på sång.

The Cleft Serpent är inte bara albumtiteln, utan även plattans huvudperson. Till Rosenthals skimrande elektroniska ljudlandskap och Meierkords alltid lika drabbande stråkar berättar han, genom Jon DeRosa, historier om förgången tid och allt vad lidande heter. Karaktären The Cleft Serpent är ett slags evighetsfigur. En tidlös varelse och hamnbytare, dömd att evigt genomlida allt det en människa genomlider. Ett klassiskt tema som anstår den lika (neo-)klassiska musiken. För neoklassiskt är vad det är, utblandat med en rejäl men smakfull nypa goth. Resultatet, då? En makalöst stämningsfull samling och ett bevis på att Rosenthal fortfarande tillhör toppskiktet bland gotiska låtskrivare. Plattans stjärna är emellertid Henrik Meierkord. Han (och hans cello) förgyller, fördjupar och skänker tyngd åt allt han medverkar på och The Cleft Serpent är sannerligen inget undantag.

Ska jag klaga på något är det kanske att Jon DeRosa ibland sjunger lite för bra. Ibland för hans silkeslena och dramatiska stämma tankarna åt musikal. Ibland, men långt ifrån alltid.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”So Tired of History” eller möjligen ”The Trickster

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Kval


PopJohan – ”Allting aldrig” (singel)

I våras släppte Johan Dahl från Östersund debutalbumet Mina barn – en jättefin hyllningsplatta till, ja ni gissade rätt, sina barn och sin familj. Om han på den plattan spelade klassisk, vemodig indiepop likt som genren lät under guldåren, säg 1997-2007, är soundet på nya singeln ”Allting aldrig” dovare, mer svärtat (tänk The Cure runt Seventeen Seconds och Faith), texten mer existentiellt förtvivlad. I refrängen, en av årets bästa, sjunger han rakt upp och ner ”tänk om allting aldrig ordnar sig, tänk om allting aldrig blir okej”. Om jag kapitulerat redan innan är jag slarvsylta när refrängen väl kommer.

PopJohan är bland det finaste jag upptäckt i år, när det kommer till smal och förbisedd musik. Hans känsla för melodier är, vad det verkar, oantastlig.


Pink Milk – ”Everything Must Die” (singel)

En annan enorm upptäckt i år (ibland är man sen på bollen) är duon Pink Milk. Senaste singeln från kommande plattan Ultraviolet har allt det man älskar med dem. Mörkret är omslutande, men något glimrar – är det hopp eller neon? Ljudbilden lyckas de få att låta både ranglig och massiv, medan gitarrerna ringer någonstans i gränslandet mellan Dave Fielding och Neil Halstead. Och Maria Forslund sjunger med all den råa styrka hon besitter, vilken inte är ringa.

Ultraviolet släpps 22 oktober och lär i december när året ska summeras hamna högt på listan över årets bästa skivor.


Ossler – ”16.45 i smittans år” (singel)

Sista singeln att släppas från kommande albumet Regn av glas är en malande, hotfull, men på sätt och vis också nästan uppsluppen, hyllning till hedonism och begär. Med en röst som bara blir mäktigare och mer patinerad med åren sjunger Ossler det vi alla går och tänker och önskar oss. Terapeuter, präster och filosofer är alla ute och cyklar, menar han. Ibland behövs bara tillfredsställelse – fysisk, sinnlig, materiell – för att man ska orka med den här vansinniga världen. Åtminstone känns det ju så ibland. Robert Smith var 1996 inne på något liknande i Cure-låten ”Want”.

Där de andra singlarna från Regn av glas varit atmosfäriska och vackra är ”Smittans år” deras raka motsats. Ossler och bandet maler och gnisslar på ett sätt som närmast för tankarna till 20-års-jubilerande albumet Desorienterads ruffigare och mörkare stunder. Här finns dock även gott om sentida Osslers suggestiva kraft och puls, parat med producent Mikael Nilzéns oklanderliga känsla för stämningar. Så sammantaget bjuds vi till slut även här på skönhet och atmosfär – bara av ett lite obekvämare slag. Det är en fantastisk låt.

Ett litet PS: på ett sätt, på något plan, är textraden ”Mer sås, mer fläsk, mer deg, mer sex. Hur svårt kan det va?” årets mänskligaste.

Regn av glas släpps 29/10 via ST4T. ”16.45 i smittans år” är ute nu.

Recensioner 2021-09-10


Nicole SabounéAttachment Theory

Attachment Theory är Sabounés tredje fullängdare sedan debuten 2014 och första släppet sedan mästerliga EP:n Come My Love från 2019. Då, på tidigare släpp, gjorde hon svartskimrande, reverb-ig och djupt, djupt imponerande och gothig postpunk. Varje skiva hon släppte var bättre än den förra och Nicole Sabouné stod som ett unikum i svenskt musikklimat, som en hänförande (lyriskt såväl som sångmässigt och estetiskt) och saknad länk mellan Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Robert Smith. Idag låter det annorlunda. Idag låter det organiskt, analogt och murrigt. Och det är väl rimligt att även artister och låtskrivare som snuddat vid att fullända sitt uttryck vill förnya sig, men att det ska bli lysande resultat av det hela är naturligtvis ingen garanti. Och för Nicole Sabounés del blev det inte så den här gången.

I presstexten heter det att hon med Attachment Theory vill utmana både sig själv, sin publik och den bild av hennes musik som publiken har. All respekt för det, men tyvärr har låtmaterialet blivit lidande. Åtminstone till stor del. Man hör fortfarande Sabounés storhet i förstasingeln ”Hard to Breathe”, i White Chalk-minnande ”Trying to Get By”, och till viss del också i andrasingeln, tillika gospeln, ”Memories” och den mycket gripande kärleksförklaringen ”Elias”, men i övrigt haltar det. Skivan har skrivits och producerats ihop Jenny Wilson, ett aktat namn inom svensk indie ända sedan hennes dagar i First Floor Power. Wilson är, lika lite som Sabouné, inte känd för att göra organisk, analog musik, men lik förbaskat är det det de gör här och jag funderar på om de tagit sig vatten över huvudet. Lite för ofta blir det torrt istället för varmt, trögt och luddigt istället för experimentellt spännande, och dynamiken och melodierna från Sabounés tidigare plattor känns och hörs av bara i undantagsfall.

Men Nicole Sabouné besitter trots allt fortfarande en av våra finaste och mäktigaste röster, hon är en stark textförfattare och skivan har som sagt ett knippe bra låtar, och till slut räcker det ändå för ett godkänt betyg. Men jag hade väntat mig så väldigt mycket mer.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Trying to Get By”

Om ni gillar detta: Nicole Sabouné – Come My Love


Virke Hovsjö 80

Rickard Jäverling och Henrik von Euler har tillsammans med Billie Lindahl (Promise and the Monster) bildat bandet Virke. Deras föreliggande debutplatta är enligt bandmedlemmarnas egen utsago ett soundtrack till en film som inte finns, men som är inspirerad av ett fotografi av en liten flicka taget bland höghusen i stadsdelen Hovsjö i Södertälje 1980. Mäkta imponerande premiss, tycker en 80-tals- och höghusromantiker som jag. Bilden, som ju också fått agera skivomslag, är lika melankolisk som cool, och visst lever musiken upp till både detta och till den imponerande premissen. Och visst, de tangerar stundtals Christian Gabel (han har ju så gott som lagt patent på filmisk, vemodig och 80-tals-romantiserande synth i det här landet), men tillför ändå tillräckligt mycket genom att blanda in kantiga elgitarrer, rytmer och ett emellanåt krautigt driv. Bäst blir det i mycket atmosfäriska ”Zundapp KS50” och Twin Peaks:iga ”Under motorvägen”. Här sluter man ögonen och driver plötsligt runt bland grådiset och höghusen. Någonstans gapar ett fyllo, men överröstas snart av en mopedmotor. Det är 80-tal och man kanske inte inser det, men ännu lever hoppet, djupt inne i oss och på vägen framför. Ännu är världen inte helt förstörd.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Zundapp KS50” och ”Under motorvägen”

Om ni gillar detta: Christian Gabel – Krater (eller Mikrofilm)


Lingua IgnotaSinner Get Ready

Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i delstaten Pennsylvania, snöade in på delstatens och Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade för ungefär en månad sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget.

Miljön som målas upp på plattan är sträng och oförlåtande, precis som den Gud som präglar texterna. Helveteseldarna brinner på jorden, i form av en aldrig slocknande gruveld under marken. Jesus blöder och döms till döden. Människans hjärta liknas vid svansen på en krossad häst. Atmosfären är som hämtad från Gamla testamentet. Skivan börjar hårt och kärvt med ”The Order of Spiritual Virgins”, som musikaliskt skulle kunna vara hämtad från Scott Walkers The Drift. Det blir om möjligt ännu obehagligare redan i nästa låt, ”I Who Bend the Tall Grasses”, där låtjaget, som säger sig stå i direkt samspråk med Gud, kräver att Gud ska ha ihjäl en fiende till denne. I don’t give a fuck, Just kill him, You have to, I’m not asking, vrålar Hayter. Detta till tonerna av drone:ig orgel. Obehaget hålls sedan i och skruvas upp, och även om det aldrig riktigt lättar avslutas skivan med den mycket vackra, om än djupt sorgliga, ”The Solitary Brethren of Ephrata”. All my pains are lifted, Paradise is mine, All my wounds are mended, Paradise is mine, sjunger hon med sin sårbaraste röst, om någon som accepterat att jordelivet är över.

Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers Ordet, Bressons En prästmans dagbok, Tarkovskijs Den yttersta domen, Bergmans Nattvardsgästerna, Scott Walkers nyss nämnda The Drift eller Swans Children of God. Det är hjärtskärande ångest – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis. Detta är ett av årets allra, allra bästa album. Och 10:an är farligt nära.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Repent Now Confess Now

Om ni gillar detta: Scott Walker – The Drift


I’m Kingfisher – ”Sundays and Dailies” (singel)

I fjol släppte I’m Kingfisher (eller Thomas Jonsson, som det står i passet) sitt livs hittills bästa platta. För detta blev han rättmätigt Manifest-belönad, och indiefolk-Sverige fick en ny ribba att jobba mot. Idag är han tillbaka med en ny (fristående?) singel, ”Sundays and Dailies”. Den är på många sätt en klassisk Kingfisher, alltså jonssonsk, melankolisk och varm. Och Thomas visar att han alltjämt är en lysande uttolkare av vardagens – och, i takt med att tiden går, också åldrandets – ångest och skönhet.


St Jimi Sebastian Cricket Club – ”Until We Meet Again” (singel)

Det bor en anglofil i mig. Det har det gjort i 20 år. Numera får han inte mycket näring (om man bortser från allt engelskt te jag häller i mig varje dag), men så hör jag en låt som SJSCC:s ”Until We Meet Again” och min inre anglofil slänger på sig porkpie-hatten, Harrington-jackan och docsen och lever upp. ”Until We Meet Again” känns bitvis nästan lika engelsk som ovanstående attiraljer, som en kanna nybryggt Yorkshire-te eller en Alan Bennett-pjäs. Det låter Jam, Libertines och läktarvåld. Dessvärre hör jag även lite Broder Daniel, och kan de skrota eventuella sådana influenser och istället renodla det engelska arvet kan det bli något riktigt fint av detta.


The Hanged Man – ”Silver/Liquid/Fluid” (singel)

Rebecka Rolfart & co har med nya singeln valt att blanda ut sin annars ganska gothiga drömskhet med vad som nästan känns som soul. Resultatet av detta originella grepp? Deras kanske starkaste låt hittills.

Recensioner: 2021-08-27

AasmaDaydreams (album)

Daydreams, svenska artisten Aasmas andra soloalbum, låter modernt och det låter producerat. Det låter modernt producerat. Och om det är en komplimang (och det är det väl för vissa), så är det dessvärre den enda vi kommer att hitta i den här recensionen. För precis som mycket annan modern pop låter det framförallt uddlöst, blodlöst, innehållslöst. Aasma har en bakgrund i italo disco-duon Italo Bitches, som även de lider (led? Spelar de fortfarande?) av brist på innehåll och substans (men med en för all del viss ironisk hållning). Inget i musiken på Daydreams griper tag och Aasmas texter når aldrig in – detta (i bästa fall) på grund av den bedövande musiken som odynamiskt och omelodiöst skvalar och skvalpar i bakgrunden i en inbillad drömskhet. Här finns tyvärr dock inget drömskt, bara producerade ljud och framtagna av någon som vill att det ska låta drömskt och atmosfäriskt men helt saknar fingertoppskänslan eller dynamiken. Att den blott 28 minuter långa plattan fyllts ut med tre meningslösa interlude – för övrigt som gjorda för en ljudanläggning på ett spa – gör inte saken bättre. Snarare understryker detta – och det med tjock, svart spritpenna – endast det faktum att här finns inget innehåll, här finns bara ljud. Ljud och yta.

Det är bedrövligt tråkigt att skriva sågningar, men det är tamejtusan lika tråkigt med substanslös musik.

Betyg: 3/10

Bästa låt: –

Om ni gillar detta: ta er då an drömpop med substans, förslagsvis Beach HouseBloom

Neu SierraSulphur and Molasses (EP)

Likheter med Nico och Nick Cave har påtalats, men jag hör snarare PJ Harvey och Cat Power hos danska Nana Nørgaard. Debut-EP:n Sulphur and Molasses bär Harveys suggestiva drag, vassa gitarrer och känsla för subtilt mörker, och Nørgaard sjunger med samma sensuella svårmod som Chan Marshall (Cat Power). Men EP:n och Neu Sierra står på alldeles egna ben, oavsett namedropping och referenser. Sulphur and Molasses är ett mycket välkommet och imponerande tillskott i Europablues-genren.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”For the Last Time

Om ni gillar detta: PJ Harvey – White Chalk, Thåström Beväpna dig med vingar

Blandade artister – Instead of Body: Kalabalik (samling, kassett)

Kalabalik på Tyrolen härom veckan släppte den förnämliga synth/industri-labeln Alvaret Tape Rekordings den tredje delen i sin ”Instead of”-serie. Den här gången samsas Stumm/Risberg, Fåglarna, Fraktionen och Sepdek på en kassett, och precis som på föregående samlingar blir det sammantagna resultatet riktigt bra. Stumm/Risberg inleder det hela med vad som ska visa sig vara kassettens bästa låt. ”Rise and Fall” är en brusig, melankolisk historia, som känns mer vemodig indietronica från tidigt 00-tal än den body och industri som man kanske hade förväntat sig. Alldeles oavsett etikett är det en fantastisk låt, som utan vidare ser ut att sno åt sig en plats på årslistan. Ingen lätt uppgift att följa den låten, men nytillskottet Fåglarna gör ett utmärkt jobb. Jag har tidigare skrivit om denna lysande gbg-duo (här), och jag är mycket glad att de allierat sig med Alvaret. Deras låt ”Spår” låter som kent anno Röd – om kent hade vågat svepa in sig än mer i mörkret och tona ner sin fläskiga produktion, vill säga. Fraktionen står näst på tur och bjuder på en cynisk – och ärlig – samtidsbetraktelse, till tonerna av suggestiv, bodydoftande synth. Sepdek avslutar sedan det hela med kassettens obehagligaste låt. ”Akt:1” är en krypande, hotfull mardröm på drygt fyra minuter. Kantig, fräsande elektronik maler på, medan Jonas Fredriksson (känd från fantastiska Alvar) väser karaktäristiskt om att mörkret kommer. Och jag sitter här och önskar ett helt album från Sepdek. Från varenda en som är med på kassetten.

Kassetten finns även som download på Bandcamp. Kolla här.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Stumm/Risberg – ”Rise and Fall”

Om ni gillar detta: kolla upp respektive artist samt tidigare delar i Instead of-serien.

Recensioner: 2021-08-21

482 MHz har dammat av sig efter #plagiatgate (läs här, ni som missat) och bjuder här på fyra nya recensioner. Tre singlar, en EP. Idel kvalitet. Varsågoda.


Nick Cave & the Bad Seeds – ”Vortex

I höst släpper Nick Cave & the Bad Seeds sin andra b-side-box. Den första kom i mitten av 00-talet och blivit en viktig del av bandets kanon. För att hajpa upp släppet kommer nu ett första smakprov – den sedan tidigare outgivna låten ”Vortex”, daterad 2006. Den förblev outgiven på grund av att Nick & co inte kunde avgöra om det var en Bad Seeds- eller en Grinderman-låt. Och jag förstår dem. ”Vortex” har Bad Seeds sakrala stämningar, men skymtar gör också Grindermans avigheter. Alldeles oavsett är det en fantastisk låt. Jag ser mycket fram emot boxen.


Future Islands – ”Peach

Future Islands första släpp för i år är den fristående singeln ”Peach”. Det synthpoppiga uttrycket känns igen, men tonen är mer bitterljuv, soundet mer atmosfäriskt än vad de gjort sig kända för. Lägg därtill en fenomenal sångmelodi, en subtil men hjärtekrossande lead-gitarr och en hoppfull text om att inte ge upp i en värld där döden allestädes närvarande och vi får en sagolik poplåt som utan vidare förtjänar att klassas som bland det bästa Baltimore-bandet gjort.


Memoria – ”Along the Sea

Tess de la Cours gothiga darkwave-projekt Memoria är också det tillbaka med ett styrkebesked. ”Along the Sea”, som gästas av Kites utmärkta sångare Nicklas Stenemo, är en modfälld och ödslig redogörelse över längtan, sorg och, när det kommer till kritan, depression. Inramningen är skimrande elektronisk och kylig – och väldigt mäktig. Ute nu via Novoton.


Tony’s TearsOut of Sight (EP)

Tony’s Tears är en stockholmsduo bestående av Alexander Rosenlund och William Nilsson. Tillsammans gör de 80-tals-doftande, filmisk drömpop. Det är det många som gör nuförtiden, tänker ni nu. Sant, men av debut-EP:n Out of Sight att döma förtjänar Tony’s Tears att nämnas i samma andetag som några av de bästa inom genren i det här landet. De har känsla inte bara för soundet, utan även för melodi, text och – inte minst -stämning. Stämningen rör sig någonstans mellan ödslighet och nyförälskelse – lyssna bara på fantastiska ”Basement”. Vem av dem det är som sjunger framgår inte av den knapphändiga information som finns ute om bandet, men vem det än är gör han ett utmärkt jobb, med en röst som är både skör och stor.

Tony’s Tears är ett band jag ser fram emot att följa.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Basement”

Om ni gillar detta: Former GhostsNew Love

Recensioner 2021-08-13 – SINGELUPPLAGA

Kaelan Mikla – ”Stormurinn

– Isländska goth- och cold wave-bandet Kaelan Mikla är tillbaka med tredje singeln för i år – och fan om det inte är den bästa av de tre. Här är soundet luftigare och melodiöst. Låten har en popkänsla man annars hittar hos keyboardisten Solveig Matthildurs utmärkta soloalster. Detta lite nya grepp för bandet passar utmärkt och de går från klarhet till klarhet. Kommande album lär bli ett av höstens mest mörkskimrande – och bästa – släpp.

Pink Turns Blue – ”You Still Mean Too Much to Me

– Legendariska Berlin-goterna i Pink Turns Blue har inte varit så här heta på över 30 år. Soundet de ”slog igenom” med (de slog aldrig igenom brett utan var och har förblivit ett nischband) har de senaste, säg, 5-10 åren varit glödhett. Rimligt, då, att de försöker smida medan järnet är varmt. Men att materialet skulle bli så bra som det varit på de senaste singlarna var det nog ingen som tog för givet. Breakup-låten ” You Still Mean Too Much to Me” är deras senaste singel från kommande plattan Tainted. Med ett arrangemang som lyckas med bedriften att vara både stramt och emotionellt laddat förmedlar de mer än väl känslan av en ödeläggande skilsmässa. Pop och postpunk i en drömsk allians.

Billy Idol – ”Bitter Taste

Det är alltid med spänning och nervositet man tar sig nytt material från barndomshjältar. Särskilt barndomshjältar som Billy Idol, som inte släppt ett helgjutet album på 35 år (vansinnigt underskattade och förbisedda Whiplash Smile). Sedan 1986 har det inte blivit mer än fyra album, några liveskivor, några ströspår, en remixplatta, ett julalbum och ett antal greatest hits. Albumen har varit alltifrån ganska bra (Charmed Life), katastrofala (Cyberpunk) samt rejäla besvikelser (Devil’s Playground och Kings and Queens of the Underground). Jag brukar som bekant inte vurma för EP-formatet, men när det tillkännagavs att det är just en fyraspårs-EP som Billy ska släppa om en månad blev jag lycklig. Han skriver inte längre låtar som han gjorde på 80-talet, och det behöver han ju inte för han har inget att bevisa, så en EP är nog alldeles lagom, tänkte jag. En lyssning på första smakprovet från kommande The Roadside EP och jag kände mig trygg i min analys.

”Bitter Taste” är inget försök till att återuppliva hårdingen med pumpande näve och läderställ från 80-talets mitt. Men det är heller inget desperat försök till att låta modern (den hemska remix-plattan Revitalized från härom året rensade ut de tendenserna ur systemet, hoppas jag). Nej, ”Bitter Taste” är tidlös. Arrangemanget andas och produktionen är atmosfärisk – i fokus ligger en akustisk gitarr och ett piano och i bakgrunden skriar en elgitarr, och Billy sjunger alltjämt fantastiskt bra. Och trots att texten inte är utan några corny formuleringar är den ljusår bättre än de många pekoralen på förra studioalbumet. Inspirationen har hämtats från den motorcykelolycka som nästan tog hans liv 1990 och är ett utmärkt exempel på varför textförfattare gör bäst i att släppa på poserna och fokusera på att skriva om sig och sitt.

Nu ser jag mycket fram emot att höra resten av EP:n!

Pink Milk”Blue Eyes (River of Glass)”

Jag hade kunnat fokusera på vilken som helst av de fantastiska singlarna som magnifika Pink Milk släppt i sommar (den senaste, Vill ha dig, så sent som idag), men jag väljer att fokusera på ”Blue Eyes”, som släpptes i juni när 482 MHz låg i dvala. En annan anledning till varför det är lämpligt att fokusera på den låten är för att den tillhör 2021 års absoluta toppskikt. Aldrig förr, aldrig senare, har Pink Milk låtit skörare än på detta av shoegaze, dream pop och hjärtesorg komponerade mästerstycke. Reverben får tillvaron att skaka. Gitarrerna skär genom muren man byggt upp. Melodin krossar dig men bygger upp dig igen. Såhär ska popmusik låta.

Male Tears -”Hit Me

L.A.-baserade Male Tears gör synthpop som om 80-talet aldrig slutade. ”Hit Me” är lika mycket neondränkt noir-drama som klubbbanger, och inspirationen hämtas från EBM likaväl som från Depeche anno Black Celebration och Human League anno Travelogue. Men framförallt är det fantastiskt bra pop.

Recensioner: 2021-05-28

Cole ChaneyMercy (album)

Kentucky verkar vara en utmärkt grogrund för samtida alternativ country. Sturgill Simpson är väl den Kentucky-son som slagit igenom bredast, men även Tyler Childers tillhör genrens främsta. Cole Chaney, som debuterade tidigare under månaden med föreliggande platta, är den senaste i raden av imponerande Kentuckians. Delstaten, vars tyngsta industri genom tiderna nog ändå varit kolindustrin, gränsar till Ohio i norr, Tennessee i söder, Missouri i väst och West Virginia i öst. I delstatens östra delar tornar dessutom Appalacherna upp sig – och det var i de regionerna som bluegrassmusiken föddes. Och den musiken är allestädes närvarande på Mercy.

Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Allra bäst blir det på ”Back to Kentucky”. Där blandar Chaney bluegrass med subtil och nedtonad gospel och mina superlativ räcker inte till. Det är en av årets bästa låtar.

Skivan, sedan, ja, den är en av årets bästa – och Cole Chaney är en artist jag med glädje kommer att följa hädanefter.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Back to Kentucky”

Om ni gillar detta: Benjamin Tod A Heart of Gold is Hard to Find


Robert FinleySharecropper’s Son (album)

Robert Finley, bördig från Louisiana och född 1954, har älskat musik hela sitt liv. Han uppträdde som glad amatör på gatorna och som ledare för gospelgruppen Brother Finley and the Gospel Sisters, även det på amatörnivå. Professionell blev han först när han 2015, 61 år gammal, upptäcktes av frivilligorganisationen Music Maker Relief Foundation, när han spelade på en gata någonstans i Arkansas. Debutalbumet gavs ut året därpå, en uppföljare kom 2017 (ett samarbete med Black Keys-frontaren Dan Auerbach) och nu är ett tredje album här (även det ett samarbete med Auerbach).

Albumtiteln gör gällande att det är en självbiografisk platta. En ”sharecropper” är ett slags arrendator och i USA blev sharecropping vida spritt efter att slaveriet avskaffades. Landägaren lät hyra ut en bit mark åt fattiga (ofta svarta) lantbrukare och lät dem bruka jorden. Vid skördetiden hade landägaren sedan rätt till en andel av det som lantbrukaren odlat. Ofta en betydligt större andel än det som lantbrukaren själv fick lov att behålla. Robert Finleys föräldrar arbetade som sharecroppers i Louisiana och denna bakgrund – myllan, slitet och svetten – genomsyrar hela albumet.

Finley ramar in sina lysande och från botten av sitt hjärta skrivna berättelser om förlorad kärlek, tro, upprättelse och rötter med träskblues, Memphis-soul och rent fantastisk gospel. Och även om Finleys bakgrund är allt annat än sockersöt och texterna speglar detta (med åldern har han också blivit blind, på grund av starr), blir det aldrig någonsin självömkande, utan endast tröstande och hoppfullt. Robert Finley är värdighet personifierad och möter djävulskap och trassel med rak rygg och kärlek och glöd i hjärtat. I titelspåret, som också är en uppenbar höjdpunkt, sjunger Finley om sitt liv på åkrarna: ”It was hard, but it was fair”. En annan höjdpunkt är avslutande gospelnumret ”All My Hope”, vars text otroligt nog ska ha improviserats fram i sångbåset. Med makalös stämma sjunger Finley: Strange things could happen in a man’s life/To bring him to his knees/God knows I’ve been there more than a time or two/But no matter what was my situation/See I know, I know just who brought me through. Robert Finley hittade sin styrka, sitt hopp, och med den här plattan skänker han styrka och hopp till vi andra som också hankar oss fram i tillvaron.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”All My Hope”, ”Sharecropper’s Son”

Om ni gillar detta: Blind Boys of Alabama Almost Home


Everett ParkerOutbound Travelin’ Crazies (album)

Inleder med ett sidospår: Daniel Börjesson, mannen bakom pseudonymen Everett Parker, verkar precis som undertecknad ha sitt ursprung i regnets huvudstad tillika tristessens epicentrum Borås. Numera tycks han husera i skogarna kring Norberg. Jag förstår honom – jag har ju själv flytt. Idag släpptes hans andra fullängdare.

Precis som på debuten Irrevocably Human från 2013 är Börjesson på nya plattan Outbound Travelin’ Crazies trogen sin americana, men han skickar även in lite nya ljud och uttryck. Plattans tre första låtar ger en fingervisning om hur Thåström hade låtit om han börjat spela americana uppbackad av 16 Horsepower. Resultatet blir väl inte fullt så magiskt, men ändå väl godkänt. Börjesson har rösten, anslaget och stämningen för att ro hem det. Sedan tappar skivan snabbt både styrfart och fokus. ”Creature” var säkert rolig att spela in, men det rätt köttiga jammandet blir snabbt tröttsamt att lyssna på. ”The Comment Section” är en fånig liten låt om kommentarsfält på nätet. Jag håller med Börjesson om att kommentarsfält ofta är botten (vem utom trollen gör inte det?), men behöver vi en låt om det? ”Oh, Captain” är visserligen en fin visa, men känns lite malplacerad i sammanhanget, och Tom Waits-pastischen ”The Root to All Evil” känns som en axelryckning. Börjesson återtar dock kontrollen över plattan på sista spåret – den mycket starka ”Dead Broken Dreams” – en intim, brusig och kärv ballad, med snygg tremologitarr, och återigen med thåströmsk känsla – men det är lite sent i matchen.

Det har gått åtta år sedan förra plattan. Börjesson borde på den tiden ha fått ihop ett mer renodlat och välskrivet album än så här. På hälften av skivans låtar snuddar han ju vid storhet.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Fires in the Night

Om ni gillar det här: 16 Horsepower – Sackcloth – N – Ashes


No Suits in MiamiBuffy (singel)

Jag har skrivit om No Suits in Miami sedan debutalbumet för två år sedan. Jag har alltid hyllat dem. Och…ja, nu gör jag det igen. Därför att NSiM har gjort det igen. De är Sveriges bästa popband, totalt oförmögna att skriva annat än jättebra låtar, med ett, vad det verkar, ändlöst flöde av fantastiska och molliga popmelodier att förse oss med. Visst, de återuppfinner inte hjulet, det låter fortfarande Field Mice och Brighter, med en gnutta pop-Cure som körsbäret på toppen, men det är ju precis vad man vill. ”Buffy” är precis vad vemodig indiepop ska vara. Och NSiM fortsätter att finslipa och fullända sitt uttryck.


Corduroy – ”NLMN” (singel)

Ett annat suveränt svenskt band är shoegazebandet Corduroy. Nya singeln ”NLMN” är ännu ett drömskt, sexigt och atmosfäriskt exempel på att Corduroy har något väldigt stort på gång. När kommer albumet?!

Recensioner: 2021-05-07

Chivvy Chivvy

Efter att ha släppt några av indie-Sveriges allra bästa singlar det senaste året är Göteborgstrion Chivvy äntligen här med sitt debutalbum. Den som är rädd att singlarna kanske endast var lyckoträffar kan lugnt andas ut. Chivvy hanterar långformatet ypperligt.

Plattan, precis som singlarna ”Deeper Blue”, ”Red Water” och ”In Control”, blandar malande shoegaze med glimrande dreampop och en svärta som hämtad från den gothigaste postpunken (tänk moderna mästare som Lebanon Hanover eller Tempers). Chivvys mollstämda toner rör sig mellan rosa skymning, beckmörk natt och bister gryning. Det är romantiskt, men med en grym närhet till både tragik och förlust. Men här finns också popkänsla, om än återhållen sådan. Bäst hörs det i fantastiska utanförskapshymnen ”Smile”.

Chivvy har hittat sin formel av ringande gitarrer, dov bas och eterisk sång, och ska jag klaga på något är det väl att de ogärna lämnar den. Stundtals är det svårt att hålla isär låtarna och jag hade önskat en gnutta mer variation för dynamikens skull. Men med det sagt är detta fortfarande ett jättestarkt debutalbum från ett band som bevisat att de är ett av Sveriges allra bästa i sin genre.

Släpps idag via Novoton.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Smile”, ”Deeper Blue”

Om ni gillar detta: lyssna på allt med makalösa svenska bandet Nattskärran.


Driften – Driften

Svenska indieveteranen Jenny Wilson och hennes partner Christian Ekwall har gjort gemensam sak. Tillsammans har de bildat duon Driften. Den självbetitlade debuten är ett två spår och 43 minuter långt ambient konceptalbum med, enligt pressreleasen, erotiska förtecken. De varvar tung elektronik och samplade ljud och röster med en förtätad skräckstämning. Det är musik att förlora sig i och hypnotiseras av. Musik som ett varmt, inbjudande svart hål. Musik att förfäras – och förföras – av. Men framförallt är det fantastiskt bra – av just de anledningarna.

Pretentiöst, kanske vissa (plebejer) fnyser. Själv lyfter jag alltid på hatten åt alla pretentioner som kan backas upp. Och backar upp sina eventuella pretentioner, det gör Wilson och Ekwall. Och i dessa tider av ändlösa singel- och EP-släpp och mer eller mindre uttalade krav på omedelbar tillfredsställelse är det fantastiskt med artister som vågar utmana – sig själva, branschen och lyssnarna. Driften kanske inte vinner grammisar eller hamnar på någon vidrig Spotify-innelista, men de har skapat något som, tack vare sin egenart och allergi mot trender, garanterat kommer bestå under lång tid.

Driften släpps idag via Gold Medal Recordings.

Betyg: 9/10

Bästa låt: går inte att säga, plattan är så mycket helhetsupplevelse som det är möjligt.

Om ni gillar detta: GrouperGrid of Points