44 år utan Elvis Presley – 482 MHz presenterar hans 30 mest underskattade låtar

Elvis Presley (8 januari 1935 – 16 augusti 1977) är tidernas mest underskattade artist. Nu tänker ni förstås att jag är galen – hur kan någon med de enorma framgångar som Elvis haft vara underskattad? – men ni tar miste. I mångas ögon är Elvis antingen en relik från 50-talet, en efter sin död överexponerad galjonsfigur för det grällaste och det mest kitschiga med USA och amerikansk kultur, likt James Dean och Marilyn Monroe också blivit, eller en ”tjockis” i vit jumpsuit sjungande ballader i Las Vegas under 70-talet. Påstått musikintresserade hävdar slentrianmässigt att han dog rent konstnärligt efter att han muckat från det militära 1960 och bara i undantagsfall vaknade till liv efter det. Låtarna han förknippas med och som lyfts fram för att illustrera vem han var är alltid desamma. ”Jailhouse Rock”, ”Burning Love”, ”Suspicious Minds”. ”Heartbreak Hotel”, ”In the Ghetto” och ”Love Me Tender”. Med flera, med flera.

Poängen med det här inlägget är att dels lyfta fram att Elvis Presley var så ofantligt mycket mer än sina mest sönderspelade hits, och dels att lyfta fram bredden och djupet han besatt som artist och uttolkare av amerikansk roots-musik – musik som rock’n’roll (en genre han i mångt och mycket, om än inte till 100 procent, faktiskt skapade – även om det är oerhört populärt och ”edgy” att hävda motsatsen), blues, country och gospel – och att han var så mycket mer än de nidbilder och karikatyrer som skapats av honom sedan hans död den 16 augusti 1977.

Själv är jag uppvuxen med Elvis. Min mor dyrkar honom, fadern jag aldrig kände gjorde (gör?) det samma. Jag fick Elvis rakt in i generna, i bröstmjölken och i luften jag andades. Han har således alltid varit en av de största i min bok, men med åren har han och hans betydelse för mig bara vuxit. Idag vill jag hävda att ingen berör mig mer eller djupare än Elvis. I mitt hem syns han överallt. Han är en lyckoamulett och ett elixir, en terapeut och en guru att vända sig till när livet kör ihop sig (och Gud vet att livet ofta kör ihop sig).

Det är min förbannade plikt som musikskribent och Elvis-nörd att lyfta fram och hylla honom så fort tillfälle ges. Idag, på dagen 44 år sedan han dog, är ett sådant tillfälle. Därför ger jag er här hans tio mest underskattade låtar från 50-, 60- och 70-talet – komplett med kommentarer och annan information. Och en spellista med alla 30 låtarna hittar ni längst ner. Varsågoda.


50-talet – Casual-fansens favoriserade årtionde nummer ett och årtiondet då Elvis kommersiella framgångar var som allra störst. Också årtiondet då han skapade ett helt nytt uttryck och gav oss rocken, vilket i sig format populärmusiken så som vi känner till den. Elvis gjorde inte många fel under 50-talet, men trots det finns det gott om underskattade och förbisedda låtar att lyfta fram. Här är tio av dem.

10. ”Blue Moon of Kentucky

År: 1954

Först släppt på: ”That’s All Right”-singeln

Bill Monroes sorgsna bluegrass-vals blev i Elvis, Scotty Moores och Bill Blacks händer en uppsluppen hillbilly-rökare. Ett tidigt, och utmärkt, exempel på Elvis fingertoppskänsla som producent och arrangör.

9. ”Shake, Rattle and Roll

År: 1956

Först släppt på: ”Shake Rattle and Roll”-singeln

– 50-talets kvinnosyn genomsyrar texten (skriven av Big Joe Turner), men detta är ett stycke oemotståndlig rockhistoria med ett driv och en rå energi som gör att man glömmer allt sånt. Lyssna på Scotty Moores elgitarr!

8. ”Long Tall Sally

År: 1956

Först släppt på: Elvis

Little Richard i all ära – en fantastisk artist vars inflytande sträcker sig över alla möjliga gränser – men Elvis ger honom en god match här. Jag vill särskilt lyfta fram Elvis sånginsats. Richard sjunger i originalversionen visserligen med en råhet, men det blir också gärna lite teatralt, vilket låten inte tjänar på. Elvis satsar istället allt på råhet och har sällan låtit lika ”bad ass” som här.

7. ”Ready Teddy

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Ännu en Little Richard-cover, ännu ett stycke blodigt rå, tidig rock. Här är det svårare att säga vem som gjorde den bäst, men alldeles oavsett är det en sagolik låt, fullt kapabel att lyfta en ur den djupaste och svartaste av depressioner.

6. ”First in Line

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Sekunder in och man kan aldrig ta miste på vilket årtionde den här låten spelades in. Ekot gör allt. Ekot känns lika femtiotal som brylkräm, vida kjolar och James Dean. Ekot och den oemotståndliga doo-wop-melodin som låten vilar på. Lägg därtill en trånande och kärlekssjuk Elvis och du har ”First In Line” – en femtiotalsballad ljusår bättre än till exempel sönderspelade ”Love Me Tender”.

5. ”Lawdy, Miss Clawdy

År: 1956

Först släppt på: Elvis Presley (EP)

Lloyd Prices original är en enastående och faktiskt rätt upprymd R&B-dänga, men när Elvis lägger vantarna på den 1956 blir det brännande blues av det hela, knappast sorgsen, men ändå långtifrån Prices obryddhet. Vilken man föredrar är förstås högst subjektivt, men Elvis version från The 68 Comeback Special gör det i alla fall lättare för undertecknad att välja.

4. ”Baby, Let’s Play House

År: 1955

Först släppt på: Baby, Let’s Play House-singeln

– Återigen, taskig kvinnosyn från textförfattaren (Arthur Gunter), men återigen tar den magnifika musiken all uppmärksamhet i slutändan. Tala om samspelt gäng! Elvis tuggande kompgitarr, Scotty Moores sylvassa sologitarr, Bill Blacks virtuosa basspel. Detta är rockabilly när det är som bäst. Fortfarande blåkopian för hur genren ska låta.

3. ”Tryin’ to Get You

År: 1956

Först släppt på: ”Tryin’ to Get to You”-singeln

– Mer brännande blues, mer fantastisk gitarr från Scotty Moore, mer från-botten-av-hjärtat-sång från Elvis.

2. ”I Was the One

År: 1956

Först släppt på: ”Heartbreak Hotel”-singeln

– Snackar man förbisedda och underskattade Elvis-låtar måste man naturligtvis nämna den här knäckande balladen från januari 1956. En doo-wop-doftande historia om förlorad kärlek, och bland de tidigaste exemplen på den stora sångaren Elvis. Enastående sånginsats från 21-åringen. Och rösten skulle ju bara bli bättre och bättre…

1. ”Mystery Train

År: 1955

Först släppt på: ”Mystery Train”-singeln

– Junior Parkers version är en elektrisk blues, medan Elvis och the Blue Moon Boys (Scotty & Bill) gör den till en tidlös rockabilly-standard. Tågrytmen i Scottys gitarr är värd varje krona, Elvis omöjligt coola sång likaså. Han låter kåt, uppgiven, kaxig och lycklig – allt på samma gång och aldrig ansträngd. Låten hamnade på 77:e plats på musiktidningen Rolling Stones lista över tidernas 500 bästa låtar år 2003, så på ett sätt är det fel att kalla den underskattad. Samtidigt hamnar den ständigt i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika låtar som ”Hound Dog”, ”Don’t Be Cruel” och ”All Shook Up”. Fantastiska låtar, men som i sanningens namn hamnat i vägen för starkare och intressantare låtar, där Mystery Train är det kanske tydligast lysande exemplet.


60-talet – ett årtionde som i Elvis fall präglades av ett plågsamt filmkontrakt på femtielva för det mesta usla om än kommersiellt framgångsrika filmer, med till stor del lika usla soundtracks. På grund av filmerna och dess soundtracks fick Elvis se sig omsprungen av nyare talanger som Bob Dylan och The Beatles – artister som hade Elvis att tacka för allt. Men 60-talet var också ett årtionde där Elvis spelade in mängder med stark pop, country och soul och trots allt även rönte ett antal riktigt stora listframgångar. 1968, när filmkontraktet så gott som var uppfyllt, gjorde han ju även comeback inför en livepublik med den omåttligt framgångsrika och numera legendariska tv-showen ”Singer Presents…Elvis” (mer känd som The 68 Comeback Special), och året därpå släppte han sin mest kritikerrosade skiva, From Elvis in Memphis. Och precis som övriga årtionden bjuder 60-talet även på mängder av underskattade och förbisedda pärlor. Som dessa, till exempel.

10. ”Gentle on My Mind

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– När Elvis spelade in den här fantastiska folk-låten 1969 hade den redan varit en hit för Glen Campbell, Dean Martin och Patti Page – bara under 1968. Elvis hade dock aldrig för avsikt att skapa ännu en hitversion av låten, utan ville ha med den eftersom den mer än väl passade in på den rootsiga och country-souliga plattan han spelade in med Chip Moman och hans mannar under de legendariska sessionerna i American-studion i Memphis. Comeback-plattan From Elvis in Memphis klassas idag som Elvis allra bästa studioalbum och ”Gentle on My Mind” finns med där, gömd som spår två på sida två, som en viktig del av plattans stomme och som ett guldkorn för uppmärksamma fans att upptäcka.

9. ”Indescribably Blue

År: 1967

Först släppt på: ”Indescribably Blue”-singeln

– Bottenlös förtvivlan, självbedrägeri och en sångare som, bättre än någon annan som existerat på detta jordklot, kan förmedla detta. Och detta ett år innan han gör ”comeback”, detta under ännu ett år nedtyngt av dåliga filmer och ännu sämre soundtrack-låtar. Hatten av.

8. ”I’ll Hold You in My Heart (Till I Can Hold You In My Arms)

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– Här hör man en sångare som trivs – med sig själv, sitt band, låten och texten. Han leker med låten, glider igenom den, stannar upp och börjar om, pressar sin röst och vräker ut sin själ. Detta är soul, detta är blues, av allra yppersta klass. Helt utan pretentioner, allt är bara rå känsla och glöd.

7. ”Something Blue

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

Texten anspelar på den gamla brittiska – och numera främst kanske amerikanska – ramsan Something old/something new,/something borrowed,/something blue, som går ut på att bruden på bröllopet ska bära något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Elvis har i texten haft ihop det med kvinnan som texten handlar om och som nu ska gifta sig med hans vän(!). Hjärtesorgen är ett faktum, och han besjunger situationen och refererar till den gamla ramsan: Something old, the vows we made/Something new, the price I paid/Something borrowed, love was tried but not true/Now my life is something blue. Det är sentimentalt så det förslår, men melodin är magnifik och det hela känns så väldigt uppriktigt och genuint att det är fullständigt omöjligt att värja sig.

6. ”That’s Someone You Never Forget

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

– Avskalad och spöklik. Så kan man bäst beskriva den här kriminellt förbisedda balladen, från en period som präglades av dåliga soundtracks. Elvis skrev den ihop med vännen Red West. Total förlust låg väl aldrig långt borta att sjunga om för Elvis, men detta är i sanning en av de mest underskattade låtarna på ämnet. Den sägs handla om Elvis mor, som gick bort 1958. De båda stod varandra mycket nära, vilket kan förklara Elvis otroliga närvaro i låten.

5. ”Fame and Fortune

År: 1960

Först släppt på: ”Stuck On You”-singeln

– Elvis första singel sedan han muckat från det militära i början av 1960 var ”Stuck On You”, vars b-sida fullständigt pulvriserar den lättsamma, lite flamsiga a-sidan. ”Fame and Fortune” är en doo-wop-doftande ballad med en sångmelodi och sånginsats från himlen sänt. En av många låtar från det tidiga 60-talet där Elvis visar att han under militärtjänstgöringen snarare än tappat sin förmåga istället utvecklats till att bli en bättre sångare än någonsin tidigare. Också en av många låtar jag önskar att 70-tals-Elvis hade spelat live.

4. ”Love Letters

År: 1966

Först släppt på: Love Letters-singeln

– Skrevs ursprungligen 1945 till filmen med samma namn. Spelades också in 1962 av Ketty Lester, men i vanlig ordning sopar Elvis mattan med alla föregångare och gör låten till helt och hållet sin egen. En enkel och sentimental ballad om längtan, med en sångmelodi som utan omvägar borrar sig rakt in i hjärtat. Låten spelades också in i en alternativ, något countryfierad, version 1970. Jag kan inte ärligt säga vilken av dessa jag egentligen föredrar, men 60-tals-versionen är vulgärt förbisedd och hade förtjänat samma hitstatus som, säg, ”Are You Lonesome Tonight?” – en annan ballad från samma årtionde som blev ofantligt mycket mer framgångsrik, men som i min mening inte alls var lika bra.

3. ”The Girl of My Best Friend

År: 1960

Först släppt på: Elvis is Back!

– En poplåt som tål hur många genomlyssningar som helst utan att tappa sin attraktionsförmåga – mycket tack vare den oemotståndliga melodin, Elvis subtila men passionerade sånginsats och låtens perfekta poplängd (runt 2:30). Den kanske största höjdpunkten på Elvis första album efter att ha muckat från det militära i början av 1960.

2. ”I’ll Remember You

År: 1966

Först släppt på: Spinout

– Ett atmosfäriskt stycke om längtan och saknad, och hopp om återförening. För fyra år sedan, när det var 40 år sedan Elvis gick bort, satte jag ihop en lista över Elvis 40 bästa låtar och kallade den här låten för Elvis vackraste kärleksballad. Kanske stämmer det. För jag vet inte om det finns så många andra som vrider om hjärtat som den här gör eller får mig att längta efter något – en tid, en plats eller människor – något svunnet – som kanske inte ens existerat.

1. ”Stay Away

År: 1968

Först släppt på: ”US Male”-singeln

– Naturromantik. Sentimentalitet. Hemlängtan. Den uråldriga och djupt vemodiga engelska folkballaden ”Greensleeves” får här nytt liv och ny text (signerad Sid Tepper och Roy Bennett) och blir till Elvis kanske allra mest underskattade och mest förbisedda inspelning överhuvudtaget, där melankolisk popperfektion och en sånginsats man rimligtvis bara borde kunna fantisera om förverkligas. Låten spelades under förtexterna till filmen Stay Away, Joe, släpptes som b-sida till ”US Male”, och glömdes sedan i stort sett bort. Under 90- och 00-talen inkluderades den på några CD-samlingar, men än idag är det bara de allra mest inbitna Elvis-fansen som överhuvudtaget känner till den. Och jag kan knappt komma på ett värre brott mot populärmusiken än det. Lyssna, njut och tacka mig sedan.


70-talet – På 70-talet hade Elvis lagt ner att försöka vara cool, hipp eller trendig. Istället satsade han allt på att göra musik som talade till honom och först och främst sa något om honom själv som person. Det blev således mycket gospel, country och ballader, och enligt mig är det genom musiken från 1970-77 man kommer Elvis som allra närmast. Här finns ett djup och en känslomässig komplexitet man generellt inte hittar i musiken från 50- eller 60-talet. 70-talet var en tuff tid för Elvis – hälsan sviktade, skivförsäljningen gick inte riktigt lika bra som förut, Priscilla lämnade honom, Linda Thompson lämnade honom, osv – och det hörs i musiken. Det är också Elvis mest underskattade årtionde – de flesta avfärdar hans 70-tal på grund av redan nämnda viktproblem och jumpsuits – vilket gör att i stort sett allt han spelade in under de åren kan klassas som underskattat, vilket i sin tur gjorde urvalet svårt att få till. Men till slut gick det hyggligt.

10. ”Early Mornin’ Rain

År: 1972

Först släppt på: Elvis Now

– Steget från rock’n’roll och country till singer-songwriter-folk är inte långt, och Elvis visar med lätt hand på denna Gordon Lightfoot-via Peter, Paul and Mary-hit att han även står sig som en sjujäkla folksångare. Elvis tolkning är varm, subtil och vemodig – och borde vara given när man sammanfattar Elvis sista årtionde, men tyvärr glöms den oftast bort.

9. ”Love Me, Love the Life I Lead

År: 1973

Först släppt på: Elvis (mer känd bland fans som ”The Fool Album” på grund av att plattans enda singel är låten ”Fool” och för att det 1956 redan hade släppts en platta med titeln ”Elvis”)

– Oslipad, men en fantastisk och storslagen ballad sprängfylld av känslor. Elvis tjongade ur sig såna här låtar och sånginsatser närmast på löpande band under 70-talet, och för det mesta blev det fruktansvärt rörande och inspirerat. Detta är definitivt en dold klenod.

8. ”We Can Make the Morning

År: 1972

Först släppt på: ”Until It’s Time For You to Go”-singeln

– Ännu en mäktig ballad, men som tangerar den gospelmusik Elvis brann för – både vad gäller arrangemang och budskap. Alla vet vi att Elvis var en sanslöst begåvad sångare, men vissa låtar får en att nästan tappa fattningen – hur kan man sjunga så här bra? – ”We Can Make the Morning” är en sådan låt.

7. ”How the Web Was Woven

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Förutom ännu en makalös sånginsats är det värmen som genomsyrar låten, den starka melodin, och crescendot i refrängen som gör detta till ett riktigt stort nummer. En av otaliga fullträffar Elvis spelade in under vad som kallas ”The Nashville Marathon” – en knapp vecka i juni 1970 då Elvis och bandet, allihop i sagolik form, spelade in över 30 låtar i RCA:s studio i Nashville.

6. ”Pieces of My Life

År: 1975

Först släppt på: Today

– Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad som han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. 

5. ”If That Isn’t Love

År: 1974

Först släppt på: Good Times

– Som jag nämnde tidigare var gospelmusiken den musik som Elvis tyckte allra mest om. Det var den musiken han växte upp med och musiken han vände sig till när livet på något vis krisade. Han släppte totalt tre gospelalbum, och flera gospellåtar hamnade även på andra skivor. En av de mest drabbande är ”If That Isn’t Love”, inspelad i Stax-studion i Memphis i december 1973. Elvis närvaro är total när han sjunger om Jesu liv och gärning, och man lyssnar uppmärksammat, suger åt sig varje ord och växer som människa.

4. ”Promised Land

År: 1974

Först släppt på: ”Promised Land”-singeln

– Det bästa exemplet att plocka fram när någon säger att Elvis under 70-talet helt hade tappat förmågan att lira rock. Här blåser han skallen av Chuck Berrys beskedliga gamla klassiker, och han låter obrydd, tänd och inspirerad. ”Oh, get on it!”

3. ”Just Pretend

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Storslagen, utan att tappa ett uns intimitet eller värme. Spelades in under Nashville-maratonet i juni 1970 och tillhör definitivt en av höjdpunkterna. Spelades live några gånger i början av 70-talet och sedan igen i december 1975, men borde varit en stapelvara under alla hans turnéer, för det är en riktig showstopper.

2. ”Where Did They Go, Lord?

År: 1971

Först släppt på: ”Rags to Riches”-singeln

– Hur ett emotionellt omskakande och sångmässigt häpnadsväckande mästerstycke som detta göms undan på en b-sida – dessutom på en singel som nog ingen trodde skulle välta skivaffärerna – och sedan inte släpps på en fullängdare förrän efter Elvis död är för mig helt obegripligt. Den var knappast en potentiell, kommersiell hit, men dess uppenbara och vansinnigt starka kvaliteter borde ha gjort den given som albumspår – och live hade den vält arenorna. Bortsett från Elvis fantastiska sånginsats vill jag även lyfta fram Eddie Hintons skriande, förtvivlade gitarr och Jerry Carrigans tunga, emfatiska trummor. En helt igenom fantastisk komposition.

1. ”An American Trilogy

År: 1972

Först släppt på: An American Trilogy-singeln

– Egentligen borde väl en allmänt omhuldad och flitigt återutgiven låt som denna – och som dessutom spelades live kontinuerligt under många turnéer – strykas från en lista över de mest underskattade låtarna, men jag kan inte annat än att ta med den. För någon listframgång blev den inte (peakade på plats 66 på Billboard Hot 100) och precis som övriga på de listor jag presenterar här idag hamnar den ständigt i skuggan av sönderspelade låtar som ”Burning Love”, ”Hound Dog”, ”Suspicious Minds” och ”In the Ghetto”, med flera.

”Trilogy” är på många sätt en typisk 70-tals-ballad för Elvis – storslagen, emotionellt omvälvande och med en sånginsats alla andra sångare på sin höjd kan drömma om – men samtidigt sticker den ut. Som titeln antyder består den av tre olika låtar – sydstatshymnen ”Dixie”, nordstatsditon ”Battle Hymn of the Republic” samt ”All My Trials”, en spiritual främst förknippad med slaveriet. Låten sätter fingret på USA:s historiska splittringar och uttrycker samtidigt hopp om försoning. Sydstatspojken Elvis Presley, uppvuxen under extremt fattiga förhållanden i Tupelo, MS och Memphis, TN, bland både svarta och vita, full av beundran och kärlek för både vit och svart gospel, country och blues, och som i vuxen ålder nådde extrema framgångar som uttolkare av dessa musikstilar, i både nord- och sydstaterna, och i resten av världen, bland svarta och vita och alla övriga, bland äldre generationer och yngre, förstod textens budskap bättre och på ett mer personligt plan än de flesta andra. Hans framgångar var dessutom av den magnituden att de sakta men säkert tog knäcken på honom. Elvis var ju först med den här sortens kändisskap och framgångar. Det fanns ingen blåkopia, ingenting att referera bakåt till. Han kunde tidigt in i karriären inte längre vistas ute som en vanlig människa utan att riskera att skapa kalabalik och hysteri, och isolerade sig därmed. För att orka med livet som tidernas mest framgångsrika artist hemföll han dessutom åt receptbelagda mediciner och dålig kosthållning, och hälsan försämrades under 70-talet. Så när han sjunger just sista versen, den från ”All My Trials”, tror man honom ännu lite extra.

So hush little baby
Don’t you cry
You know your daddy’s bound to die
But all my trials, Lord will soon be over


Nu återstår ingenting annat än att säga tack och adjö för den här gången, sätta igång spellistan nedan och ägna Elvis ännu en tanke.

På återseende!

Recensioner 2021-08-13 – SINGELUPPLAGA

Kaelan Mikla – ”Stormurinn

– Isländska goth- och cold wave-bandet Kaelan Mikla är tillbaka med tredje singeln för i år – och fan om det inte är den bästa av de tre. Här är soundet luftigare och melodiöst. Låten har en popkänsla man annars hittar hos keyboardisten Solveig Matthildurs utmärkta soloalster. Detta lite nya grepp för bandet passar utmärkt och de går från klarhet till klarhet. Kommande album lär bli ett av höstens mest mörkskimrande – och bästa – släpp.

Pink Turns Blue – ”You Still Mean Too Much to Me

– Legendariska Berlin-goterna i Pink Turns Blue har inte varit så här heta på över 30 år. Soundet de ”slog igenom” med (de slog aldrig igenom brett utan var och har förblivit ett nischband) har de senaste, säg, 5-10 åren varit glödhett. Rimligt, då, att de försöker smida medan järnet är varmt. Men att materialet skulle bli så bra som det varit på de senaste singlarna var det nog ingen som tog för givet. Breakup-låten ” You Still Mean Too Much to Me” är deras senaste singel från kommande plattan Tainted. Med ett arrangemang som lyckas med bedriften att vara både stramt och emotionellt laddat förmedlar de mer än väl känslan av en ödeläggande skilsmässa. Pop och postpunk i en drömsk allians.

Billy Idol – ”Bitter Taste

Det är alltid med spänning och nervositet man tar sig nytt material från barndomshjältar. Särskilt barndomshjältar som Billy Idol, som inte släppt ett helgjutet album på 35 år (vansinnigt underskattade och förbisedda Whiplash Smile). Sedan 1986 har det inte blivit mer än fyra album, några liveskivor, några ströspår, en remixplatta, ett julalbum och ett antal greatest hits. Albumen har varit alltifrån ganska bra (Charmed Life), katastrofala (Cyberpunk) samt rejäla besvikelser (Devil’s Playground och Kings and Queens of the Underground). Jag brukar som bekant inte vurma för EP-formatet, men när det tillkännagavs att det är just en fyraspårs-EP som Billy ska släppa om en månad blev jag lycklig. Han skriver inte längre låtar som han gjorde på 80-talet, och det behöver han ju inte för han har inget att bevisa, så en EP är nog alldeles lagom, tänkte jag. En lyssning på första smakprovet från kommande The Roadside EP och jag kände mig trygg i min analys.

”Bitter Taste” är inget försök till att återuppliva hårdingen med pumpande näve och läderställ från 80-talets mitt. Men det är heller inget desperat försök till att låta modern (den hemska remix-plattan Revitalized från härom året rensade ut de tendenserna ur systemet, hoppas jag). Nej, ”Bitter Taste” är tidlös. Arrangemanget andas och produktionen är atmosfärisk – i fokus ligger en akustisk gitarr och ett piano och i bakgrunden skriar en elgitarr, och Billy sjunger alltjämt fantastiskt bra. Och trots att texten inte är utan några corny formuleringar är den ljusår bättre än de många pekoralen på förra studioalbumet. Inspirationen har hämtats från den motorcykelolycka som nästan tog hans liv 1990 och är ett utmärkt exempel på varför textförfattare gör bäst i att släppa på poserna och fokusera på att skriva om sig och sitt.

Nu ser jag mycket fram emot att höra resten av EP:n!

Pink Milk”Blue Eyes (River of Glass)”

Jag hade kunnat fokusera på vilken som helst av de fantastiska singlarna som magnifika Pink Milk släppt i sommar (den senaste, Vill ha dig, så sent som idag), men jag väljer att fokusera på ”Blue Eyes”, som släpptes i juni när 482 MHz låg i dvala. En annan anledning till varför det är lämpligt att fokusera på den låten är för att den tillhör 2021 års absoluta toppskikt. Aldrig förr, aldrig senare, har Pink Milk låtit skörare än på detta av shoegaze, dream pop och hjärtesorg komponerade mästerstycke. Reverben får tillvaron att skaka. Gitarrerna skär genom muren man byggt upp. Melodin krossar dig men bygger upp dig igen. Såhär ska popmusik låta.

Male Tears -”Hit Me

L.A.-baserade Male Tears gör synthpop som om 80-talet aldrig slutade. ”Hit Me” är lika mycket neondränkt noir-drama som klubbbanger, och inspirationen hämtas från EBM likaväl som från Depeche anno Black Celebration och Human League anno Travelogue. Men framförallt är det fantastiskt bra pop.

Alla hjärtans dag 2021

Alla hjärtans dag är här igen. En i första hand kommersiell högtid, men också en som zoomar in på bland det viktigaste och mest drabbande vi överhuvudtaget råkar ut för här i livet, nämligen kärleken. Och oavsett om du lever lycklig ihop med någon du älskar och som älskar dig, eller lever ensam och bittert ångrande alla snedsteg du tagit och som gjort att du hamnat där du hamnat, finns det musik att ta till. Nedan följer två spellistor, en med huvudet bland molnen, en djupt i dyn, som illustrerar, gestaltar och ramar in just detta. Välj den som passar. Varje låt är dessutom kommenterad. Varsågoda.


Imperiet – ”Kom kom

En av Thåströms första kärlekslåtar är också en av hans innerligaste. Visst, texten är rätt pajig, men det går inte att ta miste på, eller värja sig från, den uppriktiga känslan.

The National – ”Slow Show

När allt omkring en ter sig falskt. Allt utom…det där.

Ramones – ”She’s the One

Lika mycket en fantastisk punkdänga (med enorm popkänsla) som bedårande kärleksförklaring. Ramones var äkta romantiker, men sällan lät det så sprudlande okomplicerat som här.

The Smiths – ”Hand in Glove

Morrisseys enda lyckliga kärlekstext…är väl inte riktigt lycklig. Men lycklig nog för att platsa här. Och en så oemotståndlig hyllning till den sortens kärlek som reser sig högre och mäktigare än allt annat.

The Sound – ”Love is not a Ghost

Adrian Borland var en sann romantiker, med ett stort blödande hjärta. Psykisk sjukdom tog död på honom 1999, men då hade han redan skänkt eftervärlden en lång rad vackra låtar – bland annat den här.

Bright Eyes – ”First Day of My Life

Ibland finns det goda skäl till varför vissa låtar hos vissa band blir större än banden själva. Detta är ett sådant exempel. ”First Day of My Life” är en fantastisk låt på alla punkter, och en låt som i runda slängar alla kan relatera till. Den hjärtekrossande mollmelodin gör inte låten sämre heller, om man säger så. Att detta skulle bli en megahit var alltid en självklarhet.

Bruce Springsteen – ”I Wanna Marry You

Okomplicerat och über-romantiskt från Bossen. Här i en magisk liveversion från 1981.

The Cure – ”Halo

Robert Smith är inte känd för att skriva otvetydigt lyckliga texter om kärlek, men Halo är ett sådant exempel. Låt gå för att melodin är oändligt bitterljuv, men kärleken han sjunger om är lycklig, äkta och något alldeles särskilt.

Elvis Presley – ”Mine

Pianobaserad ballad om att blotta sitt hjärta och ge sitt allt. Enkel och rak, ja, men jösses vad drabbande. Elvis kunde med sin röst förmedla varje känd mänsklig känsla – inte minst kärlek.

Jeff Buckley – ”Everybody Here Wants You

Snudd på soul när Buckley går in i sängkammar-mode och besjunger en kvinna som alla vill ha, men som bara han är rätt man för. Släpptes aldrig under Jeffs livstid på grund av att han aldrig var riktigt nöjd. Next level perfektionism.


Moneybrother – ”Bara ett fån gör så mot sig själv

Förödande pianoballad om att inte kunna släppa taget och om att leva i det förgångna bland minnen som bara gör ont.

Bruce Springsteen – ”Back in Your Arms

Av Bossens alla förkrossande kärlekslåtar finns det ingen som gör en till slarvsylta på samma sätt som denna soulballad från 1995. Alla som sjabblat, sårat, ljugit eller på något annat vis förstört något bra lyssnar på denna på egen risk. Liveversionerna, som i regel drar iväg upp emot 10-15 minuter, rekommenderas också varmt.

Frank Sinatra – ”Let Me Try Again

Det som sades om ”Back in Your Arms” kan lika väl sägas om även denna. Även här står klanten som sjabblat bort allt i centrum, med sitt trasiga hjärta i hand. There’s no sense to life without you/Now all I do is just exist/And think about the chance I’ve missed.

Maria Taylor – ”Broad Daylight

Maria Taylor har en röst man lämnar hus och hem för och här är den till och med varmare och mer inbjudande än normalt, när hon sjunger om något flyktigt, vackert.

Thåström – ”Karenina

Att välja bland Thåströms många fantastiska skildringar av förlust och olycklig kärlek är ett lyxproblem. Jag stannade vid Karenina därför att den inte sällan känns som världens bästa låt. Live 2006 var den kanske också just det.

The Field Mice – ”Indian Ocean

Indiepop-bandet Field Mice har en uppsjö av låtar om kärlekslöshet, men den hjärtskärande bitterljuva och mycket atmosfäriska ”Indian Ocean” är något alldeles särskilt. Här sjunger Robert Wratten till lyssnaren att en dag är det dennes tur att känna kärlek, att allt är inte för alltid kört. Vissa dagar känns Indian Ocean, precis som Karenina, som världens bästa låt. Gitarrpartiet i slutet argumenterar starkt för den saken.

Håkan Hellström – ”Brännö serenad

”Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan.” Säger väl allt? En av Håkans många mästerliga kärlekslåtar från åren 2000-2010.

The Good Life – ”A New Friend

Förr eller senare hittar hon någon annan.

The Cure – ”Apart

Långsamt och obönhörligt mörkt om kärlekens definitiva slut. En av Robert Smiths allra mest pessimistiska låtar, men nog fan är det en av hans vackraste också.

Elvis Presley – ”Pieces of My Life

Ett slags oäkta syskon till nyss avhandlade ”Back in Your Arms” och ”Let Me Try Again”. Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. Att han 1977 gick bort, 42 år ung, gör förstås inte saken bättre.

Johnny Cash – ”I Still Miss Someone

En sångmelodi från Gud Fader själv, och en enkel men ack så perfekt text om omöjligheten i att leva med ett krossat hjärta. Kan mycket väl vara min personliga favorit från JR.

Säkert! – ”Är du fortfarande arg?

Naket och sårigt om att skamset försöka närma sig någon man gjort väldigt illa. En av flera drabbande låtar från vad som i mitt tycke står sig om Annika Norlins bästa platta.

Eldkvarn – ”Miljoner mil bort

Eldkvarns i särklass tyngsta, mörkaste och bästa låt är en ohygglig redogörelse över en smutsig, solkig och oerhört destruktiv kärlek. Till ett ödsligt pianokomp och en fantastiskt atmosfärisk produktion sjunger Plura om otrohet och om hur det känns som att livet är över – och man sitter med andan i halsen från första tonen till sista. Sådan här musik hör inte till vanligheten. Detta är musik som kör över en, obevekligt, och som vare sig du är redo eller ej visar livets bistra andra sida. ”Miljoner mil bort” är ett unikum i Sverige. Bara Joakim Thåström och Pelle Ossler kan skryta med att ha gjort musik lika hänsynslös, om att leva, kämpa och misslyckas som människa, som ”Miljoner mil bort”.

2020 års bästa album

Årets höjdpunkt är här. Äntligen har det blivit dags att nörda ner sig i alla lysande plattor som släppts i år. Men innan dess vill jag lyfta fram några hedersomnämnanden:

ThåströmKlockan 2 på natten, öppet fönster…

– Hade jag inkluderat mer än bara studioalbum på den här listan hade denna mycket väl kommit etta. Nu hamnar den utanför listan, men är likväl en av de skivor som betytt mest för mig det här året. En av två album som jag gav full pott i år. En av tre totalt sett. Det säger en del.


MeiprKolekto

– Albumspår och outtakes från Meiprs tvååriga historia samlade på en cd och på streaming. Mer Meipr på cd, säger jag. Och mer Meipr på Spotify!


TroumVorbei der Tod

– Hamnade alldeles utanför listan – lite på grund av att jag inte ville ha med för mycket dark ambient och skapa obalans. Men denna är lika bra som det mesta i genren på listan. Kolla upp!


A.A. WilliamsForever Blue

– Upptäcktes alldeles för sent. Men med lite mer tid hade den utan vidare platsat. För fans av Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Steve Von Till.


Men nu. Listan. Årets 20 bästa album. Varsågoda.

20. Sole Ett eget rum

– Spretig och väldigt ambitiös, visst, men så är det också en särdeles hungrig debutant vi hör. Och trots spretigheten har Sole någonting alldeles eget – en drömskhet som både är europeisk och lynchsk – som jag inte hör hos någon annan i landet. Och det ska bli mycket roligt att få följa henne.


19. Algiers There Is No Year

– På tredje plattan lyckas Algiers med konststycket att låta både råare och mer melodiska än tidigare, utan att aldrig tappa bort vad som gör dem till dem de är.


18.  I.B. SundströmAntropofagernas rike I & II

– Äckel, skönhet och ett förrädiskt lugn i en sanslöst obehaglig blandning. Årets skräckrock.


17. Christian GabelKoda

– Oavsett vilket uttryck Gabel tar sig för är han en sann mästare på stämningar. I det här fallet: postapokalyps.


16. Morrissey I am not a Dog on a Chain

– Det är ytterst tveksamt om Moz någonsin vinner tillbaka folkets gunst, men alldeles oavsett var vårens comebackplatta en odiskutabel return-to-form efter en rad undermåliga album.


15.  Beyond the GhostEternal Drift

– Monolitisk, kall och omslutande dark ambient. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.


14. I’m KingfisherThe Past Has Begun

– Sju fullängdare in och Thomas Jonsson är intimare, mer drabbande och närmare kärnan. Han må alltjämt låta som ingen annan, men hans uttryck, hans röst och hans texter kan knäcka vem som helst. Detta är hans hittills bästa album.


13. OffermoseStilhedens tårn

– Lika delar Bowies instrumentala Berlin-låtar, lika delar zombiesoundtracks, lika delar dagen efter undergången.


12. Courtney Marie AndrewsOld Flowers

– De sparsmakade countryballaderna som utgör plattan, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Old Flowers är ett förödande album. Fantastiskt sammansatt.


11. KammarheitThronal

– Industriella drones i en gråsvart drömvärld. Pär Boströms första platta som Kammarheit på fem år är ett smärre mästerverk. Kan dessutom också vara årets snyggaste albumomslag.


10. Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Problemet med Lanegans plattor de senaste sex åren har varit att de varit så ojämna. Att en femton spår lång platta på dryga timmen skulle bli hans första helgjutna sedan Blues Funeral (2012) hade jag alltså inte räknat med, men så blev det. Här gör Lanegan knappt några misstag, utan fokuserar på och lyckas med att ro hem ett fokuserat, drabbande och djupt personligt album.


9. Nimh & Rapoon Post-Folk Lore vol. 1

– Veteranerna Nimh och Rapoon varvar tung elektronik, akustiska instrument och samplingar och resultatet blir både melankolisk och ogenomtränglig dark ambient. Bland det bästa och mest imponerande i genren på flera år.


8. Hilary WoodsBirthmarks

– Folk för både de djupaste, svartaste skogarna som för städernas maskinparker och industrilandskap. Kargt, råkallt och väldigt, väldigt bra.


7. Christian KjellvanderAbout Love and Loving Again

– Kjellvander har gjort två av årets bästa plattor. Jag hade lika gärna kunnat sitta här och skriva om Doom Country, som han i våras släppte ihop med Tonbruket, men nu föll lotten på soloalbumet About Love and Loving Again. Lerig, suggestiv americana om kärlek i förfall och kärlek i blom från en mästare som aldrig varit bättre än vad han varit i år.


6. VortexHelioz

– Skönhet, skräck och tyngd när Marcus Stiglegger för femte gången släppte musik som Vortex – och i samma veva gav oss årets bästa dark ambient-album.


5. Einstürzende NeubautenAlles in Allem

– Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat WeddingTempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. De tar plats och suger in en utan vilda gester. Alles in Allem kan mycket väl vara Neubautens allra bästa album.


4. Jason MolinaEight Gates

Eight Gates bör nämnas i samma andetag som äldre Molina-plattor/mästerverk som Let Me Go Let Me Go Let Me GoThe GhostGhost Tropic och Didn’t It RainEight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt. Djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt – Klassiskt Jason Molina, med andra ord. Även i döden är han i en klass för sig.


3. Bohren & Der Club of GorePatchouli Blue

– 25 år sedan debutalbumet visar tyska doom jazz-giganterna inga tecken på att tackla av eller på att inspirationen börjat tryta. Patchouli Blue är snarare ett styrkeprov och Bohrens mest inspirerade platta sedan någon gång på 00-talet.


2. Bruce SpringsteenLetter to You

– Springsteen kompad av ett ”återförenat” E-Street Band sjunger från botten av sitt hjärta om åldrandet, förlust och musikens helande kraft. Inga utflykter, inga konstigheter, bara tvättäkta heartland rock på klassiskt E-Street-vis – och en Bruce Springsteen mer inspirerad, mer fokuserad och hungrig än på mycket länge. Fjolårets soloplatta Western Stars var fantastiskt fin, men det var många år sedan vi fick en så här stark E-Street-platta.


1. Steve Von TillNo Wilderness Deep Enough

– Steve Von Till (till vardags i Neurosis) har inte gjort många misstag på skiva – särskilt inte som soloartist – men aldrig förr har han träffat såhär rätt. Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, till stråkar och varm elektronik, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, där varje spår är perfekt frammejslat, där varje ljud, varje textrad väger blytungt. Att sjunka ner i No Wilderness Deep Enough är att nå katarsis, nå bortom vår hysteriska värld till något renare, mer harmoniskt och helande. Von Till vet mer om tillvarons sanna värden än vi andra, men han låter oss generöst ta del av hans visdom. Tack för det.


Och där har vi det. 2020, detta så innerligt ökända, hatade år, sammanfattat. Fullt fokus på 2021 nu. På återhörande.

2020 års bästa låtar

Dags att på allvar börja sammanfatta året. Först ut en topp 20 över de bästa låtarna. Spellista längst ner. Varsågoda.


20. Bored Man Overboard – ”On the 611

– Bored Man…är ett av det här årets intressantaste debutanter, och ”On the 611” är deras bästa låt. För fans av The National och Thåström.


19. Mark Lanegan – ”Daylight in the Nocturnal House

– Släpig, atmosfärisk blues från en av de som bäst behärskar uttrycket.


18. Napalm Death – ”Bellyful of Salt and Spleen

– Napalm Death gör ju annars rätt påfrestande och sjukt testosteronstinn så kallad grindcore, men på ”Bellyful of Salt and Spleen” gör de mullrande, suggestiv industri som om det vore det självklaraste av allt. Fantastisk låt.


17. Chivvy – ”Red Water

– Alltid roligt att kunna inkludera debutsinglar på såna här listor. Chivvys debutsingel, en lysande avvägning mellan drömsk xx-pop och goth, talade till mig på flera plan. Ett album är på gång och jag ser mycket fram emot det.


16. Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– Liam går från klarhet till klarhet, fortsätter att släppa kvalitetsmusik och comebacken som inleddes 2017 har inte mattats av ett enda smack. Nu är det väl knappast någon kvar som på allvar kan hävda att Noel är den Gallagher-broder som gör intressantast musik?


15. Sally Dige – ”It’s You I’m Thinking Of

– Jag hade hoppats på ett album av Sally Dige vid det här laget, men icke. Tur, då, att ”It’s You…” är så fantastisk som den är. En underbar throwback till 80-talet och band som China Crisis, Wild Swans och a-ha.


14. Kite – ”Tranås/Stenslanda

– Jag har äntligen fattat grejen med Kite. De är tvivelsutan ett av de bästa svenska banden just nu, och ”Tranås/Stenslanda” är bland det allra bästa de gjort. Ett nostalgiskt skimrande och mycket mäktig stycke synthpop av yppersta klass.


13. Rome – ”Kali Yuga über alles

– Romes senaste album The Lone Furrow är ett av hans svagaste, men det är inte utan höjdpunkter. ”Kali Yuga über alles” är en sådan, och en av de tyngsta, mäktigaste låtar Jerome Reuter har skrivit.


12. Wardruna – ”Lyfjaberg

– Jag upptäckte Wardruna när jag tittade på en intervju som Steve von Till gjorde ihop med Einar Selvik. Jag kan inte påstå att jag är något större fan (jag är inte tillräckligt insatt), men det är lätt att respektera någon som Selvik, som stoiskt gör sin egen grej. ”Lyfjaberg” är dessutom en fantastisk låt – ett slags korsning mellan paganism och Thåström när han är på sitt mest monotona, kärva humör. Tungt, dramatiskt, malande.


11. Nattskärran – ”Feel

– Det i särklass bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran. Tilltalas man av bottenlöst vemod, fantastiska melodier och texter som är på allvar ska man lyssna på Nattskärran. Det enda de släppt i år är singeln ”Feel”, men oj vad den lovar gott inför framtiden.


10. Topographies – ”In Your Hands

– Topographies skulle kunna vara det näst bästa bandet jag upptäckt i år. Deras mollstämda postpunk och drömska atmosfärer hugger till i hjärtat – särskilt på makalösa ”In Your Hands”, hämtad från EP:n Not My Loneliness, but Ours.


9. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Solveig Matthildur (keyboardist i isländska Kaelan Mikla) har släppt en rad solosinglar i år, som alla cementerar henne bland det allra bästa inom samtida postpunk. Hennes nostalgiska, romantiska åttiotalifierade tolkning av postpunken känns helt rätt i tiden. ”Politician…” är dessutom hennes bästa låt, hittills.


8. Bright Eyes – ”To Death’s Heart (In Three Parts)

– Ingen hade väl vågat hoppas på att Bright Eyes skulle göra comeback, men i år gjorde de det. Plattan, Down in the Weeds Where the World Once Was, var stark, men ojämn. Bäst är ”To Death’s Heart” – en kolsvart, existentiell grubbelsång på klassiskt Conor-manér.


7. Jason Molina – ”Old Worry

– Även från graven är Jason Molina oantastlig. Postuma plattan Eight Gates kändes förvisso lite demoaktig, men bjöd ändå på precis det man hoppades på. ”Old Worry” – en stilla hymn om intigheten och den fria människan våndor – skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 200 åren.


6. Nick Cave – ”Euthanasia (live at the Alexandra Palace, 2020)

– Förlust. Den typen av förlust ingen människa ska behöva genomlida. En förlust som slår sönder allt i sin väg – inklusive en själv. Men Nick Cave gör makalös konst av den, här i form av en skör, hjärtslitande pianoballad. Cave behandlar samma förlust på plattorna Skeleton Tree och framförallt Ghosteen, men aldrig så drabbande som på tidigare osläppta ”Euthanasia”.


5. Morrissey – ”I Couldn’t Understand Why People Laughed

– Några av de allra bästa och mest drabbande låtarna Morrissey släppt de senaste, säg, tio åren har inte funnits på några studioalbum, inte heller som b-sidor på några singlar eller bonusspår på album. Nej, de har istället givits ut gratis på YouTube. Vansinnigt och omdömeslöst, ja, men också otroligt generöst. Två stycken släpptes 2018 och i år skänktes vi denna avskalade, djupt personliga ballad om outsiderns eviga vedermödor – och tillvaron blev med ens lite lättare att uthärda.

OBS: Ovanstående låt finns alltså endast på YouTube, och därför har den i spellistan nedan ersatts av en annan Morrissey-låt, nämligen ”Knockabout World”, utgiven i våras på plattan I am Not a Dog on a Chain. Albumet, hans bästa på många år, innehåller flera höjdpunkter, men ”Knockabout World” är den låt som vuxit mest under det gångna året. Här finner vi en Mozzer med hjärtat på rätta stället, full av empati för och tro på alla vi som stapplar runt i tillvaron.


4. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Som om Sällskapet skulle jamma ihop med PJ Harvey djupt inne i någon skog någonstans. Ja, ni fattar ju själva. Lyssna.


3. I’m Kingfisher – ”Children’s Atom Bomb

– Sannolikt det mest berörande Thomas Jonsson skrivit och en av de låtar jag haft svår hangup på under året (egentligen längre än så). Med nya plattan The Past Has Begun har Jonsson renodlat sitt uttryck och kommit närmare kärnan än tidigare – inte minst på mästerliga ”Children’s Atom Bomb”.


2. Bruce Springsteen – ”If I Was the Priest

– Till nya – knäckande fina – plattan Letter to You räddade Bruce några låtar ur arkiven. Bäst var ”If I Was the Priest”, skriven i början av 70-talet, pre-E-Street Band och även innan Bruce ens hade debuterat. Hur den lät då vet jag inte, men 2020, med den klassiska E-Street-sättningen (minus Danny och Clarence), låter den som en urtypisk Springsteen-hymn, där outsiders, outlaws, naturen, Gud och Bruce själv alla försöker reda ut det där vi kallar livet. De lyckas väl halvbra med den saken, men låten är sju minuter ren magi från en sann mästare som aldrig verkar tappa vare sig kraft, förmåga eller glöd.


1. Ossler – ”Rotterdam

– Och ettan var väl självskriven, va? Pelle Ossler står 2020 på toppen av sin förmåga – vilket, med tanke på meritlistan, säger en del – och singlarna han släppt under året tillhör alla det allra bästa han spelat in. Inte minst senaste singeln, ”Rotterdam”. Här möts ljuset och mörkret på det mest förlösande vis och efter låtens dryga sex minuter, där man färdats genom ett cohenskt dunkel och bitterljuv gospel, är man omtumlad, men stärkt, mer hel och mindre ensam. Det är ett jävla ansvar, jag vet – och helt oombett, dessutom – men tack vare helbrägdagörare som till exempel Ossler blir livet för oss vilsna träskallar lite lättare att leva och förstå sig på. Jag var inne på precis samma saker i min recension av singeln för en dryg månad sedan. Han sätter ord och ton på allt det trassliga, kommer inte med några floskler om hur det ska redas ut, men får oss ändå att känna att det banne mig går att lösa. Det tackar jag för. Om allt går som det ska har vi ett nytt Ossler-album i våra händer framåt våren. Det känns som att det blir en bra platta, minst sagt.


Det var allt. Inom kort kommer listan över årets 20 bästa album upp. Håll utkik efter den!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 12

Lyssnar man på radio såhär års är det lätt att utveckla svår allergi mot julmusik. 24/7 väller smetiga, uttjatade låtar av Mariah Carey, Linnea Henriksson, Adolphson & Falk, Just D, Triad med flera ut och gör våld mot våra sinnen. Att det också gjorts julmusik med själ, hjärta och djup är därför lätt missa. Nedan följer en spellista med låtar på temat jul, som du definitivt inte hör på radio, och som är bra låtar på riktigt. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 9

Ramones får mycket kärlek och uppmärksamhet för sitt 70-tal – med all rätta, de uppfann ju trots allt punken så som vi känner den. Men deras 80- och 90-tal förtjänar definitivt mer kärlek än vad det fått. Visst, de var inte lika nyskapande då, men de slutade aldrig skriva fantastisk rockmusik. Som den ständige försvarare av det udda, underskattade och förbisedda jag är tar jag härmed tillfället i akt och lyfter fram denna förbisedda period i Ramones karriär.

Nedan följer en albumguide med kommentarer, betyg och låthöjdpunkter. Spellista med de bästa låtarna längst ner. Varsågoda.

End of the Century

År: 1980

– Ramones anlitade galenpannan Phil Spector för att få till hitplattan de väntat så på – och resultatet låter därefter. Albumet innehåller många starka poplåtar, men väldigt lite punk, och de kommersiella och breda framgångarna uteblev än en gång.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Do You Remember Rock’n’Roll Radio?


Pleasant Dreams

År: 1981

– Ramones mest underskattade album. Tar popkänslan från End of…och blandar ut den med attityden från tidigare album. Efter End of…gav de upp jakten på kommersiell lycka och gick hädanefter bara på känsla. Mycket klokt.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”7-11


Subterranean Jungle

År: 1983

– Ett försök så gott som något att hitta tillbaka till bandets råare rötter. Joeys popkompositioner fick stå tillbaka för Johnnys hårda riffande och Dee Dees punklåtar. Resultatet? Ett habilt rock’n’roll-album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Somebody Like Me


Too Tough to Die

År: 1984

– Nu snackar vi. Too Tough to Die har så gott som helt skakat av sig popambitionerna från 80-talets början (fantastiska ”Howling at the Moon” är ett slags undantag, men låter mer Billy Idol än Phil Spector-pop) och är en riktigt stark rockplatta, helt utan krusiduller. Ibland blir det lite väl jämntjockt, men för det mesta är det ett mycket inspirerat Ramones vi hör här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Howling at the Moon”


Animal Boy

År: 1986

– Här var bandet djupt splittrat. Relationen mellan Johnny och Joey var sämre än någonsin, och Joey var trött på bandet. Detta resulterade i att han bara skrev två låtar (tre, om man räknar ”Bonzo Goes to Bitburg”, som han skrev ihop med Dee Dee och Jean Beauvoir). Men trots detta fick de ändå ur sig ett klart godkänt album, som i vissa stunder är riktigt bra.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Mental Hell


Halfway to Sanity

År: 1987

– Här börjar luften gå ur. De ska ha tummen upp för att plattan är jämn, enhetlig och koherent, men tyvärr är det för att de flesta av låtarna låter snarlika och är alla ungefär lika halvtrista. Dock saknar plattan inte försonande drag. ”I Wanna Live” är klassisk Ramones-rock och Joeys poplåt ”A Real Cool Time” är underbar.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”I Wanna Live”


Brain Drain

År: 1989

– Fler och högre toppar än på Halfway to Sanity, men på det hela taget ojämn. Skiftar mellan fullständigt lysande (”Pet Sematary”, ”Punishment Fits the Crime”, ”Palisades Park”-covern), rent tråkig (”Learn to Listen”, ”Ignorance is Bliss”, ”Don’t Bust My Chops”) och skaplig (resten).

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Pet Sematary” eller ”Punishment Fits the Crime”


Mondo Bizarro

År: 1992

– Precis som ovan nämnda Pleasant Dreams är Mondo Bizarro ett sorgligt underskattat album i Ramones diskografi. Efter två rätt trötta plattor (Halfway to Sanity och Brain Drain) lät Ramones på Mondo Bizarro återigen hungriga, vitala och unga (trots att de uppnått medelåldern). Spolingen CJ Ramone trakterade basen efter avhoppade Dee Dee, och kanske spelade hans unga iver in. Dee Dee bidrar dock med två låtar. En av dessa är ”Poison Heart”, som i min mening skulle kunna vara det finaste bandet överhuvudtaget spelade in. Aldrig tidigare hade de grävt så djupt, varit så nakna eller bättre satt fingret på hur det är att leva ett liv i motvind och uppförsbacke och ändå gå med ryggen rak, som de gör i Poison Heart. Och den mollstämda melodin är en melodi för evigheten.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Poison Heart”


Adios Amigos

År: 1995

– De borde ha lagt av efter Mondo Bizarro. Adios Amigos, bandets sista album, är deras allra sämsta och en trist sorti för ett band av Ramones kaliber (inte för att deras status någonsin kommer att hotas, men ändå). Skivan är trött och trist i stil med Halfway to Sanity, men med färre toppar. Ett fullkomligen lysande undantag är dock den suggestiva, märkliga och förbannat snygga ”She Talks to Rainbows”, skriven av Joey. Den vittnar om att det ändå fanns kreativitet och hunger kvar, och hade fler låtar dragit åt samma håll hade vi fått ett betydligt intressantare album.

Betyg: 4/10

Bästa låt: ”She Talks to Rainbows”


482 MHz:s adventskalender: Lucka 8

Idag är det 40 år sedan John Lennon mördades utanför sitt hem på Manhattan. Galningen och avskummet Mark David Chapman sitter inne på livstid, och finns det någon rättvisa är det bara helvetet kvar som väntar för honom. Jag är inget Beatles-freak och Lennons solokarriär var ju, precis som Beatles output, sannerligen ojämn och spretig, men när han var bra, oavsett om det var i Beatles eller som soloartist, var han verkligen fruktansvärt bra. Han var otvunget cool som bara riktiga rock’n’roll-stjärnor kan vara, han hade en av historiens bästa rockröster – lika full av anarkistiskt gift som av avgrundsdjupt vemod – och när han ville skrev han makalösa låtar.

För att uppmärksamma och hylla denne gigant har jag i spellistan nedan samlat John Lennons tio bästa låtar som soloartist. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 2

Dagens lucka går i livemusikens tecken. Gud vet när vi får stå och trängas och svettas på en klubb eller arena igen, så tills vidare får vi istället utnyttja den guldgruva som kallas YouTube. Idag vill jag lyfta fram den i mitt tycke bästa liveartisten, nämligen Joakim Thåström. På YouTube finns mängder med konserter med Thåström – av varierad inspelningskvalitet. En av de bättre amatörinspelade konserterna är filmad och uppladdad av användaren ”sreddan”, på Idun Folkets Hus i april 2015, på den i mitt tycke nästan oöverträffade Den morronen-turnén.

Thåström och band. Foto av Niklas ”Pankan” Bergson 2015, och lånad från boken …Ungefär så här (2015)

Spelningen på Idun Folkets Hus är ett praktexempel på att Thåström och hans fläckfria band levererar allt de har oavsett var de spelar och oavsett när i turnén. Spelningen är tajt, men nervig, och setlisten bjuder på flera höjdpunkter, bland annat en stram, nästan dansant version av ”Österns röda ros”, en postpunkig ”Kärlek är för dom”, en bulldozer-version av ”Långsamt genom”, och en mycket mäktig gitarrurladdning mellan Thåström och Ossler i ”Kort biografi”.

Thåström jobbar ju som bekant på nytt material, så i bästa fall får vi se honom och bandet live igen nästa år. Men än håller vi till godo med gamla pärlor som denna.

Ps. Spelningen är uppladdad som en spellista, så efter ”Dansbandssångaren” här ovan rullar det på automatiskt.