Recensioner: 2022-03-06

Lotus ThronesHibernal (EP)

– Från ”The Stag Beetle”, det råa köttstycket till öppnare, via iskalla och suggestiva ”Codependent Arsonry” och majestätiska ”Miasthmatic” ner till avslutande ”Christmas”, som låter som ett Bauhaus, om Bauhaus kommit från valfri betongdjungel på amerikanska östkusten och vågat experimentera mer – Lotus Thrones senaste EP är fortsatt bevis för att Heath Rave är det bästa som hänt den sotsvarta postindustri-scenen de senaste åren. Fjolårets magnifika album Lovers in Wartime får med Hibernal och dess djupa texturer, målade med tjocka svarta penseldrag, en värdig uppföljare och fortsättning.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Codependent Arsonry”

Om ni gillar detta: Lotus Thrones – Lovers in Wartime


Richard InmanCome Back Through (album)

– Årets hittills i särklass bästa album alla kategorier kommer från denne doldis på den nordamerikanska country- och americana-scenen. Kanadensaren Richard Inman berättar historier om misslyckanden, förlust, ranchliv och fylla och sjunger dem med en röst, som tack vare sin vanlighet går rakt in i märgen. Inman är en vanlig snubbe som du och jag, med en vanlig röst, och han berättar historier om och för vanliga människor med vanliga problem. Men han gör det med en litterär skicklighet och empati vanligtvis förunnad riktigt stora lyriker och prosaister. Den musikaliska inramningen, klassiskt country med fiol, gitarr, slide, är precis lika oförställd och mitt i prick den, och de bitterljuva melodierna hade ikoner som Keith Whitley och George Jones knappast fnyst åt.

Detta är, som ni förstår, riktigt stark country, där inget annat än starka berättelser och gott låtskrivande får fokus. Viktigt, således, att lyftas fram i tider där skojare som Orville Peck och ironiker som David Ritschard, för att ge ett inhemskt exempel, lyfts fram av mainstream-media som det bästa sedan nyss nämnda Jones.

Bäst är förmodligen snyftaren ”100000 Tears”, cowboydramat ”Cut Fence” och det avskalade och tillika avslutande mästerverket ”Pictures”. Men sanningen är den att det inte finns mycket dödkött på Come Back Through, och 10:an är inte långt borta. Inte långt borta alls.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Cut Fence”

Om ni gillar detta: Richard Inman – Hasta La Vista


Steve Von Till – ”Testament” (Lustmord-cover, singel)

– Dark Ambient-pionjären Brian Williams (aka Lustmord) klassiska platta Other återutges inom kort i en gigantisk box. En av skivorna i boxen är en coverplatta, som fått namnet The Others, där en lång rad tunga namn från den mörkare skolan tolkar varsin låt från originalplattan. Nu har låten ”Testament”, tolkad av Steve Von Till, en enorm 482-favorit, släppts som singel. Resultatet ligger långt från originalets omslutande, kvävande mörker, och är istället både suggestivt och rytmiskt, atmosfäriskt och kärvt, och man påminns om vilken bredd Von Till har.


I’m Kingfisher – ”The Pain of Happiness” (singel)

– Thomas Jonsson är bland det finaste indie-Sverige har och nu kan han ha toppat sig själv. Nya singeln ”The Pain of Happiness”, hämtad från kritikerrosade filmen Comedy Queen och skriven ihop med Irya Gmeyner och Martin Hederos, låter som ett magiskt möte mellan Neil Young anno Harvest och Jocke Berg anno 2002-2005, och är Jonssons bästa låt och bästa sånginsats sedan…herregud, jag vet inte. En av årets hittills bästa låtar är det i alla fall. Det vet jag.

Recensioner: 2022-02-07

Första recensionsbunten i år kommer senare än planerat. Detta på grund av bristande motivation, och en mycket lyckad flytt som tagit all min uppmärksamhet och pepp. Men nu är kanske 482 tillbaka på riktigt. Nedan går jag igenom fyra singlar och ett album. Friskt blandat, i vanlig ordning. Varsågoda!


Liam Gallagher – ”Everything’s Electric” (singel)

– Liam Gallagher, som fyller ofattbara 50 år i september, är tidlös. Evigt ung. Tydligen har han börjat få ont i höften, vilket fått honom att tvingas överge sina älskade löpturer och istället börja promenera, men i övrigt är han samma urkraft som han var när Oasis debuterade i april 1994. Kvick, skärpt, rolig och ständigt utsvulten och pepp på liv och musik, och med en röst som alltjämt sällar sig till rockvärldens allra bästa. Alltjämt samma punkiga och själfulla blandning mellan Lydon och Lennon. Tredje soloalbumet, Come On, You Know, är på gång och första singeln är här. ”Everything’s Electric”, skriven ihop med Dave Grohl (som också spelar trummor), återuppfinner inte hjulet, men har tillräckligt med hitpotential och glöd, och lovar tillräckligt gott inför plattan, för att man ska våga satsa på att Liam fullbordar sitt hattrick. Precis vad världen behöver.


No Suits in Miami – ”The Robins Sang” (singel)

– 482-favoriterna och lundaborna No Suits In Miami visar inga som helst tecken på att deras låtskrivarglöd ska klinga av. Senaste singeln är ännu en fullträff inom melankolisk indiepop och ännu ett bevis på att Michelle eller Olle (vem av dem det nu är som spelar lead) är en av landets bästa gitarrister.


Hater – ”Something” (singel)

– Hater, ett annat starkt indieband från Skåne, laddar för comeback. Senaste singeln är avigare än vi är vana vid. Inte lika omedelbar. Soundet låter 90-tal, som en blandning mellan Smashing Pumpkins och tidiga kent-b-sidor, med inslag av Cure-gitarrer och shoegaze. Inte lika omedelbart som deras tidiga, mer jangliga släpp, som sagt, men i slutändan väldigt belönande.


Lake Omne – ”Is This Love” (singel)

– Örebros a-ha fortsätter att imponera med sin renodlade och ursnygga synthpop. Senaste singeln, ”Is This Love”, är både förtätad och luftig och lockar till både klubbhäng och ensampromenader. Nu väntar vi bara på en fullängdare. Att de kan släppa starka singlar kan ingen säga emot.


Ulf IvarssonWorks of Fragments, vol. 1 (album)

– Sveriges bästa och mest hängivna basist är också en jävel på experimentell ambient. 2020 kom plattan Lower Zone, som blandade basvirtuosen Ulf Ivarsson med ambient-mästaren Ulf Ivarsson. Även om det är gott om bas (i åtminstone ljudlig mening) på nya plattan Works of Fragments är det i första hand, åtminstone för den här lyssnaren, ett ambient verk. Ett verk där själen snarare än (musiker)hjärnan håller i taktpinnen, och fantasin får sitt lystmäte. Sluter man ögonen befinner man sig i öde världar, bland sönderrostade maskinparker, krackelerade och urgröpta husfasader och övergivna farkoster av främmande härkomst. Regnet är evigt och mänskliga kontakter ett minne blott. Man är ensam, men på nåt vänster vill man ändå inte ha det på något annat sätt. Sådan är magin med Ivarssons musik.

Det är med massiva ljudbilder och blytung elektronik som Ivarsson målar dessa bilder och scener. Dronesen är magnifika och bland de mäktigaste jag hört i genren på länge. När han varvar dem med kalla synthar, som i bästa spåret ”Black Target”, påminns jag lite extra om varför jag älskar genren så mycket som jag gör.

Ska jag klaga på något är det att det ibland händer lite för mycket i låtarnas ljudbilder. Det är en hungrig och begåvad musiker, full av infall och hängivelse, som gjort den här plattan – och det märks. Skulle Ivarsson till nästa album renodla sitt uttryck lite till hade betyget förmodligen blivit ännu högre.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Black Target”

Om ni gillar detta: Shrine Ordeal 26.04.86

Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas

Recensioner: 2021-12-04

Henrik Meierkord & Pete SwintonThinking About Exile (album)

– Ihop med världsmedborgaren tillika gitarristen och keyboardisten Pete Swinton har 482-favoriten Henrik Meierkord släppt vad som måste sägas vara ett av hösten och vinterns mäktigaste ambient-släpp. Thinking About Exile är baserad på ett verk av alla svartsyntas skyddshelgon, filosofen Emil Cioran, men bjuder på desto fler sprickor i mörkret än vad hans texter gör. Tack och lov.

Meierkords cello låter i vanlig ordning rustik, kärv och primitiv i ordet allra bästa bemärkelse. Jag har varit inne på det tidigare. Den låter som något som existerat i århundraden, i vår folksjäl – och med vår menar jag människans – aldrig låst till en fysisk plats. Lika mycket en slumrande, evig känsla som Meierkord väcker till liv, som musik. Swintons varma ljudbyggen paras snyggt och balanserat med Meierkords cello, och skapar en dynamisk ambientplatta som tröstar mer än oroar (Cioran-kopplingen till trots, alltså). Bäst är ”Some Blind Alleys – A Letter”, med sin malande, nervösa puls. Svartsynt som jag kan tendera att vara är detta såklart också plattans mest svärtade stycke.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Some Blind Alleys – A Letter”

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Kval


Christian KjellvanderExitas (Music for the Artwork of Jacob Felländer) (album)

– Mer instrumentalt, denna gång från Christian Kjellvander, som tonsätter fotografen Jacob Felländers verk. Man kan sakna Kjellvanders fantastiska texter, men samtidigt är ju detta inte ett vanligt Kjellvander-album och att beklaga sig över brist på text är att missa poängen. Likväl hör man tydligt vem som ligger bakom plattan och man känner så väl igen Kjellvanders karga americana-toner – de är stommen i plattans sound – och man kan också höra tydliga kopplingar till fjolårets fullträff Doom Country. Exitas, precis som Doom Country, andas öde torp i värmländska skogar i november, dåligt upplysta landsvägar, grus, jord, smuts och otydliga skepnader i natten. Det är svensk glesbygdsnoir och det är väldigt bra.

Betyg: 8/10

Bästa låt: allt är en helhet, går inte att plocka ut enskilda spår

Om ni gillar detta: KjellvanderTonbruket – Doom Country


The National – ”Somebody Desperate” (singel)

– Med drygt tre veckor kvar av året tjongar Brooklyn-via-Ohio-bandet The National från ingenstans ut en av årets bästa låtar. ”Somebody Desperate”, hämtad från Joe Wrights film Cyrano, är en skör, pianobaserad ballad om egna och relationella tillkortakommanden, och den borrar sig utan vidare djupt ner i hjärtat redan efter en lyssning. Enastående.


Lake Omne – ”December

Jag har tidigare skrivit om Lake Omne, brödraduon från Örebro, och deras magnifika popsingel ”Crossroads”. Nu är de tillbaka med en ny låt. ”December” är väl ingen jullåt, men den gör sig utmärkt väl såhär års, under årets för många mest bitterljuva period. För precis som på ”Crossroads” låter det just bitterljuvt. Bitterljuvt, mörkt, men höljt i ett skimmer av varma synthar. Mycket fint.

Recensioner: 2021-11-26

Epilogen Den tysta massan (album)

Mitt nya svenska favoritband heter Epilogen. Bakom detta mycket postpunkiga namn döljer sig stockholmarna Jakob Berglund, sång, synthar och maskiner, samt Anders Carlström, på gitarrer och bas. Det hela känns influerat av mästare som Ossler och Sällskapet, när gitarrerna och elektroniken sprakar ikapp och rytmerna maler långsamt och monotont, och Berglund sjunger sina kolsvarta, långsamma sånger om vad som närmast måste förklaras som existentiell utplåning. Men till skillnad från hos Ossler finns här ingen bot eller bättring, inget hopp eller spricka där ljuset kommer in. Inte ens i kärleken, som i ”En kärlek” beskrivs som kall som graven (inte plattans vassaste textrad, men får fungera som exempel). Pretentiöst, kanske, men som alltid blir jag glad när pretentioner bärs upp av en uppriktighet. Och på Den tysta massan finns det, för det mesta, gott om just uppriktighet. Uppriktighet och en oantastlig känsla för post-industriella och sotsvarta sånger och ljud. Allra bäst är sannolikt den långsamma, nakna öppnaren, ”Prologen”, samt eposet ”Män utan minne” – en till en början känslig ballad om upprättelse, men som mynnar ut i hotfull – och mycket mäktig – dark ambient.

Ska jag klaga på något på plattan är det väl det att texterna ibland hade kunnat jobbas igenom något varv till. Ibland blir de lite väl ”nu jävlar ska jag vara svår”. Men oftast sitter även de, och summa summarum är detta ett av årets allra bästa svenska album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Män utan minne”

Om ni gillar detta: Ossler – Regn av glas, Sällskapet – Sällskapet


JónsiObsidian

I slutet av oktober överraskade Sigur Rós-frontaren Jónsi med ett nytt album. Obsidian, hans tredje soloalbum, flög under radarn för de flesta, vilket är synd, för det är en alldeles utmärkt ambient-platta.

Jónsi komponerar sina eteriska vildmarkshymner med varm, böljande elektronik, och världen man faller ner i må vara regnpiskad, men naturens klaraste färger bryter igenom det grå – melankolin må vara den förhärskande känslan, men den lämnar en med hopp snarare än förtvivlan. Och det är den dynamiken som bär plattan – samma dynamik man finner på Sigur Rós bästa plattor. Mäktigast blir det på ”Ambrox”. Där skär Jónsis kristallklara falsett som iskallt källvatten genom våra novembertunga och utslitna kroppar och själar, och på himlen börjar grånaden med ens krackelera. Det är ett fantastiskt musikstycke.

På minussidan kan nämnas att plattan ibland blir lite väl meditativ och på gränsen till new age. Då glömmer jag bort att jag överhuvudtaget lyssnar på något och mitt fokus sviker. En skiva på över en timme har inte råd med sådana misstag. Ska man pressa albumformatet så långt vill det till att man har material som är starkt nog plattan igenom. Det finns gott om dynamik vad gäller stämning och känsla (vilket jag var inne på ovan), men lite mindre av den varan när det kommer till kompositionerna. Lyckligtvis väger fördelarna tyngre och är fler till antalet än nackdelarna, och Obsidian är till syvende och sist ett mycket bra album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Ambrox”

Om ni gillar detta: Rafael Anton IrrisarriA Fragile Geography


Azure Blue – ”Define Your Dreams” (singel)

– Tobias Isaksson firar tio år som Azure Blue, och han gör det med att skicka ut sin bästa låt på åratal. Den synthpoppiga ljudbilden vi är vana vid från Isaksson har polerats och snyggats till, men det låter aldrig överproducerat och Isakssons närvaro är total. Hans gladsorgsna vemod blöder ut genom högtalarna och smittar mig. Jag vet varken ut eller in. Närvarande är också hans makalösa känsla för magisk popmelankoli och sångmelodier som kan ta knäcken på vem som helst. Ja, ni förstår ju själva – detta är förstklassig alternativpop, och Tobias Isaksson visar att han alltjämt tillhör genrens toppskikt i detta land.


Bloc Party – ”Traps

– Engelska postpunkarna i Bloc Party släppte ett av 00-talets bästa och mest tongivande indiealbum i form av debuten Silent Alarm. Sedan dess dog deras relevans snabbt ut i takt med att uttrycket och soundet blev alltmer elektroniskt. Nu är de tillbaka med en ny singel – och ett nygammalt sound. Borta är syntharna och återigen är de taggiga postpunkgitarrerna i förgrunden. Men är det bra? Nja. Vi har det förr, och vi har hört bättre förr – från deras konkurrenter, deras förebilder och inte minst från dem själva. Är en trött och stabbig upprepning av gamla meriter det bästa de kan åstadkomma i form av en comeback, well…då kan det kvitta.


zeug – ”Hazeover” (låt)

Berlinska experimentella drone-bandet zeug släpper snart albumet Womb, och mäktiga ”Hazeover” är sista smakprovet därifrån. Låten, som klockar in på strax under halvtimmen, genomgår under sin långa speltid en rad skiftningar. Mörkerjazz med inslag av tidiga Nick Cave, gothigt malande och mässande som för tankarna till de mest experimentella av de mörkare postpunk-banden i England tidigt 80-tal (Struggler, In Camera osv) och rundas av med tung drone-rock. Hela halvtimmen igenom är det intressant, hypnotiskt och väldigt, väldigt bra.

Recensioner: 2021-05-07

Chivvy Chivvy

Efter att ha släppt några av indie-Sveriges allra bästa singlar det senaste året är Göteborgstrion Chivvy äntligen här med sitt debutalbum. Den som är rädd att singlarna kanske endast var lyckoträffar kan lugnt andas ut. Chivvy hanterar långformatet ypperligt.

Plattan, precis som singlarna ”Deeper Blue”, ”Red Water” och ”In Control”, blandar malande shoegaze med glimrande dreampop och en svärta som hämtad från den gothigaste postpunken (tänk moderna mästare som Lebanon Hanover eller Tempers). Chivvys mollstämda toner rör sig mellan rosa skymning, beckmörk natt och bister gryning. Det är romantiskt, men med en grym närhet till både tragik och förlust. Men här finns också popkänsla, om än återhållen sådan. Bäst hörs det i fantastiska utanförskapshymnen ”Smile”.

Chivvy har hittat sin formel av ringande gitarrer, dov bas och eterisk sång, och ska jag klaga på något är det väl att de ogärna lämnar den. Stundtals är det svårt att hålla isär låtarna och jag hade önskat en gnutta mer variation för dynamikens skull. Men med det sagt är detta fortfarande ett jättestarkt debutalbum från ett band som bevisat att de är ett av Sveriges allra bästa i sin genre.

Släpps idag via Novoton.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Smile”, ”Deeper Blue”

Om ni gillar detta: lyssna på allt med makalösa svenska bandet Nattskärran.


Driften – Driften

Svenska indieveteranen Jenny Wilson och hennes partner Christian Ekwall har gjort gemensam sak. Tillsammans har de bildat duon Driften. Den självbetitlade debuten är ett två spår och 43 minuter långt ambient konceptalbum med, enligt pressreleasen, erotiska förtecken. De varvar tung elektronik och samplade ljud och röster med en förtätad skräckstämning. Det är musik att förlora sig i och hypnotiseras av. Musik som ett varmt, inbjudande svart hål. Musik att förfäras – och förföras – av. Men framförallt är det fantastiskt bra – av just de anledningarna.

Pretentiöst, kanske vissa (plebejer) fnyser. Själv lyfter jag alltid på hatten åt alla pretentioner som kan backas upp. Och backar upp sina eventuella pretentioner, det gör Wilson och Ekwall. Och i dessa tider av ändlösa singel- och EP-släpp och mer eller mindre uttalade krav på omedelbar tillfredsställelse är det fantastiskt med artister som vågar utmana – sig själva, branschen och lyssnarna. Driften kanske inte vinner grammisar eller hamnar på någon vidrig Spotify-innelista, men de har skapat något som, tack vare sin egenart och allergi mot trender, garanterat kommer bestå under lång tid.

Driften släpps idag via Gold Medal Recordings.

Betyg: 9/10

Bästa låt: går inte att säga, plattan är så mycket helhetsupplevelse som det är möjligt.

Om ni gillar detta: GrouperGrid of Points

Recensioner 2021-03-05

Ny recensionsomgång. Två singlar, två album. Det ena albumet emotsett sedan länge. Varsågoda.


Frida HyvönenDream of Independence (album)

Nästan fem år efter förra albumet, mästerverket Kvinnor och barn, är Frida Hyvönen, en av våra finaste textförfattare och röster, tillbaka. Svenskan på förra albumet tycks ha varit ett sidospår – nu sjunger hon återigen på engelska.

Även om hon kom närmare hjärtat och kärnan när hon skrev och sjöng på svenska är många av berättelserna (för de är berättelser mer än blott låttexter) på Dream of Independence fortfarande kusligt drabbande. Med klassisk ”hyvönensk” inramning i form av framförallt piano och stråkar sjunger hon starkt och utlämnande om bland annat en komplicerad fadersrelation, sitt eget åldrande, moderskapet och tillhörighet. De båda singlarna har jag ju redan orerat om och de står sig alltjämt som två av skivans bästa låtar. Mest bränner det dock till i låten ”Thank You”, där hon säger förlåt, tack och adjö till ett ex som hon slutat att älska. Det är en fantastisk låt, men samtidigt smärtsam lyssning. Jag vill knappt veta hur det känns för personen den är riktad till. I ”14 at 41” (spåret därpå) hyllar hon sin nyfunna kärlek till singer-songwritern Christian Kjellvander, och alla som i ”Thank You” tappade hoppet om kärlek och tvåsamhet får här lite välbehövlig tröst. En annan höjdpunkt är den suggestiva och mycket intensiva ”New Vision”. Där blir det musikaliska anslaget nästan ett slags avskalad goth, medan Frida sjunger med en fantastisk röst om kvinnligt åldrande och kvinnlig utveckling. Det är en av årets hittills bästa låtar. Kring samma tema rör sig även låten ”Face”. Med närmast punkig energi sjunger Hyvönen där om sitt yttre åldrande och våndas över hur hennes ansikte som gång i tiden väckte åtrå nu endast är en skam. Det är ingen fantastisk låt och är knappast heller menad som det, men det faktum att till och med Frida Hyvönen, en äkta, tidlös och bländande skönhet, kan känna sig ful får ju oss vanliga halvtroll att känna oss mindre ensamma.

Allt på skivan håller emellertid inte riktigt samma höga klass som ovan nämnda höjdpunkter. ”Head of the Family” och i viss utsträckning även ”Flock” uppskattar jag som texter, men musikaliskt känns de anonyma. Med den fruktansvärt snygga ”Sex” är det precis tvärtom. Och avslutande ”Painter” är ett slags mellanting. Men när text och musik klaffar, vilket ju oftast är fallet, är det vansinnigt vackert. Och Frida Hyvönen visar att hon står stadigt som en av våra mäktigaste låtskrivare och röster.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”New Vision”

Om ni gillar det här: Frida Hyvönen – Kvinnor och barn


Hilyard Division Cycle (album)

Svenskdrivna, USA-baserade Cryo Chamber är det enda skivbolaget vars utgivning jag följer minutiöst. Jag lyssnar på allt de ger ut. Trots en stadig, snudd på snabb, utgivningstakt är kvalitetsnivån ständigt hög. Men Hilyards senaste album Division Cycle är bra till och med för att vara Cryo Chamber. Det är det bästa dark ambient-albumet jag hört på ett bra tag. Amerikanen Hilyard bjuder med sitt tolfte släpp på massiva, frostiga ljudbyggen, tunga, gnagande drones och obehagliga vokalisationer. Alltsammans tycks röra sig i ett parallellt universum där tid inte finns och förhistoria flyter in i framtid. Ljudlandskapen är djupa och flyter ostoppbara djupt in lyssnarens medvetande, om man tillåter dem. De är samtidigt oerhört vackra att bara lyssna på. Det är långt ifrån bara skräck i Hilyards värld. Snarare är det så att skönheten, även om den är kantig och kan verka hotfull, ofta tar överhanden. Detta ihop med den krispiga, kyliga produktionen och de tunga dronesen för tankarna mästerverk som Shrines platta från 2016, Ordeal 26.04.86. I min mening blir dark ambient inte mycket bättre än så.

Betyg: 9/10

Bästa låt: allt är en helhet, men ”Equal Segments” är ett perfekt exempel på Hilyards känsla för ljudlandskap.

Om ni gillar detta: Shrine – Ordeal


Red Mecca – ”Runaway With Me” (singel)

Sundsvalls synthlegendarer är tillbaka med en ny singel – och de imponerar på den här skribenten mer än vanligt. Den elektroniska inramningen är djupt suggestiv och beatet är malande och konstant, men vad som lyfter låten lite extra är Susanne Jonssons sensuella, avmätta närmast bluesiga och Beth Gibbons-aktiga sång. Sista april kommer ett album. Det precis som singeln ges ut på fina etiketten Massproduktion.


Lake Omne – ”Crossroads” (singel)

Synthbaserade och från Örebro sprungna broderduon Lake Omne står för veckans finaste poplåt (i ärlighetens namn en av årets finaste – lyssna bara på den mästerligt skrivna refrängen). ”Crossroads” för tankarna till vemodiga engelsmän som Trembling Blue Stars bästa stunder likaväl som till melankolisk svensk 00-tals-indie. Gud vet att jag är svag för båda. Gud vet att jag är svag för Lake Omne. Ute nu via West Side Fabrication.

Recensioner: 2021-02-05

Badlands – ”Southbound Call

– Drömsk pop med sången långt bak, melodikänslan intakt och med ett driv som för tankarna till Slowdives poppigare ögonblick. Beroendeframkallande och drabbande från Malmöbaserade Catharina Jaunviksna.


Chivvy – ”In Control

– Debutsingeln ”Red Water” var en av förra årets 20 bästa låtar. ”In Control” river inte lika hårt i hjärtesträngarna, men visar ändå att Chivvy alltjämt är ett gothigt drömpopband att räkna med. Ser fram emot albumet som kommer i vår via grymma Novoton.


Linus HillborgMagelungsverket

– En av årets hittills bästa dark ambient-plattor kommer från ett parallellt Stockholm. Ett ödelagt Stockholm evigt insvept i tjock rök från industrilandskap som egentligen inte finns, och ett Stockholm där solen aldrig vill gå upp. Hillborg skapar ett perfekt soundtrack till dessa bilder med hjälp av mäktiga synthbyggen, gnisslande missljud och kompositioner som växer, andas, kväver och bara existerar. Stämningen är förtätad, Hillborg vet hur man bygger atmosfärer, och känslan som fyller en är mer förknippad med litteratur än musik (vilket inte är ovanligt för genren). Man sugs ner i Hillborgs värld som gör i Poes, Machens eller Rodenbachs litterära världar. Och det må vara en ohygglig värld, fylld av gäckande obehag, men jag vill inget hellre än att vara kvar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Magelungsverket

Om ni gillar detta: Raison D’etreAlchymeia


AlvarRekviem för de andra / Hymner och klagan från Öland

– Stockholmsbaserade EBM/darkwave-stoltheterna Alvar hade egentligen spelat in ett ”riktigt” album, men isolerade, uttråkade och sysslolösa som de var på grund av pandemin bestämde de sig för att äntligen göra den där skivan om det gamla Öland, som de planerat sedan länge. I december förra året släpptes den, digitalt och i en numrerad cd-utgåva med ett snyggt häfte till.

Det är en djupdykning gjord i råkall dimma, om det där Öland som sommargästerna aldrig ser, det där Öland som aldrig nämns i några turistbroschyrer. Vi som gillar klassiska Alvar blir inte besvikna, men det är också ett ambitiöst verk. De går bortom sig själva för att berätta om något större, om något som är en del av den öländska myllan och folksjälen, men som når de flesta av oss som vuxit upp någonstans i det här landet där fattigdom, sjukdom och dåligt väder präglat antingen oss själva eller de som kom före oss. Alvar gestaltar allt detta väldigt väl, och den musikaliska inramningen är både dynamisk och fokuserad. Här finns både kärva body-stompers som ”Blod” och ”Vanfrejdad”, och gott om atmosfäriska stycken som den helt makalösa ”Mannen på malmen”, ”Ny kontinent” och fantastiska avslutaren Dröstorps vals. Allt låter Alvar och allt funkar, men bäst blir det på de mer atmosfäriska låtarna. Där och då når budskapen och berättelserna fram som bäst. Då känner man fåken riva en i märg och ben.

Min främsta invändning gör gällande speltiden och antalet spår. Jag tjatar ständigt om att band och artister bör renodla albumen, fokusera dem och mörda eventuella darlings. Rekviem för de andra / Hymner och klagan från Öland har 14 spår och en speltid på ca en timme. Även om plattan knappast innehåller någon skit hade den kunnat bli ännu bättre om man skalade bort lite fett. Nåväl.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Mannen från malmen”

Om ni gillar detta: Kolla in Alvars övriga diskografi

Recensioner: 2021-01-16

Efter en mycket intensiv december, med nya texter nästan varje dag, kände jag mig oinspirerad, tömd och överexponerad. Jag fick lov att ta en paus från 482 MHz och försöka bli mig själv igen. Jag är på god väg och passar därför på att göra en lowkey-comeback. Idag ger jag er en mäktig bunt ny musik. Två singlar, två album. Varsågoda.


Frida Hyvönen – ”A Funeral in Banbridge

– Äntligen. Äntligen är hon tillbaka. Hon med stort H. Förra plattan, Kvinnor och barn (2016), var ett av 10-talets bästa album, men sedan dess har det varit tyst från Frida Hyvönen. Tills nu. I mars kommer fullängdaren, och idag kom alltså första smakprovet. ”A Funeral in Banbridge” är lika mycket en mycket kärnfull kortnovell om tillhörighet, familjeband och döden, som det är en kristallklar poplåt med jangly Marr-gitarrer och Hyvönens distinkta pianosound. Precis som hennes partner Christian Kjellvander är Hyvönen en sagolik historieberättare, vilket vi påminns om här.

Vidare sjunger hon åter på engelska efter att på Kvinnor och barn för första gången sjungit på svenska. Alla vi som knäcktes av hennes svenska texter blev kanske lite oroliga när det i försnacket stod klart att det nya, kommande materialet skulle bli på engelska, men efter att ha lyssnat på nya singeln har det visat sig att den oron var helt obefogad. Frida Hyvönen är, oavsett språk, en av våra allra bästa textförfattare. Och ”A Funeral in Banbridge” är årets första fullträff.


Pierce With Arrow – ”She Pined Away

– En av de bästa upptäckterna jag gjort de senaste veckorna heter Pierce With Arrow. De kommer från Berlin och gör kylslagen, kantig och mycket atmosfärisk musik i gränslandet mellan dark ambient, drone och darkwave. Rekommenderas starkt.


Inade & Circular The Saturnine Broadcasting

– Tyska dark ambient-favoriterna Inade har gjort ett split-album med landsmannen Circular – och resultatet är bländande. Inade visar att de alltjämt tillhör genrens allra tyngsta, och deras halva är full av tunga ljud, allomslutande drones och domedagsatmosfärer. Men Circular, däremot, bjuder på luftiga, krispiga och vackra ljudkulisser, och kontrasterna som uppstår skapar en känslosam platta man inte slänger på hur som helst. The Saturnine Broadcasting är en skiva att sjunka ner i, att försvinna i. Det måste man vara beredd på, annars gör man sig själv och plattan en otjänst. Den släpptes så sent som 28 december i fjol, och hamnade därför utanför årsbästa-listan. Hade den släppts tidigare hade den knipit en bra placering.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”With the Flood to Light” (Inade), ”Into the Deepest Currents” (Circular)


Henrik MeierkordKval

– Stämningsmästaren Henrik Meierkord är tillbaka med ett nytt opus, det andra på holländska labeln Ambientologist. Det är ett 74 minuter långt album fyllt med oroliga stycken, djupt försänkta i sorg och framförda med stråkar – och då särskilt Meierkords så mäktiga cello. Tidigt in i första lyssningen stod det klart att detta är ett album där uttrycket Meierkord tidigare jagat, fångat och finslipat når sin fulla potential. Meierkord nosade på detta med skivorna Flykt och Själ (båda 2019), men nådde aldrig lika långt som nu. Nu har han skapat något som är bortom musik, och något som egentligen redan legat och ruvat i den nordeuropeiska folksjälen i århundraden och som vi alla bär med oss. Jag pratar om ljud och bilder lika självklara, lika vackra, som våra urskogar, vår ensamhet, vår sorg och våra gemensamma rötter och sår. Kval är också något så ovanligt och motsägelsefullt som en fullständigt kompromisslös skiva med en tydlig konstnärlig linje och vision, men som vi alla ändå kan relatera till och ta till oss, om vi bara tillåter oss att göra det.

Det vore simpelt att kalla Kval för en ambientskiva när den alldeles uppenbarligen är så mycket mer. Kval är folkmusik in i märgen. Den renaste, ärligaste och mest drabbande folkmusik du kommer att höra på sannolikt väldigt länge. Visst, alla stycken når inte lika högt (”Dröm” hade jag till exempel kunnat vara utan då den skär sig med övriga plattan), men det är helheten som är intressant här, och trots ett fåtal dippar håller den ihop. Betyget nedan får gälla tills vidare, men kan mycket väl förtjäna att revideras framöver.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Gryning

2020 års bästa album

Årets höjdpunkt är här. Äntligen har det blivit dags att nörda ner sig i alla lysande plattor som släppts i år. Men innan dess vill jag lyfta fram några hedersomnämnanden:

ThåströmKlockan 2 på natten, öppet fönster…

– Hade jag inkluderat mer än bara studioalbum på den här listan hade denna mycket väl kommit etta. Nu hamnar den utanför listan, men är likväl en av de skivor som betytt mest för mig det här året. En av två album som jag gav full pott i år. En av tre totalt sett. Det säger en del.


MeiprKolekto

– Albumspår och outtakes från Meiprs tvååriga historia samlade på en cd och på streaming. Mer Meipr på cd, säger jag. Och mer Meipr på Spotify!


TroumVorbei der Tod

– Hamnade alldeles utanför listan – lite på grund av att jag inte ville ha med för mycket dark ambient och skapa obalans. Men denna är lika bra som det mesta i genren på listan. Kolla upp!


A.A. WilliamsForever Blue

– Upptäcktes alldeles för sent. Men med lite mer tid hade den utan vidare platsat. För fans av Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Steve Von Till.


Men nu. Listan. Årets 20 bästa album. Varsågoda.

20. Sole Ett eget rum

– Spretig och väldigt ambitiös, visst, men så är det också en särdeles hungrig debutant vi hör. Och trots spretigheten har Sole någonting alldeles eget – en drömskhet som både är europeisk och lynchsk – som jag inte hör hos någon annan i landet. Och det ska bli mycket roligt att få följa henne.


19. Algiers There Is No Year

– På tredje plattan lyckas Algiers med konststycket att låta både råare och mer melodiska än tidigare, utan att aldrig tappa bort vad som gör dem till dem de är.


18.  I.B. SundströmAntropofagernas rike I & II

– Äckel, skönhet och ett förrädiskt lugn i en sanslöst obehaglig blandning. Årets skräckrock.


17. Christian GabelKoda

– Oavsett vilket uttryck Gabel tar sig för är han en sann mästare på stämningar. I det här fallet: postapokalyps.


16. Morrissey I am not a Dog on a Chain

– Det är ytterst tveksamt om Moz någonsin vinner tillbaka folkets gunst, men alldeles oavsett var vårens comebackplatta en odiskutabel return-to-form efter en rad undermåliga album.


15.  Beyond the GhostEternal Drift

– Monolitisk, kall och omslutande dark ambient. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.


14. I’m KingfisherThe Past Has Begun

– Sju fullängdare in och Thomas Jonsson är intimare, mer drabbande och närmare kärnan. Han må alltjämt låta som ingen annan, men hans uttryck, hans röst och hans texter kan knäcka vem som helst. Detta är hans hittills bästa album.


13. OffermoseStilhedens tårn

– Lika delar Bowies instrumentala Berlin-låtar, lika delar zombiesoundtracks, lika delar dagen efter undergången.


12. Courtney Marie AndrewsOld Flowers

– De sparsmakade countryballaderna som utgör plattan, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Old Flowers är ett förödande album. Fantastiskt sammansatt.


11. KammarheitThronal

– Industriella drones i en gråsvart drömvärld. Pär Boströms första platta som Kammarheit på fem år är ett smärre mästerverk. Kan dessutom också vara årets snyggaste albumomslag.


10. Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Problemet med Lanegans plattor de senaste sex åren har varit att de varit så ojämna. Att en femton spår lång platta på dryga timmen skulle bli hans första helgjutna sedan Blues Funeral (2012) hade jag alltså inte räknat med, men så blev det. Här gör Lanegan knappt några misstag, utan fokuserar på och lyckas med att ro hem ett fokuserat, drabbande och djupt personligt album.


9. Nimh & Rapoon Post-Folk Lore vol. 1

– Veteranerna Nimh och Rapoon varvar tung elektronik, akustiska instrument och samplingar och resultatet blir både melankolisk och ogenomtränglig dark ambient. Bland det bästa och mest imponerande i genren på flera år.


8. Hilary WoodsBirthmarks

– Folk för både de djupaste, svartaste skogarna som för städernas maskinparker och industrilandskap. Kargt, råkallt och väldigt, väldigt bra.


7. Christian KjellvanderAbout Love and Loving Again

– Kjellvander har gjort två av årets bästa plattor. Jag hade lika gärna kunnat sitta här och skriva om Doom Country, som han i våras släppte ihop med Tonbruket, men nu föll lotten på soloalbumet About Love and Loving Again. Lerig, suggestiv americana om kärlek i förfall och kärlek i blom från en mästare som aldrig varit bättre än vad han varit i år.


6. VortexHelioz

– Skönhet, skräck och tyngd när Marcus Stiglegger för femte gången släppte musik som Vortex – och i samma veva gav oss årets bästa dark ambient-album.


5. Einstürzende NeubautenAlles in Allem

– Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat WeddingTempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. De tar plats och suger in en utan vilda gester. Alles in Allem kan mycket väl vara Neubautens allra bästa album.


4. Jason MolinaEight Gates

Eight Gates bör nämnas i samma andetag som äldre Molina-plattor/mästerverk som Let Me Go Let Me Go Let Me GoThe GhostGhost Tropic och Didn’t It RainEight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt. Djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt – Klassiskt Jason Molina, med andra ord. Även i döden är han i en klass för sig.


3. Bohren & Der Club of GorePatchouli Blue

– 25 år sedan debutalbumet visar tyska doom jazz-giganterna inga tecken på att tackla av eller på att inspirationen börjat tryta. Patchouli Blue är snarare ett styrkeprov och Bohrens mest inspirerade platta sedan någon gång på 00-talet.


2. Bruce SpringsteenLetter to You

– Springsteen kompad av ett ”återförenat” E-Street Band sjunger från botten av sitt hjärta om åldrandet, förlust och musikens helande kraft. Inga utflykter, inga konstigheter, bara tvättäkta heartland rock på klassiskt E-Street-vis – och en Bruce Springsteen mer inspirerad, mer fokuserad och hungrig än på mycket länge. Fjolårets soloplatta Western Stars var fantastiskt fin, men det var många år sedan vi fick en så här stark E-Street-platta.


1. Steve Von TillNo Wilderness Deep Enough

– Steve Von Till (till vardags i Neurosis) har inte gjort många misstag på skiva – särskilt inte som soloartist – men aldrig förr har han träffat såhär rätt. Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, till stråkar och varm elektronik, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, där varje spår är perfekt frammejslat, där varje ljud, varje textrad väger blytungt. Att sjunka ner i No Wilderness Deep Enough är att nå katarsis, nå bortom vår hysteriska värld till något renare, mer harmoniskt och helande. Von Till vet mer om tillvarons sanna värden än vi andra, men han låter oss generöst ta del av hans visdom. Tack för det.


Och där har vi det. 2020, detta så innerligt ökända, hatade år, sammanfattat. Fullt fokus på 2021 nu. På återhörande.