– Akustisk, lågmäld och förbannat snyggt skildrad och formulerad vardagsångest på bred skånska. Galghumorn och deadpan-leveransen för tankarna till tidiga Ossler, medan musiken känns Nick Drake eller Belle and Sebastian i deras mest nedtonade stunder. På singeln hörs även cellisten och stämningsmästaren Henrik Meierkord (solo, Ossler, Meipr m.m.). Båda låtarna, ”Kom som du är” och ”En handlingsplan”, är riktigt starka, men tvingas jag välja en favorit blir det den sistnämnda – för den knäckande fina melodin.
– I onsdags kablades nyheten ut om att ett nytt album med salig Jason Molina ska släppas. Alla som känner mig eller följt mina strapatser på den här bloggen vet vad Molina betyder för mig. Albumet, som fått namnet Eight Gates, innehåller Molinas sista inspelningar innan han tragiskt gick bort i mars 2013 och släpps 7 augusti. ”Shadow Answers the Wall” är första smakprovet. Den som, precis som jag, väntade sig ödslig, karg folk blev nog förvånad och kanske nästan besviken över låtens fullbands-sound. Inte nog med det är den dessutom ganska groovy – flämt! Men rösten, den ensligaste stämman den här sidan av Elvis, är densamma. Lyriken och melodisnillet är de samma. Stänger man ute verkligheten de två och en halv minuterna som låten pågår är det nästan som att Molina lever igen. 7 augusti kan inte komma snart nog.
– Borde varit med redan i februari, men jag upptäckte den försent. Stalker är från Malmö och spelar kylig, sexig och melodiös cold wave. ”Tread on Her Grave” är en fantastisk låt som utan vidare konkurrerar med internationella storheter inom genren, som Boy Harsher, Hante och Tempers. Och den bör funka lika bra på dansgolv som på en öde kyrkogård. Ges ut av eminenta Rundgång Rekords.
– Vill man ha riktigt högkvalitativ dark ambient ska man som vanligt vända sig till Oregon-baserade (och svensk-drivna) labeln Cryo Chamber. Deras tre senaste släpp är alla storartade, och allra bäst är Beyond the Ghosts nya album Eternal Drift. Vintern må vara över för den här gången, men på Eternal Drift lever den alltjämt kvar. Ljudbilden bygger på iskall, frostig elektronik och drones tunga som en jämngrå januarihimmel. Slutresultatet är monolitiskt, tungt och omslutande. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.
– Till vardags sjunger Von Till med sludge-metal-pionjärerna Neurosis, men med jämna mellanrum släpper han ifrån sig den kärvaste, sotigaste, vackraste americanan man kan tänka sig. 2015 kom senaste plattan (den helt igenom lysande A Life Unto Itself), och nu är han på gång med ett nytt album (precis som i fallet Jason Molina ute 7/8). Första singeln heter ”Dreams of Trees” och är dels precis det man hoppats på och i viss mån väntat sig, men känns dels också som något nytt. De skimrande elektroniska inslagen får lov att ta stor plats och det långa instrumentala partiet som utgör låtens andra hälft känns i det närmaste nedtonat postrockigt. Von Till har hittat ett sätt att finslipa och förflytta sitt uttryck – utan att göra avkall på detsamma. ”Dreams of Trees” är inte bara en av Steve Von Tills bästa låtar utan tveklöst också en av det här årets största stunder.
Precis som Osslers monumentala ”Keltiska havet” för en knapp månad sedan sköljer Thåströms nya liveplatta Klockan 2 på natten, öppet fönster…in som exakt det vi behöver, exakt när vi behöver det. Som nånting att hålla fast vid i det öde landet, när det viner som värst.
Hade det inte varit för det satans viruset är chanserna goda för att vi hade fått se Thåström live på en scen åtminstone en gång i år. Det är ju trots allt två år sedan sist. 2017 och 2018 turnerade han med det senaste mästerverket Centralmassivet i bagaget. Det var ett par lysande vändor (själv såg jag honom fyra gånger), som han nu alltså valt att föreviga. Klockan 2…består av nio nummer plockade från konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö. Blott nio spår, kanske vissa fnyser? Sitt ner och var tyst, säger jag. Thåström, den odiskutabelt bästa liveartisten sedan Elvis, hade kunnat dubblera antalet spår och nedanstående betyg hade ändå bestått, men han vet bättre än så. Precis som på sina studioalbum kokar han här ner allt till essensen. Lasersiktet har korn på precis det som driver budskapet, och det andra lämnas därhän.
Alla vi som sett Thåström och det eminenta bandet (bestående som alltid av Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén) live vet vilken ynnest det är, hur dessa konserter, dessa väckelsemöten med ena foten i Ruhr och den andra i Mississippi-deltat, renar och lyfter en. Givetvis kan ett livealbum inte riktigt mäta sig, men Klockan 2...kommer så nära det överhuvudtaget är möjligt.
Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp först får vi omedelbar frälsning från allt ont som hemsöker oss i dessa tider. ”Jag tror det är nåt stort på gång”, sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst, medan Ossler, som på besök från en annan, mycket större värld, spelar vad som flera gånger känns som den mest drabbande gitarr jag hört. Och på den vägen fortsätter det sedan – vägen där hoppet skär genom mörkret. ”Alltid va på väg” är postpunkigt stram, men som alltid ett livselixir likt inget annat. ”Brev till 10:e våningen” framstår för varje år som går som bland det allra, allra bästa Thåström någonsin skrivit – särskilt live. På rariteten ”Det enda du behöver” (senast hörd på ”Hjärter dam”-singeln 1999) dominerar Anders Hernestams fantastiska trummor. ”Gräsfläckar”, med sina för en Berlin-romantiker gåshudsframkallande minnesfragment från Tegel, Jasmine och U-Bahn, har aldrig låtit vare sig tyngre eller skitigare. ”Old Point Bar”, sedan, var en av de största höjdpunkterna från 2017-18-turnéerna. På platta är den magnifik, men live går den från att vara en låt till att bli till en mässa. Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström, som vore det det sista han gör, om utmätt tid, självförverkligande och den hunger efter inspiration som han aldrig är utan. Jag är glad att han tog med den på plattan. Det hade inte varit detsamma utan den. Albumet inleddes hoppfullt och med full kraft, med ”Centralmassivet”, och avslutas bistert, vackert och avskalat med elegin över Dan Andersson, ”Om Black Jim”. Som om det vore någon tröst alls för en fattig Finnmarksbror/Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har/Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från, sjunger Thåström om den stränge herren Döden som lurar bakom varje buske, i ett försök till tröst. Ett dystert sätt att avsluta en skiva eller konsert på, kanske en del säger. Men snarare är det så att Thåströms text hjälper oss att få rätsida på det där som väntar oss alla – i dessa virustider kanske snarare än många trott. För det ska vi vara tacksamma.
Vidare är layouten alla tiders. Omslagsbilden, där siluetten av en krökt Thåström påminner om Nosferatu, är hans snyggaste sedan Mannen som blev en gris (2002). Ska jag klaga på något är det väl att det hade varit intressant att veta vilka låtar som plockats från vilka konserter, men det där är en bagatell. Thåström har skickat ut en livboj och jag tror faktiskt att vi överlever nu.
Betyg: 10/10 (blott tredje 10:an sedan 482 MHz i januari 2018 började med betyg)
Bästa låt: alla, men om man ska plocka ut en blir det ”Centralmassivet” (eller ”Old Point Bar”)
I mitt tycke finns det tre mer eller mindre perfekta band. Band som som visserligen brann snabbt och intensivt, men som icke desto mindre släppte ifrån sig minimalt (om ens något) undermåligt. Band som jag, oavsett när jag hör dem, knockas av redan efter några få toner. Band som hängt med sedan tonåren och som kommer följa med ner i graven. Ett är Ebba Grön. Ett annat är The Smiths. Och det tredje är Joy Division. För mig är Joy Division katarsis. Livet kantas av olycka och jävelskap, och i de svårare stunderna är det en ynnest att få bada i det skimrande vackra mörker som Ian Curtis, Bernard Sumner, Peter Hook och Stephen Morris skapade mellan 1977-1980. Att få stänga in sig i Joy Division är i de stunderna renande likt inget annat. Dessutom är det, som med all riktigt bra musik, en chans att få spegla sig i något och känna igen det som kastas tillbaka på en.
Tyvärr räckte inte musikens katarsis för Ian Curtis. Depressionerna, den svåra epilepsin, det kollapsande äktenskapet, skulden, skammen, pressen från bandet och omvärlden, blev helt enkelt för mycket för honom. Han hängde sig i sitt kök den 18 maj 1980, natten innan han och bandet skulle åka iväg på sin första USA-turné. Han blev 23 år gammal. Jag sörjer detta och honom. Men jag förstår honom också.
Rent konstnärligt är Ian Curtis vad som uppstår om Frank Sinatra skulle sjungit texter av Franz Kafka. Ian lämnade efter sig flera av rockhistoriens allra bästa, existentiellt mest mångbottnade och drabbande, låttexter. Han rev i sitt innersta för att förse oss med förkrossande texter om krig, våld, sjukdom – och en förödande ensamhet – som alla var sprungna ur hans eget själsliv. Men han var lika mycket crooner som filosof, sökare, poet. Han sjöng sina texter med en av rockvärldens mäktigaste, obehagligaste, varmaste barytoner. En Ol’ Blue Eyes för ett sönderbombat och postindustriellt Manchester. Ian Curtis lyrik bjuder inte på någon tröst, men väl, som jag var inne på ovan, på katarsis. Det är lika viktigt. Joy Division, sedan, var ett rockband, men egentligen var de långt mycket mer än så. Ljuden de skapade, ihop med den överjordiskt geniale producenten Martin Hannett, bryr sig inte alls om tid eller rum. De låter fortfarande som framtiden, oavsett hur många år som går. De tillhör å ena sidan det sena 70-talets Manchester – denna av kolindustrin sotiga stad, denna postindustriella, karga ödemark av glas och betong, långt ifrån sin första storhetstid och nästan lika långt ifrån sin andra. Å andra sidan hör deras ljudvärldar hemma överallt och ingenstans. De låter inte som något annat, men passar varsomhelst där längtan, ensamhet och desperation bor. De är utomvärldsliga, bryr sig inte om våra futtiga gränser.
Jag funderade länge på hur jag skulle hylla Ian och Joy Division. Ingenting kändes bra nog, så jag bestämde mig för att dessutom göra det svårt för mig – jag bestämde mig för att ranka samt kommentera samtliga låtar de spelade in. Efter listan följer en spellista med alla låtar på topp 20 (minus ”In a Lonely Place”, som inte finns på Spotify, men som ersätts med ”These Days”).
Album: Warsaw(samlingsplatta med inspelningar gjorde under tiden de kallade sig Warsaw. Flera av låtarna har också getts ut på samlingar som Substance)
– Oslipat så det förslår. Uppfriskande att till och med ett så perfekt band som Joy Division en gång låtit någotsånär kackiga. En i raden överblivna demos från tiden då de kallade sig Warsaw och spelade svartsynt punkrock.
– Inspirerad av boken House of Dolls, som handlar om så kallade ”joy divisions” – grupper av judiska kvinnor i koncentrationslägren som prostituerades av sina nazistiska fångvaktare.
– En ilsken punkdänga med helt annan text men med samma namn spelades in när de fortfarande hette Warsaw, men låten här är den som släpptes 1981 på samlingen Still – en stram, oslipad postpunkare om när desperata omständigheter kräver desperata utvägar.
– Få tänkte på det då, men många av Ians texter var rop på hjälp. Denna är blott en av dem. Looked in the mirror, saw I was wrong/If I could get back to where I belong, where I belong/…/Something must break now/This life isn’t mine
– En av de två sista låtarna som Joy Division skrev (och som sedermera också blev New Orders första singel). Låter inte som något annat de spelade in, men soundet de upptäckte med Ceremony skulle bli standard för de flesta av de många engelska postpunk-banden under 80-talet. Denna upptagning är från bandets sista livekonsert, Birmingham, maj 1980.
– Ian färdas genom rum och tid, bland martyrer, dödsdömda och pilgrimer, medan musiken, precis som i ”Interzone”, varvar Warsaws råhet med Joy Divisions atmosfärer.
– When you’re looking at life, In a strange new room, Maybe drowning soon, Is this the start of it all? Turn on your TV, Turn down your pulse, Turn away from it all, It’s all getting too much.
– Febrig, högkaratig postpunk och ett typexempel på hur alla bandmedlemmar, inte i varje låt men ofta, spelade en egen slinga – och ändå fick låten att hålla ihop.
– How can I find the right way to control All the conflicts inside, all the problems beside As the questions arise, and the answers don’t fit Into my way of things, into my way of things?
– Tjatig, sönderspelad, men dess genomslagskraft kan ingen förneka. Och snygg är den, denna dansanta postpunkdänga om att stänga ute den grymma omvärlden, blunda och bara dansa till vad de än spelar på radion. Folk i allmänhet har fastnar för refrängen och missar den rätt ruggiga texten. Vidare råder jag alla att se liveframträdandet de gjorde på BBC-programmet Something Else.
Album: Closer (bandets andra och sista studioalbum, färdigställt vid tidpunkten för Ians död och utgivet, planenligt, i juli 1980)
– Rytmiskt drone, besvikelser och mer sönderfallande gemenskap. Listans första låt från bandets sista album, Closer – på min topp 5 över tidernas bästa album, alla dar i veckan.
– Unknown Pleasures sista låt är en långsam, kolsvart kusin i rakt nedstigande led till Stooges-låten ”We Will Fall”. Men framförallt är det en fantastisk låt i sig själv. Lyssna på basgången, glaskrossen, de samplade ljudeffekterna och Ians döds-croon.
– Ian förstod att han inte skulle bli långvarig på denna jord. Closer är full av varningsklockor. Detta är blott en av dem. Hans samvete var söndertrasat, epilepsin blev värre snarare än bättre och bandet allt populärare.
Existence, well what does it matter? I exist on the best terms I can The past is now part of my future, The present is well out of hand
– Smärtan i födas, smärtan i att fortsätta leva. Och så Bernard Sumners fullständigt makalösa gitarruppvisning – särskilt de sista 30 sekunderna. Ren och skär magi.
– Ett närmast synthpoppigt och uptempo embryo till New Order, kan man säga, men framförallt en låt om ensamhet och självbevarelsedrift, och ett smärtsamt rop på hjälp.
Mother, I tried please believe me, I’m doing the best that I can. I’m ashamed of the things I’ve been put through, I’m ashamed of the person I am.
– Uppgivenhet. Att, åtminstone för stunden, fullständigt kapitulera inför tillvaron och smärtsamt inse att ens drömmar varit fåfänga. Unknown Pleasures har mången svart stund, men få lika brutalt ärliga och raka som den här.
– Tribaltrummor, skärande bensågsgitarrer och Stephen Morris och Peter Hooks febriga, märkliga rytmer ringar in denna djupt, djupt obehagliga låt. Titeln är en roman av JG Ballard, men texten för snarare tankarna till Kafkas mästerliga novell ”En svältkonstnär” – om en konstnär som plågar sig själv till döds för att underhålla publiken. Något epileptikern och den svårt deprimerade Ian Curtis dessvärre kunde relatera till starkt.
– Ännu en lysande skildring av den plågade konstnären och den oförstående publiken, som ser honom som blott en underhållare. Producenten Martin Hannett borde betraktas som en inofficiell femte medlem i bandet, för utan honom och hans makalösa produktioner hade vi haft ett ganska annorlunda Joy Division. Hans magi är väldigt framträdande på låtar som ”Shadowplay”. Lyssna på samplingarna, ekona, hur ödsligt han mixat instrumenten.
Omslagsbilden till album Closer föreställande familjen Appianis gravkammare, Cimitero di Staglieno, Genua, Italien. Foto: Bernard Pierre Wolff
Album: ”Ceremony” (återutgiven New Order-singel med den långa JD-versionen av In a Lonely Place som b-sida)
– En av de mest ödsliga, mest skrämmande låtar jag någonsin hört, men kanske också en av de vackraste. Inspelad blott dagar innan Ians självmord, i maj 1980, under vad som skulle komma att bli deras allra sista studio-session. Ett smärtsamt avsked från en fullständigt unik talang. 1981 spelades låten in av New Order och släpptes som b-sida på deras debutsingel Ceremony (som ju också var en JD-låt). En kort version av låten gavs 1997 ut på JD-boxen Heart and Soul, och det skulle dröja ändå till Record Store Day 2011 innan den fullständiga versionen av låten skulle ges ut.
– Unga män tvingade ut i krig och de trauman de tvingas leva med efteråt eller en urlakad, söndertrasad sångare i ett band som är på väg att bli alldeles för populärt? Sannolikt båda. Alldeles oavsett är ”Decades” albumavslutaren som alla band och artister med minsta respekt för albumformatet borde betrakta som målet att sträva efter.
– Watching the reel as it comes to a close, Brutally taking it’s time, People who change for no reason at all, It’s happening all of the time. Can I go on with this train of events? Disturbing and purging my mind, Back out of my duties, when all’s said and done, I know that I’ll lose every time.
– En isande, obönhörligt vemodig ballad om att handfallen stå avskuren från sin omgivning och att förbanna de misstag man gjort i sitt liv. Ingen annanstans låter Ian mer kraftlös och slutkörd än här. Han öste ut sitt allt på Closer. Det fanns ingenting mer att ge.
– Denna oändligt ikoniska låt, om en epileptiker Ian lärde känna när han jobbade som ”assistant disablement resettlement officer” på arbetsförmedlingen i Macclesfield, är ett praktexempel på Martin Hannetts ovedersägliga storhet. Jag vet ingen låt som är snyggare producerad. Lyssna på sprayburken, på Stephen Morris strama, mekaniska trummor, Hookys bas och Sumners skriande gitarrer. Lyssna på Ians ekande sång och känn de kalla kårarna. Och, förresten, titta för allt i världen på liveframträdandet från tv-programmet Something Else. Det råaste, mest drabbande musikklippet du lär hitta på YouTube.
– Ljudet av det postindustriella, nedgångna och sotiga Manchester, missnöjets vinter 1979. Likaså ett av Ian Curtis allra mäktigaste framträdanden som sångare och som lyriker. Låten karvar sig fram långsamt och byggs stämningsfullt upp, innan Ian släpper alla tyglar i andra versen och med livet som insats sjunger:
We’ll share a drink and step outside An angry voice and one who cried We’ll give you everything and more The strain’s too much, can’t take much more Oh, I’ve walked on water, run through fire
Can’t seem to feel it anymore
It was me, waiting for me Hoping for something more Me, seeing me this time Hoping for something else
– Skuld, skam, desperation. Twenty Four Hours är en hänsynslös, och musikaliskt furiös, uppgörelse med en själv och ens egna tillkortakommanden. Gotta find my destiny/Before it gets too late, sjunger Ian innan låten klingar ut.
– Bandets kändaste låt är också deras bästa. Hur ofta händer det? Men så är ju Love Will Tear Us Apart också något så ovanligt som en perfekt låt. En låt, precis som The Smiths ”There Is a Light That Never Goes Out” och, på ett lite annorlunda sätt, även Thåströms ”Kaospassageraren”, som man kan spela ad infinitum utan att den tappar minsta uns i kraft. Dess genomslag blev också enormt, och nådde långt utanför de alternativa musikkretsarna. Men det lär knappast ha förvånat någon. Den mollstämda och helt igenom geniala popmelodin som flyter fram genom hela låten är tidlös och universell, och texten, om en kärlek som fallit samman, kan var och varannan människa relatera till. ”Love Will Tear Us Apart” är evig.
Ian Curtis grav, Macclesfield Cemetery. Fotot taget av min bror , Viktor Samuelsson (redigerat av mig), på en resa vi gjorde till Manchester september-oktober 2011.
– En av vinterns och vårens intressantaste nykomlingar har ju varit Sole Gipp-Ossler. Mellan januari och mars släpptes tre mycket fina singlar som alla visade på Soles oklanderliga känsla för både suggestiv dramatik och subtil popkänsla. När jag nu sitter med debutalbumet kan jag konstatera att hon även behärskar albumformatet.
Hon blandar språk och rör sig mellan filmiska stämningsstycken och rakare låtar (som den hungriga debutant hon är), men hennes alldeles egna uttryck löper som en röd tråd genom hela plattan och får den att hålla ihop och kännas enhetlig. Vad hon än gör låter det suggestivt, filmiskt och svärtat – det låter Sole. Och detta är en av hennes främsta styrkor. Hon är en drygt tjugoårig debutant, men när man lyssnar på plattan hör man en fokuserad och musikaliskt mogen artist och låtskrivare som inte är intresserad av något annat än att göra sin grej. Och på nio spår, oavsett om de är på svenska eller engelska (eller tyska), oavsett om de är instrumental ambient eller suggestiva popballader, visar hon detta med all önskvärd tydlighet. Att hon backas av ett snortajt band bestående av Pelle Ossler, Vincent Ossler Röyter, Christian Gabel, Conny Städe, Henrik Meierkord och Zackarias Lindskog är givetvis till hennes fördel, men till syvende och sist är detta Soles platta. Hon har skrivit, producerat och mixat allt själv, och pianot som hörs genom hela plattan är det hon själv som trakterar.
Hur mycket jag än uppskattar de ”lynchska” utflykterna ut i skugglandskapen faller jag ändå som hårdast för de låtar som blandar de där experimenten med popkänslan. Bäst blir det på förstasingeln ”Care For Me” och på den djupt personliga och drabbande ”Är jag människa”. Här blir hon till en blandning mellan Frank Sinatra och en berlinsk nattklubbssångerska från förra århundradet. Där finns dramatik och även en sotig intimitet. Skulle hon på nästa platta fokusera mer på den biten hade jag inte klagat. Men Sole gör som hon vill, och med det kan vi vara trygga.
– Som jag har väntat. Äntligen har Lanegan släppt ett helgjutet album igen. Vem hade kunnat tro det, med en platta på 15 spår och en timmes speltid?
Senast detta hände var 2012 och den lysande Blues Funeral (också albumet som fick mig att upptäcka Lanegan). Sedan dess har en strid ström av rätt så ojämna album följt. Alla har i någon mån varit bra, de flesta med ett eller ett par urstarka spår. Men inget av albumen har känts helgjutet. Lanegan har inte vetat om han ska göra malande Europa-blues, new wave eller synthrock, och det har ofta slutat med att inget av det blivit så bra som man vet att han kan, mer än i undantags fall. Jag har trots detta följt honom. För guldkornen som gömt sig på varje platta, för texterna (få skriver idag mer drabbande om mänskligt lidande än Mark) och för att han ändå alltid är jävligt intressant. Det var, som ni förstår, med viss oro och ambivalens jag tog mig an Straight Songs of Sorrow. Men efter en knapp lyssning kände jag att oron var obefogad.
– Silence is Sexy heter ett av Neubautens bästa och mest klassiska album (som för övrigt firar 20 år i år), men det är först nu de verkligen vågar leva fullt ut efter den devisen.
På 80-talet gjorde sig Neubauten kända som planetens främsta oljudsmakare. Sporrade av en kreativitet av Guds nåde visade de med stål, skrot, elektriska verktyg och field recordings att man kan göra musik långt bortom alla förutbestämda gränser. De var aggressiva och volym premierades. Sedan dess har uttrycket förfinats, omarbetats, stöpts om. Kreativiteten, experimentlustan, har alltid hängt med, även om de inte alltid träffat mitt i prick. Deras 00-tal var starkt, men inte sedan Haus der Lüge (1989) har de släppt något lika sammansatt och drabbande som Alles in Allem.
Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat Wedding, Tempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. Tar plats och suger in en utan att höja rösten. Experimentlustan finns dock kvar. Till exempel hade ”Zivilisatorisches Missgeschick” platsat på Halber Mensch (1985), ”Wedding” består av flertalet fältinspelningar från stadsdelen med samma namn. Överallt skramlar plåt, plastpåsar prasslar och rytmen i låtar som ”Ten Grand Goldie” är det inte många som skulle komma på. Men till skillnad från de tidiga åren har dessa experimentella inslag inget självändamål. Nu dyker de upp, subtilt, för att stämningen i låten i fråga kräver det. Låtarna är i fokus, låtarna styr. Låtarna, berättelserna och stämningarna. Och tack vare denna hållning har Neubauten mejslat fram vad som banne mig måste betraktas som sitt starkaste, mest helgjutna album kanske någonsin. Ett album fyllt av enskilda pärlor (”Möbliertes Lied”, ”Taschen”, ”Seven Screws”, titelspåret!), men med en helhetskänsla man som albumälskare gråter glädjetårar över. 10:an är inte långt borta, och fan om detta inte är årets bästa platta.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Seven Screws”, ”Alles in Allem”
Om ni gillar detta: Einstürzende Neubauten – Silence is Sexy, Sällskapet – Disparition
– Ringande Hurula-gitarrer, ett thåströmskt vemod (tänk sena Ebba och låtar som ”Heroinister och kontorister” och ”Scheisse”) och en sanslöst snygg sångmelodi. Lägg därtill en rakryggad, sårig utanförskapslyrik som aldrig någonsin känns ur tiden och du har en hygglig bild av hur Hasts nya singel låter. Verkar det bra? Det är för att det är bra. Faktum är att ung, svensk rock inte blir mycket bättre just nu.
– Det är inget fel på gravallvar, vad folk än vill få dig att tro. Snarare är det uppfriskande att få slippa hurtig, lekfull indierock med putslustiga texter. Joel Alexandersson i Regnet gör sig på intet vis skyldig till det sistnämnda. Men allvar finns det gott om. Det och personliga texter (med gott om poetisk potential) parat med den drömska musiken och de stundom kentiga melodierna gör Sista natten på jorden till en av vårens finaste, mest drabbande svenska debuter.
– Göteborgsbandet Diamond is Forevers nya singel är ödslig. Men det är ingen ödslighet som gör ont. Det är en vacker ödslighet och samma som uppstår när allt utom det där som betyder allra mest rämnat runtomkring en. ”In Frequency” är askregn och promenader kl 02:30 när bara du är ute. ”In Frequency” är också en storslagen, men samtidigt återhållen, postpunk-ballad – fylld av det där vemodet som bara hopp och lycka kan fylla en med. Man har nånting, men man vill inte mista det. Och har man det inte längre vill man inte mista minnet. Men framförallt är ”In Frequency” en enastående låt.
Florian Schneider, som 1970 tillsammans med Ralf Hütter bildade det omåttligt inflytelserika tyska bandet Kraftwerk, har avlidit efter en tids kamp mot cancer. Det är en tung förlust för populärmusiken i allmänhet och för den elektroniska musiken i synnerhet. Utan Kraftwerk ingen synthmusik så som vi har känt till den genom åren, ingen Low, sannolikt ingen industri, hiphoppen hade utvecklats annorlunda, technon hade kanske inte fötts alls. Och så vidare. Allt det där vet ni.
Min egen relation till Kraftwerk började för ganska exakt 20 år sedan. Jag var 14-15 och hade börjat att glida ifrån såväl människor som min gamla musiksmak. Jag gick in i en starkt sökande period och föll i synnerhet för punken, men även elektronisk musik av den äldre skolan. Kraftwerk var givna. Jag lyssnade aldrig religiöst och har aldrig kallat mig själv för ett jättefan, men insåg omedelbart att ljuden de skapade skilde sig från allt jag dittills hade hört – och Trans Europa Express är helt klart ett av 70-talets allra bästa album. Mitt starkaste/nördigaste Kraftwerk-minne utspelas i gymnasiet. Vi har själva fått välja ett projekt och jag redovisar ett slags arbete om Franz Kafka. Till redovisningen har man uppmuntrats att spela en låt man tycker passar in. Jag valde ”The Robots”. Jag hade en tanke med det då, men kan inte redogöra för den nu (det hade att göra med det avhumaniserade domstolsfolket som Josef K råkar ut för). Mina klasskamrater (dessa filistrar och plebejer!) tittade på mig med blickar fyllda av livsleda så till den grad att jag tvivlade på om de någonsin skulle repa sig.
Kraftwerk 1978. Schneider längst fram i bild.
Min Kraftwerk-samling är inte riktigt komplett, men min respekt för dem är livslång. Nedan följer en Spotify-lista över, i mitt tycke, deras tio främsta stycken. Och till Florian Schneider säger jag: ruhe in Frieden.
