Intervju med Ulf ”Rockis” Ivarsson

rockis
Foto: Elisabeth Ohlson

Peter Hook, Simon Gallup, Andy Rourke…och Ulf ”Rockis” Ivarsson. Listan över snortajta basister är inte komplett utan Rockis. Har man lyssnat på Thåströms musik från de senaste 15 åren vet man det. De som mot förmodan fortfarande är osäkra kan lyssna på den soloplatta Rockis idag släpper, kallad Lower Zone. Den är helt baserad på bas, och med all önskvärd tydlighet slår den fast det vi andra redan visste: att han spelar i basisternas högstadivision. Men han är långt mer än bara en postpunk- och altrock-basist. På Lower Zone utforskas skickligt, och med den experimentellt lagdes känsla, blues, industri, ambient, jazz och allt däremellan. Om detta och om skapandet, musicerandet och annat handlar nedanstående konversation.

Jag har beundrat Ulf både som producent och basist i många år, så ett uppriktigt tack till honom för den här möjligheten.

 


 

482 MHz: För det första: tack för att du ställer upp och grattis till en stark soloplatta! Jag har lyssnat på skivan en hel del nu och är mycket förtjust – särskilt i de mest industriella och ambienta styckena. Jag aktar mig dock för att kalla den för en ’solodebut’ – du har ju släppt några skivor under namnet Beatundercontrol. Hur ser du själv på Lower Zone – solodebut eller inte? Och finns det någon röd tråd mellan det du gjorde som Beatundercontrol och det du gör nu i eget namn?

Ulf: Skillnaden mellan Beatundercontrol-albumen och detta album är att Lower Zone bygger enbart på olika basinstrument. Elbasar och akustisk basgitarr. Lower Zone kanske är mer en experimentell platta än Beatundercontrol-plattorna, å andra sidan så sitter det väl ihop då det är instrumental musik i botten i båda projekten. Beatundercontrol var ju ett löst sammansatt projekt med inbjudna gästmusiker. På Lower Zone är det bara jag som spelar.

 

482: Fanns det någon gång planer på att ha med gästmusiker även på denna platta?

U: Nej, idén var från allra första början att göra det helt själv.

 

482: Hur såg skapandeprocessen ut för skivan?

U: All musik på albumet har uppstått under improvisationer när jag har spelat live. Från början så byggde hela idén på att gå upp på scen, utan förberedelser, med elbas, effekter, looppedaler och förstärkare för att se hur långt jag kunde ta det, att utmana mig själv. Att gå upp på scen med ett blankt papper var för mig i alla fall en stor utmaning och utifrån ett antal konserter så uppstod det riff, melodier och soundscapes. När jag sedan ville göra ett album så tog jag fram på ett ungefär vad som hade hänt på scen och det var det svåra, att försöka hitta nerven i något igen som kom upp på ett naturligt sätt i improvisationsläge. Jag försökte återskapa ljuden med pedaler och spelade in väldigt snabbt och intuitivt och behöll vissa fel för att man skulle få en direkt känsla, och sen klädde jag in riffen och kompositionerna med olika soundscapes. De enda låtarna på plattan som är skrivna under inspelningen är dom akustiska spåren, ”Blues for JG” och ”Goodbye”.

 

482: Så när du började göra de här konserterna, hade du redan då börjat fundera på att göra en skiva eller kom de planerna helt och hållet senare? Och jobbade du helt utifrån minne när du försökte återskapa eller spelade du någonsin in dina konserter och lyssnade efterhand?

U: Planer fanns för skiva innan jag började spela live. Jag påbörjade en del skisser som jag inte gillade. Därför blev improvisationerna avgörande för det som sedan blev skivan, vissa saker som t.ex. ”Flood” kom upp väldigt tydligt och den idén är precis som den spelades första gången live. Likaså ”Invisible Road” kom upp när jag spelade på Fylkingen i Stockholm. Den är också väldigt tydlig och exakt så som jag minns att den gjordes. Ingenting spelades in och dokumenterades vad jag vet, men kommer det upp bra uppslag så brukar de finnas kvar.

 

482: Skivan låter verkligen fantastiskt bra. Vi som redan är bekanta med dig och ditt musicerande sedan innan vet ju vilken multiinstrumentalist och skicklig producent du är – spelar och producerar allt själv på plattan?

U: Ja. Allt du hör på Lower Zone kommer ifrån antingen en elbas eller akustisk bandlös bas. Jag har använt bland annat en 8-strängad elbas och en preparerad Fender Six, förutom en vanlig 4-strängad bas. Basen är på denna platta bara ett verktyg för att skapa sound via olika skruvade effekter. Till och med beatsen kommer från elbasen som processats igenom olika effektpedaler, så allting spelas av mig och jag har även mixat albumet. Mastringen är gjord i New York av en kille som heter Mike Fossenkemper.

lowerzone

 

482: Väldigt häftigt att till och med beatsen är gjorda med elbas! Det måste vara ett ganska innovativt sätt att producera beats på?

U: Ja, verkligen. Det är olika rytmiska tremolo/filter-effekter som jag har hittat som funkar utmärkt att använda som simulerade elektroniska beats och syntpulser.

 

482: Jag uppskattar verkligen din bredd som musiker, och ditt CV talar ju sitt tydliga språk. Även Lower Zone bjuder på bredd – ibland kanaliserar du, säg, en väldigt experimentell och ’moody’ Charles Mingus, ibland blir det ren dark ambient, och ibland bluesigt. Vad skulle du själv säga har inspirerat dig och ditt arbete med albumet?

U: Jag ville bejaka mitt instrument och på så sätt försöka att vrida och vända på saker. Mycket av det som hörs är väldigt impulsivt. Sen är jag icke-kategorisk när jag gör musik, och för den delen även när jag jobbar med andra. Jag gillar ambient, jag gillar blues, jag gillar jazz, folkmusik, dub, industri och jag gillar experimental och jag ville göra en platta som hade olika färger trots begränsningen av bara basgitarr. På ”Invisible Road” finns det till och med stänk av country.

Kul att du nämner Charles Mingus och då antar jag att du syftar på dom akustiska spåren. Dessa spår är snarare inspirerade av Charlie Haden – Basist med bland andra Ornette Coleman och Keith Jarrett – och hans Liberation Music Orchestra och låten ”Song For Che”. Både ”Blues for JG” och ”Goodbye” finns där på något sätt.

 

482: Just ”Blues for JG” är en av höjdpunkterna på skivan, en grym blandning av jazz och ambient. Men jag kan inte låta bli att undra…vem är JG?

U: Det är en barndomsvän som inte finns i livet längre.

 

482: Titeln, Lower Zone, är fascinerande. Vad betyder den för dig?

U: Ingen aning. Det är bara en titel som kom upp. Ser bra ut i tryck.

 

482: Mitt favoritspår på skivan är avslutaren, ”Sanity”. Kan du berätta något om den låten?

U: ”Sanity” är som många av dom andra spåren byggd enbart på improvisationer som har uppkommit i livesituationer, dock något pålägg här och där med en distad bas. Annars är basen inspelad via en pedal som simulerar LoFi-stråkar.

 

482: Många som läser den här bloggen känner till dig inte minst genom Thåström. Du har spelat med honom, live och i studio, i över 15 år och varit med och producerat flera av hans allra bästa skivor. Vad har det samarbetet och den relationen betytt för dig som musiker och människa? Och hur ser det ut när ni arbetar ihop?

U: Jag är stolt och tacksam över tiden och samarbetet med Thåström. När jag började spela med honom kändes det som att jag äntligen hittade hem, i ett sammanhang där man kunde identifiera sig med både musiken och personkemin. Så är det inte alltid när man jobbar som inhyrd musiker. Väldigt sällan faktiskt. Detta har även gjort mig väldigt kräsen i andra sammanhang. Thåström är ”the real deal” och tar man på sig en uppgift så får man inte slarva eller göra saker till 80 procent. Det är precis detta som är Thåströms storhet både som person och musiker. Jag fick tillit av Pimme att producera två album som ensam producent [Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, red. anm.] och ett album tillsammans med Pimme och Niklas Hellberg [Den morronen, red. anm.]. Producentarbetet med Thåström är dock ett avslutat kapitel för min del, men live är jag gärna med om jag får förnyat förtroende.

 

482: Vill du gå in på varför producentarbetet med Thåström är ett avslutat kapitel?

U: Jag känner att jag har gjort det jag kan när det gäller att spela in och producera Thåström. Det är en process som är väldigt speciell och det har man inte energi till hur länge som helst. Jag älskade varje sekund av att vara i studion med honom, men allt har sin tid. Live är det en helt annan sak.

 

482: Utöver skivsläppet, vad mer har du planerat för 2020?

U: Framförallt solokonserter. Där ligger fokus just nu, att promota albumet och se saker långsiktigt. Några samarbeten är också planerade men det tar vi senare.

 

482: Roligt med solokonserter! Det ser jag fram emot. Är några inbokade än?

U: Det blir en kortare spelning på Rönnells antikvariat den 11 februari då jag har releasefest, sen blir det Gävle teater 16 Mars och Fylkingen i Stockholm 20 mars. Det ligger dock fler spelningar i luften.


Skivan ges ut idag, fredag, digitalt och på vinyl, via skivbolaget Lamour. Releasefest på Rönnells antikvariat, Stockholm, 11/2.

 

2010-talets bästa album: lista 4/4

7

Efter fyra veckor är vi äntligen framme vid sista listan och ögonblicket då 2010-talets allra bästa album utses. Som vanligt efter ett projekt av det här slaget är jag nu ganska matt. Jag är nöjd med urvalet, men placeringarna hade kunnat vara bättre. Huvudbry. Skuld. Ånger. Skulle jag nämna några bubblare (och det kan jag ju göra, för det är ju kul) hade det möjligen blivit Skriet – Det beslutande organet, Daniel Norgren – Alabursy, något med Colter Wall (som jag inte för mitt liv kan förstå hölls utanför listan) och någon Algiers-platta. Och kanske några fler. Man kommer alltid på fler. Man glömmer alltid. Men på det hela taget är jag nöjd.

De tre första listorna var som bekant topp-10:or, medan denna alltså är en topp 20. Nog snackat nu. Vi kör. Varsågoda.

 

20. Damon AlbarnEveryday Robots

År: 2014

damon

– Damon blev med solodebuten personligare än han kanske någonsin tidigare varit. Borta var Blurs ironier och Gorillaz serietidnings-image. Kvar fanns ett rejält knippe makalösa och mycket engelska moll-melodier och texter om uppväxten, nutidsångest och relationsproblematik. Ett av Albarns allra bästa album oavsett namn på konvolutet.

 

19. Sällskapet Nowy Port

År: 2013

nowyport

Debuten tillhör en klass för sig, men den vid release extremt emotsedda uppföljaren behöver då rakt inte skämmas för sig. Där tog Thåström, Ossler och Hellberg den skivans formel och gjorde den ännu kyligare, ännu kärvare. Resultatet blev kanske inte lika jämnt eller för mig lika världsomvälvande som på debuten, men en hypnotisk skiva är det likväl, med flera av bandets bästa låtar. Min relation till Sällskapet är både väldokumenterad och passionerad och den här skivan stärkte den relationen.

 

18. David BowieBlackstar

År: 2016

bowiecover

– När David Bowie lämnade oss tidigt i januari 2016 gjorde han det med sitt bästa album sedan Heroes (1977). Vid inspelningen av Blackstar visste Bowie att hans tid var utmätt, men det påverkade inte hans förmåga att för en sista gång återuppfinna sig själv.

 

17. Nick Cave & the Bad SeedsPush the Sky Away

År: 2013

nick

– Caves två senaste album har tokhyllats så till den grad att skugga fallit över den skiva som egentligen, nyktert betraktat, är hans bästa från det gångna årtiondet. Några år efter att Push the Sky Away släppts skulle Caves liv rämna och han, och därmed också hans texter, skulle fjättras av sorg, men här var hans fullkomligt unika sinne ännu fritt. Till luftiga, atmosfäriska arrangemang, med en Warren Ellis i toppform, sjöng han fantastiska, märkliga texter om Robert Johnson, Hannah Montana, musikens kraft, gud, djävulen, dröm och verklighet. Som bara Nick Cave kan.

 

16. Sällskapet – Disparition

År: 2018

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

– Sällskapets tredje och senaste platta saknade de extremt höga topparna som man hittade på Nowy Port, men var en betydligt jämnare, stabilare skiva, med generellt starkare låtmaterial. Nytt för denna gång var att Joakim Thåström inte längre var fast medlem (men han gästade på höjdpunkten ”L’Autostrada”). Nytt var också att den kärva ambientindustrin från de två första skivorna delat sig till ett slags industri-chanson-hybrid. Detta inte minst tack vare berlinskan Andrea Schroeder, som med sin matta, tunga röst sjöng på merparten av skivans låtar – på tyska, dessutom. Den svartvita, europeiska skymningskänslan som mejslats fram sedan debuten var på Disparition alltjämt total. Sällskapet är och förblir bandet för mig.

 

15. Steve Von TillA Life unto Itself

År: 2015

steve

Till vardags sångare och gitarrist i blytunga Neurosis, men som soloartist skruvar han emellertid ner volymen rejält. Då gör han karg, mycket svärtad folkmusik som låter som en råkall novemberdag i skogens djupaste partier. Och han har hållit en fantastiskt hög nivå sedan solodebuten för snart 20 år sedan – detta trots att uttrycket egentligen inte förändrats nämnvärt. 

 

14. Atrium Carceri The Untold

År: 2013

atrium

– Svensken Simon Heath driver inte bara dark ambient-genrens mest tongivande, nu existerande, skivbolag, Cryo Chamber, han gör själv fantastisk musik som Sabled Sun och, framförallt, som Atrium Carceri. The Untold är hans största stund. Utomvärldsliga ljudlandskap, tunga som granitblock, obehagliga fältinspelningar och sjudande elektronik utgör denna skiva, som måste betraktas som ett av de viktigaste Cryo Chamber-släppen.

 

13. Scott Walker & Sunn O)))Soused

År: 2014

scott

– Bortsett från lite filmmusik blev Soused det sista vi skulle få höra från Scott. I mars i år gick han bort, 76 år gammal. Detta unikum och geni, som likt ingen annan i populärmusikens historia gick från skönsjungande flickidol på 60-talet, till ett slags saknad länk mellan Cohen, Brel och Sinatra, för att slutligen, från 1980-talet och fram till sin död, komma till sin fulla rätt som avantgardist. De sista 30 åren gjorde Walker musik som de allra flesta casual-lyssnare skulle betrakta som rent omöjlig, musik som i största möjliga utsträckning avvek från den musik som gjorde honom till flickidol och världsberömd crooner på 60- och 70-talen. Varje skiva han släppte, från 1984 och framåt, var mer svårgenomtränglig än den som kom före. På Soused samarbetade han med doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage gick ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyllde i ljudbilden, som i ”Bull ” och ”Lullaby”, eller var mer framträdande, som i ”Brando” och ”Herod 2014”. I de allra flesta avseenden var Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrog med knivskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tog aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

 

12. Thåström Beväpna dig med vingar

År: 2012

bdmv

– Efter hudnära, avskalade Skebokvarnsv. 209 (2005) och jämförelsevis tyngre men alltjämt lika hudnära Kärlek är för dom (2009), var Thåström i februari 2012 tillbaka. Denna gång var volymen högre, ljudlandskapen dovare, ödsligare, mer svärtade. I mäktig kontrast stod då texterna. På Kärlek är för dom korresponderade musiken med texterna och Thåström var tungsint, märkt av förluster och med det förflutna hack i häl. På Beväpna dig med vingar märktes dock en annan Thåström. En Thåström återförenad med sitt livs kärlek, en Thåström som oblygt hyllade denna kärlek, som blickade framåt, som reste sig ur dyn. Och även en Thåström som för första gången på länge, på lysande Nere på Maskinisten, även tillät sig att släppa det självbiografiska och i stället försvinna in i en suggestiv drömvärld befolkad av idoler som Kurt Tucholsky och Bertil Malmberg.

Den kontrasterande kombinationen av blytung stålmusik och hoppingivande och stärkande texter har i min mening kommit att bli en av Thåströms största styrkor. På Beväpna dig med vingar är detta mycket tydligt, och skulle förfinas ytterligare på kommande album.

 

11. Jacaszek Glimmer

År: 2011

jaca

– Polske ljudkonstnären och ambientmästaren Michal Jacaszek blandar varm akustik med undergångselektronik, och resultatet är allt som oftast lysande. På 2011 års Glimmer är han emellertid på sin absoluta topp. Ett sant mästerverk i gränslandet mellan neo-klassiskt och dark ambient, och den kanske viktigaste skivan för mitt dark ambient-lyssnande – det var den första jag fastnade för.

 

10. Shrine Ordeal: 26.04.86

År: 2016

shrine

– På sin hyllningsskiva till de som drabbades av Tjernobylkatastrofen gav oss bulgariske dark ambient-maestron Hristo Gospodinov skimrande ljudlandskap som trots sin svärta och sin oerhörda, massiva tyngd ändå släppte igenom både ljusglimtar och viss melodisk skönhet. Jag har extremkonsumerat dark ambient-musik under det gångna decenniet, men få skivor har drabbat eller fastnat på mig som Ordeal har gjort.

 

9. Jason MolinaAutumn Bird Songs

År: 2012

jason

– Åtta sköra, oputsade och outsägligt fina folksånger, utgivna när Molina hade blott sex månader kvar att leva och skrivna under hans sista svåra år, som kantades av missbruk, hälsoproblem och misslyckad rehabvård. Trots alla problem han drogs med står det plågsamt tydligt att Molina vid sin död på intet vis var slut som låtskrivare eller sångare och att Autumn Bird Songs är en mycket värdig avslutning på en musikkarriär jag aldrig hade klarat mig utan.

 

8. Have a Nice LifeThe Unnatural World

År: 2014

hanl

– Inför varje skiva djupdyker Tim Macuga och Dan Barrett orädda i tillvarons tjocka, svarta sörja och kommer ut på andra sidan med famnarna fulla av gothig, industriell postpunk, lika skimrande vacker och melodiös som den är ogästvänlig och trubbig. Detta initierades redan på debuten Deathconciousness (2008), återupptogs sedan på detta års lysande Sea of Worry, men det var på andra albumet The Unnatural World som resultatet blev som allra mest drabbande. Till massiva ljudbilder av distad bas, tjocka gitarrlager, elektronik och samplingar sjunger Dan och Tim texter om självhat, misantropi, uppgivenhet och existentiell förvirring, ibland genom ett galghumoristiskt filter, ibland med blodigt allvar. Men trots tematiken är deras texter lika mycket ett långfinger åt tillvaron som ett rop på hjälp, och musiken är, i all sin trubbighet, alltid vacker.

 

7. Rome The Hyperion Machine

År: 2016

Rome

– På vad som måste räknas som Romes bästa platta återuppfann Jerome Reuter sitt uttryck och körde sin neofolk genom drömska gitarrmattor, ambience och postpunk – dessutom bjöd han på en mycket inspirerad och utsökt tolkning av Fanfanfan!

 

6. Gil Scott-Heron I’m New Here

År: 2010

gil

– Ett stordåd och ett fenomenalt album från en uträknad artist med en glöd inom sig som ännu inte brunnit ut. Han hade ännu lite kvar att bevisa – och som han bevisade det. Och han gjorde det till en helt ny musikalisk fond. Den rytmiska, souliga jazz-funken från Gils tidigaste och mest klassiska album var här utbytt mot ett slags post-industriell, elektronisk soul, varvat med ett par akustiska nummer och några spoken word-interlude – allt utsökt producerat av britten Richard Russell. Texterna, sedan, var lika förödande bra som de alltid varit. Inte politiska, som förr, utan självrannsakande poem om livsval, uppväxten och missbruk. Och varje gång jag lyssnar på I’m New Here lär jag mig lite mer om livet.

Drygt ett år efter att skivan släppts dog Gil Scott-Heron, 62 år gammal. Alldeles för tidigt, men inte innan han hunnit släppa sitt livs bästa skiva.

 

5. Allseits Chimäre

År: 2016

allseits-chimaire (2)

– Allseits mästerliga album Chimäre är ljudet av undergången. Ljudet av när himlen öppnar sig och vår värld slukas av en annan. Men det är trots det ingen våldsam skiva och den är inte aggressiv. Här är undergången bara hypnotisk, storslagen och vacker, målad med djupa gitarrdrones och malande elektronik. Av alla dark ambient-skivor jag lyssnat på under 10-talet har ingen berört mig mer än Chimäre.

 

4. Thåström – Centralmassivet

År: 2017

ThåströmCentral

– En tid innan Centralmassivet åkte Thåström till den amerikanska södern. En resa som han för DN:s Georg Cederskog berättade inte var så himla rolig. Men det var nåt som fastnade på honom – och det hörs på Centralmassivet. Skivan är till stor del inspelad i Berlin, och det är blandningen berlinsk maskinpark/amerikanska söderns mylla som gör Centralmassivet till vad den är. Thåström hade nosat på denna industriblueshybrid förr, men på Centralmassivet är uttrycket tydligare än någonsin – och det omsluter och ramar in hans ljusmörka, allmänmänskliga böner om utmätt tid, förgången tid, upplevelser och platser på ett förkrossande sätt.

 

3. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

År: 2018

merrie

– Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte gruppens ledare och låtskrivare Damon Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien, full av dubbiga, music hall-inspirerade ljudlandskap, melodier genomsyrade av vemod och texter om saknad, bitterhet och kärlek. Den första skiva jag på bloggen gav full pott, 10/10.

 

2. Ossler Evig himmelsk fullkomning

År: 2017

ossler

– Jag har redan skrivit spaltmeter om denna skiva. Jag har redan nämnt hur Ossler här, bättre än de flesta i det här landet, skriver om ödeläggelse, krig och personliga katastrofer och gör något allmängiltigt och vackert av det. Jag har skrivit om hemsökelsen som plågar den skuldtyngda i ”Botten av ditt hav”. Om det alltför verkliga skräckscenariot i ”Ute på ön”. Om vilken perfekt låt ”Helsingborg” är och hur trösterikt det är att höra Ossler sjunga om hur svårt det är att få ihop livet, hur lätt det är att sakna och gräma sig. Jag har skrivit om den Öijer-influerade, knäckande poplåten ”Större än du tror”, där han talar om för sitt tolvåriga jag att det kommer att lösa sig, att det är okej att må skit och vara annorlunda. Och jag har nämnt den geniala övergången från ”Större än du tror” till avslutningsspåret ”Sommardröm i grått”, hur den ena låten ringer ut och rinner in i den andra. Jag har nämnt den smärtsamma kontrasten mellan då och nu, som Ossler sjunger om i ”Sommardröm…”. Den råa saknaden efter en enklare tid som flytt. Gitarrerna och crescendot sedan. Gitarrerna, ja. Jag vet ingen annan gitarrist som säger mer med sitt instrument än Pelle Ossler. På Evig…tillåts de ta plats, bildar både monolitiska och sköra ljudlandskap som oavsett om de hotar eller berör alltid imponerar. Allt detta har jag sagt förr. Här och i andra sammanhang. Och jag lär väl fortsätta tjata. Vissa skivor lämnar en aldrig.

 

1. Thåström – Den morronen

År: 2015

denmorronen

– Ihop med Sällskapets första platta är Den morronen på många sätt den kanske viktigaste skivan i mitt musiklyssnarliv. En skiva som sköt livsviktig medicin in i min trötta själ, vårvintern 2015. Musiken var atmosfäriskt karg och kylig, men texterna talade om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse och om det stora i det lilla. Om den där blå himlen som alltid kommer. Thåström zoomade in på tillvaron och belyste med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta. Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest.

Vidare är Den morronen också Thåströms jämnaste skiva. Blott nio spår lång, och helt utan minsta utfyllnad. Varje klang, varje anslag, varje ord betyder något och ligger där det ligger därför att det finns inget annat sätt. Allt det du inte hör saknas därför att det inte hör dit. Den morronen är ljudet av en konstnär som aldrig slutar inspirera eller inspireras. Någon som aldrig slutar att försöka fullända sitt uttryck.

***

Och där var det slut. Jag önskar att min listskadade hjärna nu skulle få vila, men icke. På annandagen kommer listan över 2010-talets 50 bästa låtar. Vi hörs då.

God jul!

/N

2010-talets bästa album: lista 2/4

45800A06-E411-45DA-9A65-7479F25A881A

Andra advent, andra listan över årtiondets bästa album. Denna gång platserna 40-31. Varsågoda!

 

40. Anna Von Hausswolff Dead Magic

År: 2018

anna

– Med Dead Magic fulländade Anna det uttryck som är helt och hållet hennes eget. Ingen annan i Sverige låter som henne och det är banne mig inte många album som låter som Dead Magic. Ett vackert, inbjudande mörker, som i början kanske skrämmer, men som i slutändan bara känns vackert.

 

39. Sorry GirlsDeborah

År: 2019

sorry

– Ett av 2019 års bästa album är fenomenal popmusik, som står med ena foten i 80-talets vemodigaste pop och den andra i 2010-talets drömska indie. En makalös debut med melodier det tycks omöjligt att tröttna på.

 

38. Cursive Vitriola 

År: 2018

cursive

– Efter en rad mer eller mindre undermåliga album var Cursive hösten 2018 plötsligt tillbaka – bättre än på minst 15 år. Borta var överjästa, tungfotade produktioner och teman. Borta var tråklåtar. Åter var rå, emotionell och dramatisk rock’n’roll det enda som betydde något. Vitriola är tio fantastiska låtar om hur förtvivlat svårt det är att vara människa under det sena 2010-talet – och alla låter precis som man vill att Cursive ska låta.

 

37. Citizen HTransference

År: 2016

IMG_9419

 

– En av den perifera, något förbisedda, men helt igenom fantastiska, dark ambient-genrens mest förbisedda ljudmakare heter Niklas Hellberg. Mest känd är han för sitt nära samarbete med Thåström och för ambient-industrial-bandet Sällskapet. Vad alltför få vet är att han också gör fantastisk dark ambient under namnet Citizen H. Debuten Transference är ett av genrens mest imponerande album från de senaste åren – nära nog i klass med det som den utsökta labeln Cryo Chamber ger ut. Slut ögonen och de iskalla, suggestiva och brusiga ljuden som utgör Transference kommer omedelbart att frammana bilder av ett ödelagt Europa, tomma transithallar och dåligt väder på dåliga vägar. Inte dumt, eller hur?

 

36. Former GhostsNew Love

År: 2010

former

– Ett av årtiondets mest upprivande och drabbande break-up-album. Till primitiva, kärva synthar och trummaskiner skapar Freddy Ruppert atmosfäriska sånger om en relation som tillintetgjorts och i samma veva så gott som tillintetgjort honom också. Lyssnas på med varsamhet!

 

35. Chelsea WolfeAbyss

År: 2015

chelsea

– En av det här årtiondets allra mest fascinerande artister, med sitt allra bästa album. En samling sotsvarta sånger pendlande mellan blytung och industriell drone, doom, goth-folk och vackra atmosfärer – inte sällan i en och samma låt. Lika mycket ett experiment med ljud och känslor som ett regelrätt album. Men ett fantastiskt album likväl.

 

34. Rome A Passage to Rhodesia

År: 2014

Rome-A-passage-to-rhodesia

– Jerome Reuter har ägnat 2010-talet åt att ge ut en lång rad mer eller mindre bländande album. Till de allra bästa hör definitivt 2014 års A Passage to Rhodesia. Skivan består av tolv kompositioner som skiftar mellan akustiska folksånger och instrumentala ambientstycken, och låtar som rör sig i gränslandet. Vad de alla har gemensamt är att de tar avstamp i den brittiska kolonin Rhodesia (numera Zambia och Zimbabwe) och alla de sorger och tragedier som följde i de vita imperialisternas fotspår. Som man är van vid gör Jerome Reuter något allmänmänskligt av något stort – här ett förtryckt folks kamp för frihet.

 

33. 1900 Tekno

År: 2016

1900-Tekno

–  Gamla och slitna ljud, som ett eko från en gammal och sliten värld. Tidlöst och fullständigt nyskapande. Varmt, behagligt, ödsligt och kusligt. Den geniale Christian Gabel vet inga gränser och Tekno är hans mästerverk.

 

32. Carla Dal FornoYou Know What It’s Like

År: 2016

carla

– Vartannat spår har sång, vartannat är instrumentalt. Allihop är djupt suggestiva, allihop existerar i en märklig, vacker, parallell skuggvärld och allihop berättar om vilken sjukt spännande artist och ljudmakare Carla Dal Forno är. Jag upptäckte henne i höstas och sannolikt är hon årets upptäckt för mig.

 

31. Leonard CohenYou Want It Darker

År: 2016

Leonard-Cohen

– Cohen precis som man vill ha honom. Kärv, varm, bitsk, cool, och med galghumorn i högsta hugg, författar han drabbande sånger och små psalmer om förgänglighet och längtan. Att han gick bort, 82 år gammal, kort efter att skivan släppts, gör den inte precis mindre drabbande. Ett väldigt värdigt avslut på ett enastående liv och en lika enastående karriär.

***

Nu börjar det bli verkligt spännande. Hälften av listorna är avklarade. Vi hörs om en vecka!

 

 

Premiär + intervju: CHRISTIAN HEDE

GuerillakrigARTWORK_stor

Tidigt i år släppte dansken Christian Hede två av årets bästa alternativa rocklåtar – de båda mullriga, gnissliga Europa-blues-styckena Søster och Hele tiden. Han kompades av svenska kungligheter inom genren, nämligen Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Mikael Nilzén och Christian Gabel, samt danske kollegan Mads Uldall-Jessen. I januari nästa år släpps EP:n ØBO med sex helt nya låtar, men redan nu bjuder Christian Hede oss på ett smakprov i form av den utsökta låten Guerillakrig – och 482 MHz har fått äran att hålla i premiären! Läs en nygjord intervju jag gjort med Christian nedan och lyssna på låten HÄR.

Christian hede 30.10.19-10
Foto: Edi Cliff

Hej Christian!

Grattis till release och tack för att du ville ha svensk premiär på 482 MHz!

Tusind tak fordi, at jeg får lov.

 

Guerillakrig är ett mycket starkt smakprov inför den kommande EP:n. Vad betyder titeln för dig? Vad är det för ett krig som utkämpas?

Guerillakrig er et billede på en indre kamp, hvor der kæmpes på mange fronter. Det er ikke en sort/hvid krig, det er en nuanceret krig med dig selv i dit indre. Jeg kunne godt lide ordet, og jeg synes der er noget uhyggeligt over det samtidig. Noget ukontrolleret.

 

Kan du berätta lite hur låten kom till och vad som inspirerat dig och skrivandet? 

Melodi og de tre første akkorder kom sammen. Sangen var et forsøg på at arbejde med kontraster rent musikalsk. Derfra var det arbejde. Jeg vidste at jeg ville have et melodisk omkvæd, og en stærk kontrast i musikken. Hovedkarakteren i teksten går igennem en by, men føler sig konstant paranoid og ude af stand til at fungere. En blanding af overvåget og overset. Det er en tekst med mange billeder på at blive forladt, samt at flygte. Jeg kan godt lide, når man tager de to bevægelser og smadrer sammen. 

 

Du har tidigare spelat med svenska legendarer som bland andra Pelle Ossler, Niklas Hellberg och Christian Gabel – vilka medverkar på Guerillakrig?

Micke Nilzén har programmeret trommerne og spiller synthesizer. Han har en kæmpe fortjeneste i den her sang, for at den får så effektivt et vers. Der er en masse delays og reverbs, der spiller godt sammen med det rytmiske brus, som Micke har lavet. På Guerillekrig er de medvirkende Micke Nilzén, Mads Uldall-Jessen på kontrabas og strings, og så mig selv på guitarer og vokal. Pelle Ossler er med på to andre sange på EPén. 

 

EP:n som släpps i januari heter Øbo. Du är ju själv ursprungligen från Bornholm, och jag föreställer mig att ö-livet för med sig ett slags känsla av utanförskap, att vara avskuren från andra och annat runtomkring, psykiskt och fysiskt, som dock inte behöver vara något negativt. Hur ser du på det? Hur har ö-livet påverkat dig? 

Jeg tror at jeg forstår mig selv bedre, hvis jeg ser min person, min kunst og mine drømme igennem et øbo-filter. Det vil sige, at jeg mener det har påvirket alting. Den erkendelse er jeg kommet frem til, og det er også derfor at de seks sange er samlet under titlen ØBO. Du får noget foræret ved at være afskåret. Der er nogle ting, som man går glip af, mens havet og himlen kommer til at betyde noget mere. Jeg tror du drømmer opad i stedet for frem i livet. På den ene eller den anden måde. Jeg kan mærke at jeg har et brændende ønske, om at lette og svæve i mit arbejde, i stedet for at forholde mig til mit reelle liv. Det er et paradoks, at jeg synes jeg fortæller mest om hverdagen, ved at opløse den i mine tekster. Jeg tror fuldt og fast på, at det er noget, som jeg har fået fra Bornholm. De karakterer som er med på EPén er alle øboer enten mentalt eller fysisk. De har enten havet i ryggen eller foran dem. Billedligt talt. Ingen står på sikker grund.

 

Tidigare i år släppte du ett par fantastiska singlar – de mörka, tungt ödesmättade Søster och Hele tiden. Är de med på kommande EP:n? Om inte, hur har deras sound påverkat EP:n?

Mange tak. Søster og Hele Tiden er ikke med på EPén. Det er seks nye sange, som passer sammen som et lille værk. Jeg er stadig meget glad for de to singler, men de må være hjemløse lidt endnu.

Deres sound har påvirket mig utrolig meget. Hellberg, Ossler, Nilzén, Gabel, Uldall-Jessen har været mere end musikere og teknikere. De har åbnet hele lyd-universet op for mig, og givet mig en tro på, at den musik, som jeg elsker og vil forfølge rent faktisk kan noget. For mig er de alle musikalske lede-stjerner.

 

Hur ser framtiden ut för Christian Hede?

Den nærmeste fremtid er først og fremmest dedikeret til ØBO og hele dens release. Der skal spilles nogle band-shows og forhåbentligt nogle festivaler. Jeg har en fantastisk trio med Mads Folmer-Richter og Mads Uldall-Jessen, som jeg gerne vil have med på tour. Derudover håber jeg at spiller nogle større shows, hvor Pelle Ossler og Micke Nilzén også er med i lineuppet. I 2020 skal jeg indspille et debut album, som jeg har store ambitioner med. Lad os se, hvor det lander.

 

Och till sist: året är snart slut – vilket har varit årets bästa album?

Puuuh, den er svær. Der har været mange store oplevelser for mig. Shovels & Rope med BY:BLOOD er en af dem. Daniel Norgren med Wooh Dang er en anden. Nick Cave & The Bad Seeds med Ghosteen er en tredje. ORM med Ir er en fjerde. Sharon Van Etten med Remind Me Tomorrow er en femte osv. osv. osv.

 

 

Kärlek är för dom – 10 år!

28141250_800_800

Det är dags att uppmärksamma en skiva som i dag sorgligt nog inte uppmärksammas tillräckligt mycket. Jag snackar om Thåströms sjätte soloplatta, Kärlek är för dom, som släpptes i dag för exakt tio år sedan. Den hade oturen att följa upp Skebokvarnsv. 209 och i sin tur följas upp av Beväpna dig med vingar – två ikoniska praktverk och statements till plattor – och har således hamnat i skymundan. Den förtjänar bättre än så. Nu ska jag dra mitt strå till stacken. Grattis, KÄFD.

Thåström har sagt att Kärlek är för dom led av att den kom efter Skebokvarnsv. 209. Och att först berätta om den skivan är en förutsättning för att kunna berätta om Kärlek är för dom. När Skebokvarnsv. 209 släpptes hade Thåström varit tyst i över tre år. I april 2002 hade Mannen som blev en gris släppts. Den hade tagits emot ganska svalt, och turnén som följde var mest ett nödvändigt ont för Thåström. I intervjuer kring tiden för Mannen som blev en gris uttryckte Thåström att han såg ett slut på karriären. Texterna började sina, sa han. Han ville inte heller turnera mer. Kort sagt, han stod vid ett vägskäl. Skulle det bli en till skiva skulle den bli annorlunda. Han lovade sig själv att den här gången skulle det få ta tid. Han skulle inte låta sig pressas av vare sig management eller skivbolag. Framförallt skulle texterna bli annorlunda – och de skulle få tid att växa fram. Det skulle visa sig att allt detta gav resultat. Skebokvarnsv. 209 släpptes i november 2005 och är till dags dato Thåströms sannolikt mest framgångsrika och mest omhuldade album. Den fick strålande recensioner, grammisbelönades, fansen föll pladask och turnéerna som följde blev även de kritiker- och publiksuccéer. Än i dag betraktas skivan av många som hans största stund. Thåström var med Skebokvarnsv. 209 tillbaka, större än någonsin. Och en uppföljare var given. Den uppföljaren fick namnet Kärlek är för dom.

Skivan släpptes i mars 2009, nästan 3,5 år efter Skebovarnsvägen. Den spelades till stor del in i en mycket spartansk studio, två våningar under Fryshuset i Stockholm. Thåströms dåvarande management trodde märkligt nog inte att någon ville ge ut skivan och pengar ska ha saknats(!) – trots, alltså, att förra skivan varit en kioskvältare – så approachen var således något punkigare, mer back-to-basics. Bakom spakarna denna gång stod basisten och producenten Ulf ”Rockis” Ivarsson, som anslutit till Thåströms band under Skebo-inspelningarna.

Kärlek är för dom är Skebo-erans motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare (MSBEG följde ju megahitten Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal från 1999). Och det är detta Thåström menar när han säger att Kärlek är för dom led av att den kom efter Skebokvarnsvägen. Vissa skivor, oavsett hur bra de är, överskuggas alltid av sin framgångsrike föregångare. Men KÄFD försöker inte upprepa eller apa efter Skebos sound eller stil. Som jag nyss nämnde är KÄFD dovare. Ganska exakt två år tidigare, den 28 mars 2007, hade Thåström ihop med vapendragarna Pelle Ossler och Niklas Hellberg debuterat som Sällskapet – ett postindustriellt ambientband vars debutalbum perfekt skildrar det europeiska skugglandskapet. Och det var det mullrande soundet från den plattan som ihop med Skebos intimitet skapade KÄFD:s ljudbild. De som hjälpte Thåström med ljudbygget var tidigare nämnda Rockis Ivarsson (bas, diverse andra instrument samt produktion), Pelle Ossler (gitarr, kör), Conny Nimmersjö (gitarr), Niklas Hellberg (piano, orgel, synth, mixning), Anders Hernestam och Christian Gabel (trummor).

thåström09

Skivan inleds overkligt starkt med mästerverket Kort biografi med litet testamente – en låt som i samma sekund som den släpptes blev till en thåströmsk evergreen. Om man tyckte att Skebos texter var blottande är de ingenting mot Kort biografi. Till ett tungt beat signerat Rockis, gnissliga Ossler/Nimmersjö-gitarrer och monoton elektronik sjunger Thåström frankt om barndomsminnen, utanförskapet, landsflykten och mindre smickrande incidenter. När jag hörde den första gången började jag grina. Det är ett ganska gott betyg.

Jag brukar snacka om att Kärlek är för dom är Thåströms allra sorgsnaste skiva och detta blir tydligt redan vid skivans andra spår, när Kort biografi följs av Långtbort. En försiktig gospel om döden och dödsångest, om förlust och kärlek. I dag är Thåström en mästare på ödesmättad gnissel-gospel och här hör man hur uttrycket började ta sin form.

Tillbaks till Trehörnsgatan är dels ett feberdrömskt återbesök till gamla jaktmarker i Amsterdam, dels en utsträckt hand till någon från igår som man förlorat. En av skivans mest förbisedda låtar. Mästerlig i sin enkelhet. Även Som tåg av längtan lindas in i ett drömskt skimmer. Thåström sjunger om ett slags gemenskap, anonyma resenärer emellan. De färdas genom okända landskap, natt blir till dag, och de passerar hav och städer, småpratar med varandra – och det är resandet som är poängen här, inte målet. För den mytiske, rastlöse outsiderfiguren är detta (det drömda) löftet om gemenskap och lugn som äntligen gått i uppfyllelse. Han avslutar texten med att sjunga att han ”bara älskade att få va med.”

I Den druckne matrosens sång blir skivans inneboende sorg återigen smärtsamt tydlig. Här tonsätter han en av Dan Anderssons starkaste dikter – och han gör det med en melodi som känns så klassisk att den inte borde kunna vara nyskriven. Och han sjunger texten om svek och förlust med makalös patos. Musikaliskt är Axel Landquists Park rena motsatsen till Den druckne matrosens sång och övergången är mycket stilig. Där den senare är skör och melankolisk, mullrar den förra fram som ett åskoväder – mycket tack vare Osslers och Nimmersjös mardrömsgitarrer och Rockis avgrundsbas. Tillsammans utgör de fonden för det här suggestiva kärleksmötet i ett råkallt Södermalm.

Titelspåret var skivans första singel. Ett stramt, malande stycke om det kärlekskranka jaget som febrilt söker svaret på vad kärlek är. Anna Ternheim bidrar med drömsk och underskön bakgrundssång. Men något svar får vi icke. Live växte låten ytterligare under Den morronen-turnén 2015, då den på ett Joy Division-likt sätt stramades åt så till den grad att man i det närmaste höll andan under framförandet. Kärlekslösheten fortsätter i Över sundet, skivans sköraste ballad, där Thåström kanaliserar Dylans If You See Her Say Hello och skickar en hälsning tvärs över Öresund, till en som försvann.

KÄFD är full av monotona, mullrande pärlor, men ingen mullrar på lika monotont och olycksbådande som Linnéa. En grådisig historia om hämnd och om att spotta i ansiktet på belackare, och en ännu en låt som borde uppmärksammas mer. Skivan avslutas sedan med Bob Dylan/Nationalteatern-covern Men bara om min älskade väntar. På Skebo-turnén 2006 spelade Thåström en magnifik akustisk version av låten, och en liknande version spelades också in i samband med Skebokvarnsv. 209-plattan. KÄFD-versionen har fler pålägg och något fler kockar, och kanske är det därför den saknar nerven som är så tydlig i de andra versionerna. Dessutom blir ju låten överglänst av plattans andra tolkning, Den druckne matrosens sång. Och låt oss vara ärliga: två tolkningar på en tiospårsplatta är i överkant.

Trots den styvmoderliga behandlingen man kan argumentera för att plattan får dras med i dag var den en stor framgång när den släpptes. Den låg etta på albumlistan i mars 2009, den kammade hem grammis för årets album, fick utmärkta recensioner och turnén som följde blev även den en framgång (konserten i Göteborg på Thåströms 52-årsdag kan fortfarande vara den bästa jag varit på). Så släpp Skebokvarnsvägen, Beväpna dig med vingar och Centralmassivet för ett litet tag, om inte annat så för att ingen annan Thåström-skiva tonsätter detta tröstlösa, novemberlika marsväder bättre än Kärlek är för dom. Så höj volymen, stirra ut genom ditt lortiga fönster och låt det grå bara rulla. Och säg tack och grattis till denna suggestiva pärla.

 

INTERVJU MED CHRISTIAN HEDE

christian hede promo billede 4

När Sällskapets toner från i fjol sakta darrat ut och när Ossler och Thåström båda håller relativt låg profil, då är det tur att vi har sådana som nykomlingen Christian Hede, som håller Europabluesmaskineriet vid liv. I hemlandet Danmark är han känd både som romanförfattare och för folk- och blues-projektet Bellhound Choir. Med nya briljanta singeln Søster, det första släppet i eget namn, uppbackad av inga mindre än just Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén, samt danske Mads Uldall-Jessen på kontrabas, lär vi förhoppningsvis höra en hel del från honom även i Sverige framöver. Tillsammans med nämnda herrar skapar han ett sound som både är bekant och välbehövligt. Tänk Mark Lanegan, tänk Centralmassivet, tänk Duisburg och Vesterbro, tänk gnissel, blues och mullrande maskiner. Søster är en självklar del av den stålgrå världen och en av årets hittills bästa låtar. Och Hede, han är en nykomling jag mer än ser fram emot att följa.

Jag bestämde mig för att ta ett snack med Christian. Det blev ett fint samtal om nya (ljud)världar, språk, giganter och att våga bryta ny mark. Tack till Daniel för ögon- och öronöppnaren. Tack särskilt till Christian för att du ställde upp.

 

I Sverige är det inte många som känner till dig än. Vem är Christian Hede?

Det er jeg selv ved at finde ud af. Man kan sige, at han er sangskriver, sanger, guitarist, forfatter. Så er man dækket godt ind. Men han er også bare en mand, der forsøger at skabe noget, der har en vis tyngde. Og så er han en karakter. Et destillat af en slags. Af det mest ubehagelige, det mest drømmende og mest uopnåelige på én gang. Christian Hede er en del af mig, som menneske.

 

Ditt folk- och bluesinspirerade projekt Bellhound Choir var också ett slags soloprojekt. Vilka är de största skillnaderna mellan det och det självbetitlade soloprojekt du nu är aktuell med (bortsett från språket, förstås)?

Sproget er en stor del af det, for det ændrer hele tonen i musikken. Forskellen er dog også, at jeg ville bevæge mig i en mere storladen retning med mit danske solo-projekt, og udforske en type rockmusik, som ikke findes i Danmark. Jeg er fascineret af droner, dyster folk-musik, myter og atmosfære. Det prøver jeg at definere med de nye sange. Både lydmæssigt og tekstmæssigt, skal det være en verden, som du træder ind i. Fra første tone. Bellhound Choir var måske skitserne til det jeg laver nu.

 

Var det självklart att börja skriva på ditt modersmål danska nu?

Ja. Jeg mener, at vi har behov for mere diversitet og mindre ensretning. Så det er vigtigt, at man tager de træk, der får én til at skille sig ud, og bruger dem til din fordel. Sproget er åbenlyst. Jeg skriver også prosa på dansk, jeg tænker på dansk og jeg kan kun 100% stå på mål for mit ordvalg på dansk. Så det gav mening. Jeg mente også, at jeg havde noget at tilbyde på den front. Ikke at det er bedre eller værre, men det er noget andet. Jeg nyder selv at høre kunstnere på deres modersmål fra mange steder i verden, så jeg håber ikke, at sproget er begrænsende. Det vil jeg i hvert fald kæmpe imod. Sproget er dansk, men musikken og temaerne er universelle.

 

På ditt nya material gästar giganter som Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén. Hur kom du i kontakt med dem?

Det begyndte med Pelle. Jeg hørte hans nyeste album, Evig Himmelsk Fullkomning, og jeg blev forelsket hans lyd. Og følte også, at han havde en del tilfælles med den musik, som jeg selv arbejdede med. Det var først senere, at jeg opdagede Thåstrøm, som jeg virkelig også er blevet glad for. Især de seneste plader er mesterlige. Jeg skrev en besked til Pelle for at høre, om han ville være med på mine sange. Han formidlede kontakten til de andre, og jeg er meget, meget taknemmelig for, at de ville arbejde med mig. Det har været fuldstændig essentielt for mine sange, og for den retning, som min musik vil gå i. De er alle fantastiske på hver deres felt.

 

Och vad har de betytt för ditt nya sound?

De har haft en kæmpestor betydning for den sound, som vi er endt med. Jeg havde skitser til sangene med i studiet, men jeg gav meget plads til arrangement-ideer, roller og var generelt mere interesseret i en kollektiv proces end i at være kaptajn.

Niklas Hellberg hjalp så meget med, at forme lydbilledet i mix, at jeg har krediteret ham som medkomponist. Det er sammen med Ossler, Gabel, Nilzén, Uldall, at jeg har fået skabt det blueprint, som jeg arbejder videre med. En industriel, mørk art af folk eller rock eller blues. En blanding af det hele måske. En sound.
söster.jpg

Din senaste singel Søster är i min mening en av årets hittills bästa låtar. Kan du berätta lite om den och om dess text?

Mange tak. Det betyder meget, at du har det sådan. Først og fremmest, så er det den første sang, som jeg har ude. Det var vigtigt for mig, at teksten fortalte en historie med plads til lytteren. At du selv kunne lægge til og tage fra, alt efter hvilken sang, du mener er den ”rigtige”. Det er jo en tekst, der kredser om noget forbudt, noget uforløst, som så kommer til udtryk ved brug af ordet ”Søster”. Det er ikke en incestuøs sang. ”Søster” skal forstås mere som det engelske ”Sister”, som måske også er et medmenneske. Et billede på en kvinde. Måske er det en kvinde, der er hemmeligt forelsket i en kvinde, der synger. Måske er det en sindsforvirret mand. Måske er det bare tableauer. Det vigtige for mig, er at jeg får en fornemmelse af en stemning, og at jeg kan smage ordene. Det er en undersøgelse, som jeg konstant er i gang med. Musikalsk har den mange af de elementer, som jeg vil sige, er blevet en del af blueprintet i mine nye sange: Synths, Fuzz-bass, Strygere og Knirkende guitarer.

 

Vad eller vilka har du inspirerats av? Jag tänker både allmänt och till de nya låtarna.

De nye sange er kommet frem i jagten på en lyd eller en niche. Et sted hvor jeg kan vokse som musiker. Jeg bliver konstant inspireret af nye ting, men uanset hvad jeg prøver at røre ved, så lugter det af folk og blues. Det er en grund-nerve, som jeg ikke kan slippe. Men for at gøre det troværdigt, så skal jeg gøre det med den bagage jeg kommer med. Jeg skal ikke lyde som en afroamerikaner fra southern US, men som en mand, der er vokset op på Bornholm og bor i København. Hvis musik skal være relevant, så skal vi tage os selv og vores historie med ind i det. Så min opvækst er også en inspiration. Ellers er John Lee Hooker, Thåström, Anna Von Haussvolff, Suicide, Tom Petty, Patti Smith, The Bad Seeds, Lee Harper, Henrik Nordbrandt, Neil Young, George Saunders, Merete Pryds-Helle, Melville, Nina Simone, Judy Sill og mange, mange andre også favoritter. Listen er uendelig. Jeg filtrerer det hele på den ene eller anden måde.

 

Hur ser framtiden ut?

Jeg vil ud og spille så meget som muligt live, og så går jeg snart i gang med at indspille mit debut album, der gerne skulle være færdigt til sommer 2019.

ÅRETS 20 BÄSTA ALBUM

Album

 

Jag tänker inte hålla er på halster längre. Ta ett djupt andetag – 482 MHz ger er…

Årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tapheophobia Ghostwood

– Introspektiva gitarrfigurer blandas med abstrakta ljudkollage och bildar en tjock, tjock dimma av atmosfärisk och drömsk dark ambient. Storslaget utan att ta minsta plats.

 

19. Den Sorte DødBundløse Søer

– Den Sorte Død lever kvar i och finslipar alltjämt sina analoga världar, men på Bundløse Søer är tempot nedskruvat, humöret något tyngt, atmosfären ännu mäktigare. Det är fortfarande mörkt 80-tal, fortfarande filmiskt, men numera är det de tysta timmarna precis efter (zombie)apokalypsen som tonsatts. Och utvecklingskurvan pekar rakt uppåt.

 

18. Colter WallSongs of the Plains

– Visst, man kan klia sig i huvudet och mumla oroligt om gimmicks och image, men när det är så här innerligt och genuint är det knappt lönt. 22-årige kanadensaren Colter Wall må låta som någon som var 70 år 1960, och han gör musik därefter, men det är så innerligt och genuint att man inte kan annat än falla för det. Men jag vidhåller att det nu, efter några plattor förankrade i urgammal västerntradition, vore mycket intressant att höra Colter sjunga om något mer allmängiltigt och personligt. Detta uttryck har han fulländat.

 

17. Det JordiskaDet Jordiska

– En debut som bara växer och växer och ett band jag verkligen ser fram emot att följa. Det Jordiska sätter utan omsvep ord på allsköns neuroser och sjuka tankar man kan tänkas ha, och de gör det till skitig och mullrig rock’n’roll som rör sig någonstans mellan postpunk, punk och Velvet Underground. Inget annat band i Sverige anno 2018 låter som Det Jordiska.

 

16. Leon BridgesGood Thing

– När Bridges går ifrån sina allra mest tummade Sam Cooke- och Otis Redding-vinyler blir han plötsligt en mycket intressantare artist. Den här gången tycks förebilderna heta Curtis Mayfield och Michael Jackson, men året är trots allt 2018 och Bridges är oerhört bekväm med det – retroryktet till trots. Han har aldrig låtit bättre.

 

15. Reutoff feat. Deutsch NepalEating the Dust

– Ryska dark ambient- och postindustri-giganterna i Reutoff slår sina påsar ihop med svenske mörkermannen Peter ”Deutsch Nepal” Andersson och tillsammans kokar de ihop en samling domedagsstycken som svänger, skrämmer och bygger makalösa stämningar. Helgjutet.

 

14. Mount ShrineWinter Restlessness

Brasilianske dark ambient-artisten Mount Shrine skapar vacker musik av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska dark ambient-labeln Cryo Chamber.

 

13. Mark Lanegan & Duke GarwoodWith Animals

– Lanegans och Garwoods andra album har mer gemensamt med Lanegans sentida soloplattor än deras första, ganska sköra giv ihop. Lanegans sträva, monotona blues dominerar ljudbilden och det är en av de mest helgjutna album Lanegan släppt. Och ett av de mest drömska.

 

12. Leila Abdul RaufDiminuition

– Dark ambient varvas med jazz, maskinpålägg och subtilt blås möter ödsliga pianon, vackra ljudkulisser balanserar tomrum och tystnad och vice versa. Diminuition är ett av årets vackraste album. Musik för timmen mellan natt och gryning.

 

11. Sevendeaths FT4C EP

– Borde varit med på EP-listan, kanske vissa tycker. Men med sina 53 minuters speltid går det inte att motivera, oavsett vad plattan heter. Och FT4C känns som ett album. Det där albumet man spelar precis efter att bomben fallit och askflingorna yr i luften och allt är grått och stilla.

 

10. I’m KingfisherTransit

– Jag har skrivit månget inlägg om I’m Kingfisher i år, så jag ska fatta mig kort. Svensk americana mår förträffligt år 2018 och längst fram i ledet går Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson. Med nakna nerver och ett hjärta som svallar över av kärlek skriver han underskön musik som hemsöks av Molina, Oberst, Jurado. Musik som skulle kunna vara komponerad av någon hjärtekrossad kofösare på en ranch i Wyoming, men som ju egentligen har mer med Värmland att göra. Sakta men säkert börjar fler och fler tas i besittning av Thomas storhet, färre och färre kan värja sig. Och det är helt i sin ordning.

 

9. Marissa NadlerFor My Crimes

– På sitt åttonde album, I utrymmet mellan förälskelse och uppbrott/utplåning, målar den fantastiska sångerskan/låtskrivaren Marissa Nadler upp sina sotiga och disiga goth-folk-historier vackrare än någonsin tidigare. For My Crimes är hennes bästa platta.

 

8. Inade The Nine Colours of the Threshold

– Årets bästa dark ambient kommer inte oväntat i form av tyska genierna i Inade och deras comebackplatta The Nine Colours of the Threshold. Som vanligt och precis som man vill ha det från Inade är soundet massivt, iskallt och hänförande. Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande och förbannat bra.

 

7. Slowgold Mörkare

– Vissa är sylvassa på att sätta samman ett riktigt album. Amanda Werne vet hur man gör. Mörkare är en synnerligen genomarbetad och enhetlig platta, med minutiöst fokus rakt igenom. Och den saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att de måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud och alla ord är beroende av varandra. Och vilka ljud, dessutom. Och vilka ord. Om förra skivan Drömmar var drömsk prärierock med ett någorlunda fast grepp om ljuset är Mörkare, well…mörkare. Den sömnlösa natten efteråt, där det klassiska Slowgold-soundet blandas ut med nattsuddar-toner á la 50-tals-Sinatra och Cure-atmosfärer. Fullständigt briljant.

 

6. John Prine The Tree of Forgiveness

– Han är 72 bast, John Prine. Han har levt, han har stirrat döden i vitögat mer än en gång, och det hörs. Rösten är väderbiten, kanske inte lika kraftfull som förr om åren, men när John Prine sjunger, då lyssnar man. År 2018 är John Prine den lilla människans främste företrädare. Han sjunger om vanliga människors vanliga vedermödor och han gör det med djup empati och mycket värme. The Tree of Forgiveness är Prines första skiva med nyskrivet material på 13 år och man hoppas ju att det kommer fler. Han har väl aldrig låtit bättre.

 

5. Anna Von HausswolffDead Magic

– Anna går från klarhet till och klarhet och levererade 2018 sitt bästa album hittills. Dead Magic är en hänsynslös och särdeles vacker samling hinsideshymner. En perfekt uppbyggd värld av djup skog och svarta orgelklanger, och där en trollbindande röst lockar en längre och längre in, tills man vare sig vill eller kan hitta ut.

 

4. Cursive Vitriola

– Av alla comebacker år 2018 (och det finns ju ett antal mäktiga att välja bland) gör mig nog Cursives allra gladast. Ett mycket kärt favoritband för mig, som efter en rad undermåliga skivor i höstas kom tillbaka med sitt bästa album på minst 15 år. Borta är de överjästa produktioner, obefintliga melodier och ansträngda teman som i olika grad tyngt ner de tre senaste albumen. Vitriola är i stället fokuserad, förtätad, helt utan dödkött och med en produktion som både är krispig och karg. Sångaren och låtskrivaren Tim Kasher låter mer inspirerad än på många år och hans låtar är kompromisslösa uppgörelser – med samtiden och med det egna jaget. Det är en svart (men ack så sann) bild av samhället som han målar upp på Vitriola. Samtidigt har väl förfallet aldrig låtit vackrare eller mäktigare än här.

 

3. Grouper Grid of Points

– En skiva jag inte kan få nog av. Fråga mig närhelst på dygnet om jag skulle vilja kliva in i Liz Harris regndisiga och djupt vemodiga Pacific Northwest-värld, gömma mig i de brusiga tomrummen mellan de ödsliga pianoanslagen, och svaret blir varje gång ett rungande ja. Grid of Points må bara vara 21 minuter lång, men det är 21 perfekta minuter.

 

2. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

– Brexit och det öppna Storbritanniens fall fick Damon Albarn att ge sig ut på en resa runt öriket som fostrat honom, samla ihop den magnifika ”supergruppen” The Good, the Bad & the Queen för första gången sedan 2007 och skriva vad som torde vara sitt bästa album i karriären. Merrie Land är ett fulländat album, fyllt av kvintessentiellt engelska sånger stöpta i dub, pop, folk, music hall och den sorg som infinner sig när man inte längre känner igen sitt eget hem och när de anständiga värderingar man trott på i hela sitt liv kastats ut med badvattnet.

 

1. Sällskapet Disparition

– Etta. För hur de får vår europeiska skymning att kännas lite mindre ensam, lite mindre hotfull. För Andrea Schroeder och hur hon lyckas axla den thåströmska manteln. För Thåströms knappt verkliga, men helt igenom magiska, gästspel på L’Autostrada. För Osslers förtvivlade, undersköna gitarrer på nyss nämnda L’Autostrada. För den berusande drömskildringen i Tiefenrausch. För de perfekt frammejslade stålverksklangerna i Wandler. För gitarrerna, för mullret, för Hellbergs livsfarliga högspänningselektronik. För de svartvita bilderna. För associationerna. För helheten. För Hellbergs och Osslers särställning i svenskt musikklimat, där ingen eller inget låter som dem utom just de själva. För inspirationen. Tack.

***

Och där var 2018 över. 2017 var ett legendariskt musikår, men 2018 bjöd upp till match. Nästa gång vi hörs skriver vi 2019, och vad som där väntar vet ingen.

Gott slut!

/N