Thåströms alla album rankade: från Ebba till Dom som skiner

Joakim Thåström fyller 66 år idag. Smaka på den. För att hylla denna urkraft, inspiration och hjälte har jag valt att ranka samtliga av hans album, från Ebba Gröns primalskrik till Dom som skiners melankoli. Varsågoda, och grattis till Thåström!

Spellista med en låt per skiva hittar ni längst ner.

---

25. Imperiet – Imperiet (engelskspråkiga skivan)

År: 1988

– Istället för att fokusera på att skriva riktigt bra låtar på svenska lockas Imperiet av hägringen ”Slå utomlands” och översätter under några år ett antal av sina låtar till engelska som en del av en riktigt segdragen utlandslansering. Först i mars 1988 släpps den engelska skivan, men då har luften redan gått ur både bandet och utlandslanseringen. Plattan i sig låter kommersiell och de översatta texterna är sämre än sina svenska förlagor. Skivan är och har alltid varit ett måste endast för inbitna samlare (som jag själv).

24. Thåström – Thåström

År: 1989

– Solodebuten kom endast ett år efter att Imperiet lagt ner. Thåström var kraftigt inne på industrirock och maskinmusik, och ville att detta skulle avspeglas på skivan. Det gör det inte. Istället låter det för det mesta fruktansvärt daterat och väldigt tamt. Men skivan är inte utan guldkorn. Till exempel hör ”Karenina” till det bästa han någonsin spelat in.

23. Imperiet – Blå Himlen Blues

År: 1985

– Imperiets första fullängdare, Rasera, var aggressiv soul-punk. Uppföljaren Blå Himlen Blues var fläskigt producerad av amerikanen Jeff Eyrich, som var noga med att det skulle låta som en kommersiell produkt. Och det gör det. Blå Himlen Blues är daterat åttiotal från början till slut. Här finns visserligen en del nerv, och flera bra låtar (titelspåret är en skänk från ovan), men det mesta döljs under kvalmiga synthsjok och tidsenliga excesser.

22. Imperiet – Tiggarens tal

År: 1988

– Imperiets sista skiva är en ojämn historia. Mästerverk och annat starkt material (”Jag är en idiot”, ”Du är religion”, m.fl.) varvas med pekoral (”I hennes sovrum”, ”Som eld”) och rena tråkigheter. Thåström säger i intervjun med Tomas Andersson Wij som är tryckt i boken som följde med Imperiet-boxen från några år sedan att skivan gjordes ”av ohejdad vana” – och det märks. Vad som hade kunnat bli ett dunkelt och sen-postpunkigt mästerverk blev istället denna spretiga samling sånger.

21. Peace, Love & Pitbulls – 3

År: 1997

– PLP:s sista platta är deras mest lättillgängliga, men eftersom vi alltså snackar om PLP är det lätt att komma ihåg att termen ”lättillgänglig” är relativ. Detta är fortfarande blytung musik, ofta med ett stort mått av svärta, men det är mindre ljudexperiment och mer rock än bandets två tidigare alster. Texterna är fortsatt på engelska, men har mer med Imperiets typ av poesi att göra än PLP:s vanliga surrealismer. Trots detta uteblev framgången och bandet la ner.

20. Thåström – Xplodera mig 2000

År: 1991

– Efter första soloalbumet höll Thåström återigen på att bli folklig. Han packade därför väskorna och flyttade till Amsterdam. Väl där slängde han alla kartor och nycklar till allt som var bekant och tryggt och djupdök istället i industrins magiska värld. Xplodera mig 2000 är ett första, lite trevande försök till att en gång för alla verkligen göra industrirock. Han lyckas inte riktigt, men som symbolisk gest är plattan ett under.

19. Thåström/Hell – Singoalla

År: 1998

– 1998 är PLP ett minne blott och Thåström och Niklas ”Hell” Hellberg riktar istället sitt kreativa fokus mot teatergruppen Darling Desperados uppsättning av Viktor Rydbergs Singoalla – närmare bestämt musiken till föreställningen. De båda skulle naturligtvis komma att göra mäktigare och bättre industriell ambientmusik senare, inte minst i Sällskapet, men på Singoalla finns fröer till dessa stordåd. Här finns också skelettet till ”Kaospassageraren”, i form av den närmast sakrala och gränslöst imponerande ”Rekviem”.

18. Thåström – Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

– Efter år i industriland, sjungandes låtar på engelska, var det 1999 äntligen dags att åter kränga på sig elgitarren och spela sketen rock’n’roll på svenska igen. Och publiken och kritikerna åt upp det med hull och hår. Plattan blev en enorm framgång. Idag lider den av sin sin ömsom fläskiga, ömsom skräniga, produktion och mixning, vilket är synd, för låtarna är ändå i de flesta fall bra. ”Inget neråtsång” är till exempel fullständigt omistlig för den som vill lära känna Joakim Thåström.

17. Imperiet – Rasera

År: 1983

– Bara månader efter att Ebba Grön gått i graven gjorde Imperiet entré – och det hela lät som en naturlig och spirituell fortsättning på Ebbas arv. Punken finns kvar i de seniga stockholmarna, men är här utblandad med soul och funk och influenser från band som The Last Poets och The Temptations. Det är bristfälligt, javisst, men med ett överflöd av själ och hjärta.

16. Imperiet – Imperiet (Mini-LP)

År: 1984

– Jävlar, vad det svänger när Imperiet 1984 mellanlandar mellan fullängdare. Här trivs Style Council-vibbar lika bra som synthutflykter, uppsluppen gitarrpop och suggestiv funk. Alla låtar är kanske inte mitt i prick, men vad gör det när spelglädjen är på den här nivån? Här finns också ”Kriget med mig själv”, vars genialitet knappt går att formulera i ord.

15. Imperiet – Synd

År: 1986

– Imperiets tredje fullängdare är pretentiös, storvulen, surmulen, svulstig på sant åttiotalsmanér – och alldeles underbar. Visst, låtar som ”Bibel” vill man bara gräva ner och glömma, och ”Tennsoldat och eldvakt” har väl aldrig gjort någon glad, men resten är lysande, svartskimrade och halvgotisk postpunk från ett band som, när de ville och fokuserade, kunde skapa magisk musik.

14. Peace, Love & Pitbulls – Peace, Love & Pitbulls

År: 1992

– Xplodera mig 2000 från året innan var en uppvärmning. Med bildandet av PLP i Amsterdam (med bland andra Niklas Hellberg) och deras första skiva var industrimanglet ett faktum. Tilltalet var otvetydigt, kompromisserna fullständigt obefintliga. Peace, Love & Pitbulls är ljudet av någon som helt tröttnat på sitt gamla jag, på rigid rockmusik, på rigida Sverige, och istället väljer att helt bejaka det hjärtat trånar efter – och har trånat efter i flera år: i Thåströms fall maskiner, volym och frihet. Uppföljaren skulle komma att bli ännu bättre, men Peace, Love & Pitbulls är en banbrytande och vacker särling i svensk rockhistoria.

13. Sällskapet – Nowy Port

År: 2013

– Debuten kommer att avhandlas senare, men låt mig just nu bara säga att den var en uppenbarelse snarare än en platta. Att uppföljaren skulle hålla samma nivå var det ingen, ej heller jag, som trodde. Så blev det inte heller. De instrumentala spåren är generellt blekare (”Flodvaktaren” är ett lysande undantag), att ta in vokalundret Anna Von Hausswolff och låta henne blott mumla(!) var ett misstag, och även om det är mäktigt att Bruno K Öijer gästar och läser en av sina gamla dikter till Sällskapets komp känns det lite som att det var något man drog till med i brist på originalmaterial. Men bortser man från detta är det ett fantastiskt album. Krispigare än debuten, men också kärvare och motigare (vilket man måste beundra), och låtar som industrigospelballaden ”Såg dom komma”, den sprakande ”Rött liguriskt vin” och det ångvältsliknande livselixiret till titelspår tillhör alla det bästa herrarna Thåström, Hellberg och Ossler spelat in – ihop eller var för sig.

12. Thåström – Dom som skiner

År: 2021

– Nytt band och ett nytt sound på tionde och senaste soloalbumet. Luftig och skir elektronik, stråkar och hypnotisk och suggestiv jazz ersatte den industrigospel Thåström (och parhästen Niklas Hellberg) hade mejslat fram till perfektion de senaste åren. Resultatet är ett starkt album över förväntan, och låtar som ”Stora långa gatan”, ”Toledo” och ”Mamma” är givna på listan över Thåströms bästa låtar, men samtidigt vet man att han bara värmt upp. Till nästa album har han blivit riktigt varm i de här nya kläderna och då kommer han att krossa oss igen.

11. Ebba Grön – Ebba Grön

År: 1982

– Ebbas sista platta är svårt underskattad. Mer Springsteen och Stones än Clash och Jam. Men det är också en platta där några av Thåströms bästa texter i Ebba finns samlade. Jag tänker framförallt på den hedonisthymnen ”Flyktsoda”, samhällssågningen ”Heroinister och kontorister” samt det blödande hjärtat för de som samhället stängt ute, ”Uppgång och fall”. Den sistnämnda är i min mening Ebba Gröns största stund, och även om hela plattan inte håller den nivån är det ändå ett mycket starkt album.

10. Peace, Love & Pitbulls – Red Sonic Underwear

År: 1994

– På Red Sonic Underwear – PLP:s andra platta – är allt mer på allvar. Här finns inget av debutens sväng, betydligt mindre av plojtexterna och istället desto mer av distade ångestvrål, sönderbombade ljudlandskap och ett stort mått av weltschmerz. Här hittar man en Thåström på toppen av sitt fuck-you-berg blickandes ut över ett svenskt musikklimat som präglades av Roxette, Ace of Base och Dr Alban. Det är Thåströms industriella mästerverk och en timmes ljuvlig kakofoni.

9. Thåström – Kärlek är för dom

År: 2009

– Kärlek är för dom är en naturlig, och mörkare, uppföljare till Skebokvarnsv. 209 (mer om den skivan lite senare). Här är soundet fylligare, dovare, mer suggestivt. Texterna är ofta minst lika självbiografiska, men lika ofta är de vaga och mer drömliknande – och avsevärt mer pessimistiska. De skyhöga topparna är färre än på föregångaren, men trots det och trots hela två tolkningar/covers (lite väl på ett album på tio låtar) håller albumet ihop och visar på en artist och låtskrivare som stormtrivs med ett nyfunnet uttryck.

8. Ebba Grön – We’re Only In It for the Drugs

År: 1979

– I övriga världen var punken år 1979 så gott som död, men i Sverige levde den och allra längst fram i ledet gick Fjodor, Gurra och Thåström. Deras rock’n’roll var rå och otrevlig, passionerad och intelligen. Den sparkade frenetiskt mot borgerligheten, fastfrusna normer och Stockholms och Sveriges stendöda ungdomspolitik. De hade debuterat året innan med singlarna Antirock och Pro-rock, men det var med det fläckfria debutalbumet We’re Only In It for the Drugs som Ebba Grön fullkomligt detonerade i Sverige. Landets största rockband var fött. Ikonen Joakim Thåström likaså.

7. Thåström – Mannen som blev en gris

År: 2002

– 1999 släppte Thåström megahitten Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal. Han hyllades till skyarna och allt var frid och fröjd på det professionella planet. Men även segertåg har en slutstation och livet skiter i dina framgångar. Så vad gör man då när det blivit dagen efter, när hyllningskörerna plötsligt tiger och man återigen börjar bli trött på sig själv? Jo, man kan vända sig inåt, förebrå sig själv och belackarna och försöka att kartlägga vem man är och varför och vart man ska. Det var i alla fall vad Thåström gjorde när han i april 2002 släppte det mycket underskattade albumet (inte minst av Thåström själv) Mannen som blev en gris. Och som han gjorde det. Det är ett fenomenalt album som vittnar om en människa på en tuff plats i livet, nära ett vägskäl, nära en brytpunkt, som blottar sitt innersta för att bli klok på varför man ”blir så mycket gris på vägen”. Extra plus i kanten: plattan innehåller Thåströms allra bästa låt alla kategorier, ”Kaospassageraren”.

6. Thåström – Skebokvarnsv. 209

År: 2005

– Thåströms största kommersiella framgång som soloartist och ett skolboksexempel på hur man virtuosmässigt återuppfinner sin karriär och sitt konstnärskap. Efter PLP började Thåström göra rock på svenska igen, men även det uttrycket spelade snabbt ut sin roll och efter Mannen som blev en gris var det återigen dags att tänka nytt. Då gör han någonting han nästan aldrig gjort förut. Han skruvar ner volymen, blickar långt inåt och börjar att skriva raka, intima och nästan konfessionella visor. Visor om pappan han aldrig riktigt kom nära, om sina barn, om uppväxten och rötterna och om kärlek som kommit och gått. Plattan är en odiskutabel svensk klassiker och den blev en omåttlig framgång och är den största anledningen till varför Thåström idag är större än någonsin.

5. Ebba Grön – Kärlek och uppror

År: 1981

– Punken må ha varit ett minne blott, men inte hungern eller kreativiteten. På sin andra giv kanaliserar Ebba Grön The Jam, The Clash, ska och malande postpunk. Berättelserna om ett Sverige i spillror är betydligt mer mångbottnade och inbegriper bland annat fängelsekunder, socialfall, riktningslösa ungdomar och trötta gamla proggare. Kärlek och uppror är ett album som fäktas, spottar, fräser och pulserar av liv. Den svenska punkerans allra bästa platta.

4. Thåström – Beväpna dig med vingar

År: 2012

– På denna sjunde sologiv var volymen högre, ljudlandskapen dovare, ödsligare, mer svärtade. I mäktig kontrast stod då texterna. På Kärlek är för dom korresponderade musiken med texterna och Thåström var tungsint, märkt av förluster och med det förflutna hack i häl. På Beväpna dig med vingar märktes dock en annan Thåström. En Thåström återförenad med sitt livs kärlek, en Thåström som oblygt hyllade denna kärlek, som blickade framåt, och som reste sig ur dyn. Och även en Thåström som för första gången på länge, på lysande Nere på Maskinisten, även tillät sig att släppa det självbiografiska och i stället försvinna in i en suggestiv drömvärld befolkad av idoler som Kurt Tucholsky och Bertil Malmberg.

Den kontrasterande kombinationen av blytung stålmusik och hoppingivande och stärkande texter har i min mening kommit att bli en av Thåströms största styrkor. På Beväpna dig med vingar är detta mycket tydligt, och skulle förfinas ytterligare på kommande album.

3. Thåström – Centralmassivet

År: 2017

– Här är ljudbilden ännu större, mer sprakande. Industrigospeln når sin kulmen på mäktiga låtar som ”Old Point Bar” och titelspåret, ”Låt det goda” är både loose och motorisk, som något från The Idiot, ”Körkarlen” påminner oss om förgängligheten och får oss samtidigt att dansa, ”Som mästarna målat himlen” och ”Karaokebaren” dånar fram längs de Centraleuropeiska motorvägarna och avslutande och elektroniska ambient-bluesen i ”Natten för det här” är ren perfektion. Med facit i hand var detta slutet på något. Till nästa skiva, Dom som skiner, var bandet och soundet utbytt. Men Thåström & co slutade åtminstone på topp.

2. Thåström – Den morronen

År: 2015

– Den morronen är en skiva som när den släpptes sköt livsviktig medicin in i min trötta själ, vårvintern 2015. Musiken var atmosfäriskt karg och kylig, men texterna talade om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse och om det stora i det lilla. Om den där blå himlen som alltid kommer. Thåström zoomade in på tillvaron och belyste med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta. Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest. Vidare är Den morronen också Thåströms jämnaste soloalbum. Blott nio spår lång, och helt utan minsta utfyllnad. Varje klang, varje anslag, varje ord betyder något och ligger där det ligger därför att det finns inget annat sätt. Allt det du inte hör saknas därför att det inte hör dit. Den morronen är ljudet av en konstnär som aldrig slutar inspirera eller inspireras. Någon som aldrig slutar att försöka fullända sitt uttryck.

1. Sällskapet – Sällskapet

År: 2007

– 28/3 2007. Sitter hemma i min etta, min första egna lägenhet, efter ett tolerabelt dagsverke på förskolan där jag jobbade. I samma stund som jag stoppar in Thåströms, Osslers och Niklas Hellbergs nya industriella ambientbands dagsfärska debutalbum i cd-spelaren lyfter livet, som just då redan var ganska bra, ytterligare flera snäpp. Någon månad tidigare hade debutsingeln ”Nordlicht” släppts, och jag anade att något stort var på gång. Med albumet bekräftas detta.

Albumet är en perfekt sammansatt samling låtar och ljudnoveller som allihop, i någon mån och på olika sätt, skildrar Europa – men ett Europa långt bortom platta TV4-reportage. Det är ett Europa som är kargt, ödsligt och disigt, som man ser genom smutsiga krogfönster i Hamburg eller som man upplever i råkalla hamnar i Polen där dieselångorna hänger lågt. Det är skymning nästan jämt, men man är inte rädd. Man har sällskap.

Vissa skivor är bra, vissa makalösa, och vissa, ytterst få, öppnar dörrar för en och visar en vem man är. Sällskapets debut är en sådan. ”Jaha, det var DETTA jag letat efter i alla år. Det var DET soundet.” 16 år har nu gått och livet ser på många sätt väldigt annorlunda ut. Men Sällskapet är en konstant. En trygg punkt. En evig källa att ösa ur. Det är en skiva jag ständigt återkommer till, aldrig tröttnar på och som tonsatt ändlöst många ögonblick i mitt liv, från stunder av brännande förälskelse, till nattpromenader då livet inte stått särskilt rätt till, och till meditativa och vederkvickande timmar vid hamnar och tågstationer, på resor och hemma (var ”hemma” än har varit). För mig är det ett perfekt album och en given etta på listan.