Tre recensioner

 

Det var längesedan jag presenterade ett lika starkt bräde som här. Varsågoda!


SoleEtt eget rum

– En av vinterns och vårens intressantaste nykomlingar har ju varit Sole Gipp-Ossler. Mellan januari och mars släpptes tre mycket fina singlar som alla visade på Soles oklanderliga känsla för både suggestiv dramatik och subtil popkänsla. När jag nu sitter med debutalbumet kan jag konstatera att hon även behärskar albumformatet.

Hon blandar språk och rör sig mellan filmiska stämningsstycken och rakare låtar (som den hungriga debutant hon är), men hennes alldeles egna uttryck löper som en röd tråd genom hela plattan och får den att hålla ihop och kännas enhetlig. Vad hon än gör låter det suggestivt, filmiskt och svärtat – det låter Sole. Och detta är en av hennes främsta styrkor. Hon är en drygt tjugoårig debutant, men när man lyssnar på plattan hör man en fokuserad och musikaliskt mogen artist och låtskrivare som inte är intresserad av något annat än att göra sin grej. Och på nio spår, oavsett om de är på svenska eller engelska (eller tyska), oavsett om de är instrumental ambient eller suggestiva popballader, visar hon detta med all önskvärd tydlighet. Att hon backas av ett snortajt band bestående av Pelle Ossler, Vincent Ossler Röyter, Christian Gabel, Conny Städe, Henrik Meierkord och Zackarias Lindskog är givetvis till hennes fördel, men till syvende och sist är detta Soles platta. Hon har skrivit, producerat och mixat allt själv, och pianot som hörs genom hela plattan är det hon själv som trakterar.

Hur mycket jag än uppskattar de ”lynchska” utflykterna ut i skugglandskapen faller jag ändå som hårdast för de låtar som blandar de där experimenten med popkänslan. Bäst blir det på förstasingeln ”Care For Me” och på den djupt personliga och drabbande ”Är jag människa”. Här blir hon till en blandning mellan Frank Sinatra och en berlinsk nattklubbssångerska från förra århundradet. Där finns dramatik och även en sotig intimitet. Skulle hon på nästa platta fokusera mer på den biten hade jag inte klagat. Men Sole gör som hon vill, och med det kan vi vara trygga.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Care for me”, ”Är jag människa”

Om ni gillar detta: Andrea Schroeder – Where the Wild Oceans End


Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Som jag har väntat. Äntligen har Lanegan släppt ett helgjutet album igen. Vem hade kunnat tro det, med en platta på 15 spår och en timmes speltid?

Senast detta hände var 2012 och den lysande Blues Funeral (också albumet som fick mig att upptäcka Lanegan). Sedan dess har en strid ström av rätt så ojämna album följt. Alla har i någon mån varit bra, de flesta med ett eller ett par urstarka spår. Men inget av albumen har känts helgjutet. Lanegan har inte vetat om han ska göra malande Europa-blues, new wave eller synthrock, och det har ofta slutat med att inget av det blivit så bra som man vet att han kan, mer än i undantags fall. Jag har trots detta följt honom. För guldkornen som gömt sig på varje platta, för texterna (få skriver idag mer drabbande om mänskligt lidande än Mark) och för att han ändå alltid är jävligt intressant. Det var, som ni förstår, med viss oro och ambivalens jag tog mig an Straight Songs of Sorrow.  Men efter en knapp lyssning kände jag att oron var obefogad.

Genom den malande öppnaren ”I Wouldn’t Want to Say”, via bland annat sköra ballader (”Apple from a Tree”), pop (”Bleed All Over”), psalmer (”Churchbells, Ghosts”) och gnisslande blues (”Daylight in the Nocturnal House”) som lär göra både Nick Cave och Thåström avundsjuka, till den avslutande, ljusa gospelhymnen ”Eden Lost and Found” befästs det jag inledningsvis var inne på: att Lanegan släppt sitt bästa album på nära ett decennium. Allt är dock inte jättebra. ”Ketamine” flyter på trögt och ”This Game of Love” känns bara jolmig. Vissa andra spår är habila men inte mycket mer. Men sammantaget är Straight Songs of Sorrow ett riktigt starkt album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Stockholm City Blues”, ”Daylight in the Nocturnal House”

Om ni gillar detta: Mark Lanegan – Blues Funeral, Thåström – Den morronen


Einstürzende NeubautenAlles in Allem

Silence is Sexy heter ett av Neubautens bästa och mest klassiska album (som för övrigt firar 20 år i år), men det är först nu de verkligen vågar leva fullt ut efter den devisen.

På 80-talet gjorde sig Neubauten kända som planetens främsta oljudsmakare. Sporrade av en kreativitet av Guds nåde visade de med stål, skrot, elektriska verktyg och field recordings att man kan göra musik långt bortom alla förutbestämda gränser. De var aggressiva och volym premierades. Sedan dess har uttrycket förfinats, omarbetats, stöpts om. Kreativiteten, experimentlustan, har alltid hängt med, även om de inte alltid träffat mitt i prick. Deras 00-tal var starkt, men inte sedan Haus der Lüge (1989) har de släppt något lika sammansatt och drabbande som Alles in Allem.

Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat Wedding, Tempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. Tar plats och suger in en utan att höja rösten. Experimentlustan finns dock kvar. Till exempel hade ”Zivilisatorisches Missgeschick” platsat på Halber Mensch (1985), ”Wedding” består av flertalet fältinspelningar från stadsdelen med samma namn. Överallt skramlar plåt, plastpåsar prasslar och rytmen i låtar som ”Ten Grand Goldie” är det inte många som skulle komma på. Men till skillnad från de tidiga åren har dessa experimentella inslag inget självändamål. Nu dyker de upp, subtilt, för att stämningen i låten i fråga kräver det. Låtarna är i fokus, låtarna styr. Låtarna, berättelserna och stämningarna. Och tack vare denna hållning har Neubauten mejslat fram vad som banne mig måste betraktas som sitt starkaste, mest helgjutna album kanske någonsin. Ett album fyllt av enskilda pärlor (”Möbliertes Lied”, ”Taschen”, ”Seven Screws”, titelspåret!), men med en helhetskänsla man som albumälskare gråter glädjetårar över. 10:an är inte långt borta, och fan om detta inte är årets bästa platta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Seven Screws”, ”Alles in Allem”

Om ni gillar detta: Einstürzende Neubauten – Silence is Sexy, Sällskapet – Disparition

 

 

Tre gånger: nytt, svenskt


 

Svensk alternativmusik mår förträffligt. Här är tre bevis.

 

Hast – ”Barnen av de svarta hålen

– Ringande Hurula-gitarrer, ett thåströmskt vemod (tänk sena Ebba och låtar som ”Heroinister och kontorister” och ”Scheisse”) och en sanslöst snygg sångmelodi. Lägg därtill en rakryggad, sårig utanförskapslyrik som aldrig någonsin känns ur tiden och du har en hygglig bild av hur Hasts nya singel låter. Verkar det bra? Det är för att det är bra. Faktum är att ung, svensk rock inte blir mycket bättre just nu.

 

RegnetSista natten på jorden (album)

– Det är inget fel på gravallvar, vad folk än vill få dig att tro. Snarare är det uppfriskande att få slippa hurtig, lekfull indierock med putslustiga texter. Joel Alexandersson i Regnet gör sig på intet vis skyldig till det sistnämnda. Men allvar finns det gott om. Det och personliga texter (med gott om poetisk potential) parat med den drömska musiken och de stundom kentiga melodierna gör Sista natten på jorden till en av vårens finaste, mest drabbande svenska debuter.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Sista natten på jorden II

Om ni gillar detta: Kent – Du & jag döden, SkrietDet beslutande organet

 

Diamond is Forever – ”In Frequency

– Göteborgsbandet Diamond is Forevers nya singel är ödslig. Men det är ingen ödslighet som gör ont. Det är en vacker ödslighet och samma som uppstår när allt utom det där som betyder allra mest rämnat runtomkring en. ”In Frequency” är askregn och promenader kl 02:30 när bara du är ute. ”In Frequency” är också en storslagen, men samtidigt återhållen, postpunk-ballad – fylld av det där vemodet som bara hopp och lycka kan fylla en med. Man har nånting, men man vill inte mista det. Och har man det inte längre vill man inte mista minnet. Men framförallt är ”In Frequency” en enastående låt.

 

Recension: Ossler – Keltiska havet

keltiska omslag
Foto och formgivning: Pelle Ossler

Det är lätt att tappa fästet. Särskilt i dessa tider. Det är lätt att glömma bort att det finns något bortom pandemier, död och isolering. Något bortom också ens eget trassel. Något större. När jag satte på Pelle Osslers djupt efterlängtade nya singel (den första från ett kommande, hittills ej namngivet, album) för första gången för någon vecka sedan blev detta väldigt tydligt för mig. Man går runt med en gnagande oro, och med ett självskadebeteende utan dess like kollar man nyheterna. Glömmer ibland bort att det finns något mer än nya dödssiffror. Visst, man lyssnar på musik, och visst, mycket är riktigt bra. Men när ”Keltiska havet” gnisslar igång kommer jag ihåg hur det känns att handlöst kapitulera inför musik. Och då verkar det där andra också hanterbart.

Redan vid första anslaget är det som att en dörr sparkas in. Vad som sedan vecklar ut sig på andra sidan är både bekant och nytt. Försiktigt, men samtidigt med en oerhörd tyngd, reser sig ljudbygget, utsökt producerat och mixat av Micke Nilzén respektive Anton Sundell, under låtens drygt fyra minuter. Pelle varvar sin elektriska (patenterade) stråkgitarr med en nervig, cohensk nylondito. Henrik Meierkords stråkar är lika förödande mäktiga här som hos Meipr, medan Nilzéns iskalla elektronik perfekt korresponderar med Pelles text. En text som understryker det vi på de, säg fyra, senaste Ossler-plattorna kunnat konstatera – att Pelle är en av kanske två textförfattare i det här landet som verkligen vet vad det innebär att vara människa. Ständigt tänkande, ständigt kännande människa, med glasklar och orädd blick ner i avgrunden.

På ”Keltiska havet” är textjaget tärd av självförebråelser och vilse i sig själv, huttrande på Ouessant. För mig är det samme trasige sökare som i mästerverket ”Helsingborg” (2017) desperat undrade vad man ska göra med sitt liv. Kan vågorna och den våta, kalla vinden skölja bort det man själv inte lyckas bli kvitt? ”Vågorna kommer/Man kommer aldrig undan sig själv”, sjunger Pelle, med en sångmelodi lika mycket Ossler år 2020 som urgammal folkvisa, varpå det plötsligt blir fuktigt i ögonen. Man är fast, det har man vetat hela tiden, men vad fint det är att veta att man inte är den enda.

ossler-hbg-5
Ossler, live på Tivoli i Helsingborg, september 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Så det finns alltså saker att ta till för att stå ut. Vad det än är som skaver. Jag säger det till mig själv lika mycket som till er som läser.

”Keltiska havet” släpps idag, torsdag, via ST4T.

 

Ny låt: PREMIERE – MOTIVATION

Motivation cover

Få svenska plattor från i fjol älskade jag lika besinningslöst som svenska Premieres debut-ep. För någon som jag, som bittert saknar det svenska 00-talets (baleariska) indiescen, var de en skänk från ovan. Inte sedan The Tough Alliances, Studios och genialiska och förbisedda Boat Clubs glansdagar runt 2004-2007 hade vi bjudits på indiepop lika klubbigt rytmisk som otröstligt melankolisk. Jag var lyrisk och jag hade all anledning att vara det. Jag placerade deras ep på en fjortondeplats på listan över årets bästa plattor, men det var snålt. Den är bättre än så.

Jag bad till högre makter att de inte skulle bli ett nytt Boat Club – alltså, släppa en felfri ep och sedan försvinna bort och aldrig släppa en ton igen. Nu skriver vi april 2020 och Premiere är redan tillbaka. Mina farhågor blev aldrig verklighet. ”Motivation” är en naturlig fortsättning på soundet de etablerade i fjol. Den här gången är dock beatsen aningen hårdare, klubbkänslan snäppet mer påtaglig. Men den orubbliga melankolin är kvar och den mollstämda melodislingan som rinner genom låten är en av deras starkaste. Vidare är ”Motivation” ett rejält styrkebesked och ett imponerande bevis på att fjolårets ep inte var en lyckträff. Premiere är alltjämt landets intressantaste indieband, och Motivation årets hittills bästa svenska indiedänga.

Lyssna här:

Recension: Bright Eyes nya singel Persona Non Grata

brighteyes

Ända sedan omkring årsskiftet, när bandet plötsligt visade livstecken på sociala medier, har man gått och väntat. Väntat på Bright Eyes nära förestående comeback. Senast vi hörde från bandet var 2011 då de släppte sitt sjunde album, The People’s Key. Conor Oberst har visserligen varit aktiv sedan dess, och släppt skivor i eget namn, med Desaparecidos och med Better Oblivion Community Center, men inget har riktigt nått upp till Bright Eyes mytologiserade nivåer (även om soloskivan Ruminations var nära).

Det är ju något alldeles speciellt med Bright Eyes. Folk i min generation har vuxit upp med dem. Conor är född 1980, jag själv -85. När alla vi sköra, vilsna och av världen nedtyngda åttiotalister i vår ungdom gick igenom våra kriser gjorde Conor det också. Och när han släppte plattor om det fick vi någon i vår egen ålder som (i närmast realtid!) sjöng om våra sorger och våra sår på ett språk vi kunde ta till oss. Och när Conor åldrades gjorde vi det också. Musiken blev mindre direkt, fick fler lager. Lyriken likaså. Ångesten försvann aldrig, blev på ett sätt aldrig lättare, men den tog sig nya uttryck. Blev mindre svartvit. Precis som i livet självt. Bara 2016 års Ruminations påminner om det där tidigaste Bright Eyes-uttrycket. Där är musiken rak, avskalad. Lyriken blottar själens allra innersta plågor. 2016 genomled jag ett på det personliga planet uselt år, och Ruminations passade lika fint då som Fevers and Mirrors gjorde när jag först hörde den, i början av 00-talet.

Bright-Eyes
Foto: Shawn Brackbill

Och nu är Bright Eyes alltså tillbaka. I dessa närmast apokalyptiska kristider man väl aldrig trodde att man skulle behöva uppleva. Och som vanligt är Conors och Bright Eyes tajming klanderfri. ”Persona Non Grata”, utgiven idag via Dead Oceans, är en pianobaserad ballad av klassiskt BE-snitt. Den hade låtit fullt rimlig på nästan vad som helst som bandet släppte under mitten av 00-talet. Varje ny Bright Eyes-skiva känns som en reaktion på den som kom innan. 2011 års The People’s Key blandade elektronik med gitarrer och svårdechiffrerade texter. Om den organiska, djupt personliga ”Persona Non Grata” är något att gå på kan vi den här gången vänta oss en betydligt vemodigare och jordnära skiva. För jordnära är låten, med sin tidlösa folkmelodi och klassiska instrumentering. Och vemodet går inte att värja sig mot – vare sig i melodin eller i texten om försoning, syrlig självkritik och hängivelseVad som vidare förstärker både vemodet och den jordnära känslan är säckpiporna som dyker upp vid ett par tillfällen. Conors keltiska arv får här lov att ta plats och de spelar en melodi så vacker att den kan ta knäcken på vem som helst.

Den inbokade världsturnén är satt på standby tills vidare, men bandet hälsar i ett pressmeddelande att de kommer att släppa ett album i år alldeles oavsett. Betryggande, säger jag. ”Persona Non Grata” är ett fantastiskt styrkebesked från ett band jag bittert saknat, och ett BE-album är precis vad vi behöver i år.

Lyssna här:

Recension: Morrissey – I Am Not a Dog On a Chain

mozdog

Efter några år av rabalder och kontroverser är han nu äntligen tillbaka – barden från Stretford, ”the real poet laureate”, Steven Patrick Morrissey. Tolfte soloalbumet i ordningen är det (trettonde, om man räknar fjolårets coverplatta California Son) – och det är hans bästa på länge. Mycket länge.

Trots flera höjdpunkter på vardera skiva tillhör hans två förra album med eget material, World Peace is None of Your Business och Low in High School, i min mening hans absoluta bottenskikt. När de två första singlarna inför nya albumet släpptes var jag i det närmaste övertygad om att ett nytt stolpskott var på gång. Jag tyckte inte om dem – i synnerhet inte ”Bobby, Don’t You Think They Know?”. Jag har varit ett troget Morrissey-fan sedan åtminstone någon gång runt 2002-2003. Jag har varit med i medgång, som den makalösa peaken runt 2004-2006, och i motgång (vilket i princip innebär hela 10-talet). Jag har kritiserat honom, men till syvende och sist har jag varit lojal. Han har betytt (och betyder) för mycket. Att nivån på singlarna visade sig på intet vis vara representativa för skivan innebar därmed för mig en glädje jag inte alls hade räknat med.

Redan vid första spåret börjar jag starkt misstänka att det kan vara något stort på gång. Trots en del väl cyniska textrader (något som tyvärr blivit alltför vanligt i Morrisseys tidigare så varma lyrik) är ”Jim Jim Falls” något av det musikaliskt mest intressanta som Morrissey släppt på mycket länge. Elektroniken, den tunga atmosfären i verserna och det malande drivet gör den till en släkting i rakt nedstigande led till 2006 års mästerverk ”Life is a Pigsty”. Spår två och tre, singlarna ”Love is On It’s Way Out” respektive ovan nämnda ”Bobby…”, har jag redan skrivit mycket om (här och här). Titelspåret, sedan, är ett slags lekfull 60-tals-pastisch, med en text om hur Morrissey är en modig fritänkare och sanningssägare och alla andra är får. Den kommer inte att bli ihågkommen som en av hans mest klassiska låtar. Det är dock vågat av honom att lägga skivans tre sämsta låtar efter varandra – dessutom så tidigt på skivan. Men sedan blir det genast bättre.

What Kind of People Live in These Houses?” är den enda låten på skivan som låter som gamla klassiska, jangliga Moz. Den har skivans klart starkaste melodi, påminnande om den klassiskt engelska gitarrpop som Alain Whyte skrev runt 1994-1997. Dessvärre lider texten av den där onödigt kalla cynismen och en misantropi utan glimten i ögat som fanns hos Moz mest misantropiska lyrik förr, vilket stoppar låten från att bli en av skivans verkliga höjdpunkter, men med lite tid kan den växa ytterligare. ”Knockabout World” är ännu en fin poplåt, men mer orkestral och med mer elektronik. Och stark är den, och här visar sig äntligen den kärleksfulle Moz. ”You’re okay by me”, sjunger han och hjärtat mitt smälter lite grann.

mozfine

De senaste åren har Morrissey varit märkligt fixerad vid sex och den här plattans ”sexlåt” heter ”Darling, I Hug a Pillow”. Tidigare har han sjungit om ”shaven caves” och om hur han vill att kärleksintresset i fråga i princip ska sätta sig på hans ansikte. På ”Darling…” är han betydligt mer subtil och inte alls lika ekivok. ”Why can’t you give me some physical love?” undrar han, och förklarar hur han, på grund av sin tilltänkta partners irriterande frånvaro/avhållsamhet, i frustration tvingas krama en kudde. Det är inget melodiskt underverk, men en följsam, varm historia som är lätt att tycka om. Ännu intressantare blir det på mästerliga ”Once I Saw the River Clean”. Inte heller den förlitar sig på en stor melodi, men väl på en djupt personlig text, ett suggestivt elektroniskt driv och en fantastisk stämning. Rader som ”I walked with my grandmother/Cornbrook Street, where incomplete/She would never be again/A Dublin dancer, free and young” är bland de mest drabbande och mest personliga han skrivit på en herrans massa år. Slut ögonen och det är tidigt 70-tal, strax söder om Manchester.

Pianot i introt till nästa låt, ”The Truth About Ruth”, är ett slags återanvändning av pianot i ”In Your Lap”, från Low in High School. Föga förvånande då musiken i de båda låtarna är skrivna av Gustavo Manzur, den stora belastningen i Morrisseys band. Manzur har förstås också skrivit både ”Love Is On It’s Way Out” och ”Bobby…”. ”The Truth About Ruth” är dock bättre än båda dessa, men framförallt tack vare texten (musikaliskt har den egentligen ingenstans att ta vägen). Morrissey har alltid varit en feministisk förkämpe och alltid lyft fram trans-, queer och androgyna personer (som Lypsinka, Jobriath, Wayne County, Klaus Nomi, New York Dolls osv.), men sällan eller aldrig har han öppet sjungit just för dem – men nog är det väl det han gör nu? ”Ruth is John”, sjunger han, och fortsätter: ”The life you lead, straightforward and bland/Everything happens according to plan/But some people fight just to take root/In a world ill-equipped for the truth about Ruth”. I tredje versen blir det än tydligare: ”Oh, bully for you, oh, bully for you/Your groin and your face, they slip right into place/So masoned and carved, your arrow is drawn/You know who you are, yet you have no idea”. Vi som fötts med rätt kön har det väl förspänt, men för alla andra blir livet till en livslång kamp för att överhuvudtaget få känna att de har en plats någonstans. Morrissey hårdrar det förstås, och utanförskap kan många känna, men där finns ändå en viktig poäng. Men givetvis är detta inget som media kommer att skriva om eller lyfta fram.

Skivans längsta låt är den nära åtta minuter långa ”The Secret of Music”. En märklig låt, som man vid första anblick kan tycka är onödigt lång. Den pågår, hypnotiskt, rytmiskt,  nästan psykedeliskt, och man förstår till en början inte riktigt varför eller vart den är på väg, men efter några lyssningar känns det behagligt. Jag vill inte ur den där hypnosen. Texten är lika märklig, men med näsan i texthäftet vecklar även den ut sig efter ett antal lyssningar. Rader som ”Fat bassoon/Clear as the moon/But nothing now can take away my gloom/Triangle/Fiddle Stradivarius/I’d like to cause a fuss” är bland mest poetiska på skivan. Likaså ”Bom, bom, bom, the drum/Cymbals symbolize your mind/I think that you should cry/Classical guitar/Lover new, oh yes, you are/Pan pipes save a life/No angelic flute/Can F hold/A harping soul?/Each song ends with a gong”. Ett vågat uttryck, på ett sätt man inte hört sedan låtar som ”The Teachers Are Afraid of the Pupils”.

Skivan avslutas sedan med den vackra halvballaden ”My Hurling Days Are Done”. Precis som i den fantastiska ”Once I Saw the River Clean” återbesöker Morrissey här barndomen. Han konstaterar hur tiden obönhörligt skördar vilka offer den vill och att det snart är hans egen tur. Han släpper på garden och minns hur modern och en nallebjörn utgjorde och symboliserade hans första uppfattning om tid och förgänglighet. Det är en drabbande låt, där den snart 61-åriga ikonen ser slutet på både livet och karriären. Morrissey sjöng om sin egen död redan 1985, som 26-åring, på Smiths-b-sidan ”Asleep”, och har sedan dess återbesökt ämnet på i stort sett varje album (den fysiska döden, men också den konstnärliga). Men nu, efter perioder av hälsoproblem och pariastatus i media, känns det svårare att slå det ifrån sig. Morrissey själv har aldrig påstått att detta skulle vara hans sista skiva, men om det är det lämnar han oss verkligen med fanan högt.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Once I Saw the River Clean”, ”Jim Jim Falls”, ”My Hurling Days Are Done”

Om ni gillar detta: Morrissey – You Are the QuarryMorrissey – Southpaw Grammar

Videopremiär: MÄBE – Änglamakaren

Strömstadsrockern MÄBE släpper tre nya digitala singlar våren 2020, med en månads mellanrum, och med start nu på fredag, den 20:e mars. Det rör sig om tre nyskrivna låtar, med tre äldre låtar i nya avskalade versioner som bonusspår. Allt inspelat under senvintern 2019. Först ut är den mycket thåströmska dängan ”Änglamakaren”. Om den har MÄBE själv följande att säga:

Första singeln Änglamakaren är till stor del en improviserad låt, den råkade bara bli just såhär den gången vi spelade in den. Hade vi spelat in den en annan gång hade den förmodligen låtit ganska annorlunda. Det är en låt som kommer ändra sig varje gång man lirar den – och sånt älskar jag!

 

Videon till ”Änglamakaren” är regisserad av Adam Samuelsson, med ljus av LiveLab AB, och den har premiär NU!

Recension: Bohren & der Club of Gore – Patchouli Blue

bohren7

Det finns stämningsfull musik och så finns Bohren & der Club of Gore. I 25 år har de förgyllt mångas ensamma nätter med sin patenterade darkjazz, doomjazz, dark ambient-jazz… Epiteten är många. Själva kallar de sin musik för Detective Jazz. Och det finns en poäng i det. Jazzen som Bohren gör är lika hårdkokt som valfri Chandler– eller Hammett-roman eller Bogart-film. Själv tänker jag på dem som några som tonsätter urban alienation. Det är kanske klyschigt, men det är lika sant för det: Bohrens musik är ensamma nätter under stjärnlösa himlar, där det enda ljuset man får till skänks är det som strilar ner från neonskyltarna och gatlyktorna som kantar de regnvåta gatorna. Och nya albumet, Patchouli Blue, är inget undantag.

Efter 25 år visar de inga tecken på kreativ åderförkalkning. Uttrycket, som de varit trogna under de här 25 åren, är lika fängslande och unikt som alltid och de fortsätter att finslipa det. På öppningsspåret ”Total Falsch” hörs en sorg jag tidigare inte förknippat med Bohren. Samma känsla dyker upp i nästa stycke, ”Verwirrung am Strand”, vars melodislinga bär vissa likheter med SinatrasWhy Try to Change Me Now”. Drömska ”Tief gesunken”, ”Vergessen & Vorbei” och albumets två sista spår, ”Sag mir, wie lang” och ”Meine Welt ist schön”, lånar mer inspiration från elektroniska ljudvärldar än man är van vid från Bohren – även om det såklart låter Bohren till 100 procent. Här hör jag influenser som borde utforskas djupare. I övrigt hänger David Lynchs och Angelo Badalamentis andar tungt över ljudbilden, precis som vanligt. Det är anmärkningsvärt hur mycket Bohren lyckas ösa ur de källorna utan att det känns som att de upprepar sig. För de gör de inte. Och gör de det, så stör det inte. De kan fortfarande, likt få band som gör uteslutande instrumental musik, karva ut vackra stycken om längtan, ensamhet och ödslighet, ur sina instrument, och gör på kuppen ensamma nätter mindre ensamma.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Patchouli Blue

Om ni gillar detta: Bohren & der Club of Gore – Sunset Mission

PREMIÄR: Stainwasher – Helga natt

helga-natt_artwork (1)Det är återigen dags för en premiär på 482 MHz – denna gång är den årstidsbetingad. 482 MHz-favoriten Stainwasher har släppt julsingel (officiell release söndag 15/12, via Feverish) – en sagolik tolkning av vad som sannolikt är alla tiders finaste julsång. Hon bad mig hålla i premiären, och jag tvekade inte en sekund. Lyssna på låten via Soundcloud-spelaren, och läs en aningen julvinklad intervju jag gjort med Stainwasher nedanför.

 

482: För det första: Tack för att du ville låta 482 MHz hålla i premiären! En ära.

S: Tack själv du för allt fint du skrivit om min musik, du har ju hängt kvar sen Ruminate Forever!

482: Det har jag – och det med glädje! Har sett fram emot varje släpp sedan dess. Vilken makalös tolkning du gjort. Du lyckas bibehålla originalets sakrala, vackra stämning samtidigt som du placerar den i din drömska skymningsvärld. Den är lika mycket psalm som dreampop-ballad nu – utan att göra avkall på något av det!  Berätta om hur arbetsprocessen såg ut!

S: TACK! Jag har alltid gillat Helga natt, har en förkärlek för låtar som “exploderar” och Jussi Björlings version gör verkligen det på grund av hans otroliga röst. För typ två år sen började jag bygga fram en egen tolkning i huvudet som fastnade och i oktober förra året började jag prodda ihop låten, men jag mådde så jäkla dåligt dom sista månaderna av 2018 så jag gjorde aldrig klart den. Men så tog jag upp arbetet på den igen i år och Feverish tyckte det var en super-idé att släppa den som en sista grej från oss innan jul!

482: Jag är glad att du tog upp arbetet igen – och jag hoppas att du mår bättre nu. Funderade du på att spela in några fler tolkningar av det här slaget?

S: Den enda låten jag övervägt att göra en cover på förutom denna är Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath, som jag tänkte köra live bara, men sen kände jag mig ego och ville bara köra eget material. Innan jag började arbeta med Feverish var jag väldigt trotsig när det kom till samarbeten av olika slag, jag ville ha gjort allt material själv, både musik- och contentmässigt, men nu är jag sjukt glad att Ebba [Gustafsson Ågren, medgrundare av Feverish Records, red. anm.] har velat göra mitt content, hon är galet duktig. Men all musik gör jag självklart själv fortfarande, haha. Så nej, har inga planer på fler tolkningar.

stainwasher_press1 (1)

 

482: Julmusiken är ju en klurig genre. Den kan ju lätt pendla mellan outsägligt vacker och rent plågsam. Hur ser din relation till julmusik ut annars?

S: Att höra julmusik när det inte är jul är nåt av det mest förvirrande jag vet. Det är svårt att förklara, men det är som att julen bara finns när det är jul, och resten av året känns det som att julen lika gärna hade kunnat vara en sägen. Så när jag hör julmusik måste jag typ övertala mig själv att julen faktiskt kommer varje år. Så min relation till julmusik är ”komplicerad”, så som relationer ofta är. Men det som är najs med julmusik är att det ofta är körer i låtarna, vilket jag älskar som du säkert märkt. 

482: Förstår vad du menar. Julen är sjukt främmande innan, säg, första advent. Som när butiker säljer julprylar i oktober!

S: Precis! Man tänker att dom är helt ute och cyklar och sen vips så sitter man där med en pepparkaka i handen och kollar på Kalle.

 

482: Hur skulle Stainwashers minijulspellista se ut?

S: Det viktigaste med julmusik är för mig att man kan sjunga låten i stämmor. Jag och min syrra sjunger alltid låtar i stämmor där hon kör lead och jag kommer in med stämmor och andra ljud. Det är alltså inget vi uppträder med utan vi bara springer runt i våra föräldrars hus och gormar. Vår viktigaste julmusik kommer från en österrikisk gosskör som heter Wiener Sängerknaben, och såklart från Amy Diamonds gamla julskiva.

482: Låter ju fantastiskt, haha! Men hur kommer det sig att favoriten är österrikisk gosskör? Har du österrikiska rötter?

S: Ja, det låter ju lite otippat! Det är helt enkelt vad mina föräldrar alltid spelat i stereon under julen. Jag har tyska rötter, bland annat, så det måste vara därför det blivit den skivan.

 

482: Ser du fram emot julen? Är det en viktig högtid för dig?

S: Jag har rätt svårt för saker som inte går att flytta på, det blir sån press att allt ska bli perfekt. Det känns som man sparar allt mys och chill och komprimerar det till typ tre dagar och är man sjuk eller missar det av någon anledning är det kört. Men egentligen är det nog inte själva julen jag är rädd att missa, utan att få hänga med syrran.

 

482: Till sist: vad önskar du mest till jul och vad hoppas du mest på inför 2020?

S: Till jul önskar jag att folk får den jul de själva vill ha och inte den som de förväntas ha, att LinkedIn avvecklas och en Dyson-dammsugare. För 2020 hoppas jag att folk är sugna på mer musik från mig, för det kommer definitivt mer.

482: Vågar man rentav hoppas på ett album? Och/eller en turné?

S: Om det inte sker ett christmas miracle så är turné tyvärr långt borta, det här med live är inte riktigt min grej, blir så fruktansvärt nervös och spyr och har mig! Men innerst inne vill jag ju. Men ett album kan du absolut våga hoppas på!

 

482: Återigen: tack!

S: ❤

helga-natt_artwork (1)

Ny låt från MORRISSEY: Blue Dreamers Eyes

Morrissey-5Bfeatured5D-e1488532538606

Mitt i infernot av inställda turnéer, politiska kontroverser och medial lynchning skickar barden från Stretford (via sin systerson) ut en ny låt. Blue Dreamers Eyes är skriven ihop med gamle parhästen och gitarristen Boz Boorer, och är enligt Stereogum en av en handfull låtar som nyligen registrerats hos BMI. Och…den är fantastisk.

Musikaliskt och textmässigt har den föga att göra med materialet som utgjorde merparten av fjolårets album Low in High School. Musikaliska influenser går i stället att spåra till Roy Orbisons och The Walker Brothers ballader. Arrangemanget bygger på stråkar och en urstark melodi vars make vi inte hört på år och dar. Här finns en värme och en innerlighet som förra plattan hart när var helt renons på. Samma värme och samma innerlighet går igen i texten. Borta är tråkig och alienerande politik. På Blue Dreamers Eyes sjunger en både självföraktande och romantisk Morrissey om det han är bäst på – utanförskap, död och om att aldrig sluta drömma. Han ställer sig själv mot väggen och konstaterar att hans liv kantats av misslyckanden och att han är och alltid har varit ett as (en känga till alla som nu plötsligt vänt honom ryggen?). Han ser döden, när den än kommer, som en befrielse och undrar lite kryptiskt om han gjort oss stolta. I den högt svävande och oerhört mäktiga refrängen sjunger han att han trots allt mörker och djävulskap ändå ser på livet och kärleken med en drömmares blå ögon. Och det är precis så vi vill ha Moz.

Det är den här typen av låtar som fick oss att falla för honom från början. Varma, romantiska, trösterika låtar som There Is a Light that Never Goes Out, Trouble Loves Me, The Never Played Symphonies och Everyday is Like Sunday. Blue Dreamers Eyes hör till samma skrot och korn som dessa klassiker och jag är glad att han fortfarande gör sådan musik. Måtte han hålla sig till det.