Ny låt från Morrissey: I Couldn’t Understand Why People Laughed

 

morrissey_www.wallpapername.com_1

Storbritanniens egentlige hovskald Steven Patrick Morrissey överraskar oss plötsligt med att släppa en tidigare outgiven låt. Lite detektivarbete visar att ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är en relativt nyskriven låt, skriven ihop med vapendragaren Boz Boorer, och utgiven gratis på Youtube som ett tack till alla de som lämnade blommor vid Morrisseys nyligen avlidna mors hem i Altrincham. Det här med att ge ut tidigare överblivna spår på Youtube har hänt förr. 2018 gavs inte mindre än två låtar ut på det viset – och den ena av dem, ”Blue Dreamers Eyes”, står sig som bland det finaste han gett ut de senaste 15-20 åren. ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” når kanske inte riktigt lika högt, men det är banne mig inte allt för långt därifrån.

Musikaliskt överraskar han genom att skala bort det mesta utom ett par gitarrer – en akustisk spansk, och en elektrisk tremolo-darrande dominerar ljudbilden. Och lyssnar man på texten förstår man genast varför det är så avskalat. Morrissey tycks ha aktat sig för, eller helt enkelt inte velat, blotta sig särskilt mycket på sina senaste album. Vårens storstilade comeback bjöd dock på en rad relativt personliga nummer, men de två föregående albumen fokuserade främst på annat. Men här, precis som på de två andra ”Youtube-låtarna”, river han alla murar – och ingen onödig instrumentering får ligga i vägen.

Till detta sparsmakade arrangemang blottar han sig, alltså, och sjunger outsiderns eviga vedermödor. Han ser tillbaka på sin karriär – en karriär byggd på ett blottande av själen och på att få andra outsiders att känna sig mindre ensamma – och också en karriär kantad av hån, hat och utanförskap (både självförvållat och inte) – och redogör tappert för det som alla känsliga, ärliga människor måste vara beredda att utstå i denna värld -nämligen dumma människors oförstående hånskratt. Han sjunger, så himlens änglar gråter, hur han ser in i djurs ögon och ser sig själv. Han sjunger om hur han inför alla världens ögon trotsat könsnormer. Hur han velat rätta till allt som är fel. Han berättar att han sjöng därför att han aldrig tordes säga dessa saker i tal. Men Morrissey vore inte Morrissey om det inte fanns med en hygglig portion självföraktande humor. ”I collected my things and I left”, sjunger den decimerade hjälten, och konkluderar genom att säga att han nu, trots allt, förstår varför man skrattade ut honom.

Men galghumor eller ej, ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är blott timmar efter sin utgivning på god väg att bli en sentida Morrissey-klassiker. Den har allt man kan önska och den gör en återigen glad över att veta att man existerar på samma planet och i samma tidsrymd som denne gigant. Han fortsätter alltjämt att få oss att känna oss mindre ensamma.

Ny singel från I’m Kingfisher

kingfisher_childrensatombomb_single_3000x3000px_c

För lite drygt en månad sedan intervjuade jag Thomas Jonsson, aka I’m Kingfisher, som då var dagsaktuell med ny singel – den första att släppas från kommande albumet The Past Has Begun. Nu är han i farten igen – och denna gång med vad jag vill påstå är hans bästa låt hittills. ”Children’s Atom Bomb”, som dessutom gästas av Amanda Werne (Slowgold), är melodistark, bitterljuv americana när den är som bäst. Jag hörde den för första gången på en livekonsert i april 2018. I min recension dagen efter skrev jag lyriskt att den skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 60 åren, och att man kan höra Elvis sjunga den i American Sound-studion 1969, eller Glen Campbell några år tidigare. Översvallande ord, kan tyckas, men det är lik förbannat så den känns – denna tidlösa kärlekssång till livets alla skeenden, från en som levt och känt.

I morgon spelar I’m Kingfisher på Babel i Malmö. Fritt inträde, men bordsbokning är obligatoriskt. Ses där!

Children’s Atom Bomb är ute nu via Fading Trails.

Bäst just nu: skarven slutet av juli/början av augusti

Efter att ha legat lågt under större delen av sommaren, dels på grund av den skrala utgivningen av bra musik, dels på grund av en flytt till Malmö, börjar 482 MHz nu komma tillbaka. Nedan följer den första Bäst just nu-listan sedan juni. Varsågoda.


RomeKali Yuga über alles

– Andra singeln från Romes kommande album är något av det tyngsta han spelat in – både musikaliskt och textmässigt. Kali Yuga är enligt hinduismen lidandets tidsålder, och den tidsålder som vi lever i just nu. Låten är trots detta ingen genomsvart historia. Öppningsraden sammanfattar låten och livet i stort: “It’s not by shunning darkness that you’ll know light”.


Anna von HausswolffSacro Bosco

– En av landets mest integritetsfulla och helt igenom originella artister är tillbaka med ny musik. 25 september släpper Anna von Hausswolff sitt femte album, det helt igenom instrumentala All Thoughts Fly. Först ut att släppas därifrån är den droneiga, samtidigt luftiga och mycket vackra ”Sacro Bosco”, döpt efter den italienska 1500-tals-parken. Med nya singeln fördjupar hon sitt redan mäktiga uttryck ytterligare.


Lana Del ReyLA Who Am I To Love You

– Om det tidigare var svårt att förpassa Del Rey till mainstreamfacket blir det knappast lättare med kommande spoken word-album/diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass. Till Jack Anonoffs subtila, höstliga pianokomp mänskliggör Del Rey den utskällda och påstått plastiga staden Los Angeles så träffande att man nästan får en klump i halsen. En av vår tids mest fascinerande och begåvade artister blev plötsligt än mer intressant.


Agent BlåAtopos

– Det är så lätt att höra vilka indieband som faktiskt är begåvade och har något att säga, och vilka som bara kan spela instrument och sjunga. Agent Blå tillhör givetvis de förstnämnda. Nya singeln är första låten att släppas från en kommande EP, och är en i ledet av såriga och förbaskat vackra dödspoplåtar som göteborgarna släppt ifrån sig de senaste åren.


TineidaeExo (album)

– Även dark ambient-genren ligger lite lågt nu under sommaren, men Tineidaes nya album, hans första på Cryo Chamber, är klart bra. Polacken varvar tjocka ljudmattor med krispig elektronik, men lyckas alltid fånga en känsla av iskall ödslighet – en ödslighet som aldrig låter destruktiv.

Betyg: 7/10

Bästa spår: ”Stars So Bright My Eyes Hurt

Om ni gillar detta: Alphaxone – Chronosphere


 

Intervju med Thomas ”I’M KINGFISHER” Jonsson

imkifi 13
Foto: Johan Bergmark

 

Våren 2017 gick jag för att se Slowgold på Mejeriet i Lund. En kurskamrats band skulle vara förband, men ställde in i sista sekund. Ersättare blev en artist jag vagt kände igen enbart på det egendomliga namnet – I’m Kingfisher. Jag visste således inte alls vad jag hade att vänta, men jag blev gladare och gladare att kurskamratens band ställde in ju längre I’m Kingfishers set pågick. När det var över var jag uppe i varv. Jag kunde inte minnas när jag senast blivit så berörd av indiefolk (en genre som jag vid det laget hade börjat att tappa lite). Jag köpte två skivor av Thomas, bedyrade min kärlek, gladdes åt vår gemensamma kärlek till Jason Molina och gav honom en kram. Idag är han en god vän. Men innerst inne är jag fortfarande ett fan. Ett fan av hans lika delar sköra, lika delar råa gitarrspel, hans känsla för melodier, och så rösten. En av landets renaste, mest drabbande röster. En av landets bästa röster. Ren som snö, svidande som bottenlös sorg.

I höst släpper I’m Kingfisher sitt nya album, The Past Has Begun, som i min mening är hans allra bästa hittills. Igår släpptes första singeln från albumet, den vemodiga countryballaden ”Pocket Soul”. Nu gör han intervjudebut på 482 MHz. Det blev ett gott snack om nutid, framtid och musik. Varsågoda. Och tack till Thomas.


För det första: välkommen tillbaka till de levandes värld! Du har saknats. Vi har ju förstås haft kontakt, men i musikvärlden har jag saknat dig. Vad har du gjort sedan förra plattan, Transit?

Tack, fina! Jag har fått göra en massa kul turnerande, Transit kändes som ett stort steg framåt och var första skivan på mitt nuvarande skivbolag, Fading Trails, som drivs av Johan Alm, som även är ena halvan av favoriterna PNKSLM. Jag är väldigt nöjd med honom. I övrigt har jag gått igenom samma process jag alltid gör när jag fixar en skiva. Pendlar mellan att stressa gott och stressa farligt.

 

Berätta lite om nya singeln ”Pocket Soul”. Vad betyder den för dig? Och vad är egentligen en ”pocket soul”?

Den här låten kom mitt emellan två låtskrivarcykler. Det är ofta då, när man egentligen är klar som det mest kravlösa och intressanta kan komma. Tänkte därför först spara den för framtiden, kanske som ett titelspår till något nytt, men tyckte för mycket om den, så jag och Carl Edlom, som producerar, bokade en extra studiodag och pushade den främst i ledet. Första singel och öppningsspår på skivan. Tror jag har analyserat mina egna låttexter för mycket, men det kanske säger lite om vad man visar och döljer, och vad som egentligen är det sanna.

 

Jag har fastnat för flera formuleringar och rader i texten. En rad som känns central för låten är ju ” I got so much to live for, and I’m back on my feet. But you should know, the wound didn’t heal right.” – Så mycket hopp i den raden, men samtidigt med den där brasklappen om att såret, jävelskapet, inte riktigt försvunnit. Vad kan du berätta om den raden?

Alltså, det är väl det där att det är svårt att skaka av sig allt hela tiden, om att det är lätt att känna sig skadeskjuten ibland.

 

Du sjunger även om att det trots alla år som gått känns som att du nyss börjat. Tidigare i år firade du tjugo år som artist. Du har turnerat med tungviktare som Damien Jurado, spelat med överlevande medlemmar ur Magnolia Electric Co. och uppträtt på SXSW. Vad tänker du på när du ser tillbaka på karriären? Vad skulle du vilja säga till 20-årige Thomas, om du fick chansen?

Unge Thomas, du kommer aldrig vara klippt och skuren för artistlivet, men det kommer ofta att göra det mycket roligare. Och lättare att slinka in, jag har fått göra väldigt mycket häftiga grejer genom åren. Det är en sorg ibland att det inte blivit större, men det har varit jävligt bra ofta, det har det verkligen.

 

imkifi17
Foto: Johan Bergmark

 

Och hur ser 41-årige Thomas på framtiden?

Jag vill hitta fler kompisar att spela med, och jag vill sitta i mitt favorithörn i köket och dricka kaffe och skriva soullåtar.

 

Ditt fjärde album som I’m Kingfisher släpps i höst. Vad kan vi vänta oss av det?

The Past Has Begun heter det och är i hjärtat ett countryalbum. Tänker mig att puritanerna kanske inte håller med, men att indiepubliken kommer tycka det. Som sagt rattat av min bästis Carl Edlom, som producerat alla mina skivor, och så himla peppiga gästinhopp av bland andra Amanda Werne från Slowgold, Vilma Flood och Josh Gordon, som till vardags spelar en massa med Damien Jurado. En del ”doom och gloom”, men ofta varmare än på länge. Det blev stiligt och primitivt, och det kom väldigt nära hjärtat.

 

Har du några liveplaner? 2020 är ju inte livemusikens år, men under vissa förutsättningar går det ju att styra upp något.

Vi hoppas ju på att kunna dra igång och turnera om inte alltför länge, och som du säger så kommer vissa saker säkert komma ordnas, men jag ser tiden an. Den tiden kommer, och jag brinner efter den tiden, men just nu är det tid att vara försiktig och vänta ut.

 

Till sist: har du tre populärkulturella tips att dela med dig av?

Såklart. Har suttit och plöjt den grafiska romanen Rusty Brown av Chris Ware nu i sommar. Den är helt magisk i både innehåll, form och tidslinje. Fantastiskt om ledsna barn och vuxna. Och på tal om ledsenhet; HBO-serien ”I Know This Much is True” var något av det bästa på länge. Har även precis sett filmen Never Rarely Sometimes Always, som följer en tjej från Philadelphia som åker till New York för att utföra en abort. Det fångar tonårskänslan så himla starkt att till och med jag kände stynget, samt det där drömlika att vara isolerad mitt bland en massa människor i en storstad.

 

Tack för pratstunden, Thomas!

Tack själv!


 

kingfisher_pocketsoul_single_3000x3000px
Pocket Soul, ute nu via Fading Trails

Tre recensioner

 

Det var längesedan jag presenterade ett lika starkt bräde som här. Varsågoda!


SoleEtt eget rum

– En av vinterns och vårens intressantaste nykomlingar har ju varit Sole Gipp-Ossler. Mellan januari och mars släpptes tre mycket fina singlar som alla visade på Soles oklanderliga känsla för både suggestiv dramatik och subtil popkänsla. När jag nu sitter med debutalbumet kan jag konstatera att hon även behärskar albumformatet.

Hon blandar språk och rör sig mellan filmiska stämningsstycken och rakare låtar (som den hungriga debutant hon är), men hennes alldeles egna uttryck löper som en röd tråd genom hela plattan och får den att hålla ihop och kännas enhetlig. Vad hon än gör låter det suggestivt, filmiskt och svärtat – det låter Sole. Och detta är en av hennes främsta styrkor. Hon är en drygt tjugoårig debutant, men när man lyssnar på plattan hör man en fokuserad och musikaliskt mogen artist och låtskrivare som inte är intresserad av något annat än att göra sin grej. Och på nio spår, oavsett om de är på svenska eller engelska (eller tyska), oavsett om de är instrumental ambient eller suggestiva popballader, visar hon detta med all önskvärd tydlighet. Att hon backas av ett snortajt band bestående av Pelle Ossler, Vincent Ossler Röyter, Christian Gabel, Conny Städe, Henrik Meierkord och Zackarias Lindskog är givetvis till hennes fördel, men till syvende och sist är detta Soles platta. Hon har skrivit, producerat och mixat allt själv, och pianot som hörs genom hela plattan är det hon själv som trakterar.

Hur mycket jag än uppskattar de ”lynchska” utflykterna ut i skugglandskapen faller jag ändå som hårdast för de låtar som blandar de där experimenten med popkänslan. Bäst blir det på förstasingeln ”Care For Me” och på den djupt personliga och drabbande ”Är jag människa”. Här blir hon till en blandning mellan Frank Sinatra och en berlinsk nattklubbssångerska från förra århundradet. Där finns dramatik och även en sotig intimitet. Skulle hon på nästa platta fokusera mer på den biten hade jag inte klagat. Men Sole gör som hon vill, och med det kan vi vara trygga.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Care for me”, ”Är jag människa”

Om ni gillar detta: Andrea Schroeder – Where the Wild Oceans End


Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Som jag har väntat. Äntligen har Lanegan släppt ett helgjutet album igen. Vem hade kunnat tro det, med en platta på 15 spår och en timmes speltid?

Senast detta hände var 2012 och den lysande Blues Funeral (också albumet som fick mig att upptäcka Lanegan). Sedan dess har en strid ström av rätt så ojämna album följt. Alla har i någon mån varit bra, de flesta med ett eller ett par urstarka spår. Men inget av albumen har känts helgjutet. Lanegan har inte vetat om han ska göra malande Europa-blues, new wave eller synthrock, och det har ofta slutat med att inget av det blivit så bra som man vet att han kan, mer än i undantags fall. Jag har trots detta följt honom. För guldkornen som gömt sig på varje platta, för texterna (få skriver idag mer drabbande om mänskligt lidande än Mark) och för att han ändå alltid är jävligt intressant. Det var, som ni förstår, med viss oro och ambivalens jag tog mig an Straight Songs of Sorrow.  Men efter en knapp lyssning kände jag att oron var obefogad.

Genom den malande öppnaren ”I Wouldn’t Want to Say”, via bland annat sköra ballader (”Apple from a Tree”), pop (”Bleed All Over”), psalmer (”Churchbells, Ghosts”) och gnisslande blues (”Daylight in the Nocturnal House”) som lär göra både Nick Cave och Thåström avundsjuka, till den avslutande, ljusa gospelhymnen ”Eden Lost and Found” befästs det jag inledningsvis var inne på: att Lanegan släppt sitt bästa album på nära ett decennium. Allt är dock inte jättebra. ”Ketamine” flyter på trögt och ”This Game of Love” känns bara jolmig. Vissa andra spår är habila men inte mycket mer. Men sammantaget är Straight Songs of Sorrow ett riktigt starkt album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Stockholm City Blues”, ”Daylight in the Nocturnal House”

Om ni gillar detta: Mark Lanegan – Blues Funeral, Thåström – Den morronen


Einstürzende NeubautenAlles in Allem

Silence is Sexy heter ett av Neubautens bästa och mest klassiska album (som för övrigt firar 20 år i år), men det är först nu de verkligen vågar leva fullt ut efter den devisen.

På 80-talet gjorde sig Neubauten kända som planetens främsta oljudsmakare. Sporrade av en kreativitet av Guds nåde visade de med stål, skrot, elektriska verktyg och field recordings att man kan göra musik långt bortom alla förutbestämda gränser. De var aggressiva och volym premierades. Sedan dess har uttrycket förfinats, omarbetats, stöpts om. Kreativiteten, experimentlustan, har alltid hängt med, även om de inte alltid träffat mitt i prick. Deras 00-tal var starkt, men inte sedan Haus der Lüge (1989) har de släppt något lika sammansatt och drabbande som Alles in Allem.

Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat Wedding, Tempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. Tar plats och suger in en utan att höja rösten. Experimentlustan finns dock kvar. Till exempel hade ”Zivilisatorisches Missgeschick” platsat på Halber Mensch (1985), ”Wedding” består av flertalet fältinspelningar från stadsdelen med samma namn. Överallt skramlar plåt, plastpåsar prasslar och rytmen i låtar som ”Ten Grand Goldie” är det inte många som skulle komma på. Men till skillnad från de tidiga åren har dessa experimentella inslag inget självändamål. Nu dyker de upp, subtilt, för att stämningen i låten i fråga kräver det. Låtarna är i fokus, låtarna styr. Låtarna, berättelserna och stämningarna. Och tack vare denna hållning har Neubauten mejslat fram vad som banne mig måste betraktas som sitt starkaste, mest helgjutna album kanske någonsin. Ett album fyllt av enskilda pärlor (”Möbliertes Lied”, ”Taschen”, ”Seven Screws”, titelspåret!), men med en helhetskänsla man som albumälskare gråter glädjetårar över. 10:an är inte långt borta, och fan om detta inte är årets bästa platta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Seven Screws”, ”Alles in Allem”

Om ni gillar detta: Einstürzende Neubauten – Silence is Sexy, Sällskapet – Disparition

 

 

Tre gånger: nytt, svenskt


 

Svensk alternativmusik mår förträffligt. Här är tre bevis.

 

Hast – ”Barnen av de svarta hålen

– Ringande Hurula-gitarrer, ett thåströmskt vemod (tänk sena Ebba och låtar som ”Heroinister och kontorister” och ”Scheisse”) och en sanslöst snygg sångmelodi. Lägg därtill en rakryggad, sårig utanförskapslyrik som aldrig någonsin känns ur tiden och du har en hygglig bild av hur Hasts nya singel låter. Verkar det bra? Det är för att det är bra. Faktum är att ung, svensk rock inte blir mycket bättre just nu.

 

RegnetSista natten på jorden (album)

– Det är inget fel på gravallvar, vad folk än vill få dig att tro. Snarare är det uppfriskande att få slippa hurtig, lekfull indierock med putslustiga texter. Joel Alexandersson i Regnet gör sig på intet vis skyldig till det sistnämnda. Men allvar finns det gott om. Det och personliga texter (med gott om poetisk potential) parat med den drömska musiken och de stundom kentiga melodierna gör Sista natten på jorden till en av vårens finaste, mest drabbande svenska debuter.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Sista natten på jorden II

Om ni gillar detta: Kent – Du & jag döden, SkrietDet beslutande organet

 

Diamond is Forever – ”In Frequency

– Göteborgsbandet Diamond is Forevers nya singel är ödslig. Men det är ingen ödslighet som gör ont. Det är en vacker ödslighet och samma som uppstår när allt utom det där som betyder allra mest rämnat runtomkring en. ”In Frequency” är askregn och promenader kl 02:30 när bara du är ute. ”In Frequency” är också en storslagen, men samtidigt återhållen, postpunk-ballad – fylld av det där vemodet som bara hopp och lycka kan fylla en med. Man har nånting, men man vill inte mista det. Och har man det inte längre vill man inte mista minnet. Men framförallt är ”In Frequency” en enastående låt.

 

Recension: Ossler – Keltiska havet

keltiska omslag
Foto och formgivning: Pelle Ossler

Det är lätt att tappa fästet. Särskilt i dessa tider. Det är lätt att glömma bort att det finns något bortom pandemier, död och isolering. Något bortom också ens eget trassel. Något större. När jag satte på Pelle Osslers djupt efterlängtade nya singel (den första från ett kommande, hittills ej namngivet, album) för första gången för någon vecka sedan blev detta väldigt tydligt för mig. Man går runt med en gnagande oro, och med ett självskadebeteende utan dess like kollar man nyheterna. Glömmer ibland bort att det finns något mer än nya dödssiffror. Visst, man lyssnar på musik, och visst, mycket är riktigt bra. Men när ”Keltiska havet” gnisslar igång kommer jag ihåg hur det känns att handlöst kapitulera inför musik. Och då verkar det där andra också hanterbart.

Redan vid första anslaget är det som att en dörr sparkas in. Vad som sedan vecklar ut sig på andra sidan är både bekant och nytt. Försiktigt, men samtidigt med en oerhörd tyngd, reser sig ljudbygget, utsökt producerat och mixat av Micke Nilzén respektive Anton Sundell, under låtens drygt fyra minuter. Pelle varvar sin elektriska (patenterade) stråkgitarr med en nervig, cohensk nylondito. Henrik Meierkords stråkar är lika förödande mäktiga här som hos Meipr, medan Nilzéns iskalla elektronik perfekt korresponderar med Pelles text. En text som understryker det vi på de, säg fyra, senaste Ossler-plattorna kunnat konstatera – att Pelle är en av kanske två textförfattare i det här landet som verkligen vet vad det innebär att vara människa. Ständigt tänkande, ständigt kännande människa, med glasklar och orädd blick ner i avgrunden.

På ”Keltiska havet” är textjaget tärd av självförebråelser och vilse i sig själv, huttrande på Ouessant. För mig är det samme trasige sökare som i mästerverket ”Helsingborg” (2017) desperat undrade vad man ska göra med sitt liv. Kan vågorna och den våta, kalla vinden skölja bort det man själv inte lyckas bli kvitt? ”Vågorna kommer/Man kommer aldrig undan sig själv”, sjunger Pelle, med en sångmelodi lika mycket Ossler år 2020 som urgammal folkvisa, varpå det plötsligt blir fuktigt i ögonen. Man är fast, det har man vetat hela tiden, men vad fint det är att veta att man inte är den enda.

ossler-hbg-5
Ossler, live på Tivoli i Helsingborg, september 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Så det finns alltså saker att ta till för att stå ut. Vad det än är som skaver. Jag säger det till mig själv lika mycket som till er som läser.

”Keltiska havet” släpps idag, torsdag, via ST4T.

 

Ny låt: PREMIERE – MOTIVATION

Motivation cover

Få svenska plattor från i fjol älskade jag lika besinningslöst som svenska Premieres debut-ep. För någon som jag, som bittert saknar det svenska 00-talets (baleariska) indiescen, var de en skänk från ovan. Inte sedan The Tough Alliances, Studios och genialiska och förbisedda Boat Clubs glansdagar runt 2004-2007 hade vi bjudits på indiepop lika klubbigt rytmisk som otröstligt melankolisk. Jag var lyrisk och jag hade all anledning att vara det. Jag placerade deras ep på en fjortondeplats på listan över årets bästa plattor, men det var snålt. Den är bättre än så.

Jag bad till högre makter att de inte skulle bli ett nytt Boat Club – alltså, släppa en felfri ep och sedan försvinna bort och aldrig släppa en ton igen. Nu skriver vi april 2020 och Premiere är redan tillbaka. Mina farhågor blev aldrig verklighet. ”Motivation” är en naturlig fortsättning på soundet de etablerade i fjol. Den här gången är dock beatsen aningen hårdare, klubbkänslan snäppet mer påtaglig. Men den orubbliga melankolin är kvar och den mollstämda melodislingan som rinner genom låten är en av deras starkaste. Vidare är ”Motivation” ett rejält styrkebesked och ett imponerande bevis på att fjolårets ep inte var en lyckträff. Premiere är alltjämt landets intressantaste indieband, och Motivation årets hittills bästa svenska indiedänga.

Lyssna här:

Recension: Bright Eyes nya singel Persona Non Grata

brighteyes

Ända sedan omkring årsskiftet, när bandet plötsligt visade livstecken på sociala medier, har man gått och väntat. Väntat på Bright Eyes nära förestående comeback. Senast vi hörde från bandet var 2011 då de släppte sitt sjunde album, The People’s Key. Conor Oberst har visserligen varit aktiv sedan dess, och släppt skivor i eget namn, med Desaparecidos och med Better Oblivion Community Center, men inget har riktigt nått upp till Bright Eyes mytologiserade nivåer (även om soloskivan Ruminations var nära).

Det är ju något alldeles speciellt med Bright Eyes. Folk i min generation har vuxit upp med dem. Conor är född 1980, jag själv -85. När alla vi sköra, vilsna och av världen nedtyngda åttiotalister i vår ungdom gick igenom våra kriser gjorde Conor det också. Och när han släppte plattor om det fick vi någon i vår egen ålder som (i närmast realtid!) sjöng om våra sorger och våra sår på ett språk vi kunde ta till oss. Och när Conor åldrades gjorde vi det också. Musiken blev mindre direkt, fick fler lager. Lyriken likaså. Ångesten försvann aldrig, blev på ett sätt aldrig lättare, men den tog sig nya uttryck. Blev mindre svartvit. Precis som i livet självt. Bara 2016 års Ruminations påminner om det där tidigaste Bright Eyes-uttrycket. Där är musiken rak, avskalad. Lyriken blottar själens allra innersta plågor. 2016 genomled jag ett på det personliga planet uselt år, och Ruminations passade lika fint då som Fevers and Mirrors gjorde när jag först hörde den, i början av 00-talet.

Bright-Eyes
Foto: Shawn Brackbill

Och nu är Bright Eyes alltså tillbaka. I dessa närmast apokalyptiska kristider man väl aldrig trodde att man skulle behöva uppleva. Och som vanligt är Conors och Bright Eyes tajming klanderfri. ”Persona Non Grata”, utgiven idag via Dead Oceans, är en pianobaserad ballad av klassiskt BE-snitt. Den hade låtit fullt rimlig på nästan vad som helst som bandet släppte under mitten av 00-talet. Varje ny Bright Eyes-skiva känns som en reaktion på den som kom innan. 2011 års The People’s Key blandade elektronik med gitarrer och svårdechiffrerade texter. Om den organiska, djupt personliga ”Persona Non Grata” är något att gå på kan vi den här gången vänta oss en betydligt vemodigare och jordnära skiva. För jordnära är låten, med sin tidlösa folkmelodi och klassiska instrumentering. Och vemodet går inte att värja sig mot – vare sig i melodin eller i texten om försoning, syrlig självkritik och hängivelseVad som vidare förstärker både vemodet och den jordnära känslan är säckpiporna som dyker upp vid ett par tillfällen. Conors keltiska arv får här lov att ta plats och de spelar en melodi så vacker att den kan ta knäcken på vem som helst.

Den inbokade världsturnén är satt på standby tills vidare, men bandet hälsar i ett pressmeddelande att de kommer att släppa ett album i år alldeles oavsett. Betryggande, säger jag. ”Persona Non Grata” är ett fantastiskt styrkebesked från ett band jag bittert saknat, och ett BE-album är precis vad vi behöver i år.

Lyssna här:

Recension: Morrissey – I Am Not a Dog On a Chain

mozdog

Efter några år av rabalder och kontroverser är han nu äntligen tillbaka – barden från Stretford, ”the real poet laureate”, Steven Patrick Morrissey. Tolfte soloalbumet i ordningen är det (trettonde, om man räknar fjolårets coverplatta California Son) – och det är hans bästa på länge. Mycket länge.

Trots flera höjdpunkter på vardera skiva tillhör hans två förra album med eget material, World Peace is None of Your Business och Low in High School, i min mening hans absoluta bottenskikt. När de två första singlarna inför nya albumet släpptes var jag i det närmaste övertygad om att ett nytt stolpskott var på gång. Jag tyckte inte om dem – i synnerhet inte ”Bobby, Don’t You Think They Know?”. Jag har varit ett troget Morrissey-fan sedan åtminstone någon gång runt 2002-2003. Jag har varit med i medgång, som den makalösa peaken runt 2004-2006, och i motgång (vilket i princip innebär hela 10-talet). Jag har kritiserat honom, men till syvende och sist har jag varit lojal. Han har betytt (och betyder) för mycket. Att nivån på singlarna visade sig på intet vis vara representativa för skivan innebar därmed för mig en glädje jag inte alls hade räknat med.

Redan vid första spåret börjar jag starkt misstänka att det kan vara något stort på gång. Trots en del väl cyniska textrader (något som tyvärr blivit alltför vanligt i Morrisseys tidigare så varma lyrik) är ”Jim Jim Falls” något av det musikaliskt mest intressanta som Morrissey släppt på mycket länge. Elektroniken, den tunga atmosfären i verserna och det malande drivet gör den till en släkting i rakt nedstigande led till 2006 års mästerverk ”Life is a Pigsty”. Spår två och tre, singlarna ”Love is On It’s Way Out” respektive ovan nämnda ”Bobby…”, har jag redan skrivit mycket om (här och här). Titelspåret, sedan, är ett slags lekfull 60-tals-pastisch, med en text om hur Morrissey är en modig fritänkare och sanningssägare och alla andra är får. Den kommer inte att bli ihågkommen som en av hans mest klassiska låtar. Det är dock vågat av honom att lägga skivans tre sämsta låtar efter varandra – dessutom så tidigt på skivan. Men sedan blir det genast bättre.

What Kind of People Live in These Houses?” är den enda låten på skivan som låter som gamla klassiska, jangliga Moz. Den har skivans klart starkaste melodi, påminnande om den klassiskt engelska gitarrpop som Alain Whyte skrev runt 1994-1997. Dessvärre lider texten av den där onödigt kalla cynismen och en misantropi utan glimten i ögat som fanns hos Moz mest misantropiska lyrik förr, vilket stoppar låten från att bli en av skivans verkliga höjdpunkter, men med lite tid kan den växa ytterligare. ”Knockabout World” är ännu en fin poplåt, men mer orkestral och med mer elektronik. Och stark är den, och här visar sig äntligen den kärleksfulle Moz. ”You’re okay by me”, sjunger han och hjärtat mitt smälter lite grann.

mozfine

De senaste åren har Morrissey varit märkligt fixerad vid sex och den här plattans ”sexlåt” heter ”Darling, I Hug a Pillow”. Tidigare har han sjungit om ”shaven caves” och om hur han vill att kärleksintresset i fråga i princip ska sätta sig på hans ansikte. På ”Darling…” är han betydligt mer subtil och inte alls lika ekivok. ”Why can’t you give me some physical love?” undrar han, och förklarar hur han, på grund av sin tilltänkta partners irriterande frånvaro/avhållsamhet, i frustration tvingas krama en kudde. Det är inget melodiskt underverk, men en följsam, varm historia som är lätt att tycka om. Ännu intressantare blir det på mästerliga ”Once I Saw the River Clean”. Inte heller den förlitar sig på en stor melodi, men väl på en djupt personlig text, ett suggestivt elektroniskt driv och en fantastisk stämning. Rader som ”I walked with my grandmother/Cornbrook Street, where incomplete/She would never be again/A Dublin dancer, free and young” är bland de mest drabbande och mest personliga han skrivit på en herrans massa år. Slut ögonen och det är tidigt 70-tal, strax söder om Manchester.

Pianot i introt till nästa låt, ”The Truth About Ruth”, är ett slags återanvändning av pianot i ”In Your Lap”, från Low in High School. Föga förvånande då musiken i de båda låtarna är skrivna av Gustavo Manzur, den stora belastningen i Morrisseys band. Manzur har förstås också skrivit både ”Love Is On It’s Way Out” och ”Bobby…”. ”The Truth About Ruth” är dock bättre än båda dessa, men framförallt tack vare texten (musikaliskt har den egentligen ingenstans att ta vägen). Morrissey har alltid varit en feministisk förkämpe och alltid lyft fram trans-, queer och androgyna personer (som Lypsinka, Jobriath, Wayne County, Klaus Nomi, New York Dolls osv.), men sällan eller aldrig har han öppet sjungit just för dem – men nog är det väl det han gör nu? ”Ruth is John”, sjunger han, och fortsätter: ”The life you lead, straightforward and bland/Everything happens according to plan/But some people fight just to take root/In a world ill-equipped for the truth about Ruth”. I tredje versen blir det än tydligare: ”Oh, bully for you, oh, bully for you/Your groin and your face, they slip right into place/So masoned and carved, your arrow is drawn/You know who you are, yet you have no idea”. Vi som fötts med rätt kön har det väl förspänt, men för alla andra blir livet till en livslång kamp för att överhuvudtaget få känna att de har en plats någonstans. Morrissey hårdrar det förstås, och utanförskap kan många känna, men där finns ändå en viktig poäng. Men givetvis är detta inget som media kommer att skriva om eller lyfta fram.

Skivans längsta låt är den nära åtta minuter långa ”The Secret of Music”. En märklig låt, som man vid första anblick kan tycka är onödigt lång. Den pågår, hypnotiskt, rytmiskt,  nästan psykedeliskt, och man förstår till en början inte riktigt varför eller vart den är på väg, men efter några lyssningar känns det behagligt. Jag vill inte ur den där hypnosen. Texten är lika märklig, men med näsan i texthäftet vecklar även den ut sig efter ett antal lyssningar. Rader som ”Fat bassoon/Clear as the moon/But nothing now can take away my gloom/Triangle/Fiddle Stradivarius/I’d like to cause a fuss” är bland mest poetiska på skivan. Likaså ”Bom, bom, bom, the drum/Cymbals symbolize your mind/I think that you should cry/Classical guitar/Lover new, oh yes, you are/Pan pipes save a life/No angelic flute/Can F hold/A harping soul?/Each song ends with a gong”. Ett vågat uttryck, på ett sätt man inte hört sedan låtar som ”The Teachers Are Afraid of the Pupils”.

Skivan avslutas sedan med den vackra halvballaden ”My Hurling Days Are Done”. Precis som i den fantastiska ”Once I Saw the River Clean” återbesöker Morrissey här barndomen. Han konstaterar hur tiden obönhörligt skördar vilka offer den vill och att det snart är hans egen tur. Han släpper på garden och minns hur modern och en nallebjörn utgjorde och symboliserade hans första uppfattning om tid och förgänglighet. Det är en drabbande låt, där den snart 61-åriga ikonen ser slutet på både livet och karriären. Morrissey sjöng om sin egen död redan 1985, som 26-åring, på Smiths-b-sidan ”Asleep”, och har sedan dess återbesökt ämnet på i stort sett varje album (den fysiska döden, men också den konstnärliga). Men nu, efter perioder av hälsoproblem och pariastatus i media, känns det svårare att slå det ifrån sig. Morrissey själv har aldrig påstått att detta skulle vara hans sista skiva, men om det är det lämnar han oss verkligen med fanan högt.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Once I Saw the River Clean”, ”Jim Jim Falls”, ”My Hurling Days Are Done”

Om ni gillar detta: Morrissey – You Are the QuarryMorrissey – Southpaw Grammar