Thåströms bästa låtar – som du verkligt sällan hör: en replik på Gaffas katastrofala lista med nästan samma namn

Foto: Micke Sandström

Gaffa, smältdegeln för landets allra sämsta skribenter (Sarvestani, Skeppstedt och Hallman exkluderade), där anglicismer och svengelska, trendkänslighet och illa uppbackad skitnödighet går före skrivfärdighet, textkvalitet och ett genuint musikintresse, har givit sig på att försöka lista Joakim Thåströms tio bästa låtar ”som du sällan hör”. Alltså, tio underskattade eller förbisedda låtar från ikonens digra katalog. För katalogen är ju just det – diger – och det är bara en bråkdel som spelats live, än färre har släppts som singlar, färre ändå spelas på radio eller lyfts fram i andra sammanhang. Därför borde det bli en ganska lätt uppgift att plocka ut tio verkligt förbisedda låtar. Men som med precis allt annat misslyckas Gaffa även med detta. Skribenten Fredrik Langrath väljer låtar som släppts som singlar de senaste åren, låtar från de senaste plattorna, som spelats flitigt på turnéer och lyfts fram av media och skribenter – och låtar från allra senaste plattan (”Södra Korset” och ”Mamma”, för övrigt), en platta utgiven för inte ens tre månader sedan och som Thåström ännu inte ens turnerat med, och låtar som på Thåströms Spotify-lista över mest spelade låtar just nu ligger på plats 3 respektive 8 (Langrath placerar dem dessutom på plats 1 och 2 på sin lista). Vansinnet och okunnigheten vet alltså tydligen inga gränser, och som Thåströmvetare och -älskare av rang känner jag mig tvungen att visa var skåpet ska stå. Därför kommer här en lista över Thåströms tio på riktigt mest underskattade och förbisedda låtar. Spellista på slutet! Varsågoda!


10. ”Tillbaks till Trehörnsgatan

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En drömskildring av tiden Thåström tillbringade i Amsterdam i början av 90-talet. Soundet är luftigt, stämningen förtätad, sången långt fram i mixen. Spelad enstaka gånger på vinterturnén 2010.

9. ”Som mästarna målat himlen

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Blytung och episk industriballad, med en ljudbild som både gnistrar och dånar, och som är som gjord för livescenen, men som hittills aldrig spelats. Skriven ihop med parhästen Niklas Hellberg.

8. ”Hål

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Om Det är ni som e dom konstiga-plattan var ett segertåg och en återgång till (mer eller mindre plus en nypa salt) rak rock efter ett nittiotal tillbringat i industriland är Mannen som blev en gris morgonen efter. Tongångarna är dystrare, musiken svärtad och sotig, och i texterna pyr ett självhat. Den dova och hotfulla ”Hål” är ett av flera exempel. Och även ett exempel på en låt som hade blivit fantastisk live med Ossler, Rockis & co. Tyvärr blev det aldrig något med det.

7. ”Psalm

År: 2015

Album: Den morronen

– Efter Mannen som blev en gris var det som att de värsta demonerna rensats ut. Sedan dess har texterna för det mesta andats hopp, förtröstan och inre styrka. På ”Psalm”, den avskalade och nedtonade avslutaren på Den morronen, blir detta väldigt tydligt. ”Psalm” är skåran på himlen där ljuset strilar ner efter en grå dag.

6. ”Natten för det här

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Europeisk och elektronisk industriblues av yppersta klass. Duisburg möter Tupelo.

5. ”Långsamt genom

År: 2015

Album: Den morronen

En av mästerverket Den morronens (som Gaffa för övrigt gav 2/6 i betyg när det begav sig 2015) många mäktiga låtar är denna dova blues om självrannsakan och tillhörighet, där mörker och skav möter lycka och lugn. Spelades några gånger på vinter/vår-turnén 2015, men lades sedan till handlingarna. Ett misstag som gärna får rättas till.

4. ”Söndagmåndagsång

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Denna tidlösa ballad, om hemmahörande, ursprung och arv, borde vara lika självklar bland fansen och casual-lyssnarna – och Thåström själv – som ”Brev till 10:e våningen” och ”Fanfanfan”, men så är det inte. Live har den inte hörts sedan någon gång 2006 och inte heller var den med på Thåströms hittills enda samlingsplatta Be-bop-a-lula hela jävla dan (men det var däremot fem (!) andra Skebo-låtar).

3. ”En spelmans jordafärd

År: 2009

Album: Kompost (på Spotify istället ”disc 2” på Be-bop-a-lula hela jävla dan)

Dan Anderssons monumentala dikt om en outsiders frånfälle och hans samtidas tisslanden och tisslanden om honom är bland det allra, allra bästa som skrivits om död och utanförskap i det här landet. Att Thåström skulle tolka den känns självklart. Att den i hans händer skulle bli såhär bra känns lika självklart. Thåströms urbana, betonggjutna sound har här bytts ut mot ett jordigare sound. Duisburg har bytts ut mot finnmarkerna. Lämpligt nog.

2. ”Sluta när jag vill

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– En låt som i sitt tidiga skede, redan 2007, var en upptempo, närmast rusig (och alldeles underbar), rocklåt, inspelad i Berlin, och vars närmaste släkting torde vara den elektriska versionen av ”The Haters”. Fem år senare blev den en lågmäld, elektronisk ballad. En helt ny svid, närapå en helt ny låt – men lika vacker, lika fantastisk. Texten är minst lika bra. Är det jaget som konfronterar sig självt, som ställer sig självt till svars för alla flyktförsök och alla gömställen? Svaret som ges är vare sig defensivt eller nekande, blott ett konstaterande att ”det är såhär: jag kan sluta när jag vill”. Gott så. Och här fick herr Langrath faktiskt in ett rätt, då ”Sluta när jag vill” även var med på Gaffa-listan.

Har aldrig spelats live, perverst nog.

1. ”Kaospassageraren

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Den allra bästa text som Thåström har skrivit och den allra bästa text om födas, leva och dö som har skrivits på det svenska språket. Hyperbol? Faktiskt inte. Lyssna och läs, så förstår ni snabbt själva. Den musikaliska backdropen, sedan, är minsta lika imponerande den. Pelle Ossler presenterar sig och sin gitarrmagi för första gången (publikt) i Thåström-världen, och tillsammans med Hellbergs begravningssvarta orgel målar de upp ett Tarkovskij-landskap, kargt, långsamt och ödsligt. Det är till dags dato Thåströms utan tvekan längsta låt (klockar in på strax över nio minuter) och man kan förstå varför den spelats live så himla sällan (endast ett par gånger sommaren 2006, då i en fullkomligt magnifik version). Man kan förstå det, men inte förlika sig med det. Ej heller kan man förlika sig med det faktum att varken Thåström själv eller media lyfter fram den i intervjuer, när det ska pratas om när, var, hur och varför Thåström bytte textmässigt uttryck och ”språk” i samband med Skebokvarnsv. 209. Istället lyfts då ”Ingen neråtsång” (1999) fram som ett slags genesis till de rakare och mer självbiografiska texterna som dominerat sedan 2005. Jag håller naturligtvis med om att ”Ingen neråtsång” bör nämnas i sammanhanget, men det bör också ”Kaospassageraren” göra. Här är han naknare och mer självutlämnande än han hade varit sedan åtminstone ”Jag är en idiot” (1988). Gör den comeback på livescenen i vår får hela turnén utan vidare högsta betyg av mig. Det vore årets kulturgärning.


Dags att nyansera bilden av a-ha: Deras 20 bästa låtar rankade

I samband med att SVT visar den sprillans nya dokumentären om a-ha har jag tagit på mig att lyfta fram och nyansera bilden av detta fantastiska popband. För min mening är a-ha tidernas kanske mest underskattade, missförstådda och förbisedda popband. Så många har bara hört (den visserligen magiska) popsingeln och miljonsäljaren ”Take On Me” och trott att a-ha är ett one-hit-wonder som bara gjorde catchy pop. Inget kunde vara längre från sanningen. Bakom grabbarnas tjejtjusar-looks och denna monsterhits oemotståndliga melodi döljer sig djup och otröstlig nordisk melankoli, och en repertoar som bjuder på ett pärlband av mästerliga låtar, de flesta drömska och vemodiga.

a-ha har alltid haft mer gemensamt med anglosaxiska mörkermän och vemodsivrare med smak för dramatik, som Echo & the Bunnymen, The Church och Morrissey, än med till exempel flickfavoriterna Duran Duran de oftast förknippas med. Med den här listan vill jag lyfta fram det a-ha. Ett a-ha bortom Smash Hits- och Okej-omslag och skrikande tonårstjejer.

Själv upptäckte jag a-ha när jag som 15-åring kring millenieskiftet var i en djupt sökande period, utforskandes massor av olika genrer. Jag fastnade bland annat för synthpoppen, men kanske allra mest för just a-ha och deras debutalbum Hunting High and Low. Det skulle dock ta ytterligare några år innan jag, tack vare en hyllande krönika av den mästerlige skribenten Carl Reinholdtzon Belfrage i Nöjesguiden någon gång i början av 2007, fick upp ögonen för hela deras repertoar. Deras varmkalla och elektroniska ljudbilder, deras melodier genomdränkta i sorg och texter om att som Sisyfos kämpa sig uppför livets många uppförsbackar, om att stå utanför och se på, om kärlek som allt som oftast går om intet, var precis vad jag behövde höra vid den här tiden (även det en sökandeperiod). Sedan dess har jag aldrig riktigt släppt dem. Som så många andra band jag älskar kan de vara ifrån skivtallriken under perioder (ibland långa sådana), men när jag är på humör för vemodig pop finns det inget band jag hellre vänder mig till än a-ha.

Nedan följer en topp 20-lista över a-ha:s bästa låtar. Spellista längst ner. Varsågoda.

20. ”What There Is

År: 2009

Album: Foot of the Mountain

Foot of the Mountain var bandets första rena synthpop-album sedan 80-talet. Materialet var naturligtvis inte lika starkt som då, men någon egentlig brist på bra låtar var det inte. Bäst är sannolikt halvballaden ”What There Is”.

19. ”Butterfly, Butterfly (The Last Hurrah)

År: 2010

Album: 25

– Menad som en avskedssingel, den enda nya låten från samlingsplattan 25, släppt i samband med att a-ha gjorde vad som sades vara sin sista turné. Så blev det förstås inte, för bandet återförenades inte många år senare. Icke desto mindre är detta en magnifik och mollstämd midtempolåt i vacker synthskrud. Klassisk a-ha.

18. ”Make It Soon

År: 2005

Album: Analogue

– Albumet Analogue var till soundet sett en snygg avvägning mellan a-has moderna och mer gitarrbaserade sound och deras ursprungliga elektroniska. Dessvärre svajade det rejält bland låtmaterialet. Men allt var långt ifrån svagt. En riktig pärla är ”Make It Soon”, som perfekt binder samman gitarrer med synthar. Börjar subtilt och försiktigt för att sedan explodera i distorsion.

17. ”East of the Sun

År: 1990

Album: East of the Sun, West of the Moon

– Ett nytt årtionde, ett nytt sound. Med fjärde plattan ville bandet åt ett mognare, mörkare sound, mer i linje med det de hörde i sitt inre. Syntharna fick därför kliva tillbaka för ett lite mer organiskt uttryck. Resultatet blev ganska lyckat, ur ett konstnärligt perspektiv, och de fick dessutom en hit med sin utmärkta cover på Everly Brothers balladklassiker ”Crying in the Rain”. Bland övriga höjdpunkter märks också bland annat det nedtonade, närmast akustiska och bluesiga titelspåret. Ett styrkeprov som visade att a-ha hade en bredd man kanske inte hade räknat med.

16. ”Lifelines

År: 2002

Album: Lifelines

– År 2000 gjorde a-ha comeback efter sju års tystnad. Vuxenpop stod på menyn och lite för ofta lät det oförargligt och vänt. Men även oförarglig och vän musik kan vara briljant. Lyssna bara på fantastiska ”Lifelines”. Hade kunnat platsa på kents Vapen och Ammunition.

15. ”Locust

År: 1993

Album: Memorial Beach

Memorial Beach är a-has märkligaste platta. Moody och avig så det förslår, i något skumt gränsland mellan Bowie, den amerikanska södern och klassiska a-ha-melodier. Knappt en synth så långt örat kan nå och lite för många bredbenta och tidstypiska gitarrer, och flickorna som skrek sig hesa efter bandet på 80-talet lär knappast ha brytt sig nämnvärt – och inte främst för att de vid det här laget hade annat att tänka på. Men det är långt ifrån en dålig skiva. Knappast ens a-has sämsta. Och bland höjdpunkterna hittar vi denna fenomenala och mycket suggestiva låt, om ett tillstånd i skriande behov av radikal förändring. Otroligt snygg!

14. ”Here I Stand and Face the Rain

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– a-has debutalbum är ett så gott som fläckfritt popalbum och höjdpunkterna är många. En av dessa är det dramatiska och atmosfäriska avslutningsspåret. Redan här hör man hur pass mycket mer ambitiösa och djupsinniga a-ha var jämfört med övriga tonårsidoler på den tiden. Att detta aldrig riktigt gått in hos folk är obegripligt.

13. ”Memorial Beach

År: 1993

Album: Memorial Beach

– Mer moody och suggestiva tongångar från underskattade femte plattan. Detta är ett slags belöning för de som vill och orkar gräva djupt i bandets katalog. a-ha har gott om sådana belöningar.

12. ”I’ve Been Losing You

År: 1986

Album: Scoundrel Days

– Även om debutplattan från året innan var betydligt mer ambitiös och mogen än dess rykte gjorde gällande var det inte nog för grabbarna. På uppföljaren Scoundrel Days är ambitionsnivån uppskruvad ytterligare och mycket av popmusiken har fått stryka på foten till förmån för drömskare, mörkare låtar – och, som i fallet med hitsingeln ”I’ve Been Losing You”, vemodig rock. Återigen hör man David Bowie, och även framtida dysterkvistar som Placebo och kent.

11. ”Waiting For Her

År: 1990

Album: East of the Sun, West of the Moon

– En fenomenal, djupt atmosfärisk och hjärtskärande vemodig ballad om en relation bortom all räddning. a-has klassiska 80-tals-sound möter det nya uttrycket.

10. ”Summer Moved On

År: 2000

Album: Minor Earth, Major Sky

– a-has comebacksingel efter sju års bortavaro är ett mästerstycke inom den vemodiga poppen och ett sanslöst prov på Morten Harkets makalösa pipa. Lyssna på falsetterna, lyssna på hur länge han håller tonerna, lyssna på kraften. Ett utmärkt exempel på någon som har båda tekniken och hjärtat.

9. ”The Blue Sky

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– En popbagatell kan tyckas, men samtidigt så otroligt atmosfärisk och med en av Paal Waaktar-Savoys bästa texter om utanförskap. Tidlös både vad gäller musik och budskap.

8. ”Out of Blue Comes Green

År: 1988

Album: Stay On These Roads

– Sophisto-pop på skyhög nivå, med en sångmelodi att dö för. Bandets tredje platta är, de få, men skyhöga, topparna undantagna, utan tvekan en av deras allra sämsta och det kändes som att de hade målat in sig i ett omöjligt hörn. Men, som sagt, topparna är inte att leka med.

7. ”Cosy Prisons

År: 2005

Album: Analogue

– Fantastisk synthballad om att leva med en rädsla för livet. Återigen med en av bandets allra starkaste sångmelodier, återigen med en av Harkets snyggaste falsetter.

6. ”Take On Me

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Den må ligga till grund för a-has orättvisa rykte om sig att vara ett one-hit-wonder-band, men det går inte att komma ifrån att detta är en perfekt poplåt. Från den molliga melodislingan, till sångmelodin och texten om ung och klumpig kärlek – det är lätt att förstå varför ”Take On Me” är en av 80-talets största och mest bestående hits.

5. ”Living a Boy’s Adventure Tale

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Episkt och bitterljuvt när a-ha tonsätter och besjunger en ung mans alienation och kärlekslöshet. En av bandets allra starkaste melodier, och vid 3:50-strecket och typ 13 sekunder fram bjuder Morten Harket på en av sina mäktigaste och mest imponerande sånginsatser.

4. ”Hunting High and Low

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– En perfekt blandning mellan lågmäld akustisk ballad och melodramatiskt synth-epos, hela tiden med brännande närvaro, hela tiden med sårigt hjärta, hela tiden ytterligt atmosfäriskt.

3. ”The Sun Always Shines on TV

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Debutalbumets mest ambitiösa stund är lika mycket en explosiv och symfonisk synth- och gitarrurladdning som en djupt sorgsen och lågmäld historia om depression, längtan och om att aldrig riktigt känna sig hemma eller till rätta. Hänförande!

2. ”Manhattan Skyline

År: 1986

Album: Scoundrel Days

Scoundrel Days största och mest ambitiösa stund hämtar viss inspiration från nyss nämnda ”The Sun Always Shines” i sitt sätt att varva skörhet med explosivitet. Verserna är atmosfäriska och genomsyrade av ett otröstligt vemod, medan refrängerna är kärva som granit – men det håller ihop. För precis som i verkliga livet sitter ju sorgen inte sällan sida vid sida med frustrationen, och de båda känslorna triggar varandra, flyter in i varandra. a-ha vet hur man skapar bitterljuva och atmosfäriska epos och ”Manhattan Skyline” är ett utmärkt exempel på det, men ingenstans än i nästa låt blir det faktumet tydligare…

1. ”Stay On These Roads

År: 1988

Album: Stay On These Roads

– I min mening är ”Stay On These Roads” den drömska, vemodiga och atmosfäriska poppens magnum opus. Allt, från det dramatiska, olycksbådande och samtidigt fruktansvärt vackra ovädersarret, den djupa sorgen i sångmelodin och i synthslingan som löper genom hela låten, till Mortens sköra röst, hjälper till att göra detta till ett mästerverk i genren. Detta är musik för drömmare, för romantiker, för ensampromenader längs en öde kustremsa i november, för allt man älskat som gått förlorat. a-ha kommer aldrig att toppa ”Stay On These Roads”, men vad gör det när ingen annan heller kommer göra det?

Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas

Årets 20 bästa låtar

Ännu ett coronaår till ända. Ett år som på det personliga planet varit både fasansfullt och fantastiskt (fast kanske mest fantastiskt, ändå). Som alltid har musiken funnits där som soundtrack och som tröst. Här är årets 20 bästa låtar. Varsågoda (och spellista längst ner).


20. Azure Blue – ”Define Your Dreams

– Med sitt enda släpp för i år gläntar Tobias Isaksson på dörren till något stort, och visar att han fortfarande besitter en makalös känsla för kristallklar pop genomdränkt i vemod. Nästa år kommer ett nytt album. Det ser vi fram emot.

19. Billy Idol – ”Baby Put Your Clothes Back On

– Punkikonen släpper på attityden och imagen och croonar istället fram sin bästa låt på åratal. Mer sånt här, Billy!

18. Riddy Arman – ”Herding Song

– Stad kontra landsbygd, det man motvilligt gör kontra det man borde göra. ”Herding Song” är en av flera höjdpunkter från ett av årets starkaste debutalbum.

17. David Ritschard – ”Blåbärskungen

Albumet lever inte upp till den orimliga hajpen, men därmed inte sagt att det inte innehåller ett antal pärlor för det. Bäst är det ödesmättade titelspåret, om en systembolagsanställds liv och vedermödor. Klockren skildring av svensk arbetarklassångest.

16. Cody Jinks – ”I Don’t Trust My Memories Anymore

– Det närmaste vi kommer Waylon Jennings idag – åtminstone när det handlar om det rent musikaliska – är Cody Jinks, och ingenstans än på cry-in-your-beer-balladen ”I Don’t Trust My Memories Anymore” hörs det tydligare.

15. Tré Burt – ”Sweet Misery

Lekfull, varm och väldigt bitterljuv countryfolk i gränslandet mellan Dylan och Hank. Tré Burt är en av de bästa artisterna och låtskrivarna jag upptäckt i år.

14. Pink Milk – ”Blue Eyes (River of Glass)

– Postapokalyptisk, ödesmättad skönhet.

13. L.T. Fisk – ”Bedarra här

– Det känns skönt att få gråta ut i L.T. Fisks varma och samtidigt ödsliga universum. Där går det fint att vara en trasig människohalva.

12. Lake Omne – ”Crossroads

– En av årets bästa svenska poplåtar är en fenomenal och knäckande vemodig synthpopballad från ett särdeles begåvat brödrapar från Örebro. Lyssna och låt er knäckas.

11. Hayes Carll – ”If It Was Up to Me

Årets i särklass finaste countryballad.

10. Anna Bodotter – ”Fortfarande ganska unga

– En trygg famn för den av livsångest skadeskjutna trettioplussaren. Här finns också en tidlöshet, ett slags evig svensk melankoli i en melodi som hade kunnat vara skriven av Barbro Hörberg såväl som av Jocke Berg.

9. Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll

– En indiepopballad av allra finaste snitt, om omöjlig kärlek och med en sångmelodi vilken popsnidare som helst borde vilja döda för. När jag hörde ”Olika håll” för första gången visste jag direkt att det var en av årets allra bästa låtar.

8. The National – ”Somebody Desperate

– The Nationals enda släpp i år är en lika skör som dramatisk pianoballad om en kärlek på väg ner i fördärvet och om självhatet som följer. Klassisk National, klassisk Matt Berninger – en av vår tids bästa textförfattare.

7. No Suits in Miami – ”Buffy

– Inget band på detta jordklot förvaltar arvet efter lysande indiepopband som till exempel The Field Mice bättre än lundagänget No Suits in Miami. ”Buffy” är en i en lång rad fantastiska och melankoliska popdängor bandet skänkt oss sedan debuten 2016, men också ett tydligt tecken på att deras hantverk och fingertoppskänsla bara blir vassare och vassare.

6. Alan Vega – ”Samurai

– Ikonen, coolhetsguden och Suicide-frontaren Alan Vega gick bort sommaren 2016, men finfina skivbolaget Sacred Bones har tagit sig an att ge ut hans överblivna material. Första plattan i denna serie, Mutator, spelades in 1995-97 och kom i våras. Bästa låt är den atmosfäriska spoken word-balladen ”Samurai”, vars filmiska melodi hade gjort sig utmärkt i en David Lynch-film. Skönhet, smuts och obehag i en utomordentlig blandning.

5. Nick Cave & Warren Ellis – “Balcony Man

– En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt. ”Balcony Man” är ljusstrålen som skär igenom och tillintetgör det mörker som präglat Nick Caves verk sedan 2016.  

4. Pascal – ”Fuck Like a Beast

– En skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Isak Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han från botten av både själ och hjärta sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man som människa klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. 

3. Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Damon Albarn är den från britpop-eran som åldrats bäst, värdigast och helt klart intressantast. Man borde inte bli förvånad när han skickar ut mästerverk, men frågan är om han någonsin tidigare drabbat fullt lika hårt som på titelspåret till sitt senaste, fantastiska album. ”The Nearer…” är en ödslig ballad, lika majestätisk och vacker som de isländska glaciärerna som bidragit till inspirationen en gång var. Texten, baserad på en dikt av 1800-tals-poeten John Clare, sörjer en förlorad närstående och river oblygt i såren som detta orsakat, men lämnar en till slut ändå renad och lättad snarare än ledsen.

2. Thåström – ”Stora långa gatan

– I min recension av plattan Dom som skiner skrev jag följande om låten ”Stora långa gatan”:

”[…] plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.”

Och det visar sig nu att allt detta stämmer. Thåström blir inte mycket bättre än så här, musik blir inte mycket bättre. Det är en ynnest att få ta del av denne mans eviga genialitet.

1. Ossler – ”Gare du nord

– Årets bästa låt är inte i första hand en låt. Årets bästa låt är en fristad för de som livet gått hårt åt, en källa att dricka ur för de som harvat runt för många år i öknen, en bön om hopp och försoning för de som aldrig riktigt kommit hem. Men visst fan är det också en låt, ett hjärtskärande vackert stycke text och musik signerat en artist och låtskrivare på toppen av sin förmåga, som i år skänkt oss sitt allra bästa album och flera av sina allra finaste låtar. Men ingen låt kan riktigt slå ”Gare du nord” på fingrarna. Ingen toppar den trasiga, varma skönhet Ossler här bygger upp med hjälp av Mikael Nilzéns ödsliga produktion och Henrik Meierkords gråtande stråkar – en skönhet som matchas endast av den trösterika texten. Kort sagt, jag får styrka när jag lyssnar på ”Gare du nord”. Jag rivs ner och byggs upp. Så som det ska vara med den allra bästa musiken.


Filmspecial: Halloween 2021 – skräcktips

Även om detta naturligtvis är en musiksida och jag i första hand är musikskribent och musikfan, är film något jag älskat i alla tider, och flera gånger har jag lekt med tanken på att publicera enstaka filminlägg. Det är inte troligt att i dagsläget göra 482 MHz till en kombinerad musik- och filmsajt (bliv vid din läst osv), men vad skadar det om jag för en gångs skull följer ovan nämnda nyck och knåpar ihop ett filminlägg för att roa mig själv och likasinnade?

Jag ser mig som sagt som filmälskare av rang, och är det någon enskild filmgenre som ligger mig extra varmt om hjärtat och som jag återkommer till oftare än andra är det skräck – gärna från åren 1974-1989. Nu är det ju dessutom den tiden på året då skräckfilmen gör sig som allra bäst, och därför tar jag nu tillfället i akt att tipsa om några härliga rullar från genrens guldålder. Förutom blod och slafs har de dessutom inte sällan grym musik gemensamt, och det passar ju bra här. Varsågoda!


Motorsågsmassakern

År: 1974

Regi: Tobe Hooper

Tidernas allra bästa slasher är också tidernas mest omtalade och kontroversiella. Den startade moralpaniken om videovåldet för cirka 40 år sedan, och filmens konstnärliga kvaliteter hamnade därmed i baksätet. Det är synd, för detta är sann filmkonst och en ohygglig skildring av våld, utanförskap och rädsla. Jag vill lyfta fram dödsskräcken i Marilyn Burns ögon. Gunnar Hansens på ett sätt mänskliga, men ändå djupt omänskliga, uppenbarelse och hans själlösa, obönhörliga handlande. Jag vill lyfta fram Texas-hettan. Allt detta och mer därtill gör Motorsågsmassakern till en klaustrofobisk filmupplevelse som är omöjlig att värja sig ifrån.

The Hills Have Eyes

År: 1977

Regi: Wes Craven

Innan mainstreamframgångarna med Terror på Elm Street och Scream fick Wes Craven in en kult-fullträff med The Hills Have Eyes. Precis som i fallet med Motorsågsmassakern handlar The Hills…om en grupp människor, här en familj vid namn Carter, som faller offer för en blodtörstig, spritt språngande galen och inavlad familj, där alla är döpta efter planeter i solsystemet, långt ute i obygden. Här är skådeplatsen öknen någonstans i sydvästra USA (familjen Carter är på väg till Kalifornien, så en god gissning är väl New Mexico eller Arizona). Familjen får problem med bilen, vilket de inavlade snabbt snappar upp, och så börjar terrorn. På flera ställen är filmen tramsig och det är inte många karaktärer man bryr sig om, men våldet är trovärdigt, stämningen kuslig och Michael Berryman, den ohygglige Michael Berryman, i rollen som galningen Pluto är ett av filmhistoriens ruggigaste ”monster”.

Zombi 2 (även känd som Zombie Flesh Eeaters)

År: 1979

Regi: Lucio Fulci

Nu snackar vi! Suggestiv stämning, slafs, långsamma och hotfulla zombies klanderfritt sminkade av Giannetto De Rossi – och så musiken! Den fantastiska, ambienta synthmusiken av Fabio Frizzi tillhör genrens allra bästa. Visst, skådespelet lämnar en hel del att önska och plotten, om en kvinna och en journalist som tillsammans reser till någon obskyr karibisk ö för att ta reda på vad som hänt med kvinnans försvunne far, har väl inte jättemånga lager, men i ärlighetens namn är det väl inte det man i första hand är ute efter när man ska titta på zombieskräck? Nej, detta är en av genrens allra mäktigaste filmupplevelser.

Trivia: 2:an i titeln kommer från att Fulci djärvt fick för sig att lansera filmen som en inofficiell uppföljare till George Romeros Dawn of the Dead från året innan.

The Shining

År: 1980

Regi: Stanley Kubrick

Detta mästerverk, denna filmhistoriska milstolpe, hör egentligen inte hemma på en lista över slafsiga lågbudget-rullar, men jag kan inte låta bli. The Shining är tidernas bästa skräckfilm och återfinns utan vidare på min topp 10 (kanske till och med topp 5) över tidernas bästa filmer alla kategorier. Den måste tas med. För Jack Nicholsons rollprestation (i samma kaliber som Brando i Gudfadern eller De Niro i Taxi Driver). För Shelley Duvalls rädsla. För fotot. Och för hur den skrämmer på så många plan. Och den kyliga musiken av Wendy Carlos är förresten helt fantastisk.

Antropophagus

År: 1980

Regi: Joe D’Amato

Första gången jag såg Antropophagus gillade jag den inte alls. Andra gången, säkert åtta år senare, älskade jag den besinningslöst. Vad som hänt däremellan vet jag inte, men om att denna slafs-skräckis, om ett gäng vänner som blir strandade på vad som – verkar vara – en öde ö, men som egentligen huserar en galen och konstant hungrig människoätare, är något av ett mästerstycke råder det ingen tvekan. Den är långsam, atmosfärisk och ibland nästan lite finstämd, och även här är filmmusiken (signerad Marcello Giombini) ypperlig. När man kombinerar atmosfär och finstämdhet med slafs och ett vidrigt otäckt monster blir skräcken desto effektivare och Antropophagus är ett utmärkt exempel på detta.

Evil Dead

År: 1981

Regi: Sam Raimi

När Ash och hans vänner åker för att semestra – och festa – i en sliten stuga i skogen råkar de släppa lös demoner sugna på att ta över människokroppar. Vad som sedan utvecklas är ett slags blandning mellan demon- och zombieskräck, där blod, slafs och psykologisk skräck/ångest spelar lika stora roller. Uppföljarna, inklusive den lysande tv-serien Ash vs Evil Dead, drog alla betydligt mer åt humor, men originalet är för det mesta nattsvart. En av de filmerna som skrämde mig mest som barn.

The Beyond

År: 1981

Regi: Lucio Fulci

En kvinna ärver ett hus i New Orleans, men huset visar sig vara byggt på en av portarna till helvetet – och föga förvånande följer ett sjuhelsikes blodbad. Det är cheesy som bara den, men det är också stämningsfullt, ruskigt våldsamt och – trots allt våld och blod – rätt mysigt. Musiken, sedan (återigen komponerad av Fabio Frizzi), pendlar mellan 70-tals-porr, disco och försök till New Orleans-jazz och är inte i närheten av lika effektiv eller passande som i Zombi 2, Fulcis och Frizzis förra samarbete på den här listan, men är likväl charmig på sitt sätt. Håll utkik efter scenen där hantverkaren/reparatören får ansiktet fullständigt sönderslitet – den är toppen!

Demons

År: 1985

Regi: Lamberto Bava

Någon delar ut fribiljetter till en biofilm, men på biografen råder onda krafter och film och verklighet flyter samman, varpå besökarna tas i besittning av demoner. Hysteri, slakt och videovåld på finfin nivå följer. Demons är en fantastiskt stämningsfull film, som precis som Evil Dead blandar demon- och zombiegenren med lätt hand. Och soundtracket, fyllt av tidstypisk macho-rock (Billy Idol!), är i sitt sammanhang lysande.

Day of the Dead

År: 1985

Regi: George A. Romero

Djupt nere i en bunker har en grupp forskare samlats för att lösa det lilla problemet med att världen tagits över av zombies. Konflikterna avlöser varandra, lappsjukan sätter i och zombierna bankar på dörren. Romeros ursprungliga zombietrilogi, som påbörjades 1968 med Night of the Living Dead och fortsatte 1978 med Dawn of the Dead, avslutades 1985 med Day of the Dead. Samtliga filmer i trilogin är mästerliga, men Day of the Dead tar kanske ändå priset. Night of the Living Dead var kanske lite för långsam och oblodig, Dawn of the Dead hade tjänat på att kortas ner en aning, men med Day of the Dead får Romero in alla rätt. Den är våldsam och actionfylld utan att tappa i spänning, blodig som tusan, men är ändå stämningsfull, och man bryr sig om karaktärerna och tror på deras konflikter. Se den. Och musiken av John Harrison låter modern än idag och för tankarna till band som S U R V I V E.

Return of the Living Dead

År: 1985

Regi: Dan O’Bannon

Humor och mardröms- och dödsångestframkallande skräck i en sällan skådad perfekt symbios uppstår när två klantiga lagerarbetare på ett kemiskt laboratorium råkar släppa lös en giftig gas som väcker de döda till liv. Ett charmigt gäng punkare/goter som festar loss på den närliggande kyrkogården blir bland de första att drabbas. Den här filmen har allt man kan begära av en skräckfilm från 80-talet, vare sig man vill garva eller bli skrämd från vettet. Den gula, hårlösa zombien från alldeles i början av filmen är än idag bland det ruskigaste jag sett. Håll utkik efter den. Och njut av soundtracket! Där hittar man höjdare som The Cramps, The Damned och 45 Grave.

44 år utan Elvis Presley – 482 MHz presenterar hans 30 mest underskattade låtar

Elvis Presley (8 januari 1935 – 16 augusti 1977) är tidernas mest underskattade artist. Nu tänker ni förstås att jag är galen – hur kan någon med de enorma framgångar som Elvis haft vara underskattad? – men ni tar miste. I mångas ögon är Elvis antingen en relik från 50-talet, en efter sin död överexponerad galjonsfigur för det grällaste och det mest kitschiga med USA och amerikansk kultur, likt James Dean och Marilyn Monroe också blivit, eller en ”tjockis” i vit jumpsuit sjungande ballader i Las Vegas under 70-talet. Påstått musikintresserade hävdar slentrianmässigt att han dog rent konstnärligt efter att han muckat från det militära 1960 och bara i undantagsfall vaknade till liv efter det. Låtarna han förknippas med och som lyfts fram för att illustrera vem han var är alltid desamma. ”Jailhouse Rock”, ”Burning Love”, ”Suspicious Minds”. ”Heartbreak Hotel”, ”In the Ghetto” och ”Love Me Tender”. Med flera, med flera.

Poängen med det här inlägget är att dels lyfta fram att Elvis Presley var så ofantligt mycket mer än sina mest sönderspelade hits, och dels att lyfta fram bredden och djupet han besatt som artist och uttolkare av amerikansk roots-musik – musik som rock’n’roll (en genre han i mångt och mycket, om än inte till 100 procent, faktiskt skapade – även om det är oerhört populärt och ”edgy” att hävda motsatsen), blues, country och gospel – och att han var så mycket mer än de nidbilder och karikatyrer som skapats av honom sedan hans död den 16 augusti 1977.

Själv är jag uppvuxen med Elvis. Min mor dyrkar honom, fadern jag aldrig kände gjorde (gör?) det samma. Jag fick Elvis rakt in i generna, i bröstmjölken och i luften jag andades. Han har således alltid varit en av de största i min bok, men med åren har han och hans betydelse för mig bara vuxit. Idag vill jag hävda att ingen berör mig mer eller djupare än Elvis. I mitt hem syns han överallt. Han är en lyckoamulett och ett elixir, en terapeut och en guru att vända sig till när livet kör ihop sig (och Gud vet att livet ofta kör ihop sig).

Det är min förbannade plikt som musikskribent och Elvis-nörd att lyfta fram och hylla honom så fort tillfälle ges. Idag, på dagen 44 år sedan han dog, är ett sådant tillfälle. Därför ger jag er här hans tio mest underskattade låtar från 50-, 60- och 70-talet – komplett med kommentarer och annan information. Och en spellista med alla 30 låtarna hittar ni längst ner. Varsågoda.


50-talet – Casual-fansens favoriserade årtionde nummer ett och årtiondet då Elvis kommersiella framgångar var som allra störst. Också årtiondet då han skapade ett helt nytt uttryck och gav oss rocken, vilket i sig format populärmusiken så som vi känner till den. Elvis gjorde inte många fel under 50-talet, men trots det finns det gott om underskattade och förbisedda låtar att lyfta fram. Här är tio av dem.

10. ”Blue Moon of Kentucky

År: 1954

Först släppt på: ”That’s All Right”-singeln

Bill Monroes sorgsna bluegrass-vals blev i Elvis, Scotty Moores och Bill Blacks händer en uppsluppen hillbilly-rökare. Ett tidigt, och utmärkt, exempel på Elvis fingertoppskänsla som producent och arrangör.

9. ”Shake, Rattle and Roll

År: 1956

Först släppt på: ”Shake Rattle and Roll”-singeln

– 50-talets kvinnosyn genomsyrar texten (skriven av Big Joe Turner), men detta är ett stycke oemotståndlig rockhistoria med ett driv och en rå energi som gör att man glömmer allt sånt. Lyssna på Scotty Moores elgitarr!

8. ”Long Tall Sally

År: 1956

Först släppt på: Elvis

Little Richard i all ära – en fantastisk artist vars inflytande sträcker sig över alla möjliga gränser – men Elvis ger honom en god match här. Jag vill särskilt lyfta fram Elvis sånginsats. Richard sjunger i originalversionen visserligen med en råhet, men det blir också gärna lite teatralt, vilket låten inte tjänar på. Elvis satsar istället allt på råhet och har sällan låtit lika ”bad ass” som här.

7. ”Ready Teddy

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Ännu en Little Richard-cover, ännu ett stycke blodigt rå, tidig rock. Här är det svårare att säga vem som gjorde den bäst, men alldeles oavsett är det en sagolik låt, fullt kapabel att lyfta en ur den djupaste och svartaste av depressioner.

6. ”First in Line

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Sekunder in och man kan aldrig ta miste på vilket årtionde den här låten spelades in. Ekot gör allt. Ekot känns lika femtiotal som brylkräm, vida kjolar och James Dean. Ekot och den oemotståndliga doo-wop-melodin som låten vilar på. Lägg därtill en trånande och kärlekssjuk Elvis och du har ”First In Line” – en femtiotalsballad ljusår bättre än till exempel sönderspelade ”Love Me Tender”.

5. ”Lawdy, Miss Clawdy

År: 1956

Först släppt på: Elvis Presley (EP)

Lloyd Prices original är en enastående och faktiskt rätt upprymd R&B-dänga, men när Elvis lägger vantarna på den 1956 blir det brännande blues av det hela, knappast sorgsen, men ändå långtifrån Prices obryddhet. Vilken man föredrar är förstås högst subjektivt, men Elvis version från The 68 Comeback Special gör det i alla fall lättare för undertecknad att välja.

4. ”Baby, Let’s Play House

År: 1955

Först släppt på: Baby, Let’s Play House-singeln

– Återigen, taskig kvinnosyn från textförfattaren (Arthur Gunter), men återigen tar den magnifika musiken all uppmärksamhet i slutändan. Tala om samspelt gäng! Elvis tuggande kompgitarr, Scotty Moores sylvassa sologitarr, Bill Blacks virtuosa basspel. Detta är rockabilly när det är som bäst. Fortfarande blåkopian för hur genren ska låta.

3. ”Tryin’ to Get You

År: 1956

Först släppt på: ”Tryin’ to Get to You”-singeln

– Mer brännande blues, mer fantastisk gitarr från Scotty Moore, mer från-botten-av-hjärtat-sång från Elvis.

2. ”I Was the One

År: 1956

Först släppt på: ”Heartbreak Hotel”-singeln

– Snackar man förbisedda och underskattade Elvis-låtar måste man naturligtvis nämna den här knäckande balladen från januari 1956. En doo-wop-doftande historia om förlorad kärlek, och bland de tidigaste exemplen på den stora sångaren Elvis. Enastående sånginsats från 21-åringen. Och rösten skulle ju bara bli bättre och bättre…

1. ”Mystery Train

År: 1955

Först släppt på: ”Mystery Train”-singeln

– Junior Parkers version är en elektrisk blues, medan Elvis och the Blue Moon Boys (Scotty & Bill) gör den till en tidlös rockabilly-standard. Tågrytmen i Scottys gitarr är värd varje krona, Elvis omöjligt coola sång likaså. Han låter kåt, uppgiven, kaxig och lycklig – allt på samma gång och aldrig ansträngd. Låten hamnade på 77:e plats på musiktidningen Rolling Stones lista över tidernas 500 bästa låtar år 2003, så på ett sätt är det fel att kalla den underskattad. Samtidigt hamnar den ständigt i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika låtar som ”Hound Dog”, ”Don’t Be Cruel” och ”All Shook Up”. Fantastiska låtar, men som i sanningens namn hamnat i vägen för starkare och intressantare låtar, där Mystery Train är det kanske tydligast lysande exemplet.


60-talet – ett årtionde som i Elvis fall präglades av ett plågsamt filmkontrakt på femtielva för det mesta usla om än kommersiellt framgångsrika filmer, med till stor del lika usla soundtracks. På grund av filmerna och dess soundtracks fick Elvis se sig omsprungen av nyare talanger som Bob Dylan och The Beatles – artister som hade Elvis att tacka för allt. Men 60-talet var också ett årtionde där Elvis spelade in mängder med stark pop, country och soul och trots allt även rönte ett antal riktigt stora listframgångar. 1968, när filmkontraktet så gott som var uppfyllt, gjorde han ju även comeback inför en livepublik med den omåttligt framgångsrika och numera legendariska tv-showen ”Singer Presents…Elvis” (mer känd som The 68 Comeback Special), och året därpå släppte han sin mest kritikerrosade skiva, From Elvis in Memphis. Och precis som övriga årtionden bjuder 60-talet även på mängder av underskattade och förbisedda pärlor. Som dessa, till exempel.

10. ”Gentle on My Mind

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– När Elvis spelade in den här fantastiska folk-låten 1969 hade den redan varit en hit för Glen Campbell, Dean Martin och Patti Page – bara under 1968. Elvis hade dock aldrig för avsikt att skapa ännu en hitversion av låten, utan ville ha med den eftersom den mer än väl passade in på den rootsiga och country-souliga plattan han spelade in med Chip Moman och hans mannar under de legendariska sessionerna i American-studion i Memphis. Comeback-plattan From Elvis in Memphis klassas idag som Elvis allra bästa studioalbum och ”Gentle on My Mind” finns med där, gömd som spår två på sida två, som en viktig del av plattans stomme och som ett guldkorn för uppmärksamma fans att upptäcka.

9. ”Indescribably Blue

År: 1967

Först släppt på: ”Indescribably Blue”-singeln

– Bottenlös förtvivlan, självbedrägeri och en sångare som, bättre än någon annan som existerat på detta jordklot, kan förmedla detta. Och detta ett år innan han gör ”comeback”, detta under ännu ett år nedtyngt av dåliga filmer och ännu sämre soundtrack-låtar. Hatten av.

8. ”I’ll Hold You in My Heart (Till I Can Hold You In My Arms)

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– Här hör man en sångare som trivs – med sig själv, sitt band, låten och texten. Han leker med låten, glider igenom den, stannar upp och börjar om, pressar sin röst och vräker ut sin själ. Detta är soul, detta är blues, av allra yppersta klass. Helt utan pretentioner, allt är bara rå känsla och glöd.

7. ”Something Blue

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

Texten anspelar på den gamla brittiska – och numera främst kanske amerikanska – ramsan Something old/something new,/something borrowed,/something blue, som går ut på att bruden på bröllopet ska bära något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Elvis har i texten haft ihop det med kvinnan som texten handlar om och som nu ska gifta sig med hans vän(!). Hjärtesorgen är ett faktum, och han besjunger situationen och refererar till den gamla ramsan: Something old, the vows we made/Something new, the price I paid/Something borrowed, love was tried but not true/Now my life is something blue. Det är sentimentalt så det förslår, men melodin är magnifik och det hela känns så väldigt uppriktigt och genuint att det är fullständigt omöjligt att värja sig.

6. ”That’s Someone You Never Forget

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

– Avskalad och spöklik. Så kan man bäst beskriva den här kriminellt förbisedda balladen, från en period som präglades av dåliga soundtracks. Elvis skrev den ihop med vännen Red West. Total förlust låg väl aldrig långt borta att sjunga om för Elvis, men detta är i sanning en av de mest underskattade låtarna på ämnet. Den sägs handla om Elvis mor, som gick bort 1958. De båda stod varandra mycket nära, vilket kan förklara Elvis otroliga närvaro i låten.

5. ”Fame and Fortune

År: 1960

Först släppt på: ”Stuck On You”-singeln

– Elvis första singel sedan han muckat från det militära i början av 1960 var ”Stuck On You”, vars b-sida fullständigt pulvriserar den lättsamma, lite flamsiga a-sidan. ”Fame and Fortune” är en doo-wop-doftande ballad med en sångmelodi och sånginsats från himlen sänt. En av många låtar från det tidiga 60-talet där Elvis visar att han under militärtjänstgöringen snarare än tappat sin förmåga istället utvecklats till att bli en bättre sångare än någonsin tidigare. Också en av många låtar jag önskar att 70-tals-Elvis hade spelat live.

4. ”Love Letters

År: 1966

Först släppt på: Love Letters-singeln

– Skrevs ursprungligen 1945 till filmen med samma namn. Spelades också in 1962 av Ketty Lester, men i vanlig ordning sopar Elvis mattan med alla föregångare och gör låten till helt och hållet sin egen. En enkel och sentimental ballad om längtan, med en sångmelodi som utan omvägar borrar sig rakt in i hjärtat. Låten spelades också in i en alternativ, något countryfierad, version 1970. Jag kan inte ärligt säga vilken av dessa jag egentligen föredrar, men 60-tals-versionen är vulgärt förbisedd och hade förtjänat samma hitstatus som, säg, ”Are You Lonesome Tonight?” – en annan ballad från samma årtionde som blev ofantligt mycket mer framgångsrik, men som i min mening inte alls var lika bra.

3. ”The Girl of My Best Friend

År: 1960

Först släppt på: Elvis is Back!

– En poplåt som tål hur många genomlyssningar som helst utan att tappa sin attraktionsförmåga – mycket tack vare den oemotståndliga melodin, Elvis subtila men passionerade sånginsats och låtens perfekta poplängd (runt 2:30). Den kanske största höjdpunkten på Elvis första album efter att ha muckat från det militära i början av 1960.

2. ”I’ll Remember You

År: 1966

Först släppt på: Spinout

– Ett atmosfäriskt stycke om längtan och saknad, och hopp om återförening. För fyra år sedan, när det var 40 år sedan Elvis gick bort, satte jag ihop en lista över Elvis 40 bästa låtar och kallade den här låten för Elvis vackraste kärleksballad. Kanske stämmer det. För jag vet inte om det finns så många andra som vrider om hjärtat som den här gör eller får mig att längta efter något – en tid, en plats eller människor – något svunnet – som kanske inte ens existerat.

1. ”Stay Away

År: 1968

Först släppt på: ”US Male”-singeln

– Naturromantik. Sentimentalitet. Hemlängtan. Den uråldriga och djupt vemodiga engelska folkballaden ”Greensleeves” får här nytt liv och ny text (signerad Sid Tepper och Roy Bennett) och blir till Elvis kanske allra mest underskattade och mest förbisedda inspelning överhuvudtaget, där melankolisk popperfektion och en sånginsats man rimligtvis bara borde kunna fantisera om förverkligas. Låten spelades under förtexterna till filmen Stay Away, Joe, släpptes som b-sida till ”US Male”, och glömdes sedan i stort sett bort. Under 90- och 00-talen inkluderades den på några CD-samlingar, men än idag är det bara de allra mest inbitna Elvis-fansen som överhuvudtaget känner till den. Och jag kan knappt komma på ett värre brott mot populärmusiken än det. Lyssna, njut och tacka mig sedan.


70-talet – På 70-talet hade Elvis lagt ner att försöka vara cool, hipp eller trendig. Istället satsade han allt på att göra musik som talade till honom och först och främst sa något om honom själv som person. Det blev således mycket gospel, country och ballader, och enligt mig är det genom musiken från 1970-77 man kommer Elvis som allra närmast. Här finns ett djup och en känslomässig komplexitet man generellt inte hittar i musiken från 50- eller 60-talet. 70-talet var en tuff tid för Elvis – hälsan sviktade, skivförsäljningen gick inte riktigt lika bra som förut, Priscilla lämnade honom, Linda Thompson lämnade honom, osv – och det hörs i musiken. Det är också Elvis mest underskattade årtionde – de flesta avfärdar hans 70-tal på grund av redan nämnda viktproblem och jumpsuits – vilket gör att i stort sett allt han spelade in under de åren kan klassas som underskattat, vilket i sin tur gjorde urvalet svårt att få till. Men till slut gick det hyggligt.

10. ”Early Mornin’ Rain

År: 1972

Först släppt på: Elvis Now

– Steget från rock’n’roll och country till singer-songwriter-folk är inte långt, och Elvis visar med lätt hand på denna Gordon Lightfoot-via Peter, Paul and Mary-hit att han även står sig som en sjujäkla folksångare. Elvis tolkning är varm, subtil och vemodig – och borde vara given när man sammanfattar Elvis sista årtionde, men tyvärr glöms den oftast bort.

9. ”Love Me, Love the Life I Lead

År: 1973

Först släppt på: Elvis (mer känd bland fans som ”The Fool Album” på grund av att plattans enda singel är låten ”Fool” och för att det 1956 redan hade släppts en platta med titeln ”Elvis”)

– Oslipad, men en fantastisk och storslagen ballad sprängfylld av känslor. Elvis tjongade ur sig såna här låtar och sånginsatser närmast på löpande band under 70-talet, och för det mesta blev det fruktansvärt rörande och inspirerat. Detta är definitivt en dold klenod.

8. ”We Can Make the Morning

År: 1972

Först släppt på: ”Until It’s Time For You to Go”-singeln

– Ännu en mäktig ballad, men som tangerar den gospelmusik Elvis brann för – både vad gäller arrangemang och budskap. Alla vet vi att Elvis var en sanslöst begåvad sångare, men vissa låtar får en att nästan tappa fattningen – hur kan man sjunga så här bra? – ”We Can Make the Morning” är en sådan låt.

7. ”How the Web Was Woven

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Förutom ännu en makalös sånginsats är det värmen som genomsyrar låten, den starka melodin, och crescendot i refrängen som gör detta till ett riktigt stort nummer. En av otaliga fullträffar Elvis spelade in under vad som kallas ”The Nashville Marathon” – en knapp vecka i juni 1970 då Elvis och bandet, allihop i sagolik form, spelade in över 30 låtar i RCA:s studio i Nashville.

6. ”Pieces of My Life

År: 1975

Först släppt på: Today

– Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad som han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. 

5. ”If That Isn’t Love

År: 1974

Först släppt på: Good Times

– Som jag nämnde tidigare var gospelmusiken den musik som Elvis tyckte allra mest om. Det var den musiken han växte upp med och musiken han vände sig till när livet på något vis krisade. Han släppte totalt tre gospelalbum, och flera gospellåtar hamnade även på andra skivor. En av de mest drabbande är ”If That Isn’t Love”, inspelad i Stax-studion i Memphis i december 1973. Elvis närvaro är total när han sjunger om Jesu liv och gärning, och man lyssnar uppmärksammat, suger åt sig varje ord och växer som människa.

4. ”Promised Land

År: 1974

Först släppt på: ”Promised Land”-singeln

– Det bästa exemplet att plocka fram när någon säger att Elvis under 70-talet helt hade tappat förmågan att lira rock. Här blåser han skallen av Chuck Berrys beskedliga gamla klassiker, och han låter obrydd, tänd och inspirerad. ”Oh, get on it!”

3. ”Just Pretend

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Storslagen, utan att tappa ett uns intimitet eller värme. Spelades in under Nashville-maratonet i juni 1970 och tillhör definitivt en av höjdpunkterna. Spelades live några gånger i början av 70-talet och sedan igen i december 1975, men borde varit en stapelvara under alla hans turnéer, för det är en riktig showstopper.

2. ”Where Did They Go, Lord?

År: 1971

Först släppt på: ”Rags to Riches”-singeln

– Hur ett emotionellt omskakande och sångmässigt häpnadsväckande mästerstycke som detta göms undan på en b-sida – dessutom på en singel som nog ingen trodde skulle välta skivaffärerna – och sedan inte släpps på en fullängdare förrän efter Elvis död är för mig helt obegripligt. Den var knappast en potentiell, kommersiell hit, men dess uppenbara och vansinnigt starka kvaliteter borde ha gjort den given som albumspår – och live hade den vält arenorna. Bortsett från Elvis fantastiska sånginsats vill jag även lyfta fram Eddie Hintons skriande, förtvivlade gitarr och Jerry Carrigans tunga, emfatiska trummor. En helt igenom fantastisk komposition.

1. ”An American Trilogy

År: 1972

Först släppt på: An American Trilogy-singeln

– Egentligen borde väl en allmänt omhuldad och flitigt återutgiven låt som denna – och som dessutom spelades live kontinuerligt under många turnéer – strykas från en lista över de mest underskattade låtarna, men jag kan inte annat än att ta med den. För någon listframgång blev den inte (peakade på plats 66 på Billboard Hot 100) och precis som övriga på de listor jag presenterar här idag hamnar den ständigt i skuggan av sönderspelade låtar som ”Burning Love”, ”Hound Dog”, ”Suspicious Minds” och ”In the Ghetto”, med flera.

”Trilogy” är på många sätt en typisk 70-tals-ballad för Elvis – storslagen, emotionellt omvälvande och med en sånginsats alla andra sångare på sin höjd kan drömma om – men samtidigt sticker den ut. Som titeln antyder består den av tre olika låtar – sydstatshymnen ”Dixie”, nordstatsditon ”Battle Hymn of the Republic” samt ”All My Trials”, en spiritual främst förknippad med slaveriet. Låten sätter fingret på USA:s historiska splittringar och uttrycker samtidigt hopp om försoning. Sydstatspojken Elvis Presley, uppvuxen under extremt fattiga förhållanden i Tupelo, MS och Memphis, TN, bland både svarta och vita, full av beundran och kärlek för både vit och svart gospel, country och blues, och som i vuxen ålder nådde extrema framgångar som uttolkare av dessa musikstilar, i både nord- och sydstaterna, och i resten av världen, bland svarta och vita och alla övriga, bland äldre generationer och yngre, förstod textens budskap bättre och på ett mer personligt plan än de flesta andra. Hans framgångar var dessutom av den magnituden att de sakta men säkert tog knäcken på honom. Elvis var ju först med den här sortens kändisskap och framgångar. Det fanns ingen blåkopia, ingenting att referera bakåt till. Han kunde tidigt in i karriären inte längre vistas ute som en vanlig människa utan att riskera att skapa kalabalik och hysteri, och isolerade sig därmed. För att orka med livet som tidernas mest framgångsrika artist hemföll han dessutom åt receptbelagda mediciner och dålig kosthållning, och hälsan försämrades under 70-talet. Så när han sjunger just sista versen, den från ”All My Trials”, tror man honom ännu lite extra.

So hush little baby
Don’t you cry
You know your daddy’s bound to die
But all my trials, Lord will soon be over


Nu återstår ingenting annat än att säga tack och adjö för den här gången, sätta igång spellistan nedan och ägna Elvis ännu en tanke.

På återseende!

482 MHz minns Jason Molina – 30 december 1973 – 16 mars 2013

Man skulle kunna säga att Jason Molinageniet bakom band och konstellationer som Songs: Ohia och Magnolia Electric Co. – inte var gjord för denna värld. Han var för ömtålig och för mottaglig, för sårbar och för äkta. Det var därför han kunde skriva texter om mänskligt lidande bättre än de allra flesta – texter som han sedan sjöng med den ensammaste rösten den här sidan av Elvis Presley. Men det var väl också därför som han hängav sig åt, och sedermera förlorade sig i, flaskan. Något som tog hans liv idag för åtta år sedan.

Jag upptäckte Molina i etapper mellan 2008 och 2013. När han gick bort hade jag precis börjat hitta in till honom på djupet. Det var en smärtsam förlust som dock fick mig att med omättlig aptit lyssna på allt han gjort och snabbt inse att han var en av de som bäst och sannast sjöng mitt liv – oavsett om han klädde sina makalösa texter om ensamhet, depression, kärlek och död i Neil Youngsk countryrock eller karg och ödslig americana.

Han var kanske inte gjord för denna värld, men samtidigt var hans hjärta, hans röst, hans texter och hans melodier precis vad vår kalla, ogästvänliga värld behövde. Och han hade behövts idag mer än någonsin. För att hylla Jason har jag här samlat 30 av hans bästa låtar i en spellista. Tio låtar med Songs: Ohia, tio låtar med Magnolia Electric Co. och tio låtar som han släppte i eget namn. Får jag en enda människa att upptäcka Jason har jag gjort en enorm kulturgärning.

Varsågoda.

Alla hjärtans dag 2021

Alla hjärtans dag är här igen. En i första hand kommersiell högtid, men också en som zoomar in på bland det viktigaste och mest drabbande vi överhuvudtaget råkar ut för här i livet, nämligen kärleken. Och oavsett om du lever lycklig ihop med någon du älskar och som älskar dig, eller lever ensam och bittert ångrande alla snedsteg du tagit och som gjort att du hamnat där du hamnat, finns det musik att ta till. Nedan följer två spellistor, en med huvudet bland molnen, en djupt i dyn, som illustrerar, gestaltar och ramar in just detta. Välj den som passar. Varje låt är dessutom kommenterad. Varsågoda.


Imperiet – ”Kom kom

En av Thåströms första kärlekslåtar är också en av hans innerligaste. Visst, texten är rätt pajig, men det går inte att ta miste på, eller värja sig från, den uppriktiga känslan.

The National – ”Slow Show

När allt omkring en ter sig falskt. Allt utom…det där.

Ramones – ”She’s the One

Lika mycket en fantastisk punkdänga (med enorm popkänsla) som bedårande kärleksförklaring. Ramones var äkta romantiker, men sällan lät det så sprudlande okomplicerat som här.

The Smiths – ”Hand in Glove

Morrisseys enda lyckliga kärlekstext…är väl inte riktigt lycklig. Men lycklig nog för att platsa här. Och en så oemotståndlig hyllning till den sortens kärlek som reser sig högre och mäktigare än allt annat.

The Sound – ”Love is not a Ghost

Adrian Borland var en sann romantiker, med ett stort blödande hjärta. Psykisk sjukdom tog död på honom 1999, men då hade han redan skänkt eftervärlden en lång rad vackra låtar – bland annat den här.

Bright Eyes – ”First Day of My Life

Ibland finns det goda skäl till varför vissa låtar hos vissa band blir större än banden själva. Detta är ett sådant exempel. ”First Day of My Life” är en fantastisk låt på alla punkter, och en låt som i runda slängar alla kan relatera till. Den hjärtekrossande mollmelodin gör inte låten sämre heller, om man säger så. Att detta skulle bli en megahit var alltid en självklarhet.

Bruce Springsteen – ”I Wanna Marry You

Okomplicerat och über-romantiskt från Bossen. Här i en magisk liveversion från 1981.

The Cure – ”Halo

Robert Smith är inte känd för att skriva otvetydigt lyckliga texter om kärlek, men Halo är ett sådant exempel. Låt gå för att melodin är oändligt bitterljuv, men kärleken han sjunger om är lycklig, äkta och något alldeles särskilt.

Elvis Presley – ”Mine

Pianobaserad ballad om att blotta sitt hjärta och ge sitt allt. Enkel och rak, ja, men jösses vad drabbande. Elvis kunde med sin röst förmedla varje känd mänsklig känsla – inte minst kärlek.

Jeff Buckley – ”Everybody Here Wants You

Snudd på soul när Buckley går in i sängkammar-mode och besjunger en kvinna som alla vill ha, men som bara han är rätt man för. Släpptes aldrig under Jeffs livstid på grund av att han aldrig var riktigt nöjd. Next level perfektionism.


Moneybrother – ”Bara ett fån gör så mot sig själv

Förödande pianoballad om att inte kunna släppa taget och om att leva i det förgångna bland minnen som bara gör ont.

Bruce Springsteen – ”Back in Your Arms

Av Bossens alla förkrossande kärlekslåtar finns det ingen som gör en till slarvsylta på samma sätt som denna soulballad från 1995. Alla som sjabblat, sårat, ljugit eller på något annat vis förstört något bra lyssnar på denna på egen risk. Liveversionerna, som i regel drar iväg upp emot 10-15 minuter, rekommenderas också varmt.

Frank Sinatra – ”Let Me Try Again

Det som sades om ”Back in Your Arms” kan lika väl sägas om även denna. Även här står klanten som sjabblat bort allt i centrum, med sitt trasiga hjärta i hand. There’s no sense to life without you/Now all I do is just exist/And think about the chance I’ve missed.

Maria Taylor – ”Broad Daylight

Maria Taylor har en röst man lämnar hus och hem för och här är den till och med varmare och mer inbjudande än normalt, när hon sjunger om något flyktigt, vackert.

Thåström – ”Karenina

Att välja bland Thåströms många fantastiska skildringar av förlust och olycklig kärlek är ett lyxproblem. Jag stannade vid Karenina därför att den inte sällan känns som världens bästa låt. Live 2006 var den kanske också just det.

The Field Mice – ”Indian Ocean

Indiepop-bandet Field Mice har en uppsjö av låtar om kärlekslöshet, men den hjärtskärande bitterljuva och mycket atmosfäriska ”Indian Ocean” är något alldeles särskilt. Här sjunger Robert Wratten till lyssnaren att en dag är det dennes tur att känna kärlek, att allt är inte för alltid kört. Vissa dagar känns Indian Ocean, precis som Karenina, som världens bästa låt. Gitarrpartiet i slutet argumenterar starkt för den saken.

Håkan Hellström – ”Brännö serenad

”Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan.” Säger väl allt? En av Håkans många mästerliga kärlekslåtar från åren 2000-2010.

The Good Life – ”A New Friend

Förr eller senare hittar hon någon annan.

The Cure – ”Apart

Långsamt och obönhörligt mörkt om kärlekens definitiva slut. En av Robert Smiths allra mest pessimistiska låtar, men nog fan är det en av hans vackraste också.

Elvis Presley – ”Pieces of My Life

Ett slags oäkta syskon till nyss avhandlade ”Back in Your Arms” och ”Let Me Try Again”. Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. Att han 1977 gick bort, 42 år ung, gör förstås inte saken bättre.

Johnny Cash – ”I Still Miss Someone

En sångmelodi från Gud Fader själv, och en enkel men ack så perfekt text om omöjligheten i att leva med ett krossat hjärta. Kan mycket väl vara min personliga favorit från JR.

Säkert! – ”Är du fortfarande arg?

Naket och sårigt om att skamset försöka närma sig någon man gjort väldigt illa. En av flera drabbande låtar från vad som i mitt tycke står sig om Annika Norlins bästa platta.

Eldkvarn – ”Miljoner mil bort

Eldkvarns i särklass tyngsta, mörkaste och bästa låt är en ohygglig redogörelse över en smutsig, solkig och oerhört destruktiv kärlek. Till ett ödsligt pianokomp och en fantastiskt atmosfärisk produktion sjunger Plura om otrohet och om hur det känns som att livet är över – och man sitter med andan i halsen från första tonen till sista. Sådan här musik hör inte till vanligheten. Detta är musik som kör över en, obevekligt, och som vare sig du är redo eller ej visar livets bistra andra sida. ”Miljoner mil bort” är ett unikum i Sverige. Bara Joakim Thåström och Pelle Ossler kan skryta med att ha gjort musik lika hänsynslös, om att leva, kämpa och misslyckas som människa, som ”Miljoner mil bort”.

2020 års bästa album

Årets höjdpunkt är här. Äntligen har det blivit dags att nörda ner sig i alla lysande plattor som släppts i år. Men innan dess vill jag lyfta fram några hedersomnämnanden:

ThåströmKlockan 2 på natten, öppet fönster…

– Hade jag inkluderat mer än bara studioalbum på den här listan hade denna mycket väl kommit etta. Nu hamnar den utanför listan, men är likväl en av de skivor som betytt mest för mig det här året. En av två album som jag gav full pott i år. En av tre totalt sett. Det säger en del.


MeiprKolekto

– Albumspår och outtakes från Meiprs tvååriga historia samlade på en cd och på streaming. Mer Meipr på cd, säger jag. Och mer Meipr på Spotify!


TroumVorbei der Tod

– Hamnade alldeles utanför listan – lite på grund av att jag inte ville ha med för mycket dark ambient och skapa obalans. Men denna är lika bra som det mesta i genren på listan. Kolla upp!


A.A. WilliamsForever Blue

– Upptäcktes alldeles för sent. Men med lite mer tid hade den utan vidare platsat. För fans av Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Steve Von Till.


Men nu. Listan. Årets 20 bästa album. Varsågoda.

20. Sole Ett eget rum

– Spretig och väldigt ambitiös, visst, men så är det också en särdeles hungrig debutant vi hör. Och trots spretigheten har Sole någonting alldeles eget – en drömskhet som både är europeisk och lynchsk – som jag inte hör hos någon annan i landet. Och det ska bli mycket roligt att få följa henne.


19. Algiers There Is No Year

– På tredje plattan lyckas Algiers med konststycket att låta både råare och mer melodiska än tidigare, utan att aldrig tappa bort vad som gör dem till dem de är.


18.  I.B. SundströmAntropofagernas rike I & II

– Äckel, skönhet och ett förrädiskt lugn i en sanslöst obehaglig blandning. Årets skräckrock.


17. Christian GabelKoda

– Oavsett vilket uttryck Gabel tar sig för är han en sann mästare på stämningar. I det här fallet: postapokalyps.


16. Morrissey I am not a Dog on a Chain

– Det är ytterst tveksamt om Moz någonsin vinner tillbaka folkets gunst, men alldeles oavsett var vårens comebackplatta en odiskutabel return-to-form efter en rad undermåliga album.


15.  Beyond the GhostEternal Drift

– Monolitisk, kall och omslutande dark ambient. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.


14. I’m KingfisherThe Past Has Begun

– Sju fullängdare in och Thomas Jonsson är intimare, mer drabbande och närmare kärnan. Han må alltjämt låta som ingen annan, men hans uttryck, hans röst och hans texter kan knäcka vem som helst. Detta är hans hittills bästa album.


13. OffermoseStilhedens tårn

– Lika delar Bowies instrumentala Berlin-låtar, lika delar zombiesoundtracks, lika delar dagen efter undergången.


12. Courtney Marie AndrewsOld Flowers

– De sparsmakade countryballaderna som utgör plattan, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Old Flowers är ett förödande album. Fantastiskt sammansatt.


11. KammarheitThronal

– Industriella drones i en gråsvart drömvärld. Pär Boströms första platta som Kammarheit på fem år är ett smärre mästerverk. Kan dessutom också vara årets snyggaste albumomslag.


10. Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Problemet med Lanegans plattor de senaste sex åren har varit att de varit så ojämna. Att en femton spår lång platta på dryga timmen skulle bli hans första helgjutna sedan Blues Funeral (2012) hade jag alltså inte räknat med, men så blev det. Här gör Lanegan knappt några misstag, utan fokuserar på och lyckas med att ro hem ett fokuserat, drabbande och djupt personligt album.


9. Nimh & Rapoon Post-Folk Lore vol. 1

– Veteranerna Nimh och Rapoon varvar tung elektronik, akustiska instrument och samplingar och resultatet blir både melankolisk och ogenomtränglig dark ambient. Bland det bästa och mest imponerande i genren på flera år.


8. Hilary WoodsBirthmarks

– Folk för både de djupaste, svartaste skogarna som för städernas maskinparker och industrilandskap. Kargt, råkallt och väldigt, väldigt bra.


7. Christian KjellvanderAbout Love and Loving Again

– Kjellvander har gjort två av årets bästa plattor. Jag hade lika gärna kunnat sitta här och skriva om Doom Country, som han i våras släppte ihop med Tonbruket, men nu föll lotten på soloalbumet About Love and Loving Again. Lerig, suggestiv americana om kärlek i förfall och kärlek i blom från en mästare som aldrig varit bättre än vad han varit i år.


6. VortexHelioz

– Skönhet, skräck och tyngd när Marcus Stiglegger för femte gången släppte musik som Vortex – och i samma veva gav oss årets bästa dark ambient-album.


5. Einstürzende NeubautenAlles in Allem

– Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat WeddingTempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. De tar plats och suger in en utan vilda gester. Alles in Allem kan mycket väl vara Neubautens allra bästa album.


4. Jason MolinaEight Gates

Eight Gates bör nämnas i samma andetag som äldre Molina-plattor/mästerverk som Let Me Go Let Me Go Let Me GoThe GhostGhost Tropic och Didn’t It RainEight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt. Djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt – Klassiskt Jason Molina, med andra ord. Även i döden är han i en klass för sig.


3. Bohren & Der Club of GorePatchouli Blue

– 25 år sedan debutalbumet visar tyska doom jazz-giganterna inga tecken på att tackla av eller på att inspirationen börjat tryta. Patchouli Blue är snarare ett styrkeprov och Bohrens mest inspirerade platta sedan någon gång på 00-talet.


2. Bruce SpringsteenLetter to You

– Springsteen kompad av ett ”återförenat” E-Street Band sjunger från botten av sitt hjärta om åldrandet, förlust och musikens helande kraft. Inga utflykter, inga konstigheter, bara tvättäkta heartland rock på klassiskt E-Street-vis – och en Bruce Springsteen mer inspirerad, mer fokuserad och hungrig än på mycket länge. Fjolårets soloplatta Western Stars var fantastiskt fin, men det var många år sedan vi fick en så här stark E-Street-platta.


1. Steve Von TillNo Wilderness Deep Enough

– Steve Von Till (till vardags i Neurosis) har inte gjort många misstag på skiva – särskilt inte som soloartist – men aldrig förr har han träffat såhär rätt. Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, till stråkar och varm elektronik, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, där varje spår är perfekt frammejslat, där varje ljud, varje textrad väger blytungt. Att sjunka ner i No Wilderness Deep Enough är att nå katarsis, nå bortom vår hysteriska värld till något renare, mer harmoniskt och helande. Von Till vet mer om tillvarons sanna värden än vi andra, men han låter oss generöst ta del av hans visdom. Tack för det.


Och där har vi det. 2020, detta så innerligt ökända, hatade år, sammanfattat. Fullt fokus på 2021 nu. På återhörande.

2020 års bästa låtar

Dags att på allvar börja sammanfatta året. Först ut en topp 20 över de bästa låtarna. Spellista längst ner. Varsågoda.


20. Bored Man Overboard – ”On the 611

– Bored Man…är ett av det här årets intressantaste debutanter, och ”On the 611” är deras bästa låt. För fans av The National och Thåström.


19. Mark Lanegan – ”Daylight in the Nocturnal House

– Släpig, atmosfärisk blues från en av de som bäst behärskar uttrycket.


18. Napalm Death – ”Bellyful of Salt and Spleen

– Napalm Death gör ju annars rätt påfrestande och sjukt testosteronstinn så kallad grindcore, men på ”Bellyful of Salt and Spleen” gör de mullrande, suggestiv industri som om det vore det självklaraste av allt. Fantastisk låt.


17. Chivvy – ”Red Water

– Alltid roligt att kunna inkludera debutsinglar på såna här listor. Chivvys debutsingel, en lysande avvägning mellan drömsk xx-pop och goth, talade till mig på flera plan. Ett album är på gång och jag ser mycket fram emot det.


16. Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– Liam går från klarhet till klarhet, fortsätter att släppa kvalitetsmusik och comebacken som inleddes 2017 har inte mattats av ett enda smack. Nu är det väl knappast någon kvar som på allvar kan hävda att Noel är den Gallagher-broder som gör intressantast musik?


15. Sally Dige – ”It’s You I’m Thinking Of

– Jag hade hoppats på ett album av Sally Dige vid det här laget, men icke. Tur, då, att ”It’s You…” är så fantastisk som den är. En underbar throwback till 80-talet och band som China Crisis, Wild Swans och a-ha.


14. Kite – ”Tranås/Stenslanda

– Jag har äntligen fattat grejen med Kite. De är tvivelsutan ett av de bästa svenska banden just nu, och ”Tranås/Stenslanda” är bland det allra bästa de gjort. Ett nostalgiskt skimrande och mycket mäktig stycke synthpop av yppersta klass.


13. Rome – ”Kali Yuga über alles

– Romes senaste album The Lone Furrow är ett av hans svagaste, men det är inte utan höjdpunkter. ”Kali Yuga über alles” är en sådan, och en av de tyngsta, mäktigaste låtar Jerome Reuter har skrivit.


12. Wardruna – ”Lyfjaberg

– Jag upptäckte Wardruna när jag tittade på en intervju som Steve von Till gjorde ihop med Einar Selvik. Jag kan inte påstå att jag är något större fan (jag är inte tillräckligt insatt), men det är lätt att respektera någon som Selvik, som stoiskt gör sin egen grej. ”Lyfjaberg” är dessutom en fantastisk låt – ett slags korsning mellan paganism och Thåström när han är på sitt mest monotona, kärva humör. Tungt, dramatiskt, malande.


11. Nattskärran – ”Feel

– Det i särklass bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran. Tilltalas man av bottenlöst vemod, fantastiska melodier och texter som är på allvar ska man lyssna på Nattskärran. Det enda de släppt i år är singeln ”Feel”, men oj vad den lovar gott inför framtiden.


10. Topographies – ”In Your Hands

– Topographies skulle kunna vara det näst bästa bandet jag upptäckt i år. Deras mollstämda postpunk och drömska atmosfärer hugger till i hjärtat – särskilt på makalösa ”In Your Hands”, hämtad från EP:n Not My Loneliness, but Ours.


9. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Solveig Matthildur (keyboardist i isländska Kaelan Mikla) har släppt en rad solosinglar i år, som alla cementerar henne bland det allra bästa inom samtida postpunk. Hennes nostalgiska, romantiska åttiotalifierade tolkning av postpunken känns helt rätt i tiden. ”Politician…” är dessutom hennes bästa låt, hittills.


8. Bright Eyes – ”To Death’s Heart (In Three Parts)

– Ingen hade väl vågat hoppas på att Bright Eyes skulle göra comeback, men i år gjorde de det. Plattan, Down in the Weeds Where the World Once Was, var stark, men ojämn. Bäst är ”To Death’s Heart” – en kolsvart, existentiell grubbelsång på klassiskt Conor-manér.


7. Jason Molina – ”Old Worry

– Även från graven är Jason Molina oantastlig. Postuma plattan Eight Gates kändes förvisso lite demoaktig, men bjöd ändå på precis det man hoppades på. ”Old Worry” – en stilla hymn om intigheten och den fria människan våndor – skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 200 åren.


6. Nick Cave – ”Euthanasia (live at the Alexandra Palace, 2020)

– Förlust. Den typen av förlust ingen människa ska behöva genomlida. En förlust som slår sönder allt i sin väg – inklusive en själv. Men Nick Cave gör makalös konst av den, här i form av en skör, hjärtslitande pianoballad. Cave behandlar samma förlust på plattorna Skeleton Tree och framförallt Ghosteen, men aldrig så drabbande som på tidigare osläppta ”Euthanasia”.


5. Morrissey – ”I Couldn’t Understand Why People Laughed

– Några av de allra bästa och mest drabbande låtarna Morrissey släppt de senaste, säg, tio åren har inte funnits på några studioalbum, inte heller som b-sidor på några singlar eller bonusspår på album. Nej, de har istället givits ut gratis på YouTube. Vansinnigt och omdömeslöst, ja, men också otroligt generöst. Två stycken släpptes 2018 och i år skänktes vi denna avskalade, djupt personliga ballad om outsiderns eviga vedermödor – och tillvaron blev med ens lite lättare att uthärda.

OBS: Ovanstående låt finns alltså endast på YouTube, och därför har den i spellistan nedan ersatts av en annan Morrissey-låt, nämligen ”Knockabout World”, utgiven i våras på plattan I am Not a Dog on a Chain. Albumet, hans bästa på många år, innehåller flera höjdpunkter, men ”Knockabout World” är den låt som vuxit mest under det gångna året. Här finner vi en Mozzer med hjärtat på rätta stället, full av empati för och tro på alla vi som stapplar runt i tillvaron.


4. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Som om Sällskapet skulle jamma ihop med PJ Harvey djupt inne i någon skog någonstans. Ja, ni fattar ju själva. Lyssna.


3. I’m Kingfisher – ”Children’s Atom Bomb

– Sannolikt det mest berörande Thomas Jonsson skrivit och en av de låtar jag haft svår hangup på under året (egentligen längre än så). Med nya plattan The Past Has Begun har Jonsson renodlat sitt uttryck och kommit närmare kärnan än tidigare – inte minst på mästerliga ”Children’s Atom Bomb”.


2. Bruce Springsteen – ”If I Was the Priest

– Till nya – knäckande fina – plattan Letter to You räddade Bruce några låtar ur arkiven. Bäst var ”If I Was the Priest”, skriven i början av 70-talet, pre-E-Street Band och även innan Bruce ens hade debuterat. Hur den lät då vet jag inte, men 2020, med den klassiska E-Street-sättningen (minus Danny och Clarence), låter den som en urtypisk Springsteen-hymn, där outsiders, outlaws, naturen, Gud och Bruce själv alla försöker reda ut det där vi kallar livet. De lyckas väl halvbra med den saken, men låten är sju minuter ren magi från en sann mästare som aldrig verkar tappa vare sig kraft, förmåga eller glöd.


1. Ossler – ”Rotterdam

– Och ettan var väl självskriven, va? Pelle Ossler står 2020 på toppen av sin förmåga – vilket, med tanke på meritlistan, säger en del – och singlarna han släppt under året tillhör alla det allra bästa han spelat in. Inte minst senaste singeln, ”Rotterdam”. Här möts ljuset och mörkret på det mest förlösande vis och efter låtens dryga sex minuter, där man färdats genom ett cohenskt dunkel och bitterljuv gospel, är man omtumlad, men stärkt, mer hel och mindre ensam. Det är ett jävla ansvar, jag vet – och helt oombett, dessutom – men tack vare helbrägdagörare som till exempel Ossler blir livet för oss vilsna träskallar lite lättare att leva och förstå sig på. Jag var inne på precis samma saker i min recension av singeln för en dryg månad sedan. Han sätter ord och ton på allt det trassliga, kommer inte med några floskler om hur det ska redas ut, men får oss ändå att känna att det banne mig går att lösa. Det tackar jag för. Om allt går som det ska har vi ett nytt Ossler-album i våra händer framåt våren. Det känns som att det blir en bra platta, minst sagt.


Det var allt. Inom kort kommer listan över årets 20 bästa album upp. Håll utkik efter den!