482 MHz:s adventskalender: Lucka 24

Kalenderns sista lucka kräver ju något alldeles extra, inte sant? Så jag bad min ovärderlige vän Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson att spela ”Children’s Atom Bomb” exklusivt för 482 MHz. Eftersom han är godheten själv sa han ja. Låten, hoppfullt vemodig indiecountry om den typen av renaste kärlek som ingenting rår på, är en av årets tre bästa och versionen nedan är kanske den ultimata. Som en bonus får vi även höra en raritet från Thomas första platta.

Det är således med skamlös stolthet och otyglad glädje jag presenterar I’m Kingfisher, live och exklusivt på 482 MHz. Varsågoda. Och god jul.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 15

Jag kan inte genomföra den här kalendern utan att ägna åtminstone en lucka åt Jason Molina – en av de största, främsta och mest älskade husgudarna jag har, och en artist och låtskrivare jag ständigt återkommer till.

Idag ger jag er en konsert med Songs: Ohia från klubben The Empty Bottle i Chicago, Il, i januari 2000. Molina var då aktuell med rykande färska Songs: Ohia-albumet The Lioness, men skulle under året även släppa fullträffarna Ghost Tropic och Protection Spells. Konserten ifråga är precis så kärv, sparsmakad, varm och melankolisk som man förväntar sig, och Molina varvar Lioness-låtar med osläppt material och deep cuts från tidigare plattor. En av höjdpunkterna är en version av ”The Dark Wrong Turn”, som fullständigt kör över en. En annan den alltid lika hjärtekrossande ”Being in Love”.

Att lyssna på Jason Molinas musik är som att tillsammans med någon som älskar och förstår en förbehållslöst vandra genom ett råkallt novemberlandskap, lika hoppfull och trygg som gränslöst sorgsen. Jag fick aldrig se honom live (Molina gick tragiskt bort i mars 2013), men jag är glad att YouTube är en fullkomlig guldgruva för livematerial med honom (särskilt kanalen Songs:Ohia Video Archive). Konserten nedan är blott en av oräkneliga pärlor att upptäcka. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 10

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan 1979 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith (1981), bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de raka vägen in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982. Plattan, som fick namnet Pornography, är än idag det tyngsta och det mörkaste de gjort – så gott som helt renons på ljus – och i Cure-diskografin är det bara Disintegration som är bättre.

Turnén som följde var lika påfrestande den, och det var inte ovanligt att slagsmål utbröt mellan både bandmedlemmarna sinsemellan och bandet och publiken. Efter turnén splittrades bandet för ett litet tag. Men allt var inte katastrof för The Cure 1982, vilket dagens lucka visar. På våren -82 spelade de in en minispelning för fransk TV i Paris-studion Davout – och det är bland det bästa som överhuvudtaget filmats med bandet. Setlisten, med övervägande låtar från Pornography, är becksvart. Den skakiga och korniga bilden och det lite burkiga ljudet bidrar kopiöst till stämningen. Det är möjligt att bandet helst vill sjunka genom jorden, men deras framträdande är fläckfritt. Minimalistiskt, tajt, svärtat.

Denna spelning är ett måste för alla minsta intresse av goth, postpunk eller suggestiva och obehagliga tongångar i allmänhet. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 7

En poäng med den här kalendern är att få lyfta fram udda låtar, videor eller vad det nu kan vara – sådant som annars kanske inte får den uppmärksamhet det förtjänar. Dagens lucka har det syftet och vigs åt ingen mindre än Nick Cave och hans Bad Seeds. Vi ska titta på ett av mycket få framträdanden av den kriminellt förbisedda låten ”Mercy” (ursprungligen hämtad från plattan Tender Prey, 1988). Låten, en midtempo-bluesig sorgesång om en profet i kris eller en konstnär på dekis i missbruksträsket, har enligt setlist.fm endast spelats live 86 gånger – de flesta gångerna på 90-talet och senast 2005. 1996 filmade tysk TV en av de konserter där låten spelades. Och tack vare YouTube-användaren Morbazan kan vi nu avnjuta denna mäktiga musikstund när helst vi vill. Som nu till exempel. Varsågoda.

Ps. lyssna lite extra på Blixa Bargelds makalösa gitarrutbrott runt 03:00-strecket. Ett bevis på vilken suverän gitarrist han är.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 2

Dagens lucka går i livemusikens tecken. Gud vet när vi får stå och trängas och svettas på en klubb eller arena igen, så tills vidare får vi istället utnyttja den guldgruva som kallas YouTube. Idag vill jag lyfta fram den i mitt tycke bästa liveartisten, nämligen Joakim Thåström. På YouTube finns mängder med konserter med Thåström – av varierad inspelningskvalitet. En av de bättre amatörinspelade konserterna är filmad och uppladdad av användaren ”sreddan”, på Idun Folkets Hus i april 2015, på den i mitt tycke nästan oöverträffade Den morronen-turnén.

Thåström och band. Foto av Niklas ”Pankan” Bergson 2015, och lånad från boken …Ungefär så här (2015)

Spelningen på Idun Folkets Hus är ett praktexempel på att Thåström och hans fläckfria band levererar allt de har oavsett var de spelar och oavsett när i turnén. Spelningen är tajt, men nervig, och setlisten bjuder på flera höjdpunkter, bland annat en stram, nästan dansant version av ”Österns röda ros”, en postpunkig ”Kärlek är för dom”, en bulldozer-version av ”Långsamt genom”, och en mycket mäktig gitarrurladdning mellan Thåström och Ossler i ”Kort biografi”.

Thåström jobbar ju som bekant på nytt material, så i bästa fall får vi se honom och bandet live igen nästa år. Men än håller vi till godo med gamla pärlor som denna.

Ps. Spelningen är uppladdad som en spellista, så efter ”Dansbandssångaren” här ovan rullar det på automatiskt.

Konsertrecension: Nicole Sabouné, live på Plan B, Malmö

IMG-0396
Foto och redigering: Niklas Lövgren

Att samla sina tankar om omvälvande upplevelser är svårt. Att göra det koherent är ännu svårare.Nicole SabounéPlan B:s Garage-scen var minst sagt omvälvande.

Scenen hon stod på igår kväll måste vara Malmös mest spartanska. Precis som namnet antyder rör det sig om ett före detta garage, vars kärva industrikänsla passar Sabounés svärtade toner ypperligt. Som brukligt är äntrar bandet scenen först, och Nicole dyker upp ett ögonblick senare. Med ens händer det något med atmosfären. Vissa människor kan med sin blotta närvaro ta över känslan i ett rum. Nicole Sabouné är en sådan. Luften darrar, allas blickar är på kvinnan i kavaj, klänning och höga stövlar på scen. Det bor så mycket dramatik och skimrande vackert mörker i hennes kropp och själ, vilket hennes skivor är bevis på. På scen växer dessa kvaliteter ytterligare, och de förstärks dessutom av en sensualism och mystik som gör komplett mos av en. Nicole Sabouné suger in en i sin värld, med en blick, med en subtil handrörelse, med rösten  – en röst som tillhör landets absoluta toppskikt. Och under den dryga timme hon står på scen finns det ingenstans jag hellre skulle vilja vara.

IMG-0392
Foto och redigering: Niklas Lövgren

Till tonerna av låtar som till exempel ”Withdraw”, ”Keep It Inside”, ”For Us”, ”Nowhere to Go” och ”Bleeding Faster” rämnar alla grubblerier man annars går och får magknip av. Sabouné skänker ett slags katarsis. När hon och fantastiska gitarristen Billy i det första av två extranummer framför en Twin Peaks-doftande version av atmosfäriska goth-balladen ”Under Stars” står tiden stilla. Sedan skickar hon hem oss med  en rusig, brännande ”I Surrender” och en perfekt kväll är till ända.

Jag kan rabbla höjdpunkter till korna kommer hem, men det tjänar inte mycket till. Nicole Sabouné och hennes snortajta band är till för att upplevas. Får ni chansen, så ta den. Livet blir lite bättre av det.

Betyg: 9/10

Bäst: Rösten, utstrålningen, ”Withdraw” som öppnare, bandet, ”Bleeding Faster”, urladdningen kring mitten av konserten (”For Us” – Win This Life) följt av övergången till ”Come My Love”. Och så vidare, och så vidare.

Sämst: Saknade ”Rip This World”. Hade den varit med hade 10:an suttit.

Längd: Ordinarie set ca 60 min. Extranummer ca 15.

Konsertrecension: 1900, Inkonst, Malmö, 4/10 2018

IMG_4780

Som hämtat ur Henry Spencers fantasier.

Christian Gabels audiovisuella gestaltande av sitt 1900-projekt må ha varit än mer lyckat på Orionteatern i våras, men tillhör alltjämt en klass för sig. Det är suggestivt likt Eraserhead, bitterljuvt som gamla journalfilmer. Videoprojektionerna och musiken får en att sakna det Europa och den värld som en gång i tiden sa NEJ till extremism och antidemokrati och JA till avantgarde och melankoliska piano- och dragspelsstycken. Men mitt i saknaden kan man likväl trösta sig med att Gabel och 1900 finns.

I kväll likt i våras fick de sällskap på scen av dels Pelle Ossler, vars penetrerande närvaro och ljudvärld för en stund förvandlade Inkonst i Malmö till The Bang Bang Bar i Twin Peaks, och dels den makalösa blåskvartetten. Fyra herrar i plommonstop med sällsynt känsla för förtätat blås. De känns lika mycket Tintin som Lynch och är, precis som Ossler, oumbärliga för föreställningen.

IMG_4770

Gabel har i intervjuer uttryckt en mildare oro för hur det ska gå att omvandla Orionteatern-föreställningen till en mobil dito. Och som sagt, vårens föreställning var visserligen bättre, men något skäl till oro finns icke. Christian Gabel kan lugnt känna att han lyckats mer än väl med höstens projekt. 1900 är en fantastisk upplevelse jag unnar alla.

IMG_4777 (1)

Bäst: Väldigt mycket. Till exempel det vansinnigt tajta bandet.

Sämst: Att vi inte fick höra Anti 1900 – en av Gabels vackraste kompositioner.

Längd: Omkring 70 minuter.

MALMÖFESTIVALEN 2018: SUMMERING

malmöfestivalen482

Igår avslutades årets upplaga av Malmöfestivalen. Som ni vet var jag där och spanade in ett gäng olika band och artister. Nedan följer mina samlade intryck!

Tid: fredag, 10/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4129

– Festivalens första dag och jag skulle få återse Radio Dept. för första gången på över 15 år. Jag hoppades på förhand att de skulle lägga visst krut på sitt drömska popmelankoliska material – och jag blev bönhörd. Vi fick Why Won’t You Talk About It, en fantastisk version av Pulling Our Weight och en sparsmakad, närmast sakral, version av mästerverket I Wanted You To Feel the Same. De parade dessa skimrande poppärlor med svängiga nummer som Swedish Guns och Never Follow Suit, och en manglande och alldeles underbar Commited to the Cause. Jag lämnade konserten uppfylld och med den fasta övertygelsen att nästa gång ska det banne mig inte dröja 15 år.

 

Tid: måndag, 13/8, kl 21:15

Plats: Stora Scenen

IMG_4184

– Thåström och bandet är i salig form den här sommaren. De var jättebra i höstas, men levde inte upp till de sanslösa nivåerna från 2012 eller ännu mindre 2015 (om man nu ska jämföra med föregående turnéer alls). Men i sommar kommer de farligt nära. Allt sitter, inte minst ljudet och närvaron. Två avgörande komponenter i Thåströms live-värld. Jag erfor det i juli i Helsingborg, och nu igen i Malmö. Thåström fullkomligen njuter på scen (på dessa två spelningar har jag sett honom le fler gånger än vad jag någonsin gjort tidigare) och bandet är precis så obesvärat samspelta och snortighta som bara de kan vara – Sveriges utan tvekan bästa band.

Nerven – den såriga, bultande, nakna nerven – är tillbaka. I Malmö var det som tydligast under inledande Körkarlen, Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, Om Black Jim och konsertens bägge höjdpunkter Old Point Bar och avslutande Centralmassivet. Old Point Bar var ett baptistiskt väckelsemöte i Ruhr-området och en urladdning utan dess like, och med en Pelle Ossler i högform. Den låten har aldrig låtit bättre – och det säger en hel del. Centralmassivet å sin tur bara fortsätter att bevisa varför den är den vackraste svenska låten i mannaminne och vår tids hymn. I höstas drunknade den i svajigt ljud. Det gör den inte längre. Och Thåström med band visar varför de står ohotade på toppen. Det finns inget bättre.

 

Tid: tisdag, 14/8, kl. 19:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4203

– På Instagram i tisdags skrev jag: ”Anna von Hausswolff fullkomligen mejade ner oss i kväll. Med en av landets bästa röster, med hänsynslöst svärta, med oändligt tunga ljudmattor, med sanslös utstrålning som får hjärtat att slå flera extraslag. Hon tar oss i hand och leder oss in i sin kusligt vackra Wicker Man-värld, serverar oss dessa kolsvarta hinsideshymner som bara hon kan, och vi vill aldrig därifrån. Inte ens i solljus, på en liten utomhusscen mitt under pågående stadsfestival vacklar hon. Detta var sannolikt festivalens bästa spelning.” Och inte för att slå på egna trumman, men det där var en klockren analys. För precis så bra var hon. Trots inramningen (stadsfestival, tidig kväll, solljus, blandad publik) var hon kompromisslös med sitt uttryck, utan att bli arrogant. Hon var brutal utan att tappa i atmosfär eller skönhet. Hon var en besvärjerska, en exorcist, något från en annan sfär. Men så i sista låten dök hon upp hos oss dödliga i publiken och sjöng sista låten där, mitt ibland oss. Men utan att bryta förtrollningen. Efteråt gick jag därifrån som på moln.

 

Tid: torsdag, 16/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Pga dålig dagsform missade jag Alice Boman. Jag har hört idel bra saker om den konserten, och sparkar mig idogt för att jag missade den.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 17:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4262

– Jag var initialt skeptisk till hur den här typen av musik (skånsk-småländsk kraut-ambient) skulle funka på en utomhusscen mitt i Malmö City, tidig sensommarkväll. Men de gjorde klart bra ifrån sig. Publiken svarade och de hade till och med tur med vädret (det regnade). Men det hade förstås blivit avsevärt mycket bättre på en liten klubbscen.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 19:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4268

– Festivalen avslutades (för mig) med 2 Tone-legendarerna i The Selecter. Egentligen skulle de ha delat time slot med The Beat, men dessa ställde in. Till en början var jag lite brydd över detta, men sekunder in i Selecters spelning och det var som bortblåst. The Selecter levererade en omåttligt passionerad dansfest i solidaritetens och multikulturalismens tecken – precis i rättan tid. Kanske fanns där en och annan sverigedemokrat i publiken som fick sig en tankeställare. Om nu sverigedemokrater kan få tankeställare… Och hur i hela friden kan frontfiguren Pauline Black fylla 65 om två månader? De få som kan upprätthålla sådan genuin passion, inlevelse och kärlek för sitt uttryck, konstnärskap och inte minst sin publik som Pauline vid den åldern kan minst sagt skatta sig lyckliga.

 

Och där har vi det. 482 MHz:s Malmöfestival 2018, sammanfattat.

På återhörande!

/N

MALMÖFESTIVALEN 2018: 6 måsten

malmöfestivalen482

Vi ska alla vara glada att Malmöfestivalen finns. Denna gratisfestival, utspridd i en av landets allra bästa städer, år efter år fullsprängd av finfina bokningar och annan underhållning och grym stämning, liknar inget annat i dagens svenska festivalklimat. Och till skillnad från andra svenska gratisevenemang drivs Malmöfestivalen inte av folk som hatar musik – utan av folk som faktiskt har koll.

Nedan följer sex av årets tyngsta måsten.

Tid: fredag, 10/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har inte sett Radio Dept. live sedan våren 2003. Jag var 17,5 och fintade mig in på en 18-årsklubb i min hemstad. Kände mig vuxen, världsvan, farlig. Kände mig som John Dillinger. Kände mig samtidigt hemma i popklubbsmiljön. I de vemodiga popmelodierna. Kunde spegla mig i det lite nördiga bandet. Det var stort. Vår relation tog trots detta aldrig riktigt fart, blev aldrig riktigt eldig. Kan inte riktigt begripa varför. Har endast återkommit till Radio Dept. i skov, men varje gång har det varit rätt så underbart och väldigt bitterljuvt. Jag ser fram emot fredagens spelning och hoppas med varje fiber i min kropp att de inte sparar på det popmelankoliska krutet.

 

Tid: måndag, 13/8, kl 21:15

Plats: Stora Scenen

– Efter spelningen i Helsingborg i juli var jag inställd på att inte få se Thåström live på ett par år. Så när beskedet om konserten på Malmöfestivalen kom var det som ett brev på posten. En vacker bonus och respit. (Gratis)festivaler är väl inte kända för att frambringa de allra bästa spelningarna, men med Thåström kan man vara så gott som säker på att man får något utöver det vanliga. Jag har tjatat om det förr, men det måste nämnas igen: Thåström är Sveriges bästa (live)artist. Hans band är Sveriges bästa (live)band. Se honom en gång eller se honom 14 gånger, på klubb, på stor scen, inomhus, utomhus – du blir lika överkörd, frälst, helad och lycklig oavsett. Man stålbadar i hans mullriga Europa-blues och kommer ut på andra sidan som en bättre människa. Jag är glad för Malmö-publikens skull och för min egen.

 

Tid: tisdag, 14/8, kl. 19:30

Plats: Gustavscenen

– Anna är en av Sveriges mest unika och mest intressanta artister. Hon rör sig i samma sotiga, svärtade undervärld som Pelle Ossler och nyss nämnda Thåström – men hennes uttryck är helt och hållet hennes eget. Vem mer låter som Anna von Hausswolff? Vem mer blandar domedagsorglar, avgrundsmuller, Swans, Lydia Lunch, Diamanda Galas och Ossler-gitarrer – utan att låta som någon annan? Ingen. Att få se henne, gratis, på en liten scen i Malmö, är en ynnest som jag hoppas många bejakar.

 

Tid: torsdag, 16/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har följt Boman sedan debuten 2013, men har aldrig sett henne live. Nu ska det alltså äntligen bli ändring på det. Tänker att tid och plats, en sen sensommar kväll på en liten scen i en sjudande stad, är perfekt för hennes djupblå och sårigt romantiska vemodspop. Molltonerna kommer att skära rakt igenom åhörarna. Vad fint det ska bli.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 17:30

Plats: Gustavscenen

Sällskapet, zombiefilmssoundtracks, Tangerine Dream, kraut och 1900, med djup förankring i Skåne. Låter det som något? För en maskinmusikälskare stationerad vid nordvästra Skånes kust är det definitivt något. Cardigans-bassisten Magnus Svenningsson rör sig här många mil ifrån sitt gamla bands myspop – och med självklara och självsäkra steg! Men hur bra kommer det funka på en utomhusscen en tidig kväll? Jag är lite bekymrad, men väldigt intresserad.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 19:30

Plats: Gustavscenen

– För min del slutar festivalen med Selecters och Beats gemensamma spelning på Gustavscenen. Festivalen pågår förstås några timmar till, men det känns helt riktigt att avsluta festivalen med lite konfrontativ, dansant och ur-engelsk 2-Tone-ska, efter en vecka av vemodiga och mörka toner. Att två av 2-Tone-rörelsens främsta fanbärare är på turné ihop är stort i sig – att de blivit bokade till Malmöfestivalen är väldigt imponerande. Rekommenderas för alla med minsta intresse för engelsk arbetar- och/eller alternativkultur. Kommer att bli fantastiskt.

Outgivet och gömt: fyra osläppta låtar som måste höras

Ibland händer det att mästerliga låtar hamnar i byrålådan. Man kan prata om stora artisters bristande omdömen här (och ibland är det berättigat), men ofta finns det en rad olika anledningar till varför vissa låtar ges ut och andra inte. Nu råkar det vara så att några av 482 MHz-universumets mest omhuldade favoriter har färskt och outgivet material liggandes på YouTube. Låtar som de allra flesta kanske inte stöter på. I syfte att göra en kulturgärning vill jag med det här inlägget lyfta fram fyra stycken fantastiska och outgivna låtar av fyra stycken mäktiga artister. Till min hjälp har jag till en av låtarna fått exklusiv insideinformation… Varsågoda.

Ossler – Novembermoln

År: 2018

Exklusiv kommentar från Ossler:

”Novembermoln handlar ju om intill sinnesförvirring förälskelse. Hur man bultar på nåns hjärta för att bli insläppt, trots att det hjärtat med all säkerhet är tomt.”

I den här versionen samspelar Mikael Nilzéns frostiga Blade Runner-synt, Henrik Meierkords dova cello och Osslers försiktiga och djupt melankoliska gitarrplock så fint att man knappt törs andas. När än den släpps kommer den att konkurrera om det årets bästa låt. Det står tydligt.

 

The Cure – It Can Never Be the Same

År: 2016

– The Cure är inte främmande för att kassera och/eller glömma bort kanonlåtar. Det senaste exemplet är It Can Never Be the Same. Den visar upp bandet från deras allra bästa och sorgsnaste sida. Det grandiosa och atmosfäriska vemodet från Disintegration och Bloodflowers, som nästan helt saknats på bandets två senaste studioalbum, är här i full styrka. Robert Smith besjunger en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile, I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know I can sing, I can dance, I can laugh as if nothing ever changed, but without you, without you, it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait there won’t be another one, it will always be too late, there won’t be another one, we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Alla vet ju att det bara är en fråga om tid.

Conor Oberst – No One’s Gonna Change

År: 2017

– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse för självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och world-weariness. Jag kan utan problem hävda att detta är en av hans fem bästa låtar. Att den är outgiven är snudd på perverst.

Morrissey – Blue Dreamers Eyes

År: 2018

– I skenet av dessa blytunga skildringar av förlust, självförakt och saknad ter sig Morrisseys retrodoftande och svepande poplåt, om att mitt i livets svinstia bibehålla drömmarens romantiska blick, som ganska lättviktig. Men det är fel. Blue Dreamers Eyes är en stark return-to-form för en artist som de senaste åren haltat på alla möjliga vis och som följaktligen hamnat både i skamvrån och ute i kylan. Hög tid för upprättelse och för att ta sig i kragen.

 

Det var allt. Stort tack till Pelle.

På återhörande.