Recensioner: 2022-04-08

Anna Bodotter – ”Pluto” (singel)

Med nya singeln ”Pluto” har Anna Bodotter, svensk indies hårdast arbetande och mest mångsidigt kompetenta musiker och bäst bevarade hemlighet, skrivit sin snyggaste basgång. Men även alldeles bortsett från nämnda basgång är ”Pluto” en förträfflig poplåt, i samma melankoliska, atmosfäriska och småstadsmelankoliska sfär som Krunegård, Norlin och Berg – men ändå helt och hållet Bodotter. Är det någon i pop-Sverige som förtjänar ett genombrott och ett riktigt lyft är det Anna Bodotter. Kanske, kanske kommer det med nästa skiva.


Jackie Blom – ”High” (singel)

– Joakim Benon från JJ debuterar med debutsingel och under nytt namn. Vi som älskade den drömska och melankoliska balearican från Göteborg under 00-talet minns JJ som skeva eftersläntrare som debuterade när genren somnat in. Det som Benon, eller Jackie Blom som han alltså kallar sig nu, gör är emellertid något helt annat. Det är fortsatt drömskt och melankoliskt, men lånar samtidigt en del från americanan och även från band som The National. Det är svårt att genrebestämma, men lätt att konstatera att Benon/Blom nog allt har något intressant på gång här. Ser fram emot att höra mer! Medverkar på låten gör bland annat Tobias ”Azure Blue” Isaksson på piano, och det gillar vi ju. Ute nu via Future Sound of Stockholm.


Van Morrison – ”Pretending” (singel)

Pretending my life is not in ruins
Pretending I’m not depressed
Pretending I left it all behind
Pretending most of the time

Med senaste singeln blottar en urlakad, förbittrad och mycket sorgsen Van Morrison sitt innersta mörker och han gör det till de härligt kontrasterande tonerna av ljus, solig och luftig soul – och resultatet är en av vårens mest drabbande låtar. Livet har inte varit lätt för Van the Man de senaste åren, och inte heller har väl han själv varit helt enkel att handskas med (har han någonsin varit det?), men fortsätter han att göra musik på den här nivån är det tydligt vem som kommer stå som segrare i slutändan – och inte är det belackarna.


Lyle Lovett – ”12th of June” (singel)

– Country-ikonen, tillika Julia Roberts exman, Lyle Lovett har inte släppt ett album på tio år, men nu är en ny platta äntligen på gång. 13 maj släpps 12th of June och redan nu är titelspåret ute. Det är en varm americana-ballad på klassiskt Lyle-manér, och jag hade inte kunnat begära mer.


Tim Kasher – ”Forever of the Living Dead” (singel)

I Don’t Think About You”, första singeln från kommande soloalbumet Middling Age, lovade inte speciellt gott, men det gör däremot nya singeln ”Forever of the Living Dead”. Här hittar vi Tim, i sällskap av Against Mes Laura Jane Grace, precis som vi vill ha honom: melankolisk, existentiellt grubblande och med en stark melodi och text med sig. Musikaliskt för den tankarna till The Good Lifes fyra första år, medan texten, om att leva och dö och det absurda i båda, är tidlös Tim Kasher.

Recensioner: 2022-04-02

No Suits in MiamiNothing Ever Happens (album)

– Med nya plattan, uppföljaren till 2019 års lysande debut I Hope That No One Sees Me, fortsätter lundabandet No Suits in Miami på den inslagna vägen. Det låter fortsatt som en blandning mellan det tidiga 90-talet och skivbolag som Sarah Records och svenskt 00-tal, med smakfulla inslag av både Johnny Marr och Robert Smith. För det mesta är det lika briljant och hjärtekrossande som vanligt, och särskilt singlarna bränner till – låtar som ”Buffy” och ”The Robins Sang” tillhör det bästa bandet spelat in – men jag förvånas över att plattan faktiskt innehåller vad som känns som utfyllnad. Det har jag aldrig tidigare varit med om när det kommer till NSIM. Hur jag än försöker kan jag inte få låtar som ”Couldn’t Say”, ”Sunday” och ”Stay Here” att fastna. Det är inga dåliga låtar – sådant sysslar inte NSIM med – men de är långt under bandets guldskimrande snitt. Men detta till trots är NSIM i mitt tycke landets bästa gitarrpopband och jag fortsätter hålla fanan högt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Buffy”

Om ni gillar det här: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me


Premiere – ”Sunkissed

Två år sedan senaste släppet (den magnifika singeln ”Motivation”). Två år är lång tid, men stockholmsslynglarna i Premiere skyndar långsamt, och de släpper inget som inte bränner hål i en. Med nya singeln ”Sun Kissed” cementerar de sitt uttryck, skapat från 90-talets dance och house och lika kaxig som drömsk och vemodig indie från 00-talets Göteborg, och understryker på nytt att vill man ha indie som känns längst in i maggropen är det till Premiere man ska vända sig.


Bauhaus – ”Drink the New Wine

Goth-pionjärerna Bauhaus gör comeback med ny musik för första gången på 14 år – och de imponerar. Låten är baserad på ett beat av trummisen Kevin Haskins. När låten sedan skulle skrivas fick övriga medlemmar en minut var att göra vad de ville med, men med förutsättningen att de inte delade sina idéer med varandra. Kvartetten satte sedan ihop låten och skrev crescendot. Vidare är låten inspirerad av när André Breton, Marcel Duchamp, Jacques Prévert och Yves Tanguy tillsammans skapade cadavre exquis-tekniken, som går ut på att ett gäng konstnärer tillsammans skapar ett verk sekventiellt. Ja, ni hör ju själva. Det är pretentiöst och artsy så det förslår – men oj vad bra det är. Det hade varit lätt för Bauhaus att antingen ”rehasha” det de gjorde för 40 år sedan eller sko sig på det som unga band och efterföljare som Boy Harsher, Lebanon Hanover eller Tempers gör idag, men nej. Drink the New Wine är något helt annat och har mer med Bowie anno Blackstar att göra, fast ännu underligare, ännu mer artsy, ännu mer moody. Fantastiskt!


Harriet Nauer – ”A Brief Moment

Svenska singer-songwriter- och folkscenens vackraste röst tillhör sannolikt Harriet Nauer. På nya singeln, det första smakprovet från en kommande EP, sjunger hon modigt om självmord och om att bli kvar när någon väljer att avsluta sitt liv, men hon gör det helt utan att bli morbid eller romantiserande och utan att vältra sig i svärtan. Snarare är ”A Brief Moment” varm och trösterik, med ett luftigt och atmosfäriskt sound som för tankarna till Tracy Chapman, akustiska Springsteen och Azure Ray.


Vincent Neil Emerson – ”Son of a Bitch

– Countrymusiken, min, sedan nästan två år, största kärlek, mår förträffligt. Särskilt den kärva, aviga och alternativa varianten, som hämtar inspiration från Townes, Willie, Waylon och Merle, för att nämna några. En av de främsta fanbärarna heter Vincent Neil Emerson, bördig, precis som tre fjärdedelar av ovanstående gubbar, från Texas. Nya singeln är en akustisk slow-burner av yppersta snitt, där Emerson med skärande närvaro besjunger kärlekslöshet, otur och självförebråelser. Man sitter som på nålar och lyssnar på varenda stavelse, tar in varenda fras, för man vet att det är sanningar, idel sanningar, som kommer ut ur Emersons mun och gitarr. Precis som det ska vara när det kommer till country, alltså.

Recensioner: 2022-03-06

Lotus ThronesHibernal (EP)

– Från ”The Stag Beetle”, det råa köttstycket till öppnare, via iskalla och suggestiva ”Codependent Arsonry” och majestätiska ”Miasthmatic” ner till avslutande ”Christmas”, som låter som ett Bauhaus, om Bauhaus kommit från valfri betongdjungel på amerikanska östkusten och vågat experimentera mer – Lotus Thrones senaste EP är fortsatt bevis för att Heath Rave är det bästa som hänt den sotsvarta postindustri-scenen de senaste åren. Fjolårets magnifika album Lovers in Wartime får med Hibernal och dess djupa texturer, målade med tjocka svarta penseldrag, en värdig uppföljare och fortsättning.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Codependent Arsonry”

Om ni gillar detta: Lotus Thrones – Lovers in Wartime


Richard InmanCome Back Through (album)

– Årets hittills i särklass bästa album alla kategorier kommer från denne doldis på den nordamerikanska country- och americana-scenen. Kanadensaren Richard Inman berättar historier om misslyckanden, förlust, ranchliv och fylla och sjunger dem med en röst, som tack vare sin vanlighet går rakt in i märgen. Inman är en vanlig snubbe som du och jag, med en vanlig röst, och han berättar historier om och för vanliga människor med vanliga problem. Men han gör det med en litterär skicklighet och empati vanligtvis förunnad riktigt stora lyriker och prosaister. Den musikaliska inramningen, klassiskt country med fiol, gitarr, slide, är precis lika oförställd och mitt i prick den, och de bitterljuva melodierna hade ikoner som Keith Whitley och George Jones knappast fnyst åt.

Detta är, som ni förstår, riktigt stark country, där inget annat än starka berättelser och gott låtskrivande får fokus. Viktigt, således, att lyftas fram i tider där skojare som Orville Peck och ironiker som David Ritschard, för att ge ett inhemskt exempel, lyfts fram av mainstream-media som det bästa sedan nyss nämnda Jones.

Bäst är förmodligen snyftaren ”100000 Tears”, cowboydramat ”Cut Fence” och det avskalade och tillika avslutande mästerverket ”Pictures”. Men sanningen är den att det inte finns mycket dödkött på Come Back Through, och 10:an är inte långt borta. Inte långt borta alls.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Cut Fence”

Om ni gillar detta: Richard Inman – Hasta La Vista


Steve Von Till – ”Testament” (Lustmord-cover, singel)

– Dark Ambient-pionjären Brian Williams (aka Lustmord) klassiska platta Other återutges inom kort i en gigantisk box. En av skivorna i boxen är en coverplatta, som fått namnet The Others, där en lång rad tunga namn från den mörkare skolan tolkar varsin låt från originalplattan. Nu har låten ”Testament”, tolkad av Steve Von Till, en enorm 482-favorit, släppts som singel. Resultatet ligger långt från originalets omslutande, kvävande mörker, och är istället både suggestivt och rytmiskt, atmosfäriskt och kärvt, och man påminns om vilken bredd Von Till har.


I’m Kingfisher – ”The Pain of Happiness” (singel)

– Thomas Jonsson är bland det finaste indie-Sverige har och nu kan han ha toppat sig själv. Nya singeln ”The Pain of Happiness”, hämtad från kritikerrosade filmen Comedy Queen och skriven ihop med Irya Gmeyner och Martin Hederos, låter som ett magiskt möte mellan Neil Young anno Harvest och Jocke Berg anno 2002-2005, och är Jonssons bästa låt och bästa sånginsats sedan…herregud, jag vet inte. En av årets hittills bästa låtar är det i alla fall. Det vet jag.

Recensioner 2022-02-20

Orville PeckBronco: Chapter One (EP)

– Kanadensaren Orville Peck, vars riktiga namn är Daniel Pitout, gömmer sig bakom en fransbeprydd mask – av högst oklara skäl. Musiken han gör rör sig i gränslandet mellan Morrissey, Roy Orbison och George Jones. Med sådana influenser borde resultatet bli jäkligt bra, inte sant? Well, det blir det inte. Nya EP:n utgör ena halvan av Pecks kommande, andra, platta, Bronco. Den som hört debuten Pony, utgiven våren 2019, slås inte av några överraskningar. Nu, precis som då, rör det sig om välproducerad och snygg indiecountry, med mer eller mindre fyndiga texter, kraftigt färgad av ovanstående herrar. Och nu som då haltar kompositionerna. Nu som då misslyckas Peck med att gripa tag. Pony hade ett par starka låtar, som räddade ett godkänt betyg, men för Bronco ser det hittills inte särskilt ljust ut. Peck/Pitout borde satsa mer på att skriva riktigt bra låtar och mindre på att förvalta en lustig image.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Daytona Sand

Om ni gillar detta: George Jones – I am What I am


Khruangbin & Leon BridgesTexas Moon (EP)

Country, soul och Texas-varm psykedelia möts återigen när soulstjärnan Leon Bridges och den experimentella instrumentalgruppen Khruangbin – allihop tillhör de för övrigt Texasmusikens framtid – nu ger ut sin andra EP tillsammans. Precis som på föregångaren, Texas Sun, är kompositionerna både följsamma och hypnotiserande – och precis så knivskarpa som sig bör när ett gäng begåvade låtskrivare och musiker komponerar tillsammans med ett gemensamt mål och fokus. Helt i linje med det nattliga ”temat” är låtarna den här gången mer suggestiva och stryker snarare omkring i månljuset än jäser i soldiset. Bäst blir det på avslutande ”Mariella”. Där skänker den melankoliska gitarrslingan ännu ett lager till en redan komplex och mångbottnad platta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Mariella”

Om ni gillar detta: Khruangbin & Leon Bridges – Texas Sun


Willie Nelson – ”I’ll Love You Till the Day I Die” (singel)

– Willies första singel med nyskrivet material på två år är tidlös, klassisk Willie-country och hade inte låtit malplacerad på klassiska plattor som Red Headed Stranger eller Phases and Stages. ”Trigger” får mycket utrymme, Mickey Raphaels munspel likaså, men mäktigast och mest rörande är som alltid Willies oefterhärmliga röst, som här sjunger om ett kort möte någon gång för länge sedan och som aldrig gick att glömma. Låten är skriven av Rodney Crowell och Chris Stapleton, och är första smakprovet från Willies kommande platta A Beautiful Time, ute på Willies 89-årsdag den 29 april.


Future Islands – ”King of Sweden” (singel)

– Mycket är sig likt när Future Islands gör comeback. Greppet med de drivande verserna och den explosiva refrängen känns igen från oräkneligt många andra FI-låtar, likaså sångaren Sam Herrings en gång så ögonbrynshöjdande sång. Men trots att utveckling inte tycks vara prioriterat hos Herring & co, lyckas de med ”King of Sweden” ändå gripa tag och fånga en. Detta tack vare den starka texten, om rotlöshet och turné- och resandeångest, och det faktum att trots att vi hört det förr är det kort och gott en jäkligt bra låt.

Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas

Årets 20 bästa låtar

Ännu ett coronaår till ända. Ett år som på det personliga planet varit både fasansfullt och fantastiskt (fast kanske mest fantastiskt, ändå). Som alltid har musiken funnits där som soundtrack och som tröst. Här är årets 20 bästa låtar. Varsågoda (och spellista längst ner).


20. Azure Blue – ”Define Your Dreams

– Med sitt enda släpp för i år gläntar Tobias Isaksson på dörren till något stort, och visar att han fortfarande besitter en makalös känsla för kristallklar pop genomdränkt i vemod. Nästa år kommer ett nytt album. Det ser vi fram emot.

19. Billy Idol – ”Baby Put Your Clothes Back On

– Punkikonen släpper på attityden och imagen och croonar istället fram sin bästa låt på åratal. Mer sånt här, Billy!

18. Riddy Arman – ”Herding Song

– Stad kontra landsbygd, det man motvilligt gör kontra det man borde göra. ”Herding Song” är en av flera höjdpunkter från ett av årets starkaste debutalbum.

17. David Ritschard – ”Blåbärskungen

Albumet lever inte upp till den orimliga hajpen, men därmed inte sagt att det inte innehåller ett antal pärlor för det. Bäst är det ödesmättade titelspåret, om en systembolagsanställds liv och vedermödor. Klockren skildring av svensk arbetarklassångest.

16. Cody Jinks – ”I Don’t Trust My Memories Anymore

– Det närmaste vi kommer Waylon Jennings idag – åtminstone när det handlar om det rent musikaliska – är Cody Jinks, och ingenstans än på cry-in-your-beer-balladen ”I Don’t Trust My Memories Anymore” hörs det tydligare.

15. Tré Burt – ”Sweet Misery

Lekfull, varm och väldigt bitterljuv countryfolk i gränslandet mellan Dylan och Hank. Tré Burt är en av de bästa artisterna och låtskrivarna jag upptäckt i år.

14. Pink Milk – ”Blue Eyes (River of Glass)

– Postapokalyptisk, ödesmättad skönhet.

13. L.T. Fisk – ”Bedarra här

– Det känns skönt att få gråta ut i L.T. Fisks varma och samtidigt ödsliga universum. Där går det fint att vara en trasig människohalva.

12. Lake Omne – ”Crossroads

– En av årets bästa svenska poplåtar är en fenomenal och knäckande vemodig synthpopballad från ett särdeles begåvat brödrapar från Örebro. Lyssna och låt er knäckas.

11. Hayes Carll – ”If It Was Up to Me

Årets i särklass finaste countryballad.

10. Anna Bodotter – ”Fortfarande ganska unga

– En trygg famn för den av livsångest skadeskjutna trettioplussaren. Här finns också en tidlöshet, ett slags evig svensk melankoli i en melodi som hade kunnat vara skriven av Barbro Hörberg såväl som av Jocke Berg.

9. Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll

– En indiepopballad av allra finaste snitt, om omöjlig kärlek och med en sångmelodi vilken popsnidare som helst borde vilja döda för. När jag hörde ”Olika håll” för första gången visste jag direkt att det var en av årets allra bästa låtar.

8. The National – ”Somebody Desperate

– The Nationals enda släpp i år är en lika skör som dramatisk pianoballad om en kärlek på väg ner i fördärvet och om självhatet som följer. Klassisk National, klassisk Matt Berninger – en av vår tids bästa textförfattare.

7. No Suits in Miami – ”Buffy

– Inget band på detta jordklot förvaltar arvet efter lysande indiepopband som till exempel The Field Mice bättre än lundagänget No Suits in Miami. ”Buffy” är en i en lång rad fantastiska och melankoliska popdängor bandet skänkt oss sedan debuten 2016, men också ett tydligt tecken på att deras hantverk och fingertoppskänsla bara blir vassare och vassare.

6. Alan Vega – ”Samurai

– Ikonen, coolhetsguden och Suicide-frontaren Alan Vega gick bort sommaren 2016, men finfina skivbolaget Sacred Bones har tagit sig an att ge ut hans överblivna material. Första plattan i denna serie, Mutator, spelades in 1995-97 och kom i våras. Bästa låt är den atmosfäriska spoken word-balladen ”Samurai”, vars filmiska melodi hade gjort sig utmärkt i en David Lynch-film. Skönhet, smuts och obehag i en utomordentlig blandning.

5. Nick Cave & Warren Ellis – “Balcony Man

– En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt. ”Balcony Man” är ljusstrålen som skär igenom och tillintetgör det mörker som präglat Nick Caves verk sedan 2016.  

4. Pascal – ”Fuck Like a Beast

– En skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Isak Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han från botten av både själ och hjärta sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man som människa klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. 

3. Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Damon Albarn är den från britpop-eran som åldrats bäst, värdigast och helt klart intressantast. Man borde inte bli förvånad när han skickar ut mästerverk, men frågan är om han någonsin tidigare drabbat fullt lika hårt som på titelspåret till sitt senaste, fantastiska album. ”The Nearer…” är en ödslig ballad, lika majestätisk och vacker som de isländska glaciärerna som bidragit till inspirationen en gång var. Texten, baserad på en dikt av 1800-tals-poeten John Clare, sörjer en förlorad närstående och river oblygt i såren som detta orsakat, men lämnar en till slut ändå renad och lättad snarare än ledsen.

2. Thåström – ”Stora långa gatan

– I min recension av plattan Dom som skiner skrev jag följande om låten ”Stora långa gatan”:

”[…] plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.”

Och det visar sig nu att allt detta stämmer. Thåström blir inte mycket bättre än så här, musik blir inte mycket bättre. Det är en ynnest att få ta del av denne mans eviga genialitet.

1. Ossler – ”Gare du nord

– Årets bästa låt är inte i första hand en låt. Årets bästa låt är en fristad för de som livet gått hårt åt, en källa att dricka ur för de som harvat runt för många år i öknen, en bön om hopp och försoning för de som aldrig riktigt kommit hem. Men visst fan är det också en låt, ett hjärtskärande vackert stycke text och musik signerat en artist och låtskrivare på toppen av sin förmåga, som i år skänkt oss sitt allra bästa album och flera av sina allra finaste låtar. Men ingen låt kan riktigt slå ”Gare du nord” på fingrarna. Ingen toppar den trasiga, varma skönhet Ossler här bygger upp med hjälp av Mikael Nilzéns ödsliga produktion och Henrik Meierkords gråtande stråkar – en skönhet som matchas endast av den trösterika texten. Kort sagt, jag får styrka när jag lyssnar på ”Gare du nord”. Jag rivs ner och byggs upp. Så som det ska vara med den allra bästa musiken.


Recensioner: 2021-11-21

Charles Wesley GodwinHow the Might Fall (album)

– Ett av årets bästa countryalbum kommer från den 20-nånting-årige West Virginia-bördige Charles Wesley Godwin. Plattan är hans andra (den första, Seneca, släpptes 2019), och det är också hans bästa. Musiken är precis som på Seneca traditionellt uppbyggd av gitarr, pedal steel, banjo och så vidare, men de filmiska texterna har slipats ytterligare, och vi serveras fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Cranes of Potter

Om ni gillar detta: Cole ChaneyMercy


Willie NelsonThe Willie Nelson Family (album)

Nestorn, Den vise mannen och country-guden Willie Nelson har på senaste plattan samlat fyra av sina barn samt sin syster Bobbie för nytolkningar av några av sina bästa gospellåtar, samt några skrivna av andra. Resultatet är en värdig, respektfull och avskalad historia som bibehåller känslan och värmen från originalinspelningarna, samtidigt som Willie skickar över facklan till framförallt sönerna Micah och Lukas. Förutom Willie är det dessa två som hörs mest. Micah gör en särskilt utmärkt insats på ”I Thought About You, Lord” (ursprungligen från Willies mästerverk Spirit, från 1996), medan Lukas glänser i Hank WilliamsI Saw the Light”. Willie själv visar dock att gammal är äldst på inte minst ”In God’s Eyes”, ursprungligen från hans allra bästa album Yesterday’s Wine (1971) och makalösa ”Too Sick to Pray” (även den ursprungligen från Spirit), När han sjunger läks alla sår, och allt vad stress och ångest heter rinner av både kropp och själ. Tack, Gud, för Willie Nelson.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”I Thought About You, Lord”, ”In God’s Eyes”, ”Too Sick to Pray”

Om ni gillar detta: Willie Nelson – Yesterday’s Wine


KC Baby – ”Evig tid” (singel)

Conny Nimmersjös (bob hund, solo, Thåström m.m.) och Kajsa Magnarssons band KC Baby är tillbaka med ny singel. Den här gången är de rakare och melodiösare än någonsin. Nimmersjös gitarrer känns igen, men förra plattans moody synth-vibbar har bytts ut mot något som närmast kan liknas vid indiepop. Rekommenderas till fans av nämnda genre!


Nathan Aeli – ”Give me a Reason” (singel)

Ny singel kommer också från göteborgaren Nathan Aeli – och den är smått lysande. Med akustisk gitarr och en tung synth levererar han en poplåt som tjusar lika mycket som den skrämmer. I presstexten pratar han om dualismen i livet och tillvaron, och just dualism är vad den här låten är byggd på.


Rome – ”Der Rufer in der Wüste schweigt” (tvåspårssingel)

I januari släppte Rome var som står sig som ett av årets tre bästa album. Nu är han tillbaka med tvåspårssingel. A-sidan är en duett med Eugen Balanskat, från östtyska punkbandet Die Skeptiker, och är en dånande och svärtad postpunk-drapa. B-sidan ”Aphrodite” är en klassisk Rome-ballad. Alltsammans är jättebra.


Aux Animaux – ”Haunted” (singel)

Gözde Düzer är den turkiskfödde men Stockholmsbaserade musikern och sångerskan bakom namnet Aux Animaux. Efter två EP:s och lika många singlar är hon nu tillbaka med den djupt stämningsfulla ”Haunted”. Synthsoundet som är hennes signum finns kvar, men pricken över i:et är Robert Smith-gitarrerna. Dessa accentuerar sorgen i ljudbilden och gör en jättebra låt fantastisk.

Liverecension: Fatboy, Victoriateatern, 2/10 2021 (den sista av kvällens två spelningar)

Foto och redigering: Niklas Lövgren

Jag hade egentligen inte tänkt att skriva någon recension, men ända sedan igår kväll har jag behövt att ventilera. Det tog över tio år, men äntligen har jag fått se Fatboy live – och de var till och med bättre än vad man har hört att de ska vara (vilket ju säger en del). Thomas Pareigis sjunger lika klart live som på skiva (han har utan minsta tvivel en av landets bästa rockröster), Hannu Kiviaho kan spela allt och hans gitarr låter som en helig blandning mellan Scotty Moore, Johnny Marr och Robert Smith. Basisten Thomas Schuldt är precis så cool (och tight) som det anstår en basist (tänk Paul Simonon), trummisen spelade för livet, och Jan Lissnils utsökta pedal steel blödde konserten igenom. Att de redan spelat en konsert tidigare samma kväll känns helt makalöst. Kvällen innan hade de även då rivit av två spelningar inne på anrika Victoriateatern. Fatboy-hjärtat bultar oavbrutet för rock’n’roll och för alla oss som fortfarande tillber denna ädla, råa uttrycksform.

Låtvalen var rakt igenom utmärkta – och för ett Elvis-freak som undertecknad var det underbart med inte mindre än två hyllningar till Kungen. Först i form av stänkaren ”What Would Elvis Do?” från mästerliga plattan Overdrive (2010), och sedan genom att de inkorporerade gamla halvobskyra hiten ”Surrender” i vemodsrockern ”This Tear Will Never Leave My Eye”. Bland övriga höjdpunkter märktes ”Last Train Home”, balladen ”Aila”, suggestiva och drivande ”Way Down Low” (med sin snygga och subtila blinkning till The Smiths) och klassikern ”Bad News from Pretty Red Lips”.

Men det var i sanning en utomordentlig rock’n’roll-fest från början till slut, med ett gäng som utan vidare kan balansera både vemod och otyglad glädje, professionalism och lössläppt svängighet. Att de dessutom ger ett genuint sympatiskt intryck – utan att göra avkall på coolheten – är även det ett plus. En engelsman i publiken var tydligen på sin 45:e Fatboy-spelning, och även om det är smått sanslöst kan man ändå förstå honom. Livemusik blir nämligen inte mycket bättre.

Längd: 80-90 min., inkl. extranummer

Bäst: allt, men kanske extra guldstjärna i kanten till ”Last Train Home”

Sämst: Inget, även om jag hade hoppats på att få höra ”Memories of Us

Recensioner: 2021-09-25

Den som har hämtat sig efter gårdagens Thåström-comeback, oavsett vad ni tyckte om den, kan ju slänga ett öga här. Nedan följer fyra recensioner, två album, två singlar. Varsågoda!


David RitschardBlåbärskungen (album)

Det görs tyvärr inte mycket country i det här landet, än mindre på svenska, och även om han blandar ut sina kompositioner med bland annat mycket soul är stockholmaren David Ritschard ändå en stolt fanbärare.

Blåbärskungen, uppföljaren till debuten som kom för två år sedan, är en ojämn historia där pajighet får leva sida vid sida med briljans och vice versa. De fem första låtarna är alla i olika grad mästerliga, från subtila, stämningsfyllda och självbiografiska öppnaren/titelspåret, till Frida Hyvönen-duetten ”Än går det vågor”, via ”Sverigerocken” – ett slags country-motsvarighet till ”Kort biografi med litet testamente” -, fantastiska soulnumret och arbetarhyllningen ”När du reser dig” och triangeldramat ”Nyskrubbat badrum och kök”. Sedan blir det svajigt. Snabbt och rejält. ”Sockenplan Revisited” charmar säkert en och annan, men jag blir mest trött på dess hurtiga och proggpoppiga framtoning och enerverande refräng. Slacker-romantiken i ”Frågar åt en vän” känns sliten och tramsig, medan ”Minst dåliga nu” och ”Sakta ner” mest känns som oförargliga och småtrista utfyllnadsspår. Bäst på skivans andra halva är utan tvekan ”Aldrig lämna” – en soullåt i stil med ”När du reser dig”. Det är i allvaret och uppriktigheten som David Ritschard kommer till sin rätt.

Det finns dock en röd tråd i både text och musik, en röd tråd som skär igenom varje låt och genom ett folkhemssverige som både finns och inte (längre finns), genom svensk arbetarkultur, svensk pophistoria (särskilt 60-talets svensktoppslistor) och genom delar av amerikansk (tänker framförallt på Muscle Shoals-soundet och American Sound-studion i Memphis), och genom vanliga människors helt vanliga, men ofta fullständigt knäckande, vedermödor (pengar och bristen på detsamma, jobbångest, missbruk och trasiga relationer). Så även om man inte uppskattar allt på plattan, så finns det alltså en genomtänkt helhet och det får mig att ändå förlåta plattans brister. Summan av helheten och allt det där…

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Blåbärskungen”, ”När du reser dig”

Om ni gillar detta: Elvis PresleyFrom Elvis in Memphis, Solomon BurkeRock’n’Soul


Bror Gunnar JanssonFaceless Evil, Nameless Fear (album)

Med sitt sjätte album har Lerumssonen lämnat sin smakfulla Southern gothic och sina obehagliga mördarballader därhän – och istället gått igång på bluesig riffrock. Ni vet den där bredbenta, stabbiga och riffkåta hybriden mellan bluesrock och hårdrock? Där någonstans hittar vi Jansson idag. Jag föreställer mig att han vill låta Zeppelin och Hendrix, i presstexten nämns även bland andra White Stripes, men tyvärr hamnar Jansson alltför ofta närmare Lenny Kravitz (som om inte Led Zeppelin och White Stripes vore träiga nog!). Skivan andas inte, utan allt är bara riff på riff på riff, som flyter ihop till en gröt. Det känns som en platta med en, två låtidéer, idéer som sedan upprepats en herrans massa gånger. Att Jansson dessutom slänger in x antal instrumentala mellanspel, och dito preludium och postludium, accentuerar bara känslan av att detta är en platta som finns till endast tack vare utfyllnad. Den enda låten som faktiskt sticker ut och bränner till är atmosfäriska ”Cancer”, men vid 5:20-strecket, istället för att rundas av(!), förvandlas även den till en bredbent och högljudd rifforgie och pågår i cirka tre minuter till.

Det var säkert jättekul för Jansson och hans musiker att spela in och jamma fram den här plattan, och jag är ”all for” att artister gör det de tycker är kul, men Faceless Evil, Nameless Fear är verkligen inte särskilt kul att lyssna på.

Betyg: 4/10

Bästa låt: ”Cancer”

Om ni gillar detta: backa då bandet till Howlin’ Wolf och plattan Moanin’ in the Moonlight – bluesen när den är närapå som bäst.


L.T. Fisk – ”Bedarra här” (singel)

Att L.T. Fisk (Johan Andersson) fortfarande är såpass okänd som han är är både rimligt och rent perverst. Rimligt för att musiken han gör är långsam, stämningsfull och uppfriskande allvarlig (musik av det slaget brukar ha svårt att hävda sig i bruset), perverst för att skönheten hans musik besitter hade tilltalat de flesta om de gav den en chans. Nya singeln ”Bedarra här” är ren magi och klassisk L.T. Fisk, och den gör slarvsylta av hjärtat mitt.


NNHMN – ”Scars” (singel)

Berlin-duon NNHMN är en ny upptäckt för mig, men en jag är glad att jag gjort. Senaste singeln ”Scars” är en pulserande och sexig synthhistoria gjord för neonupplysta och regnvåta asfaltspromenader. För fans av modern wave, som Hante., Boy Harsher och Velvet Condom.

Recensioner: 2021-09-21

Billy IdolThe Roadside EP (EP)

– Billy Idols output har varit förskräckligt ojämn under 2000-talet. Pinsamma pekoral har avlösts av punkig poprock lika genial som under storhetstiden 1982-1990, och vice versa. Jag upptäckte honom kring millennieskiftet, som 15-åring, under en period då min personlighet och musiksmak utvecklades rejält. Därför har jag alltid haft en ”soft spot” för honom och lär vidhålla till döddagar att han är en av rockhistoriens mest underskattade sångare och låtskrivare. Därför har jag också sett mycket fram emot föreliggande EP, Idols första platta sedan det på det hela taget undermåliga albumet Kings and Queens of the Underground från 2014.

EP:n inleds med stökiga MeToo-låten ”Rita Hayworth” – en övertänd, klumpig rocker utan melodi, där en överårig Idol försöker åkalla sitt 80-tals-jag och samtidigt vara PK och ett med nutiden. Bättre blir det med ”Bitter Taste”, som också var EP:ns enda singel. Här skruvas tempot ner väsentligt och Idol återfår sin värdighet. Till ett närmast Chris Isaak-aktigt arrangemang sjunger han fenomenalt bra och drabbande om den motorcykelolycka som 1990 nästan tog död på honom, om överlevnadsskuld och om att leva sig igenom vedermödor. Det är en fantastiskt bra låt som visar vad Idol är kapabel till om han bara vågar släppa på den badboy-image han och publiken fortfarande förväntar sig. Efterföljande ”U Don’t Have to Kiss Me Like That” är ännu en rocker, men avsevärt intressantare och charmigare än ”Rita Hayworth”. Dess retrokänsla (den låter lika mycket 50- som 80-tal) påminner om gamla hitten ”To Be a Lover”, och texten är klassiskt Idol-snusk. EP:n avslutas sedan med ”Baby Put Your Clothes Back On”, som ihop med ”Bitter Taste” är plattans bästa låt. Texten är kanske inte lika sofistikerad som i ”Bitter Taste”, men melodin är fantastisk, produktionen är plattans mest atmosfäriska och Billy croonar som den punkens Perry Como han enligt John Lydon är.

Enligt uppgift är planen att släppa flera EP:s och jag hoppas att introspektion, atmosfär och crooning dominerar på dem – då kan det blir riktigt bra.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Bitter Taste”, ”Baby Put Your Clothes Back On”

Om ni gillar detta: Billy Idol – Billy Idol, Billy Idol – Whiplash Smile


Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll” (singel)

– 80-tals-känsla, gränslöst vemod och samhörighet kontra rädsla, och så en sångmelodi som alla som sysslar med pop borde vilja döda för. Ungefär så kan man sammanfatta Folke Nikanors och Dolces magnifika samarbete, som utan tvekan tillhör årets absoluta toppskikt. En fullkomligt mästerlig poplåt är vad det är. Ute nu via Sing a Song Fighter.


Deine Lakaien – ”Nightfall

– Tyska coldwave-legendarerna Deine Lakaien följer upp vårens dubbelalbum med nya singeln ”Nightfall”, och lyckas låta sköra, mörka och eleganta på en och samma gång. Mäktigt!


H. Self Broken Live On (album)

Bakom artistnamnet H. Self gömmer sig Henric Hammarbäck, som tidigare främst skrivit musik åt andra samt spelat i band. Broken Live On är albumdebuten som soloartist. Och det är i sanning ett välsjunget och välproducerat countryalbum med gott om roots-känsla. Men efter den fenomenala öppningstrippeln – de båda I’m Wide Awake It’s Morning-doftande pärlorna ”Ain’t One” och ”A Thin Layer of Him” samt ”To Know and To Change”, skivans kanske bästa låt, som även den låter Bright Eyes, men även M. Ward – stannar det av och vad som sedan följer är åtta låtar som alla låter och känns ungefär likadant. Inget sticker ut eller griper tag och vad som kan misstas för enhetlighet är i själva verket brist på nyans och dynamik – och starka melodier. Att två av de tre öppningslåtarna också släpptes som singlar är slugt, men det förvånar mig inte. Skivan släpar sig fram som någon med cement i skorna, och jag blir både irriterad och frustrerad – inte minst eftersom inledningen lovade så oerhört gott. Med detta sagt ser jag dock fram emot att följa Hammarbäcks vidare soloutflykter. Det känns som att han i framtiden kan bjuda på något stort.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”To Know and To Change”, ”Ain’t One”

Om ni gillar detta: Bright Eyes – I’m Wide Awake It’s Morning