44 år utan Elvis Presley – 482 MHz presenterar hans 30 mest underskattade låtar

Elvis Presley (8 januari 1935 – 16 augusti 1977) är tidernas mest underskattade artist. Nu tänker ni förstås att jag är galen – hur kan någon med de enorma framgångar som Elvis haft vara underskattad? – men ni tar miste. I mångas ögon är Elvis antingen en relik från 50-talet, en efter sin död överexponerad galjonsfigur för det grällaste och det mest kitschiga med USA och amerikansk kultur, likt James Dean och Marilyn Monroe också blivit, eller en ”tjockis” i vit jumpsuit sjungande ballader i Las Vegas under 70-talet. Påstått musikintresserade hävdar slentrianmässigt att han dog rent konstnärligt efter att han muckat från det militära 1960 och bara i undantagsfall vaknade till liv efter det. Låtarna han förknippas med och som lyfts fram för att illustrera vem han var är alltid desamma. ”Jailhouse Rock”, ”Burning Love”, ”Suspicious Minds”. ”Heartbreak Hotel”, ”In the Ghetto” och ”Love Me Tender”. Med flera, med flera.

Poängen med det här inlägget är att dels lyfta fram att Elvis Presley var så ofantligt mycket mer än sina mest sönderspelade hits, och dels att lyfta fram bredden och djupet han besatt som artist och uttolkare av amerikansk roots-musik – musik som rock’n’roll (en genre han i mångt och mycket, om än inte till 100 procent, faktiskt skapade – även om det är oerhört populärt och ”edgy” att hävda motsatsen), blues, country och gospel – och att han var så mycket mer än de nidbilder och karikatyrer som skapats av honom sedan hans död den 16 augusti 1977.

Själv är jag uppvuxen med Elvis. Min mor dyrkar honom, fadern jag aldrig kände gjorde (gör?) det samma. Jag fick Elvis rakt in i generna, i bröstmjölken och i luften jag andades. Han har således alltid varit en av de största i min bok, men med åren har han och hans betydelse för mig bara vuxit. Idag vill jag hävda att ingen berör mig mer eller djupare än Elvis. I mitt hem syns han överallt. Han är en lyckoamulett och ett elixir, en terapeut och en guru att vända sig till när livet kör ihop sig (och Gud vet att livet ofta kör ihop sig).

Det är min förbannade plikt som musikskribent och Elvis-nörd att lyfta fram och hylla honom så fort tillfälle ges. Idag, på dagen 44 år sedan han dog, är ett sådant tillfälle. Därför ger jag er här hans tio mest underskattade låtar från 50-, 60- och 70-talet – komplett med kommentarer och annan information. Och en spellista med alla 30 låtarna hittar ni längst ner. Varsågoda.


50-talet – Casual-fansens favoriserade årtionde nummer ett och årtiondet då Elvis kommersiella framgångar var som allra störst. Också årtiondet då han skapade ett helt nytt uttryck och gav oss rocken, vilket i sig format populärmusiken så som vi känner till den. Elvis gjorde inte många fel under 50-talet, men trots det finns det gott om underskattade och förbisedda låtar att lyfta fram. Här är tio av dem.

10. ”Blue Moon of Kentucky

År: 1954

Först släppt på: ”That’s All Right”-singeln

Bill Monroes sorgsna bluegrass-vals blev i Elvis, Scotty Moores och Bill Blacks händer en uppsluppen hillbilly-rökare. Ett tidigt, och utmärkt, exempel på Elvis fingertoppskänsla som producent och arrangör.

9. ”Shake, Rattle and Roll

År: 1956

Först släppt på: ”Shake Rattle and Roll”-singeln

– 50-talets kvinnosyn genomsyrar texten (skriven av Big Joe Turner), men detta är ett stycke oemotståndlig rockhistoria med ett driv och en rå energi som gör att man glömmer allt sånt. Lyssna på Scotty Moores elgitarr!

8. ”Long Tall Sally

År: 1956

Först släppt på: Elvis

Little Richard i all ära – en fantastisk artist vars inflytande sträcker sig över alla möjliga gränser – men Elvis ger honom en god match här. Jag vill särskilt lyfta fram Elvis sånginsats. Richard sjunger i originalversionen visserligen med en råhet, men det blir också gärna lite teatralt, vilket låten inte tjänar på. Elvis satsar istället allt på råhet och har sällan låtit lika ”bad ass” som här.

7. ”Ready Teddy

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Ännu en Little Richard-cover, ännu ett stycke blodigt rå, tidig rock. Här är det svårare att säga vem som gjorde den bäst, men alldeles oavsett är det en sagolik låt, fullt kapabel att lyfta en ur den djupaste och svartaste av depressioner.

6. ”First in Line

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Sekunder in och man kan aldrig ta miste på vilket årtionde den här låten spelades in. Ekot gör allt. Ekot känns lika femtiotal som brylkräm, vida kjolar och James Dean. Ekot och den oemotståndliga doo-wop-melodin som låten vilar på. Lägg därtill en trånande och kärlekssjuk Elvis och du har ”First In Line” – en femtiotalsballad ljusår bättre än till exempel sönderspelade ”Love Me Tender”.

5. ”Lawdy, Miss Clawdy

År: 1956

Först släppt på: Elvis Presley (EP)

Lloyd Prices original är en enastående och faktiskt rätt upprymd R&B-dänga, men när Elvis lägger vantarna på den 1956 blir det brännande blues av det hela, knappast sorgsen, men ändå långtifrån Prices obryddhet. Vilken man föredrar är förstås högst subjektivt, men Elvis version från The 68 Comeback Special gör det i alla fall lättare för undertecknad att välja.

4. ”Baby, Let’s Play House

År: 1955

Först släppt på: Baby, Let’s Play House-singeln

– Återigen, taskig kvinnosyn från textförfattaren (Arthur Gunter), men återigen tar den magnifika musiken all uppmärksamhet i slutändan. Tala om samspelt gäng! Elvis tuggande kompgitarr, Scotty Moores sylvassa sologitarr, Bill Blacks virtuosa basspel. Detta är rockabilly när det är som bäst. Fortfarande blåkopian för hur genren ska låta.

3. ”Tryin’ to Get You

År: 1956

Först släppt på: ”Tryin’ to Get to You”-singeln

– Mer brännande blues, mer fantastisk gitarr från Scotty Moore, mer från-botten-av-hjärtat-sång från Elvis.

2. ”I Was the One

År: 1956

Först släppt på: ”Heartbreak Hotel”-singeln

– Snackar man förbisedda och underskattade Elvis-låtar måste man naturligtvis nämna den här knäckande balladen från januari 1956. En doo-wop-doftande historia om förlorad kärlek, och bland de tidigaste exemplen på den stora sångaren Elvis. Enastående sånginsats från 21-åringen. Och rösten skulle ju bara bli bättre och bättre…

1. ”Mystery Train

År: 1955

Först släppt på: ”Mystery Train”-singeln

– Junior Parkers version är en elektrisk blues, medan Elvis och the Blue Moon Boys (Scotty & Bill) gör den till en tidlös rockabilly-standard. Tågrytmen i Scottys gitarr är värd varje krona, Elvis omöjligt coola sång likaså. Han låter kåt, uppgiven, kaxig och lycklig – allt på samma gång och aldrig ansträngd. Låten hamnade på 77:e plats på musiktidningen Rolling Stones lista över tidernas 500 bästa låtar år 2003, så på ett sätt är det fel att kalla den underskattad. Samtidigt hamnar den ständigt i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika låtar som ”Hound Dog”, ”Don’t Be Cruel” och ”All Shook Up”. Fantastiska låtar, men som i sanningens namn hamnat i vägen för starkare och intressantare låtar, där Mystery Train är det kanske tydligast lysande exemplet.


60-talet – ett årtionde som i Elvis fall präglades av ett plågsamt filmkontrakt på femtielva för det mesta usla om än kommersiellt framgångsrika filmer, med till stor del lika usla soundtracks. På grund av filmerna och dess soundtracks fick Elvis se sig omsprungen av nyare talanger som Bob Dylan och The Beatles – artister som hade Elvis att tacka för allt. Men 60-talet var också ett årtionde där Elvis spelade in mängder med stark pop, country och soul och trots allt även rönte ett antal riktigt stora listframgångar. 1968, när filmkontraktet så gott som var uppfyllt, gjorde han ju även comeback inför en livepublik med den omåttligt framgångsrika och numera legendariska tv-showen ”Singer Presents…Elvis” (mer känd som The 68 Comeback Special), och året därpå släppte han sin mest kritikerrosade skiva, From Elvis in Memphis. Och precis som övriga årtionden bjuder 60-talet även på mängder av underskattade och förbisedda pärlor. Som dessa, till exempel.

10. ”Gentle on My Mind

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– När Elvis spelade in den här fantastiska folk-låten 1969 hade den redan varit en hit för Glen Campbell, Dean Martin och Patti Page – bara under 1968. Elvis hade dock aldrig för avsikt att skapa ännu en hitversion av låten, utan ville ha med den eftersom den mer än väl passade in på den rootsiga och country-souliga plattan han spelade in med Chip Moman och hans mannar under de legendariska sessionerna i American-studion i Memphis. Comeback-plattan From Elvis in Memphis klassas idag som Elvis allra bästa studioalbum och ”Gentle on My Mind” finns med där, gömd som spår två på sida två, som en viktig del av plattans stomme och som ett guldkorn för uppmärksamma fans att upptäcka.

9. ”Indescribably Blue

År: 1967

Först släppt på: ”Indescribably Blue”-singeln

– Bottenlös förtvivlan, självbedrägeri och en sångare som, bättre än någon annan som existerat på detta jordklot, kan förmedla detta. Och detta ett år innan han gör ”comeback”, detta under ännu ett år nedtyngt av dåliga filmer och ännu sämre soundtrack-låtar. Hatten av.

8. ”I’ll Hold You in My Heart (Till I Can Hold You In My Arms)

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– Här hör man en sångare som trivs – med sig själv, sitt band, låten och texten. Han leker med låten, glider igenom den, stannar upp och börjar om, pressar sin röst och vräker ut sin själ. Detta är soul, detta är blues, av allra yppersta klass. Helt utan pretentioner, allt är bara rå känsla och glöd.

7. ”Something Blue

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

Texten anspelar på den gamla brittiska – och numera främst kanske amerikanska – ramsan Something old/something new,/something borrowed,/something blue, som går ut på att bruden på bröllopet ska bära något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Elvis har i texten haft ihop det med kvinnan som texten handlar om och som nu ska gifta sig med hans vän(!). Hjärtesorgen är ett faktum, och han besjunger situationen och refererar till den gamla ramsan: Something old, the vows we made/Something new, the price I paid/Something borrowed, love was tried but not true/Now my life is something blue. Det är sentimentalt så det förslår, men melodin är magnifik och det hela känns så väldigt uppriktigt och genuint att det är fullständigt omöjligt att värja sig.

6. ”That’s Someone You Never Forget

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

– Avskalad och spöklik. Så kan man bäst beskriva den här kriminellt förbisedda balladen, från en period som präglades av dåliga soundtracks. Elvis skrev den ihop med vännen Red West. Total förlust låg väl aldrig långt borta att sjunga om för Elvis, men detta är i sanning en av de mest underskattade låtarna på ämnet. Den sägs handla om Elvis mor, som gick bort 1958. De båda stod varandra mycket nära, vilket kan förklara Elvis otroliga närvaro i låten.

5. ”Fame and Fortune

År: 1960

Först släppt på: ”Stuck On You”-singeln

– Elvis första singel sedan han muckat från det militära i början av 1960 var ”Stuck On You”, vars b-sida fullständigt pulvriserar den lättsamma, lite flamsiga a-sidan. ”Fame and Fortune” är en doo-wop-doftande ballad med en sångmelodi och sånginsats från himlen sänt. En av många låtar från det tidiga 60-talet där Elvis visar att han under militärtjänstgöringen snarare än tappat sin förmåga istället utvecklats till att bli en bättre sångare än någonsin tidigare. Också en av många låtar jag önskar att 70-tals-Elvis hade spelat live.

4. ”Love Letters

År: 1966

Först släppt på: Love Letters-singeln

– Skrevs ursprungligen 1945 till filmen med samma namn. Spelades också in 1962 av Ketty Lester, men i vanlig ordning sopar Elvis mattan med alla föregångare och gör låten till helt och hållet sin egen. En enkel och sentimental ballad om längtan, med en sångmelodi som utan omvägar borrar sig rakt in i hjärtat. Låten spelades också in i en alternativ, något countryfierad, version 1970. Jag kan inte ärligt säga vilken av dessa jag egentligen föredrar, men 60-tals-versionen är vulgärt förbisedd och hade förtjänat samma hitstatus som, säg, ”Are You Lonesome Tonight?” – en annan ballad från samma årtionde som blev ofantligt mycket mer framgångsrik, men som i min mening inte alls var lika bra.

3. ”The Girl of My Best Friend

År: 1960

Först släppt på: Elvis is Back!

– En poplåt som tål hur många genomlyssningar som helst utan att tappa sin attraktionsförmåga – mycket tack vare den oemotståndliga melodin, Elvis subtila men passionerade sånginsats och låtens perfekta poplängd (runt 2:30). Den kanske största höjdpunkten på Elvis första album efter att ha muckat från det militära i början av 1960.

2. ”I’ll Remember You

År: 1966

Först släppt på: Spinout

– Ett atmosfäriskt stycke om längtan och saknad, och hopp om återförening. För fyra år sedan, när det var 40 år sedan Elvis gick bort, satte jag ihop en lista över Elvis 40 bästa låtar och kallade den här låten för Elvis vackraste kärleksballad. Kanske stämmer det. För jag vet inte om det finns så många andra som vrider om hjärtat som den här gör eller får mig att längta efter något – en tid, en plats eller människor – något svunnet – som kanske inte ens existerat.

1. ”Stay Away

År: 1968

Först släppt på: ”US Male”-singeln

– Naturromantik. Sentimentalitet. Hemlängtan. Den uråldriga och djupt vemodiga engelska folkballaden ”Greensleeves” får här nytt liv och ny text (signerad Sid Tepper och Roy Bennett) och blir till Elvis kanske allra mest underskattade och mest förbisedda inspelning överhuvudtaget, där melankolisk popperfektion och en sånginsats man rimligtvis bara borde kunna fantisera om förverkligas. Låten spelades under förtexterna till filmen Stay Away, Joe, släpptes som b-sida till ”US Male”, och glömdes sedan i stort sett bort. Under 90- och 00-talen inkluderades den på några CD-samlingar, men än idag är det bara de allra mest inbitna Elvis-fansen som överhuvudtaget känner till den. Och jag kan knappt komma på ett värre brott mot populärmusiken än det. Lyssna, njut och tacka mig sedan.


70-talet – På 70-talet hade Elvis lagt ner att försöka vara cool, hipp eller trendig. Istället satsade han allt på att göra musik som talade till honom och först och främst sa något om honom själv som person. Det blev således mycket gospel, country och ballader, och enligt mig är det genom musiken från 1970-77 man kommer Elvis som allra närmast. Här finns ett djup och en känslomässig komplexitet man generellt inte hittar i musiken från 50- eller 60-talet. 70-talet var en tuff tid för Elvis – hälsan sviktade, skivförsäljningen gick inte riktigt lika bra som förut, Priscilla lämnade honom, Linda Thompson lämnade honom, osv – och det hörs i musiken. Det är också Elvis mest underskattade årtionde – de flesta avfärdar hans 70-tal på grund av redan nämnda viktproblem och jumpsuits – vilket gör att i stort sett allt han spelade in under de åren kan klassas som underskattat, vilket i sin tur gjorde urvalet svårt att få till. Men till slut gick det hyggligt.

10. ”Early Mornin’ Rain

År: 1972

Först släppt på: Elvis Now

– Steget från rock’n’roll och country till singer-songwriter-folk är inte långt, och Elvis visar med lätt hand på denna Gordon Lightfoot-via Peter, Paul and Mary-hit att han även står sig som en sjujäkla folksångare. Elvis tolkning är varm, subtil och vemodig – och borde vara given när man sammanfattar Elvis sista årtionde, men tyvärr glöms den oftast bort.

9. ”Love Me, Love the Life I Lead

År: 1973

Först släppt på: Elvis (mer känd bland fans som ”The Fool Album” på grund av att plattans enda singel är låten ”Fool” och för att det 1956 redan hade släppts en platta med titeln ”Elvis”)

– Oslipad, men en fantastisk och storslagen ballad sprängfylld av känslor. Elvis tjongade ur sig såna här låtar och sånginsatser närmast på löpande band under 70-talet, och för det mesta blev det fruktansvärt rörande och inspirerat. Detta är definitivt en dold klenod.

8. ”We Can Make the Morning

År: 1972

Först släppt på: ”Until It’s Time For You to Go”-singeln

– Ännu en mäktig ballad, men som tangerar den gospelmusik Elvis brann för – både vad gäller arrangemang och budskap. Alla vet vi att Elvis var en sanslöst begåvad sångare, men vissa låtar får en att nästan tappa fattningen – hur kan man sjunga så här bra? – ”We Can Make the Morning” är en sådan låt.

7. ”How the Web Was Woven

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Förutom ännu en makalös sånginsats är det värmen som genomsyrar låten, den starka melodin, och crescendot i refrängen som gör detta till ett riktigt stort nummer. En av otaliga fullträffar Elvis spelade in under vad som kallas ”The Nashville Marathon” – en knapp vecka i juni 1970 då Elvis och bandet, allihop i sagolik form, spelade in över 30 låtar i RCA:s studio i Nashville.

6. ”Pieces of My Life

År: 1975

Först släppt på: Today

– Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad som han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. 

5. ”If That Isn’t Love

År: 1974

Först släppt på: Good Times

– Som jag nämnde tidigare var gospelmusiken den musik som Elvis tyckte allra mest om. Det var den musiken han växte upp med och musiken han vände sig till när livet på något vis krisade. Han släppte totalt tre gospelalbum, och flera gospellåtar hamnade även på andra skivor. En av de mest drabbande är ”If That Isn’t Love”, inspelad i Stax-studion i Memphis i december 1973. Elvis närvaro är total när han sjunger om Jesu liv och gärning, och man lyssnar uppmärksammat, suger åt sig varje ord och växer som människa.

4. ”Promised Land

År: 1974

Först släppt på: ”Promised Land”-singeln

– Det bästa exemplet att plocka fram när någon säger att Elvis under 70-talet helt hade tappat förmågan att lira rock. Här blåser han skallen av Chuck Berrys beskedliga gamla klassiker, och han låter obrydd, tänd och inspirerad. ”Oh, get on it!”

3. ”Just Pretend

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Storslagen, utan att tappa ett uns intimitet eller värme. Spelades in under Nashville-maratonet i juni 1970 och tillhör definitivt en av höjdpunkterna. Spelades live några gånger i början av 70-talet och sedan igen i december 1975, men borde varit en stapelvara under alla hans turnéer, för det är en riktig showstopper.

2. ”Where Did They Go, Lord?

År: 1971

Först släppt på: ”Rags to Riches”-singeln

– Hur ett emotionellt omskakande och sångmässigt häpnadsväckande mästerstycke som detta göms undan på en b-sida – dessutom på en singel som nog ingen trodde skulle välta skivaffärerna – och sedan inte släpps på en fullängdare förrän efter Elvis död är för mig helt obegripligt. Den var knappast en potentiell, kommersiell hit, men dess uppenbara och vansinnigt starka kvaliteter borde ha gjort den given som albumspår – och live hade den vält arenorna. Bortsett från Elvis fantastiska sånginsats vill jag även lyfta fram Eddie Hintons skriande, förtvivlade gitarr och Jerry Carrigans tunga, emfatiska trummor. En helt igenom fantastisk komposition.

1. ”An American Trilogy

År: 1972

Först släppt på: An American Trilogy-singeln

– Egentligen borde väl en allmänt omhuldad och flitigt återutgiven låt som denna – och som dessutom spelades live kontinuerligt under många turnéer – strykas från en lista över de mest underskattade låtarna, men jag kan inte annat än att ta med den. För någon listframgång blev den inte (peakade på plats 66 på Billboard Hot 100) och precis som övriga på de listor jag presenterar här idag hamnar den ständigt i skuggan av sönderspelade låtar som ”Burning Love”, ”Hound Dog”, ”Suspicious Minds” och ”In the Ghetto”, med flera.

”Trilogy” är på många sätt en typisk 70-tals-ballad för Elvis – storslagen, emotionellt omvälvande och med en sånginsats alla andra sångare på sin höjd kan drömma om – men samtidigt sticker den ut. Som titeln antyder består den av tre olika låtar – sydstatshymnen ”Dixie”, nordstatsditon ”Battle Hymn of the Republic” samt ”All My Trials”, en spiritual främst förknippad med slaveriet. Låten sätter fingret på USA:s historiska splittringar och uttrycker samtidigt hopp om försoning. Sydstatspojken Elvis Presley, uppvuxen under extremt fattiga förhållanden i Tupelo, MS och Memphis, TN, bland både svarta och vita, full av beundran och kärlek för både vit och svart gospel, country och blues, och som i vuxen ålder nådde extrema framgångar som uttolkare av dessa musikstilar, i både nord- och sydstaterna, och i resten av världen, bland svarta och vita och alla övriga, bland äldre generationer och yngre, förstod textens budskap bättre och på ett mer personligt plan än de flesta andra. Hans framgångar var dessutom av den magnituden att de sakta men säkert tog knäcken på honom. Elvis var ju först med den här sortens kändisskap och framgångar. Det fanns ingen blåkopia, ingenting att referera bakåt till. Han kunde tidigt in i karriären inte längre vistas ute som en vanlig människa utan att riskera att skapa kalabalik och hysteri, och isolerade sig därmed. För att orka med livet som tidernas mest framgångsrika artist hemföll han dessutom åt receptbelagda mediciner och dålig kosthållning, och hälsan försämrades under 70-talet. Så när han sjunger just sista versen, den från ”All My Trials”, tror man honom ännu lite extra.

So hush little baby
Don’t you cry
You know your daddy’s bound to die
But all my trials, Lord will soon be over


Nu återstår ingenting annat än att säga tack och adjö för den här gången, sätta igång spellistan nedan och ägna Elvis ännu en tanke.

På återseende!

Recensioner: 2021-05-28

Cole ChaneyMercy (album)

Kentucky verkar vara en utmärkt grogrund för samtida alternativ country. Sturgill Simpson är väl den Kentucky-son som slagit igenom bredast, men även Tyler Childers tillhör genrens främsta. Cole Chaney, som debuterade tidigare under månaden med föreliggande platta, är den senaste i raden av imponerande Kentuckians. Delstaten, vars tyngsta industri genom tiderna nog ändå varit kolindustrin, gränsar till Ohio i norr, Tennessee i söder, Missouri i väst och West Virginia i öst. I delstatens östra delar tornar dessutom Appalacherna upp sig – och det var i de regionerna som bluegrassmusiken föddes. Och den musiken är allestädes närvarande på Mercy.

Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Allra bäst blir det på ”Back to Kentucky”. Där blandar Chaney bluegrass med subtil och nedtonad gospel och mina superlativ räcker inte till. Det är en av årets bästa låtar.

Skivan, sedan, ja, den är en av årets bästa – och Cole Chaney är en artist jag med glädje kommer att följa hädanefter.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Back to Kentucky”

Om ni gillar detta: Benjamin Tod A Heart of Gold is Hard to Find


Robert FinleySharecropper’s Son (album)

Robert Finley, bördig från Louisiana och född 1954, har älskat musik hela sitt liv. Han uppträdde som glad amatör på gatorna och som ledare för gospelgruppen Brother Finley and the Gospel Sisters, även det på amatörnivå. Professionell blev han först när han 2015, 61 år gammal, upptäcktes av frivilligorganisationen Music Maker Relief Foundation, när han spelade på en gata någonstans i Arkansas. Debutalbumet gavs ut året därpå, en uppföljare kom 2017 (ett samarbete med Black Keys-frontaren Dan Auerbach) och nu är ett tredje album här (även det ett samarbete med Auerbach).

Albumtiteln gör gällande att det är en självbiografisk platta. En ”sharecropper” är ett slags arrendator och i USA blev sharecropping vida spritt efter att slaveriet avskaffades. Landägaren lät hyra ut en bit mark åt fattiga (ofta svarta) lantbrukare och lät dem bruka jorden. Vid skördetiden hade landägaren sedan rätt till en andel av det som lantbrukaren odlat. Ofta en betydligt större andel än det som lantbrukaren själv fick lov att behålla. Robert Finleys föräldrar arbetade som sharecroppers i Louisiana och denna bakgrund – myllan, slitet och svetten – genomsyrar hela albumet.

Finley ramar in sina lysande och från botten av sitt hjärta skrivna berättelser om förlorad kärlek, tro, upprättelse och rötter med träskblues, Memphis-soul och rent fantastisk gospel. Och även om Finleys bakgrund är allt annat än sockersöt och texterna speglar detta (med åldern har han också blivit blind, på grund av starr), blir det aldrig någonsin självömkande, utan endast tröstande och hoppfullt. Robert Finley är värdighet personifierad och möter djävulskap och trassel med rak rygg och kärlek och glöd i hjärtat. I titelspåret, som också är en uppenbar höjdpunkt, sjunger Finley om sitt liv på åkrarna: ”It was hard, but it was fair”. En annan höjdpunkt är avslutande gospelnumret ”All My Hope”, vars text otroligt nog ska ha improviserats fram i sångbåset. Med makalös stämma sjunger Finley: Strange things could happen in a man’s life/To bring him to his knees/God knows I’ve been there more than a time or two/But no matter what was my situation/See I know, I know just who brought me through. Robert Finley hittade sin styrka, sitt hopp, och med den här plattan skänker han styrka och hopp till vi andra som också hankar oss fram i tillvaron.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”All My Hope”, ”Sharecropper’s Son”

Om ni gillar detta: Blind Boys of Alabama Almost Home


Everett ParkerOutbound Travelin’ Crazies (album)

Inleder med ett sidospår: Daniel Börjesson, mannen bakom pseudonymen Everett Parker, verkar precis som undertecknad ha sitt ursprung i regnets huvudstad tillika tristessens epicentrum Borås. Numera tycks han husera i skogarna kring Norberg. Jag förstår honom – jag har ju själv flytt. Idag släpptes hans andra fullängdare.

Precis som på debuten Irrevocably Human från 2013 är Börjesson på nya plattan Outbound Travelin’ Crazies trogen sin americana, men han skickar även in lite nya ljud och uttryck. Plattans tre första låtar ger en fingervisning om hur Thåström hade låtit om han börjat spela americana uppbackad av 16 Horsepower. Resultatet blir väl inte fullt så magiskt, men ändå väl godkänt. Börjesson har rösten, anslaget och stämningen för att ro hem det. Sedan tappar skivan snabbt både styrfart och fokus. ”Creature” var säkert rolig att spela in, men det rätt köttiga jammandet blir snabbt tröttsamt att lyssna på. ”The Comment Section” är en fånig liten låt om kommentarsfält på nätet. Jag håller med Börjesson om att kommentarsfält ofta är botten (vem utom trollen gör inte det?), men behöver vi en låt om det? ”Oh, Captain” är visserligen en fin visa, men känns lite malplacerad i sammanhanget, och Tom Waits-pastischen ”The Root to All Evil” känns som en axelryckning. Börjesson återtar dock kontrollen över plattan på sista spåret – den mycket starka ”Dead Broken Dreams” – en intim, brusig och kärv ballad, med snygg tremologitarr, och återigen med thåströmsk känsla – men det är lite sent i matchen.

Det har gått åtta år sedan förra plattan. Börjesson borde på den tiden ha fått ihop ett mer renodlat och välskrivet album än så här. På hälften av skivans låtar snuddar han ju vid storhet.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Fires in the Night

Om ni gillar det här: 16 Horsepower – Sackcloth – N – Ashes


No Suits in MiamiBuffy (singel)

Jag har skrivit om No Suits in Miami sedan debutalbumet för två år sedan. Jag har alltid hyllat dem. Och…ja, nu gör jag det igen. Därför att NSiM har gjort det igen. De är Sveriges bästa popband, totalt oförmögna att skriva annat än jättebra låtar, med ett, vad det verkar, ändlöst flöde av fantastiska och molliga popmelodier att förse oss med. Visst, de återuppfinner inte hjulet, det låter fortfarande Field Mice och Brighter, med en gnutta pop-Cure som körsbäret på toppen, men det är ju precis vad man vill. ”Buffy” är precis vad vemodig indiepop ska vara. Och NSiM fortsätter att finslipa och fullända sitt uttryck.


Corduroy – ”NLMN” (singel)

Ett annat suveränt svenskt band är shoegazebandet Corduroy. Nya singeln ”NLMN” är ännu ett drömskt, sexigt och atmosfäriskt exempel på att Corduroy har något väldigt stort på gång. När kommer albumet?!

Bäst just nu: februari 2021

Första ”Bäst just nu” sedan november och jag går ut hårt. Gillar ni inte detta är musik kanske inget för er. Varsågoda!


Frida Hyvönen – ”Dream of Independence

Förra singeln, ”A Funeral in Banbridge”, står stadigt som en av årets hittills allra bästa låtar. Där samsades en briljant melodi med en lika briljant text. På nya singeln ”Dream of Independence” sitter musiken och melodin i baksätet och det är framförallt texten – och den gudalika rösten som sjunger den – som driver låten och skakar om mig. Och vilken text sedan – knäckande välformulerad lyrik om att blotta egna svagheter och tillkortakommanden och samtidigt parera omvärlden.

Skivan med samma namn kommer 1 mars.


Everett Parker – ”Shake the Ground

Min nya favoritupptäckt heter Daniel Börjesson, men kallar sig på skiva för Everett Parker. Han gör gråmulen, ruggig folk och tycks existera i en värld uppbyggd av Tom Waits-plattor, Dan Andersson-atmosfärer, deltablues och, faktiskt, Joakim Thåström. Nya singeln ”Shake the Ground”, första singeln att släppas från Börjessons första platta på åtta år, låter som allt ovanstående och är som ni kanske förstår väldigt, väldigt bra.


Nagoon – ”You Are Snow

Gud vet att jag är svag för drömsk, melankolisk indiepop/dreampop – och Luleåbaserade Nagoon prickar väldigt rätt med andra singeln från det kommande debutalbumet. De ljuvliga gitarrerna rör sig någonstans mellan Johnny Marr, Robert Smith och 00-tals-pop, som skandalöst förbisedda Göteborgsbandet Days, och rösten är lidelsefull och eterisk utan att bli klyschig eller tillgjord, allt medan skimrande elektronik ramar in låten. Kanske, kanske gläntar våren på dörren (i alla fall här nere i djupa södern) och Nagoon blir ett välkommet inslag till mitt vår-soundtrack.


Amigo the Devil – ”Quiet as a Rat

Danny Kiranos är tillbaka efter 2018 års magnifika Everything is Fine. Nya singeln, som musikaliskt rör sig någonstans mellan nyss nämnda Tom Waits och klezmer-musik, tar upp Guds tystnad i relation till vidrigheter som mobbning, alienation och självmord. Det är misantropiskt och mörkt, men mer än något annat är det en uppmaning till oss alla att innan vi lämpar över allt ansvar på en eventuell gud först ser till oss själva och beter oss hyggligt mot varandra. Enkelt, ja, men framförallt väldigt sant.

Time doesn’t respect what doesn’t respect it/And kind isn’t a word I would use for man/If everyone’s made in ”his” image and even ”he” couldn’t perfect it/Then what the hell makes anyone think we can?


Katthem – ”Jag hör en röst

Ursprungligen bonusspår på höstens grymma album Vackra lögnerskor, nu släppt som digital singel. Vi bjuds på taggig, nervig (post)punk om den ack så relaterbara kampen mot depression. Påminner om Wire anno Pink Flag och är, som det mesta som Katthem gjort, ruskigt bra.

Alla hjärtans dag 2021

Alla hjärtans dag är här igen. En i första hand kommersiell högtid, men också en som zoomar in på bland det viktigaste och mest drabbande vi överhuvudtaget råkar ut för här i livet, nämligen kärleken. Och oavsett om du lever lycklig ihop med någon du älskar och som älskar dig, eller lever ensam och bittert ångrande alla snedsteg du tagit och som gjort att du hamnat där du hamnat, finns det musik att ta till. Nedan följer två spellistor, en med huvudet bland molnen, en djupt i dyn, som illustrerar, gestaltar och ramar in just detta. Välj den som passar. Varje låt är dessutom kommenterad. Varsågoda.


Imperiet – ”Kom kom

En av Thåströms första kärlekslåtar är också en av hans innerligaste. Visst, texten är rätt pajig, men det går inte att ta miste på, eller värja sig från, den uppriktiga känslan.

The National – ”Slow Show

När allt omkring en ter sig falskt. Allt utom…det där.

Ramones – ”She’s the One

Lika mycket en fantastisk punkdänga (med enorm popkänsla) som bedårande kärleksförklaring. Ramones var äkta romantiker, men sällan lät det så sprudlande okomplicerat som här.

The Smiths – ”Hand in Glove

Morrisseys enda lyckliga kärlekstext…är väl inte riktigt lycklig. Men lycklig nog för att platsa här. Och en så oemotståndlig hyllning till den sortens kärlek som reser sig högre och mäktigare än allt annat.

The Sound – ”Love is not a Ghost

Adrian Borland var en sann romantiker, med ett stort blödande hjärta. Psykisk sjukdom tog död på honom 1999, men då hade han redan skänkt eftervärlden en lång rad vackra låtar – bland annat den här.

Bright Eyes – ”First Day of My Life

Ibland finns det goda skäl till varför vissa låtar hos vissa band blir större än banden själva. Detta är ett sådant exempel. ”First Day of My Life” är en fantastisk låt på alla punkter, och en låt som i runda slängar alla kan relatera till. Den hjärtekrossande mollmelodin gör inte låten sämre heller, om man säger så. Att detta skulle bli en megahit var alltid en självklarhet.

Bruce Springsteen – ”I Wanna Marry You

Okomplicerat och über-romantiskt från Bossen. Här i en magisk liveversion från 1981.

The Cure – ”Halo

Robert Smith är inte känd för att skriva otvetydigt lyckliga texter om kärlek, men Halo är ett sådant exempel. Låt gå för att melodin är oändligt bitterljuv, men kärleken han sjunger om är lycklig, äkta och något alldeles särskilt.

Elvis Presley – ”Mine

Pianobaserad ballad om att blotta sitt hjärta och ge sitt allt. Enkel och rak, ja, men jösses vad drabbande. Elvis kunde med sin röst förmedla varje känd mänsklig känsla – inte minst kärlek.

Jeff Buckley – ”Everybody Here Wants You

Snudd på soul när Buckley går in i sängkammar-mode och besjunger en kvinna som alla vill ha, men som bara han är rätt man för. Släpptes aldrig under Jeffs livstid på grund av att han aldrig var riktigt nöjd. Next level perfektionism.


Moneybrother – ”Bara ett fån gör så mot sig själv

Förödande pianoballad om att inte kunna släppa taget och om att leva i det förgångna bland minnen som bara gör ont.

Bruce Springsteen – ”Back in Your Arms

Av Bossens alla förkrossande kärlekslåtar finns det ingen som gör en till slarvsylta på samma sätt som denna soulballad från 1995. Alla som sjabblat, sårat, ljugit eller på något annat vis förstört något bra lyssnar på denna på egen risk. Liveversionerna, som i regel drar iväg upp emot 10-15 minuter, rekommenderas också varmt.

Frank Sinatra – ”Let Me Try Again

Det som sades om ”Back in Your Arms” kan lika väl sägas om även denna. Även här står klanten som sjabblat bort allt i centrum, med sitt trasiga hjärta i hand. There’s no sense to life without you/Now all I do is just exist/And think about the chance I’ve missed.

Maria Taylor – ”Broad Daylight

Maria Taylor har en röst man lämnar hus och hem för och här är den till och med varmare och mer inbjudande än normalt, när hon sjunger om något flyktigt, vackert.

Thåström – ”Karenina

Att välja bland Thåströms många fantastiska skildringar av förlust och olycklig kärlek är ett lyxproblem. Jag stannade vid Karenina därför att den inte sällan känns som världens bästa låt. Live 2006 var den kanske också just det.

The Field Mice – ”Indian Ocean

Indiepop-bandet Field Mice har en uppsjö av låtar om kärlekslöshet, men den hjärtskärande bitterljuva och mycket atmosfäriska ”Indian Ocean” är något alldeles särskilt. Här sjunger Robert Wratten till lyssnaren att en dag är det dennes tur att känna kärlek, att allt är inte för alltid kört. Vissa dagar känns Indian Ocean, precis som Karenina, som världens bästa låt. Gitarrpartiet i slutet argumenterar starkt för den saken.

Håkan Hellström – ”Brännö serenad

”Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan.” Säger väl allt? En av Håkans många mästerliga kärlekslåtar från åren 2000-2010.

The Good Life – ”A New Friend

Förr eller senare hittar hon någon annan.

The Cure – ”Apart

Långsamt och obönhörligt mörkt om kärlekens definitiva slut. En av Robert Smiths allra mest pessimistiska låtar, men nog fan är det en av hans vackraste också.

Elvis Presley – ”Pieces of My Life

Ett slags oäkta syskon till nyss avhandlade ”Back in Your Arms” och ”Let Me Try Again”. Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. Att han 1977 gick bort, 42 år ung, gör förstås inte saken bättre.

Johnny Cash – ”I Still Miss Someone

En sångmelodi från Gud Fader själv, och en enkel men ack så perfekt text om omöjligheten i att leva med ett krossat hjärta. Kan mycket väl vara min personliga favorit från JR.

Säkert! – ”Är du fortfarande arg?

Naket och sårigt om att skamset försöka närma sig någon man gjort väldigt illa. En av flera drabbande låtar från vad som i mitt tycke står sig om Annika Norlins bästa platta.

Eldkvarn – ”Miljoner mil bort

Eldkvarns i särklass tyngsta, mörkaste och bästa låt är en ohygglig redogörelse över en smutsig, solkig och oerhört destruktiv kärlek. Till ett ödsligt pianokomp och en fantastiskt atmosfärisk produktion sjunger Plura om otrohet och om hur det känns som att livet är över – och man sitter med andan i halsen från första tonen till sista. Sådan här musik hör inte till vanligheten. Detta är musik som kör över en, obevekligt, och som vare sig du är redo eller ej visar livets bistra andra sida. ”Miljoner mil bort” är ett unikum i Sverige. Bara Joakim Thåström och Pelle Ossler kan skryta med att ha gjort musik lika hänsynslös, om att leva, kämpa och misslyckas som människa, som ”Miljoner mil bort”.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 24

Kalenderns sista lucka kräver ju något alldeles extra, inte sant? Så jag bad min ovärderlige vän Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson att spela ”Children’s Atom Bomb” exklusivt för 482 MHz. Eftersom han är godheten själv sa han ja. Låten, hoppfullt vemodig indiecountry om den typen av renaste kärlek som ingenting rår på, är en av årets tre bästa och versionen nedan är kanske den ultimata. Som en bonus får vi även höra en raritet från Thomas första platta.

Det är således med skamlös stolthet och otyglad glädje jag presenterar I’m Kingfisher, live och exklusivt på 482 MHz. Varsågoda. Och god jul.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 12

Lyssnar man på radio såhär års är det lätt att utveckla svår allergi mot julmusik. 24/7 väller smetiga, uttjatade låtar av Mariah Carey, Linnea Henriksson, Adolphson & Falk, Just D, Triad med flera ut och gör våld mot våra sinnen. Att det också gjorts julmusik med själ, hjärta och djup är därför lätt missa. Nedan följer en spellista med låtar på temat jul, som du definitivt inte hör på radio, och som är bra låtar på riktigt. Varsågoda.

Till minne av Elvis Presley: Elvis underskattade 70-tal

 

elvis 70-tal

Jag må i regel skriva om allsköns udda och svår musik, men när det kommer till kritan finns det nästan ingen som når lika djupt ner i hjärteroten som Elvis Aaron Presley. För att hylla honom idag, på dagen 43 år efter hans död, väljer jag att lyfta fram tre album från hans mest underskattade och missförstådda årtionde, 70-talet. De aningslösa, men högljudda, tyckarna menar att Elvis 70-tal endast var destruktivt och substanslöst. Givetvis är bilden mer nyanserad än så, vilket jag med den här texten hoppas kunna illustrera.

Varsågoda – och må Elvis vila i frid.


Today

År: 1975

71IIZUGF6rL._SS500_

 

– Inspelad under blott en tredagarsperiod i mars 1975, och det är utan tvekan en hungrig Elvis vi hör på plattan. Han varvar stenkåt, retrofierad boogie-rock (”T-R-O-U-B-L-E”) med countrystänkare (”Susan When She Tried”, ”I Can Help”) bluesig gospel (”Shake a Hand”) och en rad tunga ballader, där framförallt den hjärtslitande, närmast självbiografiska ”Pieces of My Life” sticker ut. Där sjunger Elvis om ett rämnat privatliv, som bara han kunde – med kuslig, intensiv närvaro och en röst som får alla andra sångare att skämmas.

Today visar Kung Presley upp sin oantastliga känsla för den amerikanska populärmusikens många skiftningar, skeenden och former. Det är inte hans jämnaste eller till låtmaterialet sett starkaste album, men det är helgjutet och genuint och med gott om höjdpunkter från denna musikaliska urkraft, som trots att han närmade sig slutet av sitt liv ändå hade mycket kvar att ge.


From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee

År: 1976

from-elvis-presley-boulevard-memphis-tennessee-33

– Under de sista åren av sitt liv var Elvis Presley överviktig, folkskygg och alltjämt märkt av skilsmässan från Priscilla och andra spruckna relationer. Men han kunde fortfarande sjunga skiten ur vilken kollega som helst. Det hörs tydligt inte minst på vad som skulle bli hans sista riktiga studioalbum, From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee.

Här gräver han djupt ner i sin avgrundsdjupa sorg och levererar den ena showstoppern efter den andra. ”Hurt” inleder plattan och sätter direkt ribban orimligt högt. Timi Yuros melodramatiska gamla hit blir i Elvis händer något överjordiskt – något långt mer än popmusik. Andra höjdpunkter är bland andra ”Love Coming Down” och ”I’ll Never Fall in Love Again”. Den förstnämnda är vad som skulle uppstå om Frank Sinatra varit countryballadsångare från södern istället för saloonsångare från asfaltsdjungeln på östkusten. Den sistnämnda är översvallande, från-tårna-soul från en sångare som sjunger med livet som insats. Däremellan avlöser pärlorna varandra.

From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee är sannolikt Elvis mörkaste platta, och i det närmaste även en konceptuell platta i stil med Sinatras många nattsuddarklassiker om sprucken kärlek. Vill man snabbt och lätt överbevisa slentriantyckarna, som blint påstår att Elvis under sina sista år endast producerade skräp, kan man med fördel sätta på det här albumet.


Moody Blue

År: 1977

moodyblue

– Noga räknat är Moody Blue inget riktigt studioalbum, även om det må ha lanserats som det när det gavs ut i juli 1977 – blott en månad innan Elvis gick bort. I själva verket utgörs plattan av liveupptagningar, och studioinspelningar från Graceland, 1976. Den ursprungliga tanken var att spela in ny musik i början av 1977, men Elvis sjukanmälde sig. Lyckligtvis är det material som fyller plattan mer än bra, och ger Elvis en värdig sorti från denna värld.

Liveupptagningarna är lite ”hit and miss”. ”Unchained Melody” är, ihop med Johnny CashsHurt”, sannolikt tidernas bästa cover, och tolkningen av ”Little Darlin’” är doo-wop-doftande retrorock med gott om glimt i ögat. ”If You Love Me (Let Me Know)” och ”Let Me Be There”, däremot, är tradig, platt countrypop. Studioinspelningarna är dock av jämnare kvalitet. Fenomenala countryballader som ”He’ll Have To Go” ”She Thinks I Still Care”,  och ”It’s Easy For You”, allihop som gjorda för att spelas på dammiga, rökiga ölsjapp längs landsvägarna i den djupaste söderns många avkrokar, varvas med den lika fenomenala pophitten och tillika titelspåret, rockern ”Way Down” och bluesballaden ”Pledging My Love”. Allihop är de oumbärliga låtar för den som vill åt vem Elvis var under sin sista tid i livet.

Hälsan vacklade och liveshowerna var ojämna. Han omgav sig med ja-sägare, utsugare och imbeciller. Pillermissbruket var bortom kontroll, trots tafatta försök att rehabiliteras. Kraften att göra något åt situationen fanns inte. Men i studion, med ett låtmaterial som resonerade med honom. kunde han fortfarande visa varför han alltjämt kallades för The King. Ingen sjöng som honom, ingen hade samma på-liv-och-död-närvaro. Än idag är det ingen som har överträffat honom.


elvis piano

Recensioner: 2020-08-09

Den tropiska hettan får säga vad den vill – man vet att hösten är på väg när det i strid ström börjat trilla in ny, kvalitativ musik igen. Nedan följer ett urval. Fyra singlar, ett album. Albumet längst ner.

Anders Elowsson – ”Napoleon och den brända jordens taktik” (singel)

– Falunbördige singer-songwritern Anders Elowsson dök tidigare i veckan, mejlledes, upp på min radar från ingenstans – och det är jag glad för. Hans nya singel är en mycket fin poplåt, med en lika ursvensk, somrig och djupt melankolisk melodi som, säg, Olle AdolphsonsTrubbel” eller Mats PaulsonsVisa vid vindens ängar”. Rekommenderas varmt.


Oas Musik – ”Sanningen” (singel)

– Oas Musik är Albert Stens (från utmärkta Diamond Is Forever) splitter nya soloprojekt. Den starka debutsingeln är urban, neondränkt nattpop, utan störig attityd eller oklädsam ”street”-känsla, som vissa andra dras med. Istället bjuder Sten på mycket atmosfär och gott om potential. Jag ser fram emot att höra mer.


Kaain – ”How to Lie” (singel)

– Den finska systerduon Kaain gör kärv, karg folk i stil med Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Steve Von Till. På nya singeln ”How to Lie” gästas de av ingen mindre än Pelle Ossler, vars karaktäristiska avgrundsgitarr skänker en redan svärtad, mäktig låt gott om tyngd och patos.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.


Harriet Nauer – ”Hit Me Hard” (singel)

– Harriet Nauer från Trollhättan är tillbaka med ny musik för första gången på sex år. ”Hit Me Hard”, första singeln från en kommande EP, är tung americana med ett påtagligt, kyligt nordiskt vemod. Den mycket imponerande sången för tankarna till Joni Mitchell och Kate Bush, och arrangemanget, bestående av akustisk gitarr och atmosfäriska synthpålägg, låter Springsteen anno The Ghost of Tom Joad. Blir ni alldeles till er? Jag också. ”Hit Me Hard” är en grymt stark låt, Nauer en mycket lovande singer-songwriter. Jag ser fram emot EP:n.


Courtney Marie AndrewsOld Flowers (album)

– De bästa skilsmässoplattorna är de som river upp gamla sår, om än bara under tiden som skivan pågår. På Old Flowers kan man inte värja sig. De sparsmakade countryballaderna, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Man kommer inte till några nya insikter, och förmodligen finns inga nya insikter att finna, men under tiden skivan pågår, under tiden man tillåts sjunka ner i Courtneys djupa hav av vemod, river och sliter det i en och man påminns om att man bara är en människa som lever och känner, med ett förflutet och med en framtid.

Old Flowers är ett fantastiskt album, med emfas på album. Det är enhetligt, fokuserat och utan utfyllnad. Visst, alla låtar är inte lika knäckande som ”Together or Alone” eller avslutande mästerverket ”Ships in the Night”, och kanske fungerar låtar som ”Guilty” och ”Carnival Dream” mest som funderingar, men det tillhör tvivelsutan de allra bästa albumen 2020.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Ships in the night”

Om ni gillar detta: Sharon Van EttenAre We There 

 

Intervju med Thomas ”I’M KINGFISHER” Jonsson

imkifi 13
Foto: Johan Bergmark

 

Våren 2017 gick jag för att se Slowgold på Mejeriet i Lund. En kurskamrats band skulle vara förband, men ställde in i sista sekund. Ersättare blev en artist jag vagt kände igen enbart på det egendomliga namnet – I’m Kingfisher. Jag visste således inte alls vad jag hade att vänta, men jag blev gladare och gladare att kurskamratens band ställde in ju längre I’m Kingfishers set pågick. När det var över var jag uppe i varv. Jag kunde inte minnas när jag senast blivit så berörd av indiefolk (en genre som jag vid det laget hade börjat att tappa lite). Jag köpte två skivor av Thomas, bedyrade min kärlek, gladdes åt vår gemensamma kärlek till Jason Molina och gav honom en kram. Idag är han en god vän. Men innerst inne är jag fortfarande ett fan. Ett fan av hans lika delar sköra, lika delar råa gitarrspel, hans känsla för melodier, och så rösten. En av landets renaste, mest drabbande röster. En av landets bästa röster. Ren som snö, svidande som bottenlös sorg.

I höst släpper I’m Kingfisher sitt nya album, The Past Has Begun, som i min mening är hans allra bästa hittills. Igår släpptes första singeln från albumet, den vemodiga countryballaden ”Pocket Soul”. Nu gör han intervjudebut på 482 MHz. Det blev ett gott snack om nutid, framtid och musik. Varsågoda. Och tack till Thomas.


För det första: välkommen tillbaka till de levandes värld! Du har saknats. Vi har ju förstås haft kontakt, men i musikvärlden har jag saknat dig. Vad har du gjort sedan förra plattan, Transit?

Tack, fina! Jag har fått göra en massa kul turnerande, Transit kändes som ett stort steg framåt och var första skivan på mitt nuvarande skivbolag, Fading Trails, som drivs av Johan Alm, som även är ena halvan av favoriterna PNKSLM. Jag är väldigt nöjd med honom. I övrigt har jag gått igenom samma process jag alltid gör när jag fixar en skiva. Pendlar mellan att stressa gott och stressa farligt.

 

Berätta lite om nya singeln ”Pocket Soul”. Vad betyder den för dig? Och vad är egentligen en ”pocket soul”?

Den här låten kom mitt emellan två låtskrivarcykler. Det är ofta då, när man egentligen är klar som det mest kravlösa och intressanta kan komma. Tänkte därför först spara den för framtiden, kanske som ett titelspår till något nytt, men tyckte för mycket om den, så jag och Carl Edlom, som producerar, bokade en extra studiodag och pushade den främst i ledet. Första singel och öppningsspår på skivan. Tror jag har analyserat mina egna låttexter för mycket, men det kanske säger lite om vad man visar och döljer, och vad som egentligen är det sanna.

 

Jag har fastnat för flera formuleringar och rader i texten. En rad som känns central för låten är ju ” I got so much to live for, and I’m back on my feet. But you should know, the wound didn’t heal right.” – Så mycket hopp i den raden, men samtidigt med den där brasklappen om att såret, jävelskapet, inte riktigt försvunnit. Vad kan du berätta om den raden?

Alltså, det är väl det där att det är svårt att skaka av sig allt hela tiden, om att det är lätt att känna sig skadeskjuten ibland.

 

Du sjunger även om att det trots alla år som gått känns som att du nyss börjat. Tidigare i år firade du tjugo år som artist. Du har turnerat med tungviktare som Damien Jurado, spelat med överlevande medlemmar ur Magnolia Electric Co. och uppträtt på SXSW. Vad tänker du på när du ser tillbaka på karriären? Vad skulle du vilja säga till 20-årige Thomas, om du fick chansen?

Unge Thomas, du kommer aldrig vara klippt och skuren för artistlivet, men det kommer ofta att göra det mycket roligare. Och lättare att slinka in, jag har fått göra väldigt mycket häftiga grejer genom åren. Det är en sorg ibland att det inte blivit större, men det har varit jävligt bra ofta, det har det verkligen.

 

imkifi17
Foto: Johan Bergmark

 

Och hur ser 41-årige Thomas på framtiden?

Jag vill hitta fler kompisar att spela med, och jag vill sitta i mitt favorithörn i köket och dricka kaffe och skriva soullåtar.

 

Ditt fjärde album som I’m Kingfisher släpps i höst. Vad kan vi vänta oss av det?

The Past Has Begun heter det och är i hjärtat ett countryalbum. Tänker mig att puritanerna kanske inte håller med, men att indiepubliken kommer tycka det. Som sagt rattat av min bästis Carl Edlom, som producerat alla mina skivor, och så himla peppiga gästinhopp av bland andra Amanda Werne från Slowgold, Vilma Flood och Josh Gordon, som till vardags spelar en massa med Damien Jurado. En del ”doom och gloom”, men ofta varmare än på länge. Det blev stiligt och primitivt, och det kom väldigt nära hjärtat.

 

Har du några liveplaner? 2020 är ju inte livemusikens år, men under vissa förutsättningar går det ju att styra upp något.

Vi hoppas ju på att kunna dra igång och turnera om inte alltför länge, och som du säger så kommer vissa saker säkert komma ordnas, men jag ser tiden an. Den tiden kommer, och jag brinner efter den tiden, men just nu är det tid att vara försiktig och vänta ut.

 

Till sist: har du tre populärkulturella tips att dela med dig av?

Såklart. Har suttit och plöjt den grafiska romanen Rusty Brown av Chris Ware nu i sommar. Den är helt magisk i både innehåll, form och tidslinje. Fantastiskt om ledsna barn och vuxna. Och på tal om ledsenhet; HBO-serien ”I Know This Much is True” var något av det bästa på länge. Har även precis sett filmen Never Rarely Sometimes Always, som följer en tjej från Philadelphia som åker till New York för att utföra en abort. Det fångar tonårskänslan så himla starkt att till och med jag kände stynget, samt det där drömlika att vara isolerad mitt bland en massa människor i en storstad.

 

Tack för pratstunden, Thomas!

Tack själv!


 

kingfisher_pocketsoul_single_3000x3000px
Pocket Soul, ute nu via Fading Trails

Recension: Kjellvandertonbruket – Doom Country

Kjellvandertonbruket - ARTWORK

En av landets jämnaste och intressantaste singer-songwriters har blivit med sidoprojekt. Christian Kjellvander har slagit sig i lag med eklektiska jazzbandet Tonbruket och tillsammans har de bildat Kjellvandertonbruket.

Jag älskar sidoprojekt. I sidoprojekt tillåts de mest kreativa hjärnorna kasta sig in i sådant som de annars kanske inte får möjlighet att utforska, men som de ändå brinner ohejdat för. I Kjellvandertonbrukets fall är steget inte alltför långt från vad man annars är van att höra från dem – men samtidigt otvetydigt nytt och fräscht. Tonbruket har doppat fötterna i den amerikanska myllan förr och jazzen är ju deras livsluft. Kjellvander, med ett förflutet i USA, är skickligare än de flesta i det här landet på att göra americana lika karg som en Nebraska-åker i december. På Doom Country tillåts allt detta, Tonbrukets experimentella jazz och Kjellvanders karga americana, ihop med bluesen och countryn, att blandas, korsbefruktas och bilda nya ljud och uttryck. Med ett knäckande lyckat resultat.

Det är långsamt, det är väldigt amerikanskt och nedsänkt i en makalös skuggvärldsatmosfär. På första låten, ”Yacht in the Fog”, slungas man omedelbart in den där skuggvärlden. Till Tonbrukets lika delar skeva och kaotiska, lika delar djupt suggestiva doom-jazz reciterar Kjellvander en historia om ett märkligt barndomsminne utspelat ombord på Burt Reynolds och Lonnie Andersons gamla yacht. I minnet styr yachten in i tjock dimma och känslan som kommuniceras är, åtminstone i denna lyssnares öron, ogenomtränglig ensamhet. Det ensamma barnet står öga mot öga med en ogästvänlig verklighet. ”I’m on a yacht in the fog and no one knows”, mässar Kjellvander. ”Tidal Wave”, spår två, är mer av ett klassiskt låtsnitt. Här möter Kjellvander anno A Village: Natural Light Pelle Ossler anno Krank. Till gnisslig, atmosfärisk…well, doom country…sjunger Kjellvander fantastiska rader som redan känns som klassisk country-lyrik: ”I want my tombstone to say ‘I’m not in a better place’/’cause there can no better place/than somewhere on earth/with you by my side”. ”Tidal Wave” stack tidigt ut som ett av skivans bästa spår, medan tredjespåret, ”Loneliest Woman on Earth”, är den låt som haft svårast att hävda sig. Under många lyssningar försvann den, kändes anonym. Den växer med tiden, men griper trots allt inte tag som övriga.

Kjellvandertonbruket - Press 2020

En låt som emellertid omedelbart och utan minsta tvivel kändes som något alldeles extra var avslutningsspåret, 21-minuters-eposet ”Natural Behavior in a Cutting Garden, Parts I, II, III”. Här kanaliseras och möts David Lynch, Angelo Badalamenti, Charles Bukowski, Nic Pizzolato, Thåström och Nick Cave i en enda lång, febrig och jävligt hårdkokt noirhistoria. Tonbrukets malande, ambienta mörkerjazz sveper in Kjellvanders lysande novell (det här kan man inte kalla låttext, det är verkligen en novell) om en omöjlig relation med en omöjlig kvinna, utspelad i en bil på ändlösa highways på väg mot ett oklart mål och bort från allt som skulle kunna fjättra en. ”Natural Behavior” lyckas med att vara både klaustrofobisk och obehaglig och frihetstörstande och inspirerande. Man vill inte byta plats med någon av karaktärerna i den där bilen, men man fattar var de kommer ifrån och varför de gör som de gör. Och man relaterar ändå, och sitter som på nålar. Därför känns de där 21 minuterna som…fem.

När jag först hörde talas om det här projektet kände jag instinktivt att det skulle bli väldigt bra. Bara epitetet ”doom country” gjorde mig nipprig. Och jag fick rätt. Skivan är precis så bra som dess titel lovar. Att allt på den dessutom är live och förstatagningar är omöjligt att fatta. Jag blir förvånad om jag i december, när jag ska summera året, inte placerar den högt på listan över årets bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Natural Behavior in a Cutting Garden, Parts I, II, III”

Om ni gillar detta: Bohren & Der Club of Gore – Sunset Mission, Songs: Ohia – Didn’t It Rain