2010-talets bästa album: lista 4/4

7

Efter fyra veckor är vi äntligen framme vid sista listan och ögonblicket då 2010-talets allra bästa album utses. Som vanligt efter ett projekt av det här slaget är jag nu ganska matt. Jag är nöjd med urvalet, men placeringarna hade kunnat vara bättre. Huvudbry. Skuld. Ånger. Skulle jag nämna några bubblare (och det kan jag ju göra, för det är ju kul) hade det möjligen blivit Skriet – Det beslutande organet, Daniel Norgren – Alabursy, något med Colter Wall (som jag inte för mitt liv kan förstå hölls utanför listan) och någon Algiers-platta. Och kanske några fler. Man kommer alltid på fler. Man glömmer alltid. Men på det hela taget är jag nöjd.

De tre första listorna var som bekant topp-10:or, medan denna alltså är en topp 20. Nog snackat nu. Vi kör. Varsågoda.

 

20. Damon AlbarnEveryday Robots

År: 2014

damon

– Damon blev med solodebuten personligare än han kanske någonsin tidigare varit. Borta var Blurs ironier och Gorillaz serietidnings-image. Kvar fanns ett rejält knippe makalösa och mycket engelska moll-melodier och texter om uppväxten, nutidsångest och relationsproblematik. Ett av Albarns allra bästa album oavsett namn på konvolutet.

 

19. Sällskapet Nowy Port

År: 2013

nowyport

Debuten tillhör en klass för sig, men den vid release extremt emotsedda uppföljaren behöver då rakt inte skämmas för sig. Där tog Thåström, Ossler och Hellberg den skivans formel och gjorde den ännu kyligare, ännu kärvare. Resultatet blev kanske inte lika jämnt eller för mig lika världsomvälvande som på debuten, men en hypnotisk skiva är det likväl, med flera av bandets bästa låtar. Min relation till Sällskapet är både väldokumenterad och passionerad och den här skivan stärkte den relationen.

 

18. David BowieBlackstar

År: 2016

bowiecover

– När David Bowie lämnade oss tidigt i januari 2016 gjorde han det med sitt bästa album sedan Heroes (1977). Vid inspelningen av Blackstar visste Bowie att hans tid var utmätt, men det påverkade inte hans förmåga att för en sista gång återuppfinna sig själv.

 

17. Nick Cave & the Bad SeedsPush the Sky Away

År: 2013

nick

– Caves två senaste album har tokhyllats så till den grad att skugga fallit över den skiva som egentligen, nyktert betraktat, är hans bästa från det gångna årtiondet. Några år efter att Push the Sky Away släppts skulle Caves liv rämna och han, och därmed också hans texter, skulle fjättras av sorg, men här var hans fullkomligt unika sinne ännu fritt. Till luftiga, atmosfäriska arrangemang, med en Warren Ellis i toppform, sjöng han fantastiska, märkliga texter om Robert Johnson, Hannah Montana, musikens kraft, gud, djävulen, dröm och verklighet. Som bara Nick Cave kan.

 

16. Sällskapet – Disparition

År: 2018

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

– Sällskapets tredje och senaste platta saknade de extremt höga topparna som man hittade på Nowy Port, men var en betydligt jämnare, stabilare skiva, med generellt starkare låtmaterial. Nytt för denna gång var att Joakim Thåström inte längre var fast medlem (men han gästade på höjdpunkten ”L’Autostrada”). Nytt var också att den kärva ambientindustrin från de två första skivorna delat sig till ett slags industri-chanson-hybrid. Detta inte minst tack vare berlinskan Andrea Schroeder, som med sin matta, tunga röst sjöng på merparten av skivans låtar – på tyska, dessutom. Den svartvita, europeiska skymningskänslan som mejslats fram sedan debuten var på Disparition alltjämt total. Sällskapet är och förblir bandet för mig.

 

15. Steve Von TillA Life unto Itself

År: 2015

steve

Till vardags sångare och gitarrist i blytunga Neurosis, men som soloartist skruvar han emellertid ner volymen rejält. Då gör han karg, mycket svärtad folkmusik som låter som en råkall novemberdag i skogens djupaste partier. Och han har hållit en fantastiskt hög nivå sedan solodebuten för snart 20 år sedan – detta trots att uttrycket egentligen inte förändrats nämnvärt. 

 

14. Atrium Carceri The Untold

År: 2013

atrium

– Svensken Simon Heath driver inte bara dark ambient-genrens mest tongivande, nu existerande, skivbolag, Cryo Chamber, han gör själv fantastisk musik som Sabled Sun och, framförallt, som Atrium Carceri. The Untold är hans största stund. Utomvärldsliga ljudlandskap, tunga som granitblock, obehagliga fältinspelningar och sjudande elektronik utgör denna skiva, som måste betraktas som ett av de viktigaste Cryo Chamber-släppen.

 

13. Scott Walker & Sunn O)))Soused

År: 2014

scott

– Bortsett från lite filmmusik blev Soused det sista vi skulle få höra från Scott. I mars i år gick han bort, 76 år gammal. Detta unikum och geni, som likt ingen annan i populärmusikens historia gick från skönsjungande flickidol på 60-talet, till ett slags saknad länk mellan Cohen, Brel och Sinatra, för att slutligen, från 1980-talet och fram till sin död, komma till sin fulla rätt som avantgardist. De sista 30 åren gjorde Walker musik som de allra flesta casual-lyssnare skulle betrakta som rent omöjlig, musik som i största möjliga utsträckning avvek från den musik som gjorde honom till flickidol och världsberömd crooner på 60- och 70-talen. Varje skiva han släppte, från 1984 och framåt, var mer svårgenomtränglig än den som kom före. På Soused samarbetade han med doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage gick ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyllde i ljudbilden, som i ”Bull ” och ”Lullaby”, eller var mer framträdande, som i ”Brando” och ”Herod 2014”. I de allra flesta avseenden var Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrog med knivskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tog aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

 

12. Thåström Beväpna dig med vingar

År: 2012

bdmv

– Efter hudnära, avskalade Skebokvarnsv. 209 (2005) och jämförelsevis tyngre men alltjämt lika hudnära Kärlek är för dom (2009), var Thåström i februari 2012 tillbaka. Denna gång var volymen högre, ljudlandskapen dovare, ödsligare, mer svärtade. I mäktig kontrast stod då texterna. På Kärlek är för dom korresponderade musiken med texterna och Thåström var tungsint, märkt av förluster och med det förflutna hack i häl. På Beväpna dig med vingar märktes dock en annan Thåström. En Thåström återförenad med sitt livs kärlek, en Thåström som oblygt hyllade denna kärlek, som blickade framåt, som reste sig ur dyn. Och även en Thåström som för första gången på länge, på lysande Nere på Maskinisten, även tillät sig att släppa det självbiografiska och i stället försvinna in i en suggestiv drömvärld befolkad av idoler som Kurt Tucholsky och Bertil Malmberg.

Den kontrasterande kombinationen av blytung stålmusik och hoppingivande och stärkande texter har i min mening kommit att bli en av Thåströms största styrkor. På Beväpna dig med vingar är detta mycket tydligt, och skulle förfinas ytterligare på kommande album.

 

11. Jacaszek Glimmer

År: 2011

jaca

– Polske ljudkonstnären och ambientmästaren Michal Jacaszek blandar varm akustik med undergångselektronik, och resultatet är allt som oftast lysande. På 2011 års Glimmer är han emellertid på sin absoluta topp. Ett sant mästerverk i gränslandet mellan neo-klassiskt och dark ambient, och den kanske viktigaste skivan för mitt dark ambient-lyssnande – det var den första jag fastnade för.

 

10. Shrine Ordeal: 26.04.86

År: 2016

shrine

– På sin hyllningsskiva till de som drabbades av Tjernobylkatastrofen gav oss bulgariske dark ambient-maestron Hristo Gospodinov skimrande ljudlandskap som trots sin svärta och sin oerhörda, massiva tyngd ändå släppte igenom både ljusglimtar och viss melodisk skönhet. Jag har extremkonsumerat dark ambient-musik under det gångna decenniet, men få skivor har drabbat eller fastnat på mig som Ordeal har gjort.

 

9. Jason MolinaAutumn Bird Songs

År: 2012

jason

– Åtta sköra, oputsade och outsägligt fina folksånger, utgivna när Molina hade blott sex månader kvar att leva och skrivna under hans sista svåra år, som kantades av missbruk, hälsoproblem och misslyckad rehabvård. Trots alla problem han drogs med står det plågsamt tydligt att Molina vid sin död på intet vis var slut som låtskrivare eller sångare och att Autumn Bird Songs är en mycket värdig avslutning på en musikkarriär jag aldrig hade klarat mig utan.

 

8. Have a Nice LifeThe Unnatural World

År: 2014

hanl

– Inför varje skiva djupdyker Tim Macuga och Dan Barrett orädda i tillvarons tjocka, svarta sörja och kommer ut på andra sidan med famnarna fulla av gothig, industriell postpunk, lika skimrande vacker och melodiös som den är ogästvänlig och trubbig. Detta initierades redan på debuten Deathconciousness (2008), återupptogs sedan på detta års lysande Sea of Worry, men det var på andra albumet The Unnatural World som resultatet blev som allra mest drabbande. Till massiva ljudbilder av distad bas, tjocka gitarrlager, elektronik och samplingar sjunger Dan och Tim texter om självhat, misantropi, uppgivenhet och existentiell förvirring, ibland genom ett galghumoristiskt filter, ibland med blodigt allvar. Men trots tematiken är deras texter lika mycket ett långfinger åt tillvaron som ett rop på hjälp, och musiken är, i all sin trubbighet, alltid vacker.

 

7. Rome The Hyperion Machine

År: 2016

Rome

– På vad som måste räknas som Romes bästa platta återuppfann Jerome Reuter sitt uttryck och körde sin neofolk genom drömska gitarrmattor, ambience och postpunk – dessutom bjöd han på en mycket inspirerad och utsökt tolkning av Fanfanfan!

 

6. Gil Scott-Heron I’m New Here

År: 2010

gil

– Ett stordåd och ett fenomenalt album från en uträknad artist med en glöd inom sig som ännu inte brunnit ut. Han hade ännu lite kvar att bevisa – och som han bevisade det. Och han gjorde det till en helt ny musikalisk fond. Den rytmiska, souliga jazz-funken från Gils tidigaste och mest klassiska album var här utbytt mot ett slags post-industriell, elektronisk soul, varvat med ett par akustiska nummer och några spoken word-interlude – allt utsökt producerat av britten Richard Russell. Texterna, sedan, var lika förödande bra som de alltid varit. Inte politiska, som förr, utan självrannsakande poem om livsval, uppväxten och missbruk. Och varje gång jag lyssnar på I’m New Here lär jag mig lite mer om livet.

Drygt ett år efter att skivan släppts dog Gil Scott-Heron, 62 år gammal. Alldeles för tidigt, men inte innan han hunnit släppa sitt livs bästa skiva.

 

5. Allseits Chimäre

År: 2016

allseits-chimaire (2)

– Allseits mästerliga album Chimäre är ljudet av undergången. Ljudet av när himlen öppnar sig och vår värld slukas av en annan. Men det är trots det ingen våldsam skiva och den är inte aggressiv. Här är undergången bara hypnotisk, storslagen och vacker, målad med djupa gitarrdrones och malande elektronik. Av alla dark ambient-skivor jag lyssnat på under 10-talet har ingen berört mig mer än Chimäre.

 

4. Thåström – Centralmassivet

År: 2017

ThåströmCentral

– En tid innan Centralmassivet åkte Thåström till den amerikanska södern. En resa som han för DN:s Georg Cederskog berättade inte var så himla rolig. Men det var nåt som fastnade på honom – och det hörs på Centralmassivet. Skivan är till stor del inspelad i Berlin, och det är blandningen berlinsk maskinpark/amerikanska söderns mylla som gör Centralmassivet till vad den är. Thåström hade nosat på denna industriblueshybrid förr, men på Centralmassivet är uttrycket tydligare än någonsin – och det omsluter och ramar in hans ljusmörka, allmänmänskliga böner om utmätt tid, förgången tid, upplevelser och platser på ett förkrossande sätt.

 

3. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

År: 2018

merrie

– Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte gruppens ledare och låtskrivare Damon Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien, full av dubbiga, music hall-inspirerade ljudlandskap, melodier genomsyrade av vemod och texter om saknad, bitterhet och kärlek. Den första skiva jag på bloggen gav full pott, 10/10.

 

2. Ossler Evig himmelsk fullkomning

År: 2017

ossler

– Jag har redan skrivit spaltmeter om denna skiva. Jag har redan nämnt hur Ossler här, bättre än de flesta i det här landet, skriver om ödeläggelse, krig och personliga katastrofer och gör något allmängiltigt och vackert av det. Jag har skrivit om hemsökelsen som plågar den skuldtyngda i ”Botten av ditt hav”. Om det alltför verkliga skräckscenariot i ”Ute på ön”. Om vilken perfekt låt ”Helsingborg” är och hur trösterikt det är att höra Ossler sjunga om hur svårt det är att få ihop livet, hur lätt det är att sakna och gräma sig. Jag har skrivit om den Öijer-influerade, knäckande poplåten ”Större än du tror”, där han talar om för sitt tolvåriga jag att det kommer att lösa sig, att det är okej att må skit och vara annorlunda. Och jag har nämnt den geniala övergången från ”Större än du tror” till avslutningsspåret ”Sommardröm i grått”, hur den ena låten ringer ut och rinner in i den andra. Jag har nämnt den smärtsamma kontrasten mellan då och nu, som Ossler sjunger om i ”Sommardröm…”. Den råa saknaden efter en enklare tid som flytt. Gitarrerna och crescendot sedan. Gitarrerna, ja. Jag vet ingen annan gitarrist som säger mer med sitt instrument än Pelle Ossler. På Evig…tillåts de ta plats, bildar både monolitiska och sköra ljudlandskap som oavsett om de hotar eller berör alltid imponerar. Allt detta har jag sagt förr. Här och i andra sammanhang. Och jag lär väl fortsätta tjata. Vissa skivor lämnar en aldrig.

 

1. Thåström – Den morronen

År: 2015

denmorronen

– Ihop med Sällskapets första platta är Den morronen på många sätt den kanske viktigaste skivan i mitt musiklyssnarliv. En skiva som sköt livsviktig medicin in i min trötta själ, vårvintern 2015. Musiken var atmosfäriskt karg och kylig, men texterna talade om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse och om det stora i det lilla. Om den där blå himlen som alltid kommer. Thåström zoomade in på tillvaron och belyste med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta. Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest.

Vidare är Den morronen också Thåströms jämnaste skiva. Blott nio spår lång, och helt utan minsta utfyllnad. Varje klang, varje anslag, varje ord betyder något och ligger där det ligger därför att det finns inget annat sätt. Allt det du inte hör saknas därför att det inte hör dit. Den morronen är ljudet av en konstnär som aldrig slutar inspirera eller inspireras. Någon som aldrig slutar att försöka fullända sitt uttryck.

***

Och där var det slut. Jag önskar att min listskadade hjärna nu skulle få vila, men icke. På annandagen kommer listan över 2010-talets 50 bästa låtar. Vi hörs då.

God jul!

/N

2010-talets bästa album: lista 3/4

E6812546-E7B4-4057-8DC8-C3B9B7CD909F

Tredje advent, tredje listan. Skyhög kvalitet nu. Och vad det drar ihop sig. Nästa vecka presenteras avslutande listan – topp 20! Men nu platserna 30-21. Varsågoda.

 

30. Rafael Anton IrisarriA Fragile Geography

År: 2015

rafael

– Blytung och samtidigt finstämd drone från en av USA:s intressantaste ljudmakare. Irisarri är flitig i studion och har gett ut en lång rad album, men bäst är A Fragile Geography.

 

29. Nicole SabounéMiman

År: 2015

miman

– Från TV4:s The Voice, till kantig indierock, till Miman – ett modernt, gothigt postpunkmästerverk – inom loppet av några få år. Hur många hade klarat av den resan? Hur många har den integriteten? Totalt ointresserad av breda framgångar förfinade Nicole Sabouné sitt uttryck och sin oefterhärmliga röst, draperade världen i skimrande svart och gav oss ett album med åtta mörka, hotfulla, vackra sånger som var lika stärkande som de var skrämmande.

 

28. The NationalSleep Well Beast

År: 2017

nationalsleep

– När det var dags för The National att släppa Sleep Well Beast hade de redan gett ut två starka album under 10-talet, så chansen att även den skulle vara grym var en lågoddsare. Men att skivan skulle vara deras bästa sedan makalösa Boxer (2007) var ändå en trevlig överraskning – milt sagt! Att den dessutom var deras mest experimentella och suggestiva gjorde förstås inte saken sämre. De aviga, mullrande och sprakande ljudbilderna gick ihop med Matt Berningers existentiellt nerviga lyrik som cornflakes med mjölk.

 

27. Neurosis Fires Within Fires

År: 2016

neurosis-fires-within-fires-e1470073271791

– Jag och metal går generellt inte ihop. Det blir för mycket machofasoner, för mycket teater och poserande, och för lite substans. Men Oakland-bandet Neurosis sotigt droniga och ångestfyllda sludge-metal är ett av få undantag. Här finns inga machofasoner, inget poserande, mycket lite teater och i Steve Von Tills och Scott Kellys texter finns ett överflöd av existentiell smärta som är omöjlig att inte drabbas av. 2016 års Fires…är ett av deras allra bästa album, och hämtar egentligen lika mycket (eller mer) inspiration från ambient industri, drone och experimentell goth och postpunk som från metal.

 

26. Mark Kozelek & Jimmy LaVallePerils from the Sea

År: 2013

kozelek

– Gängse uppfattning gör gällande att Kozeleks moderna mästerverk är Sun Kil Moon-plattan Benji (2014). Glöm det. Perils from the Sea slår den på fingrarna. Melodiskt är det inget snack om saken (lyssna på ”Gustavo”, ”You Missed My Heart” eller ”By the Time That I Awoke”, för att nämna ett fåtal). Textmässigt har Kozelek på Perils…fortfarande ett filter, vilket han kort därpå helt skulle överge, men väver trots det fantastiska historier om närstående som gått bort, kärlek, ensamhet och svek. Dessutom tillför Jimmy LaValle (till vardags mest känd som The Album Leaf) enormt mycket. LaValles luftiga, elektroniska arrangemang ger Kozelek och hans texter gott om utrymme att andas och röra sig på, vilket annars inte alltid är fallet. Gitarren saknas icke.

 

25. Mount EerieLost Wisdom pt. 2

År: 2019

Mount-Eerie

– Efter ett par djupt personliga, rent privata, album centrerade kring hustruns alltför tidiga död i cancer var Phil Elverum hösten 2019 tillbaka på något som liknade och kändes som gamla jaktmarker. Lost Wisdom pt. 2 (uppföljare till 2008 års Lost Wisdom) är i mångt och mycket klassisk Mount Eerie. Ödsliga arrangemang och existentiella texter, som visserligen tar ett visst avstamp i dels hustruns bortgång och dels i skilsmässan från andra hustrun Michelle Williams, men som i grund och botten handlar om vad det innebär att vara en människa, en prick i världsalltet, en kort stund innan allting slocknar.

 

24. Rome Nos Chants Perdus 

År: 2010

noschants

– Med franska motståndsrörelsen som fond målar Jerome Reuter på den lysande Nos Chants Perdus (”de glömda sångerna”) upp svarta, vemodiga bilder om kärlek, uppror, ensamhet och gemenskap. Ett av Romes allra jämnaste, sammansatta album – vilket antingen säger väldigt mycket eller ingenting alls om bandet som gjort sig kända för jämn kvalitet och starka album.

 

23. Grouper Grid of Points

År: 2018

a0348538330_10

– På Grid of Points löste Liz Harris upp sitt redan ambienta, drömska sound ytterligare. Resultatet blev ett fantastiskt, om än kort, album. Vindpinat, regnvått, romantiskt.

 

22. Conor OberstRuminations

År: 2016

conor

– Märkt av sjukdom, depressioner och andra personliga prövningar låste Conor Oberst vintern 2016 in sig i sitt hus i Nebraska och spelade och skrev av sig den värsta ångesten. Meningen var att de akustiska låtarna skulle funka som demos och sedan spelas in på nytt med Obersts band, men av olika anledningar blev det inte så (åtminstone inte direkt – 2017 gavs skivan Salutations ut, där bandversioner av låtarna från Ruminations fanns med). I stället gjorde han en Springsteen anno Nebraska(!) och gav ut demoversionerna. Och precis som i fallet med Springsteen är vi alla mäkta glada att det blev som det blev – för Ruminations är det mest drabbande och sammansatta Oberst släppt sedan tiden med Bright Eyes. Inte sedan då hade han låtit så öppenhjärtig, så skör, så brutalt ärlig, så melodiskt oantastlig.

 

21. Ossler Stas

År: 2013

stas

– Soundet var på Osslers sjätte soloalbum fetare än det någonsin hade varit tidigare. Synthar mullrade nästan lika tungt som Pelles gitarrer och gitarrerna i sig var om möjligt än mer hotfulla än normalt. Men melodierna var sköra, dränkta i melankoli. Rösten likaså. Texterna, präglade av ett nyss genomlevt personligt inferno, var mycket naknare än förr. Han sjöng, stirrande olyckan i vitögat, om personliga förluster, kärlek som kanske aldrig dör och alla minnen man bär med sig. Jag lyssnar, och har alltid lyssnat, på Stas med viss varsamhet och med mycket respekt, för det är i min mening årtiondets vemodigaste svenska platta.

2010-talets bästa album: ARTISTERNAS VAL

472BE7E4-88D5-4BEE-BAC1-4562D8B17833.JPEG

Vilka favoritskivor från det gångna årtiondet har Slowgold och I’m Kingfisher gemensamt? Vilken är den enda skiva från 2010-talet som Jerome ”Rome” Reuter verkligen gått igång på? Vad diggar Morrisseys rytmsektion? Och hur obskyr smak har grabbarna i Premiere? Detta och mycket annat får ni svar på här och nu.

Stort tack till alla artister och musiker som ställt upp. Ni är oumbärliga.

 

Red. anm.: alla rankingar och kommentarer är artisternas egna.

 


 

I’m Kingfisher Grumsbördig indiefolksångare med ett hjärta större än hela Värmland, och med lika mycket americana-känsla som en ranch i Nebraska.

Kingfisher av Peter Eriksson low res (1 av 6)
Foto: Peter Eriksson

– ”För helheten, för melodierna, för det genomarbetade och för den genomcoola PJ Harvey. Decenniets album.

 

– Efter att fått skallen urblåst av Kiwanukas spelning i Köpenhamn häromveckan vore det helgerån att inte sätta denna soulsvärta bland det främsta i vår tid.

 

– För oväsendet, det bästa pumpande och distade jag vet. Och att det bor en popdjävul i dem hade man på känn, men de lägger alla kort på bordet med indiehiten Rill Rill.

 

Sufjan StevensCarrie and Lowell 

– Oavsett form, alltid samma egensinniga ton.  Obeskrivligt vackert om hopp och sorg.

 

– Detta tar emot eftersom gruppen senare ”hittade sig själva” och blev mainstreamkladdiga. Men i sin linda var de ett The Band för tiotalet.

 


 

Slowgold, oantastlig drömrock från Götet – och kandidater till titeln ”Sveriges tajtaste band”.

Slowgold_band_foto_Ellika-Henrikson_2016_01
Foto: Ellika Henrikson

 

 

 

 

 

 

 


 

Premiere, svensk alternativpops största hopp.

IMG_0226

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 Jerome Reuter, hjärnan bakom mäktiga ROME, oförvitlig skildrare av Europa och en sann 482 MHz-hjälte.

IMG_4285

Swans My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky

The only album released in the last decade that was of any importance to me [was Swans’ My Father Will Guide Me…]. Michael Gira has this very unique approach to songwriting and that certainly changed my outlook on things for a while… but it wasn’t really because of this album, but it was just around that time… I don’t think this is important stuff, to be honest, or let’s say…I guess his influence is so obvious in some of my work at the time, that going on about it further now just makes me seem like some awkward fanboy, haha. At least to myself. I am well over that phase now and my heroes of the moment are The
Dubliners. But…well, they haven’t released anything in this last decade, haha.

 


 

Stainwasher, nordisk drömpops främste fanbärare.

stainwasher

1. Nordpolen Vi Är Många Som Är Vakna I Natt

Hans första album är anledningen till att jag började göra musik, och det här albumet kom som en trevlig chock. Jag visste inte att jag gillade eurotechno-schlager-electro innan detta kom ut! 

 

2. Tamaryn The Waves

Jag brukade duscha till detta album, förstärker renlighetskänslan.

 

3. Dirty BeachesDrifters / Love Is the Devil

Sjukt bra musik som får mig att känna mig lite rädd men nyfiken. Ser framför mig nån skum klubb som jag absolut inte vill gå in på men gör det ändå. Låten ”Mirage Hall” är sick!

 

4. SlowdiveSlowdive

Jättekul med en comeback av Slowdive! En del av låtarna, t.ex. ”Sugar for the Pill”, låter lite som jag tänker att Phil Collins skulle låta om han började göra shoegaze, vilket absolut inte är något negativt. 

 

5. Molly Nilsson2020

Mycket passande namn på albumet! Men det var inte därför jag valde det. Jag gillar verkligen Mollys musik, hennes låtar liksom borrar sig in så djupt i hjärnan att dom ibland är det enda jag kan tänka på. Älskar låten ”Gun Control”.

 


 

Mando Lopez, snortajt bassist bakom Morrissey och i egna bandet The Chavez Ravine.

Morrissey @ Hollywood Bowl

 

 

 

 

 

 

 


 

Matt Walker, batterist av rang – dels bakom Morrissey, dels i soloprojektet of1000faces.

matt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

Tobias ”Azure Blue” Isaksson, snillrik popmelankoliker av världsklass.

Azure Blue pressbild Daniela Gullström
Foto: Daniela Gullström

 

Att summera ett decennium är inte lätt. Jag har alltid lyssnat minst lika mycket på gammal musik från 60-talet och framåt som ny. Min musiksmak är väldigt bred så vad som är mitt ID som artist, låtskrivare och producent utgår väldigt mycket från starka melodier och texter och ljudbilder som berör.

  1. Destroyer Kaputt

Dan Bejar är en av mina husgudar. Texterna är alltid briljanta och uttrycket är unikt. Kaputt var den enda nya skivan jag kände att jag ville ta inspiration från på Azure Blue-debuten som kom 2011. En mjuk referens.

 

2. Blood OrangeCupid Deluxe

Devonté Hynes. En av de mest efterfrågade låtskrivarna och producenterna på 10-talet är en av de få som också fixat att vara artist själv. Han har Prince genialitet och själ.

 

3. RobynBody Talk

Soundet och hitsen som färgat världens samtida synthbaserade pop. Robyn gjorde allt rätt tillsammans med Klas Åhlund och Patrik Berger.

 

4. Four Tet Morning / Evening

Två låtar. En a och en b-sida på ca 20 musiker [sic] vardera. Kieran Hebden är verkligen en favoritproducent som lyckas med det mesta. Han gjorde även några av 10-talets bästa remixer.

 

5. The National High Violet

En annan melankolisk husgud är Matt Berninger. The National gjorde flera riktigt fina album under 10-talet men High Violet berörde mig mest.

 

6. Jamie xxIn Colour

Jag har aldrig riktigt fallit för The xx. De är perfekta i teorin men jag blir otålig som lyssnare. Jamie xx solo är en visionär med energin och alla små färger i produktionen.

 

7. Caribou Our Love 

Daniel Snaith är en annan pålitlig musikalisk visionär som alltid hittar nya vägar och alltid håller väldigt hög klass.

 

8. Rihanna Anti

Att en artist så stor som Rihanna valde att göra en så okommersiell skiva är väldigt stort. När Rihanna spelade i Stockholm simmade jag fem kilometer på Eriksdalsbadet i ren frustration över att jag missade giget.

 

9. John MausWe Must Become the Pitiless Censors of Ourselves

Mörkt, melodiöst och lo-fi. Vildhjärnan John Maus jämför sina alster med klassisk musik och bygger egna synthar. Sådant måste älskas.

 

10. Kanye WestMy Beautiful Dark Twisted Fantasy

Kanye är kanske inte bästa förebilden som människa, men han borde få något slags lifetime award som producent. Samplingarna och valet av samarbetspartners genom åren (Arca och Gesaffelstein t ex!) visa en sann passion för musiken. Svårt att välja ett album eftersom alla är ganska spretiga. Men topparna är enorma. Som All of the Lights här.

 


 

Tack igen till alla som medverkat. Vi hörs snart igen,

N.

2010-talets bästa album: lista 2/4

45800A06-E411-45DA-9A65-7479F25A881A

Andra advent, andra listan över årtiondets bästa album. Denna gång platserna 40-31. Varsågoda!

 

40. Anna Von Hausswolff Dead Magic

År: 2018

anna

– Med Dead Magic fulländade Anna det uttryck som är helt och hållet hennes eget. Ingen annan i Sverige låter som henne och det är banne mig inte många album som låter som Dead Magic. Ett vackert, inbjudande mörker, som i början kanske skrämmer, men som i slutändan bara känns vackert.

 

39. Sorry GirlsDeborah

År: 2019

sorry

– Ett av 2019 års bästa album är fenomenal popmusik, som står med ena foten i 80-talets vemodigaste pop och den andra i 2010-talets drömska indie. En makalös debut med melodier det tycks omöjligt att tröttna på.

 

38. Cursive Vitriola 

År: 2018

cursive

– Efter en rad mer eller mindre undermåliga album var Cursive hösten 2018 plötsligt tillbaka – bättre än på minst 15 år. Borta var överjästa, tungfotade produktioner och teman. Borta var tråklåtar. Åter var rå, emotionell och dramatisk rock’n’roll det enda som betydde något. Vitriola är tio fantastiska låtar om hur förtvivlat svårt det är att vara människa under det sena 2010-talet – och alla låter precis som man vill att Cursive ska låta.

 

37. Citizen HTransference

År: 2016

IMG_9419

 

– En av den perifera, något förbisedda, men helt igenom fantastiska, dark ambient-genrens mest förbisedda ljudmakare heter Niklas Hellberg. Mest känd är han för sitt nära samarbete med Thåström och för ambient-industrial-bandet Sällskapet. Vad alltför få vet är att han också gör fantastisk dark ambient under namnet Citizen H. Debuten Transference är ett av genrens mest imponerande album från de senaste åren – nära nog i klass med det som den utsökta labeln Cryo Chamber ger ut. Slut ögonen och de iskalla, suggestiva och brusiga ljuden som utgör Transference kommer omedelbart att frammana bilder av ett ödelagt Europa, tomma transithallar och dåligt väder på dåliga vägar. Inte dumt, eller hur?

 

36. Former GhostsNew Love

År: 2010

former

– Ett av årtiondets mest upprivande och drabbande break-up-album. Till primitiva, kärva synthar och trummaskiner skapar Freddy Ruppert atmosfäriska sånger om en relation som tillintetgjorts och i samma veva så gott som tillintetgjort honom också. Lyssnas på med varsamhet!

 

35. Chelsea WolfeAbyss

År: 2015

chelsea

– En av det här årtiondets allra mest fascinerande artister, med sitt allra bästa album. En samling sotsvarta sånger pendlande mellan blytung och industriell drone, doom, goth-folk och vackra atmosfärer – inte sällan i en och samma låt. Lika mycket ett experiment med ljud och känslor som ett regelrätt album. Men ett fantastiskt album likväl.

 

34. Rome A Passage to Rhodesia

År: 2014

Rome-A-passage-to-rhodesia

– Jerome Reuter har ägnat 2010-talet åt att ge ut en lång rad mer eller mindre bländande album. Till de allra bästa hör definitivt 2014 års A Passage to Rhodesia. Skivan består av tolv kompositioner som skiftar mellan akustiska folksånger och instrumentala ambientstycken, och låtar som rör sig i gränslandet. Vad de alla har gemensamt är att de tar avstamp i den brittiska kolonin Rhodesia (numera Zambia och Zimbabwe) och alla de sorger och tragedier som följde i de vita imperialisternas fotspår. Som man är van vid gör Jerome Reuter något allmänmänskligt av något stort – här ett förtryckt folks kamp för frihet.

 

33. 1900 Tekno

År: 2016

1900-Tekno

–  Gamla och slitna ljud, som ett eko från en gammal och sliten värld. Tidlöst och fullständigt nyskapande. Varmt, behagligt, ödsligt och kusligt. Den geniale Christian Gabel vet inga gränser och Tekno är hans mästerverk.

 

32. Carla Dal FornoYou Know What It’s Like

År: 2016

carla

– Vartannat spår har sång, vartannat är instrumentalt. Allihop är djupt suggestiva, allihop existerar i en märklig, vacker, parallell skuggvärld och allihop berättar om vilken sjukt spännande artist och ljudmakare Carla Dal Forno är. Jag upptäckte henne i höstas och sannolikt är hon årets upptäckt för mig.

 

31. Leonard CohenYou Want It Darker

År: 2016

Leonard-Cohen

– Cohen precis som man vill ha honom. Kärv, varm, bitsk, cool, och med galghumorn i högsta hugg, författar han drabbande sånger och små psalmer om förgänglighet och längtan. Att han gick bort, 82 år gammal, kort efter att skivan släppts, gör den inte precis mindre drabbande. Ett väldigt värdigt avslut på ett enastående liv och en lika enastående karriär.

***

Nu börjar det bli verkligt spännande. Hälften av listorna är avklarade. Vi hörs om en vecka!

 

 

2010-talets bästa album: lista 1/4

4828968C-CDF5-4D65-AE6A-6C43C7A25989

Och så närmar sig ännu ett årtionde sitt slut. På det personliga planet har det varit minst sagt blandad kompott. Bara påfrestande eller även karaktärsdanande? Jag antar att tiden får utvisa det.

Musikaliskt har det emellertid varit mestadels njutbart – om man förstås bortser från alla ikoner som gått ur tiden (Bowie! Lou Reed! Scott Walker! Dr John!), att albumformatet tappat mark till förmån för spellistor, EP:s och enstaka låtar och att den kommersiella popmusiken bara blivit mer och mer urvattnad (varför tittar folk fortfarande på Idol? Hur kan Ed Sheeran sälja plattor som han gör? Varför går folk i taket av Swedish House Mafia? Vad fan hände med hiphoppen? Har världen förändrats eller är det jag? Frågorna är ändlöst många.).

Men detta tänker jag inte fokusera på. Nej, istället ska jag med början i dag, första advent, med diverse olika listor och annat sammanfatta det allra bästa med 2010-talet. Först ut är listan Årtiondets bästa album: lista 1/4 (platserna 50-41). Varje advent kommer en ny lista ut. De tre första är topp 10-listor, och den sista är således en topp 20. Har alla fattat? Inga frågor? Bra. Då kör vi igång.

 

50. Kent Jag är inte rädd för mörkret

År: 2012

kent (2)

 

– Kents 10-tal tillhör på det hela taget inte deras starkaste period, men 2012 års album Jag är inte rädd för mörkret står som ett lysande undantag. Efter överjästa och tungfotade Röd (2009), som avslutade deras annars så fantastiska 00-tal, och ojämna En plats i solen (2010) var Jag är… en jättefin återgång till starka melodier och vemodig pop. Dessutom är det ett av bandets bäst producerade album, med ett luftigt och atmosfäriskt sound. Att deras efterföljande två album (som också kom att bli deras sista) tillhör deras sämsta är en annan historia.

 

49. Maria TaylorIn the Next Life

År: 2016

maria

– Även detta en return-to-form-platta. Marias bästa album sedan 2007 års Lynn Teeter Flower eller åtminstone LadyLuck (2009) och full av utsökta, melankoliska folkpoplåtar. Bäst är ”If Only” – den otröstligt vemodiga duetten med gamla flamman Conor Oberst. Maria förgyllde ju mången Bright Eyes-låt under 00-talet med sin himmelska stämma, men när relationen upphörde, upphörde också samarbetet. ”If Only” var deras första låt ihop sedan 2007.

 

48. The xxCoexist

År: 2012

xx

– Ett av det här årtiondets mest hypade band – särskilt under dess andra halva. Men till skillnad från många andra (brittiska) upphaussade band, lever The xx i regel upp till lovorden. Bättre än på Coexist har de dock aldrig varit, varken förr eller senare. Här drar de sin ljusskygga, kyliga och romantiska minimalistpop så nära perfektionen man förmår. Det är sårigt och coolt, om vartannat.

 

47. Lebanon HanoverWhy Not Just Be Solo

År: 2012

lebanon

– Bland det bästa med det här årtiondet har varit cold wave-genrens storstilade återtåg, efter att ha varit hopplöst ute i många år. Och tysk-brittiska Lebanon Hanover har i sanning gått långt (längst?) fram i ledet. På andragiven Why Not Just Be Solo blandas The Cures strama, karga Seventeen Seconds-sound med 80-talets franska cold wave och band som Asylum Party, och parat med sångerskan Larissa Iceglass djupt misantropiska och uppgivna texter har Lebanon Hanover skapat ett av genrens bästa album.

 

46. Azure BlueBeneath the Hill I Smell the Sea

År: 2015

Print

– Tobias Isaksson är en popsnidare av rang. Under 10-talet, närmare bestämt mellan 2011-2015, gav han ut inte mindre än tre av de bästa svenska indieplattorna under årtiondet. Allihop genomdränkta i melankoli och saknad, allihop fullproppade med fina melodier, allihop otroligt drömska. Jämnast och mest sammansatt av dessa är 2015 års Beneath the Hill I Smell the Sea – från plågsamt vackra öppnaren ”A Town Like Alice”, till avslutande och ytterligt nostalgiskimrande Sommerlied. ”Bitterljuvt” är ett uttjatat begrepp, men vad det passar fint in på den här skivan.

 

45.Iggy PopPost Pop Depression

År: 2016

postpop

– Jag älskar riktigt fina comebacker. När äldre, uträknade, lite förbisedda artister lyckas ta sig tillbaka in i finrummen och rampljuset – och det tack vare ett riktigt bra album. Våren 2016 gjorde Iggy Pop precis detta. Till sin hjälp hade han något av en supergrupp, bestående av kapellmästareJosh Homme (Queens of the Stone Age), Dean Fertita (Queens of the Stone Age) och Matt Helders (Arctic Monkeys), och tillsammans skapade de Iggys starkaste platta sedan 1977 års båda mästerverk The Idiot och Lust for Life. Kåt, kaxig, cool och sårbar, lät han, och musiken…vad den svängde!

 

44. SlowdiveSlowdive

År: 2017

slowdive

– Ännu en förbaskat stark comeback. Sedan förra skivan, Pygmalion (1995), hade soundet Slowdive var med och skapade blivit hett, hippt och trendigt igen och gett upphov till en uppsjö av drömska, shoegaziga band – vissa riktigt bra, andra sämre. Men med sin självbetitlade comebackplatta visar Slowdive att gammal är äldst.

 

43. Mark LaneganBlues Funeral

År: 2012

lanegan

– Lanegan har varit extremt produktiv under 10-talet. Åtta studioalbum har det blivit (fem i eget namn, tre samarbeten). Ibland har låtkvalitén lidit av hans höga produktionstempo och några album är ojämna. Närmast en riktig fullträff kommer han med suveräna Blues Funeral, från 2012. Här existerar murrig, sotig blues jämsides med elektroniska influenser – något som sedan dess blivit Marks signum och modus operandi – och det låter fantastiskt.

 

42. HurulaKlass

År: 2019

hurula

– Mindre BD, mer sena Ebba Grön utblandat med postpunk, men framförallt har Hurula aldrig låtit skörare, mer genuin. Bättre. Klass är ett förödande album. En modern klassiker i samma sekund som sista låten tonade ut.

 

41. Frida HyvönenKvinnor och barn

År: 2016

frida

– Epitetet ”modern klassiker” kan utan vidare tillskrivas även Frida Hyvönens monumentala, omtumlande Kvinnor och barn. Med den skivan började Hyvönen skriva och sjunga på svenska, och med ens kom hon närmare nerverna, köttet, blodet och anden än hon någonsin varit förr. Kvinnor och barn är tolv mer eller mindre förkrossande låtar om barndom, föräldraskap, ensamhet, död och kärlek. Tolv låtar där Hyvönen visar att hon är en av de bästa sångarna och textförfattarna vi har.

***

Det var allt för denna gång. Andra advent avslöjas platserna 40-31. Försök att lägga band på er tills dess.