Etikett: sacred bones

Recensioner: 2020-11-13

Förra veckan var öken. Fanns inget intressant att skriva om. Lite bättre den här veckan. Ett album, en EP, två singlar. Varsågoda.

Ceremoni – Iris

– Efter två fullängdare (det senaste släppt i fjol) är Stockholms/Malmö-bandet Ceremoni tillbaka. Likt föregående släpp är musiken på Iris förankrad i ett dunkelt pojkrum där husgudarna heter The Cure, New Order (vars debutsingel jag gissar att bandet tagit sitt namn från) och framförallt kent. Eskilstunabandet är så fastetsade i Ceremonis DNA att det blir en last snarare än en tillgång. De förvisso mycket snygga gitarrerna ekar mer än lovligt Sami Sirviö, medan den kanske inte helt genuint lidelsefulla sången, sångmelodierna och de stundom ansträngda och av liknelser nedtyngda texterna fullkomligen skriker Jocke Berg. Berörd blir jag endast av låten ”Skriet”, vars text om utanförskap och hemstadsångest framförs med vad jag tolkar som uppriktig smärta.

Till nästa gång hade jag gärna sett att Ceremoni breddar sig och letar nya influenser – för skriva låtar kan de ju.

Iris är ute nu via Svart Kaffe Records.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Skriet”

Om ni gillar detta: kent – Isola

Molchat Doma – Monument

– Jag blev verkligen knockad av det belarusiska postpunkbandet Molchat Doma när jag upptäckte dem för två år sedan. Nu är de tillbaka med sitt tredje album. Och vad har hänt sedan sist? Well, inte mycket. Vad som en gång var fräscht och nytt känns nu gjort. Missförstå mig inte, Molchat Doma är jättebra på det de gör, men sedan de signades av den annars så fantastiska labeln Sacred Bones känns de farligt nära ett konceptband, hårt hållna av gnidna skivbolagsbossar som vädrar kitsch-value. Jag tvivlar på att de hade fått lov att utvecklas ens om de ville. Istället får vi ännu en platta som låter som de andra. Vi snackar alltså alltjämt stram, rigid postpunk i mid/upp-tempo, intimt förbunden med det tidiga 80-talet samt texter sjungna på ryska och med burkigt inspelad sång. Det är bra, men jag blir rastlös. Bränner till gör det endast på makalösa ”Udalil Tvoy Nomer”. Där visar bandet upp sig från sin mest atmosfäriska och melodiösa sida, och visar samtidigt att de ju faktiskt har fler nyanser och lager än man kan tro. Mer av den varan till nästa platta och det kan bli riktigt bra.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Udalil Tvoy Nomer”

Om ni gillar detta: Lyssna på Molchat Domas två första plattor

Keeley Forsyth – ”Glass” (singel)

– Brittiska Keeley Forsyth har med Debris från i våras redan släppt ett av årets bästa album. Nu är hon tillbaka med första singeln från en kommande EP, och fan om detta inte är hennes bästa låt hittills. Mer elektronisk än Debris, men med samma knäckande ödslighet, och samma märkliga, men fängslande, lyrik.

Corduroy – ”Blomster” (tvåspårssingel)

– Min älskade morfar kom från Norrköping, och det gör även bandet Corduroy, som för en månad sedan debuterade med den lysande tvåspårssingeln ”Blomster”. Corduroy gör drömsk, atmosfärisk shoegaze på svenska, och de gör det med ofelbar känsla för hur denna fina genre ska förvaltas. I låtarna ”Blomster” och ”Blasé” ryms både ett bottenlöst vemod och en stark längtan efter något större. Fortsätter de såhär kommer de nå det där stora snarare än de tror. Detta är en av årets bästa svenska debutsinglar. Ute nu via Luxurious Indie.

Recension: Hilary Woods – Birthmarks

hilary

Den irländska singer-songwritern Hilary Woods har sedan sin tid som basist i indiebandet JJ72 släppt ett soloalbum och två ep:s i eget namn. På förra solalbumet, Colt (2018), tog hon många steg från JJ72 och utvecklade i samma drag det sköra folksound hon presenterade på de båda ep:na till något helt nytt. Något mörkare, mer experimentellt. På nya albumet Birthmarks, släppt 13/3 på lysande Sacred Bones, är hon närmare att fullända sitt sound än hon någonsin varit innan.

Den ack så hippa musiksajten Pitchfork kallar skivan för ofokuserad och jag förundras. Enhetligheten och fokuset är min mening snarare slående. Woods är en mästare på karg, råkall och närmast paganistisk folk och blandar detta, perfekt avvägt, med ambientindustriella ljudexperiment, bestående av field recordings och analoga synthar. De båda uttrycken flyter ihop, överbryggar varandra och det sker sömlöst. Öppningsspåret ”Tongues of Wild Boar” (för övrigt en av årets tre bästa låtar) är det perfekta exemplet på hur Woods bäst sammanfogar uttrycken. Den låten är lika mycket PJ Harvey anno White Chalk som den är Sällskapet. Ett annat strålande exempel är ”Through the Dark, Love”. Låten inleds med vad som närmast kan beskrivas som power electronics, för att sedan glida över i ödslig folk. Stundtals låter hon rent förhäxande. Apokalyptiska ”The Mouth”, med sitt tunga, släpande beat och sin knastriga, processade elektronik, är plattans mäktigaste stund. Att den mynnar ut i industriexperimentet (och klockrent döpta) ”Cleansing Ritual”, som i sin tur leder till skivans sista spår, ”There Is No Moon”, visar på Woods träffsäkerhet. Genom de två förstnämnda spåren färdas vi genom en renande skärseld innan vi lättade och lättare kommer ut på andra sidan. Himlen ovan må vara tom, men luften är ren.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Tongues of Wild Boar”

Bäst just nu: januari 2020

 

Årets första bäst just nu, på månadens sista dag. Varsågoda.

 

Naiivi – Ruby Flags

– Två år har gått sedan starka debut-ep:n Dark Sunshine, men nu är Naiivi äntligen tillbaka – med en ny singel och ett nytt sound. Sedan sist har hon bytt gitarrerna mot en drömsk och elektronisk ljudbild – och det låter fantastiskt. Låten, fläckfritt producerad av Familjen-Johan och utgiven via Razzia/Sony, handlar om det vanskliga i att se, men strunta i, varningssignaler, och är Naiivis bästa låt till dags dato. Jag ser fram emot att följa henne under 2020.

 

Hilary Woods – Tongues of Wild Boar

– Min senaste riktigt drabbande musikupptäckt är brittiskan Hilary Woods. Första singeln från kommande plattan Birthmarks är dov, karg folk med monotona, industriella förtecken. Den är månadens bästa låt och jag kan inte med nog eftertryck rekommendera den. Släppt via Sacred Bones.

 

Uniform – Awakening

– Några andra som också är tillbaka är industrirockarna Uniform. Nya singeln Awakening är en kolsvart drapa om Guds tystnad, den moderna kapitalismens fasor och håglöshet. Den låter ungefär som Trent Reznor anno 1989-94 lät när han var som allra mest förbannad. Vi snackar alltså glödhet elektronik, malande beats och en text som spottas snarare än sjungs ut. Precis som Hilary Woods-singeln är också denna utgiven av lysande Sacred Bones.

 

Sally Dige – It’s You I’m Thinking Of

– 80-talet och band som a-ha, China Crisis och Psychedelic Furs kastar varmkallt neonskimmer över den kanadensiska, Berlin-baserade cold wave-artisten Sally Diges nya singel – och jag njuter för fulla drag. Och hur skulle man kunna låta bli att njuta när syntharna är varma, gitarrerna kalla, trummorna bombastiska och en vemodssnygg mandolin dyker upp som körsbäret på tårtan?

 

Morrissey – Love is on Its Way Out

– Egentligen hör den här låten, det senaste smakprovet från Morrisseys kommande album, inte hemma här. Den är inte bäst just nu. Jag tar med den därför att den åtminstone är bättre än förra singeln, bottennappet ”Bobby, Don’t You Think They Know”, och för att jag ändå älskar gubben. Men något bottennapp i stil med den låten är det alltså inte fråga om. Nej, ”Love Is On Its Way Out” är en rätt så trevlig bagatell. Texten är ganska banal och väldigt repetitiv, men den har hjärtat på rätta stället – och den säger faktiskt något, till skillnad från texten till ”Bobby…” Och där ”Bobby…” helt saknade sångmelodi finns här ändå en antydan. Således lever hoppet om ett bra album alltjämt. Men lite orolig är jag allt.

Bäst just nu: juli 2019

 

English singer and lyricist Morrissey, circa 1990. (Photo by Kevin Cummins/Getty Images)

Även om sommaren kanske inte blivit som man hoppats kan man, som alltid, lita på musiken. Här är ett axplock av allt bra som nyligen släppts, plus en klassiker på slutet. Mycket nöje.

Iggy Pop – Free

– I dag nåddes vi av det glädjande beskedet att ingen mindre än Jim Osterberg – aka Iggy Pop – släpper nytt album i början av september. Plattan har fått namnet Free, och det inte ens två minuter långa titelspåret är det första smakprovet att släppas. Där förra plattan, den universellt hyllade Post Pop Depression, var rock n roll i stil med The Idiot och Lust for Life är det nya materialet närapå dess raka motsats. Istället för sliriga gitarrer, en gungig bas och en fräsande Iggy vid mikrofonen får vi på Free ett jazzigt, ambient ljudlandskap parat med Iggys varmaste stämma som lugnt, nästan urlakat,  konstaterar att han vill vara fri. En av samarbetspartnerna på nya plattan är den amerikanska ambientmusikern Sarah Lipstate, känd under namnet Noveller. Hennes drömska sound, som rör sig någonstans mellan Twin Peaks och Grouper, klaffar anmärkningsvärt väl med Iggys röst och jag får en känsla av att kommande album kan bli ett av årtiondets sista höjdpunkter.

 

Chelsea Wolfe – American Darkness

– Chelsea Wolfe har något stort på gång. Förra plattan, Hiss Spun, var ett tungt, kärvt monstrum. Nya plattan ser ut att bli mer avskalad. Lika kärv, lika sotigt gråsvart, men mer avskalad. Detta blir tydligt inte minst på nya singeln American Darkness. Till en akustisk gitarr och mardrömslika elektroniska ljud sjunger Wolfe försiktigt om möten människor emellan, besvikelserna som kan uppstå och det inre mörkret man förgäves försökt att stävja. Album Birth of Violence släpps i september.

 

Lust for Youth – Lust for Youth (album)

– Svenskdanska Lust for Youth släppte sitt senaste album i juni i år och det är ett av sommarens finaste. Med en morrisseyansk känsla för både misantropi och stora gester, en avmätthet vi inte fått till bjuds sedan TTA:s glansdagar och vackert snidad elektronisk pop som skulle kunna få Peter Hook och Bernard Sumner att sluta fred har Hannes Norrvide och Malthe Fischer satt ihop ett album som är lika delar vemod som attityd, popklubb som sovrum. Popkänslan från föregående album sitter i, men varvas med gott om vemodiga nummer som atmosfäriska Fifth Terrace (som gästas av Soho Rezanejad) och mästerliga Venus de Milo. Den sistnämnda, en suggestiv midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut, hör till årets bästa låtar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Venus de Milo

Om ni gillar detta: Premiere – Premiere, Boat Club – Caught the Breeze

 

Morrissey – Brow of My Beloved

– Äntligen har b-sidan till Wedding Bell Blues-sjuan släppts digitalt. På den gör Morrissey det han gör bättre än alla andra: varm, melankolisk och atmosfärisk pop om kärlek, knackiga relationer och misantropi. Allt till ett skimrande Boz Boorer-arr och en sångmelodi som vanliga dödliga knappt ens kan drömma om. Det är detta vi vill att Moz ska göra. Det är detta som tröstat så många trötta själar genom årtiondena.

 

Dr John – det mesta, men kanske i synnerhet låtarna Glowin’ och Twilight Zone

– I stort sett samma sekund som jag tog min magisterexamen i början av juni kablades nyheten om Dr Johns bortgång ut. Jag lyckades därför aldrig riktigt ta in att han gått bort. Det är först nu jag börjat fatta. Jag har inte lyssnat på Dr John speciellt länge. Jag hörde honom för första gången för kanske tio år sedan, men började lyssna någorlunda aktivt först för några år sedan. Jag lockas av mystiken, häxdoktorbluesen som är lika mycket New Orleans som kräftor och Mardi Gras är New Orleans (om inte mer) och av de märkliga arrangemangen som är lika avvisande och kärva som de är hypnotiska och tilldragande. Men Mac Rebenack, som Doktorn egentligen hette, var inte bara en tokstolle i märkliga hattar och djurben som gjorde svårlyssnad, om än fantastisk, voodoomusik. På de två låtarna jag valt att lyfta fram i detta korta inlägg, Glowin’ och Twilight Zone (båda hämtade från lysande plattan Babylon, från 1969), lyser en annan Doktor igenom.

På souliga, malande och väldigt vackra Glowin’ försöker han (förgäves?) hitta ett ljus i det allomfattande mörker som hängde som säckväv över USA i slutet av 1968 när låten spelades in. Vietnamkriget skördade otaliga offer, den nyligen valde presidenten var korrumperad, Martin Luther King sköts ihjäl, precis som Robert Kennedy. På Glowin’ försöker John mana sig själv och alla som vill höra på till att inte ge upp, att härda ut och ”just live plain old life”. Han är minst sagt övertygande.

På spöklika, late-night-jazziga Twilight Zone sjunger han uttryckligen om den hotfulla, mörka värld som var ett faktum 1968. Det som en gång var bekant och tryggt är nu förvridet och underligt, illasinnade krafter försöker ta över och de ledare som människan lagt sitt hopp till har mördats. When all the clouds in the sky/Disappear in front of your eyes/When you hear a lullaby/You once knew, now you can’t recognize/You step into the twilight zone/In the outer limits of a land unknown, sjunger han redan i första versen och med ens är ljuset släckt och tänds aldrig igen. Sju minuter senare mynnar låten ut i en kakofoni av psykotiska röster och ljud.

Nu är han borta och det som kvarstår är, som alltid, musiken. Och så länge den och Louisianas träskmarker finns kvar kan vi vara säkra på att Doktorn aldrig riktigt lämnar oss. Det får duga så.

ÅRETS 20 BÄSTA ALBUM

Album

 

Jag tänker inte hålla er på halster längre. Ta ett djupt andetag – 482 MHz ger er…

Årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tapheophobia – Ghostwood

– Introspektiva gitarrfigurer blandas med abstrakta ljudkollage och bildar en tjock, tjock dimma av atmosfärisk och drömsk dark ambient. Storslaget utan att ta minsta plats.

 

19. Den Sorte Død – Bundløse Søer

– Den Sorte Død lever kvar i och finslipar alltjämt sina analoga världar, men på Bundløse Søer är tempot nedskruvat, humöret något tyngt, atmosfären ännu mäktigare. Det är fortfarande mörkt 80-tal, fortfarande filmiskt, men numera är det de tysta timmarna precis efter (zombie)apokalypsen som tonsatts. Och utvecklingskurvan pekar rakt uppåt.

 

18. Colter Wall – Songs of the Plains

– Visst, man kan klia sig i huvudet och mumla oroligt om gimmicks och image, men när det är så här innerligt och genuint är det knappt lönt. 22-årige kanadensaren Colter Wall må låta som någon som var 70 år 1960, och han gör musik därefter, men det är så innerligt och genuint att man inte kan annat än falla för det. Men jag vidhåller att det nu, efter några plattor förankrade i urgammal västerntradition, vore mycket intressant att höra Colter sjunga om något mer allmängiltigt och personligt. Detta uttryck har han fulländat.

 

17. Det Jordiska – Det Jordiska

– En debut som bara växer och växer och ett band jag verkligen ser fram emot att följa. Det Jordiska sätter utan omsvep ord på allsköns neuroser och sjuka tankar man kan tänkas ha, och de gör det till skitig och mullrig rock’n’roll som rör sig någonstans mellan postpunk, punk och Velvet Underground. Inget annat band i Sverige anno 2018 låter som Det Jordiska.

 

16. Leon Bridges – Good Thing

– När Bridges går ifrån sina allra mest tummade Sam Cooke- och Otis Redding-vinyler blir han plötsligt en mycket intressantare artist. Den här gången tycks förebilderna heta Curtis Mayfield och Michael Jackson, men året är trots allt 2018 och Bridges är oerhört bekväm med det – retroryktet till trots. Han har aldrig låtit bättre.

 

15. Reutoff feat. Deutsch Nepal – Eating the Dust

– Ryska dark ambient- och postindustri-giganterna i Reutoff slår sina påsar ihop med svenske mörkermannen Peter ”Deutsch Nepal” Andersson och tillsammans kokar de ihop en samling domedagsstycken som svänger, skrämmer och bygger makalösa stämningar. Helgjutet.

 

14. Mount Shrine – Winter Restlessness

– Brasilianske dark ambient-artisten Mount Shrine skapar vacker musik av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska dark ambient-labeln Cryo Chamber.

 

13. Mark Lanegan & Duke Garwood – With Animals

– Lanegans och Garwoods andra album har mer gemensamt med Lanegans sentida soloplattor än deras första, ganska sköra giv ihop. Lanegans sträva, monotona blues dominerar ljudbilden och det är en av de mest helgjutna album Lanegan släppt. Och ett av de mest drömska.

 

12. Leila Abdul Rauf – Diminuition

– Dark ambient varvas med jazz, maskinpålägg och subtilt blås möter ödsliga pianon, vackra ljudkulisser balanserar tomrum och tystnad och vice versa. Diminuition är ett av årets vackraste album. Musik för timmen mellan natt och gryning.

 

11. Sevendeaths – FT4C EP

– Borde varit med på EP-listan, kanske vissa tycker. Men med sina 53 minuters speltid går det inte att motivera, oavsett vad plattan heter. Och FT4C känns som ett album. Det där albumet man spelar precis efter att bomben fallit och askflingorna yr i luften och allt är grått och stilla.

 

10. I’m Kingfisher – Transit

– Jag har skrivit månget inlägg om I’m Kingfisher i år, så jag ska fatta mig kort. Svensk americana mår förträffligt år 2018 och längst fram i ledet går Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson. Med nakna nerver och ett hjärta som svallar över av kärlek skriver han underskön musik som hemsöks av Molina, Oberst, Jurado. Musik som skulle kunna vara komponerad av någon hjärtekrossad kofösare på en ranch i Wyoming, men som ju egentligen har mer med Värmland att göra. Sakta men säkert börjar fler och fler tas i besittning av Thomas storhet, färre och färre kan värja sig. Och det är helt i sin ordning.

 

9. Marissa Nadler – For My Crimes

– På sitt åttonde album, I utrymmet mellan förälskelse och uppbrott/utplåning, målar den fantastiska sångerskan/låtskrivaren Marissa Nadler upp sina sotiga och disiga goth-folk-historier vackrare än någonsin tidigare. For My Crimes är hennes bästa platta.

 

8. Inade – The Nine Colours of the Threshold

– Årets bästa dark ambient kommer inte oväntat i form av tyska genierna i Inade och deras comebackplatta The Nine Colours of the Threshold. Som vanligt och precis som man vill ha det från Inade är soundet massivt, iskallt och hänförande. Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande och förbannat bra.

 

7. Slowgold – Mörkare

– Vissa är sylvassa på att sätta samman ett riktigt album. Amanda Werne vet hur man gör. Mörkare är en synnerligen genomarbetad och enhetlig platta, med minutiöst fokus rakt igenom. Och den saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att de måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud och alla ord är beroende av varandra. Och vilka ljud, dessutom. Och vilka ord. Om förra skivan Drömmar var drömsk prärierock med ett någorlunda fast grepp om ljuset är Mörkare, well…mörkare. Den sömnlösa natten efteråt, där det klassiska Slowgold-soundet blandas ut med nattsuddar-toner á la 50-tals-Sinatra och Cure-atmosfärer. Fullständigt briljant.

 

6. John Prine – The Tree of Forgiveness

– Han är 72 bast, John Prine. Han har levt, han har stirrat döden i vitögat mer än en gång, och det hörs. Rösten är väderbiten, kanske inte lika kraftfull som förr om åren, men när John Prine sjunger, då lyssnar man. År 2018 är John Prine den lilla människans främste företrädare. Han sjunger om vanliga människors vanliga vedermödor och han gör det med djup empati och mycket värme. The Tree of Forgiveness är Prines första skiva med nyskrivet material på 13 år och man hoppas ju att det kommer fler. Han har väl aldrig låtit bättre.

 

5. Anna Von Hausswolff – Dead Magic

– Anna går från klarhet till och klarhet och levererade 2018 sitt bästa album hittills. Dead Magic är en hänsynslös och särdeles vacker samling hinsideshymner. En perfekt uppbyggd värld av djup skog och svarta orgelklanger, och där en trollbindande röst lockar en längre och längre in, tills man vare sig vill eller kan hitta ut.

 

4. Cursive – Vitriola

– Av alla comebacker år 2018 (och det finns ju ett antal mäktiga att välja bland) gör mig nog Cursives allra gladast. Ett mycket kärt favoritband för mig, som efter en rad undermåliga skivor i höstas kom tillbaka med sitt bästa album på minst 15 år. Borta är de överjästa produktioner, obefintliga melodier och ansträngda teman som i olika grad tyngt ner de tre senaste albumen. Vitriola är i stället fokuserad, förtätad, helt utan dödkött och med en produktion som både är krispig och karg. Sångaren och låtskrivaren Tim Kasher låter mer inspirerad än på många år och hans låtar är kompromisslösa uppgörelser – med samtiden och med det egna jaget. Det är en svart (men ack så sann) bild av samhället som han målar upp på Vitriola. Samtidigt har väl förfallet aldrig låtit vackrare eller mäktigare än här.

 

3. Grouper – Grid of Points

– En skiva jag inte kan få nog av. Fråga mig närhelst på dygnet om jag skulle vilja kliva in i Liz Harris regndisiga och djupt vemodiga Pacific Northwest-värld, gömma mig i de brusiga tomrummen mellan de ödsliga pianoanslagen, och svaret blir varje gång ett rungande ja. Grid of Points må bara vara 21 minuter lång, men det är 21 perfekta minuter.

 

2. The Good, the Bad & the Queen – Merrie Land

– Brexit och det öppna Storbritanniens fall fick Damon Albarn att ge sig ut på en resa runt öriket som fostrat honom, samla ihop den magnifika ”supergruppen” The Good, the Bad & the Queen för första gången sedan 2007 och skriva vad som torde vara sitt bästa album i karriären. Merrie Land är ett fulländat album, fyllt av kvintessentiellt engelska sånger stöpta i dub, pop, folk, music hall och den sorg som infinner sig när man inte längre känner igen sitt eget hem och när de anständiga värderingar man trott på i hela sitt liv kastats ut med badvattnet.

 

1. Sällskapet – Disparition

– Etta. För hur de får vår europeiska skymning att kännas lite mindre ensam, lite mindre hotfull. För Andrea Schroeder och hur hon lyckas axla den thåströmska manteln. För Thåströms knappt verkliga, men helt igenom magiska, gästspel på L’Autostrada. För Osslers förtvivlade, undersköna gitarrer på nyss nämnda L’Autostrada. För den berusande drömskildringen i Tiefenrausch. För de perfekt frammejslade stålverksklangerna i Wandler. För gitarrerna, för mullret, för Hellbergs livsfarliga högspänningselektronik. För de svartvita bilderna. För associationerna. För helheten. För Hellbergs och Osslers särställning i svenskt musikklimat, där ingen eller inget låter som dem utom just de själva. För inspirationen. Tack.

***

Och där var 2018 över. 2017 var ett legendariskt musikår, men 2018 bjöd upp till match. Nästa gång vi hörs skriver vi 2019, och vad som där väntar vet ingen.

Gott slut!

/N

 

Bäst just nu: juni 2018, del 2

Dags igen. Den här gången består Bäst just nu av kortrecensioner av album, singlar och ep:s, pga lite tid och mycket musik. Man måste vara effektiv – annars dör man olycklig och knäpp.

Johnny Marr – Call the Comet (album)

– Johnny Marr, Smiths-gitarristen som var lika genial när det kom till melodier och arrangemang som sångaren Morrissey var när det kom till texter. Nu är han tillbaka med en tredje soloskiva. Den första sedan 2014 års Playland. Marr har hållit en relativt hög nivå som soloartist. De båda första skivorna bjöd visserligen inte på några större överraskningar, men väl på stundtals ljuv engelsk gitarrpop, väl förankrad i både Marrs och Englands digra indie-historia. På denna tredje giv hänger det grandiosa och melankoliska Smiths-spöket alltjämt kvar, men får sällskap av betydligt mörkare och lynnigare skepnader. Ekon från dramatiska postpunkare som Echo and the Bunnymen, Wire, The Sound och inte minst Manchester-grannarna Magazine hörs genom hela plattan. Mest imponerar de nya (eller ska jag säga nygamla?) influenserna på låtar som experimentstycket New Dominions. En monoton och mörk sak, som hade platsat ypperligt på Sound-frontfiguren Adrian Borlands sidoprojekt 2nd Layers platta World of Rubber. Andra höjdpunkter är de båda Smiths-ljudande numren Hi Hello och Spiral Cities. Där visar Marr att han fortfarande gör jangly, melankolisk pop bättre än de flesta.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Hi Hello

Om ni gillar detta: The Smiths – The Queen Is Dead, The Sound – From the Lion’s Mouth

 

The Mary Onettes – Cola Falls (singel)

– The Mary Onettes är ett band jag följt sedan starten 2007. Outputen har inte alltid varit skyhög, men alltid intressant. Och alltid välbehövlig. För säg det tillfälle då drömsk och bitterljuv popmusik INTE känns relevant! I Sverige har vi ett gediget gäng band som behärskar den typen av musik, men Mary Onettes tillhör toppskiktet. Så även nu, efter detta första släpp på två år. A-sidan Cola Falls blandar dröm, rytmik och jangly gitarrer med vad som nästan låter som en sitar. Det är en hypnotisk låt som rullar fram likt ett vattenfall – något som låtskrivaren Philip Ekström själv varit inne på. Bäst är emellertid b-sidan Wait Out a Ghost. Här är tonläget snäppet sorgsnare, tempot något lugnare, melodin klart starkare. På många sätt klassisk Mary Onettes, klassisk atmosfärisk pop. Lika mycket 2018 som 1984. Somrig och skimrande, men med tungt hjärta. En av årets finaste låtar.

Ett album sägs släppas i höst, och precis som singeln ska plattan ges ut av finfina indie-etiketten Cascine.

 

Inade – The Nine Colours of the Threshold (album)

– Man skulle kunna tro att min Tysklands-vurm fått sig en törn efter gårdagskvällen, men det sätter Inade stopp för. Äntligen är de tillbaka, dessa dark ambient-giganter. Och de är tillbaka med besked! Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande. Det är nio år sedan de senast släppte ett album, men nu är väntan över. Tack och lov. Utgiven av Loki Foundation.

Betyg: 8/10

Bästa låt: The Nine Colours of the Threshold

Om ni gillar detta: Allseits – Chimäre, Inade – The Incarnation of Solar Architects

 

Nine Inch Nails – Bad Witch (ep)

– Tredje ep:n på två år från Trent Reznors legendariska Nine Inch Nails. Och det är den hårdaste och råaste av de tre. Där i synnerhet förra ep:n Add Violence drog mer åt det experimentella hållet blickar Bad Witch ofta, men inte alltid, bakåt, mot tidiga grovhuggna klassiker som Broken och The Downward Spiral. Det är maskinellt, monotont, konfrontativt och stundtals med fradga runt munnen. Men framförallt är det för jävla bra och inspirerat, och ett lysande exempel på hur man kan låta sig hämta idéer från ens egna meriter, men ändå få det att låta nytt och fräscht. Här bäst illustrerat på Play the Goddamned Part och God Break Down the Door, där subtila jazzblås blandas med klassiskt dunkande och fräsande NIN-maskiner och 90-tals-doftande elektronik.

Jag fortsätter att imponeras av Trent Reznor och NIN, som gör sina mest inspirerade och brännande grejer på vad som måste vara årtionden. Och lågan ser verkligen inte ut att falna.

Betyg: 8/10

Bästa låt: God Break Down the Door

Om ni gillar detta: Nine Inch Nails – The Downward Spiral, Nine Inch Nails – Add Violence

 

Uniform & The Body – Mental Wounds Not Healing

– Mer industri blir det på Uniforms och The Bodys samarbete, plattan Mental Wounds Not Healing, utgiven på utomordentliga etiketten Sacred Bones. New York-bandet Uniform gör till vardags noisig och rå industriell…rock, med influenser från experimentell metal. Inte långt ifrån vad man är van att höra ifrån kollegorna i The Body, alltså. Och på denna gemensamma giv får man vad man räknar med: kolsvart, avig och hänsynslös industrirock. Experimentellt och monotont är det, med elektroniska inslag och ylande, skärande gitarrer och skramliga trummor. Stundtals minnande om råa köttstycken, stundtals om kallt, vått stål. Ingen klassisk sommarlyssning, med andra ord, men en platta som garanterat gör din sommarlyssning väldigt intressant och högkvalitativ.

Betyg: 8/10

Bästa låt: The Boy with Death in His Eyes

Om ni gillar detta: Pharmakon – Bestial Burden

Recension: The Soft Moon – Criminal

a3260974313_16

Oakland-bördiga, och Berlin-baserade, Luis Vasquez släppte i början av månaden sitt fjärde album under aliaset The Soft Moon, via lysande etiketten Sacred Bones. På sina tre första album gick han från att göra ren cold wave-influerad postpunk till att gradvis bli mer och mer maskinell. På fjärde given Criminal tillåts båda sidorna florera. Men framförallt är Criminal en Pretty Hate Machine för 2010-talet.

Precis som på Nine Inch Nails klassiska debut från -89 finns här samma maskinella rytmer och samma aggressiva duellerande mellan gitarrer och elektronik. Och inte minst samma konfrontativa och rent självdestruktiva texter. How can you love someone like me?, undrar Vasquez på lysande The Pain. På Bukowski-refererande Born Into This drunknar han i sitt eget spott. På titelspåret uttrycker han en explicit dödslängtan.

Tematiskt är det kolsvart, skivan igenom. Onyanserat, tänker ni säkert nu – men icke! Precis som hos Nine Inch Nails finns här en sensualitet och sexighet i hur Vasquez levererar sina mörkerstycken. Han må sjunga från själens allra lägsta punkt, men han låter som om han bara vill dra hem dig till sitt Berlin-loft, tända några svarta stearinljus till tonerna av Closer eller möjligen Some Kind of Stranger. 

Men vad som verkligen understryker nyansrikedomen på skivan är den omistliga känslan för melodier och ibland rent av pop. Från sångmelodin i Give Something, via goth-klubb-vibbarna i It Kills och The Pain, till refrängen i Young hör vi samma crossover-appeal som gjorde Nine Inch Nails till ett av 90-talets största band.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Give Something

Om ni gillar detta: Nine Inch Nails – Pretty Hate Machine