Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas

Recensioner: 2021-01-16

Efter en mycket intensiv december, med nya texter nästan varje dag, kände jag mig oinspirerad, tömd och överexponerad. Jag fick lov att ta en paus från 482 MHz och försöka bli mig själv igen. Jag är på god väg och passar därför på att göra en lowkey-comeback. Idag ger jag er en mäktig bunt ny musik. Två singlar, två album. Varsågoda.


Frida Hyvönen – ”A Funeral in Banbridge

– Äntligen. Äntligen är hon tillbaka. Hon med stort H. Förra plattan, Kvinnor och barn (2016), var ett av 10-talets bästa album, men sedan dess har det varit tyst från Frida Hyvönen. Tills nu. I mars kommer fullängdaren, och idag kom alltså första smakprovet. ”A Funeral in Banbridge” är lika mycket en mycket kärnfull kortnovell om tillhörighet, familjeband och döden, som det är en kristallklar poplåt med jangly Marr-gitarrer och Hyvönens distinkta pianosound. Precis som hennes partner Christian Kjellvander är Hyvönen en sagolik historieberättare, vilket vi påminns om här.

Vidare sjunger hon åter på engelska efter att på Kvinnor och barn för första gången sjungit på svenska. Alla vi som knäcktes av hennes svenska texter blev kanske lite oroliga när det i försnacket stod klart att det nya, kommande materialet skulle bli på engelska, men efter att ha lyssnat på nya singeln har det visat sig att den oron var helt obefogad. Frida Hyvönen är, oavsett språk, en av våra allra bästa textförfattare. Och ”A Funeral in Banbridge” är årets första fullträff.


Pierce With Arrow – ”She Pined Away

– En av de bästa upptäckterna jag gjort de senaste veckorna heter Pierce With Arrow. De kommer från Berlin och gör kylslagen, kantig och mycket atmosfärisk musik i gränslandet mellan dark ambient, drone och darkwave. Rekommenderas starkt.


Inade & Circular The Saturnine Broadcasting

– Tyska dark ambient-favoriterna Inade har gjort ett split-album med landsmannen Circular – och resultatet är bländande. Inade visar att de alltjämt tillhör genrens allra tyngsta, och deras halva är full av tunga ljud, allomslutande drones och domedagsatmosfärer. Men Circular, däremot, bjuder på luftiga, krispiga och vackra ljudkulisser, och kontrasterna som uppstår skapar en känslosam platta man inte slänger på hur som helst. The Saturnine Broadcasting är en skiva att sjunka ner i, att försvinna i. Det måste man vara beredd på, annars gör man sig själv och plattan en otjänst. Den släpptes så sent som 28 december i fjol, och hamnade därför utanför årsbästa-listan. Hade den släppts tidigare hade den knipit en bra placering.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”With the Flood to Light” (Inade), ”Into the Deepest Currents” (Circular)


Henrik MeierkordKval

– Stämningsmästaren Henrik Meierkord är tillbaka med ett nytt opus, det andra på holländska labeln Ambientologist. Det är ett 74 minuter långt album fyllt med oroliga stycken, djupt försänkta i sorg och framförda med stråkar – och då särskilt Meierkords så mäktiga cello. Tidigt in i första lyssningen stod det klart att detta är ett album där uttrycket Meierkord tidigare jagat, fångat och finslipat når sin fulla potential. Meierkord nosade på detta med skivorna Flykt och Själ (båda 2019), men nådde aldrig lika långt som nu. Nu har han skapat något som är bortom musik, och något som egentligen redan legat och ruvat i den nordeuropeiska folksjälen i århundraden och som vi alla bär med oss. Jag pratar om ljud och bilder lika självklara, lika vackra, som våra urskogar, vår ensamhet, vår sorg och våra gemensamma rötter och sår. Kval är också något så ovanligt och motsägelsefullt som en fullständigt kompromisslös skiva med en tydlig konstnärlig linje och vision, men som vi alla ändå kan relatera till och ta till oss, om vi bara tillåter oss att göra det.

Det vore simpelt att kalla Kval för en ambientskiva när den alldeles uppenbarligen är så mycket mer. Kval är folkmusik in i märgen. Den renaste, ärligaste och mest drabbande folkmusik du kommer att höra på sannolikt väldigt länge. Visst, alla stycken når inte lika högt (”Dröm” hade jag till exempel kunnat vara utan då den skär sig med övriga plattan), men det är helheten som är intressant här, och trots ett fåtal dippar håller den ihop. Betyget nedan får gälla tills vidare, men kan mycket väl förtjäna att revideras framöver.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Gryning

482 MHz:s adventskalender: Lucka 16

Bland det bästa som hänt europeisk maskinmusik de senaste åren är Meipr. Bandet består av cellisten Henrik Meierkord (som också har en solokarriär och som även arbetar tätt ihop med bland andra Pelle Ossler) och maskinisten Peter Josefsson (som till vardags är med och driver synth-podden Blå måndag). Tillsammans skapar de ljud som är vackra och skrämmande, tunga och hypnotiska, i det omåttligt fascinerande gränslandet mellan dark ambient och neo-classical. Jag blev en apostel i samma stund som jag först hörde dem, och jag är mäkta stolt över att nu få presentera denna pinfärska intervju med Meipr. Varsågoda.


Er blandning av stråkar och fräsande maskiner är inget annat än en fullträff, men hur bildades egentligen Meipr?

Henrik: Jag och Peter känner varandra sedan länge, som kollegor på Kanal 5, Kanal 9 och Discovery, där jag var sound designer och Peter röst för Kanal 5. Men då gjorde vi överhuvudtaget inte musik och visste inte att vi var kapabla tillsammans. Jag visste att Peter gillade synth, osv. Jag gjorde musik mycket mer sällandå, på grund av heltidsjobb med ljud och trailers, till skillnad mot nu. När vi väl slutade, tog det inte lag tid förrän vi upptäckte att vi faktiskt var riktigt kvalificerade musiker! Och en dag testade vi och det sa klick!

Peter: Jag har alltid vetat att Henrik var en mycket duktig musiker. Nästan alla på vår avdelning höll på med musik på något sätt. Det var dock inte förrän efter att vi båda bytt jobb som Meipr föddes. Henrik hade lagt upp en jättefin svartvit kortfilm på Youtube som han hade tonsatt. Jag tyckte att det var så otroligt vackert och frågade helt enkelt om vi skulle testa att göra något ihop. Jag hade bara skrivit ”riktiga låtar” innan. Min erfarenhet av ambient musik sträckte sig till de bakgrunder jag hade gjort till vår podcast Blå måndag. Det var nog på våren 2018. Resultatet blev Sommersonne, som jag spelade upp för Jonas i Alvar och han frågade om han fick ge ut den och sedan dess har det bara rullat på.

Henrik, du sysslar annars mycket med neo-klassisk musik, medan Du, Peter, kommer från en synth- och industribakgrund. Vad är det bästa respektive sämsta med att komma från två så olika musikaliska bakgrunder när man gör musik ihop?

H: Att man tänker tvärtom och inte: ”Så här ska det låta”. Jag är klassiskt skolad i kommunala musikskolan, spelat i olika ungdomsorkestrar i Nordväst-Skåne och läser noter. Dock blev jag trött på att följa en dirigent och valde min mer ”punkiga” neoklassiska väg. Spelar hellre stråk med totalt andra musiker. Dessutom älskar jag filmmusik. När jag kollar filmer och tv-serier, analyserar jag musiken undermedvetet och blir inspirerad. Tror inte det finns något dåligt med olika världar, snarare tvärtom, och eftersom vi jobbat under deadlines på TV, vet vi att när en låt ska vara klar så är det så.

P: Jag fick inte ens gå i musikskolan då jag fuskat mig igenom blockflöjtslektionerna genom att ha bra gehör och helt enkelt lärde mig melodierna. Jag blev helt enkelt påkommen av min lärare som insåg att jag inte kan läsa noter. Men det är nog det enda som skiljer våra musikaliska bakgrunder. Vi har inga regler. Det är det bästa av allt. Vi tänker aldrig att det ska låta på ett visst sätt. Det bara blir. Vi hittar nog också inspiration på samma sätt och har samma inställning till hur vi ska jobba. Det är prestigelöst och ett jäkla tempo. Det är nog därför det funkar så bra och är så roligt. Jag brukar alltid säga att man ska försöka spela med så många som möjligt. Man plockar alltid upp något och lär sig alltid något med varje unik individ.

Bland det bästa med er musik är bilderna den frammanar. Monokroma bilder av ett Östeuropa fastfruset i både is och tid, postapokalyptiska städer i askregn och spöklika kontrollrum i öde kärnkraftverk. Vad skulle ni själva säga att ni vill skildra med er musik?

H: För mig handlar det om att skapa känslor med stråkarna tillsammans med Peters synthar – gärna ångest. Det kan vara drömmar, vidriga bilder från krig, sönderbombade städer i Tyskland eller kolkraftverk. Eller stressade människor i Stockholm. Men ibland glädje, bara ibland, dock, haha. Typ att åka tåg i Central-Europa, långt bort från Skandinavien. Eller havet…

P: Det handlar om att skapa en känsla. Min dröm är väl att varje låt ska kunna funka när eftertexterna rullar i en film. Det ska skildra mörker, öde platser, ödelagda fabriker, regn, svavel, ensamhet, desperation, panik, stress och ångest. Allt i svart och vitt. Men ibland finns även en liten strimma hopp och ljus. Men den är jävligt liten!

Foto: Lee Bailes

Som Sällskapet-fanatiker vet jag hur väl Pelle Osslers gitarrer funkar ihop med tung elektronik. Ert samarbete med honom (låtarna ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya”) är inget undantag och tillhör det bästa som gjorts i synth- och dark ambient-genrerna i år. Kan ni berätta mer om det samarbetet? Och vågar man hoppas på att ni jobbar ihop igen?

H: Jag skapade ”Leningrad Layers”-låten. Men hade då på technotrummor, vilket blev sådär… Hursomhelst frågade jag ett gäng musiker, Pawel Kobak, Patrick Richard, Strulgattu, Bram Meindersma, att göra varianter, vilket de gjorde. Till hela albumet. Under tiden skickade jag låten till Pelle Ossler som lade sin fantastiska gitarr, och jag tog bort de gamla trummorna och då lät det väldigt bra. Sedan lade Peter på sitt ”stuff” och så blev det en Meipr-version. Jag har faktiskt 1-2 låtar jag ska skicka till Pelle när det är lugnare…

P: Leningrad Layers-kassetten är helt och hållet Henriks verk. Han bad mig lägga lite beats till huvudspåret som han och Pelle Ossler spelat på. Jag plockade fram mitt euroracksystem, en trummaskin och en analog sequencer. Resultatet blev ”Masterskaya”.

Vad har ni själva lyssnat på i år? Vad skulle ni vilja tipsa om?

H: Steve Reich, Anthéne, Wagner, Bach, Vivaldi, Ligeti, Joy Division och tusen drone-låtar av olika artister. Drone är min psykmedicin…

P: Jag köper ganska mycket skivor och samlar på vinyl. Bland de skivor som hamnat i samlingen i år som jag gärna slår ett slag för är Majestoluxe Secondary Sanctions, Then Comes SilenceMachine, HIDE – Hell Is Here och Maman Küsters – L’Extase & La Terreur . Detta uppblandat med en hälsosam dos Post-Punk, Northern Soul och Trojan Records.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Meipr?

H: Självfallet positivt, har en hel del release på g och om covid-19 släpper, så blir det självklart LIVE!

P: Vi har många releaser planerade på Alvaret Tape Rekordings nästa år. Det är något jag ser fram emot mycket. Jag ser också fram emot att skriva mycket musik och drömmen är självklart att få gå på konserter och spela live.


Köp och lyssna på Meipr och Henrik Meierkord på Bandcamp (Meipr:s här, Henriks här), och lyssna på Blå måndag där ni lyssnar på poddar.

Over and out!

Recension: Meipr – Kolekto

kolekto

Svenska dark ambient-mästarna Meipr (Peter Josefsson och Henrik Meierkord) följer upp sina bägge lysande fullängdare Egalité och Egalecto med den lika lysande samlingsplattan Kolekto. Kolekto är bandets första släpp på cd (tidigare har de bara gett ut sin musik digitalt och på kassett). Kolekto samlar guldkorn från de båda fullängdarna, outgivet material och outtakes från albumsessions.

I dessa kristider behövs ett soundtrack. I min bok är få band bättre beskaffade för detta än Meipr. Med den geniala kombinationen av brännhet elektronik och djupt olycksbådande stråkar målar de upp en värld i kris och i brand. Med samhällsläget av i dag som fond blir lyssningen både skrämmande och trösterik. Skrämmande för att Meiprs musik inte längre känns som endast konst, trösterikt för att det alltid är ack så betryggande att kunna spegla sig och sin omvärld i just konsten. Kan man det är man aldrig ensam. Lyssna bara på sci-fi-balladen ”Sommersonne”, den mäktiga ”Schlangenbisse” eller den totala ödsligheten i tidigare outgivna fullträffen ”Doux”.

Ska man klaga på något är det väl att skivan, trots sina tio spår, känns lite för kort. Men det där är en bagatell, kanske till och med inbillad.

Vare sig ni sitter i karantän, är ute bland ödeläggelsen, eller lever precis som vanligt rekommenderar jag denna skiva. Lyssna och ni kommer att förstå.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Schlangenbisse”, men kan lika väl välja en annan.

Om ni gillar detta: Meiprs båda andra album

Bäst just nu: februari 2020

 

Februari är den grymmaste, var det nån som sa. Och man börjar ju undra. En grymt stark uppställning är det. Varsågoda.


 

The StrokesAt the Door

– Vilket ok Is This It måste vara att bära. Vilket tveeggat svärd. Och sanningen är väl att The Strokes aldrig riktigt hämtat sig från eller lyckats komma undan den monumentala fullträffen den plattan var och är. 2001 var rocken bedrövlig, men NYC-slynglarna räddade den. Sedan kom Libertines, Interpol, Franz Ferdinand etc och fortsatte på Strokes inslagna väg och allt var rätt behagligt några år. The Strokes andra platta var också grym, men led av att komma i kölvattnet av Is This It. Precis som efterföljande tre album gjorde. Men med nya, helt igenom fenomenala, singeln känns de otvunget coola, brännande kreativa och faktiskt ganska hungriga igen. Gitarrerna har lagts på hyllan. Volymen likaså. Istället satsar de allt på en återhållen, elektronisk slowburner. Och det funkar ypperligt. ”I can’t escape it”, sjunger Julian Casablancas. Men faktum är att Is This It-oket aldrig känts längre bort.

 

JacaszekThe Zone

– Subtil, nästan utan att märkas, men ändå bland det bästa denne polske ljudmästare släppt sedan 2011 års mästerverk Glimmer.

 

Clan of XymoxShe

– Holländska Clan of Xymox har två av det synthiga goth-80-talets bästa plattor på sina samveten – den självbetitlade debuten (1985) och uppföljaren Medusa (1986). Sedan dess har det varit ojämnare output. Fläskiga plattor har varvats med pompösa, som varvats med en del bra. Nya singeln ”She” är däremot ett äkta styrkeprov. Inget trams, bara kylig, pulserande och svärtad 80-tals-wave.

 

New Risen ThroneThe Outside (album)

– Fjärde delen i en svit om jordens kollaps, som inleddes redan 2007. Och den bästa nya dark ambient-musiken ni överhuvudtaget kan hitta nu.

Betyg: 8/10

Bästa låt: allt hänger ihop

Om ni gillar detta: övriga delar i samma svit

 

Hilary WoodsOrange Tree

– Hilary Woods fortsätter att göra oss olidligt sugna på hennes kommande platta Birthmarks. Förra singeln, Tongues of Wild Boar, var januaris bästa låt. Orange Tree är en lågintensiv, atmosfärisk och akustisk sak, lika karg som februarivädret utanför fönstret.

 

Recension: Henrik Meierkord – Själ

Henrik

2019 är över och 2020 är här. Även om det konsumerades enorma mängder musik i fjol hann jag bara skriva om en bråkdel. Särskilt på senhösten och i december släpptes en handfull intressanta plattor som på grund av diverse års- och årtiondessummeringar inte hann avhandlas. Detta tänkte jag ändra på nu. Först ut är den alltid lika produktive 482 MHz-favoriten Henrik Meierkord och plattan Själ, släppt i början av december på nederländska ambient-labeln Ambientologist.

Bara två månader tidigare hade Meierkord släppt albumet Flykt – en skiva jag i min recension kallade varm och trösterik, om än väl mastig, och som jag belönade med betyget 8/10. Att det så kort därpå skulle komma ett till album hade jag inte räknat med ens från flitige Henrik Meierkord, men så blev det.

Flykt var en i huvudsak ljus historia. Ett slags uppbrott och flykt från sådant som tynger ner och söndrar, och en resa mot något nytt och helande. Skivan skydde inte mörkret, men det fanns där mest som ett nödvändigt ont – ett oundvikligt hinder på väg mot något bättre. Ska man se Själ som ett slags fortsättning eller uppföljare (och det är det naturligtvis inte alls säkert att man ska) är det som att mörkret från Flykt förökat sig och kommit ikapp den flyende. Vart stycke på Själ är som insvept i svart säckväv och sinnesstämningen blir tydlig redan på oroliga öppningsspåret ”Trädet”. Tyngre, både vad gäller ljudbild och emotioner, blir det redan på nästa stycke, tillika titelspåret, ”Själ”. Stora, varma, men också hypnotiska och hotfulla, cellor lockar en ner i den där svarta tjärnen som är Meierkords värld. Och sedan är man förlorad.

Ren och fin” luras med sin harmoniska titel och är snarare som ett slags Popul Vuh-aktigt soundtrack till ett paganistiskt offerbål. På ”Kommunikation” kommunicerar Meierkords stråkar med ett mycket sorgesamt piano – och de båda instrumenten når fullständig konsensus. Gnissliga mästerstycket ”Sväva” är skivans kanske mörkaste stund (men som ni förstår är det svårt att avgöra), och även här frammanas bilder av hedniska samhällen och riter i förgångna tider.

Finns det någon som helst respit på plattan kommer den på vackra stycket ”Växt”. Klaustrofobin som slutit sig om en lättar här något. Man är fortfarande nedsänkt i något slags sorg, men man kan andas – och nästan berusad tror man sig kunna skönja en ljusstrimma. Hypnotiska, korta stycket ”Moln” kommer och går, och man märker inte att det lilla ljus man trodde sig se har slocknat. Återigen invaggad i mörkret avslutas sedan skivan med vad som skulle kunna vara det bästa spåret  – ambientartisten Anthénes fantastiska omtolkning av Meierkords stycke ”Kraft”. Meierkords original är inbjudande och varmt, Anthénes remix är olycksbådande och tung – och inget annat än ren och skär dark ambient av allra yppersta klass.

Min främsta kritik mot Flykt var dess längd (90 minuter!). Själ å sin tur är 36 minuter kärnfull, fokuserad och enhetlig neo-classical ambient av en artist och konstnär på toppen av sin förmåga. Det är också en orädd djupdykning ner i mörkret – dels ens eget, och dels det runtomkring oss – inbillat eller verkligt – men det är alltid fascinerande, aldrig defaitistiskt.

Rydebäckssonen Henrik Meierkord borde finnas i medvetandet hos alla som gillar mörk ambientmusik eller neo-klassiskt, och finns det någon rättvisa här i världen blir det väl till slut så, men tills vidare ska jag fortsätta tjata.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Kraft eller Sväva

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Flykt, Meipr – Egalecto

2010-talets bästa album: lista 4/4

7

Efter fyra veckor är vi äntligen framme vid sista listan och ögonblicket då 2010-talets allra bästa album utses. Som vanligt efter ett projekt av det här slaget är jag nu ganska matt. Jag är nöjd med urvalet, men placeringarna hade kunnat vara bättre. Huvudbry. Skuld. Ånger. Skulle jag nämna några bubblare (och det kan jag ju göra, för det är ju kul) hade det möjligen blivit Skriet – Det beslutande organet, Daniel Norgren – Alabursy, något med Colter Wall (som jag inte för mitt liv kan förstå hölls utanför listan) och någon Algiers-platta. Och kanske några fler. Man kommer alltid på fler. Man glömmer alltid. Men på det hela taget är jag nöjd.

De tre första listorna var som bekant topp-10:or, medan denna alltså är en topp 20. Nog snackat nu. Vi kör. Varsågoda.

 

20. Damon AlbarnEveryday Robots

År: 2014

damon

– Damon blev med solodebuten personligare än han kanske någonsin tidigare varit. Borta var Blurs ironier och Gorillaz serietidnings-image. Kvar fanns ett rejält knippe makalösa och mycket engelska moll-melodier och texter om uppväxten, nutidsångest och relationsproblematik. Ett av Albarns allra bästa album oavsett namn på konvolutet.

 

19. Sällskapet Nowy Port

År: 2013

nowyport

Debuten tillhör en klass för sig, men den vid release extremt emotsedda uppföljaren behöver då rakt inte skämmas för sig. Där tog Thåström, Ossler och Hellberg den skivans formel och gjorde den ännu kyligare, ännu kärvare. Resultatet blev kanske inte lika jämnt eller för mig lika världsomvälvande som på debuten, men en hypnotisk skiva är det likväl, med flera av bandets bästa låtar. Min relation till Sällskapet är både väldokumenterad och passionerad och den här skivan stärkte den relationen.

 

18. David BowieBlackstar

År: 2016

bowiecover

– När David Bowie lämnade oss tidigt i januari 2016 gjorde han det med sitt bästa album sedan Heroes (1977). Vid inspelningen av Blackstar visste Bowie att hans tid var utmätt, men det påverkade inte hans förmåga att för en sista gång återuppfinna sig själv.

 

17. Nick Cave & the Bad SeedsPush the Sky Away

År: 2013

nick

– Caves två senaste album har tokhyllats så till den grad att skugga fallit över den skiva som egentligen, nyktert betraktat, är hans bästa från det gångna årtiondet. Några år efter att Push the Sky Away släppts skulle Caves liv rämna och han, och därmed också hans texter, skulle fjättras av sorg, men här var hans fullkomligt unika sinne ännu fritt. Till luftiga, atmosfäriska arrangemang, med en Warren Ellis i toppform, sjöng han fantastiska, märkliga texter om Robert Johnson, Hannah Montana, musikens kraft, gud, djävulen, dröm och verklighet. Som bara Nick Cave kan.

 

16. Sällskapet – Disparition

År: 2018

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

– Sällskapets tredje och senaste platta saknade de extremt höga topparna som man hittade på Nowy Port, men var en betydligt jämnare, stabilare skiva, med generellt starkare låtmaterial. Nytt för denna gång var att Joakim Thåström inte längre var fast medlem (men han gästade på höjdpunkten ”L’Autostrada”). Nytt var också att den kärva ambientindustrin från de två första skivorna delat sig till ett slags industri-chanson-hybrid. Detta inte minst tack vare berlinskan Andrea Schroeder, som med sin matta, tunga röst sjöng på merparten av skivans låtar – på tyska, dessutom. Den svartvita, europeiska skymningskänslan som mejslats fram sedan debuten var på Disparition alltjämt total. Sällskapet är och förblir bandet för mig.

 

15. Steve Von TillA Life unto Itself

År: 2015

steve

Till vardags sångare och gitarrist i blytunga Neurosis, men som soloartist skruvar han emellertid ner volymen rejält. Då gör han karg, mycket svärtad folkmusik som låter som en råkall novemberdag i skogens djupaste partier. Och han har hållit en fantastiskt hög nivå sedan solodebuten för snart 20 år sedan – detta trots att uttrycket egentligen inte förändrats nämnvärt. 

 

14. Atrium Carceri The Untold

År: 2013

atrium

– Svensken Simon Heath driver inte bara dark ambient-genrens mest tongivande, nu existerande, skivbolag, Cryo Chamber, han gör själv fantastisk musik som Sabled Sun och, framförallt, som Atrium Carceri. The Untold är hans största stund. Utomvärldsliga ljudlandskap, tunga som granitblock, obehagliga fältinspelningar och sjudande elektronik utgör denna skiva, som måste betraktas som ett av de viktigaste Cryo Chamber-släppen.

 

13. Scott Walker & Sunn O)))Soused

År: 2014

scott

– Bortsett från lite filmmusik blev Soused det sista vi skulle få höra från Scott. I mars i år gick han bort, 76 år gammal. Detta unikum och geni, som likt ingen annan i populärmusikens historia gick från skönsjungande flickidol på 60-talet, till ett slags saknad länk mellan Cohen, Brel och Sinatra, för att slutligen, från 1980-talet och fram till sin död, komma till sin fulla rätt som avantgardist. De sista 30 åren gjorde Walker musik som de allra flesta casual-lyssnare skulle betrakta som rent omöjlig, musik som i största möjliga utsträckning avvek från den musik som gjorde honom till flickidol och världsberömd crooner på 60- och 70-talen. Varje skiva han släppte, från 1984 och framåt, var mer svårgenomtränglig än den som kom före. På Soused samarbetade han med doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage gick ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyllde i ljudbilden, som i ”Bull ” och ”Lullaby”, eller var mer framträdande, som i ”Brando” och ”Herod 2014”. I de allra flesta avseenden var Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrog med knivskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tog aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

 

12. Thåström Beväpna dig med vingar

År: 2012

bdmv

– Efter hudnära, avskalade Skebokvarnsv. 209 (2005) och jämförelsevis tyngre men alltjämt lika hudnära Kärlek är för dom (2009), var Thåström i februari 2012 tillbaka. Denna gång var volymen högre, ljudlandskapen dovare, ödsligare, mer svärtade. I mäktig kontrast stod då texterna. På Kärlek är för dom korresponderade musiken med texterna och Thåström var tungsint, märkt av förluster och med det förflutna hack i häl. På Beväpna dig med vingar märktes dock en annan Thåström. En Thåström återförenad med sitt livs kärlek, en Thåström som oblygt hyllade denna kärlek, som blickade framåt, som reste sig ur dyn. Och även en Thåström som för första gången på länge, på lysande Nere på Maskinisten, även tillät sig att släppa det självbiografiska och i stället försvinna in i en suggestiv drömvärld befolkad av idoler som Kurt Tucholsky och Bertil Malmberg.

Den kontrasterande kombinationen av blytung stålmusik och hoppingivande och stärkande texter har i min mening kommit att bli en av Thåströms största styrkor. På Beväpna dig med vingar är detta mycket tydligt, och skulle förfinas ytterligare på kommande album.

 

11. Jacaszek Glimmer

År: 2011

jaca

– Polske ljudkonstnären och ambientmästaren Michal Jacaszek blandar varm akustik med undergångselektronik, och resultatet är allt som oftast lysande. På 2011 års Glimmer är han emellertid på sin absoluta topp. Ett sant mästerverk i gränslandet mellan neo-klassiskt och dark ambient, och den kanske viktigaste skivan för mitt dark ambient-lyssnande – det var den första jag fastnade för.

 

10. Shrine Ordeal: 26.04.86

År: 2016

shrine

– På sin hyllningsskiva till de som drabbades av Tjernobylkatastrofen gav oss bulgariske dark ambient-maestron Hristo Gospodinov skimrande ljudlandskap som trots sin svärta och sin oerhörda, massiva tyngd ändå släppte igenom både ljusglimtar och viss melodisk skönhet. Jag har extremkonsumerat dark ambient-musik under det gångna decenniet, men få skivor har drabbat eller fastnat på mig som Ordeal har gjort.

 

9. Jason MolinaAutumn Bird Songs

År: 2012

jason

– Åtta sköra, oputsade och outsägligt fina folksånger, utgivna när Molina hade blott sex månader kvar att leva och skrivna under hans sista svåra år, som kantades av missbruk, hälsoproblem och misslyckad rehabvård. Trots alla problem han drogs med står det plågsamt tydligt att Molina vid sin död på intet vis var slut som låtskrivare eller sångare och att Autumn Bird Songs är en mycket värdig avslutning på en musikkarriär jag aldrig hade klarat mig utan.

 

8. Have a Nice LifeThe Unnatural World

År: 2014

hanl

– Inför varje skiva djupdyker Tim Macuga och Dan Barrett orädda i tillvarons tjocka, svarta sörja och kommer ut på andra sidan med famnarna fulla av gothig, industriell postpunk, lika skimrande vacker och melodiös som den är ogästvänlig och trubbig. Detta initierades redan på debuten Deathconciousness (2008), återupptogs sedan på detta års lysande Sea of Worry, men det var på andra albumet The Unnatural World som resultatet blev som allra mest drabbande. Till massiva ljudbilder av distad bas, tjocka gitarrlager, elektronik och samplingar sjunger Dan och Tim texter om självhat, misantropi, uppgivenhet och existentiell förvirring, ibland genom ett galghumoristiskt filter, ibland med blodigt allvar. Men trots tematiken är deras texter lika mycket ett långfinger åt tillvaron som ett rop på hjälp, och musiken är, i all sin trubbighet, alltid vacker.

 

7. Rome The Hyperion Machine

År: 2016

Rome

– På vad som måste räknas som Romes bästa platta återuppfann Jerome Reuter sitt uttryck och körde sin neofolk genom drömska gitarrmattor, ambience och postpunk – dessutom bjöd han på en mycket inspirerad och utsökt tolkning av Fanfanfan!

 

6. Gil Scott-Heron I’m New Here

År: 2010

gil

– Ett stordåd och ett fenomenalt album från en uträknad artist med en glöd inom sig som ännu inte brunnit ut. Han hade ännu lite kvar att bevisa – och som han bevisade det. Och han gjorde det till en helt ny musikalisk fond. Den rytmiska, souliga jazz-funken från Gils tidigaste och mest klassiska album var här utbytt mot ett slags post-industriell, elektronisk soul, varvat med ett par akustiska nummer och några spoken word-interlude – allt utsökt producerat av britten Richard Russell. Texterna, sedan, var lika förödande bra som de alltid varit. Inte politiska, som förr, utan självrannsakande poem om livsval, uppväxten och missbruk. Och varje gång jag lyssnar på I’m New Here lär jag mig lite mer om livet.

Drygt ett år efter att skivan släppts dog Gil Scott-Heron, 62 år gammal. Alldeles för tidigt, men inte innan han hunnit släppa sitt livs bästa skiva.

 

5. Allseits Chimäre

År: 2016

allseits-chimaire (2)

– Allseits mästerliga album Chimäre är ljudet av undergången. Ljudet av när himlen öppnar sig och vår värld slukas av en annan. Men det är trots det ingen våldsam skiva och den är inte aggressiv. Här är undergången bara hypnotisk, storslagen och vacker, målad med djupa gitarrdrones och malande elektronik. Av alla dark ambient-skivor jag lyssnat på under 10-talet har ingen berört mig mer än Chimäre.

 

4. Thåström – Centralmassivet

År: 2017

ThåströmCentral

– En tid innan Centralmassivet åkte Thåström till den amerikanska södern. En resa som han för DN:s Georg Cederskog berättade inte var så himla rolig. Men det var nåt som fastnade på honom – och det hörs på Centralmassivet. Skivan är till stor del inspelad i Berlin, och det är blandningen berlinsk maskinpark/amerikanska söderns mylla som gör Centralmassivet till vad den är. Thåström hade nosat på denna industriblueshybrid förr, men på Centralmassivet är uttrycket tydligare än någonsin – och det omsluter och ramar in hans ljusmörka, allmänmänskliga böner om utmätt tid, förgången tid, upplevelser och platser på ett förkrossande sätt.

 

3. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

År: 2018

merrie

– Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte gruppens ledare och låtskrivare Damon Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien, full av dubbiga, music hall-inspirerade ljudlandskap, melodier genomsyrade av vemod och texter om saknad, bitterhet och kärlek. Den första skiva jag på bloggen gav full pott, 10/10.

 

2. Ossler Evig himmelsk fullkomning

År: 2017

ossler

– Jag har redan skrivit spaltmeter om denna skiva. Jag har redan nämnt hur Ossler här, bättre än de flesta i det här landet, skriver om ödeläggelse, krig och personliga katastrofer och gör något allmängiltigt och vackert av det. Jag har skrivit om hemsökelsen som plågar den skuldtyngda i ”Botten av ditt hav”. Om det alltför verkliga skräckscenariot i ”Ute på ön”. Om vilken perfekt låt ”Helsingborg” är och hur trösterikt det är att höra Ossler sjunga om hur svårt det är att få ihop livet, hur lätt det är att sakna och gräma sig. Jag har skrivit om den Öijer-influerade, knäckande poplåten ”Större än du tror”, där han talar om för sitt tolvåriga jag att det kommer att lösa sig, att det är okej att må skit och vara annorlunda. Och jag har nämnt den geniala övergången från ”Större än du tror” till avslutningsspåret ”Sommardröm i grått”, hur den ena låten ringer ut och rinner in i den andra. Jag har nämnt den smärtsamma kontrasten mellan då och nu, som Ossler sjunger om i ”Sommardröm…”. Den råa saknaden efter en enklare tid som flytt. Gitarrerna och crescendot sedan. Gitarrerna, ja. Jag vet ingen annan gitarrist som säger mer med sitt instrument än Pelle Ossler. På Evig…tillåts de ta plats, bildar både monolitiska och sköra ljudlandskap som oavsett om de hotar eller berör alltid imponerar. Allt detta har jag sagt förr. Här och i andra sammanhang. Och jag lär väl fortsätta tjata. Vissa skivor lämnar en aldrig.

 

1. Thåström – Den morronen

År: 2015

denmorronen

– Ihop med Sällskapets första platta är Den morronen på många sätt den kanske viktigaste skivan i mitt musiklyssnarliv. En skiva som sköt livsviktig medicin in i min trötta själ, vårvintern 2015. Musiken var atmosfäriskt karg och kylig, men texterna talade om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse och om det stora i det lilla. Om den där blå himlen som alltid kommer. Thåström zoomade in på tillvaron och belyste med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta. Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest.

Vidare är Den morronen också Thåströms jämnaste skiva. Blott nio spår lång, och helt utan minsta utfyllnad. Varje klang, varje anslag, varje ord betyder något och ligger där det ligger därför att det finns inget annat sätt. Allt det du inte hör saknas därför att det inte hör dit. Den morronen är ljudet av en konstnär som aldrig slutar inspirera eller inspireras. Någon som aldrig slutar att försöka fullända sitt uttryck.

***

Och där var det slut. Jag önskar att min listskadade hjärna nu skulle få vila, men icke. På annandagen kommer listan över 2010-talets 50 bästa låtar. Vi hörs då.

God jul!

/N