Recensioner: 2021-10-21

Pink MilkUltraviolet (album)

Efter hela fem(!!) singlar (alla förvisso mer eller mindre utmärkta) är de kärlekskranka, reverbdränkta och vackert svartskimrande popgoterna i Pink Milk till slut framme vid sin andra, mycket emotsedda, fullängdare. Fyra år har gått sedan debutalbumet och de singlar som har släppts under året har alla lovat stort och brett – särskilt ”Blue Eyes (Rivers of Glass)”, som definitivt tillhör årets bästa låtar. Men det krävs inte många genomlyssningar av albumet för att bittert inse att det mesta av krutet tråkigt nog lagts på just singlarna. De flesta av de övriga spåren på plattan, vare sig de har sång eller är instrumentala, flyter samman till en svårgripbar och anonym massa som skriker ”utfyllnad!” och lyckas aldrig riktigt nå in eller beröra. Enda undantaget är fina ”Nobody Can Save Me Now”, som, även om den känns lite hastad och underarbetad, lätt kan mäta sig med ett par av singlarna. 

Vidare kan jag konstatera att av albumets totalt sju icke-instrumentala spår släpptes fyra av dessa som singlar (den episka tolkningen av Terminator 2-temat är den enda instrumentala låten från skivan att släppas som singel och den enda av de instrumentala som känns som en genomarbetad och genomtänkt låt, och inte som utfyllnad). Ej heller detta verkar till plattans – eller bandets – fördel, utan kastar snarare ljus på alla nackdelar: bristen på idéer, utfyllnaden som följde, och det omdömeslösa i att släppa alla de riktigt bra låtarna som singlar. Det sistnämnda får resten av plattan att rejält blekna.

Summa summarum: Ultraviolet är en till hälften lysande, men på det hela taget smärtsamt ojämn, platta, men det räcker ändå till nedanstående betyg. Men jag hade väntat mig rejält mycket mer än såhär.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Blue Eyes (Rivers of Glass)”

Om ni gillar detta: The CureDisintegration


Soft Cell”Bruises on My Illusions” samt ”Heart Like Chernobyl” (singlar)

19 år har gått sedan vi senast hörde från synthpopikonerna David Ball och Marc Almond, kollektivt kända som Soft Cell (om man bortser från de enstaka spåren de släppte 2018). Men lyssnar man deras två nya singlar får man känslan av att tiden stått stilla – mestadels på ett väldigt bra sätt. Almond sjunger fortfarande med samma blanding av pojkaktighet och crooner-känsla och Balls synthar och melodier hade platsat på vilket som helst av bandets klassiska 80-tals-album. Bäst blir det på senaste singeln, ”Bruises on My Illusions”. Där samsas ett suggestivt mörker och en lekfullhet i en utsökt blandning. Förstasingeln, ”Heart Like Chernobyl”, känns emellertid lite väl camp och tyngs ner av alltför många ”fyndiga” (nöd)rim.

Bandets nya skiva, Happiness Not Included, släpps i februari nästa år.


Boy Harsher – ”Tower” (singel)

Amerikanska dysterkvistarna, tillika darkwave-mästarna, Boy Harsher är tillbaka. Nya singeln (och för övrigt hela kommande plattan) fungerar även som soundtrack till den skräckfilm som bandet nyligen gjort, vid namn The Runner. Och skräck är väl precis det man känner när man lyssnar på ”Tower”. Till subtila, isande 80-tals-synthar sjunger Jae Matthews om en kärleksrelation som ruttnat sönder och gjort en till ett monster, innan låten mot slutet rasar ihop och sången byts ut mot ett mardrömslikt ångestskri. Det är fasansfullt och helt underbart.

Albumet, The Runner (Original Soundtrack), släpps i januari.


Bonus: Primrose live på Plan B i Malmö

Malmöbandet Primrose, med fullständigt hänförande sångerskan Miranda Magdalena i spetsen, gör svårdefinierad, men alldeles delikat, popmusik för alla oss som trivs i skuggorna med våra blödande hjärtan. I våras debuterade de med singeln ”Moonlight”, som sedan följts av ytterligare två singlar. Ikväll livedebuterar på Plan B i Malmö, som förband åt Anna Von Hausswolffs experimentella ambientband Bada (biljetter här). Hade jag inte haft andra åtaganden hade det varit givet att bevittna detta.

Recension: Thåström – ”Isbergen”

Blott tre veckor efter förstasingeln från Dom som skiner, den fina, sparsmakade och elektroniskt souliga, men knappast omstörtande, ”Papperstunna väggar”, är Thåström tillbaka med singel nummer två. ”Isbergen” heter den, och här är soundet avsevärt fläskigare. Stora synthsjok bygger ljudbilden, en gitarr gnolar en mollstämd melodi, First Aid Kit skriksjunger gällt (på klassiskt FAK-manér) i refrängen och pampiga stråkar lägger sig som tjock grädde på moset. Detta är musik för arenor. Jan Gradvall drog en liknelse till Human League, men detta är i min mening mer U2 än nyromantisk, spenslig och nordengelsk synthpop. Detta är som en Uffe Lundell fast besluten att återuppväcka 80-tals-rocken.

Körkarlen”, andrasingeln till förra plattan Centralmassivet, var även den elektronisk. Men där var beatsen hårdare, syntharna kallare, stämningen mer suggestiv. Där var texten närmast livsomvälvande – ett slags stridsrop till alla oss vankelmodiga och modstulna: Lev för helvete nu, för runt hörnet väntar Döden. Texten till ”Isbergen” är tematiskt närbesläktad med nämnda ”Körkarlen”, med ”Alltid va på väg”, med ”Psalm”. Den vänligt inställde hävdar tryggt att den helt enkelt är ett nytt tillskott till denna svit av livsbejakande och hoppingivande vardagsskildringar. Den besvikne menar att låten, trots några mycket starka rader, snarare är en sämre upprepning av – till exempel – nyss nämnda låtar. Själv står jag och väger någonstans i mitten. Jag inser ”Isbergens” naturliga roll i denna (eventuella) svit, men tycker samtidigt att Thåström redan gjort detta, och dessutom så mycket bättre.

Liverecension: Fatboy, Victoriateatern, 2/10 2021 (den sista av kvällens två spelningar)

Foto och redigering: Niklas Lövgren

Jag hade egentligen inte tänkt att skriva någon recension, men ända sedan igår kväll har jag behövt att ventilera. Det tog över tio år, men äntligen har jag fått se Fatboy live – och de var till och med bättre än vad man har hört att de ska vara (vilket ju säger en del). Thomas Pareigis sjunger lika klart live som på skiva (han har utan minsta tvivel en av landets bästa rockröster), Hannu Kiviaho kan spela allt och hans gitarr låter som en helig blandning mellan Scotty Moore, Johnny Marr och Robert Smith. Basisten Thomas Schuldt är precis så cool (och tight) som det anstår en basist (tänk Paul Simonon), trummisen spelade för livet, och Jan Lissnils utsökta pedal steel blödde konserten igenom. Att de redan spelat en konsert tidigare samma kväll känns helt makalöst. Kvällen innan hade de även då rivit av två spelningar inne på anrika Victoriateatern. Fatboy-hjärtat bultar oavbrutet för rock’n’roll och för alla oss som fortfarande tillber denna ädla, råa uttrycksform.

Låtvalen var rakt igenom utmärkta – och för ett Elvis-freak som undertecknad var det underbart med inte mindre än två hyllningar till Kungen. Först i form av stänkaren ”What Would Elvis Do?” från mästerliga plattan Overdrive (2010), och sedan genom att de inkorporerade gamla halvobskyra hiten ”Surrender” i vemodsrockern ”This Tear Will Never Leave My Eye”. Bland övriga höjdpunkter märktes ”Last Train Home”, balladen ”Aila”, suggestiva och drivande ”Way Down Low” (med sin snygga och subtila blinkning till The Smiths) och klassikern ”Bad News from Pretty Red Lips”.

Men det var i sanning en utomordentlig rock’n’roll-fest från början till slut, med ett gäng som utan vidare kan balansera både vemod och otyglad glädje, professionalism och lössläppt svängighet. Att de dessutom ger ett genuint sympatiskt intryck – utan att göra avkall på coolheten – är även det ett plus. En engelsman i publiken var tydligen på sin 45:e Fatboy-spelning, och även om det är smått sanslöst kan man ändå förstå honom. Livemusik blir nämligen inte mycket bättre.

Längd: 80-90 min., inkl. extranummer

Bäst: allt, men kanske extra guldstjärna i kanten till ”Last Train Home”

Sämst: Inget, även om jag hade hoppats på att få höra ”Memories of Us

Recensioner: 2021-10-01

Jenny WilsonMästerverket (album)

Jenny Wilson har aldrig skyggat för att vara vare sig personlig eller modig. Men frågan är om det tidigare har känts lika drabbande som på nya albumet Mästerverket?

Om hon tidigare varit elektronisk och närmast klubbig, funkig och nästan soulig och alltid haft nära till indiepoppen verkar hon med Mästerverket i skuggorna. Det är dovt och malande ibland, löst i kanterna och avskalat andra gånger. Texterna är utlämnande, råa, om trauman, svårigheter och grubblerier Jenny gått (och går) igenom som kvinna, individ, förälder, men som med sin värme, glimt i ögat och raka poesi aldrig känns destruktiva eller onyanserade. Bra är det mest hela tiden, men mest och värst bränner det till i knäckande fina trippeln ”Universums grymma lag”, ”Aldrig ensam mer” och ”Dela på ett moln”. Där kristalliseras skivans innersta väsen, både mörkret och hoppet, för mig. Där hör vi skivans zenit.

Knappt fem månader har gått sedan Jenny tillsammans med Christian Ekvall släppte ett av årets bästa svenska album, under namnet Driften. Att hon nu släpper ännu ett album som gått och väl tar sig in på samma lista är förstås mycket imponerande. Och även om Mästerverket besitter popkänsla och kan stoltsera med flera enskilt starka melodier är det precis som Driften ett album och en helhetsupplevelse.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Universums grymma lag”

Om ni gillar det här: Frida HyvönenKvinnor och barn


Rotem GeffenYou Guard the Key (album)

Bakom namnet Rotem Geffen döljer sig Stockholmsbaserade sångerskan, pianisten och låtskrivaren Nelly Klayman-Cohen. På sitt debutalbum You Guard the Key bjuder hon på avantgardistisk konstpop, som stundtals drar åt frijazzen, stundtals åt drömvärldar där Nicos ande vilar tungt. Det är inte alltid mitt i prick, men det är alltid modigt, inspirerat och väldigt begåvat. Bäst blir det på drömska, poetiska ”Fell Against a Tree”.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”I Fell Against a Tree”

Om ni gillar det här: Scott WalkerTilt


Black Tape for a Blue GirlThe Cleft Serpent (album)

Portland-sonen Sam Rosenthal har släppt musik under namnet Black Tape for a Blue Girl sedan 1986. Alla vi med förkärlek för det mörka, det dunkla och det atmosfäriska har väl någon gång åtminstone stött på namnet. Nu är han tillbaka med det trettonde Black Tape-albumet. Med sig denna gång har han 482-favoriten Henrik Meierkord på cello samt Jon DeRosa på sång.

The Cleft Serpent är inte bara albumtiteln, utan även plattans huvudperson. Till Rosenthals skimrande elektroniska ljudlandskap och Meierkords alltid lika drabbande stråkar berättar han, genom Jon DeRosa, historier om förgången tid och allt vad lidande heter. Karaktären The Cleft Serpent är ett slags evighetsfigur. En tidlös varelse och hamnbytare, dömd att evigt genomlida allt det en människa genomlider. Ett klassiskt tema som anstår den lika (neo-)klassiska musiken. För neoklassiskt är vad det är, utblandat med en rejäl men smakfull nypa goth. Resultatet, då? En makalöst stämningsfull samling och ett bevis på att Rosenthal fortfarande tillhör toppskiktet bland gotiska låtskrivare. Plattans stjärna är emellertid Henrik Meierkord. Han (och hans cello) förgyller, fördjupar och skänker tyngd åt allt han medverkar på och The Cleft Serpent är sannerligen inget undantag.

Ska jag klaga på något är det kanske att Jon DeRosa ibland sjunger lite för bra. Ibland för hans silkeslena och dramatiska stämma tankarna åt musikal. Ibland, men långt ifrån alltid.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”So Tired of History” eller möjligen ”The Trickster

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Kval


PopJohan – ”Allting aldrig” (singel)

I våras släppte Johan Dahl från Östersund debutalbumet Mina barn – en jättefin hyllningsplatta till, ja ni gissade rätt, sina barn och sin familj. Om han på den plattan spelade klassisk, vemodig indiepop likt som genren lät under guldåren, säg 1997-2007, är soundet på nya singeln ”Allting aldrig” dovare, mer svärtat (tänk The Cure runt Seventeen Seconds och Faith), texten mer existentiellt förtvivlad. I refrängen, en av årets bästa, sjunger han rakt upp och ner ”tänk om allting aldrig ordnar sig, tänk om allting aldrig blir okej”. Om jag kapitulerat redan innan är jag slarvsylta när refrängen väl kommer.

PopJohan är bland det finaste jag upptäckt i år, när det kommer till smal och förbisedd musik. Hans känsla för melodier är, vad det verkar, oantastlig.


Pink Milk – ”Everything Must Die” (singel)

En annan enorm upptäckt i år (ibland är man sen på bollen) är duon Pink Milk. Senaste singeln från kommande plattan Ultraviolet har allt det man älskar med dem. Mörkret är omslutande, men något glimrar – är det hopp eller neon? Ljudbilden lyckas de få att låta både ranglig och massiv, medan gitarrerna ringer någonstans i gränslandet mellan Dave Fielding och Neil Halstead. Och Maria Forslund sjunger med all den råa styrka hon besitter, vilken inte är ringa.

Ultraviolet släpps 22 oktober och lär i december när året ska summeras hamna högt på listan över årets bästa skivor.


Ossler – ”16.45 i smittans år” (singel)

Sista singeln att släppas från kommande albumet Regn av glas är en malande, hotfull, men på sätt och vis också nästan uppsluppen, hyllning till hedonism och begär. Med en röst som bara blir mäktigare och mer patinerad med åren sjunger Ossler det vi alla går och tänker och önskar oss. Terapeuter, präster och filosofer är alla ute och cyklar, menar han. Ibland behövs bara tillfredsställelse – fysisk, sinnlig, materiell – för att man ska orka med den här vansinniga världen. Åtminstone känns det ju så ibland. Robert Smith var 1996 inne på något liknande i Cure-låten ”Want”.

Där de andra singlarna från Regn av glas varit atmosfäriska och vackra är ”Smittans år” deras raka motsats. Ossler och bandet maler och gnisslar på ett sätt som närmast för tankarna till 20-års-jubilerande albumet Desorienterads ruffigare och mörkare stunder. Här finns dock även gott om sentida Osslers suggestiva kraft och puls, parat med producent Mikael Nilzéns oklanderliga känsla för stämningar. Så sammantaget bjuds vi till slut även här på skönhet och atmosfär – bara av ett lite obekvämare slag. Det är en fantastisk låt.

Ett litet PS: på ett sätt, på något plan, är textraden ”Mer sås, mer fläsk, mer deg, mer sex. Hur svårt kan det va?” årets mänskligaste.

Regn av glas släpps 29/10 via ST4T. ”16.45 i smittans år” är ute nu.