Recension: Ossler – Regn av glas

Visualisera Belà Tarrs metodiskt genomträngande, regnpiskade filmvärldar och Jorge Luis Borges metafysiska och labyrintiska berättelser – konstverk där tid och plats är sånt som inte riktigt finns. Lägg därtill monolitiska ljudbyggen varvat med mollstämda melodier lika rena och klara som vilken klassisk svensk visa som helst. Vad som då uppenbarar sig är Regn av glas – unikumet Pelle Osslers senaste album. Ett dubbelalbum, dessutom (han är generös, skåningen). Och det han skapar finns det ingen som kan efterhärma.

20 år har gått sedan Pelle Ossler senast förärades oss med ett dubbelalbum. 2001 kom spretiga, ambitiösa, men alltid uppriktiga och genuina, Desorienterad (för övrigt första Ossler-plattan som undertecknad köpte, sex år efter releasen, i kölvattnet av första Sällskapet-plattan, på nu sedan länge nedlagda Skivhugget i Göteborg). Nästa år är det 25 år sedan Pelle debuterade som soloartist. Regn av glas är hans åttonde album, och det krävs inte många genomlyssningar för att inse att det är hans bästa platta. 40 år efter skivdebuten med Svettens söner, 25 år in i en solokarriär som redan bjudit på en rad urstarka album, och nästan 60 år fyllda formtoppar han, alltså. Hur många kan skryta med något liknande? Särskilt orimligt känns det eftersom förra plattan, 2017 års snudd på perfekta Evig himmelsk fullkomning, är en sådan skiva som man inte ska kunna toppa. Men det är precis vad han har gjort nu.

Vid en första anblick kanske Regn av glas kan kännas som ett i alla fall delvis klassiskt Ossler-album – mörkt, dovt och kärvt, ja, ni kan ju de av oss musiktyckare slitna adjektiven vid det här laget – men snart, jag vill säga omedelbart, vecklar lagren och de många nyanserna ut sig. Rejält. Visst, mörkret och tyngden finns där, men oftast mer som en fond än som huvudsaklig skådeplats. Ofta krackelerar dessutom fonden och både ljus och hopp strilar in. De makalösa singlarna har jag skrivit om [när recensionen skrevs hade ”16.45 i smittans år” ännu inte släppts som singel och vad som åsyftas är alltså de fyra första singlarna, red. anm.]. I all sin svartskimrande och dova prakt var de trots allt rena lyckopiller, som var och en på sitt sätt ingöt hopp i oss svarta svanar. Och det där fortsätter och löper som en röd tråd genom plattan. Hoppet, trösten, tron på kärleken och att det tamejfan trots allt kan lösa sig. Han undkommer monstren i mästerliga och makalöst atmosfäriska skräckskildringen ”Hundarna från Babylon”, han skildrar rörande en scen ur sin barndom (nästan via Tarrs Werckmeister Harmonies) ihop med sina syskon i visballaden ”Jonas”, och i avslutande fullpoängaren, hymnen, årets allra bästa låt, balladen ”Gare du Nord”, tar han knäcken på mig totalt.

På ett tåg genom Europa, uppfylld av både saknad och vin, skildrar han samhörighet och berättar om en plats ”för dom som hör hemma nån annanstans”. Alla vi som på något sätt trevat i tillvaron, trivts bättre för oss själva eller med ett fåtal än i stora grupper, lockats mer av en öde tågkupé framför tjo och tjim, alla vi som längtat bort och känt oss dumma på grund av allt detta – för så är ju tillvaron konstruerad, man ska sömlöst flyta in i gruppen och alltid vara på hugget, annars är man underlig – ”Gare du Nord” är för oss. Jag har lyssnat på den Gud vet hur många gånger och hade jag haft lättare för att gråta än jag har hade jag tömt tårmagasinet för längesen. Lyssna på den magnifika, sköra sångmelodin. Lyssna på Mikael Nilzéns lätta, ödsliga piano och lika lätta och ödsliga produktion. Lyssna på Pelles patenterat gnissliga gitarr – en nationalklenod om det nånsin funnits någon – och hans kriminellt underskattade och så varma röst. Lyssna på Henrik Meierkords gråtande stråkar. Och så stegringen när blott 40 sekunder av låten kvarstår, ackordbytet (eller vad det nu är, jag är ju ingen musiker, jag kommer ju från textvärlden) när han sjunger om ”högspänningskablar som pressar min vagn mot Gare du Nord”. Detta är nog Pelle Osslers allra bästa låt, och det säger en del när samme man gjort låtar som ”Helsingborg”, ”Fars dag”, ”Lergraven”, ”Vägen är stängd”, med flera.

Hoppet och mörkret lever sida vid sida i flera av skivans övriga höjdpunkter också. I kärleksballaden/shoegaze-urladdningen ”Aska”, om en kärlek nästan omöjlig att ta in (för övrigt Osslers allra finaste kärlekssång), i den nästan Suicide-aktigt malande hedonisthyllningen ”16:45 i smittans år”, i det sköra, fjäderlätta titelspåret, där Pelles varma, kärva röst balanseras med dottern Soles kristallklara, knäckande vackra stämma. Och av den psykotiska stalker-rockabillyn ”Han den han” får man nästan lust att dansa.

Men skivan bjuder även på verkligt, ogenomträngligt och otvetydigt mörker. I Borges-tolkningen ”Asterions hus” är låtjaget den instängda och i periferin levande galningen. ”Sabrodts tiger” berättar om hur den sista, (relativt) fria vargen i Tyskland sköts ihjäl av en ensam jägare år 1904. Vargen hade till böndernas förtret satt i sig boskap för många, många mark, och i låten får den anta rollen som ”det andra”, det som kommer utifrån och stör, det som måste bort. För den som står utanför kan ödet bli grymt. Det är en fantastisk låt. En tyst, kylig slowburner som perfekt fångar känslan av ett vintrigt Centraleuropa kring förra sekelskiftet.

Regn av glas är något som ovanligt som ett dubbelalbum som håller ihop. Regn av glas är något så ovanligt som ett dubbelalbum utan utfyllnadsspår. Allt på plattan hör dit. Inget är umbärligt. Skulle något strykas hade helheten rasat samman. Allt vi hittills förknippat med Ossler – från roots-rocken som kan spåras ända bak till åren i Wilmer X, till skramlet på de första soloplattorna, till visorna, de urstarka och tidlösa melodierna och de vidunderligt mörka ljudbyggena han kanske främst förknippas med – allt detta utgör Regn av glas. Allt detta i sin renaste och till perfektion frammejslade form. Han har dessutom sitt makalösa band att tacka för mycket. Vad Ossler än vill spela kan man vara säker på att Mikael Nilzén, Henrik Meierkord, Hux Nettermalm och Ruben Engzell kan förvalta hans infall. Nilzén är dessutom producent för hela kalaset, och har man inte tidigare förstått vilken bjässe bakom både rattar och maskiner han är står det med detta albums fantastiska, omslutande och oerhörda ljudbild lika klart som i en pekbok för barn. Att Pelle dessutom är en textförfattare av Guds nåde, med ett helt unikt språkbruk (exempel på just det: ”Gare du Nord”), som med sina texter kan rädda liv vare sig man är i kärleksnöd eller i avgrundsdjup existentiell kris, som med sin kolsvarta galghumor kan locka till gapskratt och med sin sårbarhet kan få en, om man som sagt är så benägen, att böla som ett barn, är ett faktum som kräver en alldeles egen avhandling i sig. Ingen i det här landet berör mig med sina texter idag som han gör.

Efter den här svadan förstår ni kanske vartåt betyget barkar. Det kan liksom inte sluta på något annat sätt. Regn av glas är ett mästerverk av det slag man får ynnesten att drabbas av högst några få gånger per livstid. Och jag tycker gruvligt synd om alla som hädanefter måste släppa skivor i det här landet. Ribban har höjts.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Gare du Nord”, ”Rotterdam”, ”Hundarna från Babylon”

Om ni gillar detta: Ossler – Evig himmelsk fullkomning

Filmspecial: Halloween 2021 – skräcktips

Även om detta naturligtvis är en musiksida och jag i första hand är musikskribent och musikfan, är film något jag älskat i alla tider, och flera gånger har jag lekt med tanken på att publicera enstaka filminlägg. Det är inte troligt att i dagsläget göra 482 MHz till en kombinerad musik- och filmsajt (bliv vid din läst osv), men vad skadar det om jag för en gångs skull följer ovan nämnda nyck och knåpar ihop ett filminlägg för att roa mig själv och likasinnade?

Jag ser mig som sagt som filmälskare av rang, och är det någon enskild filmgenre som ligger mig extra varmt om hjärtat och som jag återkommer till oftare än andra är det skräck – gärna från åren 1974-1989. Nu är det ju dessutom den tiden på året då skräckfilmen gör sig som allra bäst, och därför tar jag nu tillfället i akt att tipsa om några härliga rullar från genrens guldålder. Förutom blod och slafs har de dessutom inte sällan grym musik gemensamt, och det passar ju bra här. Varsågoda!


Motorsågsmassakern

År: 1974

Regi: Tobe Hooper

Tidernas allra bästa slasher är också tidernas mest omtalade och kontroversiella. Den startade moralpaniken om videovåldet för cirka 40 år sedan, och filmens konstnärliga kvaliteter hamnade därmed i baksätet. Det är synd, för detta är sann filmkonst och en ohygglig skildring av våld, utanförskap och rädsla. Jag vill lyfta fram dödsskräcken i Marilyn Burns ögon. Gunnar Hansens på ett sätt mänskliga, men ändå djupt omänskliga, uppenbarelse och hans själlösa, obönhörliga handlande. Jag vill lyfta fram Texas-hettan. Allt detta och mer därtill gör Motorsågsmassakern till en klaustrofobisk filmupplevelse som är omöjlig att värja sig ifrån.

The Hills Have Eyes

År: 1977

Regi: Wes Craven

Innan mainstreamframgångarna med Terror på Elm Street och Scream fick Wes Craven in en kult-fullträff med The Hills Have Eyes. Precis som i fallet med Motorsågsmassakern handlar The Hills…om en grupp människor, här en familj vid namn Carter, som faller offer för en blodtörstig, spritt språngande galen och inavlad familj, där alla är döpta efter planeter i solsystemet, långt ute i obygden. Här är skådeplatsen öknen någonstans i sydvästra USA (familjen Carter är på väg till Kalifornien, så en god gissning är väl New Mexico eller Arizona). Familjen får problem med bilen, vilket de inavlade snabbt snappar upp, och så börjar terrorn. På flera ställen är filmen tramsig och det är inte många karaktärer man bryr sig om, men våldet är trovärdigt, stämningen kuslig och Michael Berryman, den ohygglige Michael Berryman, i rollen som galningen Pluto är ett av filmhistoriens ruggigaste ”monster”.

Zombi 2 (även känd som Zombie Flesh Eeaters)

År: 1979

Regi: Lucio Fulci

Nu snackar vi! Suggestiv stämning, slafs, långsamma och hotfulla zombies klanderfritt sminkade av Giannetto De Rossi – och så musiken! Den fantastiska, ambienta synthmusiken av Fabio Frizzi tillhör genrens allra bästa. Visst, skådespelet lämnar en hel del att önska och plotten, om en kvinna och en journalist som tillsammans reser till någon obskyr karibisk ö för att ta reda på vad som hänt med kvinnans försvunne far, har väl inte jättemånga lager, men i ärlighetens namn är det väl inte det man i första hand är ute efter när man ska titta på zombieskräck? Nej, detta är en av genrens allra mäktigaste filmupplevelser.

Trivia: 2:an i titeln kommer från att Fulci djärvt fick för sig att lansera filmen som en inofficiell uppföljare till George Romeros Dawn of the Dead från året innan.

The Shining

År: 1980

Regi: Stanley Kubrick

Detta mästerverk, denna filmhistoriska milstolpe, hör egentligen inte hemma på en lista över slafsiga lågbudget-rullar, men jag kan inte låta bli. The Shining är tidernas bästa skräckfilm och återfinns utan vidare på min topp 10 (kanske till och med topp 5) över tidernas bästa filmer alla kategorier. Den måste tas med. För Jack Nicholsons rollprestation (i samma kaliber som Brando i Gudfadern eller De Niro i Taxi Driver). För Shelley Duvalls rädsla. För fotot. Och för hur den skrämmer på så många plan. Och den kyliga musiken av Wendy Carlos är förresten helt fantastisk.

Antropophagus

År: 1980

Regi: Joe D’Amato

Första gången jag såg Antropophagus gillade jag den inte alls. Andra gången, säkert åtta år senare, älskade jag den besinningslöst. Vad som hänt däremellan vet jag inte, men om att denna slafs-skräckis, om ett gäng vänner som blir strandade på vad som – verkar vara – en öde ö, men som egentligen huserar en galen och konstant hungrig människoätare, är något av ett mästerstycke råder det ingen tvekan. Den är långsam, atmosfärisk och ibland nästan lite finstämd, och även här är filmmusiken (signerad Marcello Giombini) ypperlig. När man kombinerar atmosfär och finstämdhet med slafs och ett vidrigt otäckt monster blir skräcken desto effektivare och Antropophagus är ett utmärkt exempel på detta.

Evil Dead

År: 1981

Regi: Sam Raimi

När Ash och hans vänner åker för att semestra – och festa – i en sliten stuga i skogen råkar de släppa lös demoner sugna på att ta över människokroppar. Vad som sedan utvecklas är ett slags blandning mellan demon- och zombieskräck, där blod, slafs och psykologisk skräck/ångest spelar lika stora roller. Uppföljarna, inklusive den lysande tv-serien Ash vs Evil Dead, drog alla betydligt mer åt humor, men originalet är för det mesta nattsvart. En av de filmerna som skrämde mig mest som barn.

The Beyond

År: 1981

Regi: Lucio Fulci

En kvinna ärver ett hus i New Orleans, men huset visar sig vara byggt på en av portarna till helvetet – och föga förvånande följer ett sjuhelsikes blodbad. Det är cheesy som bara den, men det är också stämningsfullt, ruskigt våldsamt och – trots allt våld och blod – rätt mysigt. Musiken, sedan (återigen komponerad av Fabio Frizzi), pendlar mellan 70-tals-porr, disco och försök till New Orleans-jazz och är inte i närheten av lika effektiv eller passande som i Zombi 2, Fulcis och Frizzis förra samarbete på den här listan, men är likväl charmig på sitt sätt. Håll utkik efter scenen där hantverkaren/reparatören får ansiktet fullständigt sönderslitet – den är toppen!

Demons

År: 1985

Regi: Lamberto Bava

Någon delar ut fribiljetter till en biofilm, men på biografen råder onda krafter och film och verklighet flyter samman, varpå besökarna tas i besittning av demoner. Hysteri, slakt och videovåld på finfin nivå följer. Demons är en fantastiskt stämningsfull film, som precis som Evil Dead blandar demon- och zombiegenren med lätt hand. Och soundtracket, fyllt av tidstypisk macho-rock (Billy Idol!), är i sitt sammanhang lysande.

Day of the Dead

År: 1985

Regi: George A. Romero

Djupt nere i en bunker har en grupp forskare samlats för att lösa det lilla problemet med att världen tagits över av zombies. Konflikterna avlöser varandra, lappsjukan sätter i och zombierna bankar på dörren. Romeros ursprungliga zombietrilogi, som påbörjades 1968 med Night of the Living Dead och fortsatte 1978 med Dawn of the Dead, avslutades 1985 med Day of the Dead. Samtliga filmer i trilogin är mästerliga, men Day of the Dead tar kanske ändå priset. Night of the Living Dead var kanske lite för långsam och oblodig, Dawn of the Dead hade tjänat på att kortas ner en aning, men med Day of the Dead får Romero in alla rätt. Den är våldsam och actionfylld utan att tappa i spänning, blodig som tusan, men är ändå stämningsfull, och man bryr sig om karaktärerna och tror på deras konflikter. Se den. Och musiken av John Harrison låter modern än idag och för tankarna till band som S U R V I V E.

Return of the Living Dead

År: 1985

Regi: Dan O’Bannon

Humor och mardröms- och dödsångestframkallande skräck i en sällan skådad perfekt symbios uppstår när två klantiga lagerarbetare på ett kemiskt laboratorium råkar släppa lös en giftig gas som väcker de döda till liv. Ett charmigt gäng punkare/goter som festar loss på den närliggande kyrkogården blir bland de första att drabbas. Den här filmen har allt man kan begära av en skräckfilm från 80-talet, vare sig man vill garva eller bli skrämd från vettet. Den gula, hårlösa zombien från alldeles i början av filmen är än idag bland det ruskigaste jag sett. Håll utkik efter den. Och njut av soundtracket! Där hittar man höjdare som The Cramps, The Damned och 45 Grave.

Recensioner: 2021-10-21

Pink MilkUltraviolet (album)

Efter hela fem(!!) singlar (alla förvisso mer eller mindre utmärkta) är de kärlekskranka, reverbdränkta och vackert svartskimrande popgoterna i Pink Milk till slut framme vid sin andra, mycket emotsedda, fullängdare. Fyra år har gått sedan debutalbumet och de singlar som har släppts under året har alla lovat stort och brett – särskilt ”Blue Eyes (Rivers of Glass)”, som definitivt tillhör årets bästa låtar. Men det krävs inte många genomlyssningar av albumet för att bittert inse att det mesta av krutet tråkigt nog lagts på just singlarna. De flesta av de övriga spåren på plattan, vare sig de har sång eller är instrumentala, flyter samman till en svårgripbar och anonym massa som skriker ”utfyllnad!” och lyckas aldrig riktigt nå in eller beröra. Enda undantaget är fina ”Nobody Can Save Me Now”, som, även om den känns lite hastad och underarbetad, lätt kan mäta sig med ett par av singlarna. 

Vidare kan jag konstatera att av albumets totalt sju icke-instrumentala spår släpptes fyra av dessa som singlar (den episka tolkningen av Terminator 2-temat är den enda instrumentala låten från skivan att släppas som singel och den enda av de instrumentala som känns som en genomarbetad och genomtänkt låt, och inte som utfyllnad). Ej heller detta verkar till plattans – eller bandets – fördel, utan kastar snarare ljus på alla nackdelar: bristen på idéer, utfyllnaden som följde, och det omdömeslösa i att släppa alla de riktigt bra låtarna som singlar. Det sistnämnda får resten av plattan att rejält blekna.

Summa summarum: Ultraviolet är en till hälften lysande, men på det hela taget smärtsamt ojämn, platta, men det räcker ändå till nedanstående betyg. Men jag hade väntat mig rejält mycket mer än såhär.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Blue Eyes (Rivers of Glass)”

Om ni gillar detta: The CureDisintegration


Soft Cell”Bruises on My Illusions” samt ”Heart Like Chernobyl” (singlar)

19 år har gått sedan vi senast hörde från synthpopikonerna David Ball och Marc Almond, kollektivt kända som Soft Cell (om man bortser från de enstaka spåren de släppte 2018). Men lyssnar man deras två nya singlar får man känslan av att tiden stått stilla – mestadels på ett väldigt bra sätt. Almond sjunger fortfarande med samma blanding av pojkaktighet och crooner-känsla och Balls synthar och melodier hade platsat på vilket som helst av bandets klassiska 80-tals-album. Bäst blir det på senaste singeln, ”Bruises on My Illusions”. Där samsas ett suggestivt mörker och en lekfullhet i en utsökt blandning. Förstasingeln, ”Heart Like Chernobyl”, känns emellertid lite väl camp och tyngs ner av alltför många ”fyndiga” (nöd)rim.

Bandets nya skiva, Happiness Not Included, släpps i februari nästa år.


Boy Harsher – ”Tower” (singel)

Amerikanska dysterkvistarna, tillika darkwave-mästarna, Boy Harsher är tillbaka. Nya singeln (och för övrigt hela kommande plattan) fungerar även som soundtrack till den skräckfilm som bandet nyligen gjort, vid namn The Runner. Och skräck är väl precis det man känner när man lyssnar på ”Tower”. Till subtila, isande 80-tals-synthar sjunger Jae Matthews om en kärleksrelation som ruttnat sönder och gjort en till ett monster, innan låten mot slutet rasar ihop och sången byts ut mot ett mardrömslikt ångestskri. Det är fasansfullt och helt underbart.

Albumet, The Runner (Original Soundtrack), släpps i januari.


Bonus: Primrose live på Plan B i Malmö

Malmöbandet Primrose, med fullständigt hänförande sångerskan Miranda Magdalena i spetsen, gör svårdefinierad, men alldeles delikat, popmusik för alla oss som trivs i skuggorna med våra blödande hjärtan. I våras debuterade de med singeln ”Moonlight”, som sedan följts av ytterligare två singlar. Ikväll livedebuterar på Plan B i Malmö, som förband åt Anna Von Hausswolffs experimentella ambientband Bada (biljetter här). Hade jag inte haft andra åtaganden hade det varit givet att bevittna detta.

Recension: Thåström – ”Isbergen”

Blott tre veckor efter förstasingeln från Dom som skiner, den fina, sparsmakade och elektroniskt souliga, men knappast omstörtande, ”Papperstunna väggar”, är Thåström tillbaka med singel nummer två. ”Isbergen” heter den, och här är soundet avsevärt fläskigare. Stora synthsjok bygger ljudbilden, en gitarr gnolar en mollstämd melodi, First Aid Kit skriksjunger gällt (på klassiskt FAK-manér) i refrängen och pampiga stråkar lägger sig som tjock grädde på moset. Detta är musik för arenor. Jan Gradvall drog en liknelse till Human League, men detta är i min mening mer U2 än nyromantisk, spenslig och nordengelsk synthpop. Detta är som en Uffe Lundell fast besluten att återuppväcka 80-tals-rocken.

Körkarlen”, andrasingeln till förra plattan Centralmassivet, var även den elektronisk. Men där var beatsen hårdare, syntharna kallare, stämningen mer suggestiv. Där var texten närmast livsomvälvande – ett slags stridsrop till alla oss vankelmodiga och modstulna: Lev för helvete nu, för runt hörnet väntar Döden. Texten till ”Isbergen” är tematiskt närbesläktad med nämnda ”Körkarlen”, med ”Alltid va på väg”, med ”Psalm”. Den vänligt inställde hävdar tryggt att den helt enkelt är ett nytt tillskott till denna svit av livsbejakande och hoppingivande vardagsskildringar. Den besvikne menar att låten, trots några mycket starka rader, snarare är en sämre upprepning av – till exempel – nyss nämnda låtar. Själv står jag och väger någonstans i mitten. Jag inser ”Isbergens” naturliga roll i denna (eventuella) svit, men tycker samtidigt att Thåström redan gjort detta, och dessutom så mycket bättre.

Liverecension: Fatboy, Victoriateatern, 2/10 2021 (den sista av kvällens två spelningar)

Foto och redigering: Niklas Lövgren

Jag hade egentligen inte tänkt att skriva någon recension, men ända sedan igår kväll har jag behövt att ventilera. Det tog över tio år, men äntligen har jag fått se Fatboy live – och de var till och med bättre än vad man har hört att de ska vara (vilket ju säger en del). Thomas Pareigis sjunger lika klart live som på skiva (han har utan minsta tvivel en av landets bästa rockröster), Hannu Kiviaho kan spela allt och hans gitarr låter som en helig blandning mellan Scotty Moore, Johnny Marr och Robert Smith. Basisten Thomas Schuldt är precis så cool (och tight) som det anstår en basist (tänk Paul Simonon), trummisen spelade för livet, och Jan Lissnils utsökta pedal steel blödde konserten igenom. Att de redan spelat en konsert tidigare samma kväll känns helt makalöst. Kvällen innan hade de även då rivit av två spelningar inne på anrika Victoriateatern. Fatboy-hjärtat bultar oavbrutet för rock’n’roll och för alla oss som fortfarande tillber denna ädla, råa uttrycksform.

Låtvalen var rakt igenom utmärkta – och för ett Elvis-freak som undertecknad var det underbart med inte mindre än två hyllningar till Kungen. Först i form av stänkaren ”What Would Elvis Do?” från mästerliga plattan Overdrive (2010), och sedan genom att de inkorporerade gamla halvobskyra hiten ”Surrender” i vemodsrockern ”This Tear Will Never Leave My Eye”. Bland övriga höjdpunkter märktes ”Last Train Home”, balladen ”Aila”, suggestiva och drivande ”Way Down Low” (med sin snygga och subtila blinkning till The Smiths) och klassikern ”Bad News from Pretty Red Lips”.

Men det var i sanning en utomordentlig rock’n’roll-fest från början till slut, med ett gäng som utan vidare kan balansera både vemod och otyglad glädje, professionalism och lössläppt svängighet. Att de dessutom ger ett genuint sympatiskt intryck – utan att göra avkall på coolheten – är även det ett plus. En engelsman i publiken var tydligen på sin 45:e Fatboy-spelning, och även om det är smått sanslöst kan man ändå förstå honom. Livemusik blir nämligen inte mycket bättre.

Längd: 80-90 min., inkl. extranummer

Bäst: allt, men kanske extra guldstjärna i kanten till ”Last Train Home”

Sämst: Inget, även om jag hade hoppats på att få höra ”Memories of Us

Recensioner: 2021-10-01

Jenny WilsonMästerverket (album)

Jenny Wilson har aldrig skyggat för att vara vare sig personlig eller modig. Men frågan är om det tidigare har känts lika drabbande som på nya albumet Mästerverket?

Om hon tidigare varit elektronisk och närmast klubbig, funkig och nästan soulig och alltid haft nära till indiepoppen verkar hon med Mästerverket i skuggorna. Det är dovt och malande ibland, löst i kanterna och avskalat andra gånger. Texterna är utlämnande, råa, om trauman, svårigheter och grubblerier Jenny gått (och går) igenom som kvinna, individ, förälder, men som med sin värme, glimt i ögat och raka poesi aldrig känns destruktiva eller onyanserade. Bra är det mest hela tiden, men mest och värst bränner det till i knäckande fina trippeln ”Universums grymma lag”, ”Aldrig ensam mer” och ”Dela på ett moln”. Där kristalliseras skivans innersta väsen, både mörkret och hoppet, för mig. Där hör vi skivans zenit.

Knappt fem månader har gått sedan Jenny tillsammans med Christian Ekvall släppte ett av årets bästa svenska album, under namnet Driften. Att hon nu släpper ännu ett album som gått och väl tar sig in på samma lista är förstås mycket imponerande. Och även om Mästerverket besitter popkänsla och kan stoltsera med flera enskilt starka melodier är det precis som Driften ett album och en helhetsupplevelse.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Universums grymma lag”

Om ni gillar det här: Frida HyvönenKvinnor och barn


Rotem GeffenYou Guard the Key (album)

Bakom namnet Rotem Geffen döljer sig Stockholmsbaserade sångerskan, pianisten och låtskrivaren Nelly Klayman-Cohen. På sitt debutalbum You Guard the Key bjuder hon på avantgardistisk konstpop, som stundtals drar åt frijazzen, stundtals åt drömvärldar där Nicos ande vilar tungt. Det är inte alltid mitt i prick, men det är alltid modigt, inspirerat och väldigt begåvat. Bäst blir det på drömska, poetiska ”Fell Against a Tree”.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”I Fell Against a Tree”

Om ni gillar det här: Scott WalkerTilt


Black Tape for a Blue GirlThe Cleft Serpent (album)

Portland-sonen Sam Rosenthal har släppt musik under namnet Black Tape for a Blue Girl sedan 1986. Alla vi med förkärlek för det mörka, det dunkla och det atmosfäriska har väl någon gång åtminstone stött på namnet. Nu är han tillbaka med det trettonde Black Tape-albumet. Med sig denna gång har han 482-favoriten Henrik Meierkord på cello samt Jon DeRosa på sång.

The Cleft Serpent är inte bara albumtiteln, utan även plattans huvudperson. Till Rosenthals skimrande elektroniska ljudlandskap och Meierkords alltid lika drabbande stråkar berättar han, genom Jon DeRosa, historier om förgången tid och allt vad lidande heter. Karaktären The Cleft Serpent är ett slags evighetsfigur. En tidlös varelse och hamnbytare, dömd att evigt genomlida allt det en människa genomlider. Ett klassiskt tema som anstår den lika (neo-)klassiska musiken. För neoklassiskt är vad det är, utblandat med en rejäl men smakfull nypa goth. Resultatet, då? En makalöst stämningsfull samling och ett bevis på att Rosenthal fortfarande tillhör toppskiktet bland gotiska låtskrivare. Plattans stjärna är emellertid Henrik Meierkord. Han (och hans cello) förgyller, fördjupar och skänker tyngd åt allt han medverkar på och The Cleft Serpent är sannerligen inget undantag.

Ska jag klaga på något är det kanske att Jon DeRosa ibland sjunger lite för bra. Ibland för hans silkeslena och dramatiska stämma tankarna åt musikal. Ibland, men långt ifrån alltid.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”So Tired of History” eller möjligen ”The Trickster

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Kval


PopJohan – ”Allting aldrig” (singel)

I våras släppte Johan Dahl från Östersund debutalbumet Mina barn – en jättefin hyllningsplatta till, ja ni gissade rätt, sina barn och sin familj. Om han på den plattan spelade klassisk, vemodig indiepop likt som genren lät under guldåren, säg 1997-2007, är soundet på nya singeln ”Allting aldrig” dovare, mer svärtat (tänk The Cure runt Seventeen Seconds och Faith), texten mer existentiellt förtvivlad. I refrängen, en av årets bästa, sjunger han rakt upp och ner ”tänk om allting aldrig ordnar sig, tänk om allting aldrig blir okej”. Om jag kapitulerat redan innan är jag slarvsylta när refrängen väl kommer.

PopJohan är bland det finaste jag upptäckt i år, när det kommer till smal och förbisedd musik. Hans känsla för melodier är, vad det verkar, oantastlig.


Pink Milk – ”Everything Must Die” (singel)

En annan enorm upptäckt i år (ibland är man sen på bollen) är duon Pink Milk. Senaste singeln från kommande plattan Ultraviolet har allt det man älskar med dem. Mörkret är omslutande, men något glimrar – är det hopp eller neon? Ljudbilden lyckas de få att låta både ranglig och massiv, medan gitarrerna ringer någonstans i gränslandet mellan Dave Fielding och Neil Halstead. Och Maria Forslund sjunger med all den råa styrka hon besitter, vilken inte är ringa.

Ultraviolet släpps 22 oktober och lär i december när året ska summeras hamna högt på listan över årets bästa skivor.


Ossler – ”16.45 i smittans år” (singel)

Sista singeln att släppas från kommande albumet Regn av glas är en malande, hotfull, men på sätt och vis också nästan uppsluppen, hyllning till hedonism och begär. Med en röst som bara blir mäktigare och mer patinerad med åren sjunger Ossler det vi alla går och tänker och önskar oss. Terapeuter, präster och filosofer är alla ute och cyklar, menar han. Ibland behövs bara tillfredsställelse – fysisk, sinnlig, materiell – för att man ska orka med den här vansinniga världen. Åtminstone känns det ju så ibland. Robert Smith var 1996 inne på något liknande i Cure-låten ”Want”.

Där de andra singlarna från Regn av glas varit atmosfäriska och vackra är ”Smittans år” deras raka motsats. Ossler och bandet maler och gnisslar på ett sätt som närmast för tankarna till 20-års-jubilerande albumet Desorienterads ruffigare och mörkare stunder. Här finns dock även gott om sentida Osslers suggestiva kraft och puls, parat med producent Mikael Nilzéns oklanderliga känsla för stämningar. Så sammantaget bjuds vi till slut även här på skönhet och atmosfär – bara av ett lite obekvämare slag. Det är en fantastisk låt.

Ett litet PS: på ett sätt, på något plan, är textraden ”Mer sås, mer fläsk, mer deg, mer sex. Hur svårt kan det va?” årets mänskligaste.

Regn av glas släpps 29/10 via ST4T. ”16.45 i smittans år” är ute nu.