Thåström – En valsmelodi (Nils Ferlin-tolkning)

I fredags uppträdde Thåström På spåret. Kompad av Hellacopters framförde han Nils Ferlins odiskutabla visklassiker ”En valsmelodi”, från 1930. Reaktionerna på sociala medier och bland tv-kritiker har så gott som varit enhälliga – det var fantastiskt. Jag instämmer i att det var fantastiskt fint att se Thåström på en scen igen, även om det var en tv-scen (i dessa tider nöjer vi ju oss med det), och hans närvaro, likaså hans röst och hans känsla är alltjämt oantastliga krafter som ingen annan levande artist i detta land eller något annat riktigt kan mäta sig med. Men. Jag kunde inte låta bli att känna att Hellacopters testosteronstinna kött-och-potatis-rock inte riktigt var rätt inramning för denna melankoliska visa. Tur, då, att Thåström spelat in en helt annan version. Detta är det kanske inte alla som känner till, så därför vill jag ta tillfället i akt och lyfta fram denna.

Foto: Torndahl

1985 fick Thåström och Stry Terrarie ett infall. De skulle spela in en EP med svenska visor. Låtarna de valde var Bellmans Fredmans epistel n:o 81 (Märk hur vår skugga)”, Evert TaubesBalladen om briggen Blue Bird av Hull” – samt just Nils Ferlins ”En valsmelodi” (en fjärde låt ska också ha valts, och kanske spelats in, men det råder oklarheter kring vilken detta är). Av det där visprojektet blev emellertid intet. De två förstnämnda låtarna släpptes, som bekant, med Imperiet samma år, men övriga stoppades ner i skrivbordslådan. Många år senare läckte dock ”En valsmelodi” ut på nätet. Jag själv hittade den på den nu sedan länge insomnade fildelningssajten Limewire år 2006. Och det är jag glad för, för det är en av Thåströms allra mäktigaste rariteter, som jag älskat förbehållslöst sedan dess. Ljudet är burkigt och brusigt och instrumenteringen sparsmakad, men just tack vare detta blir atmosfären oerhörd. Det är en spöklik, djupt suggestiv känsla som vilar över inspelningen, och man får känslan av att Thåström sjunger till oss från andra sidan, bland sedan länge hädangångna själar och förfluten tid. De som uppskattar Bellman- och Taube-inspelningarna (vilket torde vara de flesta) lär falla pladask för även denna. Och precis som de mesta annat finns även denna pärla på YouTube idag. Varsågoda.

Recensioner: 2021-01-16

Efter en mycket intensiv december, med nya texter nästan varje dag, kände jag mig oinspirerad, tömd och överexponerad. Jag fick lov att ta en paus från 482 MHz och försöka bli mig själv igen. Jag är på god väg och passar därför på att göra en lowkey-comeback. Idag ger jag er en mäktig bunt ny musik. Två singlar, två album. Varsågoda.


Frida Hyvönen – ”A Funeral in Banbridge

– Äntligen. Äntligen är hon tillbaka. Hon med stort H. Förra plattan, Kvinnor och barn (2016), var ett av 10-talets bästa album, men sedan dess har det varit tyst från Frida Hyvönen. Tills nu. I mars kommer fullängdaren, och idag kom alltså första smakprovet. ”A Funeral in Banbridge” är lika mycket en mycket kärnfull kortnovell om tillhörighet, familjeband och döden, som det är en kristallklar poplåt med jangly Marr-gitarrer och Hyvönens distinkta pianosound. Precis som hennes partner Christian Kjellvander är Hyvönen en sagolik historieberättare, vilket vi påminns om här.

Vidare sjunger hon åter på engelska efter att på Kvinnor och barn för första gången sjungit på svenska. Alla vi som knäcktes av hennes svenska texter blev kanske lite oroliga när det i försnacket stod klart att det nya, kommande materialet skulle bli på engelska, men efter att ha lyssnat på nya singeln har det visat sig att den oron var helt obefogad. Frida Hyvönen är, oavsett språk, en av våra allra bästa textförfattare. Och ”A Funeral in Banbridge” är årets första fullträff.


Pierce With Arrow – ”She Pined Away

– En av de bästa upptäckterna jag gjort de senaste veckorna heter Pierce With Arrow. De kommer från Berlin och gör kylslagen, kantig och mycket atmosfärisk musik i gränslandet mellan dark ambient, drone och darkwave. Rekommenderas starkt.


Inade & Circular The Saturnine Broadcasting

– Tyska dark ambient-favoriterna Inade har gjort ett split-album med landsmannen Circular – och resultatet är bländande. Inade visar att de alltjämt tillhör genrens allra tyngsta, och deras halva är full av tunga ljud, allomslutande drones och domedagsatmosfärer. Men Circular, däremot, bjuder på luftiga, krispiga och vackra ljudkulisser, och kontrasterna som uppstår skapar en känslosam platta man inte slänger på hur som helst. The Saturnine Broadcasting är en skiva att sjunka ner i, att försvinna i. Det måste man vara beredd på, annars gör man sig själv och plattan en otjänst. Den släpptes så sent som 28 december i fjol, och hamnade därför utanför årsbästa-listan. Hade den släppts tidigare hade den knipit en bra placering.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”With the Flood to Light” (Inade), ”Into the Deepest Currents” (Circular)


Henrik MeierkordKval

– Stämningsmästaren Henrik Meierkord är tillbaka med ett nytt opus, det andra på holländska labeln Ambientologist. Det är ett 74 minuter långt album fyllt med oroliga stycken, djupt försänkta i sorg och framförda med stråkar – och då särskilt Meierkords så mäktiga cello. Tidigt in i första lyssningen stod det klart att detta är ett album där uttrycket Meierkord tidigare jagat, fångat och finslipat når sin fulla potential. Meierkord nosade på detta med skivorna Flykt och Själ (båda 2019), men nådde aldrig lika långt som nu. Nu har han skapat något som är bortom musik, och något som egentligen redan legat och ruvat i den nordeuropeiska folksjälen i århundraden och som vi alla bär med oss. Jag pratar om ljud och bilder lika självklara, lika vackra, som våra urskogar, vår ensamhet, vår sorg och våra gemensamma rötter och sår. Kval är också något så ovanligt och motsägelsefullt som en fullständigt kompromisslös skiva med en tydlig konstnärlig linje och vision, men som vi alla ändå kan relatera till och ta till oss, om vi bara tillåter oss att göra det.

Det vore simpelt att kalla Kval för en ambientskiva när den alldeles uppenbarligen är så mycket mer. Kval är folkmusik in i märgen. Den renaste, ärligaste och mest drabbande folkmusik du kommer att höra på sannolikt väldigt länge. Visst, alla stycken når inte lika högt (”Dröm” hade jag till exempel kunnat vara utan då den skär sig med övriga plattan), men det är helheten som är intressant här, och trots ett fåtal dippar håller den ihop. Betyget nedan får gälla tills vidare, men kan mycket väl förtjäna att revideras framöver.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Gryning