Recensioner: 2021-11-26

Epilogen Den tysta massan (album)

Mitt nya svenska favoritband heter Epilogen. Bakom detta mycket postpunkiga namn döljer sig stockholmarna Jakob Berglund, sång, synthar och maskiner, samt Anders Carlström, på gitarrer och bas. Det hela känns influerat av mästare som Ossler och Sällskapet, när gitarrerna och elektroniken sprakar ikapp och rytmerna maler långsamt och monotont, och Berglund sjunger sina kolsvarta, långsamma sånger om vad som närmast måste förklaras som existentiell utplåning. Men till skillnad från hos Ossler finns här ingen bot eller bättring, inget hopp eller spricka där ljuset kommer in. Inte ens i kärleken, som i ”En kärlek” beskrivs som kall som graven (inte plattans vassaste textrad, men får fungera som exempel). Pretentiöst, kanske, men som alltid blir jag glad när pretentioner bärs upp av en uppriktighet. Och på Den tysta massan finns det, för det mesta, gott om just uppriktighet. Uppriktighet och en oantastlig känsla för post-industriella och sotsvarta sånger och ljud. Allra bäst är sannolikt den långsamma, nakna öppnaren, ”Prologen”, samt eposet ”Män utan minne” – en till en början känslig ballad om upprättelse, men som mynnar ut i hotfull – och mycket mäktig – dark ambient.

Ska jag klaga på något på plattan är det väl det att texterna ibland hade kunnat jobbas igenom något varv till. Ibland blir de lite väl ”nu jävlar ska jag vara svår”. Men oftast sitter även de, och summa summarum är detta ett av årets allra bästa svenska album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Män utan minne”

Om ni gillar detta: Ossler – Regn av glas, Sällskapet – Sällskapet


JónsiObsidian

I slutet av oktober överraskade Sigur Rós-frontaren Jónsi med ett nytt album. Obsidian, hans tredje soloalbum, flög under radarn för de flesta, vilket är synd, för det är en alldeles utmärkt ambient-platta.

Jónsi komponerar sina eteriska vildmarkshymner med varm, böljande elektronik, och världen man faller ner i må vara regnpiskad, men naturens klaraste färger bryter igenom det grå – melankolin må vara den förhärskande känslan, men den lämnar en med hopp snarare än förtvivlan. Och det är den dynamiken som bär plattan – samma dynamik man finner på Sigur Rós bästa plattor. Mäktigast blir det på ”Ambrox”. Där skär Jónsis kristallklara falsett som iskallt källvatten genom våra novembertunga och utslitna kroppar och själar, och på himlen börjar grånaden med ens krackelera. Det är ett fantastiskt musikstycke.

På minussidan kan nämnas att plattan ibland blir lite väl meditativ och på gränsen till new age. Då glömmer jag bort att jag överhuvudtaget lyssnar på något och mitt fokus sviker. En skiva på över en timme har inte råd med sådana misstag. Ska man pressa albumformatet så långt vill det till att man har material som är starkt nog plattan igenom. Det finns gott om dynamik vad gäller stämning och känsla (vilket jag var inne på ovan), men lite mindre av den varan när det kommer till kompositionerna. Lyckligtvis väger fördelarna tyngre och är fler till antalet än nackdelarna, och Obsidian är till syvende och sist ett mycket bra album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Ambrox”

Om ni gillar detta: Rafael Anton IrrisarriA Fragile Geography


Azure Blue – ”Define Your Dreams” (singel)

– Tobias Isaksson firar tio år som Azure Blue, och han gör det med att skicka ut sin bästa låt på åratal. Den synthpoppiga ljudbilden vi är vana vid från Isaksson har polerats och snyggats till, men det låter aldrig överproducerat och Isakssons närvaro är total. Hans gladsorgsna vemod blöder ut genom högtalarna och smittar mig. Jag vet varken ut eller in. Närvarande är också hans makalösa känsla för magisk popmelankoli och sångmelodier som kan ta knäcken på vem som helst. Ja, ni förstår ju själva – detta är förstklassig alternativpop, och Tobias Isaksson visar att han alltjämt tillhör genrens toppskikt i detta land.


Bloc Party – ”Traps

– Engelska postpunkarna i Bloc Party släppte ett av 00-talets bästa och mest tongivande indiealbum i form av debuten Silent Alarm. Sedan dess dog deras relevans snabbt ut i takt med att uttrycket och soundet blev alltmer elektroniskt. Nu är de tillbaka med en ny singel – och ett nygammalt sound. Borta är syntharna och återigen är de taggiga postpunkgitarrerna i förgrunden. Men är det bra? Nja. Vi har det förr, och vi har hört bättre förr – från deras konkurrenter, deras förebilder och inte minst från dem själva. Är en trött och stabbig upprepning av gamla meriter det bästa de kan åstadkomma i form av en comeback, well…då kan det kvitta.


zeug – ”Hazeover” (låt)

Berlinska experimentella drone-bandet zeug släpper snart albumet Womb, och mäktiga ”Hazeover” är sista smakprovet därifrån. Låten, som klockar in på strax under halvtimmen, genomgår under sin långa speltid en rad skiftningar. Mörkerjazz med inslag av tidiga Nick Cave, gothigt malande och mässande som för tankarna till de mest experimentella av de mörkare postpunk-banden i England tidigt 80-tal (Struggler, In Camera osv) och rundas av med tung drone-rock. Hela halvtimmen igenom är det intressant, hypnotiskt och väldigt, väldigt bra.

Recensioner: 2021-11-21

Charles Wesley GodwinHow the Might Fall (album)

– Ett av årets bästa countryalbum kommer från den 20-nånting-årige West Virginia-bördige Charles Wesley Godwin. Plattan är hans andra (den första, Seneca, släpptes 2019), och det är också hans bästa. Musiken är precis som på Seneca traditionellt uppbyggd av gitarr, pedal steel, banjo och så vidare, men de filmiska texterna har slipats ytterligare, och vi serveras fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Cranes of Potter

Om ni gillar detta: Cole ChaneyMercy


Willie NelsonThe Willie Nelson Family (album)

Nestorn, Den vise mannen och country-guden Willie Nelson har på senaste plattan samlat fyra av sina barn samt sin syster Bobbie för nytolkningar av några av sina bästa gospellåtar, samt några skrivna av andra. Resultatet är en värdig, respektfull och avskalad historia som bibehåller känslan och värmen från originalinspelningarna, samtidigt som Willie skickar över facklan till framförallt sönerna Micah och Lukas. Förutom Willie är det dessa två som hörs mest. Micah gör en särskilt utmärkt insats på ”I Thought About You, Lord” (ursprungligen från Willies mästerverk Spirit, från 1996), medan Lukas glänser i Hank WilliamsI Saw the Light”. Willie själv visar dock att gammal är äldst på inte minst ”In God’s Eyes”, ursprungligen från hans allra bästa album Yesterday’s Wine (1971) och makalösa ”Too Sick to Pray” (även den ursprungligen från Spirit), När han sjunger läks alla sår, och allt vad stress och ångest heter rinner av både kropp och själ. Tack, Gud, för Willie Nelson.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”I Thought About You, Lord”, ”In God’s Eyes”, ”Too Sick to Pray”

Om ni gillar detta: Willie Nelson – Yesterday’s Wine


KC Baby – ”Evig tid” (singel)

Conny Nimmersjös (bob hund, solo, Thåström m.m.) och Kajsa Magnarssons band KC Baby är tillbaka med ny singel. Den här gången är de rakare och melodiösare än någonsin. Nimmersjös gitarrer känns igen, men förra plattans moody synth-vibbar har bytts ut mot något som närmast kan liknas vid indiepop. Rekommenderas till fans av nämnda genre!


Nathan Aeli – ”Give me a Reason” (singel)

Ny singel kommer också från göteborgaren Nathan Aeli – och den är smått lysande. Med akustisk gitarr och en tung synth levererar han en poplåt som tjusar lika mycket som den skrämmer. I presstexten pratar han om dualismen i livet och tillvaron, och just dualism är vad den här låten är byggd på.


Rome – ”Der Rufer in der Wüste schweigt” (tvåspårssingel)

I januari släppte Rome var som står sig som ett av årets tre bästa album. Nu är han tillbaka med tvåspårssingel. A-sidan är en duett med Eugen Balanskat, från östtyska punkbandet Die Skeptiker, och är en dånande och svärtad postpunk-drapa. B-sidan ”Aphrodite” är en klassisk Rome-ballad. Alltsammans är jättebra.


Aux Animaux – ”Haunted” (singel)

Gözde Düzer är den turkiskfödde men Stockholmsbaserade musikern och sångerskan bakom namnet Aux Animaux. Efter två EP:s och lika många singlar är hon nu tillbaka med den djupt stämningsfulla ”Haunted”. Synthsoundet som är hennes signum finns kvar, men pricken över i:et är Robert Smith-gitarrerna. Dessa accentuerar sorgen i ljudbilden och gör en jättebra låt fantastisk.

Recension: Thåström – Dom som skiner

Aldrig tidigare har jag tagit mig an ett Thåström-album med sådan nervositet som jag inför den här recensionen tog mig an Dom som skiner, Mästarens tionde soloalbum sedan solodebuten 1989. Inte nog med att han upplöst sitt magnifika kompband (bortsett från multiinstrumentalisten och låtskrivarpartnern Niklas Hellberg, som alltjämt fungerar som Thåströms högra hand och står som medkompositör på sju av skivans nio spår) – det sannolikt bästa och tajtaste rockbandet i Svea Rikes historia. Nej, inte nog med det var singlarna som föranledde plattan osedvanligt tama och bleka – relativt sett. Den första, ”Papperstunna väggar”, som musikaliskt och melodiskt dock inte behöver skämmas för sig, led främst av en väl sparsmakad och prosaisk text och kändes för enkel för att vara det första nya att släppas från Thåström på fyra år, och uppföljaren ”Isbergen” var dels musikaliskt alltför lättsmält och dels textmässigt en sämre upprepning av klassiker som till exempel ”Alltid va på väg”.

När så nålen faller ner på öppningsspåret ”Södra Korset”, och det första man möts av är First Aid Kits polerade och i min mening mycket överskattade stämmor suckar jag tungt (de gästade ju även ”Isbergen”). Men så hörs Hellbergs fjäderlätta piano, och så rösten. Sveriges genom tiderna bästa, här sårigare och mer patinerad än på länge, kanske någonsin. Och vad som uppenbarar sig är en programförklaring för plattan, för Thåström 2021. Kompet är luftigt, rent och ljust, piano och elektronik i ljuv symbios. Thåström sjunger som någon som kastat många tunga stenar från sina axlar. Han sjunger om hemmahörande och om tillhörighet. Om att äntligen landa, äntligen våga andas ut. Hoppet lever, för plattan, för Thåström, för alla oss. Men så kommer de båda singlarna och om dem har jag väl orerat tillräckligt. Men likväl tappar plattan styrfart. Farhågorna om att Thåström för en gångs skull kanske inte har båda ögonen på bollen dyker upp igen.

Men så sekunder in i nästa spår, ”Stora långa gatan”, och det är som att de där farhågorna aldrig ens funnits. Låten, plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.

Sedan följer ytterligare fem låtar som alla, i olika grad, också tar knäcken på mig. Och vad som vecklar ut sig är ett utomordentligt starkt album om förlust, om att bryta ny mark och om att tillåta sig själv att inse att det krävs att man blickar bakåt för att ha chans att alls kunna blicka framåt. Dom som skiner är ett monumentalt, nytt kapitel i musik-Sveriges tveklöst mäktigaste berättelse. ”TOLEDO”, god tvåa på prispallen för albumets bästa låt, är en ödesmättad och för plattan textmässigt central ballad om avsked och om att gå vidare. Skuggvärldarna som den låten lever i, där de fenomenala stråkarna hänger runt som hotande demoner, är bland det obehagligaste – och vackraste – som Thåström (och Hellberg) någonsin skapat (och gästar gör ingen mindre än Jerome ”ROME” Reuter på keyboard). Låten avslutas sedan med plattans mest utlämnande och modigaste textrad: ”Kanske blev det bara/För mycket verklighet för mig”, sjunger Thåström och blottar sina tillkortakommanden, sin rotlöshet och sina svårigheter med att leva med sig själv och med andra. En annan höjdpunkt är ”Gyttjebrottaren” – en suggestiv och mäktig synthhistoria med både popkänsla och patos, och som väl framförallt är en systerlåt till nio år gamla ”Dansbandssångaren”, och precis som den låten en självironisk blinkning och ett nedgörande av den självupptagne konstnären. Plattan avslutas sedan med ”MAMMA” och det är svårt att inte röras in i märgen när Thåström sjunger om hur hans mamma som ung kom från den lilla landsorten i Halland till Stockholm för att möta livet – ett Stockholm (och ett Sverige) som inte längre finns. Han sjunger med oemotståndlig och omisskännlig värme och kärlek i rösten om hur han hade velat se henne när hon storögd steg av tåget, hur han hade velat ha sett det hon såg. ”Allt det vackra och det nya”.

Musikaliskt är albumet spretigt. Här finns ödesmättade stråkar och tung elektronik. Här finns tendenser till pop och till soul och till spöklik jazz. Borta är europabluesen och de osslerskt fräsande avgrundsgitarrerna, borta är också den ivarssonskt malande basen och de hernestamska dundrande trummorna. Men trots nya musiker, ett nytt sätt att bygga upp låtar och en avslappnad attityd gentemot genrer hålls plattan ihop – och det av en dualism. Albumet igenom pågår en ständig kamp mellan ljuset och mörkret, mellan hopp och förlust, mellan då och nu, i både text och musik. Oavsett musikalisk inramning är det den kampen som är central. För Thåström har återigen ömsat skinn, ryckt upp rötterna och viktiga människor har fallit bort, men likväl står han stark, fri på en ny plats och trygg i sitt nya uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Stora långa gatan”, ”TOLEDO”

Om ni gillar detta: Nick Cave & Warren EllisCarnage

Intervju med Pelle Ossler

Foto: Sara Broos

När den här lilla sajten var cirka ett halvår gammal och jag kände mig ännu eländigare och ännu mer som småpotatis än vad jag gör nu, ställde Pelle Ossler utan omsvep och krusiduller upp på en intervju. Han hade precis släppt sin just då bästa platta Evig himmelsk fullkomning och hade massor med intressant att säga. Och hans medverkande på den här sajten gav den det existensberättigande, den kredd och den autencitet som så väl behövdes. Nu är 482 MHz fortfarande en liten aktör, men utan Osslers godkännande tror jag att motvinden hade varit tyngre. Nu är han tillbaka med Regn av glas – en platta som bräcker allt annat han tidigare gjort, och blott den fjärde plattan att någonsin belönas med full pott på 482 MHz – och jag var naturligtvis tvungen att överösa honom med några frågor, vilket han inte sa nej till.

Stort tack till Pelle, en av våra intelligentaste och intressantaste musikmänniskor.

För det första: tack för att du ställer upp. Du har varit viktig för 482 ända sedan starten och det betyder kolossalt för mig. Det hoppas jag att du inser. Varje skiva du gör är bättre, mer djuplodad och drabbar hårdare än den förra. Det är mycket sällsynt, och som fan och lyssnare känner man sig bortskämd. Vart ska detta sluta? Och hur känner du själv angående detta?

Varje platta jag gjort har känts som den sista jag gör, så även denna. Och jag frågar mig själv med jämna mellanrum varför jag fortsätter. När jag ändå påbörjar inspelning av en ny platta är enda anledningen att den ska bli bättre eller mer fulländad än den tidigare. Inte så att jag dissar mina tidigare alster, men alla har nåt som kunde göras bättre, annorlunda eller mer konsekvent och så kommer det att fortsätta (om jag fortsätter), det ligger i sakens natur på nåt vis.

Men håller du med om att Regn av glas är något alldeles extra? Känner du att du med denna skiva kommit närmare ”fulländning” än tidigare?

Svårt att svara på nu, man behöver lite distans för att se klart. Mottagandet av plattan är väldigt bra, till och med några kollegor har gratulerat och det är ovanligt, så det känns helt ok. Jag var orolig för att plattan blev för tungt lastad, för mycket information, men det verkar inte så på reaktionerna.

Den har även blivit väl mottagen (inte minst på 482 MHz), även om jag tycker att det är fånigt av vissa recensenter att bara ge den näst högsta betyg – vad mer kan man begära av en platta, liksom? För mig som lyssnare känns det bara rimligt och som det enda rätta med ett riktigt högt betyg, men hur känner du?

Jag håller med dig såklart, inget betyg är gott nog, haha. Å andra sidan så betyder högsta betyg världsklass, i klass med Dylan, Cohen, Bowie, Marley med flera, och dit upp når jag inte någonsin, inte på skånska. Bortsett det, påpekade någon att det är politik i det där betygsättandet och att precis som för en klassföreståndare är det begränsat hur många toppbetyg man får ge. Kanske…jag vet inte.

Det känns som att skivan har varit på gång ganska länge, och jag vet ju att den blivit försenad många gånger. Jag vet också att den var väl värd att vänta på. Kan du beskriva dess tillblivelse?

Vi gjorde en mindre turné, Nilzén [Mikael Nilzén, utomordentligt skicklig maskinist och producent från Timrå(?), red. anm.], Meierkord [Henrik Meierkord, cellist och ambientmästare från Rydebäck, red. anm.] och jag. Synth, cello och gitarr. Då fick vi arra om mina låtar så att det passade den sättningen och det hände spännande saker med låtarna. Jag ville använda det tänket från början med nya låtar och ev en platta. Så långt sträckte sig min vision. Hade inte längre nåt skivbolag och är också trött på traditionella bolag som ju mäter allt i siffror.

Men Ronny [Andersson, boss på Pelles skivbolag ST4T, red.anm.], som möjliggjorde Berlinplattan Ett brus och gav ut 1900, var med på båten. Idén var att spela in lösa skisser, harmonier bara. Ruben Engzell bjöd mig till sin studio, på krita till att börja med (tack Ruben). Så skickade jag skisser dels till Micke [Nilzén] och dels till Henke [Meierkord] att forma precis hur de ville, skicka tillbaks till mig för att skruva på deras grejer och kanske få till text och sång – bolla inspelningarna fram och tillbaka tills vi destillerat fram guldkornen. En fantastisk plan som utgår från mitt fulla förtroende för deras musikalitet och idéer. Det blev dock väldigt rörigt där jag till sist inte visste vart jag var nånstans – helt vilse. Nilzén klev då in som producent för att styra upp röran. Ett lyckodrag! När vi efter några år var färdiga att skicka materialet till pressning visade sig att det inte fanns råvaror för tillverkningen (på grund av Corona), så dom utlovade tio veckorna blev tio månader...

Det är otroligt hur väl ni lyckades, trots allt krångel. Hur gick det med texterna den här gången? De är verkligen förkrossande bra, och bjuder på så oerhört mycket – svärta, humor, berättelser, hågkomster, mänsklighet inte minst. Hur gick skrivandet till?

Det där är oerhört svårt för mig. Jag är ingen skrivande person och vet inte vad jag håller på med. Jag har ingen metod eller så, jag värker fram texterna på nåt vis. Själv är jag väldigt kritisk till svenska artisters texter, i 9 fall av 10 är det ren smörja och jag vill inte göra mig skyldig till att också förorena. Så texterna är viktiga för mig, men ibland kanske för viktiga för texternas bästa. En närstående kommenterade efter att ha lyssnat på Stas att det är så lätt att skriva deppiga texter. Ok. Jag började fundera på vilka glada, lyckliga svenska texter som inte är banala och barnsliga, kom bara på Taube som verkligen kunde det. Fantastisk var han.

Skivan är verkligen ett album, men det finns ändå enstaka låtar som sticker ut lite extra. Jag tänkte att vi kunde gå igenom tre av dessa.

 I min mening är ”Gare du nord” bäst. Jag vill hävda att det nog är den bästa låt du överhuvudtaget har gjort. Stora ord, inser jag. Vad kan du berätta om den låten?

Jag kan berätta att den var på väg att kasseras flera gånger. Jag hade en film i huvudet av en resa jag gjort och tyckte inte att vi fick till rätt miljö. Vi har säkert gjort 8-10 versioner. Inte förrän vi skalade bort allt onödigt trädde berättelsen fram, men då var jag så trött på låten att jag inte gillade filmen längre. Kul och förvånande att du och fler har lyft fram den…så nu gillar jag den igen. Nilzén var hela tiden envis med att det var en bra låt som borde va med. Tack Micke!

En annan jag älskar är det atmosfäriska skräckstycket ”Hundarna från Babylon”. En mardrömsskildring av rang, men som jag tycker slutar hoppfullt, med en bön om räddning. Berätta om den låten!

Det finns flera berättelser i den texten, men i korthet är det samme man som inte kommer undan sig själv i ”Keltiska havet”. Han är jagad av ångest, närmast psykotisk, och längtar efter ett tillstånd av frid, harmoni och renhet, som är utopiskt och alldeles försent för honom att nå. Läste på om Babylon,”den stora horan” som det kallas i Gamla testamentet, och som av bland annat rastas blivit bilden av den korrumperade västvärlden. Hundarna, (är egentligen väldigt förtjust i hundar) får tolkas som lågt stående personer som geggar runt i smuts och slickar varandra lite varstans för att nå egna fördelar. Finns många såna.

Och slutligen vill jag lyfta fram ”16:45 i smittans år” – ett fantastiskt långfinger mot allt vad artighet och konventioner heter, och ett omfamnande av hedonism och njutning, inramat av plattans trubbigaste ljudbild. Vad handlar den låten om för dig?

Faktisk motsatsen är jag rädd…som i”Borra hål” där jag beskriver en stalker och potentiell våldtäktsman i jagform. Den här figuren i ”16.45” får aldrig nog, vilket gäller för mig och alla människor i olika former, och det leder rakt in i en vägg förr eller senare. ”Ett regn av glas hänger i luften”, men skit i det nu. Ge mig mer.

Jag ser ofta på dig, din musik och dina texter som tröst. Världen är på många sätt vedervärdig, tycker jag, och du tycks hålla med om det, men du sätter samtidigt upp ett slags stoisk kraft och ett motstånd, som är väldigt inspirerande. Du blir aldrig defaitistisk eller destruktiv utan du plöjer på – antingen rakt ut i text (som i ”Rotterdam” och ”Svarta svan”) eller bara genom att du gör din grej. Hur ser du på detta? Och vilka låtskrivare eller andra slags konstnärer vänder du dig själv till när du själv behöver tröst eller en spark i baken?

Jag gillar stoikerna, jag kanske är stoiker. Hoppas det. Världen är vacker, livet är fantastiskt att få uppleva och människor kan också vara vackra och kloka. Men att många nationer valt fram direkta rövhål att leda är helt obegripligt korkat. Och att människan tillber tillväxten som en helig graal trots så uppenbara och fasansfulla konsekvenser? Konst är ofta skyhögt över människans futtighet, anser jag, och bör behandlas därefter. Det varierar vart jag går för att få tillbaks tron.. men jag kommer ofta tillbaks till Borges, Kentridge, Tarr m.fl. Är också sen många år intresserad av dom abrahamitiska religionernas spridning, schismer och förgreningar. Inom det finns hela västvärldens (fasansfulla) historia.

Berätta mer om din relation till religion och Gud. Du har tidigare antytt att du är ateist, men när man läser dina texter och lyssnar på dig får man (jag) känslan av att det kanske inte är helt glasklart ändå? Jag får känslan av att det kanske ändå finns ett uns av dig som är i något slags samspråk (eller dispyt?) med Gud. Vad gud är kan ju dock diskuteras och variera.

Dispyt var ordet. Jag tror inte på nån gud, vilken skulle jag välja? Det finns ju hur många som helst och varför skulle just en gud vara en större gud än nån annan gud? Men om det fanns en (1) gud för kristenheten som var över alla andra skulle jag vara väldigt besviken på honom (hen) efter all skit han (hen) ställt till med och fortsätter göra. Så nej, jag tror inte, men är ändå arg. Möjligen är gud och satan en och samma. Troligast. Finns ingen gud så finns ingen djävul, de jobbar ihop.

Jag gillar Jesus, bra man, socialist, säkert, revolutionär. Men att han skulle vara guds son faller på sin egen orimlighet; det finns bara en gud i en monoteism. Jag gillar budorden, de räcker långt för att leva värdigt. Konstigt att så följt de råden genom historien. Tror religioner är uppdiktade för att få till fungerande samhällen med nån övergripande moral och nån som straffar en om man bär sig illa åt. En kollektiv idé och ett rättesnöre. Och så nåt att tro på, som vi alla behöver, utan nån tro blir det deppiga texter, haha.

Sen kan man tänka sig att ”gud” är allting: själva livet, jorden, djuren, träden, men då borde vi ta hand om det på allvar. Hursomhelst är jag konstigt nog väldigt intresserad av religion, mytologin och historierna kring ämnet

Fanns religionen med i din uppväxt?

Nej. Min farmor var djupt troende, men annars inte.

I en frustrerande tid av EP:s, enstaka singlar och spretiga spellistor har du släppt inte bara ett helgjutet album, men ett helgjutet dubbelalbum! Hur ser du, som formades under en tid då albumet respekterades och var den självklara uttrycksformen för en artist, på dagens musikkonsumtion? Ska vi skylla på våra Instagram-skadade stresshjärnor och våra krav på omedelbar tillfredställelse, eller vad handlar det om?

Jag vet inte, som stoiker är det bara att inse att det är som det är. Kanske är det likt 50-60-talet när det handlade om just låtar, singlar i jukeboxen, hitmusik. Med den skillnaden att det finns tre gånger så mycket folk på jorden idag. Jag har ju lyckan av att ha växt upp under guldåldern, sent 60-tal och 70-tal, när ett album fick lov att vara konstnärligt spännande och en platta inte var en samling låtar utan ofta en berättelse med egen dramaturgi på två gånger 20 minuter. Ett album var som en bok, en film eller konstutställning, och jag älskar det där trots att tiden sprungit ifrån det.

Ett helgjutet album kan verkligen vara en omskakande konstupplevelse. Vem eller vilka har de senaste fem, tio åren lyckats bäst med att få till ett riktigt helgjutet album, tycker du?

Ugh, vilken besvärlig fråga, jag lyssnar nästan inte på musik. Men Ghosteen [Nick Cave & Bad Seeds album från 2019, red. anm.] kunde jag inte slita mig från när den kom. Lyssnade på den i ett sträck och blev fullständigt tagen. Men det är första och enda gången jag lyssnat på den

Snart ska du dessutom ut på turné – första med fullt band på typ 4,5 år. Jag ser väldigt mycket fram emot spelningen på Babel i Malmö den 18 november – på din födelsedag! Kan du avslöja/berätta något om den som får oss att längta ännu mer? Rockis har ju berättat att han ska vara med och spela bas (ett klockrent val).

Rockis är med och det är jag glad för, trodde inte att han skulle vilja. Sen är Sole med för det behövs en ljusstråle och nån som kan sjunga. Och Örjan Högberg från Fläskkvartetten på elfiol – det är tungt! Sen Hux Nettermalm på trummor, han spelar på plattan, en ny bekantskap och enorm trummis. Såklart Henrik [Meierkord] och Micke [Nilzén], vapenbröder.

Slutligen, några populärkulturella tips: en bok, en film eller en skiva!

Lyssna på Fire! Albumet The Hands, till exempel.


Se Ossler live här:

11 NOV. 2021Debaser Stockholm KÖP BILJETT

18 NOV. 2021 Babel Malmö KÖP BILJETT

19 NOV. 2021Pustervik Göteborg KÖP BILJETT