Precis som Osslers monumentala ”Keltiska havet” för en knapp månad sedan sköljer Thåströms nya liveplatta Klockan 2 på natten, öppet fönster…in som exakt det vi behöver, exakt när vi behöver det. Som nånting att hålla fast vid i det öde landet, när det viner som värst.
Hade det inte varit för det satans viruset är chanserna goda för att vi hade fått se Thåström live på en scen åtminstone en gång i år. Det är ju trots allt två år sedan sist. 2017 och 2018 turnerade han med det senaste mästerverket Centralmassivet i bagaget. Det var ett par lysande vändor (själv såg jag honom fyra gånger), som han nu alltså valt att föreviga. Klockan 2…består av nio nummer plockade från konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö. Blott nio spår, kanske vissa fnyser? Sitt ner och var tyst, säger jag. Thåström, den odiskutabelt bästa liveartisten sedan Elvis, hade kunnat dubblera antalet spår och nedanstående betyg hade ändå bestått, men han vet bättre än så. Precis som på sina studioalbum kokar han här ner allt till essensen. Lasersiktet har korn på precis det som driver budskapet, och det andra lämnas därhän.
Alla vi som sett Thåström och det eminenta bandet (bestående som alltid av Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén) live vet vilken ynnest det är, hur dessa konserter, dessa väckelsemöten med ena foten i Ruhr och den andra i Mississippi-deltat, renar och lyfter en. Givetvis kan ett livealbum inte riktigt mäta sig, men Klockan 2...kommer så nära det överhuvudtaget är möjligt.
Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp först får vi omedelbar frälsning från allt ont som hemsöker oss i dessa tider. ”Jag tror det är nåt stort på gång”, sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst, medan Ossler, som på besök från en annan, mycket större värld, spelar vad som flera gånger känns som den mest drabbande gitarr jag hört. Och på den vägen fortsätter det sedan – vägen där hoppet skär genom mörkret. ”Alltid va på väg” är postpunkigt stram, men som alltid ett livselixir likt inget annat. ”Brev till 10:e våningen” framstår för varje år som går som bland det allra, allra bästa Thåström någonsin skrivit – särskilt live. På rariteten ”Det enda du behöver” (senast hörd på ”Hjärter dam”-singeln 1999) dominerar Anders Hernestams fantastiska trummor. ”Gräsfläckar”, med sina för en Berlin-romantiker gåshudsframkallande minnesfragment från Tegel, Jasmine och U-Bahn, har aldrig låtit vare sig tyngre eller skitigare. ”Old Point Bar”, sedan, var en av de största höjdpunkterna från 2017-18-turnéerna. På platta är den magnifik, men live går den från att vara en låt till att bli till en mässa. Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström, som vore det det sista han gör, om utmätt tid, självförverkligande och den hunger efter inspiration som han aldrig är utan. Jag är glad att han tog med den på plattan. Det hade inte varit detsamma utan den. Albumet inleddes hoppfullt och med full kraft, med ”Centralmassivet”, och avslutas bistert, vackert och avskalat med elegin över Dan Andersson, ”Om Black Jim”. Som om det vore någon tröst alls för en fattig Finnmarksbror/Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har/Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från, sjunger Thåström om den stränge herren Döden som lurar bakom varje buske, i ett försök till tröst. Ett dystert sätt att avsluta en skiva eller konsert på, kanske en del säger. Men snarare är det så att Thåströms text hjälper oss att få rätsida på det där som väntar oss alla – i dessa virustider kanske snarare än många trott. För det ska vi vara tacksamma.
Vidare är layouten alla tiders. Omslagsbilden, där siluetten av en krökt Thåström påminner om Nosferatu, är hans snyggaste sedan Mannen som blev en gris (2002). Ska jag klaga på något är det väl att det hade varit intressant att veta vilka låtar som plockats från vilka konserter, men det där är en bagatell. Thåström har skickat ut en livboj och jag tror faktiskt att vi överlever nu.
Betyg: 10/10 (blott tredje 10:an sedan 482 MHz i januari 2018 började med betyg)
Bästa låt: alla, men om man ska plocka ut en blir det ”Centralmassivet” (eller ”Old Point Bar”)
Peter Hook, Simon Gallup, Andy Rourke…och Ulf ”Rockis” Ivarsson. Listan över snortajta basister är inte komplett utan Rockis. Har man lyssnat på Thåströms musik från de senaste 15 åren vet man det. De som mot förmodan fortfarande är osäkra kan lyssna på den soloplatta Rockis idag släpper, kallad Lower Zone. Den är helt baserad på bas, och med all önskvärd tydlighet slår den fast det vi andra redan visste: att han spelar i basisternas högstadivision. Men han är långt mer än bara en postpunk- och altrock-basist. På Lower Zone utforskas skickligt, och med den experimentellt lagdes känsla, blues, industri, ambient, jazz och allt däremellan. Om detta och om skapandet, musicerandet och annat handlar nedanstående konversation.
Jag har beundrat Ulf både som producent och basist i många år, så ett uppriktigt tack till honom för den här möjligheten.
482 MHz: För det första: tack för att du ställer upp och grattis till en stark soloplatta! Jag har lyssnat på skivan en hel del nu och är mycket förtjust – särskilt i de mest industriella och ambienta styckena. Jag aktar mig dock för att kalla den för en ’solodebut’ – du har ju släppt några skivor under namnet Beatundercontrol. Hur ser du själv på Lower Zone – solodebut eller inte? Och finns det någon röd tråd mellan det du gjorde som Beatundercontrol och det du gör nu i eget namn?
Ulf: Skillnaden mellan Beatundercontrol-albumen och detta album är att Lower Zone bygger enbart på olika basinstrument. Elbasar och akustisk basgitarr. Lower Zone kanske är mer en experimentell platta än Beatundercontrol-plattorna, å andra sidan så sitter det väl ihop då det är instrumental musik i botten i båda projekten. Beatundercontrol var ju ett löst sammansatt projekt med inbjudna gästmusiker. På Lower Zone är det bara jag som spelar.
482: Fanns det någon gång planer på att ha med gästmusiker även på denna platta?
U: Nej, idén var från allra första början att göra det helt själv.
482: Hur såg skapandeprocessen ut för skivan?
U: All musik på albumet har uppstått under improvisationer när jag har spelat live. Från början så byggde hela idén på att gå upp på scen, utan förberedelser, med elbas, effekter, looppedaler och förstärkare för att se hur långt jag kunde ta det, att utmana mig själv. Att gå upp på scen med ett blankt papper var för mig i alla fall en stor utmaning och utifrån ett antal konserter så uppstod det riff, melodier och soundscapes. När jag sedan ville göra ett album så tog jag fram på ett ungefär vad som hade hänt på scen och det var det svåra, att försöka hitta nerven i något igen som kom upp på ett naturligt sätt i improvisationsläge. Jag försökte återskapa ljuden med pedaler och spelade in väldigt snabbt och intuitivt och behöll vissa fel för att man skulle få en direkt känsla, och sen klädde jag in riffen och kompositionerna med olika soundscapes. De enda låtarna på plattan som är skrivna under inspelningen är dom akustiska spåren, ”Blues for JG” och ”Goodbye”.
482: Så när du började göra de här konserterna, hade du redan då börjat fundera på att göra en skiva eller kom de planerna helt och hållet senare? Och jobbade du helt utifrån minne när du försökte återskapa eller spelade du någonsin in dina konserter och lyssnade efterhand?
U: Planer fanns för skiva innan jag började spela live. Jag påbörjade en del skisser som jag inte gillade. Därför blev improvisationerna avgörande för det som sedan blev skivan, vissa saker som t.ex. ”Flood” kom upp väldigt tydligt och den idén är precis som den spelades första gången live. Likaså ”Invisible Road” kom upp när jag spelade på Fylkingen i Stockholm. Den är också väldigt tydlig och exakt så som jag minns att den gjordes. Ingenting spelades in och dokumenterades vad jag vet, men kommer det upp bra uppslag så brukar de finnas kvar.
482: Skivan låter verkligen fantastiskt bra. Vi som redan är bekanta med dig och ditt musicerande sedan innan vet ju vilken multiinstrumentalist och skicklig producent du är – spelar och producerar allt själv på plattan?
U: Ja. Allt du hör på Lower Zone kommer ifrån antingen en elbas eller akustisk bandlös bas. Jag har använt bland annat en 8-strängad elbas och en preparerad Fender Six, förutom en vanlig 4-strängad bas. Basen är på denna platta bara ett verktyg för att skapa sound via olika skruvade effekter. Till och med beatsen kommer från elbasen som processats igenom olika effektpedaler, så allting spelas av mig och jag har även mixat albumet. Mastringen är gjord i New York av en kille som heter Mike Fossenkemper.
482: Väldigt häftigt att till och med beatsen är gjorda med elbas! Det måste vara ett ganska innovativt sätt att producera beats på?
U: Ja, verkligen. Det är olika rytmiska tremolo/filter-effekter som jag har hittat som funkar utmärkt att använda som simulerade elektroniska beats och syntpulser.
482: Jag uppskattar verkligen din bredd som musiker, och ditt CV talar ju sitt tydliga språk. Även Lower Zone bjuder på bredd – ibland kanaliserar du, säg, en väldigt experimentell och ’moody’ Charles Mingus, ibland blir det ren dark ambient, och ibland bluesigt. Vad skulle du själv säga har inspirerat dig och ditt arbete med albumet?
U: Jag ville bejaka mitt instrument och på så sätt försöka att vrida och vända på saker. Mycket av det som hörs är väldigt impulsivt. Sen är jag icke-kategorisk när jag gör musik, och för den delen även när jag jobbar med andra. Jag gillar ambient, jag gillar blues, jag gillar jazz, folkmusik, dub, industri och jag gillar experimental och jag ville göra en platta som hade olika färger trots begränsningen av bara basgitarr. På ”Invisible Road” finns det till och med stänk av country.
Kul att du nämner Charles Mingus och då antar jag att du syftar på dom akustiska spåren. Dessa spår är snarare inspirerade av Charlie Haden – Basist med bland andra Ornette Coleman och Keith Jarrett – och hans Liberation Music Orchestraoch låten ”Song For Che”. Både ”Blues for JG” och ”Goodbye” finns där på något sätt.
482: Just ”Blues for JG” är en av höjdpunkterna på skivan, en grym blandning av jazz och ambient. Men jag kan inte låta bli att undra…vem är JG?
U: Det är en barndomsvän som inte finns i livet längre.
482: Titeln, Lower Zone, är fascinerande. Vad betyder den för dig?
U: Ingen aning. Det är bara en titel som kom upp. Ser bra ut i tryck.
482: Mitt favoritspår på skivan är avslutaren, ”Sanity”. Kan du berätta något om den låten?
U: ”Sanity” är som många av dom andra spåren byggd enbart på improvisationer som har uppkommit i livesituationer, dock något pålägg här och där med en distad bas. Annars är basen inspelad via en pedal som simulerar LoFi-stråkar.
482: Många som läser den här bloggen känner till dig inte minst genom Thåström. Du har spelat med honom, live och i studio, i över 15 år och varit med och producerat flera av hans allra bästa skivor. Vad har det samarbetet och den relationen betytt för dig som musiker och människa? Och hur ser det ut när ni arbetar ihop?
U: Jag är stolt och tacksam över tiden och samarbetet med Thåström. När jag började spela med honom kändes det som att jag äntligen hittade hem, i ett sammanhang där man kunde identifiera sig med både musiken och personkemin. Så är det inte alltid när man jobbar som inhyrd musiker. Väldigt sällan faktiskt. Detta har även gjort mig väldigt kräsen i andra sammanhang. Thåström är ”the real deal” och tar man på sig en uppgift så får man inte slarva eller göra saker till 80 procent. Det är precis detta som är Thåströms storhet både som person och musiker. Jag fick tillit av Pimme att producera två album som ensam producent [Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, red. anm.] och ett album tillsammans med Pimme och Niklas Hellberg [Den morronen, red. anm.]. Producentarbetet med Thåström är dock ett avslutat kapitel för min del, men live är jag gärna med om jag får förnyat förtroende.
482: Vill du gå in på varför producentarbetet med Thåström är ett avslutat kapitel?
U: Jag känner att jag har gjort det jag kan när det gäller att spela in och producera Thåström. Det är en process som är väldigt speciell och det har man inte energi till hur länge som helst. Jag älskade varje sekund av att vara i studion med honom, men allt har sin tid. Live är det en helt annan sak.
482: Utöver skivsläppet, vad mer har du planerat för 2020?
U: Framförallt solokonserter. Där ligger fokus just nu, att promota albumet och se saker långsiktigt. Några samarbeten är också planerade men det tar vi senare.
482: Roligt med solokonserter! Det ser jag fram emot. Är några inbokade än?
U: Det blir en kortare spelning på Rönnells antikvariat den 11 februari då jag har releasefest, sen blir det Gävle teater 16 Mars och Fylkingen i Stockholm 20 mars. Det ligger dock fler spelningar i luften.
När jag hörde Algiers första gången, sommaren 2015, i samband med att det självbetitlade debutalbumet släppts, slogs jag av hur oförskämt väl de blandade industriella och karga ljudbilder med soulig gospel. Jag gjorde med ens kopplingar till Thåström och låtar som Kom med mig, Såg dom komma och Långtbort, som till stor del också består av samma influenser. När Thåström året därpå kom ut som Algiers-fan blev jag föga förvånad. Skiva två, The Underside of Power, släpptes 2017 och drog kanske aningen mer åt (det dystopiska) soulhållet, men var i stort en okontroversiell och ganska väntad uppföljare – om än en mycket bra sådan. Nu skriver vi ju emellertid 2020 och Algiers har precis släppt lös sitt tredje opus, There Is No Year, på världen – och fan om det inte är deras bästa platta hittills.
I mångt och mycket känner vi igen det Algiers vi älskar. Låtar som ”Dispossession”, titelspåret och ”Hour of the Furnaces” är klassisk Algiers. Här visar de utan omsvep och krusiduller att de inte tappat taget om det uttryck de varit med om att bygga. Det rasistiska USA av igår, idag och imorgon, grävs ner under tonvis av fräsande elektronik, stenhård percussion och skriande gitarrer. Sångaren Franklin Fisher sjunger bättre än någonsin, och han gör det med hjärtat i halsgropen, som om livet hängde på det. Bandet kokar i bakgrunden, och de befinner sig som vanligt i en drömvärld någonstans mellan Ruhr och Tupelo.
Men det som verkligen slår mig är att Algiers den här gången också vågat ta ut svängarna mer och utvecklat sitt patenterade uttryck ytterligare. Låtar som till exempel ”Wait for the Sound”, ”Nothing Bloomed” och lätt drömska, postpunkiga ”Repeating Night” är mörkare, mer ambienta och mer suggestiva än något de gjort tidigare. Det atmosfäriska soundet hos de låtarna bidrar starkt till att göra Algiers anno 2020 mer dynamiska än tidigare. Ett tredje album med plattan i botten hade kanske känts tradigt. Vad som också bidrar till den nyfunna dynamiken är det luftiga, närmast pop-souliga soundet på låtar som ”Chaka ” (en av skivans allra största stunder). Här kanaliserar de (och då i synnerhet Fisher) klockrent, men givetvis på Algiers-vis och utan att tappa pondus, sin inre Michael Jackson (lyssna bara på Fishers jacksonska sångtics) och hittar därmed en för dem helt ny källa att gräva ur. Och det låter fantastiskt.
Så ja, jag får nog slå fast att Algiers, tack vare utveckling, nya influenser och genomgående hög låtkvalitet, gjort sitt bästa album hittills. Nu hoppas jag få se dem live igen i vår. 24/4 spelar de på Nalen i Stockholm och dagen därpå på Mejeriet i Lund.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Chaka”, ”Wait for the Sound”
Om ni gillar detta: Thåström – Centralmassivet, Algiers – Algiers
Rubriken säger väl allt? För att göra den här listan så dynamisk som möjligt har jag försökt hålla nere antalet låtar per artist till två. I övrigt inga krusiduller. Möjligen lite mer pop här än på albumlistan. Komplett spellista längst ner. Varsågoda!
– Den minst sagt efterlängtade tredje säsongen av Twin Peaks levde inte bara upp till förväntningarna – med råge – den bjöd också på fantastisk musik. Den låt som stack ut mest var Chromatics fantastiskt vackra ”Shadow”. Atmosfärisk pop i världsklass, och låter precis som en drömsk dag vid havet känns.
– Inne i Peter Anderssons hjärna är det mörkt, groteskt och gränslöst fascinerande. Musikaliskt bör denna sotiga juvel tilltala alla som gillar Thåström, Ossler, Nick Cave eller Rome.
– Atmosfäriskt till och med för att vara Mary Onettes, som sällan väjer för skimrande, romantiska eller vemodiga ljudbilder. Här når detta sound sin fruktansvärt vackra kulmen.
– Lillasyster Knowles har sedan 2012 släppt betydligt mer djuplodat och komplext material, men med den vemodiga och luftiga Prince– och Michael-doftande ”Losing You” släppte hon en fenomenal poplåt.
– Carla dal Fornos suggestiva, skuggiga popmusik är för mig årets upptäckt. Debutplattan You Know What It’s Like är hennes bästa, men senaste plattan Look Up Sharp innehåller ”So Much Better” – hennes enskilt bästa låt.
– Mycket vatten har runnit under broarna och många har följt i deras fotspår sedan Slowdive drog sig tillbaka i mitten av 90-talet. När de 2017 gjorde comeback på platta (de hade spelat live ett antal år innan dess – bland annat på Way Out West 2014, en mycket speciell konsert) visade de med all önskvärd tydlighet att gammal är äldst. Den meditativa ”Falling Ashes” visar det bättre än någon annan låt.
– 2016 återförenades äntligen Maria Taylor och Conor Oberst – på skiva. Resultatet blev denna oändligt vemodiga indiefolkballad – i klass med deras fantastiska samarbeten när Oberst spelade i Bright Eyes.
– Gränslöst sensuell, andlöst sexig. Tack och lov att Jigga kommer in efter ett par minuter, så att man kan hämta andan. Utöver detta har vi ju här att göra med vår tids största popstjärna, och den enda inom den kommersiella sfären som möjligen skulle kunna axla Michael Jacksons tunga mantel. Här är hon på sitt allra mest hedonistiska humör, i sin kanske coolaste och mäktigaste poplåt någonsin.
– 2010-talets kanske mäktigaste comeback? Sedan Liam åter lufsade in på scen, efter att i flera år varit uträknad, har han sålt drivvis med skivor, sålt slut arenor världen över och åter satt folks arma hjärtan i brand. Två album i eget namn har det hittills blivit, och balladen For ”What It’s Worth”, från första plattan As You Were, är den bästa låten.
– The Good Lifes outsägligt emotsedda comebackplatta Everybody’s Coming Down (2015), den första sedan lysande Help Wanted Nights (2007), var, och det smärtar mig att säga det, inte mycket att hänga i granen. Året därpå kom ett par fristående singlar, varav ”Are You Afraid of Dying?” verkligen vittnade om att bandet trots allt inte tappat sin finkänslighet eller fingertoppskänsla för grymma melodier.
– Det råder ingen brist på kvalitativa låtar från det här årtiondet signerade Nicole Sabouné. Bäst är Nowhere to Go, från årets lysande EP Come My Love. En mycket mäktig låt. Mäktig för att den oblygt, rakryggat och på ett personligt sätt gör upp med tabubelagda ämnen som ensamhet och det där inre mörkret som många av oss slåss mot.
– B-sida till en fristående singel som släpptes runt en månad efter att det undermåliga albumet Adult Film getts ut, och den slår inte bara a-sidan utan även allt på Adult Film, vars session den är hämtad från – och det med hästlängder. Borta är den plattans överjästa och misslyckade ljudexperiment. Kvar är bara Tim, en akustisk gitarr, ett försynt pianostick, några bjällror och lite inspelningsbrus. Och så texten, som mycket väl kan vara Tims bästa text det här årtiondet. Om ensamhet i folkmassor, ensamhet när vi är med våra närmaste och ensamheten som bor i oss själva.
– Klassisk Tim Kasher. En sjukt vemodig gitarrballad om en dödsdömd relation och tvåsamhetens omöjligheter. Oavsett hur livet har sett ut har jag alltid återvänt med enorm behållning till ”The Jessica”. En av Kashers finaste låtar.
– En disig och tremolo-darrig vals om förlust och den eviga frågan: vad händer sen, på andra sidan? Finns det ens en andra sida? ”Den som verkligen vet finns ju inte längre kvar, han har gått över bron, samma väg som min far.”
– Kent gjorde inte mycket rätt under 2010-talet, men den utomordentligt fina popplattan Jag är inte rädd för mörkret, från 2012, är undantaget som bekräftar regeln och den formligen kryllar av starka låtar. Starkast av dessa är balladen ”Ruta 1”. Är det någonting Jocke Berg aldrig tappat är det förmågan att skriva fina popballader (den beklämmande ”Nattpojken & dagflickan” (2016) får stå som ett brännande undantag).
– Dark ambient-genren är ju verkligen en albumgenre. Det är ju så gott som aldrig som man sätter på en enskild låt från den genren, men trots detta måste jag nämna tyska Allseits och hennes helt igenom makalösa stycke ”Sink In Sideways” från det felfria, förkrossande albumet Chimäre. ”Sink In Sideways” är det enskilt mäktigaste dark ambient-spåret som spelats in. Sanna mina ord.
– Delvis inspirerad av en mardröm om att knivhugga en reparatör. Bisarrt? Det är det, men låten är skör och med en fantastisk melodi. En av många höga toppar på Kozeleks och LaValles grymma album Perils from the Sea.
– Att någon så intressant, så mystisk, så spännande och med sådan låtskrivartalang som Lana Del Rey kan slå så brett, så stort och bli en så stor stjärna får mig att tro, inte bara på popmusiken, utan på hela jäkla livet. ”Gods and Monsters” är bland de allra snyggaste poplåtarna som skrivits de senaste 25 åren.
– Precis som nyss nämnda Jocke Berg är Håkan en annan som inte är så jäkla tokig på popballader – och få av hans ballader är så drabbande som denna, om att återse någon ur ens förflutna och allt vad det river upp.
– Damon Albarns mycket melankoliska låt till Blur-gitarristen och vännen Graham Coxon bär en fantastisk och mollstämd melodi, som de flesta popkompositörer skulle döda för. Det enda som matchar melankolin i melodin är Coxons sköra gitarr. Ett av otaliga minimästerverk från det här årtiondet som bär Damon Albarns signatur.
– Pulserande, stroboskopblixtrande dansgolvsångest tillika genial moll-pop. Att anlita Robert Smith till att sjunga en sådan här låt är ju inget mindre än ett genidrag.
– Naket, utlämnande och oändligt vemodigt om självhat och alienation. Men svagt i bakgrunden brinner ändå ett outsläckligt ljus. Hoppet och allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.
– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Ossler briljerar som vanligt och Thåström sjunger som en GUD.
– När Bowie skrev ”Lazarus” visste han att cancern han diagnostiserats med kanske skulle komma att ta hans liv. Samma vecka som han spelade in den numera klassiska musikvideon fick han dödsdomen och behandlingen avslutades. Hur det gick sedan vet vi. ”Lazarus” är en död mans hälsning till de som blev kvar, i form av suggestivt jazzig postpunk, och något av det mäktigaste och mest fasansfullt drabbande jag hört.
Look up here, I’m in heaven/I’ve got scars that can’t be seen/I’ve got drama, can’t be stolen/Everybody knows me now
– Med inspiration från avskalade Swans-nummer som Song for Dead Time och God Damn the Sun visar sig Jerome Reuter från sin allra naknaste sida. Till ett försiktigt, närmast akustiskt komp och en sorgtyngd sångmelodi besjunger Reuter förlust och egna tillkortakommanden på ett sätt vi inte hört från honom vare sig förr eller senare.
And I’m sorry you had to clean up after me/And that I’d ruin your last shot every time/You wanted to get clean/For I never wanted to be that mean/I never told you I care, I never came clean.
– Western Stars är sannolikt den bästa skiva Bruce släppt sedan The Ghost of Tom Joad (1995), och amerikansk roots-influerad musik blir knappast vackrare än titelspåret.
– Vissa förluster bränner mer än andra. Det blir tydligt i denna vackra ballad, tillika Norgrens enskilt största stund. Melodin känns evig, som om den tillhör bäckarna i skogen eller träden och himlen. Texten går inte att värja sig mot.
I’ve been thinking of you/Almost every day/And I wonder if there is more/’Cause when you went away/You were looking into the blue/Like there was a door
– Cohen känner dödens andedräkt i nacken, rannsakar sitt liv och konstaterar inför Gud att han är redo att lämna. Detta till tonerna av sakral, stram blues. En av årtiondets mest omtumlande låtar.
– Conor Oberst har gjort många fina låtar om döden, livsångest och religionsproblematik men få är lika drabbande som den här hallucinatoriska pianoballaden, hämtad från Bright Eyes sista(?) platta, The People’s Key (2011).
– Gud må finnas, men han tiger. Oavsett vad som händer, oavsett vem som dör. Oavsett vem som tror. Åtminstone kan det så kännas för den som är djupt försjunken i sorg eller smärta. Tunga elektroniska drones, ett subtilt piano och sparsmakade stråkar utgör kulissen till detta mästerverk i Nick Caves kanon.
– Morrisseys comebackplatta, World Peace Is None of Your Business (2014), hade kunnat bli hur bra som helst – om han hade valt att inkludera de låtar som istället hamnade på specialutgåvans bonus-cd. Det gjorde han inte, och skivan solkades ner av flertalet undermåliga låtar. Men det är ju typiskt Moz. Redan under Smiths-tiden gömdes mästerverk undan som singel-b-sidor (vilket även fortsatte under soloåren). Låtarna på World Peace-bonus-cd:n är alla poplåtar av klassiskt Moz-snitt: varma, innerliga, djupt melankoliska och med melodier att gå över lik för. Och precis det gäller för ”Forgive Someone” – en nostalgisk tillbakablick och en uppmaning till alla (sig själv, inte minst) att gräva ner stridsyxorna och förlåta.
– Phil Elverum är alltid fantastisk, men som allra bäst är han när han blir ett slags Albert Camus för den amerikanska vildmarken. Med den väldiga, nordamerikanska urskogen som kuliss tecknar han här, på vad som sannolikt är sin allra bäst låt, ett knivskarpt porträtt över den moderna människan och hennes existentiella kval och grubblerier, hennes kamp för att förstå vad tillvaron betyder och vad vi som människor sysslar med.
Still, when I see branches in the wind/The tumultuous place where I live/Calls out revealing/”Can you see the river in the branches/And know that it means you will die/And that pieces are churning?”
– Sällskapets kanske snyggaste låt är en gnistrande, regnvåt industriballad med gott om sprakande synthar och ett släpigt, loose beat. En gång i tiden var den en hård och kantig bluesrockdänga och hette ”Rött liguriskt regn”. Bandets andra platta, Nowy Port, har en rad riktigt höga toppar, men högst når ändå denna.
– Denna atmosfäriska duett med Joakim Thåström är Romes kanske största och vackraste ballad. Thåströms röst är distad och ligger längre bak i mixen än Jeromes, men det gör ingenting. Den skapar sedvanlig gåshud ändå.
– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse över självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och weltschmerz. No One Changes kan mycket väl vara en av hans fem bästa låtar genom tiderna. Så bra är den.
– Resandet, både det inre och det fysiska förflyttandet, vägran att stagnera, att varje dag vakna med en ny chans, att hålla ögonen öppna för det vackra runtomkring oss, att alltid vara på väg – det är vad Thåström är för mig. Tröst, styrka, inspiration. ”Alltid va på väg” kristalliserar detta.
– Ännu en hymn och en bön om att aldrig ge upp, men också om att det är okej att vara underlig, ta andra vägar, tro på andra saker. Fick jag bara ta med mig en enda Nick Cave-låt i graven, till en öde ö, till alltings ände, skulle det bli denna.
And if your friends think that you should do it different/And if they think that you should do it the same/You’ve gotta just keep on pushing/Push the sky away
– På låtens knappa tre minuter hinner ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) veckla ut sig. Detta till en otröstligt sorgsen melodi så vacker att man knappt kan föreställa sig att den är skriven på 2010-talet. Ribbons känns lika evig som, säg, en Greensleeves. Och lika ur-engelsk.
– Osslers mest atmosfäriska ballad, hämtad från den monumentala Evig himmelsk fullkomning, är lika mycket ett livselixir som en låt, men en låt likväl – om tillbakablickande, längtan efter det omöjliga och sträng självrannsakan. Vad gick fel? Och varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Var hör jag hemma? En låt jag kan lyssna på hur många gånger som helst. Bäst var den i slutet av februari 2018, på Osslers makalösa konsert på Victoriateatern i Malmö (som jag redan orerat om här). Då var alla nerver blottade och Ossler, cellisten Meierkord och maskinisten Nilzén spelade som om allting hängde på det, medan låten aldrig slutade lyfta eller växa. Jag tänkte flera gånger att detta är bland det allra bästa jag upplevt på en scen – och det var det ju också. Men ”Helsingborg” är lika mäktig i hörlurar, hemma på soffan, när man är less och trött på allt. Den är som sagt som ett elixir.
– Precis som ”Alltid va på väg” är detta en hyllning till, och nu blir det pajigt, det vackra i livet, och en uppmaning att fortsätta klättra uppåt, röra sig framåt – helt enkelt beväpna sig med vingar. Än en gång: tröst, styrka, inspiration. Också ännu en låt som växer till om möjligt ännu högre höjder live – speciellt under Gun Club-partiet.
Beväpna dig med vingar har följt med mig i snart åtta år. När jag hörde den för första gången var mitt liv skit. 26, arbetslös, olycklig, på fel plats. Jag minns var jag var när jag hörde den för första gången. Den premiärspelades på P3:s Musikjournalen. Jag satt på helspänn i min soffa på Billdalsgatan. Någon vänlig själ på det gamla, nu insomnade, Thåström-forumet ordnade en provisorisk MP3:a och jag gick ut på promenad med låten i ett vintergrått, oändligt meningslöst Borås. Spelade den säkert tio gånger. För varje lyssning pumpade blodet i mig lite varmare, och kladdiga, sega gamla tankar byttes ut mot nya, hungriga. Det gråa runtomkring mig tedde sig vackert, fastän det var samma gamla ”tjiliga” gator, samma fula hus, samma evinnerliga byggarbetsplatser. När jag kom hem skrev jag en dikt om det jag upplevt. Jag gjorde sånt då. Dikten har jag glömt, men jag glömmer aldrig ett enda tillfälle då Joakim Thåström gjort livet lite lättare att leva. För det är jag honom evigt tacksam.
***
Morrissey-låten ”Forgive Someone” saknas på Spotify, och jag har därför ersatt den på spellistan med den nästan lika fina Home Is a Question Mark, från albumet Low In High School (2017).
***
Ännu ett årtionde är förbi, ännu en lista likaså. Men tro inte att listeriet är över för det. Ha! Nu ska ju 2019summeras. Först ut är listan över årets 25 bästa låtar. Den kommer om ett par dagar.
Efter fyra veckor är vi äntligen framme vid sista listan och ögonblicket då 2010-talets allra bästa album utses. Som vanligt efter ett projekt av det här slaget är jag nu ganska matt. Jag är nöjd med urvalet, men placeringarna hade kunnat vara bättre. Huvudbry. Skuld. Ånger. Skulle jag nämna några bubblare (och det kan jag ju göra, för det är ju kul) hade det möjligen blivit Skriet – Det beslutande organet, Daniel Norgren – Alabursy, något med Colter Wall (som jag inte för mitt liv kan förstå hölls utanför listan) och någon Algiers-platta. Och kanske några fler. Man kommer alltid på fler. Man glömmer alltid. Men på det hela taget är jag nöjd.
De tre första listorna var som bekant topp-10:or, medan denna alltså är en topp 20. Nog snackat nu. Vi kör. Varsågoda.
– Damon blev med solodebuten personligare än han kanske någonsin tidigare varit. Borta var Blurs ironier och Gorillaz serietidnings-image. Kvar fanns ett rejält knippe makalösa och mycket engelska moll-melodier och texter om uppväxten, nutidsångest och relationsproblematik. Ett av Albarns allra bästa album oavsett namn på konvolutet.
– Debuten tillhör en klass för sig, men den vid release extremt emotsedda uppföljaren behöver då rakt inte skämmas för sig. Där tog Thåström, Ossler och Hellberg den skivans formel och gjorde den ännu kyligare, ännu kärvare. Resultatet blev kanske inte lika jämnt eller för mig lika världsomvälvande som på debuten, men en hypnotisk skiva är det likväl, med flera av bandets bästa låtar. Min relation till Sällskapet är både väldokumenterad och passionerad och den här skivan stärkte den relationen.
– När David Bowie lämnade oss tidigt i januari 2016 gjorde han det med sitt bästa album sedan Heroes(1977). Vid inspelningen av Blackstar visste Bowie att hans tid var utmätt, men det påverkade inte hans förmåga att för en sista gång återuppfinna sig själv.
– Caves två senaste album har tokhyllats så till den grad att skugga fallit över den skiva som egentligen, nyktert betraktat, är hans bästa från det gångna årtiondet. Några år efter att Push the Sky Away släppts skulle Caves liv rämna och han, och därmed också hans texter, skulle fjättras av sorg, men här var hans fullkomligt unika sinne ännu fritt. Till luftiga, atmosfäriska arrangemang, med en Warren Ellis i toppform, sjöng han fantastiska, märkliga texter om Robert Johnson, Hannah Montana, musikens kraft, gud, djävulen, dröm och verklighet. Som bara Nick Cave kan.
– Sällskapets tredje och senaste platta saknade de extremt höga topparna som man hittade på Nowy Port, men var en betydligt jämnare, stabilare skiva, med generellt starkare låtmaterial. Nytt för denna gång var att Joakim Thåström inte längre var fast medlem (men han gästade på höjdpunkten ”L’Autostrada”). Nytt var också att den kärva ambientindustrin från de två första skivorna delat sig till ett slags industri-chanson-hybrid. Detta inte minst tack vare berlinskan Andrea Schroeder, som med sin matta, tunga röst sjöng på merparten av skivans låtar – på tyska, dessutom. Den svartvita, europeiska skymningskänslan som mejslats fram sedan debuten var på Disparition alltjämt total. Sällskapet är och förblir bandet för mig.
– Till vardags sångare och gitarrist i blytunga Neurosis, men som soloartist skruvar han emellertid ner volymen rejält. Då gör han karg, mycket svärtad folkmusik som låter som en råkall novemberdag i skogens djupaste partier. Och han har hållit en fantastiskt hög nivå sedan solodebuten för snart 20 år sedan – detta trots att uttrycket egentligen inte förändrats nämnvärt.
– Svensken Simon Heath driver inte bara dark ambient-genrens mest tongivande, nu existerande, skivbolag, Cryo Chamber, han gör själv fantastisk musik som Sabled Sun och, framförallt, som Atrium Carceri. The Untold är hans största stund. Utomvärldsliga ljudlandskap, tunga som granitblock, obehagliga fältinspelningar och sjudande elektronik utgör denna skiva, som måste betraktas som ett av de viktigaste Cryo Chamber-släppen.
– Bortsett från lite filmmusik blev Soused det sista vi skulle få höra från Scott. I mars i år gick han bort, 76 år gammal. Detta unikum och geni, som likt ingen annan i populärmusikens historia gick från skönsjungande flickidol på 60-talet, till ett slags saknad länk mellan Cohen, Brel och Sinatra, för att slutligen, från 1980-talet och fram till sin död, komma till sin fulla rätt som avantgardist. De sista 30 åren gjorde Walker musik som de allra flesta casual-lyssnare skulle betrakta som rent omöjlig, musik som i största möjliga utsträckning avvek från den musik som gjorde honom till flickidol och världsberömd crooner på 60- och 70-talen. Varje skiva han släppte, från 1984 och framåt, var mer svårgenomtränglig än den som kom före. På Soused samarbetade han med doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage gick ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyllde i ljudbilden, som i ”Bull ” och ”Lullaby”, eller var mer framträdande, som i ”Brando” och ”Herod 2014”. I de allra flesta avseenden var Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrog med knivskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tog aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.
– Efter hudnära, avskalade Skebokvarnsv. 209 (2005) och jämförelsevis tyngre men alltjämt lika hudnära Kärlek är för dom (2009), var Thåström i februari 2012 tillbaka. Denna gång var volymen högre, ljudlandskapen dovare, ödsligare, mer svärtade. I mäktig kontrast stod då texterna. På Kärlek är för dom korresponderade musiken med texterna och Thåström var tungsint, märkt av förluster och med det förflutna hack i häl. På Beväpna dig med vingar märktes dock en annan Thåström. En Thåström återförenad med sitt livs kärlek, en Thåström som oblygt hyllade denna kärlek, som blickade framåt, som reste sig ur dyn. Och även en Thåström som för första gången på länge, på lysande Nere på Maskinisten, även tillät sig att släppa det självbiografiska och i stället försvinna in i en suggestiv drömvärld befolkad av idoler som Kurt Tucholsky och Bertil Malmberg.
Den kontrasterande kombinationen av blytung stålmusik och hoppingivande och stärkande texter har i min mening kommit att bli en av Thåströms största styrkor. På Beväpna dig med vingar är detta mycket tydligt, och skulle förfinas ytterligare på kommande album.
– Polske ljudkonstnären och ambientmästaren Michal Jacaszek blandar varm akustik med undergångselektronik, och resultatet är allt som oftast lysande. På 2011 års Glimmer är han emellertid på sin absoluta topp. Ett sant mästerverk i gränslandet mellan neo-klassiskt och dark ambient, och den kanske viktigaste skivan för mitt dark ambient-lyssnande – det var den första jag fastnade för.
– På sin hyllningsskiva till de som drabbades av Tjernobylkatastrofen gav oss bulgariske dark ambient-maestron Hristo Gospodinov skimrande ljudlandskap som trots sin svärta och sin oerhörda, massiva tyngd ändå släppte igenom både ljusglimtar och viss melodisk skönhet. Jag har extremkonsumerat dark ambient-musik under det gångna decenniet, men få skivor har drabbat eller fastnat på mig som Ordeal har gjort.
– Åtta sköra, oputsade och outsägligt fina folksånger, utgivna när Molina hade blott sex månader kvar att leva och skrivna under hans sista svåra år, som kantades av missbruk, hälsoproblem och misslyckad rehabvård. Trots alla problem han drogs med står det plågsamt tydligt att Molina vid sin död på intet vis var slut som låtskrivare eller sångare och att Autumn Bird Songs är en mycket värdig avslutning på en musikkarriär jag aldrig hade klarat mig utan.
– Inför varje skiva djupdyker Tim Macuga och Dan Barrett orädda i tillvarons tjocka, svarta sörja och kommer ut på andra sidan med famnarna fulla av gothig, industriell postpunk, lika skimrande vacker och melodiös som den är ogästvänlig och trubbig. Detta initierades redan på debuten Deathconciousness(2008), återupptogs sedan på detta års lysande Sea of Worry, men det var på andra albumet The Unnatural World som resultatet blev som allra mest drabbande. Till massiva ljudbilder av distad bas, tjocka gitarrlager, elektronik och samplingar sjunger Dan och Tim texter om självhat, misantropi, uppgivenhet och existentiell förvirring, ibland genom ett galghumoristiskt filter, ibland med blodigt allvar. Men trots tematiken är deras texter lika mycket ett långfinger åt tillvaron som ett rop på hjälp, och musiken är, i all sin trubbighet, alltid vacker.
– På vad som måste räknas som Romes bästa platta återuppfann Jerome Reuter sitt uttryck och körde sin neofolk genom drömska gitarrmattor, ambience och postpunk – dessutom bjöd han på en mycket inspirerad och utsökt tolkning av Fanfanfan!
– Ett stordåd och ett fenomenalt album från en uträknad artist med en glöd inom sig som ännu inte brunnit ut. Han hade ännu lite kvar att bevisa – och som han bevisade det. Och han gjorde det till en helt ny musikalisk fond. Den rytmiska, souliga jazz-funken från Gils tidigaste och mest klassiska album var här utbytt mot ett slags post-industriell, elektronisk soul, varvat med ett par akustiska nummer och några spoken word-interlude – allt utsökt producerat av britten Richard Russell. Texterna, sedan, var lika förödande bra som de alltid varit. Inte politiska, som förr, utan självrannsakande poem om livsval, uppväxten och missbruk. Och varje gång jag lyssnar på I’m New Here lär jag mig lite mer om livet.
Drygt ett år efter att skivan släppts dog Gil Scott-Heron, 62 år gammal. Alldeles för tidigt, men inte innan han hunnit släppa sitt livs bästa skiva.
– Allseits mästerliga album Chimäre är ljudet av undergången. Ljudet av när himlen öppnar sig och vår värld slukas av en annan. Men det är trots det ingen våldsam skiva och den är inte aggressiv. Här är undergången bara hypnotisk, storslagen och vacker, målad med djupa gitarrdrones och malande elektronik. Av alla dark ambient-skivor jag lyssnat på under 10-talet har ingen berört mig mer än Chimäre.
– En tid innan Centralmassivet åkte Thåström till den amerikanska södern. En resa som han för DN:s Georg Cederskog berättade inte var så himla rolig. Men det var nåt som fastnade på honom – och det hörs på Centralmassivet. Skivan är till stor del inspelad i Berlin, och det är blandningen berlinsk maskinpark/amerikanska söderns mylla som gör Centralmassivet till vad den är. Thåström hade nosat på denna industriblueshybrid förr, men på Centralmassivet är uttrycket tydligare än någonsin – och det omsluter och ramar in hans ljusmörka, allmänmänskliga böner om utmätt tid, förgången tid, upplevelser och platser på ett förkrossande sätt.
– Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte gruppens ledare och låtskrivare Damon Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien, full av dubbiga, music hall-inspirerade ljudlandskap, melodier genomsyrade av vemod och texter om saknad, bitterhet och kärlek. Den första skiva jag på bloggen gav full pott, 10/10.
– Jag har redan skrivit spaltmeter om denna skiva. Jag har redan nämnt hur Ossler här, bättre än de flesta i det här landet, skriver om ödeläggelse, krig och personliga katastrofer och gör något allmängiltigt och vackert av det. Jag har skrivit om hemsökelsen som plågar den skuldtyngda i ”Botten av ditt hav”. Om det alltför verkliga skräckscenariot i ”Ute på ön”. Om vilken perfekt låt ”Helsingborg” är och hur trösterikt det är att höra Ossler sjunga om hur svårt det är att få ihop livet, hur lätt det är att sakna och gräma sig. Jag har skrivit om den Öijer-influerade, knäckande poplåten ”Större än du tror”, där han talar om för sitt tolvåriga jag att det kommer att lösa sig, att det är okej att må skit och vara annorlunda. Och jag har nämnt den geniala övergången från ”Större än du tror” till avslutningsspåret ”Sommardröm i grått”, hur den ena låten ringer ut och rinner in i den andra. Jag har nämnt den smärtsamma kontrasten mellan då och nu, som Ossler sjunger om i ”Sommardröm…”. Den råa saknaden efter en enklare tid som flytt. Gitarrerna och crescendot sedan. Gitarrerna, ja. Jag vet ingen annan gitarrist som säger mer med sitt instrument än Pelle Ossler. På Evig…tillåts de ta plats, bildar både monolitiska och sköra ljudlandskap som oavsett om de hotar eller berör alltid imponerar. Allt detta har jag sagt förr. Här och i andra sammanhang. Och jag lär väl fortsätta tjata. Vissa skivor lämnar en aldrig.
– Ihop med Sällskapets första platta är Den morronen på många sätt den kanske viktigaste skivan i mitt musiklyssnarliv. En skiva som sköt livsviktig medicin in i min trötta själ, vårvintern 2015. Musiken var atmosfäriskt karg och kylig, men texterna talade om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse och om det stora i det lilla. Om den där blå himlen som alltid kommer. Thåström zoomade in på tillvaron och belyste med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta. Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest.
Vidare är Den morronen också Thåströms jämnaste skiva. Blott nio spår lång, och helt utan minsta utfyllnad. Varje klang, varje anslag, varje ord betyder något och ligger där det ligger därför att det finns inget annat sätt. Allt det du inte hör saknas därför att det inte hör dit. Den morronen är ljudet av en konstnär som aldrig slutar inspirera eller inspireras. Någon som aldrig slutar att försöka fullända sitt uttryck.
***
Och där var det slut. Jag önskar att min listskadade hjärna nu skulle få vila, men icke. På annandagen kommer listan över 2010-talets 50 bästa låtar. Vi hörs då.
Ossler, live på KB, Malmö, april 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren
Pelle Ossler fyller år. 57 är väl inget att fira, kanske, men jag bangar inte ett bra tillfälle att hylla denna inspiratör, detta kreativa geni – vars penna, gitarr, pensel skapar stämningar vi dödliga bara kan drömma om – denna all-around-good-guy. Inte bara är han en stor favoritartist: han var även tidigt något av en förkämpe för den här lilla musiksidan och han har sedan dess ställt upp på än det ena än det andra som jag kommit dragandes med. Alltid inspirerad, alltid inspirerande. Alltid chosefri och bjussig. Vilken annan artist som helst skulle tröttna på nolltid. Så tack, Ossler. Och grattis.
Nedan följer den obligatoriska listan. Osslers tio bästa låtar. Varsågoda! Spellista längst ner!
– Ett wildcard och cover som jag slänger med mest för att den förtjänar att uppmärksammas (egentligen råder det ju ingen brist på fullträffar skrivna av Ossler själv). Ulf Dagebys gamla discopärla från 1983 blir i Osslers händer…well, ”osslersk”. Disig, suggestiv och med ett fantastiskt mullrande tremolodarr. Och så har vi ju den makalöst absurda texten, full av galghumor och märkliga bilder.
Låten gavs ut 2002, på en hyllningsplatta till Ulf Dageby och Nationalteatern.
– Mer absurdism, mer märklig humor och underliga bilder, men också en låt som hintar om Osslers musikaliska utveckling och vart han var på väg. Resten av skivan, Den siste som kom ut, var för det mesta mer lättlyssnad, men här finns ett underbart svärtat driv och en frenetiskt skriande gitarr som parat med texten bildar en av Osslers tidigaste fullträffar.
– En låt om någon som under en flykt över medelhavet förlorat sin älskade (ett barn, en make/maka, en mor, en far, en syster, en bror) och nu desperat försöker bearbeta skulden och den hemsökelse som plågar den. Men om jag fick vända tiden tillbaka, kunde jag vända tiden tillbaks, skulle jag bli hos dig, skulle jag stannat kvar. Ånger och skuld och en textrad applicerbar på vem som helst som upplevt förlust och den skuld som inte sällan följer med.
– En vacker hymn om det som varit men gått förlorat, den man var och som man inte längre är och om spillrorna man försöker pussla samman igen. Lika skör som den är storslagen, lika obönhörligt sorgsen som den är full av hopp. Och vid 8:40-strecket river Ossler av vad som mycket väl kan vara sitt livs mest känslosamma solo. Bara en sån sak!
– Jag började att upptäcka Ossler på allvar i samband med Sällskapet-plattan, 2007. Jag hade förstås hört honom på diverse Thåström-plattor och -konserter, men 2007 var polletten på god väg att trilla ner på allvar. Samma år köpte jag skivan Desorienterad, Osslers andra sologiv, på grund av Thåström-duetten (som förstås var en kandidat till denna lista). Året därpå utannonserades nya skivan Ett brus, och Borra hål släpptes som ett första smakprov (var det på Myspace?). Och jag blev Ossler-fan på livstid. Jag hade inte hört något liknande. Såhär lät ju inte Desorienterad! Min främsta referens var Sällskapet, men detta var ju inte elektroniskt. Men det var lika mystiskt, lika suggestivt. Texten förstod jag inte mycket av (det gör jag inte i dag heller), men likväl var den fängslande – om tyska aggregat, nysmorda maskiner, och så det där nästan hotfulla, egendomliga påståendet om att ”jag har kommit för att borra hål”. För att inte tala om de underbara, gränslöst gnissliga gitarrerna. Inget annat låter så. Ossler har ett uttryck vars like man kan leta sig galen efter. Det uttrycket finns bara i en enda man. Och i Borra hål hörs det tydligt.
– En disig och tremolo-mullrig vals om förlust och den eviga frågan: vad händer sen, på andra sidan? Finns det ens en andra sida? ”Den som verkligen vet finns ju inte längre kvar, han har gått över bron, samma väg som min far.” Ett otroligt stämningsstycke från vad som kan vara det svenska tiotalets mest sorgtyngda platta, Stas.
– Ossler själv har liknat sitt sound vid en skånsk leråker i november, och på ingen annan låt än Lergraven passar den beskrivningen bättre. Öppningsraden sätter tonen direkt: Dimman ligger tät över åkern. Parat med darret i Osslers gitarr och Christian Gabels suggestiva, försiktiga trumkomp öppnas en lerig, kall och osäker värld upp. Diktjaget sitter kontemplativ vid köksbordet med en flera timmar gammal, och urdrucken, kaffekopp framför sig. Han tänker tillbaka på en bror han haft, men som mystiskt drunknat i en lergrav ute på ön. På andra sidan fönstret är tillvaron målad med tjock, mjölkgrå färg och det är som om tiden inte rör sig alls. Lergraven är en av Osslers obehagligaste och råaste låtar – både vad gäller text och musik (lyssna på gitarrerna ungefär tre minuter in och hör Ossler och Conny Nimmersjö karva sig igenom mardrömmen). Låten handlar mer om att blint och desperat leta efter något essentiellt i en värld som endast ter sig mörk och svåråtkomlig och som hur lätt som helst kan sluka den som släpper på garden, än om en bror som på ett märkligt sätt försvunnit eller drunknat. I intervjuer har Ossler berättat att lergraven existerar (på Ven, där även Lergravsvägen finns), och en bror har han – men han är i livet. I den osslerska världen är verklighet något illusoriskt och formbart. Vad som är sant, stabilt och tryggt är alltid högst oklart.
– Om att genom att söka sig tillbaks till dåtiden försöka hitta svar i nuet. Vad gick fel? Varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Var hör jag hemma? Också en låt om saknad, om varför vissa människor dröjer sig kvar i en. Funderingar man som kännande och tänkande människa aldrig riktigt lyckas skaka av sig. I Osslers händer blir de till en atmosfärisk ballad så vacker att till och med fåglarna på himlen stannar upp och måste lyssna. Lyssna på den majestätiska synthen i introt, lyssna på de patenterade, skärande gitarrerna som i introt skapar kontraster och sedan dröjer sig kvar och skapar oro i allt det vackra och atmosfäriska. Lyssna på de försiktiga, men markerade trummorna, och på Amanda Wernes lika sensuella som spöklika bakgrundssång.
Låtar som den här finns det inte för många av, det är ett som är väldigt säkert. Jag skulle inte bli förvånad om Ossler framöver lyckas toppa Helsingborg, men tills vidare är det hans allra bästa låt.
I dag är det 30 år sedan Berlin åter blev en stad, åter en demokrati. Detta tänkte jag uppmärksamma genom att nedan lista 10 låtar med Berlin-anknytning och -känsla. Varsågoda!
– Öppningsspåret från mästerverket Evig himmelsk fullkomning placerar lyssnaren i ett trasigt Berlin. Ossler målar upp bilder på ett dagermanskt sätt från en rykande, sotig och sargad stad som inte riktigt återhämtat sig från kriget: ”hål i fasaden, oläkta sår nästintill, hål av granater och splitter och skott, och luften står still.” När han sedan på tal om röken och soten sjunger om en glöd som slocknat och hur det nu istället brinner någon annanstans, kan jag inte hjälpa att känna att den livströtte berättaren vänt blicken inåt. Ett enkelt, men ack så snyggt grepp för att göra något personligt av något allmänmänskligt.
– Inspelad i Hansastudion 1986. Andas den där hotfullheten, den svärtade oron och attityden som jag föreställer mig hängde över delar av Berlin, i skuggan av muren.
– Sammanfattar allt som var bra med det tidiga 80-talets postpunk-scen i Berlin: suggestivt, obehagligt och experimentellt, med fenomenal elektronik och lika fina gitarrer.
– Ett givet inslag på listan, men få låtar känns mer Västberlin i regn än denna. Hämtad från Iggys första soloalbum, The Idiot (1977). Inspelad i Berlin, och utan omsvep ett av världens bästa album.
– Nygammal förälskelse blommar upp, och Tegeler See, Kreuzberg-syltan Jasmine och Berlin i allmänhet agerar backdrop. Jazzig, crunchy Berlin-blues när den är som bäst.
– Hur ska man kunna välja blott en låt från Berlin-legendarer som Neubauten? Istället för att slita mitt hår ad infinitum valde jag helt sonika denna. Säger inte mer om Berlin än någon annan av deras låtar, men den tillhör det absoluta toppskiktet på vad som måste vara en av deras allra bästa plattor – Silence is Sexy. Saknas på Spotify och är därför ersatt med Ein Leichtes Leises Sausein på spellistan. Minst lika bra.
– Ingen annan låt ger mig mer Berlin-känsla än denna. Jag vet inte vad jag mer kan säga. Denna låt är sommar i Tiergarten, regn i december, TV-tornet i dis, öl på hotellet, öl i Prenzlauer Berg, promenader längs resterna av muren vid Wilhelmstrasse och pilgrimsfärder till Hauptstrasse 155. Och mycket mer. Så atmosfärisk att klockorna stannar. Lika vemodig som hoppfull. Och så avslutar den ju Low – ett av tidernas tio bästa album.
– På Tiefenrausch, hämtad från 2018 års utomordentliga Disparition, förvaltar Sällskapet arvet från dels band som Tangerine Dream och dels från soundet som Bowie och Brian Eno skapade på skivor som nyss nämnda Low. Drömskt så till den grad att man förflyttas till en annan värld, en annan planet, än där man tror sig vara. I detta fall ett Berlin där tiden är upplöst. Soundet påminner som sagt om Bowies och Tangerine Dreams 70-tals-Berlin, men stråkmelodin hade kunnat vara skriven under Weimar-eran likaväl som under det experimentella 70-talet eller 2010-talet.
För att kunna skriva om Thåström måste man känna till historien. För att kunna skriva om en enskild Thåström-skiva måste man känna till vilken del i ledet den utgör. Allt hänger ihop. Och helt enligt Thåström-praxis är också Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal en reaktion på det som kom innan.
”Jag ville göra en enkel platta”, sa Thåström om Konstiga-plattan i intervjun med Jan Gradvall som följde med samlingsboxen Ungefär så här år 2015. Han var trött på hur komplicerat allt hade blivit i Peace, Love & Pitbulls. Trött på engelskan. Trött på maskiner. Kort sagt, han ville åt något enkelt igen.
Om Peace, Love & Pitbulls var en uppgörelse med och ett raserande av det förgångna är Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal ett sätt att återuppbygga och återknyta till just det förgångna. På svenska hade han inte sjungit sedan 1991 och underskattade albumet Xplodera mig 2000, men då var industri- och samplingsorgien redan igång. Mer eller mindre rak rock’n’roll hade han inte spelat sedan 1982 och Ebba Gröns sista platta. 1999 hade en trött Thåström alltså gått ett helt varv runt och vad gör man då? Well, en sak man kan göra för att hitta tillbaka till sig själv och starta om maskineriet är att helt enkelt börja om. Och är man funtad som Thåström är förutsägbarhet en dödssynd och ingen i PLP-föraktande lilla Sverige vågade väl i slutet av 90-talet hoppas på tre, fyra ackord, mycket elgitarr, svenska texter och punkig energi från Thåström. Men det var precis vad man fick.
Till sin hjälp hade Thåström den här gången ett helt nytt band: Chips Kiesby från Sator på gitarr, och på bas respektive trummor Heikki Kiviaho och Jörgen Wall från Whale. Ett fysiskt rockband. Inga krusiduller. ”Okomplicerade i sitt spel”, enligt Thåström själv. Inte olikt Ebba Grön. Och det hörs.
Öppningsspåret Från himlen sänt fungerar som en gitarrtung och kaxig programförklaring, En vacker död stad var det punkigaste Thåström gjort sedan Kärlek och uppror (1981). Mer manglig, punkig rock blev det på förbisedda guldkornet Städer när jag blöder och singeln Två+två. Men även Imperiets skugga märks på albumet. Hjärter dam är en svidande ironisk och svart ballad av klassiskt Thåströmsnitt, som mycket väl hade kunnat skrivas på Tiggarens tal-tiden. Klassikern Ingen neråtsång är på albumet lika pompös som vilken pompös Imperiet-låt som helst – bara att den har två ton gitarrer. Att texten är flera ljusår bättre än 95% av allt Thåström skrev i Imperiet är en annan historia. Även de båda ömsom atmosfäriska, ömsom fläskiga och, även de, pompösa depprock-styckena Suverän och Ingenting gör mig hade i lite annan skepnad gjort sig på Tiggarens tal eller kanske, kanske Synd. Precis som ni är däremot svår att sätta fingret på. Texten är punk och känns som en kusin till Schweden Schweden. Musikaliskt och melodimässigt är den en obehaglig, teatral slowburner och sticker ut från skivans i övrigt ganska rättframma approach. Sannolikt är det väldigt få som har den som favoritlåt.
Oavsett vad Thåström själv hade för avsikter med skivan omfamnade publiken både den och honom med hull och hår. Thåström var tillbaka. ”Riktiga” Thåström för många – alltså han som sjunger punkig rock på svenska och spelar elgitarr. Plattan blev en enorm succé. Den sålde jättebra, vann rockbjörnar och turnéerna (två 1999 och en sommaren 2000) blev rejäla framgångar. På konserterna verkade han trivas och chockade sin publik med att spela gamla Ebba- och Imperiet-hits – visserligen helt i linje med Konstiga-plattans sound och attityd.
Själv är jag kluven till skivan. Produktionen (förlåt Micke Herrström) är stundtals tungfotad, fläskig och pompös. Något man visserligen lika väl kan beskylla arrangemangen för. En platta av det här slaget – en svärtad, punkig rock’n’roll-platta -hade gjort sig bättre med ett spinkigare, taggigare sound. Utan orglar, utan mellotroner, med ett annat, kantigare gitarrsound, och kanske utan synthar också. Det är synd på låtarna, som allt som oftast är riktigt bra i grunden, att soundet är så eftersatt. Lyckligtvis har flera av dem fått nytt liv dels live, dels på raritetssamlingarna Kompost (2009) och Fuzzbox (2015), som till stor del består av nyinspelade versioner av gamla låtar. Till exempel innehåller Fuzzbox den fullkomligen magiska, ödsliga piano-versionen av Ingenting gör mig, som ursprungligen gavs ut på en limiterad cd-singel 2005 ihop med en jättefin och akustisk Ingen neråtsång. Liknande versioner har även framförts live. I dessa tappningar kommer låtarna fram. Texterna hålls inte ner av köttiga gitarrmattor och volym och Thåström tillåts kliva in och bo i texterna, och i förlängningen når han också närmare fram till oss lyssnare.
Men Konstiga-albumet är jag som sagt alltjämt kluven till. Som 15-åring, hösten 2000, var jag dock helfrälst. Det var det första Thåström-album jag hörde och som Ebba-fan lät det alldeles underbart, tyckte jag då. Länge var det till och med mitt favoritalbum med Thåström. Knappt två år senare, i april 2002, köpte jag uppföljaren Mannen som blev en gris på releasedagen. Jag tyckte om den, men den slog inte Konstiga. Några år senare kom jag dock på bättre tankar och i dag betraktar jag Mannen som blev en gris som något av ett förbisett mästerverk. Om Konstiga är partyt på kvällen är MSBEG morgonen efter. En systerplatta, javisst, men tyngre, sorgsnare, mer neurotiskt. Mer svärtat. Och det var ju också där som Pelle Ossler gjorde entré i den thåströmska världen – något som inte kan överskattas.
Men den betydelse som Konstiga har haft för Thåström i stort är i det närmaste obestridlig. Som jag sa inledningsvis: allt hänger ihop i Thåström-världen. Konstiga var ett sätt för Thåström att hitta tillbaka till sig själv och sitt ursprungliga uttryck, men med nya, kontemporära medel. Thåström har i flera intervjuer intygat hur svårt det var att börja skriva texter på svenska igen, men texter som Ingen neråtsång pekar framåt mot det personliga, chosefria uttryck som han började använda sig av sex år senare på milstolpen Skebokvarnsv. 209 (2005) och som han raffinerat och förfinat sedan dess. Han har också berättat hur han efter Konstiga och MSBEG var trött på distade gitarrer och volym, något som Skebokvarnsvägens avskalade och intima sound var en reaktion på och som i sin tur skulle fortsätta att utvecklas genom åren. Kort sagt: Konstiga är en viktig del i vad som ligger till grund för den Thåström vi är välsignade med idag. Och som sagt, allt hänger ihop och allt har lett fram till idag. Det är vi tacksamma för.
Albumets tre bästa låtar:
Ingen neråtsång
– En av Thåströms kanske fem bästa texter någonsin. Musikaliskt kommer den inte riktigt till sin rätt på albumet, men det gör inte så mycket.
Ingenting gör mig
– En ungdomsfavorit av rang. Som dessutom överlevt. Det räcker kanske som motivering? Gör sig bäst i pianoversion, som jag var inne på ovan.
Städer när jag blöder
– Förbisedd pärla om flykt, vattenhål och fristäder. Och Köpenhamn. Fullständigt sprakar av livslust, inspiration och energi. Borde spelas live.
I juli, när ”PR-maskineriet” för Thåström-boken Texter började rassla igång, skrev jag en längre text om vad Thåströms texter betyder, säger, står för och är. Vem Thåström, textförfattaren, är och vilka hans centrala verk är. För mig och förhoppningsvis för många fler. Då hette det:
För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. /…/ Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.
I dag sitter jag med boken framför mig. Jag bläddrar och fastnar vid textrader jag läst oräkneliga gånger tidigare. Sugs återigen in i Thåströms livgivande värld. I ena stunden är jag på Fregatten, som med sitt lugn, sin subtilt familjära hållning och sitt ölutbud blivit en favoritkrog, för att i nästa dricka porter i Vesterbro. Jag går längs Bernauer Strasse och tappar andan av kranarna på varvet i Gdansk. Minns enorma läsupplevelser – som Triumfbågen av Remarque, vad som helst av Stasiuk och Zagajewski – och hur jag en gång upptäckte Gun Club och Jeffrey Lee Pierce. Minns alla gånger ens egen existentiella ångest fått iklä sig Kaospassagerarens perfekta fraseringar och formuleringar – och jag minns känslan efteråt. Lugnet som kommer av att veta att man inte är ensam. Jag minns alla kärleksförklaringar som stulits – från Kom kom, från …den dan, från Samarkanda och Karenina. Romanserna är preskriberade, men texterna släpper jag aldrig. Och de släpper aldrig mig. I dag är det Ner mot terminalen som sätter ord på sånt där. Och Gräsfläckar. Minns hur Den morronen och texter som Alltid va på väg väckte mig ur en närmast trettioårig slummer, fick mig att röra på mig. Minns Postbahnhof och 40-gradig värme i juli 2015. Minns hur Sällskapets första platta år 2007 sparkade in en dörr och visade mig vem jag var, musikaliskt och estetiskt, och i samma veva tonsatte en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Jag lyssnar fortfarande på den plattan säkert en gång i månaden. Den tappar aldrig ett uns kraft. Känner tacksamhet över att äntligen ha texterna till Nowy Port-plattan och en del PLP-b-sidor. Slår fast vad jag har funderat på i många år: On/Off är bland det bästa Thåström skrev under tiden i PLP. Vidare läser jag texten till Ingen neråtsång och kan fortfarande inte begripa hur man kan skriva så bra. Minns hur mitt 14-åriga jag, som var på god väg att lämna hiphoppen till fördel för punken, hörde Vacker död stad, som då var färsk, och sedan Ebba Grön, Imperiet och så vidare. Minns vilka ruttna dagar det var på den tiden, minns den vidriga stanken av pappersmassa som låg som ett tungt, elakt väsen utanför Särlaskolan, men minns också hur fint det var att hitta något nytt, något vackert, som gjorde dagarna mer uthärdliga. Läser några rader ur Du är religion och minns blandskivan med Imperiets mörkaste låtar som min äldre kusin gav mig. En viktig byggsten lades på plats och mer medicin för själen. Minns alla svarta dagar då Das neue Konzepts och Warzaws öppningsrader varit precis vad jag behövt. Minns alla cykelturer till hamnen här – hur vyerna och ensamheten, en Zywiec och Natten för det här gungat mig till ro. Jag bläddrar och hamnar hos Ebba Grön. Slås av hur oantastlig Kärlek och uppror är. Hur Turist i tillvaron, med sitt stärkande budskap om att skaka av sig skit, piss, damm och demoner, är en typiskt ”ebbig” och okomplicerad föregångare till de livsbejakande och hoppingivande texter, som till exempel Beväpna dig med vingar, Centralmassivet och Alltid va på väg, som Thåström skriver nuförtiden. Bannar också mig själv för att jag så sällan lyssnar på Ebba idag – detta makalösa band som nästan aldrig tog minsta snedsteg. Samtidigt finns varenda textrad, varenda ackord, i ryggmärgen. På livstid. Så sett lyssnar jag på Ebba varje dag.
Slår igen boken, översköljd av alla texter, alla minnen. Vissa är 20 år, vissa en dag.
Jag öppnar den igen. Bläddrar vidare och stannar upp vid varje sedan tidigare opublicerad bild och granskar den närmast religiöst. Går vi bortom det konstnärliga och bara betraktar den fysiska varelsen Thåström är det lätt att bli lika imponerad. Kindbenen på sidan 214. Blicken på sidan 80. Blicken på sidan 120. Det är trams och yta, jag vet, men Thåströms yttre är lika oantastligt som hans penna.
Jag bläddrar igen och knockas omedelbart av dagboksinläggen. För en sekund, eller om det är en minut, tänker jag att bara dessa är ju värda priset. De senaste 15 åren eller så, har Thåström som bekant gläntat på dörren till sitt inre, blivit mer personlig, än vad man tidigare var van vid. Men dessa dagboksinlägg leder en längre ner i korridoren och gläntar på en annan dörr, ännu närmare det innersta. Det är en ynnest att få ta del av detta, samtidigt som det känns som man tjuvkikar in genom nyckelhålet. Men jag plitar ner varenda referens, varenda bar som nämns, flyttar upp allt på att-göra-listan.
Vidare är boken, utgiven av Teg Publishing, en stadig pjäs. Den är inbunden, tryckt på ganska tjockt papper, med ett matt och snyggt, om än enkelt layoutat, skyddsomslag. Jag hade definitivt valt en annan, mer sentida bild som omslagsbild och inkluderat fler sentida bilder i själva boken (och för guds skull foton från Sällskapet-åren!), men detta är bara mindre anmärkningar. Som jag nämnde inledningsvis: vi behöver Thåströms texter på ett och samma ställe. Vi behöver kunna öppna dörren och kliva in. Känna att vi är på en plats där utanförskap inte nödvändigtvis är ett hinder, påminnas om att det trots allt finns en vacker värld där ute och trots att vi bara är några i mängden ändå är stjärnor. Vi har såklart alltid haft skivorna till detta, men nu har vi allting samlat. Det är inte svårare än så.
Hösten är här och vad ska man göra åt det? Ingenting. Lika bra, då, att bara omfamna den. Här följer några låtar som kan hjälpa till med det. Spellista i slutet.
– Ossler själv har liknat sitt sound vid en skånsk leråker i november, och på ingen annan låt än Lergraven passar den beskrivningen bättre. Öppningsraden sätter tonen direkt: Dimman ligger tät över åkern. Parat med darret i Osslers gitarr och Christian Gabels suggestiva, försiktiga trumkomp öppnas en lerig, kall och osäker värld upp. Diktjaget sitter kontemplativ vid köksbordet med en flera timmar gammal, och urdrucken, kaffekopp framför sig. Han tänker tillbaka på en bror han haft, men som mystiskt drunknat i en lergrav ute på ön. På andra sidan fönstret är tillvaron målad med tjock, mjölkgrå färg och det är som om tiden inte rör sig alls. Lergraven är en av Osslers obehagligaste och råaste låtar – både vad gäller text och musik (lyssna på gitarrerna ungefär tre minuter in och hör Ossler och Conny Nimmersjö karva sig igenom mardrömmen). Låten handlar mer om att blint och desperat leta efter något essentiellt i en värld som endast ter sig mörk och svåråtkomlig och som hur lätt som helst kan sluka den som släpper på garden, än om en bror som på ett märkligt sätt försvunnit eller drunknat. I intervjuer har Ossler berättat att lergraven existerar (på Ven, där även Lergravsvägen finns), och en bror har han – men han är i livet. I den osslerska världen är verklighet något illusoriskt och formbart. Vad som är sant, stabilt och tryggt är alltid högst oklart. Det är skrämmande, och inte olikt den vanliga världen.
– En mullrande, vindpinad goth-tour de force, med en Robert Smith som formligen ylar på förståndets rand om en relation som äter upp honom inifrån och ut. Den vackra och atmosfäriska Disintegrations allra svartaste och mest oförsonliga stycke. Hade inte låtit oäven på psykos-goth-mästerverket Pornography, från 1982.
– Phil Elverum är på sitt allra drone-igaste humör, på denna blytunga, monotona låt om att flyta mellan sömn och vaka i en tid på året då allt och alla verkar göra detsamma. På senare år har Elverum nästan, nästan snuddat vid vad som skulle kunna liknas vid något slags publikt genombrott med de båda sorgearbetena A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), men han är långt mer än bara en sorgsen man med akustisk gitarr, vilket många av hans tidigare plattor visar. Known World är hämtad från den fantastiska EP:n Mount Eerie Pts. 6 &7, från 2007 och är ett lysande exempel på Elverums bredd.
– Rockvärldens kanske ensligaste röst – den här sidan av Elvis Presley – tillhörde Ohio-bördiga geniet Jason Molina. I mars 2013 somnade han in efter år av våldsamt alkoholmissbruk. Innan dess hann han dock spela in ett otal plattor under olika namn och i olika konstellationer (de flesta förkrossande bra). Bäst är kanske 2006 års soloalbum, den nakna och karga Let Me Go Let Me Go Let Me Go, varifrån It Must be Raining There Forever alltså är hämtad. Det brusar lite, och knäpper, och pallen knarrar när Molina rör sig. Och med endast sin akustiska gitarr som ackompanjemang sjunger han från botten av sitt hjärta, om mörkret som bor där inne och mörkret som bor överallt och som det inte går att blunda för. Resultatet är lika varmt och betryggande som det är förbannat sorgset.
– En råkall och sen kväll i en park på Söder, med höstlöv på marken och huvudet fullt av drömmar om något mer och något bättre, drömmar om Europa och om kärlek. Mycket tack vare Osslers och Nimmersjös fantastiska gitarrer är detta en av sentida solo-Thåströms allra tyngsta och musikaliskt mörkaste stunder – full av obehaglig höstkänsla.
– Med endast ett piano, en eterisk röst och lite brus bygger Liz ”Grouper” Harris upp atmosfäriska ljudvärldar de flesta behöver pålägg efter pålägg för att få till. På Lighthouse maler den regnvåta oktobervärlden tröstlöst på, men i Groupers sällskap känner man sig alltid trygg.
– Om senare soloalbum som The Ghost of Tom Joad (1995) och Devils & Dust (2005) utspelats i och kring den brända myllan i sydvästra USA är mästerverket Nebraska fast förankrat i mellanvästerns och östkustens allra ruggigaste höstmånader. Det hörs allra tydligast på titelspåret och på suggestiva State Trooper, men även på den avskalade och psalmlika My Father’s House. Här hörs det i de ödsliga ackorden och i den kärva produktionen, men också i Bruces stoiska röst, som sjunger om rotlöshet, arvsynd och om att famla efter religion.
– Många försöker emulera dem, men nästan ingen gör svart, ödslig och drömsk postpunk som Cocteau Twins gjorde på Head Over Heels – deras största stund. Och nästan ingen spelar förtvivlad, skriande gitarr bättre än vad Robin Guthrie gör från 3:10-strecket och någon minut fram.
– Neurosis-sångaren Steve Von Till har några riktigt fina soloskivor under bältet. Bäst är kanske debuten, As the Crow Flies. Där Neurosis varvar larm med sludge-metal, atmosfärer och avgrund är Von Tills soloalster lågmälda och avskalade. De kryper under skinnet på en och skrämmer inte med volym utan med olustig stämning. Ett gott exempel är solodebutens hörnsten Warning of a Storm. Där viskar Von Till sin text, sin bedjan, om att få lite glädje, lite harmoni och stabilitet till låns. Och detta kompad endast av ett mycket litet antal strängar på sin akustiska gitarr, en fräsande synth-ton och en ödesmättad fiol. Naket, kärvt och fruktansvärt fint.
– Avslutar listan något förutsägbart med detta gamla örhänge. Mollstämt så det förslår, när Sinatra begråter en kärlek som likt sommaren ter sig oändligt långt borta. Det är mäktigt hur många av Sinatras låtar, även om de alldeles uppenbarligen tillhör en svunnen tid, låter oförskämt fräscha och bra såhär långt efteråt.
