Blott tre veckor efter förstasingeln från Dom som skiner, den fina, sparsmakade och elektroniskt souliga, men knappast omstörtande, ”Papperstunna väggar”, är Thåström tillbaka med singel nummer två. ”Isbergen” heter den, och här är soundet avsevärt fläskigare. Stora synthsjok bygger ljudbilden, en gitarr gnolar en mollstämd melodi, First Aid Kit skriksjunger gällt (på klassiskt FAK-manér) i refrängen och pampiga stråkar lägger sig som tjock grädde på moset. Detta är musik för arenor. Jan Gradvall drog en liknelse till Human League, men detta är i min mening mer U2 än nyromantisk, spenslig och nordengelsk synthpop. Detta är som en Uffe Lundell fast besluten att återuppväcka 80-tals-rocken.
”Körkarlen”, andrasingeln till förra plattan Centralmassivet, var även den elektronisk. Men där var beatsen hårdare, syntharna kallare, stämningen mer suggestiv. Där var texten närmast livsomvälvande – ett slags stridsrop till alla oss vankelmodiga och modstulna: Lev för helvete nu, för runt hörnet väntar Döden. Texten till ”Isbergen” är tematiskt närbesläktad med nämnda ”Körkarlen”, med ”Alltid va på väg”, med ”Psalm”. Den vänligt inställde hävdar tryggt att den helt enkelt är ett nytt tillskott till denna svit av livsbejakande och hoppingivande vardagsskildringar. Den besvikne menar att låten, trots några mycket starka rader, snarare är en sämre upprepning av – till exempel – nyss nämnda låtar. Själv står jag och väger någonstans i mitten. Jag inser ”Isbergens” naturliga roll i denna (eventuella) svit, men tycker samtidigt att Thåström redan gjort detta, och dessutom så mycket bättre.
Det finns få artister idag som, i min bok, gör musik som är så ofantligt mycket mer än ”bara” musik. Musik som – trots oerhörd komplexitet – omedelbart och utan omvägar borrar sig djupt in i själen och varat, speglar vem man är, var man står, vad man längtar efter och som hjälper en sätta ord på allt det där man känner och tampas med. Pelle Ossler är en, Joakim Thåström en annan. Senast vi hörde ny musik från Thåström var 2017. Herregud, det känns som ett annat liv. Då släppte han monumentala Centralmassivet, ett album som bara blivit bättre med tiden som gått. Med plattan följde lika monumentala turnéer, och sedan…tystnad. Tystnad och en segdragen och lamslående pandemi. Det där miraklet han nämnde på skivans titelspår har vi väl alla gått och längtat efter i ett och ett halvt år nu?
Foto: Micke Sandström
Pandemin gjorde saker med oss alla. Själv tappade jag bort Thåström, egentligen hela hans klangvärld, undan för undan, pö om pö, någonstans i kölvattnet av den tiopoängare till liveplatta han släppte under försommaren 2020, och mer än ett år framåt. Det var som om den plattan satte punkt för en herrans massa års intensivt umgänge, mig och hans värld emellan. Det var som att den bjöd in till en välbehövlig paus. Jag hittade andra saker och helt andra ljud att spegla – och förlora – mig i. Men det är ju typiskt Thåström. Man kan aldrig räkna bort honom, aldrig tro att han lämnar en – och aldrig ska man tro att han inte hör våra kollektiva böner. För nu sitter jag ju här med ”Papperstunna väggar”, det senaste tillskottet i hans i oändlighet skiftande och stundom livsomvälvande kanon, ringande i öronen efter Gud vet hur många lyssningar. Nu sitter jag, vi, här i vad som måste vara extas – igen. Som sig bör. Han är ju tillbaka.
Och det låter nytt och som en nytändning. Den kärva blues vi förknippat med Thåströms musik de senaste åren har här bytts ut mot något betydligt luftigare och mer urbant. Bluesen hörs främst i sångmelodin och i gästande Titiyos klagande, snygga instick. Ljudbilden är kylig och skimrande elektronisk och flyter lätt fram över ett släpigt beat och groove som har ofantligt mycket mer att göra med r’n’b och modern soul än rock (herregud, här finns ju inte en enda gitarr, av vad jag kan höra). Och som för att förgylla eller bara rama in fladdrar några fruktansvärt vackra stråkar genom låten. De låter ibland som sorg, ibland som ren attityd. Det är lätt att älska dem.
Texten, sedan, kanske inte förändrar eller skakar om några liv (som de flesta av hans övriga förstasinglar gjort), men den får stå som ett utmärkt exempel på vilken fenomenal skildrare och betraktare av vanligt enkelt vardagsliv Thåström är. Han tar inte ställning, och han dömer inte, utan är flugan på (andra sidan) väggen som frankt och rakt antecknar sina upplevelser och berättar om dem. Att han sedan får det att låta som storartad poesi – eller som i den makalösa gåshudsrefrängen: som en psalm – när han sjunger om något så alldagligt som högljudda grannar får helt enkelt ses som bevis på hans skicklighet som just vardagsskildrare och -betraktare. Och det faktum att han än idag besitter en av rockvärldens allra mäktigaste röster genom tiderna – lika sårig och skör som stor och sprängfylld av pondus – är knappast till hans eller textens nackdel.
Jag tror att rockpuritanerna – de som fortfarande gapar efter Ebbalåtar på sociala medier eller på konserter, de som tycker Imperiet är det bästa Thåström gjort, de som tycker de senaste skivorna varit ”flummiga” eller ”konstiga” – kommer att hata den här låten. Själv välkomnar jag det nya soundet. Är det så att Europabluesen från de senaste 10-15 åren, precis som är fallet med de omhuldade gitarrorgierna från åren kring millennieskiftet, faktiskt är ett minne blott är det helt okej med mig. Thåström, ihop med parhästen och vansinnigt skicklige producenten Niklas Hellberg, har fulländat det uttrycket. Det är dags för något nytt. Och att asfaltsbarnet och stadsromantikern Thåström väljer att gå den urbana vägen känns ju ändå som det mest naturliga i världen när man tänker efter.
”Papperstunna väggar” är ute nu via Razzia/Sony Music. Albumet, Thåströms tionde som soloartist, släpps i november.
I september 2016 var jag en mager, nervös student med skrivardrömmar, i exil i Skåne. Jag hade i åratal tjatat hål i huvudet på min arma sambo om bland annat Thåström-texter, underskattade Morrissey-album och europeisk dark ambient. Gång efter annan hade hon försökt att styra mitt tjat mot något mer kreativt, men jag hade parerat. Jag var inte bara nervöst lagd, jag hade också kraftig brist på självförtroende och jävlaranamma – utom just när det gällde att parera bort potentiellt kreativa och på sikt vettiga saker (mina studier, som också de satt långt in, får ses som undantaget som bekräftar regeln). Men så en kväll, när jag fått i mig några glas, slog hennes vädjan om en musikblogg rot.
Idag är jag fem år äldre, många kilo tyngre, en magisterexamen rikare, bara lagom nervös (självförtroendet är det väl alltjämt sisådär med, men det går åt rätt håll) och ännu i skånsk exil – men framförallt är jag lyckligare nu än då. Och en inte alltför liten del av den lyckan har jag 482 MHz att tacka för. Här har jag fått ventilera mina många trängande åsikter om alltifrån nyss nämnda Thåström, till modern indie, obskyr postpunk, Elvis Presley, goth och varför EP-formatet är så frustrerande – för att bara nämna några sådär viktiga spörsmål. Tack vare 482 MHz har jag fått kontakt med (och i vissa fall till och med fått jobba med) artister och band jag tidigare bara beundrat på avstånd. Tack vare 482 MHz har jag fått kombinera mina två passioner – musik och skrivande – och på så sätt räddat min mentala hälsa och skapat oändligt med mening i tillvaron. Tack till min sambo Sandra, som alltid, alltid, alltid stöttar mig och lyser upp livet, och som fick mig att starta sajten. Tack till vänner, familj och andra som läser och pushar. Tack till fantastiska artister och skivbolag som på ett eller annat vis bidragit till sajten och därmed legitimerat och kvalitetsstämplat den. Ni vet vilka ni är.
Några höjdpunkter genom åren
Första (riktiga) inlägget: bara för att det är det första och det som sparkade upp dörren. Föga förvånande handlade det om Sällskapet och om de tisslanden och tasslanden som hade börjat läcka ut om deras då kommande tredje skiva.
Min första intervju med Pelle Ossler – som också var min första intervju överhuvudtaget: Att någon som Pelle Ossler, någon med sådan dignitet och tyngd, i april 2017, när denna då helt okända blogg endast var dryga halvåret gammal, ville ställa upp på en rätt mastig intervju säger väl allt om hans opretentiösa och helt igenom hyggliga stil? För att vara min första intervju någonsin blev den inte helt oäven. Ledde sedermera till en massa annat fint med Pelle. Evigt tacksam för hans stöd. Har betytt (och betyder) oändligt.
Thåström 60-år-följetongen: En serie inlägg jag publicerade vintern/våren 2017 i samband med att Thåström skulle fylla 60 år. Rankade hans 60 bästa låtar med en topp 10-lista i veckan i sex veckor. Fick rätt många hejarop och lockar än idag läsare på nästan daglig basis.
Sällskapet-intervjun: Varit helt knäckt av Sällskapet ända sedan de släppte sin debut i mars 2007 (än idag min öde-ö-platta). Att de ville ställa upp på en intervju i samband med lanseringen av sin tredje platta var stort. Den enda svenska intervjun de gjorde.
Rome-intervjun: Utan omsvep tackade Jerome Reuter ja till att ställa upp på en intervju med en obskyr, svensk musikblogg, och undertecknad stärktes väsentligt i sin roll. Sajten fick mängder med läsare från utlandet, också mycket tack vare att jag höll intervjun på engelska.
Michael Jackson 60 år-listan: Skriver sällan om kommersiell musik, men Michael var en barndomsidol, så när hans (postuma) 60-årsdag närmade sig bestämde jag mig för att slänga ihop en lista över hans bästa låtar. Idag är det mitt näst mest välbesökta inlägg någonsin, vilket säger en del om Michaels fortsatta betydelse i popvärlden.
Jubileumsinlägget för Ian Curtis: 18 maj 2020 var det 40 år sedan Ian Curtis gick bort. En av mina största husgudar genom tiderna. Till årsdagen rankade jag Joy Divisions samtliga låtar. Inte någon text som jättemånga läser, men den var kul att skriva.
Och så vidare, och så vidare. Höjdpunkterna är för många för att rabbla. Antalet tråkiga, styltiga, irrelevanta eller framtvingade inlägg och texter är kanske ännu fler. Men det får man ta. Att skriva är terapi. Musik är terapi. 482 MHz är terapi. Och terapi är inte alltid smooth sailing. Fem år har gått och jag har vuxit som skribent och som människa. Blir det fem år till är jag glad. Blir det inte det är jag tacksam för det som varit.
Nedan följer en spellista med tio av de låtar som på ett eller annat vis symboliserar 482 MHz:s fem första år. Tack till alla som stöttar och läser. Fortsätt gärna med det.
Idag utannonserades det att Thåström – som bekant en av 482 MHz:s kanske två största husgudar – ska släppa nytt material. Singel i september, album i november, och turné i vår. Glädjen var som ni förstår ett faktum – tills dess att jag läste bokningsbolaget Lugers ”presstext”. Sekunder in i läsningen insåg jag att stora delar av den mycket korta texten var plageriad. Texten som plagierats? Min recension av Thåströms liveplatta Klockan 2 på natten öppet fönster, som släpptes i maj i fjol. Nu är du paranoid och självupptagen, Lövgren, tänker ni förstås nu. Men sakta i backarna, säger jag. Jag har förstås täckning för vad jag påstår. Här är en screenshot från Lugers text:
Och här är delarna som plagierats, vissa skriande uppenbara, andra snäppet mer ”subtila” (nja):
Jag: Thåström har skickat ut en livboj
De: Thåström kastade ut en livboj
Jag: …sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst
De: denna sargade bön om hopp och förändring
Jag: Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp…
De: [om låten ”Centralmassivet”] denna sargade bön om hopp…
Jag: Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström…
De: … mässar Thåström på sin låt ’Centralmassivet’
Kanske ska jag ta det som en komplimang, tycker ni. Visst, det kan man tycka. Men när man som oberoende, förhållandevis liten aktör, i denna roffar- och slakteribransch, skriver om det man vill, för att man älskar både skrivandet och ämnena man skriver om – inte för berömmelse eller för att man får betalt – har man väldigt svårt att hävda sig. När man då får se sig överkörd och bestulen av en gigant som Luger – bredvid Live Nation, rimligen landets största bokningsbolag och som skickar ut ”sin” text till hela landets media – känns det inget kul. Skrivandet är mitt hantverk, musiken mitt största intresse, Thåström en av de som, ända sedan tonåren, betytt allra mest för mig. Jag är en duktig skribent, med en diger kunskap om Thåström (på den punkten utmanar jag vem som helst i detta land). Om ni själva inte skriver tillräckligt bra eller besitter tillräckliga eller adekvata kunskaper om Thåström, be mig då hellre att skriva en ny text åt er, snarare än att stjäla från mig. Eller ge mig åtminstone cred. Ära den som äras bör. Och det är också därför jag går ut med det här – för att slå ett slag för alla små, oberoende aktörer som försöker hävda sig i en värld som slickar uppåt och sparkar neråt…
Alla hjärtans dag är här igen. En i första hand kommersiell högtid, men också en som zoomar in på bland det viktigaste och mest drabbande vi överhuvudtaget råkar ut för här i livet, nämligen kärleken. Och oavsett om du lever lycklig ihop med någon du älskar och som älskar dig, eller lever ensam och bittert ångrande alla snedsteg du tagit och som gjort att du hamnat där du hamnat, finns det musik att ta till. Nedan följer två spellistor, en med huvudet bland molnen, en djupt i dyn, som illustrerar, gestaltar och ramar in just detta. Välj den som passar. Varje låt är dessutom kommenterad. Varsågoda.
En av Thåströms första kärlekslåtar är också en av hans innerligaste. Visst, texten är rätt pajig, men det går inte att ta miste på, eller värja sig från, den uppriktiga känslan.
Lika mycket en fantastisk punkdänga (med enorm popkänsla) som bedårande kärleksförklaring. Ramones var äkta romantiker, men sällan lät det så sprudlande okomplicerat som här.
Morrisseys enda lyckliga kärlekstext…är väl inte riktigt lycklig. Men lycklig nog för att platsa här. Och en så oemotståndlig hyllning till den sortens kärlek som reser sig högre och mäktigare än allt annat.
Adrian Borland var en sann romantiker, med ett stort blödande hjärta. Psykisk sjukdom tog död på honom 1999, men då hade han redan skänkt eftervärlden en lång rad vackra låtar – bland annat den här.
Ibland finns det goda skäl till varför vissa låtar hos vissa band blir större än banden själva. Detta är ett sådant exempel. ”First Day of My Life” är en fantastisk låt på alla punkter, och en låt som i runda slängar alla kan relatera till. Den hjärtekrossande mollmelodin gör inte låten sämre heller, om man säger så. Att detta skulle bli en megahit var alltid en självklarhet.
Robert Smith är inte känd för att skriva otvetydigt lyckliga texter om kärlek, men Halo är ett sådant exempel. Låt gå för att melodin är oändligt bitterljuv, men kärleken han sjunger om är lycklig, äkta och något alldeles särskilt.
Pianobaserad ballad om att blotta sitt hjärta och ge sitt allt. Enkel och rak, ja, men jösses vad drabbande. Elvis kunde med sin röst förmedla varje känd mänsklig känsla – inte minst kärlek.
Snudd på soul när Buckley går in i sängkammar-mode och besjunger en kvinna som alla vill ha, men som bara han är rätt man för. Släpptes aldrig under Jeffs livstid på grund av att han aldrig var riktigt nöjd. Next level perfektionism.
Av Bossens alla förkrossande kärlekslåtar finns det ingen som gör en till slarvsylta på samma sätt som denna soulballad från 1995. Alla som sjabblat, sårat, ljugit eller på något annat vis förstört något bra lyssnar på denna på egen risk. Liveversionerna, som i regel drar iväg upp emot 10-15 minuter, rekommenderas också varmt.
Det som sades om ”Back in Your Arms” kan lika väl sägas om även denna. Även här står klanten som sjabblat bort allt i centrum, med sitt trasiga hjärta i hand. There’s no sense to life without you/Now all I do is just exist/And think about the chance I’ve missed.
Maria Taylor har en röst man lämnar hus och hem för och här är den till och med varmare och mer inbjudande än normalt, när hon sjunger om något flyktigt, vackert.
Att välja bland Thåströms många fantastiska skildringar av förlust och olycklig kärlek är ett lyxproblem. Jag stannade vid Karenina därför att den inte sällan känns som världens bästa låt. Live 2006 var den kanske också just det.
Indiepop-bandet Field Mice har en uppsjö av låtar om kärlekslöshet, men den hjärtskärande bitterljuva och mycket atmosfäriska ”Indian Ocean” är något alldeles särskilt. Här sjunger Robert Wratten till lyssnaren att en dag är det dennes tur att känna kärlek, att allt är inte för alltid kört. Vissa dagar känns Indian Ocean, precis som Karenina, som världens bästa låt. Gitarrpartiet i slutet argumenterar starkt för den saken.
Långsamt och obönhörligt mörkt om kärlekens definitiva slut. En av Robert Smiths allra mest pessimistiska låtar, men nog fan är det en av hans vackraste också.
Ett slags oäkta syskon till nyss avhandlade ”Back in Your Arms” och ”Let Me Try Again”. Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. Att han 1977 gick bort, 42 år ung, gör förstås inte saken bättre.
En sångmelodi från Gud Fader själv, och en enkel men ack så perfekt text om omöjligheten i att leva med ett krossat hjärta. Kan mycket väl vara min personliga favorit från JR.
Naket och sårigt om att skamset försöka närma sig någon man gjort väldigt illa. En av flera drabbande låtar från vad som i mitt tycke står sig om Annika Norlins bästa platta.
Eldkvarns i särklass tyngsta, mörkaste och bästa låt är en ohygglig redogörelse över en smutsig, solkig och oerhört destruktiv kärlek. Till ett ödsligt pianokomp och en fantastiskt atmosfärisk produktion sjunger Plura om otrohet och om hur det känns som att livet är över – och man sitter med andan i halsen från första tonen till sista. Sådan här musik hör inte till vanligheten. Detta är musik som kör över en, obevekligt, och som vare sig du är redo eller ej visar livets bistra andra sida. ”Miljoner mil bort” är ett unikum i Sverige. Bara Joakim Thåström och Pelle Ossler kan skryta med att ha gjort musik lika hänsynslös, om att leva, kämpa och misslyckas som människa, som ”Miljoner mil bort”.
I fredags uppträdde Thåström på På spåret. Kompad av Hellacopters framförde han Nils Ferlins odiskutabla visklassiker ”En valsmelodi”, från 1930. Reaktionerna på sociala medier och bland tv-kritiker har så gott som varit enhälliga – det var fantastiskt. Jag instämmer i att det var fantastiskt fint att se Thåström på en scen igen, även om det var en tv-scen (i dessa tider nöjer vi ju oss med det), och hans närvaro, likaså hans röst och hans känsla är alltjämt oantastliga krafter som ingen annan levande artist i detta land eller något annat riktigt kan mäta sig med. Men. Jag kunde inte låta bli att känna att Hellacopters testosteronstinna kött-och-potatis-rock inte riktigt var rätt inramning för denna melankoliska visa. Tur, då, att Thåström spelat in en helt annan version. Detta är det kanske inte alla som känner till, så därför vill jag ta tillfället i akt och lyfta fram denna.
Foto: Torndahl
1985 fick Thåström och Stry Terrarie ett infall. De skulle spela in en EP med svenska visor. Låtarna de valde var Bellmans ”Fredmans epistel n:o 81 (Märk hur vår skugga)”, Evert Taubes ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” – samt just Nils Ferlins ”En valsmelodi” (en fjärde låt ska också ha valts, och kanske spelats in, men det råder oklarheter kring vilken detta är). Av det där visprojektet blev emellertid intet. De två förstnämnda låtarna släpptes, som bekant, med Imperiet samma år, men övriga stoppades ner i skrivbordslådan. Många år senare läckte dock ”En valsmelodi” ut på nätet. Jag själv hittade den på den nu sedan länge insomnade fildelningssajten Limewire år 2006. Och det är jag glad för, för det är en av Thåströms allra mäktigaste rariteter, som jag älskat förbehållslöst sedan dess. Ljudet är burkigt och brusigt och instrumenteringen sparsmakad, men just tack vare detta blir atmosfären oerhörd. Det är en spöklik, djupt suggestiv känsla som vilar över inspelningen, och man får känslan av att Thåström sjunger till oss från andra sidan, bland sedan länge hädangångna själar och förfluten tid. De som uppskattar Bellman- och Taube-inspelningarna (vilket torde vara de flesta) lär falla pladask för även denna. Och precis som de mesta annat finns även denna pärla på YouTube idag. Varsågoda.
Man har kanske svårt att tro det när man tittar ut, men vi går faktiskt mot ljusare tider från och med idag, i och med vintersolståndet. Jag inledde ju kalendern med en lista som omfamnade mörkret, så nu ger jag er en som dagen till ära omfamnar ljuset och hoppet. Varsågoda.
Dagens lucka går i livemusikens tecken. Gud vet när vi får stå och trängas och svettas på en klubb eller arena igen, så tills vidare får vi istället utnyttja den guldgruva som kallas YouTube. Idag vill jag lyfta fram den i mitt tycke bästa liveartisten, nämligen Joakim Thåström. På YouTube finns mängder med konserter med Thåström – av varierad inspelningskvalitet. En av de bättre amatörinspelade konserterna är filmad och uppladdad av användaren ”sreddan”, på Idun Folkets Hus i april 2015, på den i mitt tycke nästan oöverträffade Den morronen-turnén.
Thåström och band. Foto av Niklas ”Pankan” Bergson 2015, och lånad från boken …Ungefär så här (2015)
Spelningen på Idun Folkets Hus är ett praktexempel på att Thåström och hans fläckfria band levererar allt de har oavsett var de spelar och oavsett när i turnén. Spelningen är tajt, men nervig, och setlisten bjuder på flera höjdpunkter, bland annat en stram, nästan dansant version av ”Österns röda ros”, en postpunkig ”Kärlek är för dom”, en bulldozer-version av ”Långsamt genom”, och en mycket mäktig gitarrurladdning mellan Thåström och Ossler i ”Kort biografi”.
Thåström jobbar ju som bekant på nytt material, så i bästa fall får vi se honom och bandet live igen nästa år. Men än håller vi till godo med gamla pärlor som denna.
Ps. Spelningen är uppladdad som en spellista, så efter ”Dansbandssångaren” här ovan rullar det på automatiskt.
Precis som Osslers monumentala ”Keltiska havet” för en knapp månad sedan sköljer Thåströms nya liveplatta Klockan 2 på natten, öppet fönster…in som exakt det vi behöver, exakt när vi behöver det. Som nånting att hålla fast vid i det öde landet, när det viner som värst.
Hade det inte varit för det satans viruset är chanserna goda för att vi hade fått se Thåström live på en scen åtminstone en gång i år. Det är ju trots allt två år sedan sist. 2017 och 2018 turnerade han med det senaste mästerverket Centralmassivet i bagaget. Det var ett par lysande vändor (själv såg jag honom fyra gånger), som han nu alltså valt att föreviga. Klockan 2…består av nio nummer plockade från konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö. Blott nio spår, kanske vissa fnyser? Sitt ner och var tyst, säger jag. Thåström, den odiskutabelt bästa liveartisten sedan Elvis, hade kunnat dubblera antalet spår och nedanstående betyg hade ändå bestått, men han vet bättre än så. Precis som på sina studioalbum kokar han här ner allt till essensen. Lasersiktet har korn på precis det som driver budskapet, och det andra lämnas därhän.
Alla vi som sett Thåström och det eminenta bandet (bestående som alltid av Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén) live vet vilken ynnest det är, hur dessa konserter, dessa väckelsemöten med ena foten i Ruhr och den andra i Mississippi-deltat, renar och lyfter en. Givetvis kan ett livealbum inte riktigt mäta sig, men Klockan 2...kommer så nära det överhuvudtaget är möjligt.
Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp först får vi omedelbar frälsning från allt ont som hemsöker oss i dessa tider. ”Jag tror det är nåt stort på gång”, sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst, medan Ossler, som på besök från en annan, mycket större värld, spelar vad som flera gånger känns som den mest drabbande gitarr jag hört. Och på den vägen fortsätter det sedan – vägen där hoppet skär genom mörkret. ”Alltid va på väg” är postpunkigt stram, men som alltid ett livselixir likt inget annat. ”Brev till 10:e våningen” framstår för varje år som går som bland det allra, allra bästa Thåström någonsin skrivit – särskilt live. På rariteten ”Det enda du behöver” (senast hörd på ”Hjärter dam”-singeln 1999) dominerar Anders Hernestams fantastiska trummor. ”Gräsfläckar”, med sina för en Berlin-romantiker gåshudsframkallande minnesfragment från Tegel, Jasmine och U-Bahn, har aldrig låtit vare sig tyngre eller skitigare. ”Old Point Bar”, sedan, var en av de största höjdpunkterna från 2017-18-turnéerna. På platta är den magnifik, men live går den från att vara en låt till att bli till en mässa. Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström, som vore det det sista han gör, om utmätt tid, självförverkligande och den hunger efter inspiration som han aldrig är utan. Jag är glad att han tog med den på plattan. Det hade inte varit detsamma utan den. Albumet inleddes hoppfullt och med full kraft, med ”Centralmassivet”, och avslutas bistert, vackert och avskalat med elegin över Dan Andersson, ”Om Black Jim”. Som om det vore någon tröst alls för en fattig Finnmarksbror/Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har/Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från, sjunger Thåström om den stränge herren Döden som lurar bakom varje buske, i ett försök till tröst. Ett dystert sätt att avsluta en skiva eller konsert på, kanske en del säger. Men snarare är det så att Thåströms text hjälper oss att få rätsida på det där som väntar oss alla – i dessa virustider kanske snarare än många trott. För det ska vi vara tacksamma.
Vidare är layouten alla tiders. Omslagsbilden, där siluetten av en krökt Thåström påminner om Nosferatu, är hans snyggaste sedan Mannen som blev en gris (2002). Ska jag klaga på något är det väl att det hade varit intressant att veta vilka låtar som plockats från vilka konserter, men det där är en bagatell. Thåström har skickat ut en livboj och jag tror faktiskt att vi överlever nu.
Betyg: 10/10 (blott tredje 10:an sedan 482 MHz i januari 2018 började med betyg)
Bästa låt: alla, men om man ska plocka ut en blir det ”Centralmassivet” (eller ”Old Point Bar”)
Peter Hook, Simon Gallup, Andy Rourke…och Ulf ”Rockis” Ivarsson. Listan över snortajta basister är inte komplett utan Rockis. Har man lyssnat på Thåströms musik från de senaste 15 åren vet man det. De som mot förmodan fortfarande är osäkra kan lyssna på den soloplatta Rockis idag släpper, kallad Lower Zone. Den är helt baserad på bas, och med all önskvärd tydlighet slår den fast det vi andra redan visste: att han spelar i basisternas högstadivision. Men han är långt mer än bara en postpunk- och altrock-basist. På Lower Zone utforskas skickligt, och med den experimentellt lagdes känsla, blues, industri, ambient, jazz och allt däremellan. Om detta och om skapandet, musicerandet och annat handlar nedanstående konversation.
Jag har beundrat Ulf både som producent och basist i många år, så ett uppriktigt tack till honom för den här möjligheten.
482 MHz: För det första: tack för att du ställer upp och grattis till en stark soloplatta! Jag har lyssnat på skivan en hel del nu och är mycket förtjust – särskilt i de mest industriella och ambienta styckena. Jag aktar mig dock för att kalla den för en ’solodebut’ – du har ju släppt några skivor under namnet Beatundercontrol. Hur ser du själv på Lower Zone – solodebut eller inte? Och finns det någon röd tråd mellan det du gjorde som Beatundercontrol och det du gör nu i eget namn?
Ulf: Skillnaden mellan Beatundercontrol-albumen och detta album är att Lower Zone bygger enbart på olika basinstrument. Elbasar och akustisk basgitarr. Lower Zone kanske är mer en experimentell platta än Beatundercontrol-plattorna, å andra sidan så sitter det väl ihop då det är instrumental musik i botten i båda projekten. Beatundercontrol var ju ett löst sammansatt projekt med inbjudna gästmusiker. På Lower Zone är det bara jag som spelar.
482: Fanns det någon gång planer på att ha med gästmusiker även på denna platta?
U: Nej, idén var från allra första början att göra det helt själv.
482: Hur såg skapandeprocessen ut för skivan?
U: All musik på albumet har uppstått under improvisationer när jag har spelat live. Från början så byggde hela idén på att gå upp på scen, utan förberedelser, med elbas, effekter, looppedaler och förstärkare för att se hur långt jag kunde ta det, att utmana mig själv. Att gå upp på scen med ett blankt papper var för mig i alla fall en stor utmaning och utifrån ett antal konserter så uppstod det riff, melodier och soundscapes. När jag sedan ville göra ett album så tog jag fram på ett ungefär vad som hade hänt på scen och det var det svåra, att försöka hitta nerven i något igen som kom upp på ett naturligt sätt i improvisationsläge. Jag försökte återskapa ljuden med pedaler och spelade in väldigt snabbt och intuitivt och behöll vissa fel för att man skulle få en direkt känsla, och sen klädde jag in riffen och kompositionerna med olika soundscapes. De enda låtarna på plattan som är skrivna under inspelningen är dom akustiska spåren, ”Blues for JG” och ”Goodbye”.
482: Så när du började göra de här konserterna, hade du redan då börjat fundera på att göra en skiva eller kom de planerna helt och hållet senare? Och jobbade du helt utifrån minne när du försökte återskapa eller spelade du någonsin in dina konserter och lyssnade efterhand?
U: Planer fanns för skiva innan jag började spela live. Jag påbörjade en del skisser som jag inte gillade. Därför blev improvisationerna avgörande för det som sedan blev skivan, vissa saker som t.ex. ”Flood” kom upp väldigt tydligt och den idén är precis som den spelades första gången live. Likaså ”Invisible Road” kom upp när jag spelade på Fylkingen i Stockholm. Den är också väldigt tydlig och exakt så som jag minns att den gjordes. Ingenting spelades in och dokumenterades vad jag vet, men kommer det upp bra uppslag så brukar de finnas kvar.
482: Skivan låter verkligen fantastiskt bra. Vi som redan är bekanta med dig och ditt musicerande sedan innan vet ju vilken multiinstrumentalist och skicklig producent du är – spelar och producerar allt själv på plattan?
U: Ja. Allt du hör på Lower Zone kommer ifrån antingen en elbas eller akustisk bandlös bas. Jag har använt bland annat en 8-strängad elbas och en preparerad Fender Six, förutom en vanlig 4-strängad bas. Basen är på denna platta bara ett verktyg för att skapa sound via olika skruvade effekter. Till och med beatsen kommer från elbasen som processats igenom olika effektpedaler, så allting spelas av mig och jag har även mixat albumet. Mastringen är gjord i New York av en kille som heter Mike Fossenkemper.
482: Väldigt häftigt att till och med beatsen är gjorda med elbas! Det måste vara ett ganska innovativt sätt att producera beats på?
U: Ja, verkligen. Det är olika rytmiska tremolo/filter-effekter som jag har hittat som funkar utmärkt att använda som simulerade elektroniska beats och syntpulser.
482: Jag uppskattar verkligen din bredd som musiker, och ditt CV talar ju sitt tydliga språk. Även Lower Zone bjuder på bredd – ibland kanaliserar du, säg, en väldigt experimentell och ’moody’ Charles Mingus, ibland blir det ren dark ambient, och ibland bluesigt. Vad skulle du själv säga har inspirerat dig och ditt arbete med albumet?
U: Jag ville bejaka mitt instrument och på så sätt försöka att vrida och vända på saker. Mycket av det som hörs är väldigt impulsivt. Sen är jag icke-kategorisk när jag gör musik, och för den delen även när jag jobbar med andra. Jag gillar ambient, jag gillar blues, jag gillar jazz, folkmusik, dub, industri och jag gillar experimental och jag ville göra en platta som hade olika färger trots begränsningen av bara basgitarr. På ”Invisible Road” finns det till och med stänk av country.
Kul att du nämner Charles Mingus och då antar jag att du syftar på dom akustiska spåren. Dessa spår är snarare inspirerade av Charlie Haden – Basist med bland andra Ornette Coleman och Keith Jarrett – och hans Liberation Music Orchestraoch låten ”Song For Che”. Både ”Blues for JG” och ”Goodbye” finns där på något sätt.
482: Just ”Blues for JG” är en av höjdpunkterna på skivan, en grym blandning av jazz och ambient. Men jag kan inte låta bli att undra…vem är JG?
U: Det är en barndomsvän som inte finns i livet längre.
482: Titeln, Lower Zone, är fascinerande. Vad betyder den för dig?
U: Ingen aning. Det är bara en titel som kom upp. Ser bra ut i tryck.
482: Mitt favoritspår på skivan är avslutaren, ”Sanity”. Kan du berätta något om den låten?
U: ”Sanity” är som många av dom andra spåren byggd enbart på improvisationer som har uppkommit i livesituationer, dock något pålägg här och där med en distad bas. Annars är basen inspelad via en pedal som simulerar LoFi-stråkar.
482: Många som läser den här bloggen känner till dig inte minst genom Thåström. Du har spelat med honom, live och i studio, i över 15 år och varit med och producerat flera av hans allra bästa skivor. Vad har det samarbetet och den relationen betytt för dig som musiker och människa? Och hur ser det ut när ni arbetar ihop?
U: Jag är stolt och tacksam över tiden och samarbetet med Thåström. När jag började spela med honom kändes det som att jag äntligen hittade hem, i ett sammanhang där man kunde identifiera sig med både musiken och personkemin. Så är det inte alltid när man jobbar som inhyrd musiker. Väldigt sällan faktiskt. Detta har även gjort mig väldigt kräsen i andra sammanhang. Thåström är ”the real deal” och tar man på sig en uppgift så får man inte slarva eller göra saker till 80 procent. Det är precis detta som är Thåströms storhet både som person och musiker. Jag fick tillit av Pimme att producera två album som ensam producent [Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, red. anm.] och ett album tillsammans med Pimme och Niklas Hellberg [Den morronen, red. anm.]. Producentarbetet med Thåström är dock ett avslutat kapitel för min del, men live är jag gärna med om jag får förnyat förtroende.
482: Vill du gå in på varför producentarbetet med Thåström är ett avslutat kapitel?
U: Jag känner att jag har gjort det jag kan när det gäller att spela in och producera Thåström. Det är en process som är väldigt speciell och det har man inte energi till hur länge som helst. Jag älskade varje sekund av att vara i studion med honom, men allt har sin tid. Live är det en helt annan sak.
482: Utöver skivsläppet, vad mer har du planerat för 2020?
U: Framförallt solokonserter. Där ligger fokus just nu, att promota albumet och se saker långsiktigt. Några samarbeten är också planerade men det tar vi senare.
482: Roligt med solokonserter! Det ser jag fram emot. Är några inbokade än?
U: Det blir en kortare spelning på Rönnells antikvariat den 11 februari då jag har releasefest, sen blir det Gävle teater 16 Mars och Fylkingen i Stockholm 20 mars. Det ligger dock fler spelningar i luften.
