Jorden snurrar så brutalt: Thåströms ”Mannen som blev en gris” fyller 20

Under 90-talet vände Thåström sitt svenska uttryck ryggen. Han flyttade till Amsterdam, hittade likasinnade och började göra experimentell industrimusik på engelska, av vars like eller råa tyngd Sverige varken förr eller senare erfarit. Tre album med Peace, Love & Pitbulls blev det, 1992, 1994 och 1997, innan även det uttrycket hade spelat ut sin roll. 1999 gjorde Thåström bejublad comeback på svenska med kritikerrosade, storsäljande och grammisbelönade albumet Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal. Det blev en återgång till någotsånär rak, fysisk och nervig rock med mycket tyngd, mycket gitarr, och relativt personliga och poetiska texter, med tydliga influenser från både Ebba och Imperiet, och svenska folket var lyriskt. Då var väl allt frid och fröjd och Thåström kunde lugnt luta sig tillbaka och återupprepa framgången med platta efter platta, tänker ni? Well, så funkar han ju inte. För det första står han aldrig still. Och för det andra, vad gör man när det blivit dagen efter, när hyllningskörerna plötsligt tiger och man återigen börjar blir trött på sig själv? Jo, man kan vända sig inåt, förebrå sig själv och belackarna och försöka att kartlägga vem man är och varför och vart man ska. Det var i alla fall vad Thåström gjorde när han i april 2002 släppte det mycket underskattade albumet (inte minst av Thåström själv) Mannen som blev en gris, producerat ihop med Henryk Lipp och inspelat till största del i Music-a-Matic-studion i Göteborg.

För det är ju precis vad det är – ett album där Thåström blickar inåt, där han stålbadar och trycker upp demonerna mot väggen utan att vara rädd för att själv få på käften. Inledande enstörings-hymnen ”Släpp aldrig in dom” smäller igen dörren i ansiktet på ex, media och omvärlden i allmänhet. Där vrålar en desperat Thåström efter lite välbehövlig ensamhet. Som lyssnare och introvert känner man sig privilegierad eftersom den låten alltid känts som en skyddande mantel att slänga på sig när energinivån legat nära noll. ”Ungefär såhär” och ”Höghussång” är skivans mest livsbejakande och kaxiga spår. Punkiga ”Ungefär såhär” är en uppmaning att vråla till spegelbilden att inte falla, inte ge vika eller låta sig brytas ner. Thåström är inte rädd för sin egen svaghet, men han vet när fienden vittrar blod och rädsla, och han vet när det är bäst att ta på sig järnmasken och ta fighten. Mullrande, dova ”Höghussång”, skivans första singel, är en lovsång till det oförblommerade självförhärligandet och självuppbyggandet. Här målar Thåström upp bilder av, i hans ögon, utopier (Warszawa, Altona i Hamburg eller om det rentav är Sartres Altona) och placerar sig själv däri, för att bygga upp sig själv. Det är också en hyllning till rörelsen, utvecklingen och resandet, det inre och det fysiska, att bli mer än man är. ”Ännu mera gift”, en förhållandevis anonym och grå rockrökare, följer upp denna mäktiga trippel och är plattans svagaste stund. Vad han sjunger om har till dags dato inte kunnat konstateras, men sannolikt handlar det om musiken och musicerandet – giftet som gör det omöjligt för Thåström att stå still och bara få vara. Det är ett gift som gör honom till den han är, men ett gift likväl.

Foto: Karl-Fredrik Von Hausswolff, 2002

Plattans däremot mäktigaste stund, tillika dess mittpunkt och nav, tematiskt och stämningsmässigt, är ”Kaospassageraren”, skriven ihop med Niklas Hellberg. Till ett disigt och grått arr, som Thåström mycket klokt liknar vid ett Tarkovskij-landskap, besjunger han i nio korta minuter, som den oerhörda poet han är, hur det är att födas, leva och dö som människa. Han sätter ord på det vi gör för att stå ut och ta oss vidare, bemöter det som stjälper oss och det vi gör för att stjälpa varandra, och konstaterar slutligen att pusslet till slut ändå blir klart, att det på något vis ändå reder sig – och en smal strimma ljus skär igenom det gråa. ”Kaospassageraren” är också första gången vi på en Thåström-låt får höra Pelle Osslers magiska gitarr. Genom hela låten hjälper han på sitt karakteristiska vis till att bygga Tarkovskij-landskapet, och hans gitarrljud säger lika mycket om det mänskliga tillståndet som texten. Ossler kom sedan att medverka på samtliga Thåström-album fram till 2017 års Centralmassivet, men ”Kaospassageraren” är och förblir deras största stund tillsammans. Ett möte mellan två äkta mästare på toppen av sina respektive förmågor.

Bild från Andrej Tarkovskijs Stalker (1979)

”Kaospassageraren” följs upp av ”Bara när jag blundar”, som i sin text refererar till Majakovskij och dikten ”150 000 000”, och är ännu en rockrökare i stil med ”Ännu mera gift”, men med något mer uppbygglig text och en mer inspirerad insats av Thåström både som sångare och låtskrivare. ”Hål”, sedan, är den självhatande aspekten av skivans främsta stund. Till dov, ”doomig” och sotig gotrock fläker Thåström ut sina värsta sidor som människa och vi får bara tugga i oss det. Kommer vi ner i hans värld får vi skylla oss själva, menar han. Det är en fantastisk låt och att den aldrig spelades live med Ossler, Hellberg, Ivarsson och Hernestam är rentav skamligt. Ett missat tillfälle till något väldigt mäktigt. Tempot sänks sedan ytterligare, och volymen likaså. Den viskande ”Sån” är MSBEG:s mest suggestiva stund, och är ett systematiskt och rått karaktärsmord på en figur, en demon, inbillad eller verklig, som, vad det låter som, aldrig gjort något bra ifrån sig. Musikaliskt låter det som ett Sällskapet utan maskiner och Thåström trakterar själv gitarrerna, och han gör det fantastiskt bra. Men man kan inte hjälpa att tänka hur det hade låtit med Ossler och hans stråke. Vidare är skivans mest aparta och malplacerade spår tvivelsutan Garbochock-covern ”Så kall så het”. Thåströms tolkning låter Ebba Grön och är en onödig throwback på en platta som i övrigt egentligen inte låter som något annat han dittills hade gjort. Bättre hade det varit om han, om han nu prompt var tvungen att ha med en Garbochock-cover, istället tog med ”Repulsiv”, som istället hamnade som b-sida på ”Höghussång”-singeln. Den låter åtminstone som att den hör hemma på albumet. ”Så kall så het” är dessutom inspelad under en tidigare session, med Micke Herrström bakom spakarna – något som kan förklara dess relativt aparta uttryck och än mer motivera varför den inte hör hemma på MSBEG. Mannen som blev en gris avslutas sedan med ”Aldrig nånsin komma ner” – en atmosfärisk, extatisk och rusig hyllning till berusning, flykt, rörelse och den egna självständigheten. Det är en makalös avslutare på plattan, men live kom den aldrig till sin rätt. Där blev den bara gapig och högljudd, men spelades otaliga gånger under åren med Ossler & co. Den är alltså en av få Thåström-låtar som inte växer på scen.

Vad blir då summan av detta? Jo, ett album som vittnar om en människa på en tuff plats i livet, nära ett vägskäl, nära en brytpunkt, som blottar sitt innersta för att bli klok på vart man ska, varför man går fel, vad det är man längtar efter. I intervjun med Jan Gradvall, från boken som följde med albumboxen Ungefär såhär (2015) säger Thåström:

”För mig präglas den perioden, hela det albumet, av förvirring. Det var en väldigt turbulent period. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag bodde på hotell i Göteborg. Jag hann aldrig riktigt fokusera på den där plattan. […] Jag visste inte hur jag skulle klä låtarna musikaliskt.”

Det är ett typiskt självkritiskt och krasst omdöme från Thåström. Jag har lyssnat på Mannen som blev en gris oräkneliga gånger sedan jag köpte den på releasedagen för 20 år sedan, och har alltid hört ett koherent och genomarbetat album. Visserligen finns några få dippar, vilka jag påtalade ovan, men sammantaget får vi ett djupt personligt album där den lyriska tyngden (modet i texterna! Nakenheten!) lysande matchas av den lika tunga och svärtade musiken. Till skillnad från Konstiga är MSBEG dessutom mycket bra producerad, och producent Henryk Lipp har varit klok nog att satsa på djup i soundet och en dov och tung ljudbild, snarare än på volym och diskant, som var fallet på den av Micke Herrström producerade Konstiga. Lägg därtill den sotiga, smutsiga fernissan på MSBEG:s sound och vi får ett av Thåströms mest välljudande album.

Foto: Karl-Fredrik Von Hausswolff, 2002

Men kanske är det så med verk som tillkommer under perioder man i efterhand helst vill glömma. Man kan inte se tillbaka på dem utan att må illa. Man vill glömma dem. Hur man än försöker är det svårt att se något gott i dem. Kanske är det så det känns för Thåström. Alldeles oavsett finns skivan för oss lyssnare. Inte minst finns den för oss introverta att dyka ner i när helst vi behöver. Efter en stund i dess sällskap kommer vi upp till ytan igen, betydligt starkare än när vi dök ner. Och för Thåström skulle den där nytändningen han så suktade efter komma med nästa platta, 2005 års mästerverk Skebokvarnsv. 209. Sedan den skivan har kreativiteten och briljansen egentligen aldrig sinat. Senaste plattan, Dom som skiner, kom i november förra året och var ännu en början på något nytt. För några veckor sedan fyllde han 65.

482 MHz minns Mark Lanegan

En dag som ända sedan jag slog upp ögonen strax innan kl 07 känts…märklig…sjösjuk…rundas av med beskedet att Mark Lanegan plötsligt gått bort, 57 år ung. I år är det tio år sedan jag upptäckte honom, och han har alltjämt stått sig som en av de bästa upptäckterna jag gjort under dessa tio år.

Jag upptäckte honom genom Thåström. Förr om åren brukade Thåström publicera ”bäst-just-nu-listor” på sin hemsida. Listor där han samlade musik, film, böcker, upplevelser, som berört. Någon gång 2012 la han upp en lista bestående endast av låtar från Marks då rätt så färska platta Blues Funeral. Det tog inte många sekunder innan jag hade klickat igång plattan på Spotify, och det tog inte många sekunder efter det innan jag förstod att detta var musik för mig. Fan, bara titeln, Blues Funeral, är ju tio plus.

Och jag minns var jag var, både fysiskt och mentalt, när jag för första gången hörde den distade basen i öppnaren ”Gravedigger’s Song” dundra igång. Jag satt i min sjaskiga etta på Norrby i Borås. Det var vinter utanför. Det var vinter inuti. Becksvart åt bägge hållen. Min mormor tynade snabbt bort på ett vårdhem. Min mor hade tappat greppet. Jag var i en relation jag inte vågade tro på (men som skulle visa sig vara allt man kan önska sig). Tillvaron som jag kände den hade spelat ut sin roll, men dröjde sig alltjämt kvar – som en försmådd och psykotisk älskarinna. Som vanligt, som vanligt, som vanligt var det musiken som fick bli något slags livboj. Och Lanegans, av den amerikanska myllan djupt färgade, atmosfäriska och samtidigt hotfullt svarta, blandning av postpunk och blues kändes omedelbart som en självklar pusselbit bredvid mitt hjärtas älskade mörkermän/ljusbringare Thåström, Ossler, Cave, Molina och Pierce et al. Och så har det fortsatt. Och sedan dess har jag följt honom. Alla skivor han släppte efter Blues Funeral var inte mitt i prick, men alla bjöd på de en handfull omistliga pärlor. Bäst var de två sista albumen – sologiven Straight Songs of Sorrow (2020) samt samarbetet med Joe Cardamone Dark Mark vs Skeleton Joe (2021). Jag vet inte om det är vackert eller bara extra bittert att han lämnade jordelivet på topp.

I intervjuer sken ett lugn igenom som bara finns hos ett fåtal av de som genomhärdat det värsta livet har att erbjuda och kommit hyfsat helskinnade ut på andra sidan. Har man stirrat utplåningen i vitögat och förlorat mer än man visste att man hade – och ändå överlevt fysiskt själsligt och konstnärligt – är det inte mycket som fortsättningsvis kan bringa en ur fattningen. Och det är en gammal romantisk sanning att det också är dessa människor som bär på den tyngsta visdomen. I Lanegans, i mitt tycke, allra bästa låt, ”Deep Black Vanishing Train” (2012) skärskådar han sig själv, och samma lugn, samma svärtade visdom träder fram:

Lost on a violent sea
Day on endless day
I have finally freed myself
But it’s been hard to break away

Mark Lanegan lärde känna sig själv och sin omgivning genom att färdas otaliga dagar på våldsamma hav. Mark Lanegan framhärdade, med högburet huvud och ett varmt hjärta (för sina fans, sin hustru och sina medmusikanter), vek sig aldrig och skänkte klarhet och tröst till väldigt många utav oss. Det är sådant som skapar evigt liv. Och det är där vi finner Mark Lanegan nu.

Nedan följer en spellista med några av Lanegans bästa låtar.

Thåströms bästa låtar – som du verkligt sällan hör: en replik på Gaffas katastrofala lista med nästan samma namn

Foto: Micke Sandström

Gaffa, smältdegeln för landets allra sämsta skribenter (Sarvestani, Skeppstedt och Hallman exkluderade), där anglicismer och svengelska, trendkänslighet och illa uppbackad skitnödighet går före skrivfärdighet, textkvalitet och ett genuint musikintresse, har givit sig på att försöka lista Joakim Thåströms tio bästa låtar ”som du sällan hör”. Alltså, tio underskattade eller förbisedda låtar från ikonens digra katalog. För katalogen är ju just det – diger – och det är bara en bråkdel som spelats live, än färre har släppts som singlar, färre ändå spelas på radio eller lyfts fram i andra sammanhang. Därför borde det bli en ganska lätt uppgift att plocka ut tio verkligt förbisedda låtar. Men som med precis allt annat misslyckas Gaffa även med detta. Skribenten Fredrik Langrath väljer låtar som släppts som singlar de senaste åren, låtar från de senaste plattorna, som spelats flitigt på turnéer och lyfts fram av media och skribenter – och låtar från allra senaste plattan (”Södra Korset” och ”Mamma”, för övrigt), en platta utgiven för inte ens tre månader sedan och som Thåström ännu inte ens turnerat med, och låtar som på Thåströms Spotify-lista över mest spelade låtar just nu ligger på plats 3 respektive 8 (Langrath placerar dem dessutom på plats 1 och 2 på sin lista). Vansinnet och okunnigheten vet alltså tydligen inga gränser, och som Thåströmvetare och -älskare av rang känner jag mig tvungen att visa var skåpet ska stå. Därför kommer här en lista över Thåströms tio på riktigt mest underskattade och förbisedda låtar. Spellista på slutet! Varsågoda!


10. ”Tillbaks till Trehörnsgatan

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En drömskildring av tiden Thåström tillbringade i Amsterdam i början av 90-talet. Soundet är luftigt, stämningen förtätad, sången långt fram i mixen. Spelad enstaka gånger på vinterturnén 2010.

9. ”Som mästarna målat himlen

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Blytung och episk industriballad, med en ljudbild som både gnistrar och dånar, och som är som gjord för livescenen, men som hittills aldrig spelats. Skriven ihop med parhästen Niklas Hellberg.

8. ”Hål

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Om Det är ni som e dom konstiga-plattan var ett segertåg och en återgång till (mer eller mindre plus en nypa salt) rak rock efter ett nittiotal tillbringat i industriland är Mannen som blev en gris morgonen efter. Tongångarna är dystrare, musiken svärtad och sotig, och i texterna pyr ett självhat. Den dova och hotfulla ”Hål” är ett av flera exempel. Och även ett exempel på en låt som hade blivit fantastisk live med Ossler, Rockis & co. Tyvärr blev det aldrig något med det.

7. ”Psalm

År: 2015

Album: Den morronen

– Efter Mannen som blev en gris var det som att de värsta demonerna rensats ut. Sedan dess har texterna för det mesta andats hopp, förtröstan och inre styrka. På ”Psalm”, den avskalade och nedtonade avslutaren på Den morronen, blir detta väldigt tydligt. ”Psalm” är skåran på himlen där ljuset strilar ner efter en grå dag.

6. ”Natten för det här

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Europeisk och elektronisk industriblues av yppersta klass. Duisburg möter Tupelo.

5. ”Långsamt genom

År: 2015

Album: Den morronen

En av mästerverket Den morronens (som Gaffa för övrigt gav 2/6 i betyg när det begav sig 2015) många mäktiga låtar är denna dova blues om självrannsakan och tillhörighet, där mörker och skav möter lycka och lugn. Spelades några gånger på vinter/vår-turnén 2015, men lades sedan till handlingarna. Ett misstag som gärna får rättas till.

4. ”Söndagmåndagsång

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Denna tidlösa ballad, om hemmahörande, ursprung och arv, borde vara lika självklar bland fansen och casual-lyssnarna – och Thåström själv – som ”Brev till 10:e våningen” och ”Fanfanfan”, men så är det inte. Live har den inte hörts sedan någon gång 2006 och inte heller var den med på Thåströms hittills enda samlingsplatta Be-bop-a-lula hela jävla dan (men det var däremot fem (!) andra Skebo-låtar).

3. ”En spelmans jordafärd

År: 2009

Album: Kompost (på Spotify istället ”disc 2” på Be-bop-a-lula hela jävla dan)

Dan Anderssons monumentala dikt om en outsiders frånfälle och hans samtidas tisslanden och tisslanden om honom är bland det allra, allra bästa som skrivits om död och utanförskap i det här landet. Att Thåström skulle tolka den känns självklart. Att den i hans händer skulle bli såhär bra känns lika självklart. Thåströms urbana, betonggjutna sound har här bytts ut mot ett jordigare sound. Duisburg har bytts ut mot finnmarkerna. Lämpligt nog.

2. ”Sluta när jag vill

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– En låt som i sitt tidiga skede, redan 2007, var en upptempo, närmast rusig (och alldeles underbar), rocklåt, inspelad i Berlin, och vars närmaste släkting torde vara den elektriska versionen av ”The Haters”. Fem år senare blev den en lågmäld, elektronisk ballad. En helt ny svid, närapå en helt ny låt – men lika vacker, lika fantastisk. Texten är minst lika bra. Är det jaget som konfronterar sig självt, som ställer sig självt till svars för alla flyktförsök och alla gömställen? Svaret som ges är vare sig defensivt eller nekande, blott ett konstaterande att ”det är såhär: jag kan sluta när jag vill”. Gott så. Och här fick herr Langrath faktiskt in ett rätt, då ”Sluta när jag vill” även var med på Gaffa-listan.

Har aldrig spelats live, perverst nog.

1. ”Kaospassageraren

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Den allra bästa text som Thåström har skrivit och den allra bästa text om födas, leva och dö som har skrivits på det svenska språket. Hyperbol? Faktiskt inte. Lyssna och läs, så förstår ni snabbt själva. Den musikaliska backdropen, sedan, är minsta lika imponerande den. Pelle Ossler presenterar sig och sin gitarrmagi för första gången (publikt) i Thåström-världen, och tillsammans med Hellbergs begravningssvarta orgel målar de upp ett Tarkovskij-landskap, kargt, långsamt och ödsligt. Det är till dags dato Thåströms utan tvekan längsta låt (klockar in på strax över nio minuter) och man kan förstå varför den spelats live så himla sällan (endast ett par gånger sommaren 2006, då i en fullkomligt magnifik version). Man kan förstå det, men inte förlika sig med det. Ej heller kan man förlika sig med det faktum att varken Thåström själv eller media lyfter fram den i intervjuer, när det ska pratas om när, var, hur och varför Thåström bytte textmässigt uttryck och ”språk” i samband med Skebokvarnsv. 209. Istället lyfts då ”Ingen neråtsång” (1999) fram som ett slags genesis till de rakare och mer självbiografiska texterna som dominerat sedan 2005. Jag håller naturligtvis med om att ”Ingen neråtsång” bör nämnas i sammanhanget, men det bör också ”Kaospassageraren” göra. Här är han naknare och mer självutlämnande än han hade varit sedan åtminstone ”Jag är en idiot” (1988). Gör den comeback på livescenen i vår får hela turnén utan vidare högsta betyg av mig. Det vore årets kulturgärning.


Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas

Årets 20 bästa låtar

Ännu ett coronaår till ända. Ett år som på det personliga planet varit både fasansfullt och fantastiskt (fast kanske mest fantastiskt, ändå). Som alltid har musiken funnits där som soundtrack och som tröst. Här är årets 20 bästa låtar. Varsågoda (och spellista längst ner).


20. Azure Blue – ”Define Your Dreams

– Med sitt enda släpp för i år gläntar Tobias Isaksson på dörren till något stort, och visar att han fortfarande besitter en makalös känsla för kristallklar pop genomdränkt i vemod. Nästa år kommer ett nytt album. Det ser vi fram emot.

19. Billy Idol – ”Baby Put Your Clothes Back On

– Punkikonen släpper på attityden och imagen och croonar istället fram sin bästa låt på åratal. Mer sånt här, Billy!

18. Riddy Arman – ”Herding Song

– Stad kontra landsbygd, det man motvilligt gör kontra det man borde göra. ”Herding Song” är en av flera höjdpunkter från ett av årets starkaste debutalbum.

17. David Ritschard – ”Blåbärskungen

Albumet lever inte upp till den orimliga hajpen, men därmed inte sagt att det inte innehåller ett antal pärlor för det. Bäst är det ödesmättade titelspåret, om en systembolagsanställds liv och vedermödor. Klockren skildring av svensk arbetarklassångest.

16. Cody Jinks – ”I Don’t Trust My Memories Anymore

– Det närmaste vi kommer Waylon Jennings idag – åtminstone när det handlar om det rent musikaliska – är Cody Jinks, och ingenstans än på cry-in-your-beer-balladen ”I Don’t Trust My Memories Anymore” hörs det tydligare.

15. Tré Burt – ”Sweet Misery

Lekfull, varm och väldigt bitterljuv countryfolk i gränslandet mellan Dylan och Hank. Tré Burt är en av de bästa artisterna och låtskrivarna jag upptäckt i år.

14. Pink Milk – ”Blue Eyes (River of Glass)

– Postapokalyptisk, ödesmättad skönhet.

13. L.T. Fisk – ”Bedarra här

– Det känns skönt att få gråta ut i L.T. Fisks varma och samtidigt ödsliga universum. Där går det fint att vara en trasig människohalva.

12. Lake Omne – ”Crossroads

– En av årets bästa svenska poplåtar är en fenomenal och knäckande vemodig synthpopballad från ett särdeles begåvat brödrapar från Örebro. Lyssna och låt er knäckas.

11. Hayes Carll – ”If It Was Up to Me

Årets i särklass finaste countryballad.

10. Anna Bodotter – ”Fortfarande ganska unga

– En trygg famn för den av livsångest skadeskjutna trettioplussaren. Här finns också en tidlöshet, ett slags evig svensk melankoli i en melodi som hade kunnat vara skriven av Barbro Hörberg såväl som av Jocke Berg.

9. Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll

– En indiepopballad av allra finaste snitt, om omöjlig kärlek och med en sångmelodi vilken popsnidare som helst borde vilja döda för. När jag hörde ”Olika håll” för första gången visste jag direkt att det var en av årets allra bästa låtar.

8. The National – ”Somebody Desperate

– The Nationals enda släpp i år är en lika skör som dramatisk pianoballad om en kärlek på väg ner i fördärvet och om självhatet som följer. Klassisk National, klassisk Matt Berninger – en av vår tids bästa textförfattare.

7. No Suits in Miami – ”Buffy

– Inget band på detta jordklot förvaltar arvet efter lysande indiepopband som till exempel The Field Mice bättre än lundagänget No Suits in Miami. ”Buffy” är en i en lång rad fantastiska och melankoliska popdängor bandet skänkt oss sedan debuten 2016, men också ett tydligt tecken på att deras hantverk och fingertoppskänsla bara blir vassare och vassare.

6. Alan Vega – ”Samurai

– Ikonen, coolhetsguden och Suicide-frontaren Alan Vega gick bort sommaren 2016, men finfina skivbolaget Sacred Bones har tagit sig an att ge ut hans överblivna material. Första plattan i denna serie, Mutator, spelades in 1995-97 och kom i våras. Bästa låt är den atmosfäriska spoken word-balladen ”Samurai”, vars filmiska melodi hade gjort sig utmärkt i en David Lynch-film. Skönhet, smuts och obehag i en utomordentlig blandning.

5. Nick Cave & Warren Ellis – “Balcony Man

– En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt. ”Balcony Man” är ljusstrålen som skär igenom och tillintetgör det mörker som präglat Nick Caves verk sedan 2016.  

4. Pascal – ”Fuck Like a Beast

– En skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Isak Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han från botten av både själ och hjärta sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man som människa klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. 

3. Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Damon Albarn är den från britpop-eran som åldrats bäst, värdigast och helt klart intressantast. Man borde inte bli förvånad när han skickar ut mästerverk, men frågan är om han någonsin tidigare drabbat fullt lika hårt som på titelspåret till sitt senaste, fantastiska album. ”The Nearer…” är en ödslig ballad, lika majestätisk och vacker som de isländska glaciärerna som bidragit till inspirationen en gång var. Texten, baserad på en dikt av 1800-tals-poeten John Clare, sörjer en förlorad närstående och river oblygt i såren som detta orsakat, men lämnar en till slut ändå renad och lättad snarare än ledsen.

2. Thåström – ”Stora långa gatan

– I min recension av plattan Dom som skiner skrev jag följande om låten ”Stora långa gatan”:

”[…] plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.”

Och det visar sig nu att allt detta stämmer. Thåström blir inte mycket bättre än så här, musik blir inte mycket bättre. Det är en ynnest att få ta del av denne mans eviga genialitet.

1. Ossler – ”Gare du nord

– Årets bästa låt är inte i första hand en låt. Årets bästa låt är en fristad för de som livet gått hårt åt, en källa att dricka ur för de som harvat runt för många år i öknen, en bön om hopp och försoning för de som aldrig riktigt kommit hem. Men visst fan är det också en låt, ett hjärtskärande vackert stycke text och musik signerat en artist och låtskrivare på toppen av sin förmåga, som i år skänkt oss sitt allra bästa album och flera av sina allra finaste låtar. Men ingen låt kan riktigt slå ”Gare du nord” på fingrarna. Ingen toppar den trasiga, varma skönhet Ossler här bygger upp med hjälp av Mikael Nilzéns ödsliga produktion och Henrik Meierkords gråtande stråkar – en skönhet som matchas endast av den trösterika texten. Kort sagt, jag får styrka när jag lyssnar på ”Gare du nord”. Jag rivs ner och byggs upp. Så som det ska vara med den allra bästa musiken.


Recension: Thåström – Dom som skiner

Aldrig tidigare har jag tagit mig an ett Thåström-album med sådan nervositet som jag inför den här recensionen tog mig an Dom som skiner, Mästarens tionde soloalbum sedan solodebuten 1989. Inte nog med att han upplöst sitt magnifika kompband (bortsett från multiinstrumentalisten och låtskrivarpartnern Niklas Hellberg, som alltjämt fungerar som Thåströms högra hand och står som medkompositör på sju av skivans nio spår) – det sannolikt bästa och tajtaste rockbandet i Svea Rikes historia. Nej, inte nog med det var singlarna som föranledde plattan osedvanligt tama och bleka – relativt sett. Den första, ”Papperstunna väggar”, som musikaliskt och melodiskt dock inte behöver skämmas för sig, led främst av en väl sparsmakad och prosaisk text och kändes för enkel för att vara det första nya att släppas från Thåström på fyra år, och uppföljaren ”Isbergen” var dels musikaliskt alltför lättsmält och dels textmässigt en sämre upprepning av klassiker som till exempel ”Alltid va på väg”.

När så nålen faller ner på öppningsspåret ”Södra Korset”, och det första man möts av är First Aid Kits polerade och i min mening mycket överskattade stämmor suckar jag tungt (de gästade ju även ”Isbergen”). Men så hörs Hellbergs fjäderlätta piano, och så rösten. Sveriges genom tiderna bästa, här sårigare och mer patinerad än på länge, kanske någonsin. Och vad som uppenbarar sig är en programförklaring för plattan, för Thåström 2021. Kompet är luftigt, rent och ljust, piano och elektronik i ljuv symbios. Thåström sjunger som någon som kastat många tunga stenar från sina axlar. Han sjunger om hemmahörande och om tillhörighet. Om att äntligen landa, äntligen våga andas ut. Hoppet lever, för plattan, för Thåström, för alla oss. Men så kommer de båda singlarna och om dem har jag väl orerat tillräckligt. Men likväl tappar plattan styrfart. Farhågorna om att Thåström för en gångs skull kanske inte har båda ögonen på bollen dyker upp igen.

Men så sekunder in i nästa spår, ”Stora långa gatan”, och det är som att de där farhågorna aldrig ens funnits. Låten, plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.

Sedan följer ytterligare fem låtar som alla, i olika grad, också tar knäcken på mig. Och vad som vecklar ut sig är ett utomordentligt starkt album om förlust, om att bryta ny mark och om att tillåta sig själv att inse att det krävs att man blickar bakåt för att ha chans att alls kunna blicka framåt. Dom som skiner är ett monumentalt, nytt kapitel i musik-Sveriges tveklöst mäktigaste berättelse. ”TOLEDO”, god tvåa på prispallen för albumets bästa låt, är en ödesmättad och för plattan textmässigt central ballad om avsked och om att gå vidare. Skuggvärldarna som den låten lever i, där de fenomenala stråkarna hänger runt som hotande demoner, är bland det obehagligaste – och vackraste – som Thåström (och Hellberg) någonsin skapat (och gästar gör ingen mindre än Jerome ”ROME” Reuter på keyboard). Låten avslutas sedan med plattans mest utlämnande och modigaste textrad: ”Kanske blev det bara/För mycket verklighet för mig”, sjunger Thåström och blottar sina tillkortakommanden, sin rotlöshet och sina svårigheter med att leva med sig själv och med andra. En annan höjdpunkt är ”Gyttjebrottaren” – en suggestiv och mäktig synthhistoria med både popkänsla och patos, och som väl framförallt är en systerlåt till nio år gamla ”Dansbandssångaren”, och precis som den låten en självironisk blinkning och ett nedgörande av den självupptagne konstnären. Plattan avslutas sedan med ”MAMMA” och det är svårt att inte röras in i märgen när Thåström sjunger om hur hans mamma som ung kom från den lilla landsorten i Halland till Stockholm för att möta livet – ett Stockholm (och ett Sverige) som inte längre finns. Han sjunger med oemotståndlig och omisskännlig värme och kärlek i rösten om hur han hade velat se henne när hon storögd steg av tåget, hur han hade velat ha sett det hon såg. ”Allt det vackra och det nya”.

Musikaliskt är albumet spretigt. Här finns ödesmättade stråkar och tung elektronik. Här finns tendenser till pop och till soul och till spöklik jazz. Borta är europabluesen och de osslerskt fräsande avgrundsgitarrerna, borta är också den ivarssonskt malande basen och de hernestamska dundrande trummorna. Men trots nya musiker, ett nytt sätt att bygga upp låtar och en avslappnad attityd gentemot genrer hålls plattan ihop – och det av en dualism. Albumet igenom pågår en ständig kamp mellan ljuset och mörkret, mellan hopp och förlust, mellan då och nu, i både text och musik. Oavsett musikalisk inramning är det den kampen som är central. För Thåström har återigen ömsat skinn, ryckt upp rötterna och viktiga människor har fallit bort, men likväl står han stark, fri på en ny plats och trygg i sitt nya uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Stora långa gatan”, ”TOLEDO”

Om ni gillar detta: Nick Cave & Warren EllisCarnage

Recension: Thåström – ”Isbergen”

Blott tre veckor efter förstasingeln från Dom som skiner, den fina, sparsmakade och elektroniskt souliga, men knappast omstörtande, ”Papperstunna väggar”, är Thåström tillbaka med singel nummer två. ”Isbergen” heter den, och här är soundet avsevärt fläskigare. Stora synthsjok bygger ljudbilden, en gitarr gnolar en mollstämd melodi, First Aid Kit skriksjunger gällt (på klassiskt FAK-manér) i refrängen och pampiga stråkar lägger sig som tjock grädde på moset. Detta är musik för arenor. Jan Gradvall drog en liknelse till Human League, men detta är i min mening mer U2 än nyromantisk, spenslig och nordengelsk synthpop. Detta är som en Uffe Lundell fast besluten att återuppväcka 80-tals-rocken.

Körkarlen”, andrasingeln till förra plattan Centralmassivet, var även den elektronisk. Men där var beatsen hårdare, syntharna kallare, stämningen mer suggestiv. Där var texten närmast livsomvälvande – ett slags stridsrop till alla oss vankelmodiga och modstulna: Lev för helvete nu, för runt hörnet väntar Döden. Texten till ”Isbergen” är tematiskt närbesläktad med nämnda ”Körkarlen”, med ”Alltid va på väg”, med ”Psalm”. Den vänligt inställde hävdar tryggt att den helt enkelt är ett nytt tillskott till denna svit av livsbejakande och hoppingivande vardagsskildringar. Den besvikne menar att låten, trots några mycket starka rader, snarare är en sämre upprepning av – till exempel – nyss nämnda låtar. Själv står jag och väger någonstans i mitten. Jag inser ”Isbergens” naturliga roll i denna (eventuella) svit, men tycker samtidigt att Thåström redan gjort detta, och dessutom så mycket bättre.

Recension: Thåström – ”Papperstunna väggar”

Det finns få artister idag som, i min bok, gör musik som är så ofantligt mycket mer än ”bara” musik. Musik som – trots oerhörd komplexitet – omedelbart och utan omvägar borrar sig djupt in i själen och varat, speglar vem man är, var man står, vad man längtar efter och som hjälper en sätta ord på allt det där man känner och tampas med. Pelle Ossler är en, Joakim Thåström en annan. Senast vi hörde ny musik från Thåström var 2017. Herregud, det känns som ett annat liv. Då släppte han monumentala Centralmassivet, ett album som bara blivit bättre med tiden som gått. Med plattan följde lika monumentala turnéer, och sedan…tystnad. Tystnad och en segdragen och lamslående pandemi. Det där miraklet han nämnde på skivans titelspår har vi väl alla gått och längtat efter i ett och ett halvt år nu?

Foto: Micke Sandström

Pandemin gjorde saker med oss alla. Själv tappade jag bort Thåström, egentligen hela hans klangvärld, undan för undan, pö om pö, någonstans i kölvattnet av den tiopoängare till liveplatta han släppte under försommaren 2020, och mer än ett år framåt. Det var som om den plattan satte punkt för en herrans massa års intensivt umgänge, mig och hans värld emellan. Det var som att den bjöd in till en välbehövlig paus. Jag hittade andra saker och helt andra ljud att spegla – och förlora – mig i. Men det är ju typiskt Thåström. Man kan aldrig räkna bort honom, aldrig tro att han lämnar en – och aldrig ska man tro att han inte hör våra kollektiva böner. För nu sitter jag ju här med ”Papperstunna väggar”, det senaste tillskottet i hans i oändlighet skiftande och stundom livsomvälvande kanon, ringande i öronen efter Gud vet hur många lyssningar. Nu sitter jag, vi, här i vad som måste vara extas – igen. Som sig bör. Han är ju tillbaka.

Och det låter nytt och som en nytändning. Den kärva blues vi förknippat med Thåströms musik de senaste åren har här bytts ut mot något betydligt luftigare och mer urbant. Bluesen hörs främst i sångmelodin och i gästande Titiyos klagande, snygga instick. Ljudbilden är kylig och skimrande elektronisk och flyter lätt fram över ett släpigt beat och groove som har ofantligt mycket mer att göra med r’n’b och modern soul än rock (herregud, här finns ju inte en enda gitarr, av vad jag kan höra). Och som för att förgylla eller bara rama in fladdrar några fruktansvärt vackra stråkar genom låten. De låter ibland som sorg, ibland som ren attityd. Det är lätt att älska dem.

Texten, sedan, kanske inte förändrar eller skakar om några liv (som de flesta av hans övriga förstasinglar gjort), men den får stå som ett utmärkt exempel på vilken fenomenal skildrare och betraktare av vanligt enkelt vardagsliv Thåström är. Han tar inte ställning, och han dömer inte, utan är flugan på (andra sidan) väggen som frankt och rakt antecknar sina upplevelser och berättar om dem. Att han sedan får det att låta som storartad poesi – eller som i den makalösa gåshudsrefrängen: som en psalm – när han sjunger om något så alldagligt som högljudda grannar får helt enkelt ses som bevis på hans skicklighet som just vardagsskildrare och -betraktare. Och det faktum att han än idag besitter en av rockvärldens allra mäktigaste röster genom tiderna – lika sårig och skör som stor och sprängfylld av pondus – är knappast till hans eller textens nackdel.

Jag tror att rockpuritanerna – de som fortfarande gapar efter Ebbalåtar på sociala medier eller på konserter, de som tycker Imperiet är det bästa Thåström gjort, de som tycker de senaste skivorna varit ”flummiga” eller ”konstiga” – kommer att hata den här låten. Själv välkomnar jag det nya soundet. Är det så att Europabluesen från de senaste 10-15 åren, precis som är fallet med de omhuldade gitarrorgierna från åren kring millennieskiftet, faktiskt är ett minne blott är det helt okej med mig. Thåström, ihop med parhästen och vansinnigt skicklige producenten Niklas Hellberg, har fulländat det uttrycket. Det är dags för något nytt. Och att asfaltsbarnet och stadsromantikern Thåström väljer att gå den urbana vägen känns ju ändå som det mest naturliga i världen när man tänker efter.

”Papperstunna väggar” är ute nu via Razzia/Sony Music. Albumet, Thåströms tionde som soloartist, släpps i november.

482 MHz 5 år

Foton, redigering, kollage: Niklas Lövgren

I september 2016 var jag en mager, nervös student med skrivardrömmar, i exil i Skåne. Jag hade i åratal tjatat hål i huvudet på min arma sambo om bland annat Thåström-texter, underskattade Morrissey-album och europeisk dark ambient. Gång efter annan hade hon försökt att styra mitt tjat mot något mer kreativt, men jag hade parerat. Jag var inte bara nervöst lagd, jag hade också kraftig brist på självförtroende och jävlaranamma – utom just när det gällde att parera bort potentiellt kreativa och på sikt vettiga saker (mina studier, som också de satt långt in, får ses som undantaget som bekräftar regeln). Men så en kväll, när jag fått i mig några glas, slog hennes vädjan om en musikblogg rot.

Idag är jag fem år äldre, många kilo tyngre, en magisterexamen rikare, bara lagom nervös (självförtroendet är det väl alltjämt sisådär med, men det går åt rätt håll) och ännu i skånsk exil – men framförallt är jag lyckligare nu än då. Och en inte alltför liten del av den lyckan har jag 482 MHz att tacka för. Här har jag fått ventilera mina många trängande åsikter om alltifrån nyss nämnda Thåström, till modern indie, obskyr postpunk, Elvis Presley, goth och varför EP-formatet är så frustrerande – för att bara nämna några sådär viktiga spörsmål. Tack vare 482 MHz har jag fått kontakt med (och i vissa fall till och med fått jobba med) artister och band jag tidigare bara beundrat på avstånd. Tack vare 482 MHz har jag fått kombinera mina två passioner – musik och skrivande – och på så sätt räddat min mentala hälsa och skapat oändligt med mening i tillvaron. Tack till min sambo Sandra, som alltid, alltid, alltid stöttar mig och lyser upp livet, och som fick mig att starta sajten. Tack till vänner, familj och andra som läser och pushar. Tack till fantastiska artister och skivbolag som på ett eller annat vis bidragit till sajten och därmed legitimerat och kvalitetsstämplat den. Ni vet vilka ni är.

Några höjdpunkter genom åren

  • Min första intervju med Pelle Ossler – som också var min första intervju överhuvudtaget: Att någon som Pelle Ossler, någon med sådan dignitet och tyngd, i april 2017, när denna då helt okända blogg endast var dryga halvåret gammal, ville ställa upp på en rätt mastig intervju säger väl allt om hans opretentiösa och helt igenom hyggliga stil? För att vara min första intervju någonsin blev den inte helt oäven. Ledde sedermera till en massa annat fint med Pelle. Evigt tacksam för hans stöd. Har betytt (och betyder) oändligt.
  • Thåström 60-år-följetongen: En serie inlägg jag publicerade vintern/våren 2017 i samband med att Thåström skulle fylla 60 år. Rankade hans 60 bästa låtar med en topp 10-lista i veckan i sex veckor. Fick rätt många hejarop och lockar än idag läsare på nästan daglig basis.
  • Sällskapet-intervjun: Varit helt knäckt av Sällskapet ända sedan de släppte sin debut i mars 2007 (än idag min öde-ö-platta). Att de ville ställa upp på en intervju i samband med lanseringen av sin tredje platta var stort. Den enda svenska intervjun de gjorde.
  • Rome-intervjun: Utan omsvep tackade Jerome Reuter ja till att ställa upp på en intervju med en obskyr, svensk musikblogg, och undertecknad stärktes väsentligt i sin roll. Sajten fick mängder med läsare från utlandet, också mycket tack vare att jag höll intervjun på engelska.
  • Michael Jackson 60 år-listan: Skriver sällan om kommersiell musik, men Michael var en barndomsidol, så när hans (postuma) 60-årsdag närmade sig bestämde jag mig för att slänga ihop en lista över hans bästa låtar. Idag är det mitt näst mest välbesökta inlägg någonsin, vilket säger en del om Michaels fortsatta betydelse i popvärlden.
  • Jubileumsinlägget för Ian Curtis: 18 maj 2020 var det 40 år sedan Ian Curtis gick bort. En av mina största husgudar genom tiderna. Till årsdagen rankade jag Joy Divisions samtliga låtar. Inte någon text som jättemånga läser, men den var kul att skriva.

Och så vidare, och så vidare. Höjdpunkterna är för många för att rabbla. Antalet tråkiga, styltiga, irrelevanta eller framtvingade inlägg och texter är kanske ännu fler. Men det får man ta. Att skriva är terapi. Musik är terapi. 482 MHz är terapi. Och terapi är inte alltid smooth sailing. Fem år har gått och jag har vuxit som skribent och som människa. Blir det fem år till är jag glad. Blir det inte det är jag tacksam för det som varit.

Nedan följer en spellista med tio av de låtar som på ett eller annat vis symboliserar 482 MHz:s fem första år. Tack till alla som stöttar och läser. Fortsätt gärna med det.

Bestulen och plagierad av bokningsjätten Luger

Foto och redigering: Niklas Lövgren

Idag utannonserades det att Thåström – som bekant en av 482 MHz:s kanske två största husgudar – ska släppa nytt material. Singel i september, album i november, och turné i vår. Glädjen var som ni förstår ett faktum – tills dess att jag läste bokningsbolaget Lugers ”presstext”. Sekunder in i läsningen insåg jag att stora delar av den mycket korta texten var plageriad. Texten som plagierats? Min recension av Thåströms liveplatta Klockan 2 på natten öppet fönster, som släpptes i maj i fjol. Nu är du paranoid och självupptagen, Lövgren, tänker ni förstås nu. Men sakta i backarna, säger jag. Jag har förstås täckning för vad jag påstår. Här är en screenshot från Lugers text:

Och här är delarna som plagierats, vissa skriande uppenbara, andra snäppet mer ”subtila” (nja):

Jag: Thåström har skickat ut en livboj 

De: Thåström kastade ut en livboj

Jag: …sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst

De: denna sargade bön om hopp och förändring

Jag: Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp…

De: [om låten ”Centralmassivet”] denna sargade bön om hopp

Jag: Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström

De: … mässar Thåström på sin låt ’Centralmassivet’

Kanske ska jag ta det som en komplimang, tycker ni. Visst, det kan man tycka. Men när man som oberoende, förhållandevis liten aktör, i denna roffar- och slakteribransch, skriver om det man vill, för att man älskar både skrivandet och ämnena man skriver om – inte för berömmelse eller för att man får betalt – har man väldigt svårt att hävda sig. När man då får se sig överkörd och bestulen av en gigant som Luger – bredvid Live Nation, rimligen landets största bokningsbolag och som skickar ut ”sin” text till hela landets media – känns det inget kul. Skrivandet är mitt hantverk, musiken mitt största intresse, Thåström en av de som, ända sedan tonåren, betytt allra mest för mig. Jag är en duktig skribent, med en diger kunskap om Thåström (på den punkten utmanar jag vem som helst i detta land). Om ni själva inte skriver tillräckligt bra eller besitter tillräckliga eller adekvata kunskaper om Thåström, be mig då hellre att skriva en ny text åt er, snarare än att stjäla från mig. Eller ge mig åtminstone cred. Ära den som äras bör. Och det är också därför jag går ut med det här – för att slå ett slag för alla små, oberoende aktörer som försöker hävda sig i en värld som slickar uppåt och sparkar neråt…

Tack för mig, och trevlig helg.