Tidernas största popstjärna (möjligen med undantag för Elvis Presley) har äntligen förärats med en ordentlig biopic. Igår hade Michael premiär – och kritiken lät inte vänta på sig. Man klagar främst över att övergreppsanklagelserna inte får utrymme i filmen, trots att man i en första version av filmen faktiskt tog upp just det såriga ämnet, men sedan fick stryka de scenerna på grund av en nyligen upptäckt juridisk klausul som gjorde gällande att Jordan Chandler, den förste att anklaga Jackson för övergrepp, och det fallet, inte får skildras på film. Att det alltså rör sig om ett juridiskt måste är ingenting man tar hänsyn till. Bilan måste till varje pris falla. Vidare klagar man på att Jackson-familjen och hans dödsbo är involverade i filmen (men hyllar brorsonen Jaafars rollprestation som vuxne Michael), och glömmer att detta är mycket vanligt (se till exempel: Baz Luhrmanns Elvis, Bohemian Rhapsody samt Deliver Me From Nowhere, som alla i någon mån lydde under inflytandet av de artister, eller dess partners, som respektive film skildrade). Och Christina Jeurling Birro, bless her heart, får stå i SVT:s morgonstudio och helt oemotsagd spä på ogrundade rykten om Michaels person, medan programledarna ogenerat kablar ut scener ur den häpnadsväckande ensidiga och effektsökande ”dokumentären” Leaving Neverland och en nygjord intervju med den filmens regissör, Dan Reed. Men när Jeurling Birro klagar över att Jaafar Jackson i rollen som Michael Jackson bara ”imiterar” kan jag nästan bara skratta. Vad i hela friden förväntar sig kvinnan av en spelfilm? Ett bisarrt svenskt tv-ögonblick. Titta här.
Jag skriver allt detta för att det behövs någon som balanserar ut kritiken. Inte mot filmen, för den ser jag först i morgon fredag. Detta är alltså ingen filmrecension, och Michael kan mycket väl vara helt värdelös, som film betraktat. Nej, mitt syfte med den här texten är att balansera ut kritiken mot människan Michael Jackson, som i media ständigt utmålas på ett enda sätt – ett sexuellt rovdjur med aptit för tonårspojkar.
Vi tar det från början. 1993 anklagade den då 13-årige Jordan Chandler Michael Jackson för sexuella övergrepp, efter att anklagelserna först förts fram av hans pappa Evan Chandler. Jackson hade i början av året börjat umgås med Jordan, hans mor June och dennes nya man David Schwartz. En omfattande polisutredning inleddes, där bland annat husrannsakningar och en medicinsk undersökning av Jackson genomfördes – utan att leda till bevisning. Under utredningens gång väcktes därför heller aldrig något åtal – också på grund av att huvudvittnet själv vägrade att vittna. 1994 avslutades den civila processen som Evan Chandler dragit igång genom en förlikning på omkring 20–23 miljoner dollar – trots att Jackson och hans advokater benhårt vidhöll hans oskuld. Michael ska senare ha uttryckt ånger över att han gick med på en förlikning, som i mångas ögon sågs som en eftergift eller rentav som ett medgivande. Jackson försvarades av en rad människor, som familjemedlemmar, kollegor och andra barn han umgicks med (för umgicks med barn gjorde han – om det råder ingen tvekan), men avrättades ständigt i medias mer skrupelfria delar.
Värt att också ta upp är det telefonsamtal som spelades in med Evan Chandler och David Schwartz. Där erkänner Evan mer eller mindre hur han ska förgöra Michael och kamma hem storkovan. ”If I go through with this, I win big time. There’s no way that I lose. … I will get everything I want, and they will be totally—they will be destroyed forever. … Michael’s career will be over. … This man is gonna be humiliated beyond belief. … He will not believe what’s going to happen to him. Beyond his worst nightmares.” Här är en länk till samtalet.
Om vi spolar fram bandet tolv år till 2003 ser vi hur nya anklagelser riktas mot Michael Jackson. Efter Martin Bashirs dokumentär Living with Michael Jackson, där Jackson intervjuas tillsammans med den 13-årige Gavin Arvizo och bland annat håller honom i handen i en uppmärksammad scen, uppstår stor medial debatt. Kort därefter framför Arvizo-familjen anklagelser om sexuella övergrepp mot Gavin. Detta leder till en omfattande brottsutredning där Jacksons hem, Neverland Ranch, genomsöks vid flera tillfällen. Datorer och personliga tillhörigheter tas i beslag och han utsätts för nya förhör och undersökningar. Trots den intensiva granskningen framkommer inga fysiska bevis som styrker anklagelserna. I det amerikanska rättssystemet räcker det dock att åklagarsidan anser att det finns tillräcklig grund för åtal för att ett fall ska tas till domstol, och det var också vad som skedde. Rättegången inleddes i februari 2005 och pågick under flera månader innan juryn den 13 juni friade Michael Jackson från samtliga åtalspunkter. Flera vittnen, bland annat skådespelaren Chris Tucker och TV-legendaren Jay Leno vittnade på försvarssidan, och kunde bekräfta att Janet Arvizo, Gavins mor, försökt utpressa även dem på pengar under tiden Gavin var sjuk i cancer. En annan som vittnade till Michaels fördel var en då 23-årig Wade Robson, som känt Michael sedan barnsben. Mer om honom lite senare.
Alla dessa smällar skadade Michael rejält, ekonomiskt, hälsomässigt och professionellt. Han hämtade sig aldrig, och ganska exakt fyra år efter rättegången i juni 2005 var han död. Utan ordentlig upprättelse.
Efter hans död 2009 offentliggjordes delar av material från FBI som visade hur myndigheten i hemlighet bevakat Michael under åren 1992-2005, med fokus på barnsexbrott (även om dokumenten också handlar om annat). Det som framgår av dokumenten är att FBI tog emot tips, sammanställde uppgifter och bistod lokala myndigheter, men att inga fynd av brottslig karaktär kunde hittas. Myndigheten fann alltså inte någon grund för att driva ett federalt ärende vidare eller väcka åtal. Läs mer om detta här.
Tio år efter Michaels död, påpassligt mitt under brinnande MeToo, briserar ovan nämnda ”dokumentär” Leaving Neverland som en bomb. Det är dags för nya anklagelser – denna gång från någon som tidigare försvarat Michael! Tidigare nämnda Wade Robson och dennes kumpan James Safechuck, som båda lärde känna Michael som barn på 80-talet, har nu bestämt sig för att Michael nog trots allt utnyttjade dem som barn, och påhejade av regissören Dan Reed, och genom ett skamlöst gisslanstagande av den annars så nödvändiga MeToo-rörelsen, gör de sitt yttersta för att förgöra Michael Jackson. Michael själv är ju död, så en rättegång där han får försvara sig och rentvå sitt namn är en omöjlighet, vilket de nog finner ytterst praktiskt. Dessutom är tidsandan med dem – ingen vill 2019 gå emot vad en anklagande säger (ofta på goda grunder, bör tilläggas) – och Michael har varit död såpass länge att det är fritt fram att ge sig på honom igen – alla eventuella tårar har torkat. Och de lyckas med vad de företar sig. Media och stora delar av allmänheten stämplar honom en gång för alla som pedofil. Och även om uppgifterna gällande att Safechuck och Robson inte tog emot någon ersättning för sin medverkan i Leaving Neverland stämmer, har de kompenserat för det i efterhand och alla de civilrättsprocesser och stämningar de öst över Michael Jacksons dödsbo (ett kapitel som ännu inte är avslutat). I dessa mål har de krävt astronomiska skadestånd – läs mer om det bland annat här.
En annan sak som sällan tas upp är det faktum att Robson, dansare och koreograf till yrket, 2011 sökte jobb på Cirque du Soleils hyllade Michael Jackson-show Michael Jackson: ONE. Han var med i projektet under ett initialt skede, men hoppade av till förmån för ett annat jobb som sedan skulle visa sig gå i stå, varpå han hörde av sig och ville ha sitt gamla jobb tillbaka. Detta nekades han, och 2013 stämde han istället Michael Jacksons dödsbo – en månad innan Michael Jackson: ONEs premiär (läs mer här och här ). Detta, och det faktum att både Robson och Safechuck tidigare med bestämdhet nekat till oegentligheter och istället väntade tills dess att det var vattentätt att komma med anklagelserna, samt att de verkar oerhört angelägna om rejäl ekonomisk vinning, borde göra människor åtminstone lite tveksamma. Men icke. Michael Jackson, en svart, stenrik excentriker, med (på sin höjd) olämpliga och underliga vanor och ett stundom bisarrt yttre, är alldeles för lätt att slå ner på. Och ingen vill misstänkliggöra eventuella offer, vilket jag kan förstå. Men det måste finnas balans. Särskilt i ett sådant här fall, där den anklagade är avliden och inte kan försvara sig, och tidigare prövats i liknande mål – och vunnit, och där inga egentliga bevis mot denne finns. Lyssna på de anklagande, absolut, ofta rör det sig om verkliga offer, men förstå och respektera allvaret och komplexiteten i varje föreliggande situation, och undvik pöbelmentaliteten.
482 MHz 