Etikett: dark wave

Recensioner: 2021-02-05

Badlands – ”Southbound Call”

– Drömsk pop med sången långt bak, melodikänslan intakt och med ett driv som för tankarna till Slowdives poppigare ögonblick. Beroendeframkallande och drabbande från Malmöbaserade Catharina Jaunviksna.

Chivvy – ”In Control”

– Debutsingeln ”Red Water” var en av förra årets 20 bästa låtar. ”In Control” river inte lika hårt i hjärtesträngarna, men visar ändå att Chivvy alltjämt är ett gothigt drömpopband att räkna med. Ser fram emot albumet som kommer i vår via grymma Novoton.

Linus Hillborg – Magelungsverket

– En av årets hittills bästa dark ambient-plattor kommer från ett parallellt Stockholm. Ett ödelagt Stockholm evigt insvept i tjock rök från industrilandskap som egentligen inte finns, och ett Stockholm där solen aldrig vill gå upp. Hillborg skapar ett perfekt soundtrack till dessa bilder med hjälp av mäktiga synthbyggen, gnisslande missljud och kompositioner som växer, andas, kväver och bara existerar. Stämningen är förtätad, Hillborg vet hur man bygger atmosfärer, och känslan som fyller en är mer förknippad med litteratur än musik (vilket inte är ovanligt för genren). Man sugs ner i Hillborgs värld som gör i Poes, Machens eller Rodenbachs litterära världar. Och det må vara en ohygglig värld, fylld av gäckande obehag, men jag vill inget hellre än att vara kvar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Magelungsverket”

Om ni gillar detta: Raison D’etre – Alchymeia

Alvar – Rekviem för de andra / Hymner och klagan från Öland

– Stockholmsbaserade EBM/darkwave-stoltheterna Alvar hade egentligen spelat in ett ”riktigt” album, men isolerade, uttråkade och sysslolösa som de var på grund av pandemin bestämde de sig för att äntligen göra den där skivan om det gamla Öland, som de planerat sedan länge. I december förra året släpptes den, digitalt och i en numrerad cd-utgåva med ett snyggt häfte till.

Det är en djupdykning gjord i råkall dimma, om det där Öland som sommargästerna aldrig ser, det där Öland som aldrig nämns i några turistbroschyrer. Vi som gillar klassiska Alvar blir inte besvikna, men det är också ett ambitiöst verk. De går bortom sig själva för att berätta om något större, om något som är en del av den öländska myllan och folksjälen, men som når de flesta av oss som vuxit upp någonstans i det här landet där fattigdom, sjukdom och dåligt väder präglat antingen oss själva eller de som kom före oss. Alvar gestaltar allt detta väldigt väl, och den musikaliska inramningen är både dynamisk och fokuserad. Här finns både kärva body-stompers som ”Blod” och ”Vanfrejdad”, och gott om atmosfäriska stycken som den helt makalösa ”Mannen på malmen”, ”Ny kontinent” och fantastiska avslutaren Dröstorps vals. Allt låter Alvar och allt funkar, men bäst blir det på de mer atmosfäriska låtarna. Där och då når budskapen och berättelserna fram som bäst. Då känner man fåken riva en i märg och ben.

Min främsta invändning gör gällande speltiden och antalet spår. Jag tjatar ständigt om att band och artister bör renodla albumen, fokusera dem och mörda eventuella darlings. Rekviem för de andra / Hymner och klagan från Öland har 14 spår och en speltid på ca en timme. Även om plattan knappast innehåller någon skit hade den kunnat bli ännu bättre om man skalade bort lite fett. Nåväl.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Mannen från malmen”

Om ni gillar detta: Kolla in Alvars övriga diskografi

Recensioner: 2021-01-16

Efter en mycket intensiv december, med nya texter nästan varje dag, kände jag mig oinspirerad, tömd och överexponerad. Jag fick lov att ta en paus från 482 MHz och försöka bli mig själv igen. Jag är på god väg och passar därför på att göra en lowkey-comeback. Idag ger jag er en mäktig bunt ny musik. Två singlar, två album. Varsågoda.

Frida Hyvönen – ”A Funeral in Banbridge”

– Äntligen. Äntligen är hon tillbaka. Hon med stort H. Förra plattan, Kvinnor och barn (2016), var ett av 10-talets bästa album, men sedan dess har det varit tyst från Frida Hyvönen. Tills nu. I mars kommer fullängdaren, och idag kom alltså första smakprovet. ”A Funeral in Banbridge” är lika mycket en mycket kärnfull kortnovell om tillhörighet, familjeband och döden, som det är en kristallklar poplåt med jangly Marr-gitarrer och Hyvönens distinkta pianosound. Precis som hennes partner Christian Kjellvander är Hyvönen en sagolik historieberättare, vilket vi påminns om här.

Vidare sjunger hon åter på engelska efter att på Kvinnor och barn för första gången sjungit på svenska. Alla vi som knäcktes av hennes svenska texter blev kanske lite oroliga när det i försnacket stod klart att det nya, kommande materialet skulle bli på engelska, men efter att ha lyssnat på nya singeln har det visat sig att den oron var helt obefogad. Frida Hyvönen är, oavsett språk, en av våra allra bästa textförfattare. Och ”A Funeral in Banbridge” är årets första fullträff.

Pierce With Arrow – ”She Pined Away”

– En av de bästa upptäckterna jag gjort de senaste veckorna heter Pierce With Arrow. De kommer från Berlin och gör kylslagen, kantig och mycket atmosfärisk musik i gränslandet mellan dark ambient, drone och darkwave. Rekommenderas starkt.

Inade & Circular – The Saturnine Broadcasting

– Tyska dark ambient-favoriterna Inade har gjort ett split-album med landsmannen Circular – och resultatet är bländande. Inade visar att de alltjämt tillhör genrens allra tyngsta, och deras halva är full av tunga ljud, allomslutande drones och domedagsatmosfärer. Men Circular, däremot, bjuder på luftiga, krispiga och vackra ljudkulisser, och kontrasterna som uppstår skapar en känslosam platta man inte slänger på hur som helst. The Saturnine Broadcasting är en skiva att sjunka ner i, att försvinna i. Det måste man vara beredd på, annars gör man sig själv och plattan en otjänst. Den släpptes så sent som 28 december i fjol, och hamnade därför utanför årsbästa-listan. Hade den släppts tidigare hade den knipit en bra placering.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”With the Flood to Light” (Inade), ”Into the Deepest Currents” (Circular)

Henrik Meierkord – Kval

– Stämningsmästaren Henrik Meierkord är tillbaka med ett nytt opus, det andra på holländska labeln Ambientologist. Det är ett 74 minuter långt album fyllt med oroliga stycken, djupt försänkta i sorg och framförda med stråkar – och då särskilt Meierkords så mäktiga cello. Tidigt in i första lyssningen stod det klart att detta är ett album där uttrycket Meierkord tidigare jagat, fångat och finslipat når sin fulla potential. Meierkord nosade på detta med skivorna Flykt och Själ (båda 2019), men nådde aldrig lika långt som nu. Nu har han skapat något som är bortom musik, och något som egentligen redan legat och ruvat i den nordeuropeiska folksjälen i århundraden och som vi alla bär med oss. Jag pratar om ljud och bilder lika självklara, lika vackra, som våra urskogar, vår ensamhet, vår sorg och våra gemensamma rötter och sår. Kval är också något så ovanligt och motsägelsefullt som en fullständigt kompromisslös skiva med en tydlig konstnärlig linje och vision, men som vi alla ändå kan relatera till och ta till oss, om vi bara tillåter oss att göra det.

Det vore simpelt att kalla Kval för en ambientskiva när den alldeles uppenbarligen är så mycket mer. Kval är folkmusik in i märgen. Den renaste, ärligaste och mest drabbande folkmusik du kommer att höra på sannolikt väldigt länge. Visst, alla stycken når inte lika högt (”Dröm” hade jag till exempel kunnat vara utan då den skär sig med övriga plattan), men det är helheten som är intressant här, och trots ett fåtal dippar håller den ihop. Betyget nedan får gälla tills vidare, men kan mycket väl förtjäna att revideras framöver.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Gryning”

Berlin: 10 låtar att lyssna på, med anledning av 30-års-jubileet av murens fall

IMG_9125

I dag är det 30 år sedan Berlin åter blev en stad, åter en demokrati. Detta tänkte jag uppmärksamma genom att nedan lista 10 låtar med Berlin-anknytning och -känsla. Varsågoda!

Spellista längst ner!

 

Pink Turns Blue – I Coldly Stare Out

– Ytterligt atmosfärisk och kylig dark wave från ett av Berlins många underskattade band. Denna pärla är från 1987.

 

Ossler – Ingen rök utan eld

– Öppningsspåret från mästerverket Evig himmelsk fullkomning placerar lyssnaren i ett trasigt Berlin. Ossler målar upp bilder på ett dagermanskt sätt från en rykande, sotig och sargad stad som inte riktigt återhämtat sig från kriget: ”hål i fasaden, oläkta sår nästintill, hål av granater och splitter och skott, och luften står still.”  När han sedan på tal om röken och soten sjunger om en glöd som slocknat och hur det nu istället brinner någon annanstans, kan jag inte hjälpa att känna att den livströtte berättaren vänt blicken inåt. Ett enkelt, men ack så snyggt grepp för att göra något personligt av något allmänmänskligt.

 

Nick Cave & The Bad Seeds – Stranger than Kindness

– Inspelad i Hansastudion 1986. Andas den där hotfullheten, den svärtade oron och attityden som jag föreställer mig hängde över delar av Berlin, i skuggan av muren.

 

Malaria! – Thrash Me

– Sammanfattar allt som var bra med det tidiga 80-talets postpunk-scen i Berlin: suggestivt, obehagligt och experimentellt, med fenomenal elektronik och lika fina gitarrer.

 

Iggy Pop – Mass Production

– Ett givet inslag på listan, men få låtar känns mer Västberlin i regn än denna. Hämtad från Iggys första soloalbum, The Idiot (1977). Inspelad i Berlin, och utan omsvep ett av världens bästa album.

 

IMG_5386

 

Die Wände – Projektor

– Debuterade i år och visar att den berlinska postpunkandan i allra högsta grad lever.

 

Thåström – Gräsfläckar

– Nygammal förälskelse blommar upp, och Tegeler See, Kreuzberg-syltan Jasmine och Berlin i allmänhet agerar backdrop. Jazzig, crunchy Berlin-blues när den är som bäst.

 

Einstürzende Neubauten – Die Befindlichkeit des Landes

– Hur ska man kunna välja blott en låt från Berlin-legendarer som Neubauten? Istället för att slita mitt hår ad infinitum valde jag helt sonika denna. Säger inte mer om Berlin än någon annan av deras låtar, men den tillhör det absoluta toppskiktet på vad som måste vara en av deras allra bästa plattor – Silence is Sexy. Saknas på Spotify och är därför ersatt med Ein Leichtes Leises Sausein på spellistan. Minst lika bra.

 

David Bowie – Subterraneans

– Ingen annan låt ger mig mer Berlin-känsla än denna. Jag vet inte vad jag mer kan säga. Denna låt är sommar i Tiergarten, regn i december, TV-tornet i dis, öl på hotellet, öl i Prenzlauer Berg, promenader längs resterna av muren vid Wilhelmstrasse och pilgrimsfärder till Hauptstrasse 155. Och mycket mer. Så atmosfärisk att klockorna stannar. Lika vemodig som hoppfull. Och så avslutar den ju Low – ett av tidernas tio bästa album.

 

Sällskapet – Tiefenrausch

– På Tiefenrausch, hämtad från 2018 års utomordentliga Disparition, förvaltar Sällskapet arvet från dels band som Tangerine Dream och dels från soundet som Bowie och Brian Eno skapade på skivor som nyss nämnda Low. Drömskt så till den grad att man förflyttas till en annan värld, en annan planet, än där man tror sig vara. I detta fall ett Berlin där tiden är upplöst. Soundet påminner som sagt om Bowies och Tangerine Dreams 70-tals-Berlin, men stråkmelodin hade kunnat vara skriven under Weimar-eran likaväl som under det experimentella 70-talet eller 2010-talet.

 

 

IMG_9137

Kortrecensioner

Livet går för fort. Det är så mycket jag måste hinna med. I ett försök att komma ikapp har jag här snabbrecenserat några av de bästa aktuella albumen och låtarna. Allihop förtjänar egna inlägg och djupare analyser, men detta får duga den här gången.

 

The Delines – The Imperial (album)

– Årets hittills bästa platta, i det närmaste perfekt. Willy Vlautin frontade tidigare Richmond Fontaine, men tröttnade på uppmärksamheten. Nu är han hjärnan, låtskrivaren och gitarristen i The Delines, när han inte skriver sina fantastiska romaner, förstås. Och precis som romanerna befolkas Delines-texterna av trasiga män och kvinnor, som kämpar för sitt uppehälle, med spriten och mot ett samhälle som inte riktigt vill släppa in dem. Här till tonerna av ändlöst och andlöst vacker countrysoul.

Bäst: Where Are You Sonny? eller Roll Back My Life

Betyg: 9/10

Om ni gillar detta: Willy Vlautins böcker, Richmond Fontaine – We Used To Think the Freeway Sounded Like a River, Elvis Presley – From Elvis in Memphis

 

Hante. – Fierce (album)

– Hélène de Thoury från Paris är kvinnan bakom det mystiska namnet Hante. Kvinnan bakom de kalla och ödsliga synthmattorna, som genom kryptobios återvänt från 80-talet – lika vitala nu som då. Och Fierce är hennes bästa platta, hittills. Till skillnad från många andra moderna cold- och darkwave-artister balanserar Hante. på rätt sida av dramatiken och de stora gesterna, och låter i stället melodierna och ljudbilderna ta plats.

Betyg: 8/10

Bäst: Waiting for a Hurricane

Om ni gillar detta: Minuit Machine – Violent Rains

 

Wy – Pavements (singel)

– Fenomenal comeback från Malmö-duon Wy. Febrig, nervig och monoton popexplosion som hänsynslöst gör upp med ångest, depression och allsköns demoner. Ute nu via Hybris.

 

Sambassadeur – Foot of Afrikka (singel)

– Tack vare Sambassadeurs efterlängtade och helt igenom lysande comebacksingel lever den melankoliska 00-tals-indien alltjämt. Ljudbilden är fortfarande varm och gitarrerna jangliga. Den oklanderliga, men vemodiga, popmelodin vittnat om ett hjärta som både brister och spritter, och långt bak i mixen ligger en synthslinga lika subtil som den är oumbärlig och atmosfärisk. Tillsammans vävs allt ihop till en utomordentlig poplåt. Albumet Survival ges ut i april på egna labeln European Records. Något att se fram emot.

BÄST JUST NU: oktober 2018, del 2

Det är total och otvetydig höst, vilket avspeglas i dessa totalt och otvetydigt sorgesamma och höstliga sånger. Ljusterapi är för jönsar. Varsågoda.

 

Folke Nikanor – Skymningslåt

– Annika Norlin möter Jan Johansson. Pianobaserade och vemodiga popmelodier från norr, med stänk av lika vemodig jazz. Det helt instrumentala albumet Bottenviken är utgivet på kvalitetslabeln Novoton, och det kom igår. Skymningslåt är dess i särklass bästa låt.

 

Azure Ray – Palindrome

– Azure Ray är tillbaka. Äntligen. På Palindrome låter de precis som man önskar att de ska låta. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör. EP:n Waves, Azure Rays första släpp sedan 2012, gavs ut igår på Taylors egna etikett Flower Moon Records.

 

Boygenius – Boygenius (EP)

– Ett av fjolårets bästa album var Phoebe Bridgers debut Stranger in the Alps. Självutlämnande och rå indiefolk med nerverna på utsidan, och med en oklanderlig känsla för melodi och text. I år bildade hon Boygenius ihop med de likasinnade vännerna och musikerna Lucy Dacus och Julien Baker. Resultatet är en EP så stark att den förtjänar att nämnas bland årets bästa. Tycker man om de enskilda artisternas tidigare släpp, eller bara har en svag punkt för känsloladdad och intim indierock och -folk, blir man knappast besviken. Bäst är Bridgers kompositioner Me and My Dog och Ketchum, ID. På den sistnämnda sjunger de harmonier som borde få systrarna Söderberg att skita på sig. Bara en sån sak.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Me and My Dog

Om ni gillar detta: Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

 

The Faint – Chameleon Nights

– Ett annat välkommet återseende. Omahas synthpunk-hjältar The Faint är tillbaka – och de låter mer inspirerade än på många år. Stilen känns igen. Det är suggestivt, mörkt, kantigt och dansant, precis som man är van vid när det kommer till The Faint. Men samtidigt är låten djupt förankrad i nutiden, när sångaren Todd Fink sjunger om förljugenhet, påklistrade och stundom aggressiva nät-personas och ett samhälle som kanske, trots allt, inte vill oss så väl. En fenomenalt bra låt och jag ser fram emot ett nytt album.

 

White Birches – Tabula Rasa

– I vintras släppta svenska dark wave-bandet White Birches sitt andra album. Nu följer de upp med en EP, där de gör klart att den goda formen och den klädsamma dysterheten sitter i. Bäst på EP:n är den lågmält dramatiska Tabula Rasa. Även om de inte börjar om på helt ny kula visar Tabula Rasa att de på intet vis skyggar för utveckling eller nya sound.

 

Bäst just nu: april 2018

Nu när vädret gjort bort sig igen, vad passar då bättre än lite mörk och vemodig popmusik? Ingenting! Varsågoda!

Double Echo – Water’s Edge

– Slutet av-mitten-spåret på det brittisk-amerikanska postpunk-bandets senaste album är oändligt vemodig, svepande och vacker goth. Tänk The Essence, Disintegration-Cure och Sad Lovers and Giants. Tänk regnvåta hedar under skiffergrå skyar.

 

Tallest Man on Earth – Somewhere in the Mountains, Somewhere in New York

– Ängslan och rädsla för förlust, till tonerna av en tidlös folk-melodi, och så Kristian Mattssons alldeles unika röst på det. Som ett gryningsljus över Appalacherna.

 

No Suits in Miami – Plain Sight

– Med nya No Suits in Miami-singeln Plain Sight är det plötsligt inte längre lika självklart att Hater är vassast i landet på sorgsen och genialt melodisk indiepop. Lundagänget No Suits…hotar definitivt sina grannar i Malmö. Och Plain Sight är en fantastisk poplåt, där varma och jangliga gitarrer, atmosfäriska syntar och Field Mice-sjuor sätts på piedestal och vårdas mer än ömt.

 

Wrekmeister Harmonies – The Alone Rush

– JR Robinson har döpt sitt musikprojekt efter den lysande Béla Tarr-filmen Werckmeister Harmonies, och musiken korrelerar med filmen. Det är mörkt, dissonant, suggestivt, men med en renande känsla som skär genom det svarta. Titelspåret från nya albumet är inget undantag. Men vi slipper de många orkestrala utbrotten som tyngt ner vissa av hans tidigare produktioner, vilket gör The Alone Rush till Robinsons starkaste alster hittills. Diggar man Nick Cave eller 90-tals-Swans/Angels of Light gör man bäst i att kolla upp detta.

 

Pink Turns Blue – I Coldly Stare Out

– Härom veckan skrev jag om The Essence (och nämnde dem som hastigast även i detta inlägg), och nu tar jag återigen tillfället i akt att lyfta fram ett annat bortglömt europeiskt goth/postpunk-band, nämligen tyska Pink Turns Blue.

I Coldly Stare Out är första låten från första skivan If Two Worlds Kiss, och i mångt och mycket är det klassisk, vindpinad dark wave: mullrande bas, tunga, distinkta trummor, Robert Smith-gitarrer och en synt som ligger som ett istäcke över produktionen. Som sagt, klassiskt. Men gjort med ack så mycket känsla för genren.

Pink Turns Blue existerade mellan 1985-1995, och återförenades 2003. Deras senaste platta kom 2016.

Bäst just nu: februari 2018, del 1

 

Ny bra musik rasar just nu ner över oss, som hagel från himlen. Detta är ett axplock.

PJ Harvey – An Acre of Land

– PJ Harveys senaste gåva till världen är ur-engelsk balladtradition. Regntunga West Country-moln. Skiffergrå skyar. Och fullständigt och odiskutabelt tidlös.

 

Shame – Dust on Trial

– Englands senaste punkhopp heter Shame och är ett gäng tvärförbannade grabbar från södra London. Sångaren låter som Malcolm Owen nedstigen från punkhimlen, och musiken är dystopiskt mörk och trubbig. Och väldigt, väldigt bra.

 

White Birches – Gravity

– Cold- och dark wave är två musikstilar som länge var hopplöst otrendiga, men som i dag är hetare än på åratal. Det är jag glad för. Nu slipper man sitta och fåfängt hoppas på att Asylum Party ska göra oväntad comeback, när band som Lebanon Hanover, Ash Code och inte minst svenska White Birches axlar den svarta manteln så väl. White Birches släppte igår albumet When the Street Calls, och bäst på plattan är den majestätiska Gravity. Väl avvägd dark wave, där mörkret och dramatiken aldrig tar fokus från låtskriveriet.

 

Blå timmen – Ioánnina

– I min bok var gotländska Blå timmen fjolårets bästa nykomlingar. Två singlar släppte de under 2017, och nu är de tillbaka med en tredje. Den som väntar sig mer musik i stil med de föregående singlarnas sofistikerade och postpunkiga mörkerpop blir kanske något ställd. Ioánnina har mer gemensamt med postrock och eterisk drömpop, även om det melankoliska anslaget är detsamma. Men etiketter är sekundärt – i synnerhet när musiken är så här bra. Med Ioánnina breddar sig Blå timmen – som kompositörer och som musiker – och tar sitt uttryck flera steg längre och djupare. Låten inleds med långt, experimentellt intro där ödesmättade gitarrer samsas med mumlad sång. Sedan skingras plötsligt molnen. En Mary Onettes-synth bryter igenom, och en enslig trumpet(?) spelar den sorgsnaste av melodier. Innan man hunnit hämta andan byter låten skepnad igen, och bombastiska trummor och sanslöst vackra och ylande Robin Guthrie-gitarrer tar över ljudbilden, medan sångaren Henrik Ryftenius sjunger med livet som insats om att komma ihåg vem man var och den man är. Och plötsligt har sex minuter gått och låten är slut. Blå timmens bästa låt hittills.

 

Acorn Falling – As We Wait

– Sentida Nick Cave möter Thåström över ett jazzigt intrikat komp. Ungefär så låter sistaspåret på danska Acorn Fallings senaste platta. Det är ungefär så bra som det låter. Fuzziga gitarrer, elektronik, ett tätt mörker. Jag är imponerad.