Intervju med Henrik Ryftenius från BLÅ TIMMEN

artistpic_blatimmen

482 MHz har följt Blå timmen sedan hösten 2017 och deras två första singlar. Jag föll omedelbart för deras förmåga att varva atmosfär, popkänsla, tyngd och romantik. Jag föll för deras förbaskat snygga låtar, som bara blir mäktigare och mer komplexa för varje ny singel. Nu är de tillbaka med singel nummer fem, den lika vackra som omtumlande ”Den evige”, och jag tog tillfället i akt att styra upp något jag tänkt på i ett par år nu: en intervju med bandets sångare och låtskrivare Henrik Ryftenius.

Hej! Till att börja med: tack för att du ställer upp!

Hallå, Niklas! Givet. Tack själv.

Ni är äntligen tillbaka med nytt material. Var har ni hållit hus?

Ja du, det kan en undra… Vi jobbar långsamt. Långkok [är] tydligen vår grej. Gillar att vända och vrida på saker. Inte med avsikt utan det bara blir så. Livet kommer också emellan. Det både inspirerar och sinkar oss lite kanske. Men vi har ett träsk vi hämtar inspiration ur. Och det är inte alltid vi befinner oss där – i träsket alltså. Dessutom är kärnan av Blå timmen lite utspridda (Gotland/Stockholm) och jobbar således rätt distanserade från varandra – ett speciellt recept som kanske är nyckeln till att resultatet blir som det blir. Vi har låtar liggande som på travar. En låtidé i taget tas upp och färdigställs. Nya singeln ”Den Evige” tror jag funnits några år om jag ska vara ärlig. Det blev rätt tid för den just nu tydligen.

IMG_0082

I min värld är ni ett av de allra bästa unga banden, men världen är en orättvis plats och alldeles för få känner till er. För alla ännu ej frälsta – vilka är Blå timmen? Berätta om er musik och ert uttryck.

Tack! Den beskrivningen värmer. Men unga och unga… då syftar du inte på den biologiska åldern på oss, alltså. Den ska vi inte prata mer om. Haha.

Blå timmen är ett musikkollektiv grundat av två personer. Jag själv och Martin. Mer om det senare. BT levererar rockmusik med melankoliska och experimentella inslag. Långa låtbyggen. Stora ljudkulisser. Det tror jag karaktäriserar oss. Ofta lite avigt, lite skevt. Men med en stor dos närvaro. Vi är nog rätt egna i vårt uttryck. Svårt få in oss på t.ex radion därav, kanske. Folk vill ju ofta ha något att relatera till. Inte alltid de klassiska låtstrukturerna vi väljer att jobba i. Inga skrivna regler. Jag känner att det måste finnas en stor frihet i skapandet och i själva musiken. Att sätta en genre eller hitta beröringspunkter och referenser i annan musik är alltid svårt. Det får någon annan syssla med istället. Svårt vara objektiv i det här.

Blå timmen är ju även som bekant ett uttryck för skeendet då dag går över i natt. Ett gränsland. Det är där vi hämtar inspiration. Det är där känslorna hämtas upp till det vi skapar. Blå timmen är för oss något som ständigt pågår. Hoppas fler kan känna så. Någon gång. Kanske.

Lite om vår historia. BT bildades 2016. Jag och Martin har en lång historia ihop, både i musiken och utanför den. Inte läge att gå på djupet om allt om oss här och nu. Skulle bli för långt. Även om det är just vår historia tillsammans som på flera sätt återspeglas i våra låtar. Vi kommer båda från Gotland. Martin lovade hjälpa mig med några låtar jag höll på med i min hemmastudio. 2015 tror jag det var. En av dem kom att bli första singeln Kom låt dom gå. Sedan dess har vi fyllt på med musiker och kompisar som vill vara med och bidra. BT existerar nu mer som ett musikkollektiv. I perioder. Vi är lite av motsatsen till den klassiska kärnfamiljen, inga fasta stolar. Än så länge i alla fall. Musiken och uttrycket går före, vilka vi jobbar med styrs av låten och var vi är just då.

Varje ny låt ni släpper känns som er potentiellt bästa. Ni utvecklas ständigt och förfinar era kompositioner. Den evige är inget undantag. Berätta om den! Vad handlar den om?

Kul att höra! Vi känner att våra låtar har många gemensamma grundstenar, men att vi hela tiden strävar efter att addera något nytt. För att t.ex nämna när vi bjöd in kompisen Kalle på sax/blås. Vilken energi och vilket jävla lyft det blev. Skapade helt nya dimensioner. Jag har länge drömt om att ha blås i musik jag skapar. Äntligen blev det av på ”Som bly”. Och sedan även i ”Blå timmen blues”. I ”Den Evige” fick dock blåset stå tillbaka för mer fokus på syntar, fuzzgitarr och annat oljud i ljudbilden. Måste erkännas att det alltid är lite nervigt inför varje nytt släpp. Inte så ovanligt, kanske. Svårt att vara objektiv, även här. När du har hört låten hundratals gånger. Vad har vi nu skapat? Ett odjur eller en tam kanin? Båda kan i och för sig vara givande att möta.

Vad har inspirerat till ”Den evige”?

Allt skapande handlar för mig om existens och närvaro. Att försöka ge en bild av något som pågår och händer, eller har hänt, bredvid mig eller mitt emot. Det är just där ”Den Evige” fick sin början textmässigt. I gamla familjefoton från 70-talet på Gotland. Sedan tog livet en omväg för vissa av oss och det i sig gav låten en delvis ny riktning. Så kan det vara. Låtstrukturerna i våra låtar kommer ofta ur långa improvisationer. Jag och Adam (synt och produktion) låser in oss i min hemmastudio. Och trycker på rec. Dagen efter vet vi om vi skapat något hållbart. Samma kväll har vi ingen aning. Sedan går låten över Östersjön till Martin för fortsatt jobb. Tror så var fallet även med Den Evige. Sound och speciellt syntarna kommer ur ett ganska nyfunnet intresse för progressiv rock/pop från 70-/80-tal. Allt sammansmält blev till slut ”Den Evige”. Det tog dessutom en evighet…

 Ni är från Gotland, och för mig tycks det vara något särskilt med band från Gotland. Hur har Gotland påverkat ert sound och uttryck?

Inte så himla mycket egentligen, tror jag. Eller? Dialekten, så klart. Den glömde jag. Den sitter i ryggmärgen och är svår komma ifrån. Sen att jag valt att ha den kvar i sången är kanske lite ovanligt. Många artister med dialekt i tal sjunger ju utan dialekt, speciellt gällande gotländskan, uppfattar jag. Som att ens dialekt är något fult och opassande i dagens musik. Det ogillar jag. Musik på gotländska förknippas för mig ofta med gammelbuskis, ploj och skoj. Varför måste det vara så? Kan skåningar och norrlänningar ha dialekten kvar i populärmusik så kan väl andra dialekter få komma fram? Instämmer i att det finns många intressanta band och musiker från Gotland. Ta Pascal, Mirny Mine, Allergic To Humans och Eric Palmqwist, t.ex, bara för att nämna några. Om det finns något i myllan, kanske? Skulle vara ensligheten och kalkstenen där, då, som färgar. Kanske ligger något i det. Jag bor dock inte själv längre på Gotland, men Martin gör det. Vår musikbakgrund fick en speciell start där på 90-talet med många band på liten yta och få spelställen i Visby. Det har säkert påverkat oss till viss del. Alla krigade för att vara bäst och få spela. Med det är ju inte så unikt för Visby egentligen. För mig är det mer livet nu idag som påverkar och styr mig dit jag är i mitt musikskapande – upplever jag. Men vi går ju inte omkring och tänker på var en kommer ifrån hela tiden. Svårt säga hur allt påverkar. Det vet vi nog först efteråt.

Era texter är en av flera styrkor som ni har. De är drabbande och personliga, men alltid i viss mån abstrakta. Vad har ni för förebilder eller inspirationskällor där?

Återigen – tack! Extra kul att få höra det, Niklas. Texter har nämligen tidigare varit ganska sekundära i mitt musiklyssnande och musikskapande. Men – plötsligt vände det. Tror det var när Thåström gjorde entré i mitt liv. Och att jag samtidigt gick från att vara enbart gitarrist i tidigare band till sångare, låtskrivare och textförfattare. En helt ny dimension som öppnade sig. Thåström har som sagt betytt en stor del. Bruno K [Öijer] likaså. Sättet de målar upp bilder – med ord. Bilder som fastnar, etsar sig fast. Vi hämtar nog lite ur samma träsk. [Thåström] blir för övrigt mer och mer lik Bruno K för varje ny platta han släpper. Den store. Fler inspirationskällor? Annika Norlin, Freddie Wadling… listan kan göras lång. Men jag har verkligen gjort en helomvändning och det tackar jag speciellt Thåström för. Så mycket går förlorat utan orden. Eller åt andra hållet. Så mycket mer det blir MED ord. Jag kan nuförtiden vända och vrida på ord i en evighet.

Hur ser framtiden ut för Blå timmen? Personligen hoppas jag på både fullängdare och livespelningar – om vi någonsin får gå på spelningar igen!

Framtiden… om vi får drömma? Folk fattar vår grej. Vi släpper en fullängdare på vinyl. Det utspridda kollektivet blir en solid enhet live. Vi får se Sverige från norr till söder. Gärna en höst. Ska vi säga 2021? Och den där jävla coronan är utplånad. Punkt.

En mer realistisk framtid… vi fortsätter ta låtar från traven. Näst på tur är troligen ”Tala Tala” sedan ”10 år” och sedan ”Segla med mej”. Förhoppningsvis i lite snabbare takt än nu. Svårt att vara långsammare.

Hur det blir… det svaret får vi först efteråt.

 Slutligen: Kan du nämna fem album du inte kan leva utan?

Leva eller inte leva. Jag hade säkert levt men inte varit samma person, varken i eller utanför musiken, utan dessa fem album:

Skebokvarnsv. 209 – Thåström

Rasera Imperiet

The Colour of springTalk Talk

WindGigi Masin

Coltrane John Coltrane Quartet

 

Tack för att ni tog er tid!

Tack själv!

Intervju med Ulf ”Rockis” Ivarsson

rockis
Foto: Elisabeth Ohlson

Peter Hook, Simon Gallup, Andy Rourke…och Ulf ”Rockis” Ivarsson. Listan över snortajta basister är inte komplett utan Rockis. Har man lyssnat på Thåströms musik från de senaste 15 åren vet man det. De som mot förmodan fortfarande är osäkra kan lyssna på den soloplatta Rockis idag släpper, kallad Lower Zone. Den är helt baserad på bas, och med all önskvärd tydlighet slår den fast det vi andra redan visste: att han spelar i basisternas högstadivision. Men han är långt mer än bara en postpunk- och altrock-basist. På Lower Zone utforskas skickligt, och med den experimentellt lagdes känsla, blues, industri, ambient, jazz och allt däremellan. Om detta och om skapandet, musicerandet och annat handlar nedanstående konversation.

Jag har beundrat Ulf både som producent och basist i många år, så ett uppriktigt tack till honom för den här möjligheten.

 


 

482 MHz: För det första: tack för att du ställer upp och grattis till en stark soloplatta! Jag har lyssnat på skivan en hel del nu och är mycket förtjust – särskilt i de mest industriella och ambienta styckena. Jag aktar mig dock för att kalla den för en ’solodebut’ – du har ju släppt några skivor under namnet Beatundercontrol. Hur ser du själv på Lower Zone – solodebut eller inte? Och finns det någon röd tråd mellan det du gjorde som Beatundercontrol och det du gör nu i eget namn?

Ulf: Skillnaden mellan Beatundercontrol-albumen och detta album är att Lower Zone bygger enbart på olika basinstrument. Elbasar och akustisk basgitarr. Lower Zone kanske är mer en experimentell platta än Beatundercontrol-plattorna, å andra sidan så sitter det väl ihop då det är instrumental musik i botten i båda projekten. Beatundercontrol var ju ett löst sammansatt projekt med inbjudna gästmusiker. På Lower Zone är det bara jag som spelar.

 

482: Fanns det någon gång planer på att ha med gästmusiker även på denna platta?

U: Nej, idén var från allra första början att göra det helt själv.

 

482: Hur såg skapandeprocessen ut för skivan?

U: All musik på albumet har uppstått under improvisationer när jag har spelat live. Från början så byggde hela idén på att gå upp på scen, utan förberedelser, med elbas, effekter, looppedaler och förstärkare för att se hur långt jag kunde ta det, att utmana mig själv. Att gå upp på scen med ett blankt papper var för mig i alla fall en stor utmaning och utifrån ett antal konserter så uppstod det riff, melodier och soundscapes. När jag sedan ville göra ett album så tog jag fram på ett ungefär vad som hade hänt på scen och det var det svåra, att försöka hitta nerven i något igen som kom upp på ett naturligt sätt i improvisationsläge. Jag försökte återskapa ljuden med pedaler och spelade in väldigt snabbt och intuitivt och behöll vissa fel för att man skulle få en direkt känsla, och sen klädde jag in riffen och kompositionerna med olika soundscapes. De enda låtarna på plattan som är skrivna under inspelningen är dom akustiska spåren, ”Blues for JG” och ”Goodbye”.

 

482: Så när du började göra de här konserterna, hade du redan då börjat fundera på att göra en skiva eller kom de planerna helt och hållet senare? Och jobbade du helt utifrån minne när du försökte återskapa eller spelade du någonsin in dina konserter och lyssnade efterhand?

U: Planer fanns för skiva innan jag började spela live. Jag påbörjade en del skisser som jag inte gillade. Därför blev improvisationerna avgörande för det som sedan blev skivan, vissa saker som t.ex. ”Flood” kom upp väldigt tydligt och den idén är precis som den spelades första gången live. Likaså ”Invisible Road” kom upp när jag spelade på Fylkingen i Stockholm. Den är också väldigt tydlig och exakt så som jag minns att den gjordes. Ingenting spelades in och dokumenterades vad jag vet, men kommer det upp bra uppslag så brukar de finnas kvar.

 

482: Skivan låter verkligen fantastiskt bra. Vi som redan är bekanta med dig och ditt musicerande sedan innan vet ju vilken multiinstrumentalist och skicklig producent du är – spelar och producerar allt själv på plattan?

U: Ja. Allt du hör på Lower Zone kommer ifrån antingen en elbas eller akustisk bandlös bas. Jag har använt bland annat en 8-strängad elbas och en preparerad Fender Six, förutom en vanlig 4-strängad bas. Basen är på denna platta bara ett verktyg för att skapa sound via olika skruvade effekter. Till och med beatsen kommer från elbasen som processats igenom olika effektpedaler, så allting spelas av mig och jag har även mixat albumet. Mastringen är gjord i New York av en kille som heter Mike Fossenkemper.

lowerzone

 

482: Väldigt häftigt att till och med beatsen är gjorda med elbas! Det måste vara ett ganska innovativt sätt att producera beats på?

U: Ja, verkligen. Det är olika rytmiska tremolo/filter-effekter som jag har hittat som funkar utmärkt att använda som simulerade elektroniska beats och syntpulser.

 

482: Jag uppskattar verkligen din bredd som musiker, och ditt CV talar ju sitt tydliga språk. Även Lower Zone bjuder på bredd – ibland kanaliserar du, säg, en väldigt experimentell och ’moody’ Charles Mingus, ibland blir det ren dark ambient, och ibland bluesigt. Vad skulle du själv säga har inspirerat dig och ditt arbete med albumet?

U: Jag ville bejaka mitt instrument och på så sätt försöka att vrida och vända på saker. Mycket av det som hörs är väldigt impulsivt. Sen är jag icke-kategorisk när jag gör musik, och för den delen även när jag jobbar med andra. Jag gillar ambient, jag gillar blues, jag gillar jazz, folkmusik, dub, industri och jag gillar experimental och jag ville göra en platta som hade olika färger trots begränsningen av bara basgitarr. På ”Invisible Road” finns det till och med stänk av country.

Kul att du nämner Charles Mingus och då antar jag att du syftar på dom akustiska spåren. Dessa spår är snarare inspirerade av Charlie Haden – Basist med bland andra Ornette Coleman och Keith Jarrett – och hans Liberation Music Orchestra och låten ”Song For Che”. Både ”Blues for JG” och ”Goodbye” finns där på något sätt.

 

482: Just ”Blues for JG” är en av höjdpunkterna på skivan, en grym blandning av jazz och ambient. Men jag kan inte låta bli att undra…vem är JG?

U: Det är en barndomsvän som inte finns i livet längre.

 

482: Titeln, Lower Zone, är fascinerande. Vad betyder den för dig?

U: Ingen aning. Det är bara en titel som kom upp. Ser bra ut i tryck.

 

482: Mitt favoritspår på skivan är avslutaren, ”Sanity”. Kan du berätta något om den låten?

U: ”Sanity” är som många av dom andra spåren byggd enbart på improvisationer som har uppkommit i livesituationer, dock något pålägg här och där med en distad bas. Annars är basen inspelad via en pedal som simulerar LoFi-stråkar.

 

482: Många som läser den här bloggen känner till dig inte minst genom Thåström. Du har spelat med honom, live och i studio, i över 15 år och varit med och producerat flera av hans allra bästa skivor. Vad har det samarbetet och den relationen betytt för dig som musiker och människa? Och hur ser det ut när ni arbetar ihop?

U: Jag är stolt och tacksam över tiden och samarbetet med Thåström. När jag började spela med honom kändes det som att jag äntligen hittade hem, i ett sammanhang där man kunde identifiera sig med både musiken och personkemin. Så är det inte alltid när man jobbar som inhyrd musiker. Väldigt sällan faktiskt. Detta har även gjort mig väldigt kräsen i andra sammanhang. Thåström är ”the real deal” och tar man på sig en uppgift så får man inte slarva eller göra saker till 80 procent. Det är precis detta som är Thåströms storhet både som person och musiker. Jag fick tillit av Pimme att producera två album som ensam producent [Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, red. anm.] och ett album tillsammans med Pimme och Niklas Hellberg [Den morronen, red. anm.]. Producentarbetet med Thåström är dock ett avslutat kapitel för min del, men live är jag gärna med om jag får förnyat förtroende.

 

482: Vill du gå in på varför producentarbetet med Thåström är ett avslutat kapitel?

U: Jag känner att jag har gjort det jag kan när det gäller att spela in och producera Thåström. Det är en process som är väldigt speciell och det har man inte energi till hur länge som helst. Jag älskade varje sekund av att vara i studion med honom, men allt har sin tid. Live är det en helt annan sak.

 

482: Utöver skivsläppet, vad mer har du planerat för 2020?

U: Framförallt solokonserter. Där ligger fokus just nu, att promota albumet och se saker långsiktigt. Några samarbeten är också planerade men det tar vi senare.

 

482: Roligt med solokonserter! Det ser jag fram emot. Är några inbokade än?

U: Det blir en kortare spelning på Rönnells antikvariat den 11 februari då jag har releasefest, sen blir det Gävle teater 16 Mars och Fylkingen i Stockholm 20 mars. Det ligger dock fler spelningar i luften.


Skivan ges ut idag, fredag, digitalt och på vinyl, via skivbolaget Lamour. Releasefest på Rönnells antikvariat, Stockholm, 11/2.

 

PREMIÄR: Stainwasher – Helga natt

helga-natt_artwork (1)Det är återigen dags för en premiär på 482 MHz – denna gång är den årstidsbetingad. 482 MHz-favoriten Stainwasher har släppt julsingel (officiell release söndag 15/12, via Feverish) – en sagolik tolkning av vad som sannolikt är alla tiders finaste julsång. Hon bad mig hålla i premiären, och jag tvekade inte en sekund. Lyssna på låten via Soundcloud-spelaren, och läs en aningen julvinklad intervju jag gjort med Stainwasher nedanför.

 

482: För det första: Tack för att du ville låta 482 MHz hålla i premiären! En ära.

S: Tack själv du för allt fint du skrivit om min musik, du har ju hängt kvar sen Ruminate Forever!

482: Det har jag – och det med glädje! Har sett fram emot varje släpp sedan dess. Vilken makalös tolkning du gjort. Du lyckas bibehålla originalets sakrala, vackra stämning samtidigt som du placerar den i din drömska skymningsvärld. Den är lika mycket psalm som dreampop-ballad nu – utan att göra avkall på något av det!  Berätta om hur arbetsprocessen såg ut!

S: TACK! Jag har alltid gillat Helga natt, har en förkärlek för låtar som “exploderar” och Jussi Björlings version gör verkligen det på grund av hans otroliga röst. För typ två år sen började jag bygga fram en egen tolkning i huvudet som fastnade och i oktober förra året började jag prodda ihop låten, men jag mådde så jäkla dåligt dom sista månaderna av 2018 så jag gjorde aldrig klart den. Men så tog jag upp arbetet på den igen i år och Feverish tyckte det var en super-idé att släppa den som en sista grej från oss innan jul!

482: Jag är glad att du tog upp arbetet igen – och jag hoppas att du mår bättre nu. Funderade du på att spela in några fler tolkningar av det här slaget?

S: Den enda låten jag övervägt att göra en cover på förutom denna är Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath, som jag tänkte köra live bara, men sen kände jag mig ego och ville bara köra eget material. Innan jag började arbeta med Feverish var jag väldigt trotsig när det kom till samarbeten av olika slag, jag ville ha gjort allt material själv, både musik- och contentmässigt, men nu är jag sjukt glad att Ebba [Gustafsson Ågren, medgrundare av Feverish Records, red. anm.] har velat göra mitt content, hon är galet duktig. Men all musik gör jag självklart själv fortfarande, haha. Så nej, har inga planer på fler tolkningar.

stainwasher_press1 (1)

 

482: Julmusiken är ju en klurig genre. Den kan ju lätt pendla mellan outsägligt vacker och rent plågsam. Hur ser din relation till julmusik ut annars?

S: Att höra julmusik när det inte är jul är nåt av det mest förvirrande jag vet. Det är svårt att förklara, men det är som att julen bara finns när det är jul, och resten av året känns det som att julen lika gärna hade kunnat vara en sägen. Så när jag hör julmusik måste jag typ övertala mig själv att julen faktiskt kommer varje år. Så min relation till julmusik är ”komplicerad”, så som relationer ofta är. Men det som är najs med julmusik är att det ofta är körer i låtarna, vilket jag älskar som du säkert märkt. 

482: Förstår vad du menar. Julen är sjukt främmande innan, säg, första advent. Som när butiker säljer julprylar i oktober!

S: Precis! Man tänker att dom är helt ute och cyklar och sen vips så sitter man där med en pepparkaka i handen och kollar på Kalle.

 

482: Hur skulle Stainwashers minijulspellista se ut?

S: Det viktigaste med julmusik är för mig att man kan sjunga låten i stämmor. Jag och min syrra sjunger alltid låtar i stämmor där hon kör lead och jag kommer in med stämmor och andra ljud. Det är alltså inget vi uppträder med utan vi bara springer runt i våra föräldrars hus och gormar. Vår viktigaste julmusik kommer från en österrikisk gosskör som heter Wiener Sängerknaben, och såklart från Amy Diamonds gamla julskiva.

482: Låter ju fantastiskt, haha! Men hur kommer det sig att favoriten är österrikisk gosskör? Har du österrikiska rötter?

S: Ja, det låter ju lite otippat! Det är helt enkelt vad mina föräldrar alltid spelat i stereon under julen. Jag har tyska rötter, bland annat, så det måste vara därför det blivit den skivan.

 

482: Ser du fram emot julen? Är det en viktig högtid för dig?

S: Jag har rätt svårt för saker som inte går att flytta på, det blir sån press att allt ska bli perfekt. Det känns som man sparar allt mys och chill och komprimerar det till typ tre dagar och är man sjuk eller missar det av någon anledning är det kört. Men egentligen är det nog inte själva julen jag är rädd att missa, utan att få hänga med syrran.

 

482: Till sist: vad önskar du mest till jul och vad hoppas du mest på inför 2020?

S: Till jul önskar jag att folk får den jul de själva vill ha och inte den som de förväntas ha, att LinkedIn avvecklas och en Dyson-dammsugare. För 2020 hoppas jag att folk är sugna på mer musik från mig, för det kommer definitivt mer.

482: Vågar man rentav hoppas på ett album? Och/eller en turné?

S: Om det inte sker ett christmas miracle så är turné tyvärr långt borta, det här med live är inte riktigt min grej, blir så fruktansvärt nervös och spyr och har mig! Men innerst inne vill jag ju. Men ett album kan du absolut våga hoppas på!

 

482: Återigen: tack!

S: ❤

helga-natt_artwork (1)

Premiär + intervju: CHRISTIAN HEDE

GuerillakrigARTWORK_stor

Tidigt i år släppte dansken Christian Hede två av årets bästa alternativa rocklåtar – de båda mullriga, gnissliga Europa-blues-styckena Søster och Hele tiden. Han kompades av svenska kungligheter inom genren, nämligen Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Mikael Nilzén och Christian Gabel, samt danske kollegan Mads Uldall-Jessen. I januari nästa år släpps EP:n ØBO med sex helt nya låtar, men redan nu bjuder Christian Hede oss på ett smakprov i form av den utsökta låten Guerillakrig – och 482 MHz har fått äran att hålla i premiären! Läs en nygjord intervju jag gjort med Christian nedan och lyssna på låten HÄR.

Christian hede 30.10.19-10
Foto: Edi Cliff

Hej Christian!

Grattis till release och tack för att du ville ha svensk premiär på 482 MHz!

Tusind tak fordi, at jeg får lov.

 

Guerillakrig är ett mycket starkt smakprov inför den kommande EP:n. Vad betyder titeln för dig? Vad är det för ett krig som utkämpas?

Guerillakrig er et billede på en indre kamp, hvor der kæmpes på mange fronter. Det er ikke en sort/hvid krig, det er en nuanceret krig med dig selv i dit indre. Jeg kunne godt lide ordet, og jeg synes der er noget uhyggeligt over det samtidig. Noget ukontrolleret.

 

Kan du berätta lite hur låten kom till och vad som inspirerat dig och skrivandet? 

Melodi og de tre første akkorder kom sammen. Sangen var et forsøg på at arbejde med kontraster rent musikalsk. Derfra var det arbejde. Jeg vidste at jeg ville have et melodisk omkvæd, og en stærk kontrast i musikken. Hovedkarakteren i teksten går igennem en by, men føler sig konstant paranoid og ude af stand til at fungere. En blanding af overvåget og overset. Det er en tekst med mange billeder på at blive forladt, samt at flygte. Jeg kan godt lide, når man tager de to bevægelser og smadrer sammen. 

 

Du har tidigare spelat med svenska legendarer som bland andra Pelle Ossler, Niklas Hellberg och Christian Gabel – vilka medverkar på Guerillakrig?

Micke Nilzén har programmeret trommerne og spiller synthesizer. Han har en kæmpe fortjeneste i den her sang, for at den får så effektivt et vers. Der er en masse delays og reverbs, der spiller godt sammen med det rytmiske brus, som Micke har lavet. På Guerillekrig er de medvirkende Micke Nilzén, Mads Uldall-Jessen på kontrabas og strings, og så mig selv på guitarer og vokal. Pelle Ossler er med på to andre sange på EPén. 

 

EP:n som släpps i januari heter Øbo. Du är ju själv ursprungligen från Bornholm, och jag föreställer mig att ö-livet för med sig ett slags känsla av utanförskap, att vara avskuren från andra och annat runtomkring, psykiskt och fysiskt, som dock inte behöver vara något negativt. Hur ser du på det? Hur har ö-livet påverkat dig? 

Jeg tror at jeg forstår mig selv bedre, hvis jeg ser min person, min kunst og mine drømme igennem et øbo-filter. Det vil sige, at jeg mener det har påvirket alting. Den erkendelse er jeg kommet frem til, og det er også derfor at de seks sange er samlet under titlen ØBO. Du får noget foræret ved at være afskåret. Der er nogle ting, som man går glip af, mens havet og himlen kommer til at betyde noget mere. Jeg tror du drømmer opad i stedet for frem i livet. På den ene eller den anden måde. Jeg kan mærke at jeg har et brændende ønske, om at lette og svæve i mit arbejde, i stedet for at forholde mig til mit reelle liv. Det er et paradoks, at jeg synes jeg fortæller mest om hverdagen, ved at opløse den i mine tekster. Jeg tror fuldt og fast på, at det er noget, som jeg har fået fra Bornholm. De karakterer som er med på EPén er alle øboer enten mentalt eller fysisk. De har enten havet i ryggen eller foran dem. Billedligt talt. Ingen står på sikker grund.

 

Tidigare i år släppte du ett par fantastiska singlar – de mörka, tungt ödesmättade Søster och Hele tiden. Är de med på kommande EP:n? Om inte, hur har deras sound påverkat EP:n?

Mange tak. Søster og Hele Tiden er ikke med på EPén. Det er seks nye sange, som passer sammen som et lille værk. Jeg er stadig meget glad for de to singler, men de må være hjemløse lidt endnu.

Deres sound har påvirket mig utrolig meget. Hellberg, Ossler, Nilzén, Gabel, Uldall-Jessen har været mere end musikere og teknikere. De har åbnet hele lyd-universet op for mig, og givet mig en tro på, at den musik, som jeg elsker og vil forfølge rent faktisk kan noget. For mig er de alle musikalske lede-stjerner.

 

Hur ser framtiden ut för Christian Hede?

Den nærmeste fremtid er først og fremmest dedikeret til ØBO og hele dens release. Der skal spilles nogle band-shows og forhåbentligt nogle festivaler. Jeg har en fantastisk trio med Mads Folmer-Richter og Mads Uldall-Jessen, som jeg gerne vil have med på tour. Derudover håber jeg at spiller nogle større shows, hvor Pelle Ossler og Micke Nilzén også er med i lineuppet. I 2020 skal jeg indspille et debut album, som jeg har store ambitioner med. Lad os se, hvor det lander.

 

Och till sist: året är snart slut – vilket har varit årets bästa album?

Puuuh, den er svær. Der har været mange store oplevelser for mig. Shovels & Rope med BY:BLOOD er en af dem. Daniel Norgren med Wooh Dang er en anden. Nick Cave & The Bad Seeds med Ghosteen er en tredje. ORM med Ir er en fjerde. Sharon Van Etten med Remind Me Tomorrow er en femte osv. osv. osv.

 

 

Intervju: Ossler – om nya projektet DSM-5, framtiden och kommande soloalbum

dsm-5

På måndag, 30/9, står renässansmannen och 482 MHz-vännen Pelle Ossler på anrika antikvariatet Rönnells scen i Stockholm. Men det är inte som soloartist. I stället ska han, cellisten Henrik Meierkord och syntharen/maskinisten Mikael Nilzén (som för övrigt båda kompade Ossler på hans helt igenom fantastiska miniturné vintern 2018) uppträda med nya gemensamma projektet DSM-5. Intressant, tyckte jag, och passade på att grilla Pelle om detta och annat. Nedan följer resultatet av det. Mycket nöje!

 

I presstexten till DSM-5-spelningen heter det att det är en work-in-progress-konsert. Kan du berätta mer om det?

Vi är på gång att spela in en Osslerplatta, Micke Nilzén, Henrik Meierkord och jag. Jag spelar först in lösa grundskisser med hjälp av Ruben Engzell, utan text eller sångmelodi, som sen Micke och Henke får separat för att göra vad dom vill med. Jag har oftast en struktur i huvudet som dom såklart inte hör. Det jag får tillbaks är ofta nåt helt annat än jag tänkt vilket blir smått förvirrande då jag inte har kontroll över min platta. Det finns nåt väldigt spännande i den här vilsenheten som jag hoppas inte försvinner under resans gång. I nåt skede blir vi tvungna att styra upp inspelningarna så att det blir en begriplig Osslerplatta. Så därför har vi nu DSM-5, som tillåts vara helt fritt från ramar.

 

Det låter onekligen som att det kan bli en ganska annorlunda platta, även om det är rätt tidigt i processen. Hur lockad är du av att göra något ”out there” (nypa salt) och abstrakt som soloartist? Du är ju ganska fenomenal på det, vilket instrumentalspår som Hundön och Svinbesättningen samt Sällskapet [det experimentella ambient-industrial-bandet som Ossler har ihop med Niklas Hellberg] vittnar om.

Varje platta jag gjort har varit i kontrast till den föregående, kanske mer inspelningstänket än själva musiken, men jag vill, när jag är färdig och ligger på dödsbädden, kunna se en linje från första till sista alstret. Ett album som är nåt helt annat ska vara under ett annat namn än Ossler. Den här kommer att bli annorlunda än tidigare plattor, men så fort röst och text är på plats kommer du omisskännligt att känna igen det.

  

Om nu Ossler-plattorna behöver vara lite mer ”uppstyrda”, skulle det alls vara aktuellt att göra en platta som DSM-5? Jag tänker instrumentalt, gnissligt, sprakande. Eller skulle det vara att nästan tangera Sällskapet?

Vi funderar lite på att göra en DSM-5 platta. Vi kommer ju att ha en del material, eller vi har redan fina grejer som inte kommer att få plats på Osslerplattan. Så det är bara att fortsätta. Att tangera Sällskapet tror jag inte är nån större risk. DSM-5 är en annan värld, ett annat rum eller tillstånd. Svårt att sätta ord på. Det finns tydliga distinktioner mellan t.ex Sällskapet, Ossler, Citizen H [Niklas Hellberg i Sällskapets dark ambient-projekt, red.anm.] och så vidare, även om det ena kan inspirera det andra.

 

 

Namnet DSM-5 ger ju en del associationer till psykvården – varför det namnet?

Kort svar är att jag snubblade över det där på nätet och tycker att det är snyggt, jag ville ha ett namn för att separera det från mitt soloprojekt. Men Art Brut skulle man kanske kunna kalla det vi gör, om vi hade varit sinnessjuka.

Outsider-konst! Haha…

Det var nån fransos som myntade det där Art Brut. Han ansåg att den mest sanna konsten görs av mentalpatienter. Helt bortom och fri från skolning, indoktrinering, konventioner osv. Intressant.

 

Rönnells är ju en riktig klenod, och nu, mitt i den stockholmska klubbdöden, kan de ju på sätt och vis komma att fylla ett viktigt tomrum – men hur valde du det stället för just den här konserten?

Underbart ställe är det och jag skulle gärna ser fler liknande där man kan se och höra poeter, författare och musikexperiment som inte måste vara på institutioner i döda lokaler. Vill gärna spela där helt enkelt. 

 

ossler
Ossler, 2017. Foto Johan Bergmark

 

Litteratur har ju dykt upp tidigare, dels i intervjuer med mig och dels med andra. Litteraturnörden i mig undrar därför: Vad var det senaste du köpte på Rönnells, på tal om Rönnells? Och läser du någonting just nu?

Det senaste på Rönnells var Zigenarballader av [Federico] Garcia Lorca. Just nu läser jag Båten av Nam Le och Mot Fyren av Virginia Woolf, och bläddrar i Osebol av Marit Kapla. Läser väldigt oregelbundet och har alltid några böcker igång samtidigt.

  

Hur går arbetet med plattan? Jag vet att du tidigare pratat om att det brukar vara motigt.

Motigt var ordet. Inte musikaliskt, men text- och temamässigt är det just nu ganska låst. Väntar på ett ‘divine intervention.’

 

Vad brukar kicka igång inspirationen? Dina plattor brukar ju ha knäckande bra texter. Tänker inte minst på Evig himmelsk fullkomning.

Glad att du gillar mina texter, det finns delade uppfattningar om det. Har ingen formel för att få igång inspirationen. Tyvärr är det mest att sätta sig ner och arbeta, och jag tycker verkligen inte om att arbeta. Då kommer det saker till slut, om det är från himmeln eller ens undermedvetna är oklart.

 

När kan vi förvänta oss en release?

Planen är i mitten av 2020.

 

Vad mer har du planerat för den närmsta framtiden? 

Jag ska försöka att få till en utställning av mina målningar här i Stockholm nu till vintern, och hoppas också kunna visa dom söderut till våren.

 

Det är ju vida bekant att jag  beundrar dig som konstnär nästan lika som musiker, så jag måste fråga: ligger fotokonsten på is nu, till fördel för måleriet? Om ja/nej – varför? 

Både ja och nej, jag målar ju mina fotografier. Vill göra unika original, det blev rörigt med alla klonade printar, var rädd att tappa räkningen på upplagor och så vidare. Målar man blir varje ex ett original även om jag målar samma motiv. Sen försökte jag ju att få mina foton att se ut som målningar, det blev som att gå över ån efter vatten.

 

Till sist, vad kan publiken på Rönnells vänta sig i morgon?

Det blir ju ingen sång eller låtar i den bemärkelsen, inga smakprov från min platta eller så. Vad som sker i morgon när vi lirar vet jag inte. Jag har aldrig gjort nåt liknande för publik så det blir/är något av en prövning. Rönnells är det enda stället jag kan tänka mig att göra en sån här grej.

 

DSM-5 spelar på Rönnells antikvariat, Birger Jarlsgatan 32, i morgon 30/9, kl. 19-21. Biljetter kostar 150 kr och förköp finns på Rönnells. Stort tack till Pelle för intervjun.

Följ Ossler på Instagram för att ta del av hans konst och köp hans musik på alla de vanliga ställena. 

 

Intervju med STILLA HAVET

stillahavetband
Stilla Havet anno 2019: Från vänster August Borg, Jeanette Axlander och Elias Eriksson

Ett av Sveriges just nu intressantaste postpunkband är Stockholmsbandet Stilla Havet. De debuterade 2016, ur Boris and the Jeltsins spillror, med taggiga och malande plattan Början på ett slut, som följdes upp två år senare med EP:n Verklighet och fantasi – kraftigt påverkad av en vistelse i Nordkorea. I höst är de tillbaka med andra fullängdaren, Brinnande horisont – deras i särklass starkaste släpp, hittills. I dag, 16/8, släpps första singeln därifrån, det dansanta synthnumret Tomma drömmar. Jag blev förälskad i albumet och bestämde mig för att höra av mig med ett gäng frågor. Nedan följer en konversation om nya plattan, 80-talet och om det egentligen finns något hopp för oss människor.

Ni har rötter i politiska popbandet Boris and the Jeltsins, som var aktiva för cirka 10 år sedan. Vad saknade ni i det bandet eller uttrycket som fick er att bilda Stilla Havet?

 Ja, det var ju ett tag sen, vet inte om det var så politiskt. Boris var väldigt unga och störde sig på massa grejer som var fel i samhället och tänkte att det är väl bra om man sjunger om det. Och så är det väl fortfarande med Stilla Havet, bara att sammanhanget och hur man formulerar sig i text är annorlunda. Stilla Havet var till en början ett soloprojekt för Elias som ville åt ett mörkare och hårdare sound. Och sen 2 år tillbaka gör Elias Eriksson och August Borg all musik ihop. Live är även Nettan [Jeanette Axlander, red. anm.] med och spelar slagverk.

Det är tre år sedan debutalbumet släpptes. Vad är största skillnaden med Stilla Havet anno 2019 mot 2016?

Det är lite som våra gamla Transformers: trumsetet har blivit trummaskin och kompgitarren en synt. Finns likheter såklart, men med denna skiva har Stilla Havet jobbat på ett helt annat sätt. Skrivit klart och spelat in alla grunder i studio och sedan låtit Daniel Fagerström lägga sina händer på produktion och mix. EP:n vi släppte 2018 stakade ut riktningen mot det nya soundet. 

Vad betyder eller representerar nya plattan för er? Hur tog den form? Vad
inspirerade arbetet med den?

Skivan betyder såklart mycket för oss. Den är ett bokslut över år av tankar, rundgångar och hantverk. En fast punkt som ger ett före och efter. Inspirationen är komplex och rätt esoterisk. Känslan är 80-tal, både på ett dansgolv i Manchester och inför undergången vid en atomprovsprängning i östra Sovjet. Depeche Mode har just upptäckt heroinet, Robert Smith i The Cure trummaskinerna. Human League, Visage och Classix Nouveaux har tagit det androgyna sminket in i tonårsrummen i Arboga och Åkersberga, till gråa sossepappors förtvivlan. Hårsprejsdimmorna ligger tunga över hela skiten. Bowie har köpt en gul svinful kostym och turnerar med cirkusdansare på ”modern love”-turnén, hög som ett hus.  

StillaHavet_BrinnandeHorisont
Kommande plattan Brinnande horisont

 

En låt jag särskilt fastnat för är 29tusen dar. Den är briljant. Vad kan ni berätta om den?

Kul att du gillar den. Det är en låt om livet från A-Ö. När man föds har man typ 29 000 dagar på sig, sen är det över. Slut. Mörkt. Stopp. Varje morgon har en ny pinne petats av från summan, tanken på det kan göra oss ganska hårdhudade. Ett sätt att stoppa det där tickandet mot slutet för en stund är att komma in under skinnet, att hitta den där gemenskapen – i kärlek eller vänskap – och tillsammans hålla ut en natt, en dag.

Första plattan är väldigt gitarrbaserad, medan ert uttryck i dag till stor del domineras av synthar – något som jag personligen tycker att ni bara vinner på. Vad har synthen som gitarren saknar? Vill ni ta det elektroniska uttrycket ännu längre i framtiden?

Det där med gitarrer eller synthar går i cykler. Att byta instrument och metod sätter nya krav och skakar om, något alla nog behöver ibland, kanske är det cykliskt, det med. Det finns en skärpa och iskyla i de synthar vi använt, som vi valt för att passa in i det större uttrycket. 

80-talet är allestädes närvarande i populärkulturen i dag – i tv, på film och i musik – även hos er, i er estetik och i ert sound. Vad är det som tilltalar er så med 80-talet?

Bilden av åttiotalet, kanske mer än hur det verkligen var, är väldigt tacksamt att projicera saker på. Man tänker direkt på starka kontraster och väldigt höga insatser i såväl kulturen som politiken och samhället. I början av decenniet stod världen verkligen och balanserade på vulkanens kant; en finnig värnpliktig 18-åring kunde med en knapptryckning utplåna hela mänskligheten. Samtidigt blev kostymerna dubbelknäppta och blanka, hårsprejen slog brett och man drack martinis till frukost. De där sakerna hänger nog ihop, fin-de-siecle-känslan när man festar och vågar göra anspråksfull konst som om det inte fanns någon morgondag.

Varför tror ni att 80-talet är så hett i populärkulturen i dag?

Det är nog de många bottnarna, att alla kan hitta sin egen lilla del i panoramamålningen ”80-talet” som passar in på sina förväntningar och drömmar. Är man moderat kan man drömma sig tillbaka till när Thatcherism, SunCity och ”avreglering” klingade fräscht. Är man tjugo år kan man avundas att det fanns lediga hyreslägenheter i innerstan. Kanske var det första gången flera verkligheter kunde existera parallellt, inte minst i musiken där både Joakim Thåström och Tommy Nilsson kunde vara störst, samtidigt.

 

tjernobyl
En av många intressanta influenser på plattan: Sovjetisk atomkraft. På bilden, Tjernobylolyckan, april 1986. Bild lånad från sr.se.

Era texter är väldigt ödesmättade och jag uppskattar verkligen allvarsamheten och hur ironin antingen helt saknas eller är noggrant förklädd. De har en uppfriskande svartsyn som jag tycker ofta saknas i svensk musik. Vad eller vilka inspirerar texterna?

Brinnande Horisont innehåller mycket drama och yviga gester, något som är riskabelt att ta till, men vi såg inga alternativ. Skivan gör inte alls anspråk på att berätta hur samtiden verkligen ser ut, texterna är en reflektion av hur vi upplever omvärlden, våra känslor och reaktioner ställda inför såväl fördärvet som det vackra vi möter i vardagen. Från trampet i slasket på Ringvägen, genom stroboskopblixtrande dansgolv till möten med Nordkoreanska partifunktionärer. 

På tal om svartsyn: Om några månader går vi in i ett nytt årtionde. Finns det hopp för människan?

Det ser nog rätt mörkt ut, tyvärr. Vi lyckades finta bort den där undergången som vi stod och stirrade i vitögat på 80-talet, men till priset av en obönhörlig, krypande och ostoppbar nedåtspiral. Världen brinner upp och halva mänskligheten tycks mest bekymrade över vad vi ska grilla på glöden. De där 29 tusen dagarna vi i vår generation kunnat hoppas på är nog rätt optimistiskt räknat för kommande generationer. 

Till sist: hur ser framtiden ut för Stilla Havet, utöver albumsläpp?

Nu är det dags att leva upp till alla de här stora orden och ta uttrycket till live-scenen. Det kommer bli en visuell treenighet av knivskarp laser, sprängande stroboskop och kvävande rök när Stilla Havet kör live framöver. 

 

***

Singeln Tomma drömmar släpps 16/8 på Novoton. Albumet Brinnande horisont (även det en Novoton-release) släpps 27/9, i samband med Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan i Stockholm. 

 

tommadrömmar
Nya singeln Tomma drömmar, ute nu

 

INTERVJU MED CHRISTIAN HEDE

christian hede promo billede 4

När Sällskapets toner från i fjol sakta darrat ut och när Ossler och Thåström båda håller relativt låg profil, då är det tur att vi har sådana som nykomlingen Christian Hede, som håller Europabluesmaskineriet vid liv. I hemlandet Danmark är han känd både som romanförfattare och för folk- och blues-projektet Bellhound Choir. Med nya briljanta singeln Søster, det första släppet i eget namn, uppbackad av inga mindre än just Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén, samt danske Mads Uldall-Jessen på kontrabas, lär vi förhoppningsvis höra en hel del från honom även i Sverige framöver. Tillsammans med nämnda herrar skapar han ett sound som både är bekant och välbehövligt. Tänk Mark Lanegan, tänk Centralmassivet, tänk Duisburg och Vesterbro, tänk gnissel, blues och mullrande maskiner. Søster är en självklar del av den stålgrå världen och en av årets hittills bästa låtar. Och Hede, han är en nykomling jag mer än ser fram emot att följa.

Jag bestämde mig för att ta ett snack med Christian. Det blev ett fint samtal om nya (ljud)världar, språk, giganter och att våga bryta ny mark. Tack till Daniel för ögon- och öronöppnaren. Tack särskilt till Christian för att du ställde upp.

 

I Sverige är det inte många som känner till dig än. Vem är Christian Hede?

Det er jeg selv ved at finde ud af. Man kan sige, at han er sangskriver, sanger, guitarist, forfatter. Så er man dækket godt ind. Men han er også bare en mand, der forsøger at skabe noget, der har en vis tyngde. Og så er han en karakter. Et destillat af en slags. Af det mest ubehagelige, det mest drømmende og mest uopnåelige på én gang. Christian Hede er en del af mig, som menneske.

 

Ditt folk- och bluesinspirerade projekt Bellhound Choir var också ett slags soloprojekt. Vilka är de största skillnaderna mellan det och det självbetitlade soloprojekt du nu är aktuell med (bortsett från språket, förstås)?

Sproget er en stor del af det, for det ændrer hele tonen i musikken. Forskellen er dog også, at jeg ville bevæge mig i en mere storladen retning med mit danske solo-projekt, og udforske en type rockmusik, som ikke findes i Danmark. Jeg er fascineret af droner, dyster folk-musik, myter og atmosfære. Det prøver jeg at definere med de nye sange. Både lydmæssigt og tekstmæssigt, skal det være en verden, som du træder ind i. Fra første tone. Bellhound Choir var måske skitserne til det jeg laver nu.

 

Var det självklart att börja skriva på ditt modersmål danska nu?

Ja. Jeg mener, at vi har behov for mere diversitet og mindre ensretning. Så det er vigtigt, at man tager de træk, der får én til at skille sig ud, og bruger dem til din fordel. Sproget er åbenlyst. Jeg skriver også prosa på dansk, jeg tænker på dansk og jeg kan kun 100% stå på mål for mit ordvalg på dansk. Så det gav mening. Jeg mente også, at jeg havde noget at tilbyde på den front. Ikke at det er bedre eller værre, men det er noget andet. Jeg nyder selv at høre kunstnere på deres modersmål fra mange steder i verden, så jeg håber ikke, at sproget er begrænsende. Det vil jeg i hvert fald kæmpe imod. Sproget er dansk, men musikken og temaerne er universelle.

 

På ditt nya material gästar giganter som Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén. Hur kom du i kontakt med dem?

Det begyndte med Pelle. Jeg hørte hans nyeste album, Evig Himmelsk Fullkomning, og jeg blev forelsket hans lyd. Og følte også, at han havde en del tilfælles med den musik, som jeg selv arbejdede med. Det var først senere, at jeg opdagede Thåstrøm, som jeg virkelig også er blevet glad for. Især de seneste plader er mesterlige. Jeg skrev en besked til Pelle for at høre, om han ville være med på mine sange. Han formidlede kontakten til de andre, og jeg er meget, meget taknemmelig for, at de ville arbejde med mig. Det har været fuldstændig essentielt for mine sange, og for den retning, som min musik vil gå i. De er alle fantastiske på hver deres felt.

 

Och vad har de betytt för ditt nya sound?

De har haft en kæmpestor betydning for den sound, som vi er endt med. Jeg havde skitser til sangene med i studiet, men jeg gav meget plads til arrangement-ideer, roller og var generelt mere interesseret i en kollektiv proces end i at være kaptajn.

Niklas Hellberg hjalp så meget med, at forme lydbilledet i mix, at jeg har krediteret ham som medkomponist. Det er sammen med Ossler, Gabel, Nilzén, Uldall, at jeg har fået skabt det blueprint, som jeg arbejder videre med. En industriel, mørk art af folk eller rock eller blues. En blanding af det hele måske. En sound.
söster.jpg

Din senaste singel Søster är i min mening en av årets hittills bästa låtar. Kan du berätta lite om den och om dess text?

Mange tak. Det betyder meget, at du har det sådan. Først og fremmest, så er det den første sang, som jeg har ude. Det var vigtigt for mig, at teksten fortalte en historie med plads til lytteren. At du selv kunne lægge til og tage fra, alt efter hvilken sang, du mener er den ”rigtige”. Det er jo en tekst, der kredser om noget forbudt, noget uforløst, som så kommer til udtryk ved brug af ordet ”Søster”. Det er ikke en incestuøs sang. ”Søster” skal forstås mere som det engelske ”Sister”, som måske også er et medmenneske. Et billede på en kvinde. Måske er det en kvinde, der er hemmeligt forelsket i en kvinde, der synger. Måske er det en sindsforvirret mand. Måske er det bare tableauer. Det vigtige for mig, er at jeg får en fornemmelse af en stemning, og at jeg kan smage ordene. Det er en undersøgelse, som jeg konstant er i gang med. Musikalsk har den mange af de elementer, som jeg vil sige, er blevet en del af blueprintet i mine nye sange: Synths, Fuzz-bass, Strygere og Knirkende guitarer.

 

Vad eller vilka har du inspirerats av? Jag tänker både allmänt och till de nya låtarna.

De nye sange er kommet frem i jagten på en lyd eller en niche. Et sted hvor jeg kan vokse som musiker. Jeg bliver konstant inspireret af nye ting, men uanset hvad jeg prøver at røre ved, så lugter det af folk og blues. Det er en grund-nerve, som jeg ikke kan slippe. Men for at gøre det troværdigt, så skal jeg gøre det med den bagage jeg kommer med. Jeg skal ikke lyde som en afroamerikaner fra southern US, men som en mand, der er vokset op på Bornholm og bor i København. Hvis musik skal være relevant, så skal vi tage os selv og vores historie med ind i det. Så min opvækst er også en inspiration. Ellers er John Lee Hooker, Thåström, Anna Von Haussvolff, Suicide, Tom Petty, Patti Smith, The Bad Seeds, Lee Harper, Henrik Nordbrandt, Neil Young, George Saunders, Merete Pryds-Helle, Melville, Nina Simone, Judy Sill og mange, mange andre også favoritter. Listen er uendelig. Jeg filtrerer det hele på den ene eller anden måde.

 

Hur ser framtiden ut?

Jeg vil ud og spille så meget som muligt live, og så går jeg snart i gang med at indspille mit debut album, der gerne skulle være færdigt til sommer 2019.

INTERVJU MED JEROME REUTER (ROME)

IMG_4285

I morgon fredag släpper 482 MHz-favoriten ROME nya singeln Who Only Europe Know, från kommande plattan Le Ceneri Di Heliodoro (ute januari 2019 via Trisol Music Group). Jag hörde av mig till Jerome Reuter, hjärnan bakom Rome, för att snacka inspiration, framtid, och Europa. Bland annat.

Det finns vissa människor vars intervjuer jag läser med andakt. Människor med fingret stadigt på tillvarons puls, som med väl avvägda ord kan berätta hur landet ligger. Jerome Reuter är en sådan, och han gjorde mig inte besviken med den här intervjun.  Jag ger er nu intervjun i oavkortad och oöversatt version, för att i mesta möjliga mån gynna Jeromes genomtänkta och välformulerade svar. Varsågoda.

Your music is quintessentially European, and that deeply European feel is one of the reasons many of us love your music. In a vastly Anglo-Saxon world your approach is very refreshing. What is it about Europe and its history and atmosphere that compels you and continues to inspire you?

I am a European and have always felt a very strong connection to Europe and its tribes. I was fed a steady diet of MTV, Playboy and McDonald’s as all of my generation did, but I guess it lacked the spiritual and poetic protein. But all kidding aside, the North-American cultural hegemony has had its positive side-effects too, obviously, and we have a common heritage beyond that capitalist cancer. I do feel that this age will put things into a different perspective, however. And I believe it’s necessary for us as Europeans to find the strength in ourselves again. As far as inspiration goes, I can’t think of a richer and more diverse source of inspiration than our European lands.

Some of your albums are tied together by a certain theme (Rhodesia, the Spanish Civil War etc). How do you approach a certain subject and how do you decide whether it is fitting for a theme?

It’s just something you know when you come across it. There’s never any doubt, it just hits you as the obvious thing to do. I just follow my curiosities.

Is there a theme or an arch for the upcoming Rome album? If so, can you tell us a bit about it?

There might be, yes, but it’s not like with Rhodesia or other records I did. I just wanted to assemble a bunch of good songs and since it’s all sort of old-school as far as the vibe is concerned, it’s got this punky tristesse that goes well with our current live set. I wrote most of it in Italy. So I guess that accounts for the sloganeering gestures and passion. 

 Also, what music inspired this upcoming album?

 Nothing really. It just flowed together naturally. I usually have a few heroes that I like to partially emulate, I guess. But not this time, haha.

Do you have a favourite part of European history that you have yet to explore? For example, I would love for Rome to delve into the DDR.

Well, generally speaking, Brecht and Heiner Müller have a place in all I do. It’s not just all Jünger. So the DDR is in there always, to a degree. I don’t have a favourite, it’s an ever evolving thing.

Where does your interest in history and philosophy stem from, would you say?

 It’s a bug you either succumb to at an early age or that will never affect you. I don’t remember a time in my life I did not read about history or philosophy in some way or other. One of my first books I bought when i was a young teenager was Nietzsche’s Zarathustra. I didn’t understand shit, but it set quite the standard.

romebabel20162
Rome, live på Babel i Malmö, december 2016. Foto och redigering: Niklas Lövgren

 You studied in Manchester when you were younger – an industrial city with a deep, rich musical heritage. Has Manchester inspired you? And what is your favourite Mancunian bands?

 Joy Division, obviously. And I just love Morrissey. Manchester is a Moloch, yes, tremendously inspiring. To this day, actually.

I’m also a long term Morrissey fan. He’s suffering from a bit of a backlash these days, from media and certain factions of his fan base, because of him expressing support for alt-right party For Britain. Where do you stand on all of this? Does it serve him right or should we separate the artist from the person?

Oh, shit, I disagree with someone, let’s lynch him! He’s not entitled to his opinion when we know so much better. We like diversity but God forbid we should allow diversity of opinion… We could end up in a democracy without realizing it. This cannot stand. We have to burn his records. Our artists should be role models in all regards, they have no right to be wrong.

Anyway…I’ve been into Morrissey for years and I have learned to not agree with him. I like my meat and my monarchy. So there we go.

You are one of few artists/songwriters who manage to be both very prolific and consistently great. What’s your “secret”? 

I get up early. Also, I am a bit of a misanthrope and certainly thoroughly antisocial. I only drink with a handful of old friends, and that’s usually called touring and other than that I try to interact with the modern world as little as possible. I like to work on stuff. And I do it on my own terms. I used to be in and around what people call nightlife, but I’ve had my fair share of all that. I just don’t lose any time on that fun-pursuing business… So you could say I’m a bit of a party pooper. But I still travel a lot, visit friends and write in quiet hotel rooms. It’s what I’ve always wanted to do. And I get a lot of work done that way. 

Listening to your music I always sense a deep yearning for salvation and meaning – be it from higher powers, or political or philosophical convictions – where do you yourself find salvation and meaning?

 I don’t, that’s why I’m still singing and writing. It all hurts less on stage and almost makes sense sometimes.

 

You have experimented with a variety of musical styles, yet without ever losing that unique Rome-esque sound and touch. What genre or style lies closest to your heart and/or the heart of Rome?  And what are the odds of you ever making a completely machine-based album? I am a huge fan of your ambient stuff.

 I don’t know, really. I guess, ROME will always be neofolk, whatever that means. I believe that by now I have sort of established my own brand of sound. One should hope so anyway. But there’s never any real plan. As far as the machines go… I am actually working on a record that’s completely  made of what’s best termed martial ambient. I just love that stuff. To me it’s a warrior’s version of zen muzak. There’s no vocals, no guitars, just archival recordings chopped up and screwed with. No one’s gonna buy it, probably, but then again, who cares?

That martial ambient album sounds like a dream come true. And I for one will definitely buy it. When can we expect it to come out? Or is that too early to say?

It’s still a bit too early, but judging by the pace I’m going I will want to get it out there sometime in 2019 for sure. 

 Your Swedish fan base increased in 2015 when Joakim Thåström sang your praises in an interview. I also discovered you through him, but a few years earlier than that. I thought Stillwell was the best song of 2016 and your cover of Fanfanfan really hit home. How much of Thåström’s music have you listened to? And are you guys planning on doing some more collaborations?

Thank you! I don’t know if I have really heard all of his work, but it’s pretty close, I think… The first time I came across him was in the 90s when I saw this clip of Peace, Love and Pitbulls, though I didn’t really follow his work until years later. He’s just an amazing artist and I am extremely happy to have him on speed dial. We have grown quite close over the years, that’s all I’m gonna say there. We both value our privacy. I don’t know if we will collaborate on a record again, but we might, who knows. If it happens, it will come about naturally. It needs to make sense artistically, of course. 

 Your first three albums were released by legendary Swedish industrial label Cold Meat Industry. How did that come about? And what are some of your favourite CMI albums?

 Oh, there have been many a great band on that label over those 30 years or so. Hard to pick. It was just one of those labels you could buy new releases from blindly.

I just sent Roger [Karmanik, skivbolagsboss på CMI och även verksam artist under namnet Brighter Death Now, red. anm.] the demo and he liked it. It was as simple as that. The rest is Roman history. By the way, we couldn’t play that anniversary CMI fest last year, but we’re working on something extraordinary to make up for it… Fingers crossed.

 You seem to enjoy playing in Sweden and the Swedish crowds love having you. Are you planning on returning any time soon?

 Always, yes. 2019 at some point for sure. 

And ending on a light note: what are your top 5 desert island albums?

Some Brel, some Gira [Michael Gira, frontfigur och hjärna bakom Swans, Angels of Light, m.m., red.anm.], some Morrissey, some Slayer and some Lee Hazlewood.

A huge thank you to Jerome!

***

whoonlyeuropeknow

I morgon släpps alltså nya singeln. Den kan man köpa till exempel härifrån. Och vill man se Rome live kan man göra det här.

 

”Du vet, har man varit med i Sällskapet kan man inte lämna” – INTERVJU med albumaktuella Sällskapet – om nya plattan, musicerandet, synestesi, och nya och gamla medlemmar.

288590-860x484

När jag startade den här sidan hade jag ett fåtal delmål. Att intervjua Sällskapet var ett brännande sådant. Sedan deras första singel släpptes, i början av 2007, har jag snackat hål i huvudet på vänner, flickvänner, syskon, läsare (inte minst) om briljansen med det här perverst underskattade bandet. Hopplöst nördig och nördigt hopplös har jag hasplat ur mig salvor om Europa, svartvit Ruhr-blues och hamnkranar och bara hoppats att någon ska fatta grejen. Kannst du verstehen?!

Att få en inblick i hur medlemmarna i detta band resonerar kring sin musik har med andra ord länge funnits med på önskelistan, och nu kan det bockas av. Jag vill rikta ett monumentalt och från hjärtats botten levererat danke till Pelle Ossler. Till Niklas Hellberg. Och till Andrea Schroeder. För generositeten, för intervjun, och inte minst för allt annat.

***

Sällskapet är aktuella med sitt tredje album, Disparition, utgivet 16/3 på BMG. Jag tog kontakt med dem och ställde frågor om bland annat skivan, Sällskapets vision och gamla och nya medlemmar. Här är resultatet.

Hur såg skapandeprocessen ut den här gången? Hur och när började arbetet med skivan och hur utvecklades det?

Det fanns en del idéer kvar sedan tidigare plattor som vi inte hunnit med att ta vara på. Samt att det fanns en hel del nya idéer som vi samlat på oss mellan plattorna. Tanken var att ta ett steg till mot ett ännu mer europeiskt sound.  Ytterligare en förlängning på tidigare plattor. Mycket har arbetats på separat, men vi har också setts och tagit varje fas vidare.

– Och hur ser skapandeprocessen ut rent generellt för Sällskapet? Ses ni och jammar eller sitter ni var och en för sig och sedan skickar grejer till varandra?
Vi brukar träffas och skapa en känsla och en ljudbild som vi sedan arbetar vidare med till färdiga låtar.
Ordet disparition tycks vara ett franskt ord för försvinnande. Berätta lite om vad titeln betyder för plattan?

Det har samma betydelse som det engelska “void” och nån bra svensk översättning av ordet finns inte. Vi snubblade över ordet när vi letade en titel till en av låtarna och tycker att det är väldigt fint, också grafiskt. Det skulle kunna vara ett svenskt uttryck och borde bli det eftersom betydelsen av ordet faktiskt saknas i svenskan. Sen var det en märklig slump (eller inte?) att Andrea (Schroeder, sångerska på albumet. red.anm.) döpte sin senaste platta till just Void, hon hade då inte börjat spela in med oss och visste inget om våra planer på titel.

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

Med den här plattan känns det som att ni närmat er ett mer låtbaserat sound än tidigare, med mindre fokus på rena atmosfärer och ambientstycken. Var det ett medvetet val?
Föll sig naturligt att det blev så den här gången. Fanns en tidig tanke på att försöka göra lite mer tydliga melodier, fast kanske inte heller med helt vanliga låt-arr. Men då det passade perfekt med Andreas sång på det ljudlandskap som fanns så blev strukturen som den blev.

 

Ljudbilden på albumet är verkligen massiv, och med grym dynamik vad gäller mix och produktion. Vad har ni använt för utrustning när ni spelat på skivan och var någonstans har ni spelat in?

Niklas Hellberg: Vi har använt det som jag brukar använda. Inga märkliga grejer. En bra mick och ett bra ljudkort. Kan gärna rada upp vilka prylar det är men det blir väldigt tekniskt känns det som i detta sammanhang. Den är inspelad i studio Nutopia, och delar av sången i Hansa Tonstudion i Berlin. Sen är den ju mixad av maestro Ilbert.

 

Hur ser den röda tråden ut mellan dessa tre Sällskapet-album?

Hellberg: Tåg, Hamnstäder, Berlin. Svart-vitt, noir, Europa, kantigt. Jag tycker man känner igen känslan trots att plattorna i sak är relativt olika.

Ossler: Den röda tråden är väl att vi försöker sätta ljud till ett Europa som vi uppfattar det.

 

För den som inte är så haj på tyska, kan ni säga något om texterna (även om det förstås är Andrea som skrivit dem)?

Bara Andrea kan svara på det. Enligt henne har hon låtit sig inspireras av musiken som vi skickade, vi gjorde instrumentala spår och Andrea lyssnade och satte ord till det hon kände när hon lyssnade. Tanken var 2-3 låtar med henne men det blev åtta…

Frågan om tid är ett tema hon använder vilket passar oss bra eftersom vi ju kommit på att den egentligen inte existerar.
Andrea Schroeder: I found oceans and cities in the music – in a time that is lost, a time that stands still and moves fast and decays. Memories appear, all is in repetition, it already happened or will happen someday. A travel through time – disparition.

 

Vad lyssnade ni på när ni jobbade med skivan?

Vi såg på film.

-Vilka filmer var detta?

Ossler: Jag minns inte så noga, men Stalker såg vi.

 

Sällskapets visuella estetik har alltid varit särpräglad och slående, precis som Osslers. Så även fallet med den här skivan, med dess omslag och fantastiskt fina merchandise. Kan ni berätta lite om Sällskapets visuella uttryck?

Ossler: Jag hade från början en dröm om en tydlig och genomgående visuell stil i Sällskapet och tyckte att vi borde ha en fjärde medlem som bara sysslade med bild. Nu blev det inte så och då får vi skapa det själva. En sorts postfuturistisk stil, precis som musiken. Är själv löjligt förtjust i artister eller band som har en tydlig estetisk linje. Ytterst sällsynt är det.

 

Många fans (inkl undertecknad) fick lite magknip när det blev känt att Thåström inte längre var en del av Sällskapet. När blev det klart att han inte skulle vara med? Och vilken var anledningen bakom?
Det är inte så drastiskt som det låter och är något som sakta bara blev. Varför svarar såklart Thåström själv bäst på, men det handlar väldigt mycket om att kunna fokusera på en sak och att ha tid till det.
Hur kändes det att han lämnade?
Vi hade diskuterat att använda andra europeiska vokalister redan på Nowy Port-plattan. Nu blev det en realitet på ett naturligt sätt. Thåström har också varit delaktig och är även delkompositör till några av låtarna. Så ja, att Thåström inte är med som fast del i projektet Sällskapet är såklart supertråkigt. Men han är en livstidsmedlem i Sällskapet ändå.  Du vet, har man varit med i Sällskapet så kan man inte lämna.
Var det alltid självklart att fortsätta utan honom?

Nej. Hade inte han sagt ok till det så hade det inte blivit någon fortsättning. Det var ju han som bildade bandet en gång.

 

Var det givet att Andrea skulle sjunga på skivan, eller fanns det något annat upplägg?
Fanns som sagt redan på förra plattan tankar om europeiska sångerskor. Så även på denna. Initialt var nog tanken att vi skulle ha flera. Men det skulle blivit för splittrat i sin upplevelse. Så det blev fokus på det tyska ljudlandskapet och Andrea.
Vi spånade många idéer i inledningsskedet, under tiden som vi byggde låtar instrumentalt. En idé var ingen sång alls, en annan var att använda olika sångare på olika europeiska språk (utom engelska, svenska eller holländska) och den första och oundvikliga var ju tyskan…och Andrea.

i_vUJZT9uzy8IWRmkLwBwUHQTTs

Du, Pelle, jobbade ju med Andrea på hennes senaste soloalbum, som Rockis (Ivarsson, basist och producent hos bl.a. Thåström och solo-Ossler. red.anm.) producerade. Var det så ni för första gången kom i kontakt med henne? I vilket skede av arbetet med skivan var detta?

Ossler: Andreas partner Jesper Lehmkuhl, som också skriver mycket av Andreas musik, tog kontakt för många år sen via Facebook. Han var intresserad av vad vi höll på med och verkar själv i nån sorts eurobluesvärld. Jag träffade dom båda när jag spelade i Berlin med Høyem (Sivert Høyem, norsk sångare/låtskrivare, som Ossler turnerade med 2014. red.anm.), och vi bestämde oss för att göra nåt tillsammans. Så blev det att jag spelar på Andreas platta och hon sjunger på Sällskapet.

 

Andrea kommer utifrån till ett ganska slutet sällskap (ni har ju känt och jobbat ihop med varandra i närapå decennier). På vilket sätt har hon påverkat ert uttryck och er dynamik?

Inte alls. Hon har skapat texterna utifrån färdiga ljudlandskap, låtar och melodier.

Vi har ju bjudit in gäster från första början. Nino Ramsby på första, Bruno K Öijer och Anna von Hausswolff på Nowy Port, så situationen är bekant. Skillnaden är att Andrea sjunger på nästan hela plattan, det var aldrig meningen, men hennes djupa röst och inte minst språket placerade vårt material i helt rätt sammanhang.

 

Kan ni berätta om hur bandet bildades?

Niklas Hellberg: Det var Thåström som frågade mig en sen natt i Köpenhamn om vi inte skulle ta och bilda ett syntband. Sen är det ju självklart att ett syntband behöver en gitarrist och då var ju Ossler självskriven.

 

Hur har Sällskapet, som band/projekt/vision, utvecklats genom åren? Hur har era ambitioner ändrats?
Ambitionen är samma som från första början. Att med ljud visualisera atmosfärer och resor.

 

Vem är ledaren i bandet? Har ni olika roller?

Nån ledare har vi inte, det är slutresultatet som bestämmer och starkast argument vinner. Men Hellberg är kanske mest drivande. Men alla beslut tas gemensamt, vilket blir enklare ju färre man är, såklart.

 

Er musik är fruktansvärt bra på att frammana rent synestetiska upplevelser – man ser ödsliga bangårdar och hamnområden framför sig när man lyssnar på er musik, man känner lukten av bränd diesel, våt asfalt, hör sprakande tågledningar – vad upplever ni själva av er musik och vilka upplevelser vill ni ge lyssnaren?

Superbra att du känner så. Det är hela ambitionen. Att ge lyssnaren en inre bild. Att det inte bara passerar. Vad som faktiskt visualiseras är ju högst personligt.

 

Hittills har Sällskapet aldrig spelat live. Kan det komma att ändras?

Det får framtiden utvisa. Kanske vore något att göra något live. Faktum är att vi spelade live utan publik när vi gjorde lite film kring några av låtarna.

***

Disparition finns ute nu via BMG, på vinyl, cd och digitalt.

 

Intervju: Ossler

FullSizeRender-19

 

När Ossler för några veckor sedan släppte sitt sjunde, och hittills bästa, soloalbum, Evig himmelsk fullkomning (Razzia/Family Tree), blev jag överväldigad. Överväldigad, trots att jag mycket väl vet vilka enorma plattor Ossler har i bagaget och vilken kapacitet han har. Jag var tvungen att skriva en recension. Recensionen fick bra spridning, inte minst tack vare subjektet själv. Nästa steg kändes naturligt: en intervju. Skivan väcker många frågor, och tidigare intervjuer med honom jag läst vittnar om någon som har väldigt mycket vettigt att säga. En röst som behöver höras mer.  Jag tog mod till mig och frågade honom. Svaret blev ett otvetydigt ja. Och svaren på mina frågor var fulla av precis den där insikten jag läst i tidigare intervjuer.

Detta är 482 MHz:s första intervju, och jag är glad att just Ossler är först ut.

Stort tack till Ossler för denna möjligheten. Det har varit en ära.

 

Intervjun:

Nu har skivan varit ute ett par veckor – hur känns det?

Det känns ok. Den fick bra omdömen och jag fick många fina sms när den kom. Nu är det tyst igen, det går snabbt nuförtiden men jag klagar inte, dom flesta plattor syns inte alls och det kommer ut drivvis med plattor varje månad.

Vi sågs faktiskt på din vernissage i Lund, på Jäger och Jansson, i februari förra året. Då berättade du att arbetet med plattan gick väldigt trögt. Trots detta lyckades du få till din bästa platta hittills. När kom vändningen och hur gick det till?

Vändningen kom aldrig vad jag minns, det var trögt hela vägen.

Ditt sätt att skildra vidrigheterna i och kring medelhavet genom att på plattan göra nedslag hos enskilda individer är både genialt och fräscht. Var det självklart för dig att på denna platta blicka utåt på det här sättet?

Förra plattan ’Stas’ var ett sorgearbete och nästan helt upptagen av min själsliga ångest kring en separation. Jag ville verkligen rikta mig utåt med den här men visste inte hur.. Vissa artister tycker sig ha förmågan att förklara världen men jag tillhör inte dom. Så sker det så fasansfulla saker i världen, som det alltid gjort iofs men det kryper närmre och närmre. Jag ser på nyheterna att det sköljs upp döda mänskor på stränderna kring medelhavet, folk som till vilket pris som helst vill bort från terrorn i deras hemland. Jag hade gjort detsamma, det är klart att man inte vill lämna sitt land och ursprung, men man måste. Vi är alla lika och hade jag varit mindre lyckligt lottad så kunde det varit mina barn som sköljt upp. När så Europa stänger sig känns det bara så uselt och medeltida. Jag har ingen lösning på situationen men jag känner mig något uppgiven. Samtidig plockar nyfascisterna både här och på kontinenten poäng på en oerhört tragisk situation, va fan är det?

 

Du har en väldigt fin låt på plattan där du återbesöker din ungdoms Helsingborg. Som relativt nybliven skåning och Landskrona-bo var detta en låt som redan på förhand kändes spännande. Du har även tidigare pratat om Ven. Hur mycket har Helsingborg och Öresundsområdet påverkat ditt uttryck och ditt skapande?

Jag hade mina tonår där nere och försöken att bli vuxen, en knepig tid i livet och inte alltid så kul men man suger åt sig som en svamp dom åren och det man upplever då kommer att färga en resten av livet. Älskar verkligen Öresund (min aska ska strös över sundet när den dagen kommer) och hoppas att det hörs i min musik. Det var/är porten till kontinenten och resten av världen för mig..på ett charmigare vis än Arlanda. Jag gick i terapi under skrivprocessen (tills pengarna tog slut) och en del tillbakablickar är tankar och gamla spöken som kom upp då.

Du har berättat att albumtiteln Evig himmelsk fullkomning har med schamanism att göra. Kan du berätta mer om titeln – hur relaterar den till plattan rent innehållsligt?

Jag ville skriva en text om min far som jag hade ett lite komplext förhållande till. För mig var han en stor visionär och nästan som en trollkarl som kunde se sakers innersta väsen, sen var han aningen paranoid också men det var nog en bieffekt. När jag Googlade magiker, trollkarl och liknande för att hitta rätt ord hamnade jag på en sida om shamanism. Jag är ytterst skeptisk till religion och new age i synnerhet, känns som ett kvasihopkop där man plockar dom delar som passar ens syften för tillfället. Det finns då alltså ett ställe i Ulan Bator som heter ‘Center för Shamanism och Evig Himmelsk Fullkomning’. Den sista meningen innefattar ju allt..allt på jorden , i själen, i universums oändlighet och i evig tid. Det blev en stark kontrast till plattans innehåll.. jag menar vem vill inte ha evig himmelsk fullkomning? Men i stället håller vi på att fördärva för varandra och allt runt omkring oss, och det tar ju aldrig slut.

Vad fanns det för konstnärliga inspirationskällor inför arbetet med det här albumet? Musik, bildkonst, litteratur etc.

Svårt att svara tydligt. Det är ett sammelsurium av en massa intryck där vissa kanske sticker ut mer. Borges och Poe t.ex. William Kentridge, Tapies, L Cohen, Malevitjs svarta kvadrat, PJ Harvey, Tarkovskijs Stalker, The Cure, Turinhästen, Iggys The Idiot.. jag kan fortsätta i hur länge som helst.

Du och Christian Gabel tycks vara en ofelbar kombination. Hur mycket påverkar han ditt arbete?

En hel del och jag trivs bra med det. Christian och jag är liksom i en konstant dialog när vi jobbar även om vi spelar och experimenterar mer än pratar. Jag går inte igång på musik om den inte framkallar bilder i huvudet och Christian är likadan, det kan man ju t.ex.höra på hans 1900-projekt. Han är en väldigt stor tillgång för mig i sitt sätt att tänka och vrida på saker. Om vi pratar är det inte om andra artister eller några musikaliska referenser, det är andra grejer.

På skivan sjunger du om hur svårt det är att veta vad man ska göra av sitt liv, om glöder som slocknat och var det ska bli av en. Rader lätta att relatera till. När man var ung fick man alltid höra att livet blir lättare med åren – hur ser du på det?

Lättare vet jag inte, man har andra typer av problem. Det man vill ta livet av sig för i unga år kan kännas som en bagatell långt senare och då är det nåt helt annat man vill ta livet av sig för. I mitt fall är det oftast ekonomiska- och/eller relationsproblem, och då menar jag också i relation till andra människor, inte bara kärlekstrassel. Tror att den mesta djävulskap som folk utsätter varandra för också bottnar i det här. Men man lär känna sig själv bättre med åren, eller accepterar sig själv och sina brister och det är befriande. ”Det är som det är” som man säger i Värmland.

Vilken/vilka låtar på albumet blev du mest nöjd med och vilken/vilka slår an hårdast hos dig personligen?

Jag är relativt nöjd med alla låtar men den som slår hårdast är ’Ute på Ön’. Den är för mig central, när jag hittade den föll hela idén och tonen av plattan på plats. Sara Broos gjorde en vacker video till den som jag tycker är fantastisk i sin samklang med låten.

Att upptäcka din foto- och bildkonst var en stor upplevelse. Det öppnade en viktig dörr för mig och inspirerade mig till att bejaka en uttrycksform jag tidigare aldrig vågat ta mig an. Kan du berätta lite om albumets omslagsbild?

Jag tog bilden i centrala Oslo, var där ganska mycket 2014 för att repa med Høyem (Madrugada). Senare gjorde jag en kolteckning av fotot som 40årspresent till en väninna. När jag började skissa på skivomslaget slog det mig att den där teckningen passar så bra till titeln.

 I mars var det tio år sedan Sällskapet gav ut sin första skiva. Ett album (och ett band) som betytt outsägligt mycket för mig. Hur ser framtiden ut för Sällskapet?

Vi har en i princip färdig platta som vi jobbat med senaste åren. Väldigt bra är den men utgivningsdatum är inte klart än. Fortsättning följer..

Och stämmer det att Thåström inte längre är medlem? Detta antyddes i en intervju med NWT i höstas.

Sällskapet är mer ett projekt än ett band. Thåström har inte varit med mycket på den kommande skivan eftersom han jobbat med sin egen platta. Andrea Schröder från Berlin sjunger.

Du och Thåström är för övrigt en annan omåttligt stark kombination. Ni känns som (åtminstone konstnärliga) själsfränder. Är det fortfarande ett lika givande samarbete?

När jag jobbar med honom är det som att jag befinner mig i hans undermedvetna på nåt sätt, i hans värld eller innersta kärna, kanske jag romantiserar men det är väldigt spännande och sånt händer ytterst sällan med andra jag spelat med. Så jag försöker sätta ljud eller kanske bild till den världen.

Jag ser väldigt mycket fram emot konserten på KB i Malmö den 22/4. Är du spänd på att åka ut på soloturné i vår?

Jo det blir spännande, är alltid lika orolig inför det där.

Kommer du att blanda både nytt och gammalt material, och vågar man hoppas på Smak av hund, eller kanske Lergraven, i Malmö?

Det är klart att det blir några gamla låtar. Ännu oklart vilka.. Lergraven ligger bra till, får se.

Hur ser framtiden ut, om vi tittar bortom vårens turné? Kan du berätta om några kommande projekt?

Jag ska försöka få ut en ep efter sommaren med material som inte fick plats på plattan. Sen blir det lång turné med Thåström till hösten och Sällskapetplattan ska ut -med påföljande livespelningar hoppas jag. I övrigt tänker jag måla för en tänkt utställning.

 

Evig himmelsk fullkomning gavs ut på Razzia/Family Tree den 24/3. Köp den där skivor säljs. Se Ossler live på följande platser i vår:

Göteborg, Stora teatern, 2017-04-20. Biljetter.

Växjö, Café Deluxe, 2017-04-21. Biljetter.

Malmö, KB, 2017-04-22. Biljetter

Stockholm, Debaser Strand, 2017-04-27. Biljetter.

Se Sara Broos video till Ute på ön här.

Fotot är mitt.