Jorden snurrar så brutalt: Thåströms ”Mannen som blev en gris” fyller 20

Under 90-talet vände Thåström sitt svenska uttryck ryggen. Han flyttade till Amsterdam, hittade likasinnade och började göra experimentell industrimusik på engelska, av vars like eller råa tyngd Sverige varken förr eller senare erfarit. Tre album med Peace, Love & Pitbulls blev det, 1992, 1994 och 1997, innan även det uttrycket hade spelat ut sin roll. 1999 gjorde Thåström bejublad comeback på svenska med kritikerrosade, storsäljande och grammisbelönade albumet Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal. Det blev en återgång till någotsånär rak, fysisk och nervig rock med mycket tyngd, mycket gitarr, och relativt personliga och poetiska texter, med tydliga influenser från både Ebba och Imperiet, och svenska folket var lyriskt. Då var väl allt frid och fröjd och Thåström kunde lugnt luta sig tillbaka och återupprepa framgången med platta efter platta, tänker ni? Well, så funkar han ju inte. För det första står han aldrig still. Och för det andra, vad gör man när det blivit dagen efter, när hyllningskörerna plötsligt tiger och man återigen börjar blir trött på sig själv? Jo, man kan vända sig inåt, förebrå sig själv och belackarna och försöka att kartlägga vem man är och varför och vart man ska. Det var i alla fall vad Thåström gjorde när han i april 2002 släppte det mycket underskattade albumet (inte minst av Thåström själv) Mannen som blev en gris, producerat ihop med Henryk Lipp och inspelat till största del i Music-a-Matic-studion i Göteborg.

För det är ju precis vad det är – ett album där Thåström blickar inåt, där han stålbadar och trycker upp demonerna mot väggen utan att vara rädd för att själv få på käften. Inledande enstörings-hymnen ”Släpp aldrig in dom” smäller igen dörren i ansiktet på ex, media och omvärlden i allmänhet. Där vrålar en desperat Thåström efter lite välbehövlig ensamhet. Som lyssnare och introvert känner man sig privilegierad eftersom den låten alltid känts som en skyddande mantel att slänga på sig när energinivån legat nära noll. ”Ungefär såhär” och ”Höghussång” är skivans mest livsbejakande och kaxiga spår. Punkiga ”Ungefär såhär” är en uppmaning att vråla till spegelbilden att inte falla, inte ge vika eller låta sig brytas ner. Thåström är inte rädd för sin egen svaghet, men han vet när fienden vittrar blod och rädsla, och han vet när det är bäst att ta på sig järnmasken och ta fighten. Mullrande, dova ”Höghussång”, skivans första singel, är en lovsång till det oförblommerade självförhärligandet och självuppbyggandet. Här målar Thåström upp bilder av, i hans ögon, utopier (Warszawa, Altona i Hamburg eller om det rentav är Sartres Altona) och placerar sig själv däri, för att bygga upp sig själv. Det är också en hyllning till rörelsen, utvecklingen och resandet, det inre och det fysiska, att bli mer än man är. ”Ännu mera gift”, en förhållandevis anonym och grå rockrökare, följer upp denna mäktiga trippel och är plattans svagaste stund. Vad han sjunger om har till dags dato inte kunnat konstateras, men sannolikt handlar det om musiken och musicerandet – giftet som gör det omöjligt för Thåström att stå still och bara få vara. Det är ett gift som gör honom till den han är, men ett gift likväl.

Foto: Karl-Fredrik Von Hausswolff, 2002

Plattans däremot mäktigaste stund, tillika dess mittpunkt och nav, tematiskt och stämningsmässigt, är ”Kaospassageraren”, skriven ihop med Niklas Hellberg. Till ett disigt och grått arr, som Thåström mycket klokt liknar vid ett Tarkovskij-landskap, besjunger han i nio korta minuter, som den oerhörda poet han är, hur det är att födas, leva och dö som människa. Han sätter ord på det vi gör för att stå ut och ta oss vidare, bemöter det som stjälper oss och det vi gör för att stjälpa varandra, och konstaterar slutligen att pusslet till slut ändå blir klart, att det på något vis ändå reder sig – och en smal strimma ljus skär igenom det gråa. ”Kaospassageraren” är också första gången vi på en Thåström-låt får höra Pelle Osslers magiska gitarr. Genom hela låten hjälper han på sitt karakteristiska vis till att bygga Tarkovskij-landskapet, och hans gitarrljud säger lika mycket om det mänskliga tillståndet som texten. Ossler kom sedan att medverka på samtliga Thåström-album fram till 2017 års Centralmassivet, men ”Kaospassageraren” är och förblir deras största stund tillsammans. Ett möte mellan två äkta mästare på toppen av sina respektive förmågor.

Bild från Andrej Tarkovskijs Stalker (1979)

”Kaospassageraren” följs upp av ”Bara när jag blundar”, som i sin text refererar till Majakovskij och dikten ”150 000 000”, och är ännu en rockrökare i stil med ”Ännu mera gift”, men med något mer uppbygglig text och en mer inspirerad insats av Thåström både som sångare och låtskrivare. ”Hål”, sedan, är den självhatande aspekten av skivans främsta stund. Till dov, ”doomig” och sotig gotrock fläker Thåström ut sina värsta sidor som människa och vi får bara tugga i oss det. Kommer vi ner i hans värld får vi skylla oss själva, menar han. Det är en fantastisk låt och att den aldrig spelades live med Ossler, Hellberg, Ivarsson och Hernestam är rentav skamligt. Ett missat tillfälle till något väldigt mäktigt. Tempot sänks sedan ytterligare, och volymen likaså. Den viskande ”Sån” är MSBEG:s mest suggestiva stund, och är ett systematiskt och rått karaktärsmord på en figur, en demon, inbillad eller verklig, som, vad det låter som, aldrig gjort något bra ifrån sig. Musikaliskt låter det som ett Sällskapet utan maskiner och Thåström trakterar själv gitarrerna, och han gör det fantastiskt bra. Men man kan inte hjälpa att tänka hur det hade låtit med Ossler och hans stråke. Vidare är skivans mest aparta och malplacerade spår tvivelsutan Garbochock-covern ”Så kall så het”. Thåströms tolkning låter Ebba Grön och är en onödig throwback på en platta som i övrigt egentligen inte låter som något annat han dittills hade gjort. Bättre hade det varit om han, om han nu prompt var tvungen att ha med en Garbochock-cover, istället tog med ”Repulsiv”, som istället hamnade som b-sida på ”Höghussång”-singeln. Den låter åtminstone som att den hör hemma på albumet. ”Så kall så het” är dessutom inspelad under en tidigare session, med Micke Herrström bakom spakarna – något som kan förklara dess relativt aparta uttryck och än mer motivera varför den inte hör hemma på MSBEG. Mannen som blev en gris avslutas sedan med ”Aldrig nånsin komma ner” – en atmosfärisk, extatisk och rusig hyllning till berusning, flykt, rörelse och den egna självständigheten. Det är en makalös avslutare på plattan, men live kom den aldrig till sin rätt. Där blev den bara gapig och högljudd, men spelades otaliga gånger under åren med Ossler & co. Den är alltså en av få Thåström-låtar som inte växer på scen.

Vad blir då summan av detta? Jo, ett album som vittnar om en människa på en tuff plats i livet, nära ett vägskäl, nära en brytpunkt, som blottar sitt innersta för att bli klok på vart man ska, varför man går fel, vad det är man längtar efter. I intervjun med Jan Gradvall, från boken som följde med albumboxen Ungefär såhär (2015) säger Thåström:

”För mig präglas den perioden, hela det albumet, av förvirring. Det var en väldigt turbulent period. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag bodde på hotell i Göteborg. Jag hann aldrig riktigt fokusera på den där plattan. […] Jag visste inte hur jag skulle klä låtarna musikaliskt.”

Det är ett typiskt självkritiskt och krasst omdöme från Thåström. Jag har lyssnat på Mannen som blev en gris oräkneliga gånger sedan jag köpte den på releasedagen för 20 år sedan, och har alltid hört ett koherent och genomarbetat album. Visserligen finns några få dippar, vilka jag påtalade ovan, men sammantaget får vi ett djupt personligt album där den lyriska tyngden (modet i texterna! Nakenheten!) lysande matchas av den lika tunga och svärtade musiken. Till skillnad från Konstiga är MSBEG dessutom mycket bra producerad, och producent Henryk Lipp har varit klok nog att satsa på djup i soundet och en dov och tung ljudbild, snarare än på volym och diskant, som var fallet på den av Micke Herrström producerade Konstiga. Lägg därtill den sotiga, smutsiga fernissan på MSBEG:s sound och vi får ett av Thåströms mest välljudande album.

Foto: Karl-Fredrik Von Hausswolff, 2002

Men kanske är det så med verk som tillkommer under perioder man i efterhand helst vill glömma. Man kan inte se tillbaka på dem utan att må illa. Man vill glömma dem. Hur man än försöker är det svårt att se något gott i dem. Kanske är det så det känns för Thåström. Alldeles oavsett finns skivan för oss lyssnare. Inte minst finns den för oss introverta att dyka ner i när helst vi behöver. Efter en stund i dess sällskap kommer vi upp till ytan igen, betydligt starkare än när vi dök ner. Och för Thåström skulle den där nytändningen han så suktade efter komma med nästa platta, 2005 års mästerverk Skebokvarnsv. 209. Sedan den skivan har kreativiteten och briljansen egentligen aldrig sinat. Senaste plattan, Dom som skiner, kom i november förra året och var ännu en början på något nytt. För några veckor sedan fyllde han 65.

482 MHz minns Mark Lanegan

En dag som ända sedan jag slog upp ögonen strax innan kl 07 känts…märklig…sjösjuk…rundas av med beskedet att Mark Lanegan plötsligt gått bort, 57 år ung. I år är det tio år sedan jag upptäckte honom, och han har alltjämt stått sig som en av de bästa upptäckterna jag gjort under dessa tio år.

Jag upptäckte honom genom Thåström. Förr om åren brukade Thåström publicera ”bäst-just-nu-listor” på sin hemsida. Listor där han samlade musik, film, böcker, upplevelser, som berört. Någon gång 2012 la han upp en lista bestående endast av låtar från Marks då rätt så färska platta Blues Funeral. Det tog inte många sekunder innan jag hade klickat igång plattan på Spotify, och det tog inte många sekunder efter det innan jag förstod att detta var musik för mig. Fan, bara titeln, Blues Funeral, är ju tio plus.

Och jag minns var jag var, både fysiskt och mentalt, när jag för första gången hörde den distade basen i öppnaren ”Gravedigger’s Song” dundra igång. Jag satt i min sjaskiga etta på Norrby i Borås. Det var vinter utanför. Det var vinter inuti. Becksvart åt bägge hållen. Min mormor tynade snabbt bort på ett vårdhem. Min mor hade tappat greppet. Jag var i en relation jag inte vågade tro på (men som skulle visa sig vara allt man kan önska sig). Tillvaron som jag kände den hade spelat ut sin roll, men dröjde sig alltjämt kvar – som en försmådd och psykotisk älskarinna. Som vanligt, som vanligt, som vanligt var det musiken som fick bli något slags livboj. Och Lanegans, av den amerikanska myllan djupt färgade, atmosfäriska och samtidigt hotfullt svarta, blandning av postpunk och blues kändes omedelbart som en självklar pusselbit bredvid mitt hjärtas älskade mörkermän/ljusbringare Thåström, Ossler, Cave, Molina och Pierce et al. Och så har det fortsatt. Och sedan dess har jag följt honom. Alla skivor han släppte efter Blues Funeral var inte mitt i prick, men alla bjöd på de en handfull omistliga pärlor. Bäst var de två sista albumen – sologiven Straight Songs of Sorrow (2020) samt samarbetet med Joe Cardamone Dark Mark vs Skeleton Joe (2021). Jag vet inte om det är vackert eller bara extra bittert att han lämnade jordelivet på topp.

I intervjuer sken ett lugn igenom som bara finns hos ett fåtal av de som genomhärdat det värsta livet har att erbjuda och kommit hyfsat helskinnade ut på andra sidan. Har man stirrat utplåningen i vitögat och förlorat mer än man visste att man hade – och ändå överlevt fysiskt själsligt och konstnärligt – är det inte mycket som fortsättningsvis kan bringa en ur fattningen. Och det är en gammal romantisk sanning att det också är dessa människor som bär på den tyngsta visdomen. I Lanegans, i mitt tycke, allra bästa låt, ”Deep Black Vanishing Train” (2012) skärskådar han sig själv, och samma lugn, samma svärtade visdom träder fram:

Lost on a violent sea
Day on endless day
I have finally freed myself
But it’s been hard to break away

Mark Lanegan lärde känna sig själv och sin omgivning genom att färdas otaliga dagar på våldsamma hav. Mark Lanegan framhärdade, med högburet huvud och ett varmt hjärta (för sina fans, sin hustru och sina medmusikanter), vek sig aldrig och skänkte klarhet och tröst till väldigt många utav oss. Det är sådant som skapar evigt liv. Och det är där vi finner Mark Lanegan nu.

Nedan följer en spellista med några av Lanegans bästa låtar.

Dags att nyansera bilden av a-ha: Deras 20 bästa låtar rankade

I samband med att SVT visar den sprillans nya dokumentären om a-ha har jag tagit på mig att lyfta fram och nyansera bilden av detta fantastiska popband. För min mening är a-ha tidernas kanske mest underskattade, missförstådda och förbisedda popband. Så många har bara hört (den visserligen magiska) popsingeln och miljonsäljaren ”Take On Me” och trott att a-ha är ett one-hit-wonder som bara gjorde catchy pop. Inget kunde vara längre från sanningen. Bakom grabbarnas tjejtjusar-looks och denna monsterhits oemotståndliga melodi döljer sig djup och otröstlig nordisk melankoli, och en repertoar som bjuder på ett pärlband av mästerliga låtar, de flesta drömska och vemodiga.

a-ha har alltid haft mer gemensamt med anglosaxiska mörkermän och vemodsivrare med smak för dramatik, som Echo & the Bunnymen, The Church och Morrissey, än med till exempel flickfavoriterna Duran Duran de oftast förknippas med. Med den här listan vill jag lyfta fram det a-ha. Ett a-ha bortom Smash Hits- och Okej-omslag och skrikande tonårstjejer.

Själv upptäckte jag a-ha när jag som 15-åring kring millenieskiftet var i en djupt sökande period, utforskandes massor av olika genrer. Jag fastnade bland annat för synthpoppen, men kanske allra mest för just a-ha och deras debutalbum Hunting High and Low. Det skulle dock ta ytterligare några år innan jag, tack vare en hyllande krönika av den mästerlige skribenten Carl Reinholdtzon Belfrage i Nöjesguiden någon gång i början av 2007, fick upp ögonen för hela deras repertoar. Deras varmkalla och elektroniska ljudbilder, deras melodier genomdränkta i sorg och texter om att som Sisyfos kämpa sig uppför livets många uppförsbackar, om att stå utanför och se på, om kärlek som allt som oftast går om intet, var precis vad jag behövde höra vid den här tiden (även det en sökandeperiod). Sedan dess har jag aldrig riktigt släppt dem. Som så många andra band jag älskar kan de vara ifrån skivtallriken under perioder (ibland långa sådana), men när jag är på humör för vemodig pop finns det inget band jag hellre vänder mig till än a-ha.

Nedan följer en topp 20-lista över a-ha:s bästa låtar. Spellista längst ner. Varsågoda.

20. ”What There Is

År: 2009

Album: Foot of the Mountain

Foot of the Mountain var bandets första rena synthpop-album sedan 80-talet. Materialet var naturligtvis inte lika starkt som då, men någon egentlig brist på bra låtar var det inte. Bäst är sannolikt halvballaden ”What There Is”.

19. ”Butterfly, Butterfly (The Last Hurrah)

År: 2010

Album: 25

– Menad som en avskedssingel, den enda nya låten från samlingsplattan 25, släppt i samband med att a-ha gjorde vad som sades vara sin sista turné. Så blev det förstås inte, för bandet återförenades inte många år senare. Icke desto mindre är detta en magnifik och mollstämd midtempolåt i vacker synthskrud. Klassisk a-ha.

18. ”Make It Soon

År: 2005

Album: Analogue

– Albumet Analogue var till soundet sett en snygg avvägning mellan a-has moderna och mer gitarrbaserade sound och deras ursprungliga elektroniska. Dessvärre svajade det rejält bland låtmaterialet. Men allt var långt ifrån svagt. En riktig pärla är ”Make It Soon”, som perfekt binder samman gitarrer med synthar. Börjar subtilt och försiktigt för att sedan explodera i distorsion.

17. ”East of the Sun

År: 1990

Album: East of the Sun, West of the Moon

– Ett nytt årtionde, ett nytt sound. Med fjärde plattan ville bandet åt ett mognare, mörkare sound, mer i linje med det de hörde i sitt inre. Syntharna fick därför kliva tillbaka för ett lite mer organiskt uttryck. Resultatet blev ganska lyckat, ur ett konstnärligt perspektiv, och de fick dessutom en hit med sin utmärkta cover på Everly Brothers balladklassiker ”Crying in the Rain”. Bland övriga höjdpunkter märks också bland annat det nedtonade, närmast akustiska och bluesiga titelspåret. Ett styrkeprov som visade att a-ha hade en bredd man kanske inte hade räknat med.

16. ”Lifelines

År: 2002

Album: Lifelines

– År 2000 gjorde a-ha comeback efter sju års tystnad. Vuxenpop stod på menyn och lite för ofta lät det oförargligt och vänt. Men även oförarglig och vän musik kan vara briljant. Lyssna bara på fantastiska ”Lifelines”. Hade kunnat platsa på kents Vapen och Ammunition.

15. ”Locust

År: 1993

Album: Memorial Beach

Memorial Beach är a-has märkligaste platta. Moody och avig så det förslår, i något skumt gränsland mellan Bowie, den amerikanska södern och klassiska a-ha-melodier. Knappt en synth så långt örat kan nå och lite för många bredbenta och tidstypiska gitarrer, och flickorna som skrek sig hesa efter bandet på 80-talet lär knappast ha brytt sig nämnvärt – och inte främst för att de vid det här laget hade annat att tänka på. Men det är långt ifrån en dålig skiva. Knappast ens a-has sämsta. Och bland höjdpunkterna hittar vi denna fenomenala och mycket suggestiva låt, om ett tillstånd i skriande behov av radikal förändring. Otroligt snygg!

14. ”Here I Stand and Face the Rain

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– a-has debutalbum är ett så gott som fläckfritt popalbum och höjdpunkterna är många. En av dessa är det dramatiska och atmosfäriska avslutningsspåret. Redan här hör man hur pass mycket mer ambitiösa och djupsinniga a-ha var jämfört med övriga tonårsidoler på den tiden. Att detta aldrig riktigt gått in hos folk är obegripligt.

13. ”Memorial Beach

År: 1993

Album: Memorial Beach

– Mer moody och suggestiva tongångar från underskattade femte plattan. Detta är ett slags belöning för de som vill och orkar gräva djupt i bandets katalog. a-ha har gott om sådana belöningar.

12. ”I’ve Been Losing You

År: 1986

Album: Scoundrel Days

– Även om debutplattan från året innan var betydligt mer ambitiös och mogen än dess rykte gjorde gällande var det inte nog för grabbarna. På uppföljaren Scoundrel Days är ambitionsnivån uppskruvad ytterligare och mycket av popmusiken har fått stryka på foten till förmån för drömskare, mörkare låtar – och, som i fallet med hitsingeln ”I’ve Been Losing You”, vemodig rock. Återigen hör man David Bowie, och även framtida dysterkvistar som Placebo och kent.

11. ”Waiting For Her

År: 1990

Album: East of the Sun, West of the Moon

– En fenomenal, djupt atmosfärisk och hjärtskärande vemodig ballad om en relation bortom all räddning. a-has klassiska 80-tals-sound möter det nya uttrycket.

10. ”Summer Moved On

År: 2000

Album: Minor Earth, Major Sky

– a-has comebacksingel efter sju års bortavaro är ett mästerstycke inom den vemodiga poppen och ett sanslöst prov på Morten Harkets makalösa pipa. Lyssna på falsetterna, lyssna på hur länge han håller tonerna, lyssna på kraften. Ett utmärkt exempel på någon som har båda tekniken och hjärtat.

9. ”The Blue Sky

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– En popbagatell kan tyckas, men samtidigt så otroligt atmosfärisk och med en av Paal Waaktar-Savoys bästa texter om utanförskap. Tidlös både vad gäller musik och budskap.

8. ”Out of Blue Comes Green

År: 1988

Album: Stay On These Roads

– Sophisto-pop på skyhög nivå, med en sångmelodi att dö för. Bandets tredje platta är, de få, men skyhöga, topparna undantagna, utan tvekan en av deras allra sämsta och det kändes som att de hade målat in sig i ett omöjligt hörn. Men, som sagt, topparna är inte att leka med.

7. ”Cosy Prisons

År: 2005

Album: Analogue

– Fantastisk synthballad om att leva med en rädsla för livet. Återigen med en av bandets allra starkaste sångmelodier, återigen med en av Harkets snyggaste falsetter.

6. ”Take On Me

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Den må ligga till grund för a-has orättvisa rykte om sig att vara ett one-hit-wonder-band, men det går inte att komma ifrån att detta är en perfekt poplåt. Från den molliga melodislingan, till sångmelodin och texten om ung och klumpig kärlek – det är lätt att förstå varför ”Take On Me” är en av 80-talets största och mest bestående hits.

5. ”Living a Boy’s Adventure Tale

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Episkt och bitterljuvt när a-ha tonsätter och besjunger en ung mans alienation och kärlekslöshet. En av bandets allra starkaste melodier, och vid 3:50-strecket och typ 13 sekunder fram bjuder Morten Harket på en av sina mäktigaste och mest imponerande sånginsatser.

4. ”Hunting High and Low

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– En perfekt blandning mellan lågmäld akustisk ballad och melodramatiskt synth-epos, hela tiden med brännande närvaro, hela tiden med sårigt hjärta, hela tiden ytterligt atmosfäriskt.

3. ”The Sun Always Shines on TV

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Debutalbumets mest ambitiösa stund är lika mycket en explosiv och symfonisk synth- och gitarrurladdning som en djupt sorgsen och lågmäld historia om depression, längtan och om att aldrig riktigt känna sig hemma eller till rätta. Hänförande!

2. ”Manhattan Skyline

År: 1986

Album: Scoundrel Days

Scoundrel Days största och mest ambitiösa stund hämtar viss inspiration från nyss nämnda ”The Sun Always Shines” i sitt sätt att varva skörhet med explosivitet. Verserna är atmosfäriska och genomsyrade av ett otröstligt vemod, medan refrängerna är kärva som granit – men det håller ihop. För precis som i verkliga livet sitter ju sorgen inte sällan sida vid sida med frustrationen, och de båda känslorna triggar varandra, flyter in i varandra. a-ha vet hur man skapar bitterljuva och atmosfäriska epos och ”Manhattan Skyline” är ett utmärkt exempel på det, men ingenstans än i nästa låt blir det faktumet tydligare…

1. ”Stay On These Roads

År: 1988

Album: Stay On These Roads

– I min mening är ”Stay On These Roads” den drömska, vemodiga och atmosfäriska poppens magnum opus. Allt, från det dramatiska, olycksbådande och samtidigt fruktansvärt vackra ovädersarret, den djupa sorgen i sångmelodin och i synthslingan som löper genom hela låten, till Mortens sköra röst, hjälper till att göra detta till ett mästerverk i genren. Detta är musik för drömmare, för romantiker, för ensampromenader längs en öde kustremsa i november, för allt man älskat som gått förlorat. a-ha kommer aldrig att toppa ”Stay On These Roads”, men vad gör det när ingen annan heller kommer göra det?

Filmspecial: Halloween 2021 – skräcktips

Även om detta naturligtvis är en musiksida och jag i första hand är musikskribent och musikfan, är film något jag älskat i alla tider, och flera gånger har jag lekt med tanken på att publicera enstaka filminlägg. Det är inte troligt att i dagsläget göra 482 MHz till en kombinerad musik- och filmsajt (bliv vid din läst osv), men vad skadar det om jag för en gångs skull följer ovan nämnda nyck och knåpar ihop ett filminlägg för att roa mig själv och likasinnade?

Jag ser mig som sagt som filmälskare av rang, och är det någon enskild filmgenre som ligger mig extra varmt om hjärtat och som jag återkommer till oftare än andra är det skräck – gärna från åren 1974-1989. Nu är det ju dessutom den tiden på året då skräckfilmen gör sig som allra bäst, och därför tar jag nu tillfället i akt att tipsa om några härliga rullar från genrens guldålder. Förutom blod och slafs har de dessutom inte sällan grym musik gemensamt, och det passar ju bra här. Varsågoda!


Motorsågsmassakern

År: 1974

Regi: Tobe Hooper

Tidernas allra bästa slasher är också tidernas mest omtalade och kontroversiella. Den startade moralpaniken om videovåldet för cirka 40 år sedan, och filmens konstnärliga kvaliteter hamnade därmed i baksätet. Det är synd, för detta är sann filmkonst och en ohygglig skildring av våld, utanförskap och rädsla. Jag vill lyfta fram dödsskräcken i Marilyn Burns ögon. Gunnar Hansens på ett sätt mänskliga, men ändå djupt omänskliga, uppenbarelse och hans själlösa, obönhörliga handlande. Jag vill lyfta fram Texas-hettan. Allt detta och mer därtill gör Motorsågsmassakern till en klaustrofobisk filmupplevelse som är omöjlig att värja sig ifrån.

The Hills Have Eyes

År: 1977

Regi: Wes Craven

Innan mainstreamframgångarna med Terror på Elm Street och Scream fick Wes Craven in en kult-fullträff med The Hills Have Eyes. Precis som i fallet med Motorsågsmassakern handlar The Hills…om en grupp människor, här en familj vid namn Carter, som faller offer för en blodtörstig, spritt språngande galen och inavlad familj, där alla är döpta efter planeter i solsystemet, långt ute i obygden. Här är skådeplatsen öknen någonstans i sydvästra USA (familjen Carter är på väg till Kalifornien, så en god gissning är väl New Mexico eller Arizona). Familjen får problem med bilen, vilket de inavlade snabbt snappar upp, och så börjar terrorn. På flera ställen är filmen tramsig och det är inte många karaktärer man bryr sig om, men våldet är trovärdigt, stämningen kuslig och Michael Berryman, den ohygglige Michael Berryman, i rollen som galningen Pluto är ett av filmhistoriens ruggigaste ”monster”.

Zombi 2 (även känd som Zombie Flesh Eeaters)

År: 1979

Regi: Lucio Fulci

Nu snackar vi! Suggestiv stämning, slafs, långsamma och hotfulla zombies klanderfritt sminkade av Giannetto De Rossi – och så musiken! Den fantastiska, ambienta synthmusiken av Fabio Frizzi tillhör genrens allra bästa. Visst, skådespelet lämnar en hel del att önska och plotten, om en kvinna och en journalist som tillsammans reser till någon obskyr karibisk ö för att ta reda på vad som hänt med kvinnans försvunne far, har väl inte jättemånga lager, men i ärlighetens namn är det väl inte det man i första hand är ute efter när man ska titta på zombieskräck? Nej, detta är en av genrens allra mäktigaste filmupplevelser.

Trivia: 2:an i titeln kommer från att Fulci djärvt fick för sig att lansera filmen som en inofficiell uppföljare till George Romeros Dawn of the Dead från året innan.

The Shining

År: 1980

Regi: Stanley Kubrick

Detta mästerverk, denna filmhistoriska milstolpe, hör egentligen inte hemma på en lista över slafsiga lågbudget-rullar, men jag kan inte låta bli. The Shining är tidernas bästa skräckfilm och återfinns utan vidare på min topp 10 (kanske till och med topp 5) över tidernas bästa filmer alla kategorier. Den måste tas med. För Jack Nicholsons rollprestation (i samma kaliber som Brando i Gudfadern eller De Niro i Taxi Driver). För Shelley Duvalls rädsla. För fotot. Och för hur den skrämmer på så många plan. Och den kyliga musiken av Wendy Carlos är förresten helt fantastisk.

Antropophagus

År: 1980

Regi: Joe D’Amato

Första gången jag såg Antropophagus gillade jag den inte alls. Andra gången, säkert åtta år senare, älskade jag den besinningslöst. Vad som hänt däremellan vet jag inte, men om att denna slafs-skräckis, om ett gäng vänner som blir strandade på vad som – verkar vara – en öde ö, men som egentligen huserar en galen och konstant hungrig människoätare, är något av ett mästerstycke råder det ingen tvekan. Den är långsam, atmosfärisk och ibland nästan lite finstämd, och även här är filmmusiken (signerad Marcello Giombini) ypperlig. När man kombinerar atmosfär och finstämdhet med slafs och ett vidrigt otäckt monster blir skräcken desto effektivare och Antropophagus är ett utmärkt exempel på detta.

Evil Dead

År: 1981

Regi: Sam Raimi

När Ash och hans vänner åker för att semestra – och festa – i en sliten stuga i skogen råkar de släppa lös demoner sugna på att ta över människokroppar. Vad som sedan utvecklas är ett slags blandning mellan demon- och zombieskräck, där blod, slafs och psykologisk skräck/ångest spelar lika stora roller. Uppföljarna, inklusive den lysande tv-serien Ash vs Evil Dead, drog alla betydligt mer åt humor, men originalet är för det mesta nattsvart. En av de filmerna som skrämde mig mest som barn.

The Beyond

År: 1981

Regi: Lucio Fulci

En kvinna ärver ett hus i New Orleans, men huset visar sig vara byggt på en av portarna till helvetet – och föga förvånande följer ett sjuhelsikes blodbad. Det är cheesy som bara den, men det är också stämningsfullt, ruskigt våldsamt och – trots allt våld och blod – rätt mysigt. Musiken, sedan (återigen komponerad av Fabio Frizzi), pendlar mellan 70-tals-porr, disco och försök till New Orleans-jazz och är inte i närheten av lika effektiv eller passande som i Zombi 2, Fulcis och Frizzis förra samarbete på den här listan, men är likväl charmig på sitt sätt. Håll utkik efter scenen där hantverkaren/reparatören får ansiktet fullständigt sönderslitet – den är toppen!

Demons

År: 1985

Regi: Lamberto Bava

Någon delar ut fribiljetter till en biofilm, men på biografen råder onda krafter och film och verklighet flyter samman, varpå besökarna tas i besittning av demoner. Hysteri, slakt och videovåld på finfin nivå följer. Demons är en fantastiskt stämningsfull film, som precis som Evil Dead blandar demon- och zombiegenren med lätt hand. Och soundtracket, fyllt av tidstypisk macho-rock (Billy Idol!), är i sitt sammanhang lysande.

Day of the Dead

År: 1985

Regi: George A. Romero

Djupt nere i en bunker har en grupp forskare samlats för att lösa det lilla problemet med att världen tagits över av zombies. Konflikterna avlöser varandra, lappsjukan sätter i och zombierna bankar på dörren. Romeros ursprungliga zombietrilogi, som påbörjades 1968 med Night of the Living Dead och fortsatte 1978 med Dawn of the Dead, avslutades 1985 med Day of the Dead. Samtliga filmer i trilogin är mästerliga, men Day of the Dead tar kanske ändå priset. Night of the Living Dead var kanske lite för långsam och oblodig, Dawn of the Dead hade tjänat på att kortas ner en aning, men med Day of the Dead får Romero in alla rätt. Den är våldsam och actionfylld utan att tappa i spänning, blodig som tusan, men är ändå stämningsfull, och man bryr sig om karaktärerna och tror på deras konflikter. Se den. Och musiken av John Harrison låter modern än idag och för tankarna till band som S U R V I V E.

Return of the Living Dead

År: 1985

Regi: Dan O’Bannon

Humor och mardröms- och dödsångestframkallande skräck i en sällan skådad perfekt symbios uppstår när två klantiga lagerarbetare på ett kemiskt laboratorium råkar släppa lös en giftig gas som väcker de döda till liv. Ett charmigt gäng punkare/goter som festar loss på den närliggande kyrkogården blir bland de första att drabbas. Den här filmen har allt man kan begära av en skräckfilm från 80-talet, vare sig man vill garva eller bli skrämd från vettet. Den gula, hårlösa zombien från alldeles i början av filmen är än idag bland det ruskigaste jag sett. Håll utkik efter den. Och njut av soundtracket! Där hittar man höjdare som The Cramps, The Damned och 45 Grave.

482 MHz 5 år

Foton, redigering, kollage: Niklas Lövgren

I september 2016 var jag en mager, nervös student med skrivardrömmar, i exil i Skåne. Jag hade i åratal tjatat hål i huvudet på min arma sambo om bland annat Thåström-texter, underskattade Morrissey-album och europeisk dark ambient. Gång efter annan hade hon försökt att styra mitt tjat mot något mer kreativt, men jag hade parerat. Jag var inte bara nervöst lagd, jag hade också kraftig brist på självförtroende och jävlaranamma – utom just när det gällde att parera bort potentiellt kreativa och på sikt vettiga saker (mina studier, som också de satt långt in, får ses som undantaget som bekräftar regeln). Men så en kväll, när jag fått i mig några glas, slog hennes vädjan om en musikblogg rot.

Idag är jag fem år äldre, många kilo tyngre, en magisterexamen rikare, bara lagom nervös (självförtroendet är det väl alltjämt sisådär med, men det går åt rätt håll) och ännu i skånsk exil – men framförallt är jag lyckligare nu än då. Och en inte alltför liten del av den lyckan har jag 482 MHz att tacka för. Här har jag fått ventilera mina många trängande åsikter om alltifrån nyss nämnda Thåström, till modern indie, obskyr postpunk, Elvis Presley, goth och varför EP-formatet är så frustrerande – för att bara nämna några sådär viktiga spörsmål. Tack vare 482 MHz har jag fått kontakt med (och i vissa fall till och med fått jobba med) artister och band jag tidigare bara beundrat på avstånd. Tack vare 482 MHz har jag fått kombinera mina två passioner – musik och skrivande – och på så sätt räddat min mentala hälsa och skapat oändligt med mening i tillvaron. Tack till min sambo Sandra, som alltid, alltid, alltid stöttar mig och lyser upp livet, och som fick mig att starta sajten. Tack till vänner, familj och andra som läser och pushar. Tack till fantastiska artister och skivbolag som på ett eller annat vis bidragit till sajten och därmed legitimerat och kvalitetsstämplat den. Ni vet vilka ni är.

Några höjdpunkter genom åren

  • Min första intervju med Pelle Ossler – som också var min första intervju överhuvudtaget: Att någon som Pelle Ossler, någon med sådan dignitet och tyngd, i april 2017, när denna då helt okända blogg endast var dryga halvåret gammal, ville ställa upp på en rätt mastig intervju säger väl allt om hans opretentiösa och helt igenom hyggliga stil? För att vara min första intervju någonsin blev den inte helt oäven. Ledde sedermera till en massa annat fint med Pelle. Evigt tacksam för hans stöd. Har betytt (och betyder) oändligt.
  • Thåström 60-år-följetongen: En serie inlägg jag publicerade vintern/våren 2017 i samband med att Thåström skulle fylla 60 år. Rankade hans 60 bästa låtar med en topp 10-lista i veckan i sex veckor. Fick rätt många hejarop och lockar än idag läsare på nästan daglig basis.
  • Sällskapet-intervjun: Varit helt knäckt av Sällskapet ända sedan de släppte sin debut i mars 2007 (än idag min öde-ö-platta). Att de ville ställa upp på en intervju i samband med lanseringen av sin tredje platta var stort. Den enda svenska intervjun de gjorde.
  • Rome-intervjun: Utan omsvep tackade Jerome Reuter ja till att ställa upp på en intervju med en obskyr, svensk musikblogg, och undertecknad stärktes väsentligt i sin roll. Sajten fick mängder med läsare från utlandet, också mycket tack vare att jag höll intervjun på engelska.
  • Michael Jackson 60 år-listan: Skriver sällan om kommersiell musik, men Michael var en barndomsidol, så när hans (postuma) 60-årsdag närmade sig bestämde jag mig för att slänga ihop en lista över hans bästa låtar. Idag är det mitt näst mest välbesökta inlägg någonsin, vilket säger en del om Michaels fortsatta betydelse i popvärlden.
  • Jubileumsinlägget för Ian Curtis: 18 maj 2020 var det 40 år sedan Ian Curtis gick bort. En av mina största husgudar genom tiderna. Till årsdagen rankade jag Joy Divisions samtliga låtar. Inte någon text som jättemånga läser, men den var kul att skriva.

Och så vidare, och så vidare. Höjdpunkterna är för många för att rabbla. Antalet tråkiga, styltiga, irrelevanta eller framtvingade inlägg och texter är kanske ännu fler. Men det får man ta. Att skriva är terapi. Musik är terapi. 482 MHz är terapi. Och terapi är inte alltid smooth sailing. Fem år har gått och jag har vuxit som skribent och som människa. Blir det fem år till är jag glad. Blir det inte det är jag tacksam för det som varit.

Nedan följer en spellista med tio av de låtar som på ett eller annat vis symboliserar 482 MHz:s fem första år. Tack till alla som stöttar och läser. Fortsätt gärna med det.

Bestulen och plagierad av bokningsjätten Luger

Foto och redigering: Niklas Lövgren

Idag utannonserades det att Thåström – som bekant en av 482 MHz:s kanske två största husgudar – ska släppa nytt material. Singel i september, album i november, och turné i vår. Glädjen var som ni förstår ett faktum – tills dess att jag läste bokningsbolaget Lugers ”presstext”. Sekunder in i läsningen insåg jag att stora delar av den mycket korta texten var plageriad. Texten som plagierats? Min recension av Thåströms liveplatta Klockan 2 på natten öppet fönster, som släpptes i maj i fjol. Nu är du paranoid och självupptagen, Lövgren, tänker ni förstås nu. Men sakta i backarna, säger jag. Jag har förstås täckning för vad jag påstår. Här är en screenshot från Lugers text:

Och här är delarna som plagierats, vissa skriande uppenbara, andra snäppet mer ”subtila” (nja):

Jag: Thåström har skickat ut en livboj 

De: Thåström kastade ut en livboj

Jag: …sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst

De: denna sargade bön om hopp och förändring

Jag: Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp…

De: [om låten ”Centralmassivet”] denna sargade bön om hopp

Jag: Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström

De: … mässar Thåström på sin låt ’Centralmassivet’

Kanske ska jag ta det som en komplimang, tycker ni. Visst, det kan man tycka. Men när man som oberoende, förhållandevis liten aktör, i denna roffar- och slakteribransch, skriver om det man vill, för att man älskar både skrivandet och ämnena man skriver om – inte för berömmelse eller för att man får betalt – har man väldigt svårt att hävda sig. När man då får se sig överkörd och bestulen av en gigant som Luger – bredvid Live Nation, rimligen landets största bokningsbolag och som skickar ut ”sin” text till hela landets media – känns det inget kul. Skrivandet är mitt hantverk, musiken mitt största intresse, Thåström en av de som, ända sedan tonåren, betytt allra mest för mig. Jag är en duktig skribent, med en diger kunskap om Thåström (på den punkten utmanar jag vem som helst i detta land). Om ni själva inte skriver tillräckligt bra eller besitter tillräckliga eller adekvata kunskaper om Thåström, be mig då hellre att skriva en ny text åt er, snarare än att stjäla från mig. Eller ge mig åtminstone cred. Ära den som äras bör. Och det är också därför jag går ut med det här – för att slå ett slag för alla små, oberoende aktörer som försöker hävda sig i en värld som slickar uppåt och sparkar neråt…

Tack för mig, och trevlig helg.

482 MHz hyllar Bob Dylan på hans 80-års-dag: Bob Dylans bästa låtar

Jag har aldrig utgett mig för att vara någon större Dylan-kännare. I min skivsamling finns visserligen en handfull av hans album, men jag har alltid tilltalats mer av vissa av hans lärjungar, tyckt att hans texter stundtals varit lite för abstrakta för att jag ska kunna beröras av dem på djupet, och jag har känt att Dylan själv ibland varit bättre som låtskrivare än som framförare av sina egna låtar. För hans låtskrivarförmåga kan ingen förneka – oavsett om man begriper texterna på Blonde On Blonde eller inte. Lika lite kan man förneka att han är en av populärmusikhistoriens, säg fem, kanske till och med tre, mest inflytelserika låtskrivare och artister genom tiderna. Supertungviktare som Springsteen, Young, Oberst, Reed, Patti Smith och The Beatles är bara en bråkdel av alla som har Dylan och hans tidlösa blandning av urtypiskt amerikanska musikuttryck som blues, country, folkmusik och gospel att tacka för mycket. Och även om han kanske inte skapade singer-songwriter-/mumlande-man-med-gitarr-genren per se, var det han som cementerade den på den populärmusikaliska kartan för alltid.

Idag fyller Bob Dylan 80 år och jag har plockat ut tio låtar som i mitt tycke tillhör det allra bästa han har gjort. Tio låtar från olika skeden i hans snart 60-åriga karriär och tio låtar där han, oavsett om han sjunger om förlorad kärlek, berör bister sociorealism eller delar av sitt hemlands mörka historia, lämnar alla snåriga Rimbaud-emuleringar därhän och istället just berör på djupet. Låtarna har jag samlat i en spellista och sorterat in dem kronologiskt. Varsågoda – och stort grattis till Bob Dylan.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 14

Igår firade Patti Smiths debutalbum 45 år. I mitt liv har mästerverket Horses funnits i 15-16 år. Och vilket album det är.

Om man med punk menar frisinnad, egen och helt utan intresse av att blidka någon eller något annat än ens egna infall och passioner, så är Patti Smith på Horses alldeles äkta punk. Att hon, ihop med framförallt Ramones, Talking Heads, Blondie och Television, utgjorde hela CBGB’s-scenen hör förstås också till saken. Men Horses är mer än bara punk. På Horses möts Van Morrison, Arthur Rimbaud, Allen Ginsberg och Jim Morrison på en schamanistisk trumresa långt bortom vår fattning. På Horses flödar de inre monologerna och de episka kompositionerna ”Birdland” och ”Land” jämsides med den lesbiska självmords-reggaen ”Redondo Beach”. Den oemotståndliga popen i ”Kimberly” är lika oumbärlig som urladdningarna i ”Gloria”, ”Break it Up” och ”Free Money”. Och när som helst jag hör ”Elegie” fladdrar bilder på det nerdekade 70-tals-New York förbi och jag känner mig både romantisk och ändlöst sorgsen.

Patti Smith 1975 Robert Mapplethorpe 1946-1989 ARTIST ROOMS Acquired jointly with the National Galleries of Scotland through The d’Offay Donation with assistance from the National Heritage Memorial Fund and the Art Fund 2008 http://www.tate.org.uk/art/work/AR00185

Horses låter som ingenting annat än sig självt. Horses är ett perfekt album. Det saknar dödkött och utfyllnad. Det existerar på ett plan i 70-talets New York, men är tidlöst i både text och musik, och lever i slutändan bortom begrepp som tid och rum, för evigt i ett helt eget universum.

Dagens lucka känns självklar.

Till minne av Elvis Presley: Elvis underskattade 70-tal

 

elvis 70-tal

Jag må i regel skriva om allsköns udda och svår musik, men när det kommer till kritan finns det nästan ingen som når lika djupt ner i hjärteroten som Elvis Aaron Presley. För att hylla honom idag, på dagen 43 år efter hans död, väljer jag att lyfta fram tre album från hans mest underskattade och missförstådda årtionde, 70-talet. De aningslösa, men högljudda, tyckarna menar att Elvis 70-tal endast var destruktivt och substanslöst. Givetvis är bilden mer nyanserad än så, vilket jag med den här texten hoppas kunna illustrera.

Varsågoda – och må Elvis vila i frid.


Today

År: 1975

71IIZUGF6rL._SS500_

 

– Inspelad under blott en tredagarsperiod i mars 1975, och det är utan tvekan en hungrig Elvis vi hör på plattan. Han varvar stenkåt, retrofierad boogie-rock (”T-R-O-U-B-L-E”) med countrystänkare (”Susan When She Tried”, ”I Can Help”) bluesig gospel (”Shake a Hand”) och en rad tunga ballader, där framförallt den hjärtslitande, närmast självbiografiska ”Pieces of My Life” sticker ut. Där sjunger Elvis om ett rämnat privatliv, som bara han kunde – med kuslig, intensiv närvaro och en röst som får alla andra sångare att skämmas.

Today visar Kung Presley upp sin oantastliga känsla för den amerikanska populärmusikens många skiftningar, skeenden och former. Det är inte hans jämnaste eller till låtmaterialet sett starkaste album, men det är helgjutet och genuint och med gott om höjdpunkter från denna musikaliska urkraft, som trots att han närmade sig slutet av sitt liv ändå hade mycket kvar att ge.


From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee

År: 1976

from-elvis-presley-boulevard-memphis-tennessee-33

– Under de sista åren av sitt liv var Elvis Presley överviktig, folkskygg och alltjämt märkt av skilsmässan från Priscilla och andra spruckna relationer. Men han kunde fortfarande sjunga skiten ur vilken kollega som helst. Det hörs tydligt inte minst på vad som skulle bli hans sista riktiga studioalbum, From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee.

Här gräver han djupt ner i sin avgrundsdjupa sorg och levererar den ena showstoppern efter den andra. ”Hurt” inleder plattan och sätter direkt ribban orimligt högt. Timi Yuros melodramatiska gamla hit blir i Elvis händer något överjordiskt – något långt mer än popmusik. Andra höjdpunkter är bland andra ”Love Coming Down” och ”I’ll Never Fall in Love Again”. Den förstnämnda är vad som skulle uppstå om Frank Sinatra varit countryballadsångare från södern istället för saloonsångare från asfaltsdjungeln på östkusten. Den sistnämnda är översvallande, från-tårna-soul från en sångare som sjunger med livet som insats. Däremellan avlöser pärlorna varandra.

From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee är sannolikt Elvis mörkaste platta, och i det närmaste även en konceptuell platta i stil med Sinatras många nattsuddarklassiker om sprucken kärlek. Vill man snabbt och lätt överbevisa slentriantyckarna, som blint påstår att Elvis under sina sista år endast producerade skräp, kan man med fördel sätta på det här albumet.


Moody Blue

År: 1977

moodyblue

– Noga räknat är Moody Blue inget riktigt studioalbum, även om det må ha lanserats som det när det gavs ut i juli 1977 – blott en månad innan Elvis gick bort. I själva verket utgörs plattan av liveupptagningar, och studioinspelningar från Graceland, 1976. Den ursprungliga tanken var att spela in ny musik i början av 1977, men Elvis sjukanmälde sig. Lyckligtvis är det material som fyller plattan mer än bra, och ger Elvis en värdig sorti från denna värld.

Liveupptagningarna är lite ”hit and miss”. ”Unchained Melody” är, ihop med Johnny CashsHurt”, sannolikt tidernas bästa cover, och tolkningen av ”Little Darlin’” är doo-wop-doftande retrorock med gott om glimt i ögat. ”If You Love Me (Let Me Know)” och ”Let Me Be There”, däremot, är tradig, platt countrypop. Studioinspelningarna är dock av jämnare kvalitet. Fenomenala countryballader som ”He’ll Have To Go” ”She Thinks I Still Care”,  och ”It’s Easy For You”, allihop som gjorda för att spelas på dammiga, rökiga ölsjapp längs landsvägarna i den djupaste söderns många avkrokar, varvas med den lika fenomenala pophitten och tillika titelspåret, rockern ”Way Down” och bluesballaden ”Pledging My Love”. Allihop är de oumbärliga låtar för den som vill åt vem Elvis var under sin sista tid i livet.

Hälsan vacklade och liveshowerna var ojämna. Han omgav sig med ja-sägare, utsugare och imbeciller. Pillermissbruket var bortom kontroll, trots tafatta försök att rehabiliteras. Kraften att göra något åt situationen fanns inte. Men i studion, med ett låtmaterial som resonerade med honom. kunde han fortfarande visa varför han alltjämt kallades för The King. Ingen sjöng som honom, ingen hade samma på-liv-och-död-närvaro. Än idag är det ingen som har överträffat honom.


elvis piano

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.