Filmspecial: Halloween 2021 – skräcktips

Även om detta naturligtvis är en musiksida och jag i första hand är musikskribent och musikfan, är film något jag älskat i alla tider, och flera gånger har jag lekt med tanken på att publicera enstaka filminlägg. Det är inte troligt att i dagsläget göra 482 MHz till en kombinerad musik- och filmsajt (bliv vid din läst osv), men vad skadar det om jag för en gångs skull följer ovan nämnda nyck och knåpar ihop ett filminlägg för att roa mig själv och likasinnade?

Jag ser mig som sagt som filmälskare av rang, och är det någon enskild filmgenre som ligger mig extra varmt om hjärtat och som jag återkommer till oftare än andra är det skräck – gärna från åren 1974-1989. Nu är det ju dessutom den tiden på året då skräckfilmen gör sig som allra bäst, och därför tar jag nu tillfället i akt att tipsa om några härliga rullar från genrens guldålder. Förutom blod och slafs har de dessutom inte sällan grym musik gemensamt, och det passar ju bra här. Varsågoda!


Motorsågsmassakern

År: 1974

Regi: Tobe Hooper

Tidernas allra bästa slasher är också tidernas mest omtalade och kontroversiella. Den startade moralpaniken om videovåldet för cirka 40 år sedan, och filmens konstnärliga kvaliteter hamnade därmed i baksätet. Det är synd, för detta är sann filmkonst och en ohygglig skildring av våld, utanförskap och rädsla. Jag vill lyfta fram dödsskräcken i Marilyn Burns ögon. Gunnar Hansens på ett sätt mänskliga, men ändå djupt omänskliga, uppenbarelse och hans själlösa, obönhörliga handlande. Jag vill lyfta fram Texas-hettan. Allt detta och mer därtill gör Motorsågsmassakern till en klaustrofobisk filmupplevelse som är omöjlig att värja sig ifrån.

The Hills Have Eyes

År: 1977

Regi: Wes Craven

Innan mainstreamframgångarna med Terror på Elm Street och Scream fick Wes Craven in en kult-fullträff med The Hills Have Eyes. Precis som i fallet med Motorsågsmassakern handlar The Hills…om en grupp människor, här en familj vid namn Carter, som faller offer för en blodtörstig, spritt språngande galen och inavlad familj, där alla är döpta efter planeter i solsystemet, långt ute i obygden. Här är skådeplatsen öknen någonstans i sydvästra USA (familjen Carter är på väg till Kalifornien, så en god gissning är väl New Mexico eller Arizona). Familjen får problem med bilen, vilket de inavlade snabbt snappar upp, och så börjar terrorn. På flera ställen är filmen tramsig och det är inte många karaktärer man bryr sig om, men våldet är trovärdigt, stämningen kuslig och Michael Berryman, den ohygglige Michael Berryman, i rollen som galningen Pluto är ett av filmhistoriens ruggigaste ”monster”.

Zombi 2 (även känd som Zombie Flesh Eeaters)

År: 1979

Regi: Lucio Fulci

Nu snackar vi! Suggestiv stämning, slafs, långsamma och hotfulla zombies klanderfritt sminkade av Giannetto De Rossi – och så musiken! Den fantastiska, ambienta synthmusiken av Fabio Frizzi tillhör genrens allra bästa. Visst, skådespelet lämnar en hel del att önska och plotten, om en kvinna och en journalist som tillsammans reser till någon obskyr karibisk ö för att ta reda på vad som hänt med kvinnans försvunne far, har väl inte jättemånga lager, men i ärlighetens namn är det väl inte det man i första hand är ute efter när man ska titta på zombieskräck? Nej, detta är en av genrens allra mäktigaste filmupplevelser.

Trivia: 2:an i titeln kommer från att Fulci djärvt fick för sig att lansera filmen som en inofficiell uppföljare till George Romeros Dawn of the Dead från året innan.

The Shining

År: 1980

Regi: Stanley Kubrick

Detta mästerverk, denna filmhistoriska milstolpe, hör egentligen inte hemma på en lista över slafsiga lågbudget-rullar, men jag kan inte låta bli. The Shining är tidernas bästa skräckfilm och återfinns utan vidare på min topp 10 (kanske till och med topp 5) över tidernas bästa filmer alla kategorier. Den måste tas med. För Jack Nicholsons rollprestation (i samma kaliber som Brando i Gudfadern eller De Niro i Taxi Driver). För Shelley Duvalls rädsla. För fotot. Och för hur den skrämmer på så många plan. Och den kyliga musiken av Wendy Carlos är förresten helt fantastisk.

Antropophagus

År: 1980

Regi: Joe D’Amato

Första gången jag såg Antropophagus gillade jag den inte alls. Andra gången, säkert åtta år senare, älskade jag den besinningslöst. Vad som hänt däremellan vet jag inte, men om att denna slafs-skräckis, om ett gäng vänner som blir strandade på vad som – verkar vara – en öde ö, men som egentligen huserar en galen och konstant hungrig människoätare, är något av ett mästerstycke råder det ingen tvekan. Den är långsam, atmosfärisk och ibland nästan lite finstämd, och även här är filmmusiken (signerad Marcello Giombini) ypperlig. När man kombinerar atmosfär och finstämdhet med slafs och ett vidrigt otäckt monster blir skräcken desto effektivare och Antropophagus är ett utmärkt exempel på detta.

Evil Dead

År: 1981

Regi: Sam Raimi

När Ash och hans vänner åker för att semestra – och festa – i en sliten stuga i skogen råkar de släppa lös demoner sugna på att ta över människokroppar. Vad som sedan utvecklas är ett slags blandning mellan demon- och zombieskräck, där blod, slafs och psykologisk skräck/ångest spelar lika stora roller. Uppföljarna, inklusive den lysande tv-serien Ash vs Evil Dead, drog alla betydligt mer åt humor, men originalet är för det mesta nattsvart. En av de filmerna som skrämde mig mest som barn.

The Beyond

År: 1981

Regi: Lucio Fulci

En kvinna ärver ett hus i New Orleans, men huset visar sig vara byggt på en av portarna till helvetet – och föga förvånande följer ett sjuhelsikes blodbad. Det är cheesy som bara den, men det är också stämningsfullt, ruskigt våldsamt och – trots allt våld och blod – rätt mysigt. Musiken, sedan (återigen komponerad av Fabio Frizzi), pendlar mellan 70-tals-porr, disco och försök till New Orleans-jazz och är inte i närheten av lika effektiv eller passande som i Zombi 2, Fulcis och Frizzis förra samarbete på den här listan, men är likväl charmig på sitt sätt. Håll utkik efter scenen där hantverkaren/reparatören får ansiktet fullständigt sönderslitet – den är toppen!

Demons

År: 1985

Regi: Lamberto Bava

Någon delar ut fribiljetter till en biofilm, men på biografen råder onda krafter och film och verklighet flyter samman, varpå besökarna tas i besittning av demoner. Hysteri, slakt och videovåld på finfin nivå följer. Demons är en fantastiskt stämningsfull film, som precis som Evil Dead blandar demon- och zombiegenren med lätt hand. Och soundtracket, fyllt av tidstypisk macho-rock (Billy Idol!), är i sitt sammanhang lysande.

Day of the Dead

År: 1985

Regi: George A. Romero

Djupt nere i en bunker har en grupp forskare samlats för att lösa det lilla problemet med att världen tagits över av zombies. Konflikterna avlöser varandra, lappsjukan sätter i och zombierna bankar på dörren. Romeros ursprungliga zombietrilogi, som påbörjades 1968 med Night of the Living Dead och fortsatte 1978 med Dawn of the Dead, avslutades 1985 med Day of the Dead. Samtliga filmer i trilogin är mästerliga, men Day of the Dead tar kanske ändå priset. Night of the Living Dead var kanske lite för långsam och oblodig, Dawn of the Dead hade tjänat på att kortas ner en aning, men med Day of the Dead får Romero in alla rätt. Den är våldsam och actionfylld utan att tappa i spänning, blodig som tusan, men är ändå stämningsfull, och man bryr sig om karaktärerna och tror på deras konflikter. Se den. Och musiken av John Harrison låter modern än idag och för tankarna till band som S U R V I V E.

Return of the Living Dead

År: 1985

Regi: Dan O’Bannon

Humor och mardröms- och dödsångestframkallande skräck i en sällan skådad perfekt symbios uppstår när två klantiga lagerarbetare på ett kemiskt laboratorium råkar släppa lös en giftig gas som väcker de döda till liv. Ett charmigt gäng punkare/goter som festar loss på den närliggande kyrkogården blir bland de första att drabbas. Den här filmen har allt man kan begära av en skräckfilm från 80-talet, vare sig man vill garva eller bli skrämd från vettet. Den gula, hårlösa zombien från alldeles i början av filmen är än idag bland det ruskigaste jag sett. Håll utkik efter den. Och njut av soundtracket! Där hittar man höjdare som The Cramps, The Damned och 45 Grave.

482 MHz 5 år

Foton, redigering, kollage: Niklas Lövgren

I september 2016 var jag en mager, nervös student med skrivardrömmar, i exil i Skåne. Jag hade i åratal tjatat hål i huvudet på min arma sambo om bland annat Thåström-texter, underskattade Morrissey-album och europeisk dark ambient. Gång efter annan hade hon försökt att styra mitt tjat mot något mer kreativt, men jag hade parerat. Jag var inte bara nervöst lagd, jag hade också kraftig brist på självförtroende och jävlaranamma – utom just när det gällde att parera bort potentiellt kreativa och på sikt vettiga saker (mina studier, som också de satt långt in, får ses som undantaget som bekräftar regeln). Men så en kväll, när jag fått i mig några glas, slog hennes vädjan om en musikblogg rot.

Idag är jag fem år äldre, många kilo tyngre, en magisterexamen rikare, bara lagom nervös (självförtroendet är det väl alltjämt sisådär med, men det går åt rätt håll) och ännu i skånsk exil – men framförallt är jag lyckligare nu än då. Och en inte alltför liten del av den lyckan har jag 482 MHz att tacka för. Här har jag fått ventilera mina många trängande åsikter om alltifrån nyss nämnda Thåström, till modern indie, obskyr postpunk, Elvis Presley, goth och varför EP-formatet är så frustrerande – för att bara nämna några sådär viktiga spörsmål. Tack vare 482 MHz har jag fått kontakt med (och i vissa fall till och med fått jobba med) artister och band jag tidigare bara beundrat på avstånd. Tack vare 482 MHz har jag fått kombinera mina två passioner – musik och skrivande – och på så sätt räddat min mentala hälsa och skapat oändligt med mening i tillvaron. Tack till min sambo Sandra, som alltid, alltid, alltid stöttar mig och lyser upp livet, och som fick mig att starta sajten. Tack till vänner, familj och andra som läser och pushar. Tack till fantastiska artister och skivbolag som på ett eller annat vis bidragit till sajten och därmed legitimerat och kvalitetsstämplat den. Ni vet vilka ni är.

Några höjdpunkter genom åren

  • Min första intervju med Pelle Ossler – som också var min första intervju överhuvudtaget: Att någon som Pelle Ossler, någon med sådan dignitet och tyngd, i april 2017, när denna då helt okända blogg endast var dryga halvåret gammal, ville ställa upp på en rätt mastig intervju säger väl allt om hans opretentiösa och helt igenom hyggliga stil? För att vara min första intervju någonsin blev den inte helt oäven. Ledde sedermera till en massa annat fint med Pelle. Evigt tacksam för hans stöd. Har betytt (och betyder) oändligt.
  • Thåström 60-år-följetongen: En serie inlägg jag publicerade vintern/våren 2017 i samband med att Thåström skulle fylla 60 år. Rankade hans 60 bästa låtar med en topp 10-lista i veckan i sex veckor. Fick rätt många hejarop och lockar än idag läsare på nästan daglig basis.
  • Sällskapet-intervjun: Varit helt knäckt av Sällskapet ända sedan de släppte sin debut i mars 2007 (än idag min öde-ö-platta). Att de ville ställa upp på en intervju i samband med lanseringen av sin tredje platta var stort. Den enda svenska intervjun de gjorde.
  • Rome-intervjun: Utan omsvep tackade Jerome Reuter ja till att ställa upp på en intervju med en obskyr, svensk musikblogg, och undertecknad stärktes väsentligt i sin roll. Sajten fick mängder med läsare från utlandet, också mycket tack vare att jag höll intervjun på engelska.
  • Michael Jackson 60 år-listan: Skriver sällan om kommersiell musik, men Michael var en barndomsidol, så när hans (postuma) 60-årsdag närmade sig bestämde jag mig för att slänga ihop en lista över hans bästa låtar. Idag är det mitt näst mest välbesökta inlägg någonsin, vilket säger en del om Michaels fortsatta betydelse i popvärlden.
  • Jubileumsinlägget för Ian Curtis: 18 maj 2020 var det 40 år sedan Ian Curtis gick bort. En av mina största husgudar genom tiderna. Till årsdagen rankade jag Joy Divisions samtliga låtar. Inte någon text som jättemånga läser, men den var kul att skriva.

Och så vidare, och så vidare. Höjdpunkterna är för många för att rabbla. Antalet tråkiga, styltiga, irrelevanta eller framtvingade inlägg och texter är kanske ännu fler. Men det får man ta. Att skriva är terapi. Musik är terapi. 482 MHz är terapi. Och terapi är inte alltid smooth sailing. Fem år har gått och jag har vuxit som skribent och som människa. Blir det fem år till är jag glad. Blir det inte det är jag tacksam för det som varit.

Nedan följer en spellista med tio av de låtar som på ett eller annat vis symboliserar 482 MHz:s fem första år. Tack till alla som stöttar och läser. Fortsätt gärna med det.

Bestulen och plagierad av bokningsjätten Luger

Foto och redigering: Niklas Lövgren

Idag utannonserades det att Thåström – som bekant en av 482 MHz:s kanske två största husgudar – ska släppa nytt material. Singel i september, album i november, och turné i vår. Glädjen var som ni förstår ett faktum – tills dess att jag läste bokningsbolaget Lugers ”presstext”. Sekunder in i läsningen insåg jag att stora delar av den mycket korta texten var plageriad. Texten som plagierats? Min recension av Thåströms liveplatta Klockan 2 på natten öppet fönster, som släpptes i maj i fjol. Nu är du paranoid och självupptagen, Lövgren, tänker ni förstås nu. Men sakta i backarna, säger jag. Jag har förstås täckning för vad jag påstår. Här är en screenshot från Lugers text:

Och här är delarna som plagierats, vissa skriande uppenbara, andra snäppet mer ”subtila” (nja):

Jag: Thåström har skickat ut en livboj 

De: Thåström kastade ut en livboj

Jag: …sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst

De: denna sargade bön om hopp och förändring

Jag: Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp…

De: [om låten ”Centralmassivet”] denna sargade bön om hopp

Jag: Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström

De: … mässar Thåström på sin låt ’Centralmassivet’

Kanske ska jag ta det som en komplimang, tycker ni. Visst, det kan man tycka. Men när man som oberoende, förhållandevis liten aktör, i denna roffar- och slakteribransch, skriver om det man vill, för att man älskar både skrivandet och ämnena man skriver om – inte för berömmelse eller för att man får betalt – har man väldigt svårt att hävda sig. När man då får se sig överkörd och bestulen av en gigant som Luger – bredvid Live Nation, rimligen landets största bokningsbolag och som skickar ut ”sin” text till hela landets media – känns det inget kul. Skrivandet är mitt hantverk, musiken mitt största intresse, Thåström en av de som, ända sedan tonåren, betytt allra mest för mig. Jag är en duktig skribent, med en diger kunskap om Thåström (på den punkten utmanar jag vem som helst i detta land). Om ni själva inte skriver tillräckligt bra eller besitter tillräckliga eller adekvata kunskaper om Thåström, be mig då hellre att skriva en ny text åt er, snarare än att stjäla från mig. Eller ge mig åtminstone cred. Ära den som äras bör. Och det är också därför jag går ut med det här – för att slå ett slag för alla små, oberoende aktörer som försöker hävda sig i en värld som slickar uppåt och sparkar neråt…

Tack för mig, och trevlig helg.

482 MHz hyllar Bob Dylan på hans 80-års-dag: Bob Dylans bästa låtar

Jag har aldrig utgett mig för att vara någon större Dylan-kännare. I min skivsamling finns visserligen en handfull av hans album, men jag har alltid tilltalats mer av vissa av hans lärjungar, tyckt att hans texter stundtals varit lite för abstrakta för att jag ska kunna beröras av dem på djupet, och jag har känt att Dylan själv ibland varit bättre som låtskrivare än som framförare av sina egna låtar. För hans låtskrivarförmåga kan ingen förneka – oavsett om man begriper texterna på Blonde On Blonde eller inte. Lika lite kan man förneka att han är en av populärmusikhistoriens, säg fem, kanske till och med tre, mest inflytelserika låtskrivare och artister genom tiderna. Supertungviktare som Springsteen, Young, Oberst, Reed, Patti Smith och The Beatles är bara en bråkdel av alla som har Dylan och hans tidlösa blandning av urtypiskt amerikanska musikuttryck som blues, country, folkmusik och gospel att tacka för mycket. Och även om han kanske inte skapade singer-songwriter-/mumlande-man-med-gitarr-genren per se, var det han som cementerade den på den populärmusikaliska kartan för alltid.

Idag fyller Bob Dylan 80 år och jag har plockat ut tio låtar som i mitt tycke tillhör det allra bästa han har gjort. Tio låtar från olika skeden i hans snart 60-åriga karriär och tio låtar där han, oavsett om han sjunger om förlorad kärlek, berör bister sociorealism eller delar av sitt hemlands mörka historia, lämnar alla snåriga Rimbaud-emuleringar därhän och istället just berör på djupet. Låtarna har jag samlat i en spellista och sorterat in dem kronologiskt. Varsågoda – och stort grattis till Bob Dylan.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 14

Igår firade Patti Smiths debutalbum 45 år. I mitt liv har mästerverket Horses funnits i 15-16 år. Och vilket album det är.

Om man med punk menar frisinnad, egen och helt utan intresse av att blidka någon eller något annat än ens egna infall och passioner, så är Patti Smith på Horses alldeles äkta punk. Att hon, ihop med framförallt Ramones, Talking Heads, Blondie och Television, utgjorde hela CBGB’s-scenen hör förstås också till saken. Men Horses är mer än bara punk. På Horses möts Van Morrison, Arthur Rimbaud, Allen Ginsberg och Jim Morrison på en schamanistisk trumresa långt bortom vår fattning. På Horses flödar de inre monologerna och de episka kompositionerna ”Birdland” och ”Land” jämsides med den lesbiska självmords-reggaen ”Redondo Beach”. Den oemotståndliga popen i ”Kimberly” är lika oumbärlig som urladdningarna i ”Gloria”, ”Break it Up” och ”Free Money”. Och när som helst jag hör ”Elegie” fladdrar bilder på det nerdekade 70-tals-New York förbi och jag känner mig både romantisk och ändlöst sorgsen.

Patti Smith 1975 Robert Mapplethorpe 1946-1989 ARTIST ROOMS Acquired jointly with the National Galleries of Scotland through The d’Offay Donation with assistance from the National Heritage Memorial Fund and the Art Fund 2008 http://www.tate.org.uk/art/work/AR00185

Horses låter som ingenting annat än sig självt. Horses är ett perfekt album. Det saknar dödkött och utfyllnad. Det existerar på ett plan i 70-talets New York, men är tidlöst i både text och musik, och lever i slutändan bortom begrepp som tid och rum, för evigt i ett helt eget universum.

Dagens lucka känns självklar.

Till minne av Elvis Presley: Elvis underskattade 70-tal

 

elvis 70-tal

Jag må i regel skriva om allsköns udda och svår musik, men när det kommer till kritan finns det nästan ingen som når lika djupt ner i hjärteroten som Elvis Aaron Presley. För att hylla honom idag, på dagen 43 år efter hans död, väljer jag att lyfta fram tre album från hans mest underskattade och missförstådda årtionde, 70-talet. De aningslösa, men högljudda, tyckarna menar att Elvis 70-tal endast var destruktivt och substanslöst. Givetvis är bilden mer nyanserad än så, vilket jag med den här texten hoppas kunna illustrera.

Varsågoda – och må Elvis vila i frid.


Today

År: 1975

71IIZUGF6rL._SS500_

 

– Inspelad under blott en tredagarsperiod i mars 1975, och det är utan tvekan en hungrig Elvis vi hör på plattan. Han varvar stenkåt, retrofierad boogie-rock (”T-R-O-U-B-L-E”) med countrystänkare (”Susan When She Tried”, ”I Can Help”) bluesig gospel (”Shake a Hand”) och en rad tunga ballader, där framförallt den hjärtslitande, närmast självbiografiska ”Pieces of My Life” sticker ut. Där sjunger Elvis om ett rämnat privatliv, som bara han kunde – med kuslig, intensiv närvaro och en röst som får alla andra sångare att skämmas.

Today visar Kung Presley upp sin oantastliga känsla för den amerikanska populärmusikens många skiftningar, skeenden och former. Det är inte hans jämnaste eller till låtmaterialet sett starkaste album, men det är helgjutet och genuint och med gott om höjdpunkter från denna musikaliska urkraft, som trots att han närmade sig slutet av sitt liv ändå hade mycket kvar att ge.


From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee

År: 1976

from-elvis-presley-boulevard-memphis-tennessee-33

– Under de sista åren av sitt liv var Elvis Presley överviktig, folkskygg och alltjämt märkt av skilsmässan från Priscilla och andra spruckna relationer. Men han kunde fortfarande sjunga skiten ur vilken kollega som helst. Det hörs tydligt inte minst på vad som skulle bli hans sista riktiga studioalbum, From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee.

Här gräver han djupt ner i sin avgrundsdjupa sorg och levererar den ena showstoppern efter den andra. ”Hurt” inleder plattan och sätter direkt ribban orimligt högt. Timi Yuros melodramatiska gamla hit blir i Elvis händer något överjordiskt – något långt mer än popmusik. Andra höjdpunkter är bland andra ”Love Coming Down” och ”I’ll Never Fall in Love Again”. Den förstnämnda är vad som skulle uppstå om Frank Sinatra varit countryballadsångare från södern istället för saloonsångare från asfaltsdjungeln på östkusten. Den sistnämnda är översvallande, från-tårna-soul från en sångare som sjunger med livet som insats. Däremellan avlöser pärlorna varandra.

From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee är sannolikt Elvis mörkaste platta, och i det närmaste även en konceptuell platta i stil med Sinatras många nattsuddarklassiker om sprucken kärlek. Vill man snabbt och lätt överbevisa slentriantyckarna, som blint påstår att Elvis under sina sista år endast producerade skräp, kan man med fördel sätta på det här albumet.


Moody Blue

År: 1977

moodyblue

– Noga räknat är Moody Blue inget riktigt studioalbum, även om det må ha lanserats som det när det gavs ut i juli 1977 – blott en månad innan Elvis gick bort. I själva verket utgörs plattan av liveupptagningar, och studioinspelningar från Graceland, 1976. Den ursprungliga tanken var att spela in ny musik i början av 1977, men Elvis sjukanmälde sig. Lyckligtvis är det material som fyller plattan mer än bra, och ger Elvis en värdig sorti från denna värld.

Liveupptagningarna är lite ”hit and miss”. ”Unchained Melody” är, ihop med Johnny CashsHurt”, sannolikt tidernas bästa cover, och tolkningen av ”Little Darlin’” är doo-wop-doftande retrorock med gott om glimt i ögat. ”If You Love Me (Let Me Know)” och ”Let Me Be There”, däremot, är tradig, platt countrypop. Studioinspelningarna är dock av jämnare kvalitet. Fenomenala countryballader som ”He’ll Have To Go” ”She Thinks I Still Care”,  och ”It’s Easy For You”, allihop som gjorda för att spelas på dammiga, rökiga ölsjapp längs landsvägarna i den djupaste söderns många avkrokar, varvas med den lika fenomenala pophitten och tillika titelspåret, rockern ”Way Down” och bluesballaden ”Pledging My Love”. Allihop är de oumbärliga låtar för den som vill åt vem Elvis var under sin sista tid i livet.

Hälsan vacklade och liveshowerna var ojämna. Han omgav sig med ja-sägare, utsugare och imbeciller. Pillermissbruket var bortom kontroll, trots tafatta försök att rehabiliteras. Kraften att göra något åt situationen fanns inte. Men i studion, med ett låtmaterial som resonerade med honom. kunde han fortfarande visa varför han alltjämt kallades för The King. Ingen sjöng som honom, ingen hade samma på-liv-och-död-närvaro. Än idag är det ingen som har överträffat honom.


elvis piano

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.


482 MHz minns Ian Curtis, 15 juli 1956 – 18 maj 1980: Joy Divisions alla låtar rankade och kommenterade

ian

I mitt tycke finns det tre mer eller mindre perfekta band. Band som som visserligen brann snabbt och intensivt, men som icke desto mindre släppte ifrån sig minimalt (om ens något) undermåligt. Band som jag, oavsett när jag hör dem, knockas av redan efter några få toner. Band som hängt med sedan tonåren och som kommer följa med ner i graven. Ett är Ebba Grön. Ett annat är The Smiths. Och det tredje är Joy Division. För mig är Joy Division katarsis. Livet kantas av olycka och jävelskap, och i de svårare stunderna är det en ynnest att få bada i det skimrande vackra mörker som Ian Curtis, Bernard Sumner, Peter Hook och Stephen Morris skapade mellan 1977-1980. Att få stänga in sig i Joy Division är i de stunderna renande likt inget annat. Dessutom är det, som med all riktigt bra musik, en chans att få spegla sig i något och känna igen det som kastas tillbaka på en.

Tyvärr räckte inte musikens katarsis för Ian Curtis. Depressionerna, den svåra epilepsin, det kollapsande äktenskapet, skulden, skammen, pressen från bandet och omvärlden, blev helt enkelt för mycket för honom. Han hängde sig i sitt kök den 18 maj 1980, natten innan han och bandet skulle åka iväg på sin första USA-turné. Han blev 23 år gammal. Jag sörjer detta och honom. Men jag förstår honom också.

Rent konstnärligt är Ian Curtis vad som uppstår om Frank Sinatra skulle sjungit texter av Franz Kafka. Ian lämnade efter sig flera av rockhistoriens allra bästa, existentiellt mest mångbottnade och drabbande, låttexter. Han rev i sitt innersta för att förse oss med förkrossande texter om krig, våld, sjukdom – och en förödande ensamhet – som alla var sprungna ur hans eget själsliv. Men han var lika mycket crooner som filosof, sökare, poet. Han sjöng sina texter med en av rockvärldens mäktigaste, obehagligaste, varmaste barytoner. En Ol’ Blue Eyes för ett sönderbombat och postindustriellt Manchester. Ian Curtis lyrik bjuder inte på någon tröst, men väl, som jag var inne på ovan, på katarsis. Det är lika viktigt. Joy Division, sedan, var ett rockband, men egentligen var de långt mycket mer än så. Ljuden de skapade, ihop med den överjordiskt geniale producenten Martin Hannett, bryr sig inte alls om tid eller rum. De låter fortfarande som framtiden, oavsett hur många år som går. De tillhör å ena sidan det sena 70-talets Manchester – denna av kolindustrin sotiga stad, denna postindustriella, karga ödemark av glas och betong, långt ifrån sin första storhetstid och nästan lika långt ifrån sin andra. Å andra sidan hör deras ljudvärldar hemma överallt och ingenstans. De låter inte som något annat, men passar varsomhelst där längtan, ensamhet och desperation bor. De är utomvärldsliga, bryr sig inte om våra futtiga gränser.

Jag funderade länge på hur jag skulle hylla Ian och Joy Division. Ingenting kändes bra nog, så jag bestämde mig för att dessutom göra det svårt för mig – jag bestämde mig för att ranka samt kommentera samtliga låtar de spelade in. Efter listan följer en spellista med alla låtar på topp 20 (minus ”In a Lonely Place”, som inte finns på Spotify, men som ersätts med ”These Days”).

Varsågoda, och må Ian Curtis vila i frid.

 

50. ”Gutz

År: 1977

Album: Warsaw (samlingsplatta med inspelningar gjorde under tiden de kallade sig Warsaw. Flera av låtarna har också getts ut på samlingar som Substance)

– Oslipat så det förslår. Uppfriskande att till och med ett så perfekt band som Joy Division en gång låtit någotsånär kackiga. En i raden överblivna demos från tiden då de kallade sig Warsaw och spelade svartsynt punkrock.

 

49. ”You’re No Good For Me

År: 1977

Album: Warsaw

– Se ovan.

 

48. Inside the Line

År: 1977

Album: Warsaw

– Det finns stundom en viss charm i de här tidiga låtarna.

 

47. As You Said

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Instrumental bagatell på knappt två minuter.

 

46. ”The Drawback

År: 1977

Album: Warsaw

– Svartsynt punk galore!

 

45. ”Warsaw

År: 1978

Album: An Ideal for Living (bandets debut-EP, utgiven 1978. Samtliga låtar senare utgivna på Substance)

– Här börjar punken bli lite mer postpunk, och texten sägs handla om Rudolf Hess uppgång och fall.

 

44. ”Failures

År: 1978

Album: An Ideal for a Living (EP)

– Kaotisk punkrock, existentiell ångest.

 

43. ”Incubation

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Skönt instrumentalt malande. Kraut Division.

 

42. Walked In Line

År: 1979

Album: Still (samlingsplatta med udda låtar, utgiven 1981)

– Stram postpunk om nazismen.

 

41. ”No Love Lost

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Inspirerad av boken House of Dolls, som handlar om så kallade ”joy divisions” – grupper av judiska kvinnor i koncentrationslägren som prostituerades av sina nazistiska fångvaktare.

 

40. ”At a Later Date

År: 1978

Album: Short Circuit: Live at the Electric Circus (Live-platta med blandade Manchester-band, utgiven av Virgin 1978)

– Här sås fröna till vad som skulle bli Joy Division inte alls långt därpå.

 

39. ”Leaders of Men

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Fortfarande lite skrangligt, men samtidigt ruskigt stämningsfull och febrig postpunk.

 

38. ”Ice Age

År: 1979

Album: Still

– Nerverna på utsidan och en framtid som ter sig svartare än svart.

 

37. ”The Kill

År: 1979

Album: Still

– En ilsken punkdänga med helt annan text men med samma namn spelades in när de fortfarande hette Warsaw, men låten här är den som släpptes 1981 på samlingen Still – en stram, oslipad postpunkare om när desperata omständigheter kräver desperata utvägar.

 

36. ”From Safety to Where

År: 1979

Album: Substance (samlingsplatta med fristående singlar, b-sidor och udda låtar, utgiven 1988, 1992 och 2010)

– Var ska man ta vägen och vad ska man göra av livet? Ians text är lätt att relatera till och Bernard Sumners gitarr skär som en svetslåga.

 

35. ”Interzone

År: 1979

Album: Unknown Pleasures (bandets debutalbum, utgivet i juni 1979)

– Warsaws kantighet och aggressivitet möter Burroughs Den nakna lunchen och Joy Divisions atmosfärer.

 

uk

 

34. ”Something Must Break

År: 1979

Album: Still

– Få tänkte på det då, men många av Ians texter var rop på hjälp. Denna är blott en av dem. Looked in the mirror, saw I was wrong/If I could get back to where I belong, where I belong/…/Something must break now/This life isn’t mine

 

33. ”Ceremony

År: 1980

Album: Still

–  En av de två sista låtarna som Joy Division skrev (och som sedermera också blev New Orders första singel). Låter inte som något annat de spelade in, men soundet de upptäckte med Ceremony skulle bli standard för de flesta av de många engelska postpunk-banden under 80-talet. Denna upptagning är från bandets sista livekonsert, Birmingham, maj 1980.

 

32. ”The Only Mistake

År: 1979

Album: Still

– Hypnotisk och malande. Sumners gitarr väver en feberdröm, medan Peter Hooks bas karvar sig igenom både ben och märg.

 

31. ”Wilderness

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ian färdas genom rum och tid, bland martyrer, dödsdömda och pilgrimer, medan musiken, precis som i ”Interzone”, varvar Warsaws råhet med Joy Divisions atmosfärer.

 

30. ”Exercise One

År: 1979

Album: Still

–  When you’re looking at life,
In a strange new room,
Maybe drowning soon,
Is this the start of it all?
Turn on your TV,
Turn down your pulse,
Turn away from it all,
It’s all getting too much.

 

29. ”Novelty

År: 1979

Album: Substance

– En låt lika mycket om den brittiska punkscenens sönderfall som om avsaknaden av gemenskap.

 

28. ”Digital

År: 1978

Album: Substance

– En av bandets mest ikoniska låtar. Själva urtypen för stram, ångestladdad och svettig postpunk.

 

27. ”The Sound of Music

År: 1980

Album: Still

– Köttigare, kantigare, råare postpunkgitarrer får man leta länge efter. Fall på knä inför Bernard Sumner.

 

26. ”Dead Souls

År: 1979

Album: Substance

– Febrig, högkaratig postpunk och ett typexempel på hur alla bandmedlemmar, inte i varje låt men ofta, spelade en egen slinga – och ändå fick låten att hålla ihop.

 

ian3

 

25. ”Glass

År: 1978

Album: Still

– Inre och yttre press och ett sjujäkla driv. En brygga mellan deras tidiga sound och det som skulle komma sedan.

 

24. ”Autosuggestion

År: 1979

Album: Substance

– Börjar som en slowburner, men byggs upp. När sista tonerna ringer ut står man upp till vaderna i ångestsvett.

 

23. ”Disorder

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– En av bandets mer lättillgängliga låtar, men oj vad snygg den är. En blåkopia för 2000-talets postpunk-revival.

 

22. ”Komakino

År: 1980

Album: Substance

How can I find the right way to control
All the conflicts inside, all the problems beside
As the questions arise, and the answers don’t fit
Into my way of things, into my way of things?

 

21. ”These Days

År: 1980

Album: Substance

–  Denna skuld, detta moraliska dilemma.

 

20. ”Transmission

År: 1979

Album: Substance

– Tjatig, sönderspelad, men dess genomslagskraft kan ingen förneka. Och snygg är den, denna dansanta postpunkdänga om att stänga ute den grymma omvärlden, blunda och bara dansa till vad de än spelar på radion. Folk i allmänhet har fastnar för refrängen och missar den rätt ruggiga texten. Vidare råder jag alla att se liveframträdandet de gjorde på BBC-programmet Something Else.

 

19. ”A Means to an End

År: 1980

Album: Closer  (bandets andra och sista studioalbum, färdigställt vid tidpunkten för Ians död och utgivet, planenligt, i juli 1980)

– Rytmiskt drone, besvikelser och mer sönderfallande gemenskap. Listans första låt från bandets sista album, Closer – på min topp 5 över tidernas bästa album, alla dar i veckan.

 

18. ”I Remember Nothing

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Unknown Pleasures sista låt är en långsam, kolsvart kusin i rakt nedstigande led till Stooges-låten ”We Will Fall”. Men framförallt är det en fantastisk låt i sig själv. Lyssna på basgången, glaskrossen, de samplade ljudeffekterna och Ians döds-croon.

 

17. ”Heart and Soul

År: 1980

Album: Closer

– Ian förstod att han inte skulle bli långvarig på denna jord. Closer är full av varningsklockor. Detta är blott en av dem. Hans samvete var söndertrasat, epilepsin blev värre snarare än bättre och bandet allt populärare.

Existence, well what does it matter?
I exist on the best terms I can
The past is now part of my future,
The present is well out of hand

 

16. ”Day of the Lords

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Smärtan i födas, smärtan i att fortsätta leva. Och så Bernard Sumners fullständigt makalösa gitarruppvisning – särskilt de sista 30 sekunderna. Ren och skär magi.

 

15. ”Isolation

År: 1980

Album: Closer

– Ett närmast synthpoppigt och uptempo embryo till New Order, kan man säga, men framförallt en låt om ensamhet och självbevarelsedrift, och ett smärtsamt rop på hjälp.

Mother, I tried please believe me,
I’m doing the best that I can.
I’m ashamed of the things I’ve been put through,
I’m ashamed of the person I am.

 

14. ”Insight

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Uppgivenhet. Att, åtminstone för stunden, fullständigt kapitulera inför tillvaron och smärtsamt inse att ens drömmar varit fåfänga. Unknown Pleasures har mången svart stund, men få lika brutalt ärliga och raka som den här.

 

13. ”Colony

År: 1980

Album: Closer

– Familjelivet har rasat samman och Ian bär skulden. Titeln sägs vara inspirerad av Kafkas fantastiska novell ”I straffkolonin”.

 

12. ”Atrocity Exhibition

År: 1980

Album: Closer

– Tribaltrummor, skärande bensågsgitarrer och Stephen Morris och Peter Hooks febriga, märkliga rytmer ringar in denna djupt, djupt obehagliga låt. Titeln är en roman av JG Ballard, men texten för snarare tankarna till Kafkas mästerliga novell ”En svältkonstnär” – om en konstnär som plågar sig själv till döds för att underhålla publiken. Något epileptikern och den svårt deprimerade Ian Curtis dessvärre kunde relatera till starkt.

 

11. ”Shadowplay

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ännu en lysande skildring av den plågade konstnären och den oförstående publiken, som ser honom som blott en underhållare. Producenten Martin Hannett borde betraktas som en inofficiell femte medlem i bandet, för utan honom och hans makalösa produktioner hade vi haft ett ganska annorlunda Joy Division. Hans magi är väldigt framträdande på låtar som ”Shadowplay”. Lyssna på samplingarna, ekona, hur ödsligt han mixat instrumenten.

 

closer
Omslagsbilden till album Closer föreställande familjen Appianis gravkammare, Cimitero di Staglieno, Genua, Italien. Foto: Bernard Pierre Wolff

 

10. ”In a Lonely Place

År: 1980

Album: ”Ceremony” (återutgiven New Order-singel med den långa JD-versionen av In a Lonely Place som b-sida)

– En av de mest ödsliga, mest skrämmande låtar jag någonsin hört, men kanske också en av de vackraste. Inspelad blott dagar innan Ians självmord, i maj 1980, under vad som skulle komma att bli deras allra sista studio-session. Ett smärtsamt avsked från en fullständigt unik talang. 1981 spelades låten in av New Order och släpptes som b-sida på deras debutsingel Ceremony (som ju också var en JD-låt). En kort version av låten gavs 1997 ut på JD-boxen Heart and Soul, och det skulle dröja ändå till Record Store Day 2011 innan den fullständiga versionen av låten skulle ges ut.

 

9. ”Candidate

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ett slags långsam, smygande och hotfull systerlåt till Insight, om att tappa tron, hoppet och gemenskapen.

It’s creeping up slowly

That last fatal hour

 

8. ”Decades

År: 1980

Album: Closer

– Unga män tvingade ut i krig och de trauman de tvingas leva med efteråt eller en urlakad, söndertrasad sångare i ett band som är på väg att bli alldeles för populärt? Sannolikt båda. Alldeles oavsett är ”Decades” albumavslutaren som alla band och artister med minsta respekt för albumformatet borde betrakta som målet att sträva efter.

 

7. ”Passover

År: 1980

Album: Closer

Watching the reel as it comes to a close,
Brutally taking it’s time,
People who change for no reason at all,
It’s happening all of the time.
Can I go on with this train of events?
Disturbing and purging my mind,
Back out of my duties, when all’s said and done,
I know that I’ll lose every time.

 

6. ”Atmosphere

År: 1980

Album: Substance

– Hymnen. Psalmen. Också arketypen för all atmosfärisk, vemodig och alternativ rock.

 

5. The Eternal

År: 1980

Album: Closer

– En isande, obönhörligt vemodig ballad om att handfallen stå avskuren från sin omgivning och att förbanna de misstag man gjort i sitt liv. Ingen annanstans låter Ian mer kraftlös och slutkörd än här. Han öste ut sitt allt på Closer. Det fanns ingenting mer att ge.

 

4. ”She’s Lost Control

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Denna oändligt ikoniska låt, om en epileptiker Ian lärde känna när han jobbade som ”assistant disablement resettlement officer” på arbetsförmedlingen i Macclesfield, är ett praktexempel på Martin Hannetts ovedersägliga storhet. Jag vet ingen låt som är snyggare producerad. Lyssna på sprayburken, på Stephen Morris strama, mekaniska trummor, Hookys bas och Sumners skriande gitarrer. Lyssna på Ians ekande sång och känn de kalla kårarna. Och, förresten, titta för allt i världen på liveframträdandet från tv-programmet Something Else. Det råaste, mest drabbande musikklippet du lär hitta på YouTube.

 

3. ”New Dawn Fades

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

–  Ljudet av det postindustriella, nedgångna och sotiga Manchester, missnöjets vinter 1979. Likaså ett av Ian Curtis allra mäktigaste framträdanden som sångare och som lyriker. Låten karvar sig fram långsamt och byggs stämningsfullt upp, innan Ian släpper alla tyglar i andra versen och med livet som insats sjunger:

We’ll share a drink and step outside
An angry voice and one who cried
We’ll give you everything and more
The strain’s too much, can’t take much more
Oh, I’ve walked on water, run through fire
Can’t seem to feel it anymore

It was me, waiting for me
Hoping for something more
Me, seeing me this time
Hoping for something else

 

2. ”Twenty Four Hours

År: 1980

Album: Closer

– Skuld, skam, desperation. Twenty Four Hours är en hänsynslös, och musikaliskt furiös, uppgörelse med en själv och ens egna tillkortakommanden. Gotta find my destiny/Before it gets too late, sjunger Ian innan låten klingar ut.

 

1. Love Will Tear Us Apart

År: 1980

Album: Substance

– Bandets kändaste låt är också deras bästa. Hur ofta händer det? Men så är ju Love Will Tear Us Apart också något så ovanligt som en perfekt låt. En låt, precis som The Smiths ”There Is a Light That Never Goes Out” och, på ett lite annorlunda sätt, även ThåströmsKaospassageraren”, som man kan spela ad infinitum utan att den tappar minsta uns i kraft. Dess genomslag blev också enormt, och nådde långt utanför de alternativa musikkretsarna. Men det lär knappast ha förvånat någon. Den mollstämda och helt igenom geniala popmelodin som flyter fram genom hela låten är tidlös och universell, och texten, om en kärlek som fallit samman, kan var och varannan människa relatera till. ”Love Will Tear Us Apart” är evig.

iangrav
Ian Curtis grav, Macclesfield Cemetery. Fotot taget av min bror , Viktor Samuelsson (redigerat av mig), på en resa vi gjorde till Manchester september-oktober 2011.

 

Florian Schneider 1947-2020: Kraftwerks tio bästa låtar

schneider

Florian Schneider, som 1970 tillsammans med Ralf Hütter bildade det omåttligt inflytelserika tyska bandet Kraftwerk, har avlidit efter en tids kamp mot cancer. Det är en tung förlust för populärmusiken i allmänhet och för den elektroniska musiken i synnerhet. Utan Kraftwerk ingen synthmusik så som vi har känt till den genom åren, ingen Low, sannolikt ingen industri, hiphoppen hade utvecklats annorlunda, technon hade kanske inte fötts alls. Och så vidare. Allt det där vet ni.

Min egen relation till Kraftwerk började för ganska exakt 20 år sedan. Jag var 14-15 och hade börjat att glida ifrån såväl människor som min gamla musiksmak. Jag gick in i en starkt sökande period och föll i synnerhet för punken, men även elektronisk musik av den äldre skolan. Kraftwerk var givna. Jag lyssnade aldrig religiöst och har aldrig kallat mig själv för ett jättefan, men insåg omedelbart att ljuden de skapade skilde sig från allt jag dittills hade hört – och Trans Europa Express är helt klart ett av 70-talets allra bästa album. Mitt starkaste/nördigaste Kraftwerk-minne utspelas i gymnasiet. Vi har själva fått välja ett projekt och jag redovisar ett slags arbete om Franz Kafka. Till redovisningen har man uppmuntrats att spela en låt man tycker passar in. Jag valde ”The Robots”. Jag hade en tanke med det då, men kan inte redogöra för den nu (det hade att göra med det avhumaniserade domstolsfolket som Josef K råkar ut för). Mina klasskamrater (dessa filistrar och plebejer!) tittade på mig med blickar fyllda av livsleda så till den grad att jag tvivlade på om de någonsin skulle repa sig.

kraftwerkrobots
Kraftwerk 1978. Schneider längst fram i bild.

Min Kraftwerk-samling är inte riktigt komplett, men min respekt för dem är livslång. Nedan följer en Spotify-lista över, i mitt tycke, deras tio främsta stycken. Och till Florian Schneider säger jag: ruhe in Frieden.

Thåström: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal – 20 år

konstiga

Ett av de viktigaste, om än inte bästa, Thåström-albumen firar denna månad 20 år. Nedan följer mer eller mindre (o)sorterade tankar kring den legendariska plattan Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

För att kunna skriva om Thåström måste man känna till historien. För att kunna skriva om en enskild Thåström-skiva måste man känna till vilken del i ledet den utgör. Allt hänger ihop. Och helt enligt Thåström-praxis är också Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal en reaktion på det som kom innan.

”Jag ville göra en enkel platta”, sa Thåström om Konstiga-plattan i intervjun med Jan Gradvall som följde med samlingsboxen Ungefär så här år 2015. Han var trött på hur komplicerat allt hade blivit i Peace, Love & Pitbulls. Trött på engelskan. Trött på maskiner. Kort sagt, han ville åt något enkelt igen. 

Om Peace, Love & Pitbulls var en uppgörelse med och ett raserande av det förgångna är Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal ett sätt att återuppbygga och återknyta till just det förgångna. På svenska hade han inte sjungit sedan 1991 och underskattade albumet Xplodera mig 2000, men då var industri- och samplingsorgien redan igång. Mer eller mindre rak rock’n’roll hade han inte spelat sedan 1982 och Ebba Gröns sista platta. 1999 hade en trött Thåström alltså gått ett helt varv runt och vad gör man då? Well, en sak man kan göra för att hitta tillbaka till sig själv och starta om maskineriet är att helt enkelt börja om. Och är man funtad som Thåström är förutsägbarhet en dödssynd och ingen i PLP-föraktande lilla Sverige vågade väl i slutet av 90-talet hoppas på tre, fyra ackord, mycket elgitarr, svenska texter och punkig energi från Thåström. Men det var precis vad man fick.

Till sin hjälp hade Thåström den här gången ett helt nytt band: Chips Kiesby från Sator på gitarr, och på bas respektive trummor Heikki Kiviaho och Jörgen Wall från Whale. Ett fysiskt rockband. Inga krusiduller. ”Okomplicerade i sitt spel”, enligt Thåström själv. Inte olikt Ebba Grön. Och det hörs.

Öppningsspåret Från himlen sänt fungerar som en gitarrtung och kaxig programförklaring, En vacker död stad var det punkigaste Thåström gjort sedan Kärlek och uppror (1981). Mer manglig, punkig rock blev det på förbisedda guldkornet Städer när jag blöder och singeln Två+två. Men även Imperiets skugga märks på albumet. Hjärter dam är en svidande ironisk och svart ballad av klassiskt Thåströmsnitt, som mycket väl hade kunnat skrivas på Tiggarens tal-tiden. Klassikern Ingen neråtsång är på albumet lika pompös som vilken pompös Imperiet-låt som helst – bara att den har två ton gitarrer. Att texten är flera ljusår bättre än 95% av allt Thåström skrev i Imperiet är en annan historia. Även de båda ömsom atmosfäriska, ömsom fläskiga och, även de, pompösa depprock-styckena Suverän och Ingenting gör mig hade i lite annan skepnad gjort sig på Tiggarens tal eller kanske, kanske Synd. Precis som ni är däremot svår att sätta fingret på. Texten är punk och känns som en kusin till Schweden Schweden. Musikaliskt och melodimässigt är den en obehaglig, teatral slowburner och sticker ut från skivans i övrigt ganska rättframma approach. Sannolikt är det väldigt få som har den som favoritlåt. 

1999

Oavsett vad Thåström själv hade för avsikter med skivan omfamnade publiken både den och honom med hull och hår. Thåström var tillbaka. ”Riktiga” Thåström för många – alltså han som sjunger punkig rock på svenska och spelar elgitarr. Plattan blev en enorm succé. Den sålde jättebra, vann rockbjörnar och turnéerna (två 1999 och en sommaren 2000) blev rejäla framgångar. På konserterna verkade han trivas och chockade sin publik med att spela gamla Ebba- och Imperiet-hits – visserligen helt i linje med Konstiga-plattans sound och attityd.

Själv är jag kluven till skivan. Produktionen (förlåt Micke Herrström) är stundtals tungfotad, fläskig och pompös. Något man visserligen lika väl kan beskylla arrangemangen för. En platta av det här slaget – en svärtad, punkig rock’n’roll-platta -hade gjort sig bättre med ett spinkigare, taggigare sound. Utan orglar, utan mellotroner, med ett annat, kantigare gitarrsound, och kanske utan synthar också. Det är synd på låtarna, som allt som oftast är riktigt bra i grunden, att soundet är så eftersatt. Lyckligtvis har flera av dem fått nytt liv dels live, dels på raritetssamlingarna Kompost (2009) och Fuzzbox (2015), som till stor del består av nyinspelade versioner av gamla låtar. Till exempel innehåller Fuzzbox den fullkomligen magiska, ödsliga piano-versionen av Ingenting gör mig, som ursprungligen gavs ut på en limiterad cd-singel 2005 ihop med en jättefin och akustisk Ingen neråtsång. Liknande versioner har även framförts live. I dessa tappningar kommer låtarna fram. Texterna hålls inte ner av köttiga gitarrmattor och volym och Thåström tillåts kliva in och bo i texterna, och i förlängningen når han också närmare fram till oss lyssnare.

Men Konstiga-albumet är jag som sagt alltjämt kluven till. Som 15-åring, hösten 2000, var jag dock helfrälst. Det var det första Thåström-album jag hörde och som Ebba-fan lät det alldeles underbart, tyckte jag då. Länge var det till och med mitt favoritalbum med Thåström. Knappt två år senare, i april 2002, köpte jag uppföljaren Mannen som blev en gris på releasedagen. Jag tyckte om den, men den slog inte Konstiga. Några år senare kom jag dock på bättre tankar och i dag betraktar jag Mannen som blev en gris som något av ett förbisett mästerverk. Om Konstiga är partyt på kvällen är MSBEG morgonen efter. En systerplatta, javisst, men tyngre, sorgsnare, mer neurotiskt. Mer svärtat. Och det var ju också där som Pelle Ossler gjorde entré i den thåströmska världen – något som inte kan överskattas.

Men den betydelse som Konstiga har haft för Thåström i stort är i det närmaste obestridlig. Som jag sa inledningsvis: allt hänger ihop i Thåström-världen. Konstiga var ett sätt för Thåström att hitta tillbaka till sig själv och sitt ursprungliga uttryck, men med nya, kontemporära medel. Thåström har i flera intervjuer intygat hur svårt det var att börja skriva texter på svenska igen, men texter som Ingen neråtsång pekar framåt mot det personliga, chosefria uttryck som han började använda sig av sex år senare på milstolpen Skebokvarnsv. 209 (2005) och som han raffinerat och förfinat sedan dess. Han har också berättat hur han efter Konstiga och MSBEG var trött på distade gitarrer och volym, något som Skebokvarnsvägens avskalade och intima sound var en reaktion på och som i sin tur skulle fortsätta att utvecklas genom åren. Kort sagt: Konstiga är en viktig del i vad som ligger till grund för den Thåström vi är välsignade med idag. Och som sagt, allt hänger ihop och allt har lett fram till idag. Det är vi tacksamma för.

Albumets tre bästa låtar:

  • Ingen neråtsång

– En av Thåströms kanske fem bästa texter någonsin. Musikaliskt kommer den inte riktigt till sin rätt på albumet, men det gör inte så mycket.

  • Ingenting gör mig

– En ungdomsfavorit av rang. Som dessutom överlevt. Det räcker kanske som motivering? Gör sig bäst i pianoversion, som jag var inne på ovan.

  • Städer när jag blöder

– Förbisedd pärla om flykt, vattenhål och fristäder. Och Köpenhamn. Fullständigt sprakar av livslust, inspiration och energi. Borde spelas live.

19992