2020 års bästa album

Årets höjdpunkt är här. Äntligen har det blivit dags att nörda ner sig i alla lysande plattor som släppts i år. Men innan dess vill jag lyfta fram några hedersomnämnanden:

ThåströmKlockan 2 på natten, öppet fönster…

– Hade jag inkluderat mer än bara studioalbum på den här listan hade denna mycket väl kommit etta. Nu hamnar den utanför listan, men är likväl en av de skivor som betytt mest för mig det här året. En av två album som jag gav full pott i år. En av tre totalt sett. Det säger en del.


MeiprKolekto

– Albumspår och outtakes från Meiprs tvååriga historia samlade på en cd och på streaming. Mer Meipr på cd, säger jag. Och mer Meipr på Spotify!


TroumVorbei der Tod

– Hamnade alldeles utanför listan – lite på grund av att jag inte ville ha med för mycket dark ambient och skapa obalans. Men denna är lika bra som det mesta i genren på listan. Kolla upp!


A.A. WilliamsForever Blue

– Upptäcktes alldeles för sent. Men med lite mer tid hade den utan vidare platsat. För fans av Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Steve Von Till.


Men nu. Listan. Årets 20 bästa album. Varsågoda.

20. Sole Ett eget rum

– Spretig och väldigt ambitiös, visst, men så är det också en särdeles hungrig debutant vi hör. Och trots spretigheten har Sole någonting alldeles eget – en drömskhet som både är europeisk och lynchsk – som jag inte hör hos någon annan i landet. Och det ska bli mycket roligt att få följa henne.


19. Algiers There Is No Year

– På tredje plattan lyckas Algiers med konststycket att låta både råare och mer melodiska än tidigare, utan att aldrig tappa bort vad som gör dem till dem de är.


18.  I.B. SundströmAntropofagernas rike I & II

– Äckel, skönhet och ett förrädiskt lugn i en sanslöst obehaglig blandning. Årets skräckrock.


17. Christian GabelKoda

– Oavsett vilket uttryck Gabel tar sig för är han en sann mästare på stämningar. I det här fallet: postapokalyps.


16. Morrissey I am not a Dog on a Chain

– Det är ytterst tveksamt om Moz någonsin vinner tillbaka folkets gunst, men alldeles oavsett var vårens comebackplatta en odiskutabel return-to-form efter en rad undermåliga album.


15.  Beyond the GhostEternal Drift

– Monolitisk, kall och omslutande dark ambient. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.


14. I’m KingfisherThe Past Has Begun

– Sju fullängdare in och Thomas Jonsson är intimare, mer drabbande och närmare kärnan. Han må alltjämt låta som ingen annan, men hans uttryck, hans röst och hans texter kan knäcka vem som helst. Detta är hans hittills bästa album.


13. OffermoseStilhedens tårn

– Lika delar Bowies instrumentala Berlin-låtar, lika delar zombiesoundtracks, lika delar dagen efter undergången.


12. Courtney Marie AndrewsOld Flowers

– De sparsmakade countryballaderna som utgör plattan, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Old Flowers är ett förödande album. Fantastiskt sammansatt.


11. KammarheitThronal

– Industriella drones i en gråsvart drömvärld. Pär Boströms första platta som Kammarheit på fem år är ett smärre mästerverk. Kan dessutom också vara årets snyggaste albumomslag.


10. Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Problemet med Lanegans plattor de senaste sex åren har varit att de varit så ojämna. Att en femton spår lång platta på dryga timmen skulle bli hans första helgjutna sedan Blues Funeral (2012) hade jag alltså inte räknat med, men så blev det. Här gör Lanegan knappt några misstag, utan fokuserar på och lyckas med att ro hem ett fokuserat, drabbande och djupt personligt album.


9. Nimh & Rapoon Post-Folk Lore vol. 1

– Veteranerna Nimh och Rapoon varvar tung elektronik, akustiska instrument och samplingar och resultatet blir både melankolisk och ogenomtränglig dark ambient. Bland det bästa och mest imponerande i genren på flera år.


8. Hilary WoodsBirthmarks

– Folk för både de djupaste, svartaste skogarna som för städernas maskinparker och industrilandskap. Kargt, råkallt och väldigt, väldigt bra.


7. Christian KjellvanderAbout Love and Loving Again

– Kjellvander har gjort två av årets bästa plattor. Jag hade lika gärna kunnat sitta här och skriva om Doom Country, som han i våras släppte ihop med Tonbruket, men nu föll lotten på soloalbumet About Love and Loving Again. Lerig, suggestiv americana om kärlek i förfall och kärlek i blom från en mästare som aldrig varit bättre än vad han varit i år.


6. VortexHelioz

– Skönhet, skräck och tyngd när Marcus Stiglegger för femte gången släppte musik som Vortex – och i samma veva gav oss årets bästa dark ambient-album.


5. Einstürzende NeubautenAlles in Allem

– Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat WeddingTempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. De tar plats och suger in en utan vilda gester. Alles in Allem kan mycket väl vara Neubautens allra bästa album.


4. Jason MolinaEight Gates

Eight Gates bör nämnas i samma andetag som äldre Molina-plattor/mästerverk som Let Me Go Let Me Go Let Me GoThe GhostGhost Tropic och Didn’t It RainEight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt. Djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt – Klassiskt Jason Molina, med andra ord. Även i döden är han i en klass för sig.


3. Bohren & Der Club of GorePatchouli Blue

– 25 år sedan debutalbumet visar tyska doom jazz-giganterna inga tecken på att tackla av eller på att inspirationen börjat tryta. Patchouli Blue är snarare ett styrkeprov och Bohrens mest inspirerade platta sedan någon gång på 00-talet.


2. Bruce SpringsteenLetter to You

– Springsteen kompad av ett ”återförenat” E-Street Band sjunger från botten av sitt hjärta om åldrandet, förlust och musikens helande kraft. Inga utflykter, inga konstigheter, bara tvättäkta heartland rock på klassiskt E-Street-vis – och en Bruce Springsteen mer inspirerad, mer fokuserad och hungrig än på mycket länge. Fjolårets soloplatta Western Stars var fantastiskt fin, men det var många år sedan vi fick en så här stark E-Street-platta.


1. Steve Von TillNo Wilderness Deep Enough

– Steve Von Till (till vardags i Neurosis) har inte gjort många misstag på skiva – särskilt inte som soloartist – men aldrig förr har han träffat såhär rätt. Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, till stråkar och varm elektronik, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, där varje spår är perfekt frammejslat, där varje ljud, varje textrad väger blytungt. Att sjunka ner i No Wilderness Deep Enough är att nå katarsis, nå bortom vår hysteriska värld till något renare, mer harmoniskt och helande. Von Till vet mer om tillvarons sanna värden än vi andra, men han låter oss generöst ta del av hans visdom. Tack för det.


Och där har vi det. 2020, detta så innerligt ökända, hatade år, sammanfattat. Fullt fokus på 2021 nu. På återhörande.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 20

När andra skriver låtar skapar Christian Gabel hela ljudvärldar. Som 1900 återskapar han det tidiga 1900-talets ljud och melodier, som soloartist rör han sig mellan 80-talet, framtiden och tillstånd där tid är irrelevant. Han är också en sjujäkla trummis (sedan många år i bob hund) och producent, och har jobbat ihop med ikoner som Thåström, Pelle Ossler och Frida Hyvönen. I november i år släppte han inte mindre än två album i eget namn, synthwave-plattan Mikrofilm och ambient-fullträffen Koda, två album jag lyssnat intensivt på i höst. När idén om den här adventskalendern föddes var det givet att fråga om Christian ville vara med. Det ville han, och nedan följer en nygjord intervju. Varsågoda. Och ha en fin fjärde advent.


Du har släppt två starka album i år (Mikrofilm och Koda), båda i november, varav Koda i mitt tycke tillhör årets bästa album. Hur kommer det sig att du släppte två plattor i så tät följd? Och vilken av de båda tycker du själv blev bäst?

Jag hade lagt undan tid för att jobba med det album som blev Mikrofilm men när jag var mitt uppe i det arbetet så stängdes världen ner och andra planer för året skrinlades. Så jag fick tid över att ta fram lite mer stycken jag jobbat med under åren som jag kände skulle funka ihop som en helhet, dessa blev albumet Koda. Jag brukar se till att ha bra framförhållning när jag ska släppa musik men blir lite trött på det faktum att det hinner gå så lång tid mellan album jag släpper, så jag ville utmana mig själv att jobba snabbare denna gång.

Att välja vilket av dem som blev bäst tycker jag känns som att försöka välja vilket av ens barn man tycker bäst om, det går inte att resonera så. Jag är stolt över båda på olika sätt. Mikrofilm är ett lapptäcke av samplade barndomsminnen och influenser, Koda har en mer konsekvent dov ton som skapar helt andra associationer.

Skivorna är ju utgivna på din egen, nystartade label Gabel Elektronik – finns det planer på att ge ut även andra artister där och vilka då, i så fall?

Inga såna planer, tvärtom. Gabel Elektronik är enbart tänkt som kanal för mina egna produktioner. Jag har inte riktigt energi och tid till att försöka få ut andras musik, det finns en massa andra bolag som är bättre på sånt.

Du gör ju även musik som 1900. Vari består skillnaden att skriva för 1900 och för soloartisten Christian Gabel?

1900 är musik som präglas väldigt mycket av processen av att använda sig av gamla trasiga bandspelare och antika instrument, där jag märkte att ljudbilden ledde bort från mig som individ och mer mot en sorts ansiktslös presentation. Det passade då bättre med ett alias som för tankarna till oss som kollektiva varelser och allmängiltiga känslor kring det. Med musiken jag gör under mitt eget namn är det lite mer med mig själv som utgångspunkt som på t.ex. Mikrofilm, även om instrumental musik har en tendens att bli mer ansiktslös generellt. Jag skulle egentligen lika gärna ha kunnat hitta på olika alias för varje album jag gjort men jag tror ändå att det finns en viss konsekvens med den uppdelning mellan mitt eget namn och 1900. Jag gillar när folk som jag känner blir förvånade att det är jag som gör musiken under namnet 1900, att namnet och musiken blir fristående från mig.

Foto: Anna Ledin-Wirén

En låt jag fastnade lite extra för var ”Svart mässa” (från Koda). Den låten är bland det mest ödesmättade jag hört på hela året och en fantastisk avvägning mellan tyngd och atmosfär. Vad kan du berätta om den låten?

Det var ett stycke jag initialt gjorde för en installation. Jag plockade fram den igen och började höra en sångmelodi som jag nynnade på och ordet ”Hosianna” dök då upp för att det passade fraseringen. Jag märkte att jag utifrån psalmen ”Hosianna, Davids son” fått för mig att ordet har någon triumfatorisk innebörd, den psalmen låter ju så – segerviss och pampig. Men när jag kollade upp betydelsen så betyder ordet ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”, då kändes det plötsligt som ordet gifte sig exakt med känslan i musiken. Så texten i den lyder ”Nån annan, hosianna”, en sorts bön om räddning för någon som saknar tro. Det satte lite riktningen för känslan på albumet.

Vad har du själv lyssnat på i år? Vad skulle du vilja passa på att tipsa om?

Jag har tyvärr lyssnat på alldeles för lite musik när jag jobbat så mycket med min egen, men har nog mest lyssnat på ett band som heter Beak, dem kan jag rekommendera starkt.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Christian Gabel?

Som för de flesta som sysslar med det vi kallar musik, samt en stor del av resten av befolkningen: som ett stort frågetecken. Tar inget för givet efter det här året.

Stort tack igen, Christian. Och god jul!

Detsamma!

Recension: Christian Gabel – Videovåld (singel)

Foto: Anna Ledin-Wirén

Christian Gabel – Videovåld

– En av höstens bästa nyheter var ju att trummisen, producenten och ljudmaestron Christian Gabel (1900, bob hund) ska släppa inte mindre än två nya album i eget namn i november – bägge på egna, nystartade etiketten Gabel Elektronik. Det ena albumet heter Mikrofilm och är ett synthalbum bestående av remixer av portademos Gabel gjorde som ung. Det andra är ett ambientalbum med inslag av röster och har fått namnet Koda. Första singeln att släppas är ”Videovåld”, och den är hämtad från Mikrofilm.

Låten gör sannerligen skäl för sitt namn. Dess kombination av samplade dödsskrik och oväder och pulserande analog elektronik för omedelbart tankarna till filmer som Fredagen den 13:e (särskilt de uppumpade uppföljarna från 80-talets mitt) och zombiepärlor som Return of the Living Dead (1985) och Zombie Flesh Eaters (1979). Vi snackar alltså rått och febrigt, men samtidigt obrottsligt rytmiskt och neondränkt. Kontrasterna i 80-talets blodigaste rullar var ofta slående. Karaktärerna i filmerna må ha blivit bestialiskt slaktade, men de blev det ofta till jäkligt cool musik. Detta har Gabel fångat snyggt. Synth-explosionen runt 2:05-strecket bidrar även med popkänsla tack vare vad som i mina öron låter som en blinkning till Alphavilles Sounds Like a Melody” – en annan sann 80-talsklenod.

Gabel har skapat ett perfekt soundtrack till Halloween-säsongen 2020, och plattorna som redan kändes lovande känns nu rent oumbärliga.

Recension: Sole – La ville des ténèbres

la-ville-des-ténèbres-by-SOLE-featured-on-IMR-1080x1080

Singel nummer två, La ville des ténèbres, från Sole Gipp Ossler är här. Med förra singeln, den lysande debuten Care for Me, visade hon på känsla för både pop och melankoliska skuggvärldar. Nu har båda uttrycken tillåtits att växa.

Verserna är det första som pekar på Soles vidareutveckling av den popkänsla man anade på förra singeln. De är ljusare, öppnare och luftigare den här gången. Och de leder fram till den magnifika, stora refrängen – och det är den som avgör att detta är en popballad att räkna med. Hade Adele och Sam Smith varit spännande eller intressanta artister hade de dödat för en sådan refräng.

Men det är inte tal om någon helomvändning eller sellout. Med den här låten har Sole alla förutsättningar för att slå bredare, visst, men det blir samtidigt på hennes egna villkor. Den musikaliska inramningen, med hennes egen dova, atmosfäriska produktion, pappa Pelles gitarrer, Henrik Meierkords utsökta instick med cello och Christian Gabels trummor, gör låten gångbar även i alternativa kretsar.

Med sin nya singel pressar Sole popgränserna utan att göra avkall på det egna uttrycket, och det där albumet det viskats om kan inte komma snart nog.

 

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan:

Premiär + intervju: CHRISTIAN HEDE

GuerillakrigARTWORK_stor

Tidigt i år släppte dansken Christian Hede två av årets bästa alternativa rocklåtar – de båda mullriga, gnissliga Europa-blues-styckena Søster och Hele tiden. Han kompades av svenska kungligheter inom genren, nämligen Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Mikael Nilzén och Christian Gabel, samt danske kollegan Mads Uldall-Jessen. I januari nästa år släpps EP:n ØBO med sex helt nya låtar, men redan nu bjuder Christian Hede oss på ett smakprov i form av den utsökta låten Guerillakrig – och 482 MHz har fått äran att hålla i premiären! Läs en nygjord intervju jag gjort med Christian nedan och lyssna på låten HÄR.

Christian hede 30.10.19-10
Foto: Edi Cliff

Hej Christian!

Grattis till release och tack för att du ville ha svensk premiär på 482 MHz!

Tusind tak fordi, at jeg får lov.

 

Guerillakrig är ett mycket starkt smakprov inför den kommande EP:n. Vad betyder titeln för dig? Vad är det för ett krig som utkämpas?

Guerillakrig er et billede på en indre kamp, hvor der kæmpes på mange fronter. Det er ikke en sort/hvid krig, det er en nuanceret krig med dig selv i dit indre. Jeg kunne godt lide ordet, og jeg synes der er noget uhyggeligt over det samtidig. Noget ukontrolleret.

 

Kan du berätta lite hur låten kom till och vad som inspirerat dig och skrivandet? 

Melodi og de tre første akkorder kom sammen. Sangen var et forsøg på at arbejde med kontraster rent musikalsk. Derfra var det arbejde. Jeg vidste at jeg ville have et melodisk omkvæd, og en stærk kontrast i musikken. Hovedkarakteren i teksten går igennem en by, men føler sig konstant paranoid og ude af stand til at fungere. En blanding af overvåget og overset. Det er en tekst med mange billeder på at blive forladt, samt at flygte. Jeg kan godt lide, når man tager de to bevægelser og smadrer sammen. 

 

Du har tidigare spelat med svenska legendarer som bland andra Pelle Ossler, Niklas Hellberg och Christian Gabel – vilka medverkar på Guerillakrig?

Micke Nilzén har programmeret trommerne og spiller synthesizer. Han har en kæmpe fortjeneste i den her sang, for at den får så effektivt et vers. Der er en masse delays og reverbs, der spiller godt sammen med det rytmiske brus, som Micke har lavet. På Guerillekrig er de medvirkende Micke Nilzén, Mads Uldall-Jessen på kontrabas og strings, og så mig selv på guitarer og vokal. Pelle Ossler er med på to andre sange på EPén. 

 

EP:n som släpps i januari heter Øbo. Du är ju själv ursprungligen från Bornholm, och jag föreställer mig att ö-livet för med sig ett slags känsla av utanförskap, att vara avskuren från andra och annat runtomkring, psykiskt och fysiskt, som dock inte behöver vara något negativt. Hur ser du på det? Hur har ö-livet påverkat dig? 

Jeg tror at jeg forstår mig selv bedre, hvis jeg ser min person, min kunst og mine drømme igennem et øbo-filter. Det vil sige, at jeg mener det har påvirket alting. Den erkendelse er jeg kommet frem til, og det er også derfor at de seks sange er samlet under titlen ØBO. Du får noget foræret ved at være afskåret. Der er nogle ting, som man går glip af, mens havet og himlen kommer til at betyde noget mere. Jeg tror du drømmer opad i stedet for frem i livet. På den ene eller den anden måde. Jeg kan mærke at jeg har et brændende ønske, om at lette og svæve i mit arbejde, i stedet for at forholde mig til mit reelle liv. Det er et paradoks, at jeg synes jeg fortæller mest om hverdagen, ved at opløse den i mine tekster. Jeg tror fuldt og fast på, at det er noget, som jeg har fået fra Bornholm. De karakterer som er med på EPén er alle øboer enten mentalt eller fysisk. De har enten havet i ryggen eller foran dem. Billedligt talt. Ingen står på sikker grund.

 

Tidigare i år släppte du ett par fantastiska singlar – de mörka, tungt ödesmättade Søster och Hele tiden. Är de med på kommande EP:n? Om inte, hur har deras sound påverkat EP:n?

Mange tak. Søster og Hele Tiden er ikke med på EPén. Det er seks nye sange, som passer sammen som et lille værk. Jeg er stadig meget glad for de to singler, men de må være hjemløse lidt endnu.

Deres sound har påvirket mig utrolig meget. Hellberg, Ossler, Nilzén, Gabel, Uldall-Jessen har været mere end musikere og teknikere. De har åbnet hele lyd-universet op for mig, og givet mig en tro på, at den musik, som jeg elsker og vil forfølge rent faktisk kan noget. For mig er de alle musikalske lede-stjerner.

 

Hur ser framtiden ut för Christian Hede?

Den nærmeste fremtid er først og fremmest dedikeret til ØBO og hele dens release. Der skal spilles nogle band-shows og forhåbentligt nogle festivaler. Jeg har en fantastisk trio med Mads Folmer-Richter og Mads Uldall-Jessen, som jeg gerne vil have med på tour. Derudover håber jeg at spiller nogle større shows, hvor Pelle Ossler og Micke Nilzén også er med i lineuppet. I 2020 skal jeg indspille et debut album, som jeg har store ambitioner med. Lad os se, hvor det lander.

 

Och till sist: året är snart slut – vilket har varit årets bästa album?

Puuuh, den er svær. Der har været mange store oplevelser for mig. Shovels & Rope med BY:BLOOD er en af dem. Daniel Norgren med Wooh Dang er en anden. Nick Cave & The Bad Seeds med Ghosteen er en tredje. ORM med Ir er en fjerde. Sharon Van Etten med Remind Me Tomorrow er en femte osv. osv. osv.

 

 

Kärlek är för dom – 10 år!

28141250_800_800

Det är dags att uppmärksamma en skiva som i dag sorgligt nog inte uppmärksammas tillräckligt mycket. Jag snackar om Thåströms sjätte soloplatta, Kärlek är för dom, som släpptes i dag för exakt tio år sedan. Den hade oturen att följa upp Skebokvarnsv. 209 och i sin tur följas upp av Beväpna dig med vingar – två ikoniska praktverk och statements till plattor – och har således hamnat i skymundan. Den förtjänar bättre än så. Nu ska jag dra mitt strå till stacken. Grattis, KÄFD.

Thåström har sagt att Kärlek är för dom led av att den kom efter Skebokvarnsv. 209. Och att först berätta om den skivan är en förutsättning för att kunna berätta om Kärlek är för dom. När Skebokvarnsv. 209 släpptes hade Thåström varit tyst i över tre år. I april 2002 hade Mannen som blev en gris släppts. Den hade tagits emot ganska svalt, och turnén som följde var mest ett nödvändigt ont för Thåström. I intervjuer kring tiden för Mannen som blev en gris uttryckte Thåström att han såg ett slut på karriären. Texterna började sina, sa han. Han ville inte heller turnera mer. Kort sagt, han stod vid ett vägskäl. Skulle det bli en till skiva skulle den bli annorlunda. Han lovade sig själv att den här gången skulle det få ta tid. Han skulle inte låta sig pressas av vare sig management eller skivbolag. Framförallt skulle texterna bli annorlunda – och de skulle få tid att växa fram. Det skulle visa sig att allt detta gav resultat. Skebokvarnsv. 209 släpptes i november 2005 och är till dags dato Thåströms sannolikt mest framgångsrika och mest omhuldade album. Den fick strålande recensioner, grammisbelönades, fansen föll pladask och turnéerna som följde blev även de kritiker- och publiksuccéer. Än i dag betraktas skivan av många som hans största stund. Thåström var med Skebokvarnsv. 209 tillbaka, större än någonsin. Och en uppföljare var given. Den uppföljaren fick namnet Kärlek är för dom.

Skivan släpptes i mars 2009, nästan 3,5 år efter Skebovarnsvägen. Den spelades till stor del in i en mycket spartansk studio, två våningar under Fryshuset i Stockholm. Thåströms dåvarande management trodde märkligt nog inte att någon ville ge ut skivan och pengar ska ha saknats(!) – trots, alltså, att förra skivan varit en kioskvältare – så approachen var således något punkigare, mer back-to-basics. Bakom spakarna denna gång stod basisten och producenten Ulf ”Rockis” Ivarsson, som anslutit till Thåströms band under Skebo-inspelningarna.

Kärlek är för dom är Skebo-erans motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare (MSBEG följde ju megahitten Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal från 1999). Och det är detta Thåström menar när han säger att Kärlek är för dom led av att den kom efter Skebokvarnsvägen. Vissa skivor, oavsett hur bra de är, överskuggas alltid av sin framgångsrike föregångare. Men KÄFD försöker inte upprepa eller apa efter Skebos sound eller stil. Som jag nyss nämnde är KÄFD dovare. Ganska exakt två år tidigare, den 28 mars 2007, hade Thåström ihop med vapendragarna Pelle Ossler och Niklas Hellberg debuterat som Sällskapet – ett postindustriellt ambientband vars debutalbum perfekt skildrar det europeiska skugglandskapet. Och det var det mullrande soundet från den plattan som ihop med Skebos intimitet skapade KÄFD:s ljudbild. De som hjälpte Thåström med ljudbygget var tidigare nämnda Rockis Ivarsson (bas, diverse andra instrument samt produktion), Pelle Ossler (gitarr, kör), Conny Nimmersjö (gitarr), Niklas Hellberg (piano, orgel, synth, mixning), Anders Hernestam och Christian Gabel (trummor).

thåström09

Skivan inleds overkligt starkt med mästerverket Kort biografi med litet testamente – en låt som i samma sekund som den släpptes blev till en thåströmsk evergreen. Om man tyckte att Skebos texter var blottande är de ingenting mot Kort biografi. Till ett tungt beat signerat Rockis, gnissliga Ossler/Nimmersjö-gitarrer och monoton elektronik sjunger Thåström frankt om barndomsminnen, utanförskapet, landsflykten och mindre smickrande incidenter. När jag hörde den första gången började jag grina. Det är ett ganska gott betyg.

Jag brukar snacka om att Kärlek är för dom är Thåströms allra sorgsnaste skiva och detta blir tydligt redan vid skivans andra spår, när Kort biografi följs av Långtbort. En försiktig gospel om döden och dödsångest, om förlust och kärlek. I dag är Thåström en mästare på ödesmättad gnissel-gospel och här hör man hur uttrycket började ta sin form.

Tillbaks till Trehörnsgatan är dels ett feberdrömskt återbesök till gamla jaktmarker i Amsterdam, dels en utsträckt hand till någon från igår som man förlorat. En av skivans mest förbisedda låtar. Mästerlig i sin enkelhet. Även Som tåg av längtan lindas in i ett drömskt skimmer. Thåström sjunger om ett slags gemenskap, anonyma resenärer emellan. De färdas genom okända landskap, natt blir till dag, och de passerar hav och städer, småpratar med varandra – och det är resandet som är poängen här, inte målet. För den mytiske, rastlöse outsiderfiguren är detta (det drömda) löftet om gemenskap och lugn som äntligen gått i uppfyllelse. Han avslutar texten med att sjunga att han ”bara älskade att få va med.”

I Den druckne matrosens sång blir skivans inneboende sorg återigen smärtsamt tydlig. Här tonsätter han en av Dan Anderssons starkaste dikter – och han gör det med en melodi som känns så klassisk att den inte borde kunna vara nyskriven. Och han sjunger texten om svek och förlust med makalös patos. Musikaliskt är Axel Landquists Park rena motsatsen till Den druckne matrosens sång och övergången är mycket stilig. Där den senare är skör och melankolisk, mullrar den förra fram som ett åskoväder – mycket tack vare Osslers och Nimmersjös mardrömsgitarrer och Rockis avgrundsbas. Tillsammans utgör de fonden för det här suggestiva kärleksmötet i ett råkallt Södermalm.

Titelspåret var skivans första singel. Ett stramt, malande stycke om det kärlekskranka jaget som febrilt söker svaret på vad kärlek är. Anna Ternheim bidrar med drömsk och underskön bakgrundssång. Men något svar får vi icke. Live växte låten ytterligare under Den morronen-turnén 2015, då den på ett Joy Division-likt sätt stramades åt så till den grad att man i det närmaste höll andan under framförandet. Kärlekslösheten fortsätter i Över sundet, skivans sköraste ballad, där Thåström kanaliserar Dylans If You See Her Say Hello och skickar en hälsning tvärs över Öresund, till en som försvann.

KÄFD är full av monotona, mullrande pärlor, men ingen mullrar på lika monotont och olycksbådande som Linnéa. En grådisig historia om hämnd och om att spotta i ansiktet på belackare, och en ännu en låt som borde uppmärksammas mer. Skivan avslutas sedan med Bob Dylan/Nationalteatern-covern Men bara om min älskade väntar. På Skebo-turnén 2006 spelade Thåström en magnifik akustisk version av låten, och en liknande version spelades också in i samband med Skebokvarnsv. 209-plattan. KÄFD-versionen har fler pålägg och något fler kockar, och kanske är det därför den saknar nerven som är så tydlig i de andra versionerna. Dessutom blir ju låten överglänst av plattans andra tolkning, Den druckne matrosens sång. Och låt oss vara ärliga: två tolkningar på en tiospårsplatta är i överkant.

Trots den styvmoderliga behandlingen man kan argumentera för att plattan får dras med i dag var den en stor framgång när den släpptes. Den låg etta på albumlistan i mars 2009, den kammade hem grammis för årets album, fick utmärkta recensioner och turnén som följde blev även den en framgång (konserten i Göteborg på Thåströms 52-årsdag kan fortfarande vara den bästa jag varit på). Så släpp Skebokvarnsvägen, Beväpna dig med vingar och Centralmassivet för ett litet tag, om inte annat så för att ingen annan Thåström-skiva tonsätter detta tröstlösa, novemberlika marsväder bättre än Kärlek är för dom. Så höj volymen, stirra ut genom ditt lortiga fönster och låt det grå bara rulla. Och säg tack och grattis till denna suggestiva pärla.

 

INTERVJU MED CHRISTIAN HEDE

christian hede promo billede 4

När Sällskapets toner från i fjol sakta darrat ut och när Ossler och Thåström båda håller relativt låg profil, då är det tur att vi har sådana som nykomlingen Christian Hede, som håller Europabluesmaskineriet vid liv. I hemlandet Danmark är han känd både som romanförfattare och för folk- och blues-projektet Bellhound Choir. Med nya briljanta singeln Søster, det första släppet i eget namn, uppbackad av inga mindre än just Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén, samt danske Mads Uldall-Jessen på kontrabas, lär vi förhoppningsvis höra en hel del från honom även i Sverige framöver. Tillsammans med nämnda herrar skapar han ett sound som både är bekant och välbehövligt. Tänk Mark Lanegan, tänk Centralmassivet, tänk Duisburg och Vesterbro, tänk gnissel, blues och mullrande maskiner. Søster är en självklar del av den stålgrå världen och en av årets hittills bästa låtar. Och Hede, han är en nykomling jag mer än ser fram emot att följa.

Jag bestämde mig för att ta ett snack med Christian. Det blev ett fint samtal om nya (ljud)världar, språk, giganter och att våga bryta ny mark. Tack till Daniel för ögon- och öronöppnaren. Tack särskilt till Christian för att du ställde upp.

 

I Sverige är det inte många som känner till dig än. Vem är Christian Hede?

Det er jeg selv ved at finde ud af. Man kan sige, at han er sangskriver, sanger, guitarist, forfatter. Så er man dækket godt ind. Men han er også bare en mand, der forsøger at skabe noget, der har en vis tyngde. Og så er han en karakter. Et destillat af en slags. Af det mest ubehagelige, det mest drømmende og mest uopnåelige på én gang. Christian Hede er en del af mig, som menneske.

 

Ditt folk- och bluesinspirerade projekt Bellhound Choir var också ett slags soloprojekt. Vilka är de största skillnaderna mellan det och det självbetitlade soloprojekt du nu är aktuell med (bortsett från språket, förstås)?

Sproget er en stor del af det, for det ændrer hele tonen i musikken. Forskellen er dog også, at jeg ville bevæge mig i en mere storladen retning med mit danske solo-projekt, og udforske en type rockmusik, som ikke findes i Danmark. Jeg er fascineret af droner, dyster folk-musik, myter og atmosfære. Det prøver jeg at definere med de nye sange. Både lydmæssigt og tekstmæssigt, skal det være en verden, som du træder ind i. Fra første tone. Bellhound Choir var måske skitserne til det jeg laver nu.

 

Var det självklart att börja skriva på ditt modersmål danska nu?

Ja. Jeg mener, at vi har behov for mere diversitet og mindre ensretning. Så det er vigtigt, at man tager de træk, der får én til at skille sig ud, og bruger dem til din fordel. Sproget er åbenlyst. Jeg skriver også prosa på dansk, jeg tænker på dansk og jeg kan kun 100% stå på mål for mit ordvalg på dansk. Så det gav mening. Jeg mente også, at jeg havde noget at tilbyde på den front. Ikke at det er bedre eller værre, men det er noget andet. Jeg nyder selv at høre kunstnere på deres modersmål fra mange steder i verden, så jeg håber ikke, at sproget er begrænsende. Det vil jeg i hvert fald kæmpe imod. Sproget er dansk, men musikken og temaerne er universelle.

 

På ditt nya material gästar giganter som Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén. Hur kom du i kontakt med dem?

Det begyndte med Pelle. Jeg hørte hans nyeste album, Evig Himmelsk Fullkomning, og jeg blev forelsket hans lyd. Og følte også, at han havde en del tilfælles med den musik, som jeg selv arbejdede med. Det var først senere, at jeg opdagede Thåstrøm, som jeg virkelig også er blevet glad for. Især de seneste plader er mesterlige. Jeg skrev en besked til Pelle for at høre, om han ville være med på mine sange. Han formidlede kontakten til de andre, og jeg er meget, meget taknemmelig for, at de ville arbejde med mig. Det har været fuldstændig essentielt for mine sange, og for den retning, som min musik vil gå i. De er alle fantastiske på hver deres felt.

 

Och vad har de betytt för ditt nya sound?

De har haft en kæmpestor betydning for den sound, som vi er endt med. Jeg havde skitser til sangene med i studiet, men jeg gav meget plads til arrangement-ideer, roller og var generelt mere interesseret i en kollektiv proces end i at være kaptajn.

Niklas Hellberg hjalp så meget med, at forme lydbilledet i mix, at jeg har krediteret ham som medkomponist. Det er sammen med Ossler, Gabel, Nilzén, Uldall, at jeg har fået skabt det blueprint, som jeg arbejder videre med. En industriel, mørk art af folk eller rock eller blues. En blanding af det hele måske. En sound.
söster.jpg

Din senaste singel Søster är i min mening en av årets hittills bästa låtar. Kan du berätta lite om den och om dess text?

Mange tak. Det betyder meget, at du har det sådan. Først og fremmest, så er det den første sang, som jeg har ude. Det var vigtigt for mig, at teksten fortalte en historie med plads til lytteren. At du selv kunne lægge til og tage fra, alt efter hvilken sang, du mener er den ”rigtige”. Det er jo en tekst, der kredser om noget forbudt, noget uforløst, som så kommer til udtryk ved brug af ordet ”Søster”. Det er ikke en incestuøs sang. ”Søster” skal forstås mere som det engelske ”Sister”, som måske også er et medmenneske. Et billede på en kvinde. Måske er det en kvinde, der er hemmeligt forelsket i en kvinde, der synger. Måske er det en sindsforvirret mand. Måske er det bare tableauer. Det vigtige for mig, er at jeg får en fornemmelse af en stemning, og at jeg kan smage ordene. Det er en undersøgelse, som jeg konstant er i gang med. Musikalsk har den mange af de elementer, som jeg vil sige, er blevet en del af blueprintet i mine nye sange: Synths, Fuzz-bass, Strygere og Knirkende guitarer.

 

Vad eller vilka har du inspirerats av? Jag tänker både allmänt och till de nya låtarna.

De nye sange er kommet frem i jagten på en lyd eller en niche. Et sted hvor jeg kan vokse som musiker. Jeg bliver konstant inspireret af nye ting, men uanset hvad jeg prøver at røre ved, så lugter det af folk og blues. Det er en grund-nerve, som jeg ikke kan slippe. Men for at gøre det troværdigt, så skal jeg gøre det med den bagage jeg kommer med. Jeg skal ikke lyde som en afroamerikaner fra southern US, men som en mand, der er vokset op på Bornholm og bor i København. Hvis musik skal være relevant, så skal vi tage os selv og vores historie med ind i det. Så min opvækst er også en inspiration. Ellers er John Lee Hooker, Thåström, Anna Von Haussvolff, Suicide, Tom Petty, Patti Smith, The Bad Seeds, Lee Harper, Henrik Nordbrandt, Neil Young, George Saunders, Merete Pryds-Helle, Melville, Nina Simone, Judy Sill og mange, mange andre også favoritter. Listen er uendelig. Jeg filtrerer det hele på den ene eller anden måde.

 

Hur ser framtiden ut?

Jeg vil ud og spille så meget som muligt live, og så går jeg snart i gang med at indspille mit debut album, der gerne skulle være færdigt til sommer 2019.

Bäst just nu: januari 2019

 

 

Nytt år, ny musik. Allt är som vanligt, bara sångerna är nya.

 

1900 30 sekunder under Tokyo

– Året börjar ack så starkt med detta tidigare outgivna mästerstycke från 1900 – geniale Christian Gabels anakronistiska, audiovisuella våta dröm. 30 sekunder under Tokyo blandar österländsk mystik med Jacaszek-stämningar och är inte bara årets första odiskutabla fullträff, utan också en av Gabels allra vackraste kompositioner.

Tio år efter att den första 1900-skivan släpptes spelades musiken för första gången live i en serie succéartade audiovisuella föreställningar. Först med sex utsålda datum på Orionteatern i Stockholm i maj i fjol och sedan under en kritikerrosad turné i Sverige och Norge under hösten. Nu sluts cirkeln då ett livealbum med inspelningar från det gångna året presenteras, varifrån 30 sekunder är hämtad. I dag har föreställningen även nypremiär på Orionteatern. Fram till och med 13/1 ges sex stycken föreställningar. Mer information här.

 

Nizui Daisy’s Dystopia (demo-EP)

– Shoegaze, emo, postpunk, goth, dreampop – associationerna må vara flertaliga, men soundet och uttrycket saknar (nästintill) motstycke i musiksverige anno 2019. Söderortsynglingarna i Nizui befinner sig ännu på demostadiet, men är redan huvudet högre än flera av sina mer etablerade kollegor. Och vilken mäktig sångare Gabriel Bermúdez är. Om två veckor spelar de i Stockholm. Sannolikt är de lika bra live som på skiva.

 

Rome One Lion’s Roar

– Jerome Reuter hyllar fritänkandet och utanförskapet med tunga nya singeln One Lion’s Roar. Man kan antingen sälla sig till horden av får, sjunger Reuter, eller gå lejonets stolta, egna väg. Vi vet alla vilken väg Rome väljer.

Fredag 18/1 släpps nya albumet Le Ceneri Di Heliodoro via Trisol Music Group.

 

Otavan VeretSyvys (album)

– Finska Otavan Verets andra album, utgivet på lysande Cyclic Law, är den bästa, nya dark ambient-musiken just nu. Drömskt, kyligt och med pulserande atmosfärer som både kväver och förtrollar.

 

Svart KattDet var då

– Vemodspunkarna i Svart Katt är tillbaka med ny singel, utgiven via Adrian Recordings, och i vanlig ordning rör det sig om en explosiv dänga med hjärtat på utsidan. Här besjungs ett skimrande då i skenet av ett grådaskigt nu, och man vet inte om man ska pogo-dansa eller gråta. Men bra är det. Väldigt bra.

 

Konsertrecension: 1900, Inkonst, Malmö, 4/10 2018

IMG_4780

Som hämtat ur Henry Spencers fantasier.

Christian Gabels audiovisuella gestaltande av sitt 1900-projekt må ha varit än mer lyckat på Orionteatern i våras, men tillhör alltjämt en klass för sig. Det är suggestivt likt Eraserhead, bitterljuvt som gamla journalfilmer. Videoprojektionerna och musiken får en att sakna det Europa och den värld som en gång i tiden sa NEJ till extremism och antidemokrati och JA till avantgarde och melankoliska piano- och dragspelsstycken. Men mitt i saknaden kan man likväl trösta sig med att Gabel och 1900 finns.

I kväll likt i våras fick de sällskap på scen av dels Pelle Ossler, vars penetrerande närvaro och ljudvärld för en stund förvandlade Inkonst i Malmö till The Bang Bang Bar i Twin Peaks, och dels den makalösa blåskvartetten. Fyra herrar i plommonstop med sällsynt känsla för förtätat blås. De känns lika mycket Tintin som Lynch och är, precis som Ossler, oumbärliga för föreställningen.

IMG_4770

Gabel har i intervjuer uttryckt en mildare oro för hur det ska gå att omvandla Orionteatern-föreställningen till en mobil dito. Och som sagt, vårens föreställning var visserligen bättre, men något skäl till oro finns icke. Christian Gabel kan lugnt känna att han lyckats mer än väl med höstens projekt. 1900 är en fantastisk upplevelse jag unnar alla.

IMG_4777 (1)

Bäst: Väldigt mycket. Till exempel det vansinnigt tajta bandet.

Sämst: Att vi inte fick höra Anti 1900 – en av Gabels vackraste kompositioner.

Längd: Omkring 70 minuter.