Alla hjärtans dag 2021

Alla hjärtans dag är här igen. En i första hand kommersiell högtid, men också en som zoomar in på bland det viktigaste och mest drabbande vi överhuvudtaget råkar ut för här i livet, nämligen kärleken. Och oavsett om du lever lycklig ihop med någon du älskar och som älskar dig, eller lever ensam och bittert ångrande alla snedsteg du tagit och som gjort att du hamnat där du hamnat, finns det musik att ta till. Nedan följer två spellistor, en med huvudet bland molnen, en djupt i dyn, som illustrerar, gestaltar och ramar in just detta. Välj den som passar. Varje låt är dessutom kommenterad. Varsågoda.


Imperiet – ”Kom kom

En av Thåströms första kärlekslåtar är också en av hans innerligaste. Visst, texten är rätt pajig, men det går inte att ta miste på, eller värja sig från, den uppriktiga känslan.

The National – ”Slow Show

När allt omkring en ter sig falskt. Allt utom…det där.

Ramones – ”She’s the One

Lika mycket en fantastisk punkdänga (med enorm popkänsla) som bedårande kärleksförklaring. Ramones var äkta romantiker, men sällan lät det så sprudlande okomplicerat som här.

The Smiths – ”Hand in Glove

Morrisseys enda lyckliga kärlekstext…är väl inte riktigt lycklig. Men lycklig nog för att platsa här. Och en så oemotståndlig hyllning till den sortens kärlek som reser sig högre och mäktigare än allt annat.

The Sound – ”Love is not a Ghost

Adrian Borland var en sann romantiker, med ett stort blödande hjärta. Psykisk sjukdom tog död på honom 1999, men då hade han redan skänkt eftervärlden en lång rad vackra låtar – bland annat den här.

Bright Eyes – ”First Day of My Life

Ibland finns det goda skäl till varför vissa låtar hos vissa band blir större än banden själva. Detta är ett sådant exempel. ”First Day of My Life” är en fantastisk låt på alla punkter, och en låt som i runda slängar alla kan relatera till. Den hjärtekrossande mollmelodin gör inte låten sämre heller, om man säger så. Att detta skulle bli en megahit var alltid en självklarhet.

Bruce Springsteen – ”I Wanna Marry You

Okomplicerat och über-romantiskt från Bossen. Här i en magisk liveversion från 1981.

The Cure – ”Halo

Robert Smith är inte känd för att skriva otvetydigt lyckliga texter om kärlek, men Halo är ett sådant exempel. Låt gå för att melodin är oändligt bitterljuv, men kärleken han sjunger om är lycklig, äkta och något alldeles särskilt.

Elvis Presley – ”Mine

Pianobaserad ballad om att blotta sitt hjärta och ge sitt allt. Enkel och rak, ja, men jösses vad drabbande. Elvis kunde med sin röst förmedla varje känd mänsklig känsla – inte minst kärlek.

Jeff Buckley – ”Everybody Here Wants You

Snudd på soul när Buckley går in i sängkammar-mode och besjunger en kvinna som alla vill ha, men som bara han är rätt man för. Släpptes aldrig under Jeffs livstid på grund av att han aldrig var riktigt nöjd. Next level perfektionism.


Moneybrother – ”Bara ett fån gör så mot sig själv

Förödande pianoballad om att inte kunna släppa taget och om att leva i det förgångna bland minnen som bara gör ont.

Bruce Springsteen – ”Back in Your Arms

Av Bossens alla förkrossande kärlekslåtar finns det ingen som gör en till slarvsylta på samma sätt som denna soulballad från 1995. Alla som sjabblat, sårat, ljugit eller på något annat vis förstört något bra lyssnar på denna på egen risk. Liveversionerna, som i regel drar iväg upp emot 10-15 minuter, rekommenderas också varmt.

Frank Sinatra – ”Let Me Try Again

Det som sades om ”Back in Your Arms” kan lika väl sägas om även denna. Även här står klanten som sjabblat bort allt i centrum, med sitt trasiga hjärta i hand. There’s no sense to life without you/Now all I do is just exist/And think about the chance I’ve missed.

Maria Taylor – ”Broad Daylight

Maria Taylor har en röst man lämnar hus och hem för och här är den till och med varmare och mer inbjudande än normalt, när hon sjunger om något flyktigt, vackert.

Thåström – ”Karenina

Att välja bland Thåströms många fantastiska skildringar av förlust och olycklig kärlek är ett lyxproblem. Jag stannade vid Karenina därför att den inte sällan känns som världens bästa låt. Live 2006 var den kanske också just det.

The Field Mice – ”Indian Ocean

Indiepop-bandet Field Mice har en uppsjö av låtar om kärlekslöshet, men den hjärtskärande bitterljuva och mycket atmosfäriska ”Indian Ocean” är något alldeles särskilt. Här sjunger Robert Wratten till lyssnaren att en dag är det dennes tur att känna kärlek, att allt är inte för alltid kört. Vissa dagar känns Indian Ocean, precis som Karenina, som världens bästa låt. Gitarrpartiet i slutet argumenterar starkt för den saken.

Håkan Hellström – ”Brännö serenad

”Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan.” Säger väl allt? En av Håkans många mästerliga kärlekslåtar från åren 2000-2010.

The Good Life – ”A New Friend

Förr eller senare hittar hon någon annan.

The Cure – ”Apart

Långsamt och obönhörligt mörkt om kärlekens definitiva slut. En av Robert Smiths allra mest pessimistiska låtar, men nog fan är det en av hans vackraste också.

Elvis Presley – ”Pieces of My Life

Ett slags oäkta syskon till nyss avhandlade ”Back in Your Arms” och ”Let Me Try Again”. Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. Att han 1977 gick bort, 42 år ung, gör förstås inte saken bättre.

Johnny Cash – ”I Still Miss Someone

En sångmelodi från Gud Fader själv, och en enkel men ack så perfekt text om omöjligheten i att leva med ett krossat hjärta. Kan mycket väl vara min personliga favorit från JR.

Säkert! – ”Är du fortfarande arg?

Naket och sårigt om att skamset försöka närma sig någon man gjort väldigt illa. En av flera drabbande låtar från vad som i mitt tycke står sig om Annika Norlins bästa platta.

Eldkvarn – ”Miljoner mil bort

Eldkvarns i särklass tyngsta, mörkaste och bästa låt är en ohygglig redogörelse över en smutsig, solkig och oerhört destruktiv kärlek. Till ett ödsligt pianokomp och en fantastiskt atmosfärisk produktion sjunger Plura om otrohet och om hur det känns som att livet är över – och man sitter med andan i halsen från första tonen till sista. Sådan här musik hör inte till vanligheten. Detta är musik som kör över en, obevekligt, och som vare sig du är redo eller ej visar livets bistra andra sida. ”Miljoner mil bort” är ett unikum i Sverige. Bara Joakim Thåström och Pelle Ossler kan skryta med att ha gjort musik lika hänsynslös, om att leva, kämpa och misslyckas som människa, som ”Miljoner mil bort”.

2020 års bästa album

Årets höjdpunkt är här. Äntligen har det blivit dags att nörda ner sig i alla lysande plattor som släppts i år. Men innan dess vill jag lyfta fram några hedersomnämnanden:

ThåströmKlockan 2 på natten, öppet fönster…

– Hade jag inkluderat mer än bara studioalbum på den här listan hade denna mycket väl kommit etta. Nu hamnar den utanför listan, men är likväl en av de skivor som betytt mest för mig det här året. En av två album som jag gav full pott i år. En av tre totalt sett. Det säger en del.


MeiprKolekto

– Albumspår och outtakes från Meiprs tvååriga historia samlade på en cd och på streaming. Mer Meipr på cd, säger jag. Och mer Meipr på Spotify!


TroumVorbei der Tod

– Hamnade alldeles utanför listan – lite på grund av att jag inte ville ha med för mycket dark ambient och skapa obalans. Men denna är lika bra som det mesta i genren på listan. Kolla upp!


A.A. WilliamsForever Blue

– Upptäcktes alldeles för sent. Men med lite mer tid hade den utan vidare platsat. För fans av Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Steve Von Till.


Men nu. Listan. Årets 20 bästa album. Varsågoda.

20. Sole Ett eget rum

– Spretig och väldigt ambitiös, visst, men så är det också en särdeles hungrig debutant vi hör. Och trots spretigheten har Sole någonting alldeles eget – en drömskhet som både är europeisk och lynchsk – som jag inte hör hos någon annan i landet. Och det ska bli mycket roligt att få följa henne.


19. Algiers There Is No Year

– På tredje plattan lyckas Algiers med konststycket att låta både råare och mer melodiska än tidigare, utan att aldrig tappa bort vad som gör dem till dem de är.


18.  I.B. SundströmAntropofagernas rike I & II

– Äckel, skönhet och ett förrädiskt lugn i en sanslöst obehaglig blandning. Årets skräckrock.


17. Christian GabelKoda

– Oavsett vilket uttryck Gabel tar sig för är han en sann mästare på stämningar. I det här fallet: postapokalyps.


16. Morrissey I am not a Dog on a Chain

– Det är ytterst tveksamt om Moz någonsin vinner tillbaka folkets gunst, men alldeles oavsett var vårens comebackplatta en odiskutabel return-to-form efter en rad undermåliga album.


15.  Beyond the GhostEternal Drift

– Monolitisk, kall och omslutande dark ambient. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.


14. I’m KingfisherThe Past Has Begun

– Sju fullängdare in och Thomas Jonsson är intimare, mer drabbande och närmare kärnan. Han må alltjämt låta som ingen annan, men hans uttryck, hans röst och hans texter kan knäcka vem som helst. Detta är hans hittills bästa album.


13. OffermoseStilhedens tårn

– Lika delar Bowies instrumentala Berlin-låtar, lika delar zombiesoundtracks, lika delar dagen efter undergången.


12. Courtney Marie AndrewsOld Flowers

– De sparsmakade countryballaderna som utgör plattan, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Old Flowers är ett förödande album. Fantastiskt sammansatt.


11. KammarheitThronal

– Industriella drones i en gråsvart drömvärld. Pär Boströms första platta som Kammarheit på fem år är ett smärre mästerverk. Kan dessutom också vara årets snyggaste albumomslag.


10. Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Problemet med Lanegans plattor de senaste sex åren har varit att de varit så ojämna. Att en femton spår lång platta på dryga timmen skulle bli hans första helgjutna sedan Blues Funeral (2012) hade jag alltså inte räknat med, men så blev det. Här gör Lanegan knappt några misstag, utan fokuserar på och lyckas med att ro hem ett fokuserat, drabbande och djupt personligt album.


9. Nimh & Rapoon Post-Folk Lore vol. 1

– Veteranerna Nimh och Rapoon varvar tung elektronik, akustiska instrument och samplingar och resultatet blir både melankolisk och ogenomtränglig dark ambient. Bland det bästa och mest imponerande i genren på flera år.


8. Hilary WoodsBirthmarks

– Folk för både de djupaste, svartaste skogarna som för städernas maskinparker och industrilandskap. Kargt, råkallt och väldigt, väldigt bra.


7. Christian KjellvanderAbout Love and Loving Again

– Kjellvander har gjort två av årets bästa plattor. Jag hade lika gärna kunnat sitta här och skriva om Doom Country, som han i våras släppte ihop med Tonbruket, men nu föll lotten på soloalbumet About Love and Loving Again. Lerig, suggestiv americana om kärlek i förfall och kärlek i blom från en mästare som aldrig varit bättre än vad han varit i år.


6. VortexHelioz

– Skönhet, skräck och tyngd när Marcus Stiglegger för femte gången släppte musik som Vortex – och i samma veva gav oss årets bästa dark ambient-album.


5. Einstürzende NeubautenAlles in Allem

– Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat WeddingTempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. De tar plats och suger in en utan vilda gester. Alles in Allem kan mycket väl vara Neubautens allra bästa album.


4. Jason MolinaEight Gates

Eight Gates bör nämnas i samma andetag som äldre Molina-plattor/mästerverk som Let Me Go Let Me Go Let Me GoThe GhostGhost Tropic och Didn’t It RainEight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt. Djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt – Klassiskt Jason Molina, med andra ord. Även i döden är han i en klass för sig.


3. Bohren & Der Club of GorePatchouli Blue

– 25 år sedan debutalbumet visar tyska doom jazz-giganterna inga tecken på att tackla av eller på att inspirationen börjat tryta. Patchouli Blue är snarare ett styrkeprov och Bohrens mest inspirerade platta sedan någon gång på 00-talet.


2. Bruce SpringsteenLetter to You

– Springsteen kompad av ett ”återförenat” E-Street Band sjunger från botten av sitt hjärta om åldrandet, förlust och musikens helande kraft. Inga utflykter, inga konstigheter, bara tvättäkta heartland rock på klassiskt E-Street-vis – och en Bruce Springsteen mer inspirerad, mer fokuserad och hungrig än på mycket länge. Fjolårets soloplatta Western Stars var fantastiskt fin, men det var många år sedan vi fick en så här stark E-Street-platta.


1. Steve Von TillNo Wilderness Deep Enough

– Steve Von Till (till vardags i Neurosis) har inte gjort många misstag på skiva – särskilt inte som soloartist – men aldrig förr har han träffat såhär rätt. Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, till stråkar och varm elektronik, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, där varje spår är perfekt frammejslat, där varje ljud, varje textrad väger blytungt. Att sjunka ner i No Wilderness Deep Enough är att nå katarsis, nå bortom vår hysteriska värld till något renare, mer harmoniskt och helande. Von Till vet mer om tillvarons sanna värden än vi andra, men han låter oss generöst ta del av hans visdom. Tack för det.


Och där har vi det. 2020, detta så innerligt ökända, hatade år, sammanfattat. Fullt fokus på 2021 nu. På återhörande.

2020 års bästa låtar

Dags att på allvar börja sammanfatta året. Först ut en topp 20 över de bästa låtarna. Spellista längst ner. Varsågoda.


20. Bored Man Overboard – ”On the 611

– Bored Man…är ett av det här årets intressantaste debutanter, och ”On the 611” är deras bästa låt. För fans av The National och Thåström.


19. Mark Lanegan – ”Daylight in the Nocturnal House

– Släpig, atmosfärisk blues från en av de som bäst behärskar uttrycket.


18. Napalm Death – ”Bellyful of Salt and Spleen

– Napalm Death gör ju annars rätt påfrestande och sjukt testosteronstinn så kallad grindcore, men på ”Bellyful of Salt and Spleen” gör de mullrande, suggestiv industri som om det vore det självklaraste av allt. Fantastisk låt.


17. Chivvy – ”Red Water

– Alltid roligt att kunna inkludera debutsinglar på såna här listor. Chivvys debutsingel, en lysande avvägning mellan drömsk xx-pop och goth, talade till mig på flera plan. Ett album är på gång och jag ser mycket fram emot det.


16. Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– Liam går från klarhet till klarhet, fortsätter att släppa kvalitetsmusik och comebacken som inleddes 2017 har inte mattats av ett enda smack. Nu är det väl knappast någon kvar som på allvar kan hävda att Noel är den Gallagher-broder som gör intressantast musik?


15. Sally Dige – ”It’s You I’m Thinking Of

– Jag hade hoppats på ett album av Sally Dige vid det här laget, men icke. Tur, då, att ”It’s You…” är så fantastisk som den är. En underbar throwback till 80-talet och band som China Crisis, Wild Swans och a-ha.


14. Kite – ”Tranås/Stenslanda

– Jag har äntligen fattat grejen med Kite. De är tvivelsutan ett av de bästa svenska banden just nu, och ”Tranås/Stenslanda” är bland det allra bästa de gjort. Ett nostalgiskt skimrande och mycket mäktig stycke synthpop av yppersta klass.


13. Rome – ”Kali Yuga über alles

– Romes senaste album The Lone Furrow är ett av hans svagaste, men det är inte utan höjdpunkter. ”Kali Yuga über alles” är en sådan, och en av de tyngsta, mäktigaste låtar Jerome Reuter har skrivit.


12. Wardruna – ”Lyfjaberg

– Jag upptäckte Wardruna när jag tittade på en intervju som Steve von Till gjorde ihop med Einar Selvik. Jag kan inte påstå att jag är något större fan (jag är inte tillräckligt insatt), men det är lätt att respektera någon som Selvik, som stoiskt gör sin egen grej. ”Lyfjaberg” är dessutom en fantastisk låt – ett slags korsning mellan paganism och Thåström när han är på sitt mest monotona, kärva humör. Tungt, dramatiskt, malande.


11. Nattskärran – ”Feel

– Det i särklass bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran. Tilltalas man av bottenlöst vemod, fantastiska melodier och texter som är på allvar ska man lyssna på Nattskärran. Det enda de släppt i år är singeln ”Feel”, men oj vad den lovar gott inför framtiden.


10. Topographies – ”In Your Hands

– Topographies skulle kunna vara det näst bästa bandet jag upptäckt i år. Deras mollstämda postpunk och drömska atmosfärer hugger till i hjärtat – särskilt på makalösa ”In Your Hands”, hämtad från EP:n Not My Loneliness, but Ours.


9. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Solveig Matthildur (keyboardist i isländska Kaelan Mikla) har släppt en rad solosinglar i år, som alla cementerar henne bland det allra bästa inom samtida postpunk. Hennes nostalgiska, romantiska åttiotalifierade tolkning av postpunken känns helt rätt i tiden. ”Politician…” är dessutom hennes bästa låt, hittills.


8. Bright Eyes – ”To Death’s Heart (In Three Parts)

– Ingen hade väl vågat hoppas på att Bright Eyes skulle göra comeback, men i år gjorde de det. Plattan, Down in the Weeds Where the World Once Was, var stark, men ojämn. Bäst är ”To Death’s Heart” – en kolsvart, existentiell grubbelsång på klassiskt Conor-manér.


7. Jason Molina – ”Old Worry

– Även från graven är Jason Molina oantastlig. Postuma plattan Eight Gates kändes förvisso lite demoaktig, men bjöd ändå på precis det man hoppades på. ”Old Worry” – en stilla hymn om intigheten och den fria människan våndor – skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 200 åren.


6. Nick Cave – ”Euthanasia (live at the Alexandra Palace, 2020)

– Förlust. Den typen av förlust ingen människa ska behöva genomlida. En förlust som slår sönder allt i sin väg – inklusive en själv. Men Nick Cave gör makalös konst av den, här i form av en skör, hjärtslitande pianoballad. Cave behandlar samma förlust på plattorna Skeleton Tree och framförallt Ghosteen, men aldrig så drabbande som på tidigare osläppta ”Euthanasia”.


5. Morrissey – ”I Couldn’t Understand Why People Laughed

– Några av de allra bästa och mest drabbande låtarna Morrissey släppt de senaste, säg, tio åren har inte funnits på några studioalbum, inte heller som b-sidor på några singlar eller bonusspår på album. Nej, de har istället givits ut gratis på YouTube. Vansinnigt och omdömeslöst, ja, men också otroligt generöst. Två stycken släpptes 2018 och i år skänktes vi denna avskalade, djupt personliga ballad om outsiderns eviga vedermödor – och tillvaron blev med ens lite lättare att uthärda.

OBS: Ovanstående låt finns alltså endast på YouTube, och därför har den i spellistan nedan ersatts av en annan Morrissey-låt, nämligen ”Knockabout World”, utgiven i våras på plattan I am Not a Dog on a Chain. Albumet, hans bästa på många år, innehåller flera höjdpunkter, men ”Knockabout World” är den låt som vuxit mest under det gångna året. Här finner vi en Mozzer med hjärtat på rätta stället, full av empati för och tro på alla vi som stapplar runt i tillvaron.


4. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Som om Sällskapet skulle jamma ihop med PJ Harvey djupt inne i någon skog någonstans. Ja, ni fattar ju själva. Lyssna.


3. I’m Kingfisher – ”Children’s Atom Bomb

– Sannolikt det mest berörande Thomas Jonsson skrivit och en av de låtar jag haft svår hangup på under året (egentligen längre än så). Med nya plattan The Past Has Begun har Jonsson renodlat sitt uttryck och kommit närmare kärnan än tidigare – inte minst på mästerliga ”Children’s Atom Bomb”.


2. Bruce Springsteen – ”If I Was the Priest

– Till nya – knäckande fina – plattan Letter to You räddade Bruce några låtar ur arkiven. Bäst var ”If I Was the Priest”, skriven i början av 70-talet, pre-E-Street Band och även innan Bruce ens hade debuterat. Hur den lät då vet jag inte, men 2020, med den klassiska E-Street-sättningen (minus Danny och Clarence), låter den som en urtypisk Springsteen-hymn, där outsiders, outlaws, naturen, Gud och Bruce själv alla försöker reda ut det där vi kallar livet. De lyckas väl halvbra med den saken, men låten är sju minuter ren magi från en sann mästare som aldrig verkar tappa vare sig kraft, förmåga eller glöd.


1. Ossler – ”Rotterdam

– Och ettan var väl självskriven, va? Pelle Ossler står 2020 på toppen av sin förmåga – vilket, med tanke på meritlistan, säger en del – och singlarna han släppt under året tillhör alla det allra bästa han spelat in. Inte minst senaste singeln, ”Rotterdam”. Här möts ljuset och mörkret på det mest förlösande vis och efter låtens dryga sex minuter, där man färdats genom ett cohenskt dunkel och bitterljuv gospel, är man omtumlad, men stärkt, mer hel och mindre ensam. Det är ett jävla ansvar, jag vet – och helt oombett, dessutom – men tack vare helbrägdagörare som till exempel Ossler blir livet för oss vilsna träskallar lite lättare att leva och förstå sig på. Jag var inne på precis samma saker i min recension av singeln för en dryg månad sedan. Han sätter ord och ton på allt det trassliga, kommer inte med några floskler om hur det ska redas ut, men får oss ändå att känna att det banne mig går att lösa. Det tackar jag för. Om allt går som det ska har vi ett nytt Ossler-album i våra händer framåt våren. Det känns som att det blir en bra platta, minst sagt.


Det var allt. Inom kort kommer listan över årets 20 bästa album upp. Håll utkik efter den!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 23

Med julen kommer ledighet, och med ledighet kommer chans till läsning. I kalenderns näst sista lucka bjuder jag på några högkvalitativa tips på musikböcker. Varsågoda.

MorrisseyAutobiography

År: 2013

– Okej, den är ojämn, men herregud vad bra han skriver när han vill. Första två tredjedelarna är bländande litteratur från en av popvärldens vassaste pennor.


Erin OsmonJason Molina: Riding with the Ghost

År: 2017

– En ovärderlig och klanderfri djupdykning i en av de mest underskattade, och faktiskt allra bästa, låtskrivarna de senaste 25 åren. Skriven med lika mycket kärlek som förståelse för geniet Molina.


Scott WalkerSundog

År: 2018

– På tal om genier… I Sundog har Scott Walker samlat några av sina bästa låttexter från 60-talet fram till 2010-talet. Och vad man får vet alla som lyssnat på Walker – fullständigt egen lyrik, lika mäktig och välskriven när den handlar om kärlek som när den utforskar människans allra groteskaste förehavanden.


Mick Middles & Lindsay ReadeThe Life of Ian Curtis: Torn Apart

År: 2009

– En mer fängslande och intressantare bok om Ian än den som änkan Debbie Curtis skrev 1995. Även Middles och Reade kände Ian, men de lyckas ändå med att få till en mer nyanserad bild av honom än vad Debbie gjorde. Vilket kanske inte är så konstigt.


Peter GuralnickLast Train to Memphis samt Careless Love

År: 1994 samt 1999

– Mitt sista tips är sannolikt det bästa som någonsin skrivits i genren musikbiografi. Och om råder det närmast konsensus. Peter Guralnicks båda böcker om Elvis Presley, på sammanlagt 1300 sidor(!), är omistlig läsning om en av populärmusikens mest enigmatiska, missförstådda och intressanta gestalter. Den är också omistlig läsning om det amerikanska 1900-talet och den amerikanska drömmens framsidor och baksidor. Det är en enastående studie av bluesen, gospeln och rockens födelse.

Guralnick har vänt på varje sten, talat med varje relevant människa och lyssnat på varje inspelning, för att reda ut vem Elvis Presley var – och ingen har någonsin kommit närmre. Extra plus för att Guralnick aldrig, inte för en enda stavelse, tappar respekten för Elvis eller sin egen värdighet – han blir aldrig spekulativ eller sensationalistisk. Jag inser förstås att det är ett jäkla åtagande att läsa 1300 sidor om Elvis, men jösses om ni kommer att tacka mig sedan!


Ny låt från Morrissey: I Couldn’t Understand Why People Laughed

 

morrissey_www.wallpapername.com_1

Storbritanniens egentlige hovskald Steven Patrick Morrissey överraskar oss plötsligt med att släppa en tidigare outgiven låt. Lite detektivarbete visar att ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är en relativt nyskriven låt, skriven ihop med vapendragaren Boz Boorer, och utgiven gratis på Youtube som ett tack till alla de som lämnade blommor vid Morrisseys nyligen avlidna mors hem i Altrincham. Det här med att ge ut tidigare överblivna spår på Youtube har hänt förr. 2018 gavs inte mindre än två låtar ut på det viset – och den ena av dem, ”Blue Dreamers Eyes”, står sig som bland det finaste han gett ut de senaste 15-20 åren. ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” når kanske inte riktigt lika högt, men det är banne mig inte allt för långt därifrån.

Musikaliskt överraskar han genom att skala bort det mesta utom ett par gitarrer – en akustisk spansk, och en elektrisk tremolo-darrande dominerar ljudbilden. Och lyssnar man på texten förstår man genast varför det är så avskalat. Morrissey tycks ha aktat sig för, eller helt enkelt inte velat, blotta sig särskilt mycket på sina senaste album. Vårens storstilade comeback bjöd dock på en rad relativt personliga nummer, men de två föregående albumen fokuserade främst på annat. Men här, precis som på de två andra ”Youtube-låtarna”, river han alla murar – och ingen onödig instrumentering får ligga i vägen.

Till detta sparsmakade arrangemang blottar han sig, alltså, och sjunger outsiderns eviga vedermödor. Han ser tillbaka på sin karriär – en karriär byggd på ett blottande av själen och på att få andra outsiders att känna sig mindre ensamma – och också en karriär kantad av hån, hat och utanförskap (både självförvållat och inte) – och redogör tappert för det som alla känsliga, ärliga människor måste vara beredda att utstå i denna värld -nämligen dumma människors oförstående hånskratt. Han sjunger, så himlens änglar gråter, hur han ser in i djurs ögon och ser sig själv. Han sjunger om hur han inför alla världens ögon trotsat könsnormer. Hur han velat rätta till allt som är fel. Han berättar att han sjöng därför att han aldrig tordes säga dessa saker i tal. Men Morrissey vore inte Morrissey om det inte fanns med en hygglig portion självföraktande humor. ”I collected my things and I left”, sjunger den decimerade hjälten, och konkluderar genom att säga att han nu, trots allt, förstår varför man skrattade ut honom.

Men galghumor eller ej, ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är blott timmar efter sin utgivning på god väg att bli en sentida Morrissey-klassiker. Den har allt man kan önska och den gör en återigen glad över att veta att man existerar på samma planet och i samma tidsrymd som denne gigant. Han fortsätter alltjämt att få oss att känna oss mindre ensamma.

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.


Morrissey: ALLA ALBUM – EN GUIDE

Det var meningen att det här inlägget skulle publiceras i samband med att Morrissey släppte sitt senaste album, för ungefär en månad sedan (min recension av den kan ni läsa här). Men saker kom emellan, fokus hamnade på annat håll. Nu är tiden dock inne, och i ärlighetens namn: vilken annan artist än eremiten, ensamvargen och den evige outsidern Steven Patrick Morrissey passar bättre att fördjupa sig i nu, i dessa tider av innesittande och social distansering? Morrissey själv har ju praktiserat social distansering sedan han gick i kortbyxor. Och jag älskar honom för det. Han är alla introvertas och socialt tafattas skyddshelgon, och jag har honom att tacka för att i över 17 års tid skänkt mig styrka, mod och tröst. Han står inte högt i kurs hos allmänheten nu, men jag hissar flaggan alltjämt. Han har betytt alldeles för mycket under alldeles för många år för att jag ska få för mig att göra annat.

Så till alla som liksom jag inte får nog av Morrissey, och för de som vill fördjupa sig i hans musik: detta inlägg är till er. En djupdykning i Morrisseys soloalbum, från Viva Hate (1988) till California Son (2019).


Viva Hate

År: 1988

viva hate

– Morrissey ville aldrig ”gå solo”. Men när Johnny Marr lämnade The Smiths någon gång i början av sommaren 1987, och de halvhjärtade försöken att hitta en ersättare rann ut i sanden och skivbolaget EMI, som bandet skrivit på för tidigare samma år, krävde en ny skiva, hade han inget val. Hans nya låtskrivarpartner blev producenten och ljudteknikern Stephen Street, och tillsammans med honom och det band denne satt ihop spelade Morrissey in den soloskiva han aldrig räknat med eller velat göra .

När Viva Hate släpptes i mars 1988 hade Smiths-liket knappt hunnit kallna. Bandets sista album, Strangeways, Here We Come, gavs ut, visserligen postumt, blott ett halvår tidigare. Att Viva Hate ändå blev så bra som den blev är på alla sätt anmärkningsvärt. Alla låtar är inte mitt i prick, men det är ett varmt, personligt och mycket nostalgiskt album med många tillbakablickar och referenser till uppväxtåren på 70-talet. Bland de många höjdpunkterna finns odödliga klassiker som ”Suedehead” och ”Everyday is Like Sunday”. Här finns också den vågade öppnaren ”Alsatian Cousin” – en svartsjukehistoria och den hårdaste, kärvaste låten som Moz dittills spelat in (raka motsatsen till den ömma, sköra ”I Won’t Share You” som avslutade Strangeways). Här finns även den kontroversiella ”Margaret on the Guillotine”, barockpopballaden ”Angel, Angel Down We Go Together” och ”The Ordinary Boys” – en djupt underskattad och mycket stärkande utanförskapsballad av klassiskt Moz-snitt (som ströks från nyutgåvan av Viva Hate 2012 och som därmed också saknas från Spotify). Men den kanske mäktigaste upplevelsen på plattan är den nästan åtta minuter långa uppväxtskildringen ”Late Night, Maudlin Street”, placerad i mitten av skivan, där Morrisseys minnesfragment och Streets och gitarristen Vini Reillys drömska arrangemang transporterar en till ett grådassigt, ogästvänligt Stretford cirka 1972.

moz88

Och det är som sagt anmärkningsvärt att en skiva som skrevs och sattes ihop såpass hastigt som Viva Hate, och som följde i kölvattnet av ett så omhuldat och helt igenom fantastiskt band som The Smiths, lyckades bli så sammansatt, fokuserad och jämn. Morrissey skulle komma att släppa ännu bättre soloskivor framöver, men Viva Hate lade grunden och visade alla att Morrissey klarade sig fint på egen hand.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Late Night, Maudlin Street”, ”Everyday is Like Sunday”


Kill Uncle

År: 1991

kill uncle

– Illa ansedd och allmänt underskattad och förbisedd. Ungefär så kan man sammanfatta Kill Uncles öde. Morrissey kämpade med en uppföljare till Viva Hate i ett par år, och processen lades på is på grund av fristående singlar och samlingsplattan Bona Drag (1990). Men så i mars 1991 släpptes äntligen Kill Uncle. Kritikerna var inte förtjusta, och med åren har Morrissey stämt in i sågandet. I sin många stunder briljanta självbiografi Autobiography  (2013) skriver han med oslagbar kvickhet:

Recording something for the sake of recording delivered Kill Uncle unto the world, and I am finally up against the limits of my abilities, whilst surely not fooling anybody. Having been so right, it is suddenly shocking to be so wrong […] [Kill Uncle] will always be the orphaned imp that nobody wants, and even I – its father and mother – find it difficult to feed.

Men är den verkligen så hemsk? Kort svar: nej. Visst, den är lättsam, den saknar det mesta av den passion och nerv man annars är van vid från Moz och musiken drar lite väl mycket åt kabaré och music hall. Men samtidigt kan man inte säga annat än att låtar som ”Sing Your Life” och ”King Leer” är bedårande, om än väldigt lättsamma, poplåtar. Man måste också tillstå att dramatiska stycken som ”(I’m) The End of the Family Line”, ”Driving Your Girlfriend Home” och till viss del också (originalversionen av) There Is a Place In Hell For Me and My Friends trots allt håller hög klass. Och den missförstådda ”Asian Rut” är ändå en mycket drabbande skildring av rasistiskt våld.

moz1991

Kill Uncle är också den Morrissey-skiva som tydligast hämtar inspiration från urbrittiska artister som Noel Coward och Anthony Newley, och det är också där music hall-aspekten kommer in. Moz har alltid varit anglofil och patriot (om än en ambivalent sådan), och den helt igenom engelska music hall-musikens teatrala lättsamheter parat med Newleys och Cowards engelska wit utgör en viktig del av vad Kill Uncle är. Och kan man uppskatta albumet för just det, och om man även tar till sig plattans tyngre låtar, är den faktiskt inte alls så tokig.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Driving Your Girlfriend Home”


Your Arsenal

År: 1992

your arsenal

– Med Kill Uncle följde också Morrisseys första turné som soloartist. Med på denna turné var ett sprillans nytt och av Moz själv handplockat kompband bestående av kapellmästaren och gitarristen Boz Boorer, gitarristen Alain Whyte, basisten Gary Day och trummisen Spencer Cobrin – samtliga vid den tiden kända från Londons rockabillykretsar. Äntligen hade den motvillige soloartisten Morrissey, för första gången sedan The Smiths implosion 1987, ett riktigt band. Ett gäng. Detta och den extremt framgångsrika världsturnén sporrade Morrissey och sköt in gott om inspiration i hans tidigare så trötta och vilsna själ, och drygt ett år efter Kill Uncle släpptes Your Arsenal.

Skivan producerades av David Bowies förre parhäst Mick Ronson och var ett styrkebesked som hette duga. Om Kill Uncle så smått kändes anemisk och utan riktning var Your Arsenal ett bultande blodrött hjärta. Morrisseys texter var återigen fulla med självförtroende, patos och syrliga kvickheter. Han sjöng med knivskarp skärpa om bland annat det utanförskap som föder rasism och läktarvåld (”The National Front Disco” respektive ”We’ll Let You Know”), han sjöng om klass (”Certain People I Know”, ”Glamorous Glue”) och egna tillkortakommanden (”Seasick, Yet Still Docked”), medan han på låtar som ”I Know It’s Gonna Happen Someday” är sitt mest empatiska jag och ingjuter mod och hopp i annars missmodiga lyssnare. Musiken, till största del signerad Alain Whyte, pendlade mellan glamrock, rockabilly och rusig gitarrpop, och var den mest passionerade sedan tiden med The Smiths. Öppnaren ”You’re Gonna Need Someone On Your Side”, med sina Eddie Cochran-gitarrer, låter som en helt annan artist än den som hördes på Kill Uncle. Morrissey anno Your Arsenal är maskulin, hungrig och kaxig, och han skyggar inte för någon.

moz1992

Det enda som drar ner helhetsbetyget på skivan är de båda flamsiga poplåtarna ”We Hate It When Our Friends Become Successful” och ”You’re the One for Me, Fatty” (båda skrivna ihop med Whyte). Morrissey har alltid haft en förkärlek för lättsam, humoristisk gitarrpop. Ibland har det fungerat alldeles ypperligt (”Vicar in a Tutu”, ”Some Girls are Bigger Than Others”, ”Hairdresser on Fire”), men långt ifrån alltid. I synnerhet är det ”Fatty” som retar mig. Att den dessutom har spelats live oftare än någon annan låt från albumet  är mycket provocerande.

Efter en något trevande och lite osäker start på solokarriären var Morrissey med Your Arsenal äntligen förlöst som soloartist.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”We’ll Let You Know”, ”Seasick, Yet Still Docked”


Vauxhall and I

År: 1994

vauxhall

– Om 1992 var ett särdeles njutbart år för Morrissey, var 1993 något av en motsats. Inte mindre än tre närstående gick bort under årets fyra första månader: managern Nigel Thomas, vännen och musikvideoregissören Tim Broad och producenten Mick Ronson. Morrissey drabbades av en svår depression och isolerade sig i sitt hus i Camden. Arbetet med uppföljaren till Your Arsenal hade emellertid redan börjat planeras, och under juni, juli och augusti spelades Vauxhall and I in på lantidylliska Hook End Manor utanför Reading. Av allt att döma gjorde miljön och vädret gott för Morrissey, och han lyckades kanalisera sina känslor i vad som tvivelsutan är det bästa album han någonsin spelat in (The Smiths inräknat).

Den här gången delades låtskrivarjobbet mellan de båda gitarristerna Boz Boorer och Alain Whyte. Whytes bidrag är något fler till antalet (sex för Whyte, fem för Boorer), men det är framförallt två av Boorers bidrag som idag klassas som odödliga Morrissey-klassiker. Jag pratar förstås om inledande mästerstycket ”Now My Heart Is Full” och den episka avslutaren Speedway. ”Now My Heart Is Full” är en svepande, mäktig ballad om att mogna, släppa gamla demoner och slå sig fri, och skulle jag tvingas ranka Morrisseys bästa låtar hade den varit given på topp 3. ”Speedway” blandar ringande gitarrer och en mycket dramatisk komposition med bekännelselyrik. Morrisseys karriär har alltid kantats av allehanda rykten, och istället för att fåfängt försöka att försvara sig inför döva belackare som inte kommer nöja sig innan likbilen kört iväg med honom och jorden slukat honom sjunger han sargad, men trotsigt och med eftertryck: All of the rumors/Keeping me grounded/I never said, I never said that they were/Completely unfounded […] And when you try/To break my spirit/It won’t work/Because there’s nothing left to break.

moz1994

Vauxhall and I är ett av få album i världshistorien som snuddar vid absolut perfektion. Varje ton är perfekt avvägd. Varje ord frammejslat med oklanderlig skärpa. Producenten Steve Lillywhites varma, organiska, smeksamma produktion låter som ingenting annat i Morrisseys kanon. Allting hänger ihop, allt hakar samman. Helheten på plattan är total. Vauxhall and I är ett album.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Now My Heart Is Full”


Southpaw Grammar

År: 1995

southpaw

– Knappt ett och ett halvt år efter Vauxhall var Morrissey tillbaka med sitt femte soloalbum. Denna gång med en uttalad ambition att inte upprepa sig eller försöka sig på en Vauxhall del 2. I Simon Goddards oumbärliga uppslagsverk Mozipedia hittar vi följande citat från Morrissey angående just detta: ”I was delighted by the original version [of Vauxhall and I]. What’s the use of trying to invent a sequel to it? […] I wanted to record a hard and solid album without any slow songs. I wanted to create for myself a new universe, more twisted, rougher.

Och precis det gjorde han. Vauxhalls varma, atmosfäriska och melankoliska sound var utbytt mot ett hårt, utmanande och experimentellt dito. Gitarrerna är rejält distade och långt fram i ljudbilden, trummorna är aggressiva och skivan inleds och avslutas med två nästan avantgardistiska låtar (”The Teachers Are Afraid of the Pupils” respektive ”Southpaw”) som båda klockar in på över tio minuter. En annan låt, ”The Operation”, är på över sex minuter. Den vid den här tiden annars så musikaliskt konservative Morrissey hade aldrig gjort något så oortodoxt som Southpaw Grammar tidigare.

Men skivan släpptes mitt under britpopens glansdagar. Oasis var i färd med att bli världens största band och drygt en månad från att släppa britpop-epokens definitiva mästerverk, (What’s the Story) Morning Glory?. Även Blur skördade enorma listframgångar, precis som Pulp och Suede. Varken publiken eller kritikerna ville ha experimentell rock från en 36-årig Morrissey. Recensionerna var svala och skivan sålde inte i närheten av lika mycket som Vauxhall eller Your Arsenal.

Morrissey själv är förtjust i den och jag också. Experimentlustan är ny, men den klär honom. En låt som nyss nämnda ”The Teachers…”, med sin olycksbådande, mäktiga atmosfär, är det närmaste Morrissey vid det laget hade kommit Scott Walker. ”Southpaw” blandar experimentlustan med vemod, med ett mycket vackert resultat, och även om ”The Operation” spårar ur mot slutet är den fram tills dess lysande, melodiös gitarrrock.

moz1995

Även texterna sticker ut. Lite mer hälften av dem (”Teachers”, ”Reader Meet Author”, ”The Boy Racer”, ”Dagenham Dave” och till viss del också ”Southpaw”) är rena karaktärsstudier snarare än de självreflekterande och introspektiva texterna man annars är van vid från Moz. Sammantaget är det alltså lätt att förstå varför en konservativ publik har svårt för Southpaw Grammar. Jag medger att skivor som Vauxhall and I träffar en djupare, oftare och hårdare, men tänker man enbart på det viset missar man poängen. Southpaw Grammar var alltid menad som något helt nytt i Morrisseys värld. Betraktar man den på samma sätt som man gjort med föregående album går man miste om något stort. Southpaw Grammar är än i dag ett unikum i Morrisseys kanon.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”The Teachers are Afraid of the Pupils”


Maladjusted

År: 1997

maladjusted

– Trots ett album att vara stolt över kantades 1995 av uteblivna försäljningssiffror, negativ kritik, vacklande psykisk hälsa och en inställd turné med David Bowie. 1996 skulle inte bli särskilt mycket bättre. Flera år tidigare hade The Smiths-trummisen Mike Joyce stämt Johnny Marr och Morrissey för uteblivna royalties. 1996 nådde fallet rätten, och det hela slutade i december samma år med att Joyce, något oväntat, vann. Morrissey har än idag svårt att smälta detta, men värst var det då. Och med allt detta i ryggsäcken begav sig Morrissey, bandet och producenten Steve Lillywhite i januari 1997 återigen till Hook End Manor för att spela in Morrisseys sjätte soloalbum.

Och de senaste årens vedermödor märks verkligen tydligt på Maladjusted. Det är en stukad Morrissey som hörs. Bara Vauxhall and I kan mäta sig med det vemod och de djupt personliga texter som finns på albumet – med det lilla undantaget att Morrissey på Vauxhall ändå uppvisade ett ganska stort mått självförtroende. Av den varan finns det nästan ingenting på Maladjusted. Enda undantaget är den mycket fina poplåten ”Alma Matters”, som lyser av hoppfull, kaxig resignation och odödliga rader som It’s my life/to ruin/my own way. I övrigt är det en kärlekslös och i sig själv och i tillvaron vilsen Morrissey som framträder i texterna. Bäst illustreras detta i den mäktiga balladen ”Trouble Loves Me”, självutlämnande ”Wide to Receive” och ”He Cried” samt det mässande, furiösa titelspåret.

Musikaliskt är Maladjusted ett slags blandning mellan Your Arsenals gitarrer, Vauxhall and I:s vemodiga melodier och Southpaw Grammars experimentella utflykter. Det sistnämnda hörs tydligast i nyss nämnda titelspår, det om Scott Walker minnande mästerverket ”Ambitious Outsiders” och hatlåten till Mike Joyce (tillika spoken word-numret), ”Sorrow Will Come in the End”. Men trots allt detta, trots varma, melankoliska och starka melodier, musikalisk variation och djupt personliga och drabbande texter, blev Maladjusted ännu ett bakslag för Morrissey. Kritikerna var inte övertygade och försäljningsframgångarna uteblev än en gång. Och året därpå gick Morrisseys dåvarande skivbolag Mercury i konkurs och det skulle dröja till 2003 innan han skulle få ett nytt skivkontrakt. Idag är skivan ansedd av många som en av hans sämsta.

moz1997

Själv har jag älskat den sedan jag som 17-åring hörde den för första gången. I min mening finns det inte mycket att ogilla med den – särskilt inte om man är Morrissey-fan. Här finns hans oefterhärmliga lyrik, lika melankolisk som den är slagfärdig. Här finns klassisk, engelsk gitarrpop. Och här finns flertalet starka, mollstämda melodier. Visst kan ett par tre låtar, låt oss säga ”Papa Jack”, ”Roy’s Keen” och ”Sorrow Will Come..” avyttras utan skam, men lejonparten av skivan är mycket stark. Ofantligt mycket starkare än vad vissa journalister vill få en att tro. 2009 gavs en nyutgåva ut (det är också den som finns på Spotify), där ”Papa Jack” och ”Roy’s Keen” strukits, en rad fantastiska b-sidor från skivans singlar lagts till, det gräsliga omslaget bytts ut och nya liner notes skrivits (av Morrissey själv). Den utgåvan är synnerligen oumbärlig.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Trouble Loves Me”, ”Maladjusted”, ”Ambitious Outsiders”


You are the Quarry

År: 2004

quarry

– Efter att skivbolaget som gett ut Maladjusted gått omkull stod Morrissey utan skivkontrakt. Det, parat med dålig press i England och den förödmjukande rättstvisten med Smiths-trummisen Mike Joyce, fick Morrissey att fly landet. Först till Dublin, sedan Los Angeles. För alla de som förknippade Morrissey med den underviktige, nostalgiske och mycket engelskt bleke bokmalen med landstingsglasögon och för stora jeans och som sjöng i The Smiths på 80-talet var en flytt till Los Angeles lika chockerande som kättersk. Man kan tycka att de var fel ute. 80-talet var långt borta och Morrissey, med sin kärlek till det gamla Hollywood, James Dean, Elvis Presley, Frank Sinatra, greaser- och rockabillykulturen, med mera, och med en relativt nyfunnen och mycket passionerad latinamerikansk fanskara, kändes vid det laget mer USA och Kalifornien än regniga London. Dessutom hade soloartisten Morrissey alltid gått hem hos de amerikanska lyssnarna. Turnén 1991 gav upphov till Beatlemania-liknande reaktioner. 1992 slog han nyss nämnda scousers rekord i att snabbast sälja ut Hollywood Bowl. På många sätt kändes Los Angeles som ett rimligt steg att ta för den i England en gång så hyllade men nu närmast bespottade croonern.

Väl där levde han det goda livet i en villa på 1498 North Sweetzer Avenue, inte långt från Sunset Boulevard. I Autobiography skriver han: ”I have a real home with hardwood floors, and I am momentarily free from the petty wars of England. Palm Trees range around each window of 1498, a house steeped in Hollywood history since 1931. I wake surrounded by weightlessness and a long forgotten feeling of relaxation.” Han skriver också om vädret, om hur solen i LA får alla att sträcka på sig, medan Londons mörka skyar fick alla att skrumpna ihop. Men han låg inte bara och latade sig i sitt hus – nej, han turnerade också (1999-2000 samt 2002), utan vare sig skivbolag, ett album att lansera eller PR. Och han letade skivkontrakt. Febrilt. Han tackade nej till flera mer eller mindre märkliga anbud/krav (sparka ditt band! Spela in en skiva med Radiohead!), innan han 2003 skrev på för Sanctuary. Han var tveksam till en början, eftersom han inte tyckte om namnet (”[…] it brings to mind pasture and refuge and soup kitchens and hiding places”, skriver han i självbiografin), men när han fick lov att istället använda den gamla reggae-etiketten Attack, ett av skivbolagets vilande underetiketter, var saken avgjord. You are the Quarry (eller Irish Blood, English Heart, som den först skulle heta) kunde äntligen spelas in.

Valet av producent föll denna gång på amerikanen Jerry Finn. Ett otippat val, om man tittar på hans CV. Där trängs namn som Blink 182, Green Day och Bad Religion. Band man förknippar med amerikansk slackerkultur, skejting och, i två fall av tre, MTV. Men det är också band man förknippar med Kalifornien. Och the Golden State hörs tydligt i Finns produktion och Morrisseys kompositioner – särskilt i soldästa nummer som lysande ”I’m Not Sorry” och ”All the Lazy Dykes” och i den latinohyllande popdängan ”First of the Gang to Die”.

Under tiden Morrissey var borta från rampljuset hade en ny generation band tagit över det alternativa musiklandskapet, och en influens de alla hade gemensamt var just Morrissey och The Smiths. Band som Franz Ferdinand, The Strokes, The Libertines och The Killers hade inte låtit som de gör om det inte varit för bland andra The Smiths och Morrissey. Och 2002 röstade den brittiska musikblaskan NME fram The Smiths till det mest inflytelserika bandet de senaste 50 åren. Det hade, med andra ord, blivit coolt att gilla Morrissey igen. Det var alltså bäddat för succé. Och succé blev det. Hans största kritiker- och publikframgång på tio år.

Studio shot of Morrissey NME 04/2004 B&W

Nyss nämnda omständigheter spelar absolut en stor roll i framgången, men till syvende och sist är albumet fantastiskt bra. Det är en hungrig – utsvulten – och mycket inspirerad Morrissey som hörs på Quarry. Med en rakare lyrik än någonsin tidigare gör han upp med gamla belackare (förstasingeln ”Irish Blood, English Heart”, ”How Can Anybody Possibly Know How I Feel?”) och sin katolska bakgrund (albumhöjdpunkten ”I Have Forgiven Jesus”). Han besjunger och begråter ett England som inte längre finns och en kärlek som är svår att glömma (mästerverket ”Come Back to Camden”). Söker, med briljant lyrik och bättre röst än på många år, ny kärlek (”Let Me Kiss You” och ”I Like You”). Han sträcker ut en hand till Los Angeles flator och latinos (ovan nämnda ”All the Lazy Dykes” respektive ”First of the Gang to Die”) och retar sig på och grubblar över det moderna samhället och musikklimatet som vuxit fram under tiden han varit borta (”The World is Full of Crashing Bores”, ”I’m Not Sorry”).

Skivan är skriven ihop med gitarristerna Alain Whyte och Boz Boorer, och även de är inspirerade. ”Come Back to Camden” är bland det finaste Boz någonsin har komponerat, och med ”Irish Blood” och ”First of the Gang” skrev Whyte två av Morrisseys största (och bästa) hits. You are the Quarry är ett sammansatt, fokuserat album, som sammanfattar allt man förknippar med Morrissey: lika benhård som sårbar lyrik, stora svepande sångmelodier, torch songs och gitarrpop. Att den inleds och avslutas med två ganska mediokra låtar hindrar emellertid ett toppbetyg. Men det spelar inte så stor roll, för nog är väl Quarry rockhistoriens mäktigaste comeback den här sidan av The ’68 Comeback Special?

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”I Have Forgiven Jesus”, ”Come Back to Camden”, ”I’m Not Sorry”


Ringleader of the Tormentors

År: 2006

ringleader

– 2004 var alltså ett toppenår. Morrissey var överallt, och han gjorde allting rätt. Turnéerna var som väckelsemöten för både kritiker och publik (perfekt dokumenterat på den lysande dvd:n Who Put the M in Manchester?). You are the Quarry blev en monumental framgång. Han syntes relativt flitigt i media och gav några av sina roligaste, mest hjärtliga intervjuer (titta bara på den klassiska intervjun med Jonathan Ross). 2005 höll han lägre profil. Han gav inga konserter, men låg heller inte på latsidan. Istället begav han sig till Rom för att spela in uppföljaren till Quarry – denna gång med Tony Visconti som producent, vars CV är helt sinnessjukt för den, som Morrissey, dyrkar Marc Bolan och David Bowie.

Väl i Rom trivdes han som fisken i vattnet. Han förälskade sig (i en man som i Autobiography kallas Gelato), bejakade italiensk kultur och njöt i fulla drag av staden och beundrade dess bekymmerslösa ungdomars bekymmerslösa liv och leverne. I självbiografin skriver han: ”The young people of Rome know precisely what delights await them because of their choking beauty, and this because of their global position of sun and wind combined to shade their skin a smooth and healthy hue.

Hur lät skivan, då? Jo, den njutningsfulla tiden i Den eviga staden läckte över även på texterna, som är fyllda av referenser till nyfunnen lycka, kärlek, sex och italiensk kultur (”I Will See You In Far-Off Places”, ”Dear God, Please Help Me”, ”You Have Killed Me”, ”Life is a Pigsty”, ”To Me You are a Work of Art”, ”At Last I Am Born”). Men Morrissey vore inte sig själv om han inte även berörde livets tyngre spörsmål som misantropi, alienation, politik, självhat och döden. Just döden dyker upp, i en eller annan form, på åtminstone hälften av albumets låtar. Morrissey har aldrig skyggat för det ämnet, men sedan Ringleader har det närmast dominerat hans lyrik. Men detta till trots vilar det ändå en ganska avslappnad känsla över albumet. Ringleader är resultatet av en sångare med för tillfället ganska lite kvar att bevisa. Med You are the Quarry tystades alla tvivlare. Detta gör att skivan inte slår an lika hårt som just Quarry och att Moz inte känns riktigt lika hungrig. Vad som mer spelar in på det är musiken. Boz Boorers kompositioner lyser helt med sin frånvaro, och istället skrevs elva av skivans tolv spår av Alain Whyte och den nye gitarristen Jesse Tobias (”At Last I am Born” skrevs av keyboardisten Mikey Farrell) – och det är framförallt Tobias kompositioner som drar ner helheten. Idag är han en betydligt skickligare låtskrivare, men här var han fortfarande oslipad. Hans låtar är långt ifrån dåliga (singeln ”You Have Killed Me” är rent av helt fantastisk), men överlag är fråga om ganska trubbig, guttural kött-och-potatis-rock. Som sagt, det är långt ifrån svaga låtar. Det är bra alternativrock, men Tobias saknade vid den här tiden ännu de finesser som Boorer och Whyte hade i överflöd. Däremot var produktionen en förbättring från You are the Quarry. Den skivan led av ett stundtals plastigt sound, medan Viscontis produktion genomsyras av värme och är rundat i kanterna.

moz06

Bland skivans höjdpunkter märks ovan nämnda You Have Killed Me – en fenomenal pop-rock-dänga om sexuellt uppvaknande (”I entered nothing/And nothing entered me/’til you came with the key”) – och balladen ”I’ll Never Be Anybody’s Hero Now” – om att helt tappa tron på sig själv, sina förmågor och sin plats på jorden. Men den låt som sticker ut allra mest är mittpunkten på skivan, ”Life Is a Pigsty”. Ett nära åtta minuter långt och pulserande opus, skrivet ihop med Alain Whyte, om tidens obönhörliga anstormning och om små strimmor ljus i ett annars kompakt mörker. ”Life Is a Pigsty” är sannolikt Morrisseys mest atmosfäriska låt, och har till sitt sound mer gemensamt med Sisters of Mercy, The Cure och Echo and the Bunnymen än med The Smiths. Det är ett fantastiskt stycke musik, som utan tvekan tillhör Morrisseys allra bästa låtar.

Idag hör Ringleader till Morrisseys mer underskattade skivor. Det är sant att han gjort tyngre, mer angelägna album, men den är ett fint dokument från en tid i den plågade sångarens liv som faktiskt var ganska ljus.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Life is a Pigsty”, ”You Have Killed Me”, ”I’ll Never Be Anybody’s Hero Now”


Years of Refusal

År: 2009

refusal

Ringleader of the Tormentors blev ännu en framgång, och 2006 och 2007 ägnades nästan uteslutande åt turnerande. 2006 i Europa, 2007 i USA. Men Morrissey och bandet tog sig också tid att spela in ny musik. Vad som skulle komma att bli Moz nionde studioalbum som soloartist började spelas in i augusti 2007 i Los Angeles. Vid rodret fanns än en gång You are the Quarry-producenten Jerry Finn. Vad ingen visste var att Years of Refusal skulle bli Finns allra sista produktion. I augusti 2008 dog han, 39 år gammal, av en plötslig hjärnblödning. Skivan skulle släppas i september samma år, men Finns dödsfall och en lång rad management- och skivbolagsrelaterade problem flyttade fram den till februari 2009.

Musikaliskt är den i linje med den hårdare gitarrmusik som gjorde Finn känd. Gitarrerna är hårdare, trummorna malande och långt fram i mixen, tempot och attityden punkigare. Den musikaliska värmen från Ringleader är alltså ganska långt borta. Albumet inleds med den låt som tydligast av alla Morrissey-låtar visar på Morrisseys kärlek till New York-ikonerna Ramones. ”Something is Squeezing My Skull” är en drygt två minuter lång punk-drapa om (tvångs)medicinering, och en kusin i rakt nedstigande led till ”I Wanna Be Sedated” och ”Gimme Gimme Shock Treatment”. Den sätter agendan direkt och man förstår att detta inte kommer att bli ett album vilket-som-helst. Tempot (men inte intensiteten) sänks en aning med den malande, mörka, men samtidigt ömsinta, ”Mama, Lay Softly on the Riverbed”. Samma mix av mörker och intensitet, blandat med ett knytnävsslagsmål mellan gitarrerna och trummorna, hörs på lysande ”Black Cloud”. Först på fjärde låten, tillika förstasingeln, lättar atmosfären lite. ”I’m Throwing My Arms Around Paris” är en enkel liten gitarrpoppig halvballad av ett snitt vi vet att Moz (och medkompositören Boz Boorer) kan göra i sömnen. Den var inte särskilt spännande 2009 och den har inte vuxit med åren. ”All You Need Is Me”, sedan, är den typen av tungfotad kött-och-potatis-rock som medkompositören Jesse Tobias tjongade ut på löpande band under 00-talet och början av 10-talet, och som bara i undantagsfall fungerade, och som fick honom att bli i det närmaste bespottad av Morrisseys passionerade fanskara. Det är grymt att lägga ”Paris” och AYNIM efter varandra, men Morrissey sonar sitt brott genom att följa upp dessa låtar med den fantastiska självmordsskildringen ”When Last I Spoke to Carol”. Drivet, svärtan är tillbaka, och texten träffar som en pil i hjärtat. When I said goodbye to Carol/Black earth upon the casket fell/She had faded to/Something I always knew/To the rescue/Nobody ever comes. Years of Refusal bjuder på en del tvära kast och ”That’s How People Grow Up” är, ihop med ”Paris”, skivans poppigaste stund. Den klassiska morrisseyanska galghumorn, som varit ett av hans starkaste signum ända sedan tiden i The Smiths, är tillbaka. ”That’s How” är en underskattad pop-rocker, med en stark sångmelodi och en stor refräng. Texten, om att inte låta sig nedslås av en eventuell kärlekslöshet, är som sagt av det humoristiska slaget, men känns likväl inspirerad. Härnäst finner vi en stark kandidat till albumets bästa låt. ”One Day Goodbye Will Be Farewell” är knappt tre minuter lång, men sjuder av liv och dryper av blod och svett. Till ett rusande, aggressivt arr och en sorgesam melodi sjunger Morrissey om att ta vara på tiden (och relationerna) man har, för när som helst kan allt vara över. Det är en fantastisk låt. Musik på blodigt allvar. ”It’s Not Your Birthday Anymore” är absurdare, mer dramatisk och även, för att vara frank, plattans mest ekivoka stund. En storslagen ballad/torch song om…tjatsex? Den är märklig. Men…bra. Kärleken och den sexuella laddningen från Ringleader har här transformerats till något råare, fulare. Vackrare blir det emellertid på nästa spår, ”You Were Good In Your Time”. Moz ser sig själv som den åldrade stjärnan, ej längre relevant, som avtackas av sina ömma fans och slussas vidare till dödsriket. Det är en intim, djupt vemodig ballad, som tillför nyans och dynamik till en annars högljudd och aggressiv skiva. Och Morrissey bjuder dessutom på en av sitt livs bästa sånginsatser. Skivan avslutas sedan så som den inleddes: punkigt och rått. ”Sorry Doesn’t Help” och ”I’m Ok By Myself” är två systerlåtar, både musikaliskt och textmässigt. Två snabba, skramliga rock’n’roll-dängor, som båda hyllar ensamheten och visar på Morrisseys obefintliga tålamod för idioter och energitjuvar. Det är två köttiga låtar, med mycket gitarr, men de funkar. De funkar faktiskt alldeles utmärkt. Och de avslutar en aggressiv och kaxig skiva på ett…well, aggressivt och kaxigt sätt.

Coachella Valley Music and Arts Festival 2009 - Indio

Den som tog sig an Years of Refusal med förhoppningen att få en Ringleader part II blev förstås besviken. Jag var själv en av dessa. Idag är den något av en vattendelare. Den där romantiken och livslusten som var så närvarande på Ringleader är borta, och nyförälskelsens rosa skimmer har blivit avgasgrå vardagssmog. Viscontis rundade kanter är utbytta mot Jerry Finns taggtrådsvassa sound, med ringande gitarrer och Matt Walkers krigstrummor långt fram. Den smeker inte medhårs. Den smeker faktiskt inte alls. Den klöser och knuffas. Men skivan växer också, om man låter den. För mig tog det inte alltför lång tid. Idag betraktar jag den som en av Morrisseys modigaste skivor, med en tydlig musikalisk vision. Han förvaltar väl sitt punkarv, men gör det på sitt eget vis – med starka melodier och gott om vemod och medkänsla i texterna. Dessutom balanserar han ut skivans råa sound med en och annan poplåt och ballad och skapar dynamik. Visst, ”All You Need Is Me” och ”Paris” tillhör hans tråkigare låtar, men i övrigt är Years of Refusal en stark, enhetlig och inspirerad platta.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”When Last I Spoke to Carol”, ”One Day Goodbye Will Be Farewell”, ”You Were Good In Your Time”


World Peace Is None of Your Business

År: 2014

worldpeace

– Åren mellan Years of Refusal och World Peace var inga muntra sådana för (artisten) Morrissey. Han stod utan skivbolag, hälsan vacklade och fler än en gång hamnade han i onåd hos pressen. Länge tvivlade både han och fansen på om det överhuvudtaget skulle komma en ny skiva. Men så alldeles i början av 2014 stod det klart att han skrivit på för amerikanska skivbolaget Harvest, och i februari åkte han och bandet, ihop med producenten Joe Chicarelli, till Studios La Fabrique i Provence för att spela in Morrisseys tionde soloalbum.

Och kanske var det dessa svåra år som sög allt hopp och all värme ur Morrissey. För World Peace är en skiva som i stort sett helt och hållet saknar just hopp och värme, och även empati. Påtagligast blir det i den klumpiga, valhänta och mycket förvirrade ”Neal Cassady Drops Dead”, den hånfulla och iskalla poplåten ”Staircase at the University” (om en hårt pressad student som tar sitt liv, men som trots det inte får minsta sympati från Moz), den misogyna ”Kick the Bride Down the Aisle” och den i övrigt fina ”Mountjoy”, där interner liknas vid avloppsslam. Med äldre låtar som ”I Know It’s Gonna Happen Some Day”, ”Lost” och ”Mama, Lay Softly on the Riverbed” för alltid färska i minnet är det lätt att undra vad sjutton det är man lyssnar på när man lyssnar på delar av World Peace. Skivan lyfts heller inte upp av rent skräp som titelspåret (i min mening Morrisseys absolut sämsta låt i karriären), som med sin debila text och sin enerverande skolgårdsmelodi kan reta gallfeber på mig precis när som helst, eller trams som ”Kiss Me a Lot” – en låt som får ”Roy’s Keen” att framstå som tjugofyrakaratigt popguld och som kan ”stoltsera” med att innehålla Morrisseys allra sämsta refräng.

Men är allt såhär illa? Inte alls. ”I’m Not a Man” är en makalös uppgörelse med och avrättning av förlegade mansideal, där Morrissey (en tidig förespråkare för queer-, kvinnosaks- och gayfrågor) radar upp allt det han föraktar hos det manliga könet för att sedan skickligt skjuta ner det. ”Istanbul” är en lysande, suggestiv historia om fäder och söner och samhällets skuggsida och en låt som borde lyftas fram oftare när man talar om Morrisseys sena karriär. ”Earth is the Loneliest Planet” är knappast något underverk och inte heller erbjuder den mycket till hopp, men väl lite sällskap i allt elände och det kan ju vara trösterikt nog. ”The Bullfighter Dies” är strålande gitarrpop om djurrätt och gruvlig hämnd. ”Oboe Concerto” underpresterar som sistaspår, men är en fin låt ändå, om tidens gång, ensamhet och förlust. Men mäktigast på plattan är tvivelsutan ”Smiler With Knife”. Denna avskalade ballad, om dödsångest och livsleda, visar en Morrissey som är både känslosam och varm, och tillhör hans modigaste, mest drabbande låtar inte bara från 2000-talet utan hela karriären. Vidare bör också Joe Chiccarellis luftiga, krispiga produktion lyftas fram, samt Morrisseys fläckfria röst. Genom hela skivan sjunger han bättre än på länge.

moz14

Vad som dock verkligen kunde räddat skivan är de bonusspår som följde med deluxeutgåvan av CD:n. Där återfinns utan undantag just den där värmen, trösten och empatin som saknas så på ordinarie album – och genomgående fantastiska melodier. Från dramatiska kärleksförklaringen ”Scandinavia”, till vänskapshyllningen i krigsmiljö ”One of Our Own”. Den textmässigt nästan gotiska och musikaliskt drömska ”Drag the River” och mästerverket ”Forgive Someone”, via ”Julie in the Weeds”, där Moz sluter armarna om sin skyddsling och erbjuder den där trösten vi suktar så efter. Bonusskivan avslutas med ”Art-Hounds” – en humoristisk, högljudd och melodiskt urstark avrättning av kritiker, ihåliga konstpretton och andra förståsigpåare. Hade dessa spår, på bekostnad av bottenskrapet, fått ta plats på ordinarie album hade World Peace blivit en fenomenal comebackplatta. Men riktigt så blev det alltså inte.

Som ni kan räkna ut vid det här laget har vi att göra med en mycket ojämn skiva. Briljant ena stunden, förfärlig den andra. 1994 sjöng han ”now my heart is full”, men först 20 år senare skulle det märkas. Någonting dog i/förändrade Morrissey under de vilsna åren 2010-2013. Gud vet att hans liv kantats av både det ena och det andra, och kanske var denna period det som fick bägaren från talesättet att rinna över. För det är det svårt att klandra honom, men det är beklagligt att musiken blev lidande.

Betyg: 6/10 (endast ordinarie album)

Bästa låt: ”Smiler With Knife”, ”Istanbul” och ”I’m Not a Man”


Low in High School

År: 2017

lihs

World Peace Is None of Your Business släpptes till mestadels positiva recensioner (i skrivande stund har den ett betygssnitt på 70 på Metacritic.com), men en schism mellan Morrissey och skivbolaget Harvest ledde till att skivan drogs in redan efter tre veckor och Morrissey blev av med skivkontraktet. Återigen stod han alltså utan skivkontrakt, och ytterligare några vilsna år väntade. På sensommaren 2017 blev det dock känt att han skrivit på för BMG och en ny skiva väntade till hösten. So far, so good.

Redan vid första singeln kunde dock oråd anas. ”Spent the Day in Bed” är en lättsam, fånig poplåt med en oförnuftig text som är dels mediefientlig och dels hånfull mot den arbetarklass som Morrissey själv är sprungen ur. I spent the day in bed/As the workers stay enslaved, sjunger han. Att ligga hemma och dra sig är en no-brainer om man är mångmiljonär, men lite knepigare om man måste jobba ihop till sitt uppehälle. Empatilösheten som solkade ner stora delar av World Peace var alltså kvar. Andrasingeln ”I Wish You Lonely” är åtminstone delvis lika okänslig som ”Spent the Day in Bed” och det mesta på World Peace (Tombs are full of fools who gave their life upon command of heroin, sjunger han hånfullt om människor som sitter fast i missbruksträsket), men detta balanseras upp med den mäktiga, mycket tunga produktionen, den starka sångmelodin och inte minst sistaversen – där djurrättskämpen Morrissey glänser i huvudrollen.

Albumet inleds relativt lovande med den stompiga, lätt glamrockiga och ”Glamorous Glue”-minnande ”My Love, I’d Do Anything For You”. En stark öppningslåt – särskilt med förra plattans katastrofala öppnare färsk i minnet. Efter nyss nämnda ”I Wish You Lonely” följer den mycket charmiga och förtäckt självbiografiska(?) poplåten ”Jacky’s Only Happy When She’s Up on the Stage” (vars musikvideo för övrigt kan bota vilken depression som helst). ”Home Is a Question Mark”, sedan, är skivans uppenbara höjdpunkt och arketypisk, klassisk Morrissey – en innerlig, stor torch song om rotlöshet och det ständiga utanförskapet. Fyra låtar in och skivan håller alltså måttet. Sedan kommer ”Spent the Day in Bed” och albumet tappar styrfart. Denna följs dock raskt av skivans andra höjdpunkt, ”I Bury the Living” – en låt vars iskalla, människofientliga text borde göra mig rejält avtänd. Utan nåd gör Morrissey här ner människor som utan riktning, hopp om eller tro på något tar värvning i armén. I Morrisseys ögon är de hopplösa fall som inte duger till annat än att döda och lyda order. Och eftersom de tillhör de medellösa är de även dumma och saknar grundläggande uppfattning om vad kriget ifråga handlar om (From a class without I haven’t a clue/What the war is about, sjunger han från soldatens perspektiv), och återigen hånar han sitt eget ursprung. Texten innehåller flera liknande exempel, men musiken, melodin, arrangemanget, sånginsatsen är alltihop så fantastiskt bra och drabbande att jag utan problem kan bortse från textens dumheter. Och då har jag inte ens nämnt det magiska trallandet på slutet.

Och jag vet, det är dödligt tråkigt med förståsigpåare som lättkränkta letar brister hos personer och konstverk – jag får mig själv att må illa – men detta är ingen präktig PK-grej. Det är bara det att Morrisseys sentida, plötsliga och lite egendomliga brist på värme och medkänsla för den lilla människan – i sina låttexter, ska tilläggas – gör mig så beklämd.

moz17

Nåväl. I samma stund som ”I Bury the Livings” sista toner ringer ut är det också slut på skivans försonande drag. Vad som följer är en lång rad usla låtar – allihop tillhörande Morrisseys allra sämsta. Från trevande, vilsna pianoballader med hopplösa texter (”In Your Lap”, ”Israel”), flamenco-gegga med skrattretande texter (”The Girl from Tel Aviv Who Wouldn’t Kneel”, ”When You Open Your Legs”) och dålig pop (”All the Young People Must Fall in Love”) till bedrövlig klubbfotsrock med rent anstötlig ”lyrik” (”Who Will Protect Us from the Police?”). Skivans b-sida är kort sagt ohygglig.

Utan minsta tvekan kan jag säga att Low in High School är Morrisseys klart sämsta album. De verkliga höjdpunkterna är för få, de bra låtarna inte drabbande nog, och resten är så dåliga att det är svårt att ta in att det är Morrissey, och inte någon halvt debil lösdrivare från gatan, som har skrivit dem. Det är också Morrisseys mest politiska skiva, men politiken är ungefär lika illa underbyggd som hos valfri Twitter-tok. Lyckligtvis kom han ju tillbaka med bravur i mars i år, med den fullständigt lysande I am Not a Dog on a Chain (som jag nyligen recenserade och som därför saknas i den här genomgången). Bortsett från ett fåtal undantag var värmen, empatin, det lysande låtskrivandet tillbaka. Morrissey faller inte så lätt, det vet man.

Ps. Även Low In High School har släppts i en deluxeutgåva, och precis som i fallet med World Peace innehåller denna utgåva en rad riktigt starka bonusspår som slår det mesta på originalutgåvan. Allra bäst är ”Never Again Will I Be a Twin” – en dov, djupt suggestiv sak skriven ihop med basisten Mando Lopez.

Betyg: 4/10 (endast ordinarie album)

Bästa låt: ”Home is a Question Mark”, ”I Bury the Living”, ”I Wish You Lonely”


California Son

År: 2019

california

– Cover-skivan California Son recenserades här på 482 MHz för knappt ett år sedan, så detta blir ingen lång utläggning (och därför blir det heller inget betyg). Det är en ojämn, stundtals tråkig, stundtals jättebra platta där sångaren och uttolkaren Morrissey står i centrum. Han sjunger skiten ur Roy Orbisons It’s Over och Melanie Safkas Some Say I Got Devil, visar på sin gamla pålitliga popkänsla på Jobriaths Morning Starship och 5th Dimensions pop-soul-pärla Wedding Bell Blues, och sjunger naket och utlämnande Nicos/Tim Hardins Lenny’s Tune. När skivan släpptes var den en trevlig parentes i väntan på nästa ordinarie album.

Recension: Morrissey – I Am Not a Dog On a Chain

mozdog

Efter några år av rabalder och kontroverser är han nu äntligen tillbaka – barden från Stretford, ”the real poet laureate”, Steven Patrick Morrissey. Tolfte soloalbumet i ordningen är det (trettonde, om man räknar fjolårets coverplatta California Son) – och det är hans bästa på länge. Mycket länge.

Trots flera höjdpunkter på vardera skiva tillhör hans två förra album med eget material, World Peace is None of Your Business och Low in High School, i min mening hans absoluta bottenskikt. När de två första singlarna inför nya albumet släpptes var jag i det närmaste övertygad om att ett nytt stolpskott var på gång. Jag tyckte inte om dem – i synnerhet inte ”Bobby, Don’t You Think They Know?”. Jag har varit ett troget Morrissey-fan sedan åtminstone någon gång runt 2002-2003. Jag har varit med i medgång, som den makalösa peaken runt 2004-2006, och i motgång (vilket i princip innebär hela 10-talet). Jag har kritiserat honom, men till syvende och sist har jag varit lojal. Han har betytt (och betyder) för mycket. Att nivån på singlarna visade sig på intet vis vara representativa för skivan innebar därmed för mig en glädje jag inte alls hade räknat med.

Redan vid första spåret börjar jag starkt misstänka att det kan vara något stort på gång. Trots en del väl cyniska textrader (något som tyvärr blivit alltför vanligt i Morrisseys tidigare så varma lyrik) är ”Jim Jim Falls” något av det musikaliskt mest intressanta som Morrissey släppt på mycket länge. Elektroniken, den tunga atmosfären i verserna och det malande drivet gör den till en släkting i rakt nedstigande led till 2006 års mästerverk ”Life is a Pigsty”. Spår två och tre, singlarna ”Love is On It’s Way Out” respektive ovan nämnda ”Bobby…”, har jag redan skrivit mycket om (här och här). Titelspåret, sedan, är ett slags lekfull 60-tals-pastisch, med en text om hur Morrissey är en modig fritänkare och sanningssägare och alla andra är får. Den kommer inte att bli ihågkommen som en av hans mest klassiska låtar. Det är dock vågat av honom att lägga skivans tre sämsta låtar efter varandra – dessutom så tidigt på skivan. Men sedan blir det genast bättre.

What Kind of People Live in These Houses?” är den enda låten på skivan som låter som gamla klassiska, jangliga Moz. Den har skivans klart starkaste melodi, påminnande om den klassiskt engelska gitarrpop som Alain Whyte skrev runt 1994-1997. Dessvärre lider texten av den där onödigt kalla cynismen och en misantropi utan glimten i ögat som fanns hos Moz mest misantropiska lyrik förr, vilket stoppar låten från att bli en av skivans verkliga höjdpunkter, men med lite tid kan den växa ytterligare. ”Knockabout World” är ännu en fin poplåt, men mer orkestral och med mer elektronik. Och stark är den, och här visar sig äntligen den kärleksfulle Moz. ”You’re okay by me”, sjunger han och hjärtat mitt smälter lite grann.

mozfine

De senaste åren har Morrissey varit märkligt fixerad vid sex och den här plattans ”sexlåt” heter ”Darling, I Hug a Pillow”. Tidigare har han sjungit om ”shaven caves” och om hur han vill att kärleksintresset i fråga i princip ska sätta sig på hans ansikte. På ”Darling…” är han betydligt mer subtil och inte alls lika ekivok. ”Why can’t you give me some physical love?” undrar han, och förklarar hur han, på grund av sin tilltänkta partners irriterande frånvaro/avhållsamhet, i frustration tvingas krama en kudde. Det är inget melodiskt underverk, men en följsam, varm historia som är lätt att tycka om. Ännu intressantare blir det på mästerliga ”Once I Saw the River Clean”. Inte heller den förlitar sig på en stor melodi, men väl på en djupt personlig text, ett suggestivt elektroniskt driv och en fantastisk stämning. Rader som ”I walked with my grandmother/Cornbrook Street, where incomplete/She would never be again/A Dublin dancer, free and young” är bland de mest drabbande och mest personliga han skrivit på en herrans massa år. Slut ögonen och det är tidigt 70-tal, strax söder om Manchester.

Pianot i introt till nästa låt, ”The Truth About Ruth”, är ett slags återanvändning av pianot i ”In Your Lap”, från Low in High School. Föga förvånande då musiken i de båda låtarna är skrivna av Gustavo Manzur, den stora belastningen i Morrisseys band. Manzur har förstås också skrivit både ”Love Is On It’s Way Out” och ”Bobby…”. ”The Truth About Ruth” är dock bättre än båda dessa, men framförallt tack vare texten (musikaliskt har den egentligen ingenstans att ta vägen). Morrissey har alltid varit en feministisk förkämpe och alltid lyft fram trans-, queer och androgyna personer (som Lypsinka, Jobriath, Wayne County, Klaus Nomi, New York Dolls osv.), men sällan eller aldrig har han öppet sjungit just för dem – men nog är det väl det han gör nu? ”Ruth is John”, sjunger han, och fortsätter: ”The life you lead, straightforward and bland/Everything happens according to plan/But some people fight just to take root/In a world ill-equipped for the truth about Ruth”. I tredje versen blir det än tydligare: ”Oh, bully for you, oh, bully for you/Your groin and your face, they slip right into place/So masoned and carved, your arrow is drawn/You know who you are, yet you have no idea”. Vi som fötts med rätt kön har det väl förspänt, men för alla andra blir livet till en livslång kamp för att överhuvudtaget få känna att de har en plats någonstans. Morrissey hårdrar det förstås, och utanförskap kan många känna, men där finns ändå en viktig poäng. Men givetvis är detta inget som media kommer att skriva om eller lyfta fram.

Skivans längsta låt är den nära åtta minuter långa ”The Secret of Music”. En märklig låt, som man vid första anblick kan tycka är onödigt lång. Den pågår, hypnotiskt, rytmiskt,  nästan psykedeliskt, och man förstår till en början inte riktigt varför eller vart den är på väg, men efter några lyssningar känns det behagligt. Jag vill inte ur den där hypnosen. Texten är lika märklig, men med näsan i texthäftet vecklar även den ut sig efter ett antal lyssningar. Rader som ”Fat bassoon/Clear as the moon/But nothing now can take away my gloom/Triangle/Fiddle Stradivarius/I’d like to cause a fuss” är bland mest poetiska på skivan. Likaså ”Bom, bom, bom, the drum/Cymbals symbolize your mind/I think that you should cry/Classical guitar/Lover new, oh yes, you are/Pan pipes save a life/No angelic flute/Can F hold/A harping soul?/Each song ends with a gong”. Ett vågat uttryck, på ett sätt man inte hört sedan låtar som ”The Teachers Are Afraid of the Pupils”.

Skivan avslutas sedan med den vackra halvballaden ”My Hurling Days Are Done”. Precis som i den fantastiska ”Once I Saw the River Clean” återbesöker Morrissey här barndomen. Han konstaterar hur tiden obönhörligt skördar vilka offer den vill och att det snart är hans egen tur. Han släpper på garden och minns hur modern och en nallebjörn utgjorde och symboliserade hans första uppfattning om tid och förgänglighet. Det är en drabbande låt, där den snart 61-åriga ikonen ser slutet på både livet och karriären. Morrissey sjöng om sin egen död redan 1985, som 26-åring, på Smiths-b-sidan ”Asleep”, och har sedan dess återbesökt ämnet på i stort sett varje album (den fysiska döden, men också den konstnärliga). Men nu, efter perioder av hälsoproblem och pariastatus i media, känns det svårare att slå det ifrån sig. Morrissey själv har aldrig påstått att detta skulle vara hans sista skiva, men om det är det lämnar han oss verkligen med fanan högt.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Once I Saw the River Clean”, ”Jim Jim Falls”, ”My Hurling Days Are Done”

Om ni gillar detta: Morrissey – You Are the QuarryMorrissey – Southpaw Grammar

Bäst just nu: januari 2020

 

Årets första bäst just nu, på månadens sista dag. Varsågoda.

 

Naiivi – Ruby Flags

– Två år har gått sedan starka debut-ep:n Dark Sunshine, men nu är Naiivi äntligen tillbaka – med en ny singel och ett nytt sound. Sedan sist har hon bytt gitarrerna mot en drömsk och elektronisk ljudbild – och det låter fantastiskt. Låten, fläckfritt producerad av Familjen-Johan och utgiven via Razzia/Sony, handlar om det vanskliga i att se, men strunta i, varningssignaler, och är Naiivis bästa låt till dags dato. Jag ser fram emot att följa henne under 2020.

 

Hilary WoodsTongues of Wild Boar

– Min senaste riktigt drabbande musikupptäckt är brittiskan Hilary Woods. Första singeln från kommande plattan Birthmarks är dov, karg folk med monotona, industriella förtecken. Den är månadens bästa låt och jag kan inte med nog eftertryck rekommendera den. Släppt via Sacred Bones.

 

Uniform – Awakening

– Några andra som också är tillbaka är industrirockarna Uniform. Nya singeln Awakening är en kolsvart drapa om Guds tystnad, den moderna kapitalismens fasor och håglöshet. Den låter ungefär som Trent Reznor anno 1989-94 lät när han var som allra mest förbannad. Vi snackar alltså glödhet elektronik, malande beats och en text som spottas snarare än sjungs ut. Precis som Hilary Woods-singeln är också denna utgiven av lysande Sacred Bones.

 

Sally DigeIt’s You I’m Thinking Of

– 80-talet och band som a-ha, China Crisis och Psychedelic Furs kastar varmkallt neonskimmer över den kanadensiska, Berlin-baserade cold wave-artisten Sally Diges nya singel – och jag njuter för fulla drag. Och hur skulle man kunna låta bli att njuta när syntharna är varma, gitarrerna kalla, trummorna bombastiska och en vemodssnygg mandolin dyker upp som körsbäret på tårtan?

 

Morrissey – Love is on Its Way Out

– Egentligen hör den här låten, det senaste smakprovet från Morrisseys kommande album, inte hemma här. Den är inte bäst just nu. Jag tar med den därför att den åtminstone är bättre än förra singeln, bottennappet ”Bobby, Don’t You Think They Know”, och för att jag ändå älskar gubben. Men något bottennapp i stil med den låten är det alltså inte fråga om. Nej, ”Love Is On Its Way Out” är en rätt så trevlig bagatell. Texten är ganska banal och väldigt repetitiv, men den har hjärtat på rätta stället – och den säger faktiskt något, till skillnad från texten till ”Bobby…” Och där ”Bobby…” helt saknade sångmelodi finns här ändå en antydan. Således lever hoppet om ett bra album alltjämt. Men lite orolig är jag allt.