Recensioner: 2021-04-01

Några av dessa recensioner skulle ha publicerats förra veckan, men det kom annat emellan. Nu får de sällskap av några rykande färska recensioner och ordningen är återställd. Ett album, en EP och fyra singlar blir det. Glad påsk!


Mattias AlkbergHäxor (album)

Det stämmer att Häxor är Alkbergs femtielfte skiva de senaste åren. Men lik förbannat lyckas han få ur sig en hel del kvalitet. Häxor är en gripande, svängig, rusig och för det mesta stark samling sånger med kvinnan som utgångspunkt. I pressreleasen skriver han ”Kanske är det inte varje människas plikt, men det är min, att gå några mil i någon annans skor.” På Häxor ikläder han sig kvinnans skor och sjunger om den frustration och den skräck som är var kvinnas vardag. Det där kan man ju, om man är cyniskt lagd, tycka är både populistiskt och godhetssignalerande, men Alkberg har som alltid hjärtat på rätta stället och känns uppriktig. Bäst blir det på Johnny Marr-klingande ”Gudrun och Andreas”, rockabillyn ”Mommo” och avslutande, mäktiga doo-wop-hymnen ”Brända skepp”. Den fantastiska texten till ”Norrbotten-man”, där Norrbotten-mannen Alkberg i stort sett avrättar sitt eget släkte, är en annan höjdpunkt.

Men det är klart att brister finns, och då och då är texterna intressantare än musiken, men på det hela taget är det ett starkt album – sprunget ur vår tids kamp för jämställdhet, men tidlöst ändå.

Häxor släpps idag torsdag på Teg Publishing.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Brända skepp

Om ni gillar detta: Mattias Alkberg – Jag ska bli en bättre vän


StainwasherStainwasher (EP)

Det har blivit dags för EP nummer två för Stainwasher. Denna gång snålar hon och ger oss bara tre låtar. Tur, då, att alla tre är såpass fina som de är. ”Nine” skrev jag om härom veckan. Jag kallade den ”fantastiskt vacker” och refererade till Julee Cruise och Twin Peaks. Det gjorde jag helt rätt i. Spår två, ”Pretend”, är ett mer hotfullt nummer och kan mycket väl vara Stainwashers mörkaste låt hittills. En dov bas och tunga trummor sticker ut och får mig att önska fler låtar i samma stil från henne i framtiden. Bäst är dock avslutaren, ”Again”. Den för tankarna till Cocteau Twins-låten ”Throughout the Dark Months of April and May”, och precis som det mästerverket lyckas ”Again” med att vara både skör och tung, atmosfärisk och svart.

På det hela taget är Stainwasher en mycket stark (mini-)EP. Nu vill jag att någon trevlig indielabel snappar upp henne och pumpar ut henne till lite fler folk. I ärlighetens namn är hon en av de bästa indieartisterna vi har och det är en synd att så få känner till henne.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Again”

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Victorialand


Pascal – ”Stephen King”

”Jag har någonting att säga, jag har dödat min kille ikväll”, sjunger Isak Sundström och ramas in på sant ”pascalskt” vis av en kantig, blodig och mycket, mycket dov ljudbild och en gitarrslinga som låter som en ohelig korsning mellan Chris Isaak och Fields of the Nephilim. Och alltsammans är helt fantastiskt. Pascal är, när man verkligen känner efter, ett av landets bästa band och Isak Sundström en av våra bästa textförfattare, och det känns helt rätt att de gör comeback i dessa undergångens tider.

”Stephen King” släpps mycket passande i morgon, på lidandets dag, långfredagen, och nya albumet Fuck Like a Beast, släpps 14 maj. Alltsammans på Novoton.


Figurehead – ”I Want You

Svenske indietronicaartisten/postpunk-goten Figurehead (eller Tryggve Nilsson, som det står i passet) släppte en habil EP i fjol, och nu är han tillbaka med en singel som slår det mesta på den EP:n. ”I Want You” sägs vara inspirerad av samtida cold wave-akter som Lebanon Hanover och Hante., men tack vare Tryggves popkänsla hör jag snarare ett mer avantgardistiskt kent eller möjligen tongångar från det tidiga 80-talets första våg av New Romantic och goth (tänk ett trubbigare Visage). Hur som helst är det en riktigt stark låt, som hade förtjänat att ges ut i en tid där klubbar fortfarande fanns och var öppna – för jäklar vad fet den hade låtit i det sammanhanget.


Future Islands – ”The Moon Is Blue

Döm om min besvikelse när jag insåg att Future Islands nya – helt fantastiska – singel var en cover. Originalet gavs ut 1985 av brittiska bandet Colourbox och covern är en del av ett cover-projekt som skivbolaget 4AD dragit igång. Jag har länge haft ett ambivalent förhållande till Future Islands. Jag har tyckt att vissa grejer de gjort varit lysande, andra jättetråkiga, samt att de haft en olycklig tendens till att upprepa sig. När då denna pärla damp ner och lät både klassiskt Future Islands och ändå inte alls trodde jag att de äntligen börjat närma sig något nytt, hittat ett nytt sätt att bygga sina låtar på. Men icke, alltså. Alldeles oavsett är det dock en otroligt snygg och suggestiv låt. Gott så, antar jag.


Azure Ray – ”Remedy

Legendariska indieduon Azure Ray är på gång med sitt första album på tio år. Första singeln att släppas heter ”Remedy” och tillhör utan tvekan det bästa de har gjort. Till ett varmt och i första hand akustiskt arrangemang som är både luftigt och mäktigt sjunger Orenda Fink om tillit och om att våga släppa in någon man tror och hoppas kan hjälpa en råda bot på all jävlighet man går runt och genomlider. Lite så är det ju med Azure Ray också, tänker jag. Är det några röster som kan lugna och värma en under dessa kristider är det ju Maria Taylor och Orenda Fink.

Recensioner: 2021-02-28

Nick Cave & Warren EllisCarnage (album)

Drygt ett år efter tokhyllade, men i min mening aningen överskattade, Ghosteen är Nick Cave tillbaka med ett nytt studioalbum. Inte ihop med Bad Seeds, men väl med Bad Seeds multiinstrumentalist och sin högra hand Warren Ellis. Men likväl hakar musiken på skivan utan omsvep i musiken på de två senaste Bad Seeds-plattorna, Skeleton Tree och Ghosteen.

Precis som på ovan nämnda plattor bjuder Cave och Ellis här på skimrande elektroniska hymner och malande, experimentell blues. Även textmässigt rör sig Cave i samma dunkla terräng som tidigare. Han varvar vardagsreflektioner med hjärtskärande skildringar av saknad, förlust och förtvivlan inför tillvaron (jag får känslan av att både Black Lives Matter-rörelsen och polisbrutaliteten som föregick rörelsen och protesterna samt coronapandemin inspirerat texterna – bland annat) – och han visar gång på gång varför han är en av vår tids bästa textförfattare.

Carnage har inte samma höga toppar som Skeleton Tree eller Ghosteen. Här finns ingen ”Jesus Alone” eller ”Hollywood”, men däremot är detta en betydligt mer fokuserad, koncentrerad och jämn skiva. Topparna finns här också, men de är snarare en självklar del av helheten än större än summan. Här heter de ”Old Time”, ”Carnage” och ”Balcony Man”. ”Old Time” är lika malande som skimrande, och sorgen efter sonen Arthur gnager alltjämt Cave i hjärtat. Den snart 64-årige ikonen är varse sin egen dödlighet och sjunger helt utan rädsla ”Wherever you’ve gone, darling/I’m not that far behind.” Titelspåret är skivans mäktigaste, kanske största, ballad. Här grubblar han över både barndom, nuet och vad kärlek är, och han förebrår sin egen rotlöshet – allt medan den där saknaden river i honom. Allra bäst är avslutningsspåret ”Balcony Man”. En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt.

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Balcony Man”

Om ni gillar detta: Nick Cave & the Bad Seeds – Push the Sky Away


Corduroy – ”Gråa dagar” (tvåspårssingel)

Shoegaze på svenska är märkligt nog inte helt vanligt. Men oavsett om vi hade haft 20 grymma shoegazeband hade Corduroy, med sina drabbande texter, sin dånande bas och sina plågsamt melankoliska gitarrer och melodier, tillhört gräddan. Nu är de tillbaka med en tvåspårssingel som tar knäcken på mig. A-sidan ”Gråa dagar” hade låtit självklar på något av Slowdives två första album, och b-sidan och tillika Eva Dahlgren-covern ”Ängeln i rummet” är bland det vackraste jag hört på länge. Det är ingen lätt uppgift att ta sig an en så pass monumental och ikonisk popklassiker som denna, men Corduroy gör det och de får den att låta som något de skrivit själva. Alla ni som vill göra covers, lyssna på denna och ta anteckningar.


Bright Eyes – ”Flirted With You All My Life” (singel)

Vic Chesnutts original är avskalat och rått och Vic sjöng låten för att han bodde granne med döden, som låten handlar om, stora delar av sitt liv. Bright Eyes tolkning börjar i samma nakna anda, men växer snart till ett större, mer polerat monster, och…jag känner ingenting. Spontant känns ju detta som något som Conor & co skulle kunna göra galant, men deras förkärlek för pampiga produktioner och arrangemang tar här överhanden.


Alan Vega – ”Nike Soldier” (singel)

Det eminenta amerikanska skivbolaget Sacred Bones har tagit på sig att ge ut Suicide-frontfiguren tillika ikonen och geniet Alan Vegas sedan tidigare outgivna material. Vega gick bort 2016, men Sacred Bones ger i april ut hans ”förlorade” album Mutator. ”Nike Soldier” är första smakprovet därifrån och visar upp Alan Vega från sin allra bästa sida. Vi snackar förstås malande elektroniskt ljudbygge och en Vega mässande om orättvisor och jävelskap vid mikrofonen. Inget nyskapande, alltså, men fan i helvete vad bra.


Rysk Roulette – ”Ormbäraren” (singel)

Vad gött det är med gammal hederlig punk. Rysk Roulette, med medlemmar från bland andra Knivderby och The Hives, ger oss med sin debutsingel ”Ormbäraren” precis det. De återuppfinner inte hjulet, men rullar fram på det redan befintliga hjulet alldeles förträffligt. ”Ormbäraren” rekommenderas å det varmaste till de med minsta intresse för bra svensk punk.

Recensioner: 2021-02-05

Badlands – ”Southbound Call

– Drömsk pop med sången långt bak, melodikänslan intakt och med ett driv som för tankarna till Slowdives poppigare ögonblick. Beroendeframkallande och drabbande från Malmöbaserade Catharina Jaunviksna.


Chivvy – ”In Control

– Debutsingeln ”Red Water” var en av förra årets 20 bästa låtar. ”In Control” river inte lika hårt i hjärtesträngarna, men visar ändå att Chivvy alltjämt är ett gothigt drömpopband att räkna med. Ser fram emot albumet som kommer i vår via grymma Novoton.


Linus HillborgMagelungsverket

– En av årets hittills bästa dark ambient-plattor kommer från ett parallellt Stockholm. Ett ödelagt Stockholm evigt insvept i tjock rök från industrilandskap som egentligen inte finns, och ett Stockholm där solen aldrig vill gå upp. Hillborg skapar ett perfekt soundtrack till dessa bilder med hjälp av mäktiga synthbyggen, gnisslande missljud och kompositioner som växer, andas, kväver och bara existerar. Stämningen är förtätad, Hillborg vet hur man bygger atmosfärer, och känslan som fyller en är mer förknippad med litteratur än musik (vilket inte är ovanligt för genren). Man sugs ner i Hillborgs värld som gör i Poes, Machens eller Rodenbachs litterära världar. Och det må vara en ohygglig värld, fylld av gäckande obehag, men jag vill inget hellre än att vara kvar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Magelungsverket

Om ni gillar detta: Raison D’etreAlchymeia


AlvarRekviem för de andra / Hymner och klagan från Öland

– Stockholmsbaserade EBM/darkwave-stoltheterna Alvar hade egentligen spelat in ett ”riktigt” album, men isolerade, uttråkade och sysslolösa som de var på grund av pandemin bestämde de sig för att äntligen göra den där skivan om det gamla Öland, som de planerat sedan länge. I december förra året släpptes den, digitalt och i en numrerad cd-utgåva med ett snyggt häfte till.

Det är en djupdykning gjord i råkall dimma, om det där Öland som sommargästerna aldrig ser, det där Öland som aldrig nämns i några turistbroschyrer. Vi som gillar klassiska Alvar blir inte besvikna, men det är också ett ambitiöst verk. De går bortom sig själva för att berätta om något större, om något som är en del av den öländska myllan och folksjälen, men som når de flesta av oss som vuxit upp någonstans i det här landet där fattigdom, sjukdom och dåligt väder präglat antingen oss själva eller de som kom före oss. Alvar gestaltar allt detta väldigt väl, och den musikaliska inramningen är både dynamisk och fokuserad. Här finns både kärva body-stompers som ”Blod” och ”Vanfrejdad”, och gott om atmosfäriska stycken som den helt makalösa ”Mannen på malmen”, ”Ny kontinent” och fantastiska avslutaren Dröstorps vals. Allt låter Alvar och allt funkar, men bäst blir det på de mer atmosfäriska låtarna. Där och då når budskapen och berättelserna fram som bäst. Då känner man fåken riva en i märg och ben.

Min främsta invändning gör gällande speltiden och antalet spår. Jag tjatar ständigt om att band och artister bör renodla albumen, fokusera dem och mörda eventuella darlings. Rekviem för de andra / Hymner och klagan från Öland har 14 spår och en speltid på ca en timme. Även om plattan knappast innehåller någon skit hade den kunnat bli ännu bättre om man skalade bort lite fett. Nåväl.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Mannen från malmen”

Om ni gillar detta: Kolla in Alvars övriga diskografi

Recensioner: singel-special

Bara singlar den här gången. Jättebrett möter jättesmalt och förenas någonstans i mitten. Som vanligt bara kvalitet. Varsågoda.


Chivvy – ”Red Water

– På sin debutsingel blandar Chivvy xx-gitarrer med Cure-atmosfärer, slänger in lite välbehövlig djuretik (som gör en sån som jag mycket glad), och slutprodukten är en av årets bästa svenska låtar. Det är en mäktig känsla att bli golvad av en debutsingel. Tack vare Chivvy och deras suggestiva, drömska, fantastiska ”Red Water” har jag fått erfara denna känsla igen. Tack för det.

Ute nu via kvalitetslabeln Novoton.


Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– På nya singeln visar Liam återigen vilken Gallagher som gör intressantast och mest drabbande musik, med bäst melodier. ”All You’re Dreaming Of” är en ballad av klassiskt Liam-snitt – lika vemodig som den är stärkande, och den är lika lennonsk tidlös som den är precis det vi behöver detta onådens år 2020. Den är redan bland det allra bästa han gjort.


Harriet Nauer – ”December

– Nauer släppte tidigare i höstas en av årets bästa EP:s, den mycket imponerande Human. Nu är hon tillbaka med en singel som ska följa oss in i vintermörkret – och sämre sällskap än Harriet Nauer kan man ju tänka sig. ”December” är mörka Humans ljusa kontrast, och Harriets röst är fortfarande ett väsen från det tidiga 60-talets Greenwich Village på besök hos oss vanliga dödliga 2020-tals-människor. Med sån här musik blir det lite lättare att klara de många mörka månaderna som väntar.


Miley Cyrus (featuring Billy Idol) – ”Night Crawling

– Yrvädret Miley Cyrus har på sin nya platta haft den goda smaken att bjuda in en av rockhistoriens bästa och mest förbisedda röster till att sjunga. Ikonen Billy Idol gästar på den pulserande, suggestiva, smått åttiotalifierade bangern ”Night Crawling”, och det är inte utan att gåshuden är ett faktum. Såhär tänd, och med såhär starkt material i händerna, har vi inte hört den i morgon 65-årige(!) Idol på många herrans år, och Miley håller utan tvekan jämna steg med den forne punkhjälten. Låten i sig är fantastisk, och den hade utan vidare platsat på klassiska Idol-plattor som Rebel Yell och Whiplash Smile. Och hade vi fått lov att dansa hade den fyllt vartenda dansgolv. Detta är en av höstens mest potenta energishots!

Intervju med STILLA HAVET

stillahavetband
Stilla Havet anno 2019: Från vänster August Borg, Jeanette Axlander och Elias Eriksson

Ett av Sveriges just nu intressantaste postpunkband är Stockholmsbandet Stilla Havet. De debuterade 2016, ur Boris and the Jeltsins spillror, med taggiga och malande plattan Början på ett slut, som följdes upp två år senare med EP:n Verklighet och fantasi – kraftigt påverkad av en vistelse i Nordkorea. I höst är de tillbaka med andra fullängdaren, Brinnande horisont – deras i särklass starkaste släpp, hittills. I dag, 16/8, släpps första singeln därifrån, det dansanta synthnumret Tomma drömmar. Jag blev förälskad i albumet och bestämde mig för att höra av mig med ett gäng frågor. Nedan följer en konversation om nya plattan, 80-talet och om det egentligen finns något hopp för oss människor.

Ni har rötter i politiska popbandet Boris and the Jeltsins, som var aktiva för cirka 10 år sedan. Vad saknade ni i det bandet eller uttrycket som fick er att bilda Stilla Havet?

 Ja, det var ju ett tag sen, vet inte om det var så politiskt. Boris var väldigt unga och störde sig på massa grejer som var fel i samhället och tänkte att det är väl bra om man sjunger om det. Och så är det väl fortfarande med Stilla Havet, bara att sammanhanget och hur man formulerar sig i text är annorlunda. Stilla Havet var till en början ett soloprojekt för Elias som ville åt ett mörkare och hårdare sound. Och sen 2 år tillbaka gör Elias Eriksson och August Borg all musik ihop. Live är även Nettan [Jeanette Axlander, red. anm.] med och spelar slagverk.

Det är tre år sedan debutalbumet släpptes. Vad är största skillnaden med Stilla Havet anno 2019 mot 2016?

Det är lite som våra gamla Transformers: trumsetet har blivit trummaskin och kompgitarren en synt. Finns likheter såklart, men med denna skiva har Stilla Havet jobbat på ett helt annat sätt. Skrivit klart och spelat in alla grunder i studio och sedan låtit Daniel Fagerström lägga sina händer på produktion och mix. EP:n vi släppte 2018 stakade ut riktningen mot det nya soundet. 

Vad betyder eller representerar nya plattan för er? Hur tog den form? Vad
inspirerade arbetet med den?

Skivan betyder såklart mycket för oss. Den är ett bokslut över år av tankar, rundgångar och hantverk. En fast punkt som ger ett före och efter. Inspirationen är komplex och rätt esoterisk. Känslan är 80-tal, både på ett dansgolv i Manchester och inför undergången vid en atomprovsprängning i östra Sovjet. Depeche Mode har just upptäckt heroinet, Robert Smith i The Cure trummaskinerna. Human League, Visage och Classix Nouveaux har tagit det androgyna sminket in i tonårsrummen i Arboga och Åkersberga, till gråa sossepappors förtvivlan. Hårsprejsdimmorna ligger tunga över hela skiten. Bowie har köpt en gul svinful kostym och turnerar med cirkusdansare på ”modern love”-turnén, hög som ett hus.  

StillaHavet_BrinnandeHorisont
Kommande plattan Brinnande horisont

 

En låt jag särskilt fastnat för är 29tusen dar. Den är briljant. Vad kan ni berätta om den?

Kul att du gillar den. Det är en låt om livet från A-Ö. När man föds har man typ 29 000 dagar på sig, sen är det över. Slut. Mörkt. Stopp. Varje morgon har en ny pinne petats av från summan, tanken på det kan göra oss ganska hårdhudade. Ett sätt att stoppa det där tickandet mot slutet för en stund är att komma in under skinnet, att hitta den där gemenskapen – i kärlek eller vänskap – och tillsammans hålla ut en natt, en dag.

Första plattan är väldigt gitarrbaserad, medan ert uttryck i dag till stor del domineras av synthar – något som jag personligen tycker att ni bara vinner på. Vad har synthen som gitarren saknar? Vill ni ta det elektroniska uttrycket ännu längre i framtiden?

Det där med gitarrer eller synthar går i cykler. Att byta instrument och metod sätter nya krav och skakar om, något alla nog behöver ibland, kanske är det cykliskt, det med. Det finns en skärpa och iskyla i de synthar vi använt, som vi valt för att passa in i det större uttrycket. 

80-talet är allestädes närvarande i populärkulturen i dag – i tv, på film och i musik – även hos er, i er estetik och i ert sound. Vad är det som tilltalar er så med 80-talet?

Bilden av åttiotalet, kanske mer än hur det verkligen var, är väldigt tacksamt att projicera saker på. Man tänker direkt på starka kontraster och väldigt höga insatser i såväl kulturen som politiken och samhället. I början av decenniet stod världen verkligen och balanserade på vulkanens kant; en finnig värnpliktig 18-åring kunde med en knapptryckning utplåna hela mänskligheten. Samtidigt blev kostymerna dubbelknäppta och blanka, hårsprejen slog brett och man drack martinis till frukost. De där sakerna hänger nog ihop, fin-de-siecle-känslan när man festar och vågar göra anspråksfull konst som om det inte fanns någon morgondag.

Varför tror ni att 80-talet är så hett i populärkulturen i dag?

Det är nog de många bottnarna, att alla kan hitta sin egen lilla del i panoramamålningen ”80-talet” som passar in på sina förväntningar och drömmar. Är man moderat kan man drömma sig tillbaka till när Thatcherism, SunCity och ”avreglering” klingade fräscht. Är man tjugo år kan man avundas att det fanns lediga hyreslägenheter i innerstan. Kanske var det första gången flera verkligheter kunde existera parallellt, inte minst i musiken där både Joakim Thåström och Tommy Nilsson kunde vara störst, samtidigt.

 

tjernobyl
En av många intressanta influenser på plattan: Sovjetisk atomkraft. På bilden, Tjernobylolyckan, april 1986. Bild lånad från sr.se.

Era texter är väldigt ödesmättade och jag uppskattar verkligen allvarsamheten och hur ironin antingen helt saknas eller är noggrant förklädd. De har en uppfriskande svartsyn som jag tycker ofta saknas i svensk musik. Vad eller vilka inspirerar texterna?

Brinnande Horisont innehåller mycket drama och yviga gester, något som är riskabelt att ta till, men vi såg inga alternativ. Skivan gör inte alls anspråk på att berätta hur samtiden verkligen ser ut, texterna är en reflektion av hur vi upplever omvärlden, våra känslor och reaktioner ställda inför såväl fördärvet som det vackra vi möter i vardagen. Från trampet i slasket på Ringvägen, genom stroboskopblixtrande dansgolv till möten med Nordkoreanska partifunktionärer. 

På tal om svartsyn: Om några månader går vi in i ett nytt årtionde. Finns det hopp för människan?

Det ser nog rätt mörkt ut, tyvärr. Vi lyckades finta bort den där undergången som vi stod och stirrade i vitögat på 80-talet, men till priset av en obönhörlig, krypande och ostoppbar nedåtspiral. Världen brinner upp och halva mänskligheten tycks mest bekymrade över vad vi ska grilla på glöden. De där 29 tusen dagarna vi i vår generation kunnat hoppas på är nog rätt optimistiskt räknat för kommande generationer. 

Till sist: hur ser framtiden ut för Stilla Havet, utöver albumsläpp?

Nu är det dags att leva upp till alla de här stora orden och ta uttrycket till live-scenen. Det kommer bli en visuell treenighet av knivskarp laser, sprängande stroboskop och kvävande rök när Stilla Havet kör live framöver. 

 

***

Singeln Tomma drömmar släpps 16/8 på Novoton. Albumet Brinnande horisont (även det en Novoton-release) släpps 27/9, i samband med Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan i Stockholm. 

 

tommadrömmar
Nya singeln Tomma drömmar, ute nu

 

RECENSION: Mirny Mine – The Other Part

MirnyMine_TheOtherPart

Svenska indieetiketten Novoton fortsätter att leverera kvalité. Det senaste exemplet är Mirny Mines debutalbum The Other Part, som släpps i morgon 16/11. Bakom den svårbegripliga pseudonymen döljer sig den gotländska fotokonstnären och musikern Anna Sundström. Som Mirny Mine gör hon drömpop som känns lika ödslig som romantisk. Mörkret är allomfattande, både i text och musik, men här finns också något inbjudande och varmt. Kombinationen minner inte sällan om Angelo Badalamentis musik till tv-serien Twin Peaks, som också jobbade med precis samma motsättningar och som tack vare desamma skapade musik som både skrämde, förförde och lockade till tårar – precis som Sundström i sina bästa stunder gör.

Precis som Badalamentis musik är fast förankrad i de mörka skogarna i USA:s Pacific Northwest-område kan man på samma sätt inte tänka sig en mer passande miljö för Sundströms musik än Gotlands vindpinade och karga stränder. De kalla syntharna, det ödsliga blåset som här och var dyker upp och luften, tomrummen i Sundströms atmosfäriska sound andas och smakar Östersjön på ett sätt man inte hört sedan skivbolagskollegorna och gotlänningarna Skriets två första album. Men ibland, som på singeln Dream, hör man i stället möjliga influenser från Anna Von Hausswolff. Där känns uttrycket inte heller lika eget och resultatet inte lika intressant.

MirnyMine2_Photo-AnnaSundstrom

Men i övrigt finns det gott om höjdpunkter: Blood Will Be Shed borde släppts som förstasingel för ingen annan låt på skivan sammanfattar Mirny Mines sound lika bra. Öppningsspåret Ice är en annan höjdpunkt – och den gör skäl för sitt namn. Här samsas blåset och de kalla syntharna jag nämnde tidigare med ominösa, dramatiska trummor och Sundströms vackra, nästan hemsökande röst. Kyligt är bara förnamnet. Men allra bäst är låten Bad (ingen Michael-cover – bara så ni vet!). En fantastiskt vacker ballad, som för tankarna till Skriets mästerliga Ben och hjärtan, likaväl som till fjolårets debutanthopp Blå Timmen (också gotlänningar, för övrigt). Här driver hon den med kyla och melankoli utblandade skönheten till absolut fulländning. Bad är en av årets finaste låtar.

Anna Sundström har skapat ett starkt förstlingsverk och jag kan inte annat än fantisera om hur bra det sannolikt hade låtit live, på klubb. Hoppas det blir verklighet.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Bad

Om ni gillar detta: Skriet – Skriet

 

BÄST JUST NU: oktober 2018, del 2

Det är total och otvetydig höst, vilket avspeglas i dessa totalt och otvetydigt sorgesamma och höstliga sånger. Ljusterapi är för jönsar. Varsågoda.

 

Folke NikanorSkymningslåt

Annika Norlin möter Jan Johansson. Pianobaserade och vemodiga popmelodier från norr, med stänk av lika vemodig jazz. Det helt instrumentala albumet Bottenviken är utgivet på kvalitetslabeln Novoton, och det kom igår. Skymningslåt är dess i särklass bästa låt.

 

Azure Ray Palindrome

– Azure Ray är tillbaka. Äntligen. På Palindrome låter de precis som man önskar att de ska låta. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör. EP:n Waves, Azure Rays första släpp sedan 2012, gavs ut igår på Taylors egna etikett Flower Moon Records.

 

Boygenius Boygenius (EP)

– Ett av fjolårets bästa album var Phoebe Bridgers debut Stranger in the Alps. Självutlämnande och rå indiefolk med nerverna på utsidan, och med en oklanderlig känsla för melodi och text. I år bildade hon Boygenius ihop med de likasinnade vännerna och musikerna Lucy Dacus och Julien Baker. Resultatet är en EP så stark att den förtjänar att nämnas bland årets bästa. Tycker man om de enskilda artisternas tidigare släpp, eller bara har en svag punkt för känsloladdad och intim indierock och -folk, blir man knappast besviken. Bäst är Bridgers kompositioner Me and My Dog och Ketchum, ID. På den sistnämnda sjunger de harmonier som borde få systrarna Söderberg att skita på sig. Bara en sån sak.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Me and My Dog

Om ni gillar detta: Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

 

The FaintChameleon Nights

– Ett annat välkommet återseende. Omahas synthpunk-hjältar The Faint är tillbaka – och de låter mer inspirerade än på många år. Stilen känns igen. Det är suggestivt, mörkt, kantigt och dansant, precis som man är van vid när det kommer till The Faint. Men samtidigt är låten djupt förankrad i nutiden, när sångaren Todd Fink sjunger om förljugenhet, påklistrade och stundom aggressiva nät-personas och ett samhälle som kanske, trots allt, inte vill oss så väl. En fenomenalt bra låt och jag ser fram emot ett nytt album.

 

White Birches Tabula Rasa

– I vintras släppta svenska dark wave-bandet White Birches sitt andra album. Nu följer de upp med en EP, där de gör klart att den goda formen och den klädsamma dysterheten sitter i. Bäst på EP:n är den lågmält dramatiska Tabula Rasa. Även om de inte börjar om på helt ny kula visar Tabula Rasa att de på intet vis skyggar för utveckling eller nya sound.

 

Bäst just nu: skarven augusti/september 2018

Bäst just nu har än en gång legat lågt, men här kommer äntligen en ny giv med grym musik. Varsågoda.

 

Amigo the DevilCocaine and Abel

– Årets bomb! Kanske rent av årets bästa låt. Amigo har vuxit enormt och nya låten är många mil från den underhållande, men knappast superberörande, murder folk han annars hänger sig åt. Med piano, gitarr och sparsmakade stråkar levererar han här en hänsynslös och rå, men också melodiös, självuppgörelse, vars sort man annars förknippar med sådana som Conor Oberst. Självhatet som driver låten är uppbyggt av sorg snarare än ilska och det finns hela tiden ett hopp om bot och bättring. I was born impatient and I was born unkind, sjunger han i första versen, och fortsätter: but I refuse to believe that I have to be same person I was born when I die. Det är naket och utlämnande, oändligt vemodigt, men svagt i bakgrunden brinner ett outsläckligt ljus. Allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.

 

Stilla Havet – Verklighet och fantasi

– Tredje och sista delen av en kommande trespårs-ep med samma namn (släpps på fredag 7/9), där vi också hittar redan utgivna postpunk-höjdarna Fritt fall och Dansar i kedjor (bägge 482 MHz-hyllade). Nya låten når inte upp till nyss nämnda kanonlåtar, men känslan för malande komp, öststatselektronik och Simon Gallup-basljud visar ändå på fortsatt god form och jag är tämligen säker på att albumet, som ska släppas via Novoton i vinter, blir helgjutet.

Recensioner av de bägge andra Stilla Havet-låtarna hittar ni här och här.

 

Interpol Marauder (album)

– Interpol har inte gjort ett helgjutet album sedan 2004 års fina Antics. Efter det tappade de bollen, blev trötta och mäktade inte med mer än ett par tre fullträffar per album. Dessutom hoppade ursprungsmedlemmen och bassisten Carlos D av efter fjärde plattan 2010. Men nu verkar något ha hänt. Oklart vad, eftersom soundet är detsamma som det alltid varit – rockig postpunk-revival med popkänsla. De flesta låtar hade rent soundmässigt kunnat platsa på vilket Interpol-album som helst. Men det är inte svårare än att de helt plötsligt börjat skriva bra låtar igen. Och det låter som att de har roligt tillsammans, vilket verkligen inte varit fallet på de senaste jämntjocka och lätt glömda plattorna. Melodierna sitter, så gott som på varenda låt, och ljudbilden andas.

Öppnaren If You Really Love Nothing har ett intro och ett komp som hade platsat på Morrisseys  Your Arsenal. The Rover är mullrig och interpolsk poprock, precis som man vill ha den. Surveillances vemod påminner om den klassiska debuten Turn on the Bright Lights bättre stunder. Och avslutaren It Probably Matters, vars verser oblygt blandar Otis Redding med Bauhaus, låter inte som mycket annat Interpol givit ut. Och detta är bara en handfull guldkorn från ett album som måste betraktas som en av årets stora överraskningar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: If You Really Love Nothing

Om ni gillar detta: Interpol – Antics

 

Advance BaseDolores and Kimberly

– Ända sedan åren som Casiotone for the Painfully Alone har Owen Ashworth varit en mästare på vardagsmelankoli. Karaktärerna i hans texter är vanliga människor som tillåts prata om vanliga vedermödor, som förlust, saknad och utanförskap. Men han kan också måla upp bitterljuva bilder av lycka – som i Dolores and Kimberly, hämtad från kommande plattan Animal Companionship. Till en melodi som skulle kunna vara plockad från Bruce Springsteens Tunnel of Love, sjunger han om en person som lämnat sin familj för att leva med någon denne träffat på nätet. Hon är kanske inte helt lätt att tycka om (när skilsmässan är klar och beskedet kommer om att hon inte längre får träffa barnen firas det med ”good champagne” och en svängom på vardagsrumsgolvet till Moon River), men samtidigt är kärleken som beskrivs så äkta och så mänsklig, och melodin så vacker, att det inte spelar någon roll. Dolores and Kimberly är en fantastisk låt.

 

Geneviéve PasquierLouche

– Geneviéve Pasquier, från industribandet Thorofon, är som soloartist känd för elektronisk och väldigt europeisk och experimentell pop. Men hon kan mer än så. Som i det här sprakande noir-numret. En elektro-ambient jazz-ballad, som för tankarna till både Bohren & Der Club of Gore och Sällskapets mästerverk Rött liguriskt vin. Makalös.

RECENSION: Stilla Havet – Dansar i kedjor

242961-860x484

Stilla Havets nya singel, den första sedan i julas, är en energisk och melodistark new wave-dänga, om att låta livet och dess vedermödor stå tillbaka och ta paus en minut – till förmån för dans. Det kan kanske låta banalt, men det är det inte. För som alla tiders bästa dansare en gång sa: ”On many an occasion when I am dancing, I have felt touched by something sacred. In those moments, I felt my spirit soar and become one with everything that exists.” Elias Eriksson vet detta, och bevittnade dansens kraft under ett besök i Nordkorea(!). I ett pressmeddelande säger han: ”Folk som lever under total kontroll och utsätts för hemska övergrepp dansar också, oklart om det är frivilligt eller ej, men när de dansar gör de det i kedjor.” Och så föddes texten till låten.
Och det är en utmärkt låt, sprungen ur lika delar Garbochock, Tant Strul och Hurula, som effektivt sammanför kropp och själ, som all sann rock’n’roll ska göra. Och samtidigt får den Stilla Havets utvecklingskurva att peka fortsatt uppåt.

Release i morgon, 9/5, via Novoton Records. I morgon firas också releasen med fest på prisbelönta restaurangen Woodstockholm (Mosebacke torg) kl 19.30. Stilla Havet spelar live och visar videon till Dansar i kedjor, som är gjord av Mats Mums.

Dubbelrecension: Allergic to Humans – s/t & Magneta – Fel i hjärnan

Att vara människa år 2018 är inte särskilt lätt. Vart och vartannat parti är rasistiskt, världens mäktigaste man är också den mest illasinnade och så ska man förverkliga sig själv och MÅ BRA. Inte undra på att det slår slint. Som hos dessa svenska nykomlingar jag nu ska prata om.

Först ut har vi Allergic to Humans, som släpper sin debut-ep på Novoton den 30/3. Med en rejäl näve Stooges (varför låter sig inte fler svenska rockband inspireras av detta ett av tidernas bästa band?) och några skvättar 60-tals-soul kokar de ihop primitiv och nervig garagepunk, fullsprängd med energi och bottenlös frustration över tiderna som är. Gitarrerna är sylvassa rakblad och saxofonen (signerad legendaren Per ”Ruskträsk” Johansson) låter som ren och skär feberångest. Texterna, sedan, är precis vad man kan förvänta sig och hoppas på av ett band med det enkla men geniala bandnamnet Allergic to Humans: vi snackar misantropi varvat med hälsosamma doser självförakt. Som de själva skriver: ”This is the sound of disgust for all human stupidity which seems to be growing by the minute”. Det är inte svårt att sympatisera. Men som med all god konst saknas inte nyanser. På en av höjdpunkterna, mittenspåret Bite Bite Bite, uppmanar de till konfrontation och aktion: ”show the creeps you don’t mess around!”

EP:n släpps som sagt 30/3, men redan igår kom ett smakprov i form av den lysande Blood Rage. Lyssna på den här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Bite Bite Bite

Om ni gillar detta: The Stooges – Raw Power

***

Ett annat gäng som tappat fotfästet är Magneta, som den 23/2 släppte sin andra singel, på etiketten Raeva Records. Där Allergic to Humans främst riktar sin ilska och frustration utåt gör Magneta tvärtom. Med outsinligt självförakt skriker de sig hesa över ett studsigt elektroniskt beat: ”Jag blir aldrig fri, jag har fel i hjärnan!

I pressreleasen talas det om hur de båda medlemmarna ville göra något kantigt och ”brötigt”, som gick emot den ”uppstyrda” musiken de tidigare gjort, och de skulle spela synth och andra instrument de inte behärskar. Men faktum är att det, rent tekniskt, låter förvånansvärt kompetent. Produktionen är ren, låtbygget är stabilt och i melodin finns en tydlig popkänsla. Dessvärre känns approachen, med den hurtiga musiken i kombination med call-and-response-verserna och den lite crazy texten, rätt barnslig och plojig. Jag förstår vad de vill göra, men i praktiken funkar det inte hela vägen.