Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was

IMG_2544

Jag trodde länge att detta inte skulle hända. Jag trodde att stabila, om än inte omvälvande, sjunde albumet The People’s Key (2011) skulle bli deras sista. Jag hade lyckligtvis fel. Efter en rad singlar under året har Bright Eyes nu äntligen släppt sitt outsägligt emotsedda åttonde studioalbum, Down in the Weeds, Where the World Once Was.

Bright Eyes har sedan mina tonår varit mer eller mindre ständiga följeslagare och bundsförvanter. De har tonsatt förälskelser, uppbrott, snedsteg, fyllor, fester och depressioner. Att dyka ner i världen de byggt upp på nya plattan är på många sätt som att komma hem. Ackorden känns igen, de vemodiga sångmelodierna likaså, särskilt på pärlor som ”Stairwell Song” och ”Comet Song”, och Conor Oberst tillhör fortfarande det absoluta toppskiktet av textförfattare. På Down in the Weeds-texterna är kollapsen och apokalypsen – på det personliga likaväl som på det samhälleliga planet – ständigt närvarande. Detta tar sig uttryck i sjukdom, närståendes dödsfall, en skilsmässa, terrordåd och ekonomisk och själslig depression. På den korta, men ack så drabbande, ”Tilt-a-Whirl” sjunger Oberst om sin döde bror och sin sörjande mor:

My aging mother steeled herself
Against the gravity she felt
Braced for another fainting spell

På tungt ödesmättade och mycket mäktiga ”Hot Car in the Sun” gör det ont bara att gå omkring, ont att prata. Och dessa få exempel säger mycket om plattan i stort. Obersts texter är brutala, ärliga och skyggar inte en tum för mörkret. Men som alltid med Conor blir det aldrig för privat. Hans lyrik har aldrig varit plakatpoesi, han skriver en aldrig på näsan. Men skivan är trots allt inte renons på ljus. Ljuset kommer in främst tack vare Mike Mogis och Nate Walcotts luftiga, nyanserade arrangemang, kraftigt utsmyckade med blås, stråkar, elektronik och körer. Bright Eyes har, bortsett från på de tidigaste släppen, alltid varit högljudda förespråkare för ”more is more”, och de har kommit undan med det tack vare att deras ”svulstiga” arrangemang alltid känts smakfulla. Mogis och Walcott vet precis hur mycket som är mycket nog. Så är också fallet på Down in the Weeds. Bright Eyes musikaliska koncept låter fortfarande kvintessentiellt Bright Eyes och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

För att de riktigt höga betygen skulle kännas helt motiverade hade plattan dock behövt vara kortare, mer koncentrerad och ett par tre spår hade fått stryka på foten. 14 spår och en speltid på nästan en timme är i mesta laget. Och handen på hjärtat lär låtar som ”Just Once in the World” och ”Pan and Broom” knappast bli ihågkomna som några storverk.

I en intervju med The Quietus avslöjar Oberst att kontraktet de skrev på för skivbolaget Dead Oceans var för två album och att ännu ett Bright Eyes-album alltså kommer att släppas, ”presuming we all stay alive”. Förutsatt att den där apokalypsen inte slukar dem. Eller oss alla.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”To Death’s Heart (In Three Parts)” och ”Calais to Dover” (som kan stoltsera med en av Bright Eyes allra finaste refränger)

Om ni gillar detta: Bright Eyes – Fevers and Mirrors, Bright Eyes – Cassadaga 

Bright Eyes: album-för-album-guide

Idag fredag sker något jag länge trodde aldrig skulle ske: Bright Eyes gör comeback. Conor Obersts allra heligaste projekt/band, som han har ihop med Mike Mogis och Nate Walcott, har tonsatt så många stunder av sorg, glädje, förälskelse, fylla och depression i mitt liv att det är löjligt. I perioder har jag lyssnat religiöst på deras musik. Jag upptäckte dem 2003 när jag i ett då tre år gammalt nummer av numera insomnade musiktidningen Groove läste en kort ”blurb” om plattan Fevers and Mirrors. Jag minns inte vad det stod, men det var något om ångest. Det räckte för att jag utan att ha hört en ton från vare sig bandet eller plattan skulle beställa skivan från Ginza. Jag blev inte besviken. Därefter följde ett par år av återkommande Bright Eyes-perioder, och sedan tappade jag bort Conor. 2007 kom han tillbaka in i mitt liv och har sedan dess egentligen alltid funnits med.

För att högtidlighålla att detta storartade band nu äntligen gör comeback, och för att kasta lite ljus över deras gedigna katalog, bjuder jag här på en genomgång av alla deras studioalbum från 1998 års Letting Off the Happiness, till 2011 års The People’s Key – komplett med analyser och betyg. Varsågoda!

Ps. recension av nya albumet Down in the Weeds, Where the World Once Was kommer inom kort.


letting

Letting off the Happiness

År: 1998

– Bright Eyes ordentliga albumdebut är en skramlig lo-fi-historia med hjärtat på utsidan. Conor Oberst var blott 17-18 år när skivan spelades in, men texterna, om död, förgänglighet, desperation och tristess, är skrivna med sådan patos, pondus och lyrisk skicklighet man vanligtvis hittar hos textförfattare med många fler år på nacken. I vemodiga americana-numret ”The Difference in the Shade”, en av skivans många höjdpunkter, sjunger han samlat, vemodigt, I have learned/that nothing is as pressing/as the one who is pressing/would like you to believe/And I am content/to walk a little slower/because there is nowhere/that I really need to be, och jag häpnar över visdomen han besitter, som är långt bortom hans ringa ålder. Men det är en mörk skiva, en emotionell ångvält som kanske inte alltid passar humöret, men när den gör det är den väldigt, väldigt bra.

Betyg: 8/10

Bästa låt: If Winter Ends, Touch och Padraic My Prince


fevers

Fevers and Mirrors

År: 2000

– På vad som mycket väl kan vara Bright Eyes bästa platta varvar Oberst melodisnille med svärtade slowburners. Men oavsett om det rör sig om melodiska nummer eller inte, vittnar texterna på plattan nära nog genomgående om en lång och utdragen kamp med mental ohälsa, missbruk och (själv)medicinering. Mörkret på Letting off the Happiness är ingenting mot den förkrossande svärta som ligger som ett tjockt, febersvettigt täcke över uppföljaren. Tydligast blir det på låtar som ”A Spindle, a Darkess, a Fever and a Necklace”, ”Sunrise, Sunset” och ”Arienette”, men det bränner igenom även på melodistarka och i viss mån poppiga nummer som ”Haligh, Haligh, a Lie, Haligh”, ”A Scale, a Mirror and those Indifferent Clocks” och ”The Calendar Hung Itself”. Dock lättar det mot slutet och på plattans två sista låtar kan både ljus och hopp skönjas, i såväl text som musik.

Fevers… är av många ansett som Bright Eyes bästa album. Även om Conor Oberst nyanserat sin lyrik flera gånger om under de tjugo år som gått, och trots att Fevers… är en platta som knappast passar att lyssnas på när som helst, är jag nog beredd att hålla med. Få, om något, album i Obersts kanon är lika sammansatt och drabbande som detta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”A Scale, a Mirror and those Indifferent Clocks”,”The Calendar Hung Itself” och ”The Center of the World


lifted

Lifted, or the Story is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground

År: 2002

Fevers and Mirrors var intim, intensiv sovrumsångest till tonerna av melodisk emo-folk. Uppföljaren Lifted är allt det och mycket mer. Väldigt mycket mer. Lifted är mycket av allt. Den är resultatet av någon som till varje pris vill skala av sig emokostymen som börjat bli för trång.

Det värsta mörkret har nyanserats och den mest skriande ångesten är borta. Lifted är en nystart, som Conor sjunger i fina ”Method Acting”. Fevers intima, nerviga sound är dock inte helt borta (lyssna bara på fantastiska ”Waste of Paint” eller ”Nothing Gets Crossed Out”, för att nämna ett par exempel), men överlag råder här en extra-allt-känsla. Det är pampigt och episkt, med orkestrar (halvt skeva indieorkestrar, men ändå), blås, flera trumset, körer, och så vidare. Dessutom är plattan 75 minuter och 13 låtar lång. Men…det funkar.

Det funkar för att Obersts texter säger lika mycket om hans egen ångest som om hela mänsklighetens. Det funkar framförallt därför att hans låtar är så satans bra, hur han än klär dem. Under alla tjocka lager bjuds vi på gammal hederlig (nåja) country (”Make War”, ”You Will…”), vackra ballader (”Laura Laurent”), folk-pop (”Bowl of Oranges”), suggestiv depprock med enorm hitpotential (”Lover I Don’t Have to Love”) och musikaliskt okomplicerad indie-folk-rock (tidigare nämnda ”Method Acting”), bland mycket annat. Vi bjuds också på vad som måste räknas till en av Bright Eyes största stunder – avslutningsspåret ”Let’s Not Shit Ourselves (To Love and To Be Loved)”. Tio minuter jangly, folkrockig, frenetisk, melodisk pop, med en brinnande inspirerad Conor Oberst vid micken, sjungande om allt från döden till skolsystemet, till patriotism, George W och musikens makt.

Lifted kräver sin tid och uppmärksamhet av lyssnaren, och visst kan man bli rätt mätt på den. Frustrerad. Sur, rentav, om det vill sig riktigt illa. Men det är när allt kommer omkring en bra skiva. Mycket bra, till och med.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Let’s Not Shit Ourselves”, ”Laura Laurent”, ”Nothing Gets Crossed Out”


wide

I’m Wide Awake, It’s Morning

År: 2005

– Mognad är inte alltid något positivt. Viss mognad kan göra en beige och lite ointressant. Wide Awake är ett stabilt album, men lider av tydliga ”beigea” tendenser. Den är opersonligare både vad gäller text och musik, och även om man måste respektera Conors vilja att hela tiden fortsätta utveckla sitt sound, är denna skiva inte det mest lyckade försöket. Till det mest städade och polerade Bright Eyes-soundet dittills försökte Oberst blanda samhällsbetraktelser med personliga reflektioner, och även om vissa av melodierna är vackra och några av Obersts texter är starka blir helhetsresultatet relativt tråkigt och faktiskt ganska uddlöst.

Men den är inte utan vissa försonande drag. ”Train Under Water” är välbalanserad country, lika melankolisk som den är stärkande, och ett fint exempel på när Obersts då nya sätt att skriva personliga texter verkligen funkar. ”First Day of My Life” är Bright Eyes tveklöst största och populäraste låt – och det är det inte svårt att förstå. Den har en tidlös melodi och en drabbande text som så gott som alla kan relatera till. Tredje höjdpunkten är balladen ”Poison Oak” – en sorgtyngd historia om en vän som försvann, med Mike Mogis kanske vackraste steel guitar dittills.

Wide Awake är Bright Eyes överlägset största platta. Det är den enda av dem som hittills sålt guld och tittar man på Spotify kryllar listan över deras mest spelade låtar av låtar från Wide Awake. Det är lätt att förstå. Den är deras mest lättlyssnade skiva och den saknar den råa ångesten från de tidigaste albumen och ljudexperimenten från deras senare. Det är en rak, trevlig och ganska harmlös folkplatta, helt enkelt.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Train Under Water”, ”First Day of My Life”, ”Poison Oak”


ash

Digital Ash In a Digital Urn

År: 2005

– 25 januari 2005 gav Bright Eyes ut inte mindre än två album. Ett rakt, gitarrbaserat folkalbum och ett mer experimentellt album med elektroniska influenser. Två ytterligheter, alltså. Det förstnämnda var nyss nämnda I’m Wide Awake It’s Morning och det andra var Digital Ash In a Digital Urn.

Som jag orerade om ovan var Wide Awake ett bristfälligt och blekt album. Digital Ash, som ju både tillkom och gavs ut samtidigt som Wide Awake, lider emellertid inte alls av samma åkommor. Från inledande introstycket ”Time Code”, till avslutande sorgehymnen ”Easy/Lucky/Free”, är Digital Ash rakt igenom en spännande och hungrig platta. Beväpnad med maskiner och gitarrer, och med goda vänners hjälp, presenterar en brinnande kreativ Conor Oberst ett mäktigt opus om förgänglighet, tid och döden. Det är på många sätt ett av hans mörkaste album. Hans sinne har väl alltid varit oroligt, på Bright Eyes tidigaste skivor och EP:s var han ju allt som oftast på bristningsgränsen, men sällan hade han innan Digital Ash formulerat sin oro och sin ångest dunklare än här.

Men allt är inte nattsvart. Här finns till exempel två av de, i min mening, vackraste melodierna som skrivits det här millenniet. Jag pratar dels om ”Gold Mine Gutted” – en hjärtskärande ballad om en vän som inte orkade kämpa vidare – och dels om nyss nämnda ”Easy/Lucky/Free” – ett slags elegi över USA och väst under 2000-talet. Här finns också popdängan ”Take It Easy (Love Nothing)”, producerad av Jimmy Tamborello (The Postal Service, DNTEL), som blivit något av ett hedonist-anthem, och den ganska okomplicerade kärlekslåten ”Theme from Piñata”. Vad de alla har gemensamt, de sorgsna, mörka, poppiga och melodiska, är de kreativa arrangemangen, skaparglädjen och texterna, som allihop tar upp de tyngsta grubblerierna för oss människor. Alla låtar är inte fantastiska, men det är lätt att respektera de alla.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Gold Mine Gutted”, ”Easy/Lucky/Free”, ”Devil in the Details


cassa

Cassadaga

År: 2007

– Blott två år efter dubbelgiven 2005 och Oberst och kompani hade långt ifrån slut på idéer. På Cassadaga (döpt efter en stad i Florida, där det tydligen går inflation på sierskor och liknande) djupdyker de i religion, krig, politik och existentiell ångest. Allt till stora, påkostade och utsökt komponerade ljudbilder, som både är experimentella och organiska.

När skivan släpptes var det många äldre fans, jag själv inkluderad, som hade svårt för Conors texter. Borta var de expressiva dagbokstexterna och den svajiga ångeströsten från de första skivorna. På Cassadaga hör vi en sångare med en varm och ganska kontrollerad röst, som sjunger texter med oändligt många lager man vid första anblick kanske inte förstår att man behöver höra. Det tog mig tack och lov inte särskilt lång tid att förstå detta och börja älska Cassadaga, och idag anser jag plattan vara en av Conors allra bästa. Att den släpptes under en mycket viktig tid i mitt liv gör den inte sämre.

Bäst är de båda apokalyptiska, men plågsamt vackra, balladerna ”No One Would Riot For Less” och ”Lime Tree”, men till skivans finaste höjdpunkter hör också ”If the Brakeman Turns My Way”, en stor låt om att överleva ett trasigt psyke, ”Classic Cars”, om kärlek över åldersgränserna, och det sprudlande folkpop-eposet ”I Must Belong Somewhere”, som känns som ett slags syskon till 2002 års ”Let’s Not Shit Ourselves”.

Cassadaga är en skiva som aldrig riktigt tycks åldras. Dess mångbottnade texter känns alltid intressanta och utmanande, och musiken är lika nyanserad. Tillsammans med Fevers and Mirrors, som lustigt nog kan ses som Cassadagas motsats, är det bandets bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”No One Would Riot For Less” och ”Lime Tree”


tpk

The People’s Key

År: 2011

– Efter fyra års tystnad, då det längsta glappet mellan Bright Eyes-skivor, gjorde bandet comeback i början av 2011. Vad de bjöd på var ett slags uppföljare till, eller fortsättning på, Digital Ash in a Digital Urn från 2005.

Återigen går de in i elektroniska, stundtals experimentella ljudvärldar, återigen är texterna svärtade och djupt snåriga, med glimtar av extrem klarsynthet kring människans vedermödor. Till skillnad från Digital Ash finns här betydligt mer pop bland alla experiment. Och texterna är här spretigare. Allmusic.com kallar Obersts texter på The People’s Key för omständliga, och det ligger något i det. Men när det glimmar till gör det det rejält. Den uppenbara höjdpunkten, och inte bara vad gäller text, heter ”Ladder Song” och kan mycket väl vara det bästa och mest drabbande Conor skrivit på temat döden (vilket, med tanke på hans text-cv, säger en del). Andra pärlor heter ”Shell Games”, som visar upp Bright Eyes på sitt allra poppigaste humör, ”Approximate Sunlight”, en soldisig, dåsig och groovy historia om Gud vet vad, samt ”A Machine Spiritual (in the People’s Key)”, som lyckas med bedriften att vara sakral, poppig och atmosfärisk på en och samma gång.

På det hela taget är The People’s Key inte lika drabbande som några av Bright Eyes övriga album, mycket på grund av de kryptiska texterna och den relativt höga andelen poplåtar, men likväl är det ett starkt album med få dalar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Ladder Song”, ”Approximate Sunlight”

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.


Recension: Bright Eyes nya singel Persona Non Grata

brighteyes

Ända sedan omkring årsskiftet, när bandet plötsligt visade livstecken på sociala medier, har man gått och väntat. Väntat på Bright Eyes nära förestående comeback. Senast vi hörde från bandet var 2011 då de släppte sitt sjunde album, The People’s Key. Conor Oberst har visserligen varit aktiv sedan dess, och släppt skivor i eget namn, med Desaparecidos och med Better Oblivion Community Center, men inget har riktigt nått upp till Bright Eyes mytologiserade nivåer (även om soloskivan Ruminations var nära).

Det är ju något alldeles speciellt med Bright Eyes. Folk i min generation har vuxit upp med dem. Conor är född 1980, jag själv -85. När alla vi sköra, vilsna och av världen nedtyngda åttiotalister i vår ungdom gick igenom våra kriser gjorde Conor det också. Och när han släppte plattor om det fick vi någon i vår egen ålder som (i närmast realtid!) sjöng om våra sorger och våra sår på ett språk vi kunde ta till oss. Och när Conor åldrades gjorde vi det också. Musiken blev mindre direkt, fick fler lager. Lyriken likaså. Ångesten försvann aldrig, blev på ett sätt aldrig lättare, men den tog sig nya uttryck. Blev mindre svartvit. Precis som i livet självt. Bara 2016 års Ruminations påminner om det där tidigaste Bright Eyes-uttrycket. Där är musiken rak, avskalad. Lyriken blottar själens allra innersta plågor. 2016 genomled jag ett på det personliga planet uselt år, och Ruminations passade lika fint då som Fevers and Mirrors gjorde när jag först hörde den, i början av 00-talet.

Bright-Eyes
Foto: Shawn Brackbill

Och nu är Bright Eyes alltså tillbaka. I dessa närmast apokalyptiska kristider man väl aldrig trodde att man skulle behöva uppleva. Och som vanligt är Conors och Bright Eyes tajming klanderfri. ”Persona Non Grata”, utgiven idag via Dead Oceans, är en pianobaserad ballad av klassiskt BE-snitt. Den hade låtit fullt rimlig på nästan vad som helst som bandet släppte under mitten av 00-talet. Varje ny Bright Eyes-skiva känns som en reaktion på den som kom innan. 2011 års The People’s Key blandade elektronik med gitarrer och svårdechiffrerade texter. Om den organiska, djupt personliga ”Persona Non Grata” är något att gå på kan vi den här gången vänta oss en betydligt vemodigare och jordnära skiva. För jordnära är låten, med sin tidlösa folkmelodi och klassiska instrumentering. Och vemodet går inte att värja sig mot – vare sig i melodin eller i texten om försoning, syrlig självkritik och hängivelseVad som vidare förstärker både vemodet och den jordnära känslan är säckpiporna som dyker upp vid ett par tillfällen. Conors keltiska arv får här lov att ta plats och de spelar en melodi så vacker att den kan ta knäcken på vem som helst.

Den inbokade världsturnén är satt på standby tills vidare, men bandet hälsar i ett pressmeddelande att de kommer att släppa ett album i år alldeles oavsett. Betryggande, säger jag. ”Persona Non Grata” är ett fantastiskt styrkebesked från ett band jag bittert saknat, och ett BE-album är precis vad vi behöver i år.

Lyssna här:

Recension: BETTER OBLIVION COMMUNITY CENTER (CONOR OBERST & PHOEBE BRIDGERS) – S/T

boalbum

Emofolkens främste fanbärare, tillika den vansinnigt begåvade låtskrivaren och sångaren, Conor Oberst slår sina påsar ihop med lärjungen och arvtagerskan Phoebe Bridgers och resultatet är ungefär så bra som man hoppas och tror.

I början av 2000-talet var Oberst, då under namnet Bright Eyes, posterboy för nervig, (till synes) dagbokspersonlig och sårigt melankolisk indiefolk. Ett underbarn, sa man, med hjärtat på utsidan och ett oantastligt snille för både melodi och melankoli. Jag upptäckte honom 2003, som 17- eller 18-åring. Utan att ha hört en enda ton köpte jag genombrottsskivan Fevers and Mirrors efter att ha läst en kort puff i numera insomnade musiktidningen Groove. Ett köp jag aldrig ångrat. Jag har varit ett troget fan sedan dess.

Nu skriver vi 2019 och mycket vatten har runnit under broarna. Oberst har ända sedan genombrottet släppt en hyfsat strid ström av mer eller mindre utsökta skivor, och i stort sett samma saker som man sa om Conor för sisådär 15 år sedan kan i dag sägas om LA-bördiga singer-songwritern Phoebe Bridgers. Bridgers, ett uttalat Oberst-fan, har sedan sin lysande debutplatta Stranger in the Alps från 2017, gått från klarhet till klarhet. Arvet från trasiga folkhjältar som Elliott Smith och just Conor Oberst går igen i hennes sånger om identitet, död och förlust – oavsett om de ges ut i eget namn eller som en tredjedel av boygenius. Att det nu kommer ett samarbete med Oberst känns fullständigt naturligt. På flera sätt är de ju tvillingsjälar. De har visserligen samarbetat förr, ska tilläggas. På scen och på skiva. Men nu har de alltså blivit med både band och platta. Och skivan, oantastligt producerad av Conors trotjänare sedan gammalt, Andy Lemaster, låter ungefär så bra som man hoppats och trott.

Den som dock väntat på ett nytt She & Him får tänka om. Här finns inga romantiska duetter. Ingen mysig folkpop, inga Sonny & Cher-retrovibbar. Ibland turas de om om verserna, men i de flesta fall sjunger de samtidigt. Förr om åren exploderade Conors röst i ångestvrål. Numer knarrar den varmt, men ändå bitterljuvt, som en gungstol eller som en dörr in till en vrå i skymundan. Den gifter sig mer än väl med Bridgers sköra, sorgtyngda stämma. Ibland ligger hennes röst överst i mixen, ibland är det Conor som hörs tydligast, med Bridgers röst som mjukt, svalt gräs att vila på.

Musikaliskt rör de sig mellan försiktig folk, rena rocknummer, mellanting och så ett synthinslag som bryter av. Bägge artisterna har en bred repertoar sedan innan – inte minst Oberst som varit aktiv skivartist sedan han som 13-åring 1993 släppte sin första kassett på Lumberjack Records (som sedermera skulle komma att bli numera legendariska Saddle Creek). Oberst har gjort folk, pop, punk, post-hardcore, country och mixtrat med synthar och maskiner. Bridgers har släppt en fullängdare i eget namn och en ep med boygenius men övertygar oavsett om hon rockar loss med ett sjok elgitarrer eller viskar fram bräckliga sorgesånger på akustisk gitarr. Som Better Oblivion Community Center får de tillfälle att prova på det mesta, och de gör det med finess och känsla.

bo

Öppningsspåret Didn’t Know What I Was In For – ett sorgset, vackert och uppgivet nummer om hur förbannat svårt det är att vara människa i dag – hade låtit givet på Stranger in the Alps och hade också tillhört höjdpunkterna. Sleepwalkin’ är folkrock komponerad av lika delar Mystic Valley Band och lika delar Phoebe Bridgers och är möjligen den låt man kanske lättast glömmer bort. De återhämtar sig emellertid med tredjespåret, tillika rocknumret, Dylan Thomas, där verserna är klassisk Conor medan refrängen inte hade kunnat vara skriven av någon annan än Bridgers. Tillsammans sjunger de om hur det egna, privata lidandet (eller helvetet, som de själva uttrycket det) pareras med den yttre världen, och låten hör till skivans bättre hälft. Ännu starkare blir det redan i nästa låt. 2016 avled Conors bror, Matt Oberst (bland annat känd från Saddle Creek-bandet Sorry About Dresden), endast 42 år gammal. Jag kan förstås inte svära på att det är om honom som den monumentalt drabbande folkballaden Service Road handlar, och tänker inte säga att det är så, heller, men jag skulle bli förvånad om så ej var fallet – särskilt med tanke på omständigheterna kring Matts död. Hur det än ligger till är Service Road, som jag sa, oerhört drabbande – om missbruk, om hur hopp blir till förtvivlan, om hur empati mot ens vilja förvandlas till ilska och frustration, om förlusten, om sorgen, om de små sakerna man minns, om hur man måste handskas med känslorna som blir kvar när den man förlorat är…well, förlorad.

Stämningen lättas, åtminstone, musikaliskt/melodiskt upp med nästa låt –  synthnumret Exception to the Rule. Alla vi som älskat Conors tidigare utflykter i synthland (Neely O’Hara, I Will Be Grateful…, Breakfast in Bed, stora delar av Digital Ash och People’s Key), får här vårt lystmäte. Nämnda låt är kanske inte lika bra som ovanstående, men ekvationen Conor+synthar+Phoebe Bridgers är i sanning lika med framgång. Och än en gång ventileras vilken uppförsbacke man kämpar i –  tyngd av relationer, krav, vårt moderna samhälle. Det hjälper inte ens att fly. I wanted to avoid it, sjunger de och fortsätter:
Live out in the forest
Play out of that orbit
Go drifting out to sea
But fate just wouldn’t have it
It treats us like a magnet
Mends my broken habits
And makes a fool of me

En av skivans finaste stunder är Chesapeake. En på en och samma gång smärtsam och finstämd slowburner om musikens (direkta och indirekta) kraft, om minnena och om ensamheten man både kan finna och bota med hjälp av just musiken. I nästa låt, den 90-tals-doftande My City, rasar tankarna – kring förlorad kärlek och den desperata jakten på ny och en närmast existentialistisk ångest inför friheten – på en promenad genom stan, medan tillvaron krackelerar runtomkring. Det är en för all del habil rocklåt, men i slutändan drar den ganska oambitiösa musiken det kortare strået jämfört med texten. Jämnare skägg är det definitivt i den jättefina folkpopvalsen Forest Lawn, om en vänskap som runnit ut i sanden (eller grävts ner i jorden?).

Den låt som tydligast vuxit sedan jag började lyssna på albumet är troligtvis Big Black Heart. Här hör man drag från dels de allra tidigaste Bright Eyes-inspelningarna och dels Commander Venus, och i öppningsriffet (som också återkommer senare i låten) hörs även spår av The Cure.

Den låt som dock verkligen tar knäcken på mig är avslutaren, tillika Taylor Hollingsworth-covern, Dominos. Det må som sagt vara en cover, men ingen låt på skivan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka signum som Dominos. Att låtskrivaren Taylor Hollingsworth spelar med Conor i Mystic Valley Band och samtidigt är en stor beundrare av densamme lär inte förvåna någon. Dominos, i sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är så mycket Conor Oberst man någonsin kan begära – och den är makalös.

Vi är många som väntar på ett nytt album från Conor – särskilt efter styrkebeviset från härom sistens, den otroliga singeln No One Is Going To Change/The Rockaways, och lika många suktar efter Bridgers uppföljare till Stranger in the Alps. I väntan på dessa album är Better Oblivion Community Center mer än tillräckligt.

Just nu filas det på en turné, och ett Sverigedatum är utlovat. Jag ser fram emot att se dem.

I mars släpps skivan fysiskt, på vinyl och cd, via Dead Oceans.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dominos

Om ni gillar detta: Conor Oberst – Ruminations, Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

Årets deppigaste dag – frossa i eländet med hjälp av dessa 11 låtar

depp

I dag är årets deppigaste dag. Får vi tro massmedia blir det alltså inte värre än i dag. Låt oss då helhjärtat gegga ner oss i den svarta gallan, och låt oss göra det till (moll)-tonerna av följande elva låtar, listade utan inbördes ordning. Oavsett vad man deppar över finns här något relatera till: hjärtesorg, existentiell ångest, armod, död, sorg, förlust, vemod och allt däremellan. Och i stället för de sedvanliga låtkommentarerna har jag i stället, helt godtyckligt, valt ut vad jag anser vara den deppigaste textraden från varje låt – så att ni verkligen kan frossa i eländet.

Spellista här och i slutet.

Mycket (miss)nöje!

 

1. The CureFaith

Rape me like a child
Christened in blood

 

2. Swans Failure

My back hurts me when I bend
Because I carry a load
And my brain hurts like a knife-hole
Because I’ve yet to be shown
How to pull myself out from
The sucking quicksand
of failure

 

3. Jason MolinaIt’s Easier Now

It’s easier now
That I just say I got better
It’s easier when I just admit
Death comes now
And the next minute

 

4. Joy DivisionTwenty Four Hours

Just for one moment, thought I’d found my way.
  Destiny unfolded, I watched it slip away.

 

5. Ossler Tysk höst

Det tog slut nu på våren
 till trastarnas sång

 

6. Elvis PresleyPieces of My Life

I’m lookin’ back on my life
To see if I can find the pieces
I know that some were stolen
And some just blew away
Well, I found the bad parts
Found all the sad parts
But I guess I threw the best part away

 

7. Bright EyesOn My Way To Work

I pass a graveyard on my way to work
Today I saw two dozen white roses
On a fresh new mound of dirt
And I wondered about the occupant
When the darkness finally swallowed him was he calm and content
Or was he sweating in a struggle to keep breathing
Ripping apart the sheets that dressed his bed
Crying out loud for someone to help him
And collapsing on his back all pale and dead

 

8. The SmithsI Know It’s Over

I know it’s over – still I cling
 I don’t know where else I can go

 

9. Nick Cave and the Bad SeedsA Box for Black Paul

When ya done ransackin’ his room
Grabbin’ any damn thing that shines
Throw the scraps down on the street
Like all his books and his notes
All his books and his notes and
All the junk that he wrote
The whole fuckin’ lot right up in smoke
Ain’t there nothing sacred anymore
Won’t someone build a box for Black Paul?

 

10. Einstürzende NeubautenSchwarz

Will dich nie mehr verraten
 Nie mehr nie Wieder

 

11. Townes Van ZandtWaitin’ ‘Round to Die

One time, friends, I had a ma
I even had a pa
He beat her with a belt once ‘cause she cried
She told him to take care of me
Headed down to Tennessee
It’s easier than just waitin’ around to die

10

img_1704

10 låtar som frammanar känslor och bilder av längtan, förlust, lycka och kärlek. 2:a mars 2017.

  1. Loveninjas – Once There Was a Girl and a Boy

 …when something matters to you this much

2. The Postal Service – Be Still My Heart

And on the bus I could have sworn it was all a dream
And it didn’t happen to me

3. Days – A Part of the World

We’re heading home as the sun comes up

4. Bright Eyes – Gold Mine Gutted

You were a stroke of luck 

5. Sällskapet – …den dan

Nu är nummer 13 ett lyckotal igen

6. Her Space Holiday – Tech Romance

You can show up at my house
Completely unannounced
We’ll have that movie kiss we talked about

7. Boat Club – Memories

and I know that I belong there,

with you

8. The Cure – One More Time

Hold me up so high
To touch the sky
Just one more time

9. Neutral Milk Hotel – In the Aeroplane Over the Sea

And when we meet on a cloud
I’ll be laughing out loud
I’ll be laughing with everyone I see

10. The Good Life – Album of the Year

I’ve never felt so found

 

Fotot taget och redigerat av mig.

 

Spellista här.

 

My Formative Teenage Albums

img_4375

This entry is inspired by something I read on Pitchfork yesterday. There, the staffers had listed the ten albums from their formative teenage years that have made the most lasting impression on them. As a list geek I immediately figured I wanted to do the same. In chronological order, here are the ten most important albums from my formative years, age 14-18. I interpret ”lasting impression” as either meaning albums that opened important doors to musical worlds in which one still dwells, or simply albums one thought was great back then and still does.

Billy Idol Billy Idol

– Time of discovery: late 2000, aged 14.

To be quite honest, Billy Idol is the original reason for me listening to alternative (pop/rock) music. Before seeing the White Wedding video on MTV’s ”So 80’s” Weekend in the fall of 2000, the only music I listened to was hiphop and Michael Jackson (which is great, of course). Seeing this video, this sinister, weird, gothic video, changed everything. The song was equally sinister and weird, yet catchy, and with strange lyrics. It didn’t sound like anything I had ever heard before, or like anything my friends or classmates listened to. And the guy singing it was pale, skinny, wearing a red leather vest (with nothing underneath) and black pants, looking all cool and threatening. This was the first time I could even remotely see myself in a musician (even though we only had the pale and skinny thing in common – I was the least cool person you would ever meet). Earth-shattering. I went out and bought his self-titled debut album. I remember being disappointed that the other songs were kind of poppy, but it didn’t matter. I became a Billy Idol fanatic, and through him I discovered punk rock, and through punk I discovered…everything else. I became a…person. I developed some sort of style. I got ideas. Opinions.  Values. Stuff that’s still at the core of my being. Thank you, Billy. You’re one of the most criminally underrated singers/songwriters of all time (not to mention vocalists!).

Sex PistolsNever Mind the Bollocks, here’s the Sex Pistols

Time of discovery: late 2000, aged 15.

– I had learned that Billy Idol was originally a punk and lead singer with original punks Generation X. This made me terribly interested in the genre, and for my 15th birthday I got a gift certificate at the record store CD Land and I bought this album. Another earth shattering moment. Again, it sounded like nothing I had ever heard. It was totally aggressive, but the lyrics were hilarious (without failing to convey important messages such as anti-royalism, solidarity and alienation) and their attitude was so off, so un-cool (the traditional sense of cool) and antisocial it instantly felt super cool. I was on my path to becoming an individual.

Ebba GrönKärlek och uppror

Time of discovery: 2000, aged 15.

-The dearest thing I ever discovered through punk rock. Cemented my love for all things Thåström – a love that gets stronger with each passing day. There’s no-one like him.

The CureThree Imaginary Boys

Time of discovery: early 2001, aged 15.

– I discovered The Cure on the same So 80’s Weekend on MTV as I did with Billy Idol (and a-ha! and The Clash!), although I had heard of them before. I knew they were moody and weird, and the video for Close to Me didn’t change that idea. It took me a few months, however, before buying my first Cure CD (and this was the only one that the record store had), but I liked it. It was guitar-driven, like the punk rock I usually listened to, but it was more understated, moodier, weirder. Mood-wise, this suited me better than punk and I got deeper and deeper into The Cure in the following years. They are still very dear to me.

Oasis(What’s the Story) Morning Glory?

– Time of discovery: mid-late 2001, aged 15 or 16.

I missed the Britpop wave of the mid 90’s (I was too busy trying to learn how to Moonwalk and rap along to Biggie songs). But after listening to punk and Billy Idol and The Cure for a year or so, I knew I wanted to take it further. I knew of Oasis and I knew their most famous songs, so I decided to borrow their albums from the public library. And I don’t know what it was exactly, but they spoke to me. Their music had the attitude I loved from punk, combined with the wistfulness I more and more felt I needed from music. And so, another life long love began.

Bruce Springsteen The Rising

Time of discovery: mid-late 2002, aged 16.

– I was exploring my increasingly deeper interest in music and decided to check out this legend and his newly released and much talked-about comeback album. It was instant love and Bruce is now one of my all-time favorite artists, and someone I keep returning to. This is far from his greatest album, but it was the first one I heard and that’s important.

KentIsola

– Time of discovery: late 2002, aged 17.

My teen angst had really started to gain serious momentum at this point, and this album spoke to me. It was like discovering an album you always knew was out there, but one you never really seemed to find – until one day.

Joy DivisionSubstance: 1977-1980

Time of discovery: early 2003, aged 17.

– I bought it because I had been knocked out by Love Will Tear Us Apart, and even though the other stuff on the album was far less catchy, I loved it. It had a seriousness to it that I had never heard before. The lyrics were very abstract to my 17-year-old ears. Very pensive.  Very contemplative. They matched my more and more frequent…moods. My love for the band would however grow even stronger in the years to come and I now consider them one of my top 5 all time favorite bands.

The SmithsThe Queen Is Dead

Time of discovery: early-mid 2003, aged 17.

Solidified my lifelong love for Morrissey (and Marr). Helped me survive my teens, my twenties and with a little luck, my thirties and beyond.

Bright Eyes Fevers and Mirrors

Time of discovery: late 2003, aged 18.

I would become a full-fledged hardcore Conor Oberst fan in 2007, but this album blew me away four years prior. Conor is a more interesting songwriter now, but this album is definitely intense. I bought it on a whim, without having heard a single note from it, having read a blurb at the back of a three-year old music rag. I remember it said something overblown about angst. That sealed the deal for me. Glad it did!

 

Photo by me.