Recensioner: 2021-05-28

Cole ChaneyMercy (album)

Kentucky verkar vara en utmärkt grogrund för samtida alternativ country. Sturgill Simpson är väl den Kentucky-son som slagit igenom bredast, men även Tyler Childers tillhör genrens främsta. Cole Chaney, som debuterade tidigare under månaden med föreliggande platta, är den senaste i raden av imponerande Kentuckians. Delstaten, vars tyngsta industri genom tiderna nog ändå varit kolindustrin, gränsar till Ohio i norr, Tennessee i söder, Missouri i väst och West Virginia i öst. I delstatens östra delar tornar dessutom Appalacherna upp sig – och det var i de regionerna som bluegrassmusiken föddes. Och den musiken är allestädes närvarande på Mercy.

Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Allra bäst blir det på ”Back to Kentucky”. Där blandar Chaney bluegrass med subtil och nedtonad gospel och mina superlativ räcker inte till. Det är en av årets bästa låtar.

Skivan, sedan, ja, den är en av årets bästa – och Cole Chaney är en artist jag med glädje kommer att följa hädanefter.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Back to Kentucky”

Om ni gillar detta: Benjamin Tod A Heart of Gold is Hard to Find


Robert FinleySharecropper’s Son (album)

Robert Finley, bördig från Louisiana och född 1954, har älskat musik hela sitt liv. Han uppträdde som glad amatör på gatorna och som ledare för gospelgruppen Brother Finley and the Gospel Sisters, även det på amatörnivå. Professionell blev han först när han 2015, 61 år gammal, upptäcktes av frivilligorganisationen Music Maker Relief Foundation, när han spelade på en gata någonstans i Arkansas. Debutalbumet gavs ut året därpå, en uppföljare kom 2017 (ett samarbete med Black Keys-frontaren Dan Auerbach) och nu är ett tredje album här (även det ett samarbete med Auerbach).

Albumtiteln gör gällande att det är en självbiografisk platta. En ”sharecropper” är ett slags arrendator och i USA blev sharecropping vida spritt efter att slaveriet avskaffades. Landägaren lät hyra ut en bit mark åt fattiga (ofta svarta) lantbrukare och lät dem bruka jorden. Vid skördetiden hade landägaren sedan rätt till en andel av det som lantbrukaren odlat. Ofta en betydligt större andel än det som lantbrukaren själv fick lov att behålla. Robert Finleys föräldrar arbetade som sharecroppers i Louisiana och denna bakgrund – myllan, slitet och svetten – genomsyrar hela albumet.

Finley ramar in sina lysande och från botten av sitt hjärta skrivna berättelser om förlorad kärlek, tro, upprättelse och rötter med träskblues, Memphis-soul och rent fantastisk gospel. Och även om Finleys bakgrund är allt annat än sockersöt och texterna speglar detta (med åldern har han också blivit blind, på grund av starr), blir det aldrig någonsin självömkande, utan endast tröstande och hoppfullt. Robert Finley är värdighet personifierad och möter djävulskap och trassel med rak rygg och kärlek och glöd i hjärtat. I titelspåret, som också är en uppenbar höjdpunkt, sjunger Finley om sitt liv på åkrarna: ”It was hard, but it was fair”. En annan höjdpunkt är avslutande gospelnumret ”All My Hope”, vars text otroligt nog ska ha improviserats fram i sångbåset. Med makalös stämma sjunger Finley: Strange things could happen in a man’s life/To bring him to his knees/God knows I’ve been there more than a time or two/But no matter what was my situation/See I know, I know just who brought me through. Robert Finley hittade sin styrka, sitt hopp, och med den här plattan skänker han styrka och hopp till vi andra som också hankar oss fram i tillvaron.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”All My Hope”, ”Sharecropper’s Son”

Om ni gillar detta: Blind Boys of Alabama Almost Home


Everett ParkerOutbound Travelin’ Crazies (album)

Inleder med ett sidospår: Daniel Börjesson, mannen bakom pseudonymen Everett Parker, verkar precis som undertecknad ha sitt ursprung i regnets huvudstad tillika tristessens epicentrum Borås. Numera tycks han husera i skogarna kring Norberg. Jag förstår honom – jag har ju själv flytt. Idag släpptes hans andra fullängdare.

Precis som på debuten Irrevocably Human från 2013 är Börjesson på nya plattan Outbound Travelin’ Crazies trogen sin americana, men han skickar även in lite nya ljud och uttryck. Plattans tre första låtar ger en fingervisning om hur Thåström hade låtit om han börjat spela americana uppbackad av 16 Horsepower. Resultatet blir väl inte fullt så magiskt, men ändå väl godkänt. Börjesson har rösten, anslaget och stämningen för att ro hem det. Sedan tappar skivan snabbt både styrfart och fokus. ”Creature” var säkert rolig att spela in, men det rätt köttiga jammandet blir snabbt tröttsamt att lyssna på. ”The Comment Section” är en fånig liten låt om kommentarsfält på nätet. Jag håller med Börjesson om att kommentarsfält ofta är botten (vem utom trollen gör inte det?), men behöver vi en låt om det? ”Oh, Captain” är visserligen en fin visa, men känns lite malplacerad i sammanhanget, och Tom Waits-pastischen ”The Root to All Evil” känns som en axelryckning. Börjesson återtar dock kontrollen över plattan på sista spåret – den mycket starka ”Dead Broken Dreams” – en intim, brusig och kärv ballad, med snygg tremologitarr, och återigen med thåströmsk känsla – men det är lite sent i matchen.

Det har gått åtta år sedan förra plattan. Börjesson borde på den tiden ha fått ihop ett mer renodlat och välskrivet album än så här. På hälften av skivans låtar snuddar han ju vid storhet.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Fires in the Night

Om ni gillar det här: 16 Horsepower – Sackcloth – N – Ashes


No Suits in MiamiBuffy (singel)

Jag har skrivit om No Suits in Miami sedan debutalbumet för två år sedan. Jag har alltid hyllat dem. Och…ja, nu gör jag det igen. Därför att NSiM har gjort det igen. De är Sveriges bästa popband, totalt oförmögna att skriva annat än jättebra låtar, med ett, vad det verkar, ändlöst flöde av fantastiska och molliga popmelodier att förse oss med. Visst, de återuppfinner inte hjulet, det låter fortfarande Field Mice och Brighter, med en gnutta pop-Cure som körsbäret på toppen, men det är ju precis vad man vill. ”Buffy” är precis vad vemodig indiepop ska vara. Och NSiM fortsätter att finslipa och fullända sitt uttryck.


Corduroy – ”NLMN” (singel)

Ett annat suveränt svenskt band är shoegazebandet Corduroy. Nya singeln ”NLMN” är ännu ett drömskt, sexigt och atmosfäriskt exempel på att Corduroy har något väldigt stort på gång. När kommer albumet?!

Recensioner: 2021-05-21

Division 7Bered en plats för…

Division 7 är här med ännu en EP. Bered en plats för…heter den och det som antyddes på de föregående singlarna bekräftas på EP:n. Division 7 har överdoserat på Hurula och Håkan Hellström – och visst, sämre förebilder kan man naturligtvis ha. Men det förändrar inte det faktum att det uttryck som uppstår när man blandar dessa influenser är gjort till leda. Jag pratar förstås om texter om människor (ungdomar) på glid som gapsjungs av en halvung snubbe mittemellan känslig och rocker, med en röst som inte är lika punkig som den är gnällig. Detta ramas sedan in av ringande gitarrer och vemodiga melodier. Det låter väl sammantaget inte så tokigt, kanske ni säger. Nej, men det är så förbannat tråkigt.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Sensöndageftermiddag

Om ni gillar detta: Hurula – Klass


Urarta Pace

Några som också debuterar idag är Skånebaserade trion Urarta. Till öronbedövande gitarrer och dånande bas och trummor gör de ett slags djupt svärtad rock förankrad i ett dunkelt land av punk, goth och tidig Black Sabbath. Sångerskan Monica Richter har en rå, okonstlad röst och hon sjunger texter om utanförskap och ideal på ett väldigt övertygande sätt. Bäst blir det på den blott minuten korta käftsmällen ”Energy Suckers” samt den malande ”Ropes”. Urarta lär knappast slå igenom brett, men deras oputsade mörkerrock är ett välkommet inslag på den svenska alternativscenen.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Ropes”

Om ni gillar detta: Sisters of MercyFirst and Last and Always


Anna Bodotter – ”Sartre

Anna Bodotter går från klarhet till klarhet och nya singeln Sartre är hennes bästa hittills. Till en utsökt indiepopmelodi och skimrande Cure-synthar sjunger hon träffande om den vanliga människans trängande vedermödor i ett liv som är lika vidrigt som underbart, lika kort som det är långt, lika fängslande som meningslöst. Man blir glad och lite sugen på att hasa bort till bokhyllan och bläddra i sina gamla Sartre-böcker.


Greedy Soul – ”Sing For Your Supper

Greedy Soul är ett indierockband från London. ”Sing For Your Supper”, deras debutsingel, släpptes härom veckan och är…ganska fantastisk. Influenserna är uppenbara för vem som helst som lyssnat på brittisk alternativrock de senaste 30 åren. Den släpiga basen och det dansanta beatet är Stone Roses rakt av, gitarrerna blandar Slowdives Neil Halstead med Noel Gallagher anno 1994-1995 och sången är omistligt Liam Gallagher (dessutom är ju bandnamnet hämtat från en Liam-låt). Men kan man skriva låtar som denna spelar det ingen roll om man bär sina influenser på kavajslaget.

Inom kort kommer Greedy Soul att hajpas å det grövsta på de brittiska öarna (men ingen annanstans). Detta kommer att pågå ett par år på sin höjd, sedan har ett nytt gitarrband dykt upp, så passa på att njut.

Recension: Ossler – ”Svarta svan” (singel)

Omslag: Pelle Ossler

På dagen ett år efter att ”Keltiska havet”, första singeln från kommande plattan, släpptes, är Ossler tillbaka med singel nummer fyra. Den har fått namnet ”Svarta svan”, och än en gång får havet agera skådeplats. Och än en gång har han släppt en låt som utan vidare skulle kunna vara det bästa han har gjort.

Han har en kuslig förmåga, Pelle Ossler. När man behöver det som mest släpper han musik man behöver som mest. Jag börjar fundera på om det är instinktivt. Eller har han ett sjätte sinne, ett ”spider sense”, som talar om för honom att ”nu är det dags igen att ingjuta mod i vissa modlösa lyssnare”? Den här gången hämtar han inspiration från Carl Snoilskys dikt ”Svarta svanor” från 1904, om stukade outsiders, svarta svanars, kamp för det de tror på, i en värld byggd av och för ljusa, tama svanar. Och precis som merparten av fjolårets singlar släpps nya singeln när jag stångar mig vettlös mot livet på mer än ett sätt. ”Jag vet att du kan, jag vet att du vågar” sjunger/vrålar Ossler från djupen, från botten av sitt hav, begravd under vad som måste vara karriärens tyngsta ljudbygge. Och där och då känns det som att man kan, som att det går att skaka av sig både post-covid-krämpor och evig blues.

Till sin hjälp har han som alltid Mikael Nilzén (klaviatur, maskiner, kör), Henrik Meierkord (cello) och Hux Nettermalm (trummor). Tillsammans med Ruben Engzell (inspelningstekniker) och Anton Sundell (mixare) har de skapat en ljudbild som med sin massiva tyngd och oerhörda ljudvolym både skrämmer och inte minst imponerar. Och texten – denna rörande uppmaning om att inte ge upp – blir än mer angelägen och drabbande när den paras med den öronbedövande och mäktiga musiken. Musiken blir till en Marianergrav ur vilken Ossler reser sig för att vägleda oss svarta svanar. Han är ju själv den svartaste svanen på havet, och vet hur eländet ska pareras. Om vi till slut hittar rätt får tiden utvisa, men förutsättningarna är betydligt godare nu.

”Svarta svan” är ute nu, digitalt, via ST4T.

J.M.W. Turners målning ”Burning Ship” från 1830, omnämnd i låten. Bild lånad från Wikipedia.

Recensioner: 2021-04-09

MSB Earthworm and Decay (album)

Jag inleder veckans recensionsrunda med superobskyr amerikansk folk. Vem som gömmer sig bakom namnet MSB vet jag inte, men han har ett förflutet i det mig veterligen lika gäckande och anonyma doom/sludge-bandet Spilling Blood, från Baltimore, MD, och håller numera till i Mojave-öknen. Lovande, eller hur? Earthworm and Decay ska enligt uppgift vara hans andra soloalbum, men det första, släppt 2012, hittar jag ingen information om. Nåväl.

Musiken han spelar är helt akustisk och sägs vara inspirerad av giganter som Von Till och Van Zandt. Vi pratar alltså melankoli, vi pratar ödslighet och vi pratar kärvt. Det är habilt och fokuserat, och låtarna är bra, men överlag känns det lite väl enkelt och rakt och – föga förvånande – många mil från ovan nämnda herrars komplexitet och djup. Ofta känns det som en samling demos som hade mått bra av att jobbas igenom ett par varv till. I fel händer kan ”enkelt” och ”kärvt” bara låta slött. Tänk vad några subtila elektroniska pålägg, ett elgitarrskomp på några låtar eller ett atmosfäriskt brus à la Nebraska eller The Ghost hade lyft den här plattan. Men samtidigt är det som sagt habilt, det är fokuserat och det känns ärligt och…äkta (vad nu det slitna gamla adjektivet egentligen ska betyda). Hade materialet varit lite mer genomarbetat hade det relativt låga betyget nedan varit klart högre.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Burning Through the Ghost

Om ni gillar detta: Steve Von Till – If I Should Fall To the Field


Anna Bodotter – ”Barndomens gudar

I höstas släppte Anna Bodotter debutalbuet Kom ta bilder – och nu är hon redan tillbaka med nytt material. På ”Barndomens gudar”, precis som på albumet, rör det sig om skör pop, höljd i ett vackert och drömskt dis. Till melankoliskt gitarrplock och smakfulla elektroniska pålägg sjunger Bodotter om en enklare tid som aldrig kommer igen. Ingen ny tematik, säger kanske vissa, men en tematik vi alla kan relatera till, säger jag och känner saknadens och förlustens styng svida. Melodin, sedan – och atmosfären också, för den delen – för tankarna till såväl klassisk svensk vistradition som till kent-b-sidor som ”December” och ”Vintervila”. På det hela taget är ”Barndomens gudar” Bodotters sannolikt starkaste låt hittills, och jag ser fram emot att höra mer från henne.


Damien Jurado – ”Tom

Damien Jurado låter inte lyssnarna/skivköparna vila. Ett nytt år betyder ett nytt album. 14 maj släpps The Monster Who Hated Pennsylvania, och ”Tom” är senaste singeln därifrån. Hur den låter i en albumkontext vet jag inte (än), men någon vidare singel är det inte. Är detta en av plattans starkaste låtar blir det ännu mer tydligt att kvalitet alltid ska gå före kvantitet.


Kælan Mikla – ”Sólstöður

Isländska goth/cold wave-mästarna Kælan Mikla är även de tillbaka med ny singel. Det har gått några år sedan sist, och under tiden har keyboardisten Solveig Matthildur släppt genomfantastiskt solomaterial. ”Sólstöður”, som verkar betyda ”solstånd”, är titeln till trots ingen ljus historia. Bandets massiva – och iskalla – ljudbygge frammanar idel mörka bilder, och ångestskriken som dyker upp bidrar även de till den mardrömskänsla som genomsyrar låten. Men bra är det. Väldigt bra.


Recensioner: 2021-04-01

Några av dessa recensioner skulle ha publicerats förra veckan, men det kom annat emellan. Nu får de sällskap av några rykande färska recensioner och ordningen är återställd. Ett album, en EP och fyra singlar blir det. Glad påsk!


Mattias AlkbergHäxor (album)

Det stämmer att Häxor är Alkbergs femtielfte skiva de senaste åren. Men lik förbannat lyckas han få ur sig en hel del kvalitet. Häxor är en gripande, svängig, rusig och för det mesta stark samling sånger med kvinnan som utgångspunkt. I pressreleasen skriver han ”Kanske är det inte varje människas plikt, men det är min, att gå några mil i någon annans skor.” På Häxor ikläder han sig kvinnans skor och sjunger om den frustration och den skräck som är var kvinnas vardag. Det där kan man ju, om man är cyniskt lagd, tycka är både populistiskt och godhetssignalerande, men Alkberg har som alltid hjärtat på rätta stället och känns uppriktig. Bäst blir det på Johnny Marr-klingande ”Gudrun och Andreas”, rockabillyn ”Mommo” och avslutande, mäktiga doo-wop-hymnen ”Brända skepp”. Den fantastiska texten till ”Norrbotten-man”, där Norrbotten-mannen Alkberg i stort sett avrättar sitt eget släkte, är en annan höjdpunkt.

Men det är klart att brister finns, och då och då är texterna intressantare än musiken, men på det hela taget är det ett starkt album – sprunget ur vår tids kamp för jämställdhet, men tidlöst ändå.

Häxor släpps idag torsdag på Teg Publishing.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Brända skepp

Om ni gillar detta: Mattias Alkberg – Jag ska bli en bättre vän


StainwasherStainwasher (EP)

Det har blivit dags för EP nummer två för Stainwasher. Denna gång snålar hon och ger oss bara tre låtar. Tur, då, att alla tre är såpass fina som de är. ”Nine” skrev jag om härom veckan. Jag kallade den ”fantastiskt vacker” och refererade till Julee Cruise och Twin Peaks. Det gjorde jag helt rätt i. Spår två, ”Pretend”, är ett mer hotfullt nummer och kan mycket väl vara Stainwashers mörkaste låt hittills. En dov bas och tunga trummor sticker ut och får mig att önska fler låtar i samma stil från henne i framtiden. Bäst är dock avslutaren, ”Again”. Den för tankarna till Cocteau Twins-låten ”Throughout the Dark Months of April and May”, och precis som det mästerverket lyckas ”Again” med att vara både skör och tung, atmosfärisk och svart.

På det hela taget är Stainwasher en mycket stark (mini-)EP. Nu vill jag att någon trevlig indielabel snappar upp henne och pumpar ut henne till lite fler folk. I ärlighetens namn är hon en av de bästa indieartisterna vi har och det är en synd att så få känner till henne.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Again”

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Victorialand


Pascal – ”Stephen King”

”Jag har någonting att säga, jag har dödat min kille ikväll”, sjunger Isak Sundström och ramas in på sant ”pascalskt” vis av en kantig, blodig och mycket, mycket dov ljudbild och en gitarrslinga som låter som en ohelig korsning mellan Chris Isaak och Fields of the Nephilim. Och alltsammans är helt fantastiskt. Pascal är, när man verkligen känner efter, ett av landets bästa band och Isak Sundström en av våra bästa textförfattare, och det känns helt rätt att de gör comeback i dessa undergångens tider.

”Stephen King” släpps mycket passande i morgon, på lidandets dag, långfredagen, och nya albumet Fuck Like a Beast, släpps 14 maj. Alltsammans på Novoton.


Figurehead – ”I Want You

Svenske indietronicaartisten/postpunk-goten Figurehead (eller Tryggve Nilsson, som det står i passet) släppte en habil EP i fjol, och nu är han tillbaka med en singel som slår det mesta på den EP:n. ”I Want You” sägs vara inspirerad av samtida cold wave-akter som Lebanon Hanover och Hante., men tack vare Tryggves popkänsla hör jag snarare ett mer avantgardistiskt kent eller möjligen tongångar från det tidiga 80-talets första våg av New Romantic och goth (tänk ett trubbigare Visage). Hur som helst är det en riktigt stark låt, som hade förtjänat att ges ut i en tid där klubbar fortfarande fanns och var öppna – för jäklar vad fet den hade låtit i det sammanhanget.


Future Islands – ”The Moon Is Blue

Döm om min besvikelse när jag insåg att Future Islands nya – helt fantastiska – singel var en cover. Originalet gavs ut 1985 av brittiska bandet Colourbox och covern är en del av ett cover-projekt som skivbolaget 4AD dragit igång. Jag har länge haft ett ambivalent förhållande till Future Islands. Jag har tyckt att vissa grejer de gjort varit lysande, andra jättetråkiga, samt att de haft en olycklig tendens till att upprepa sig. När då denna pärla damp ner och lät både klassiskt Future Islands och ändå inte alls trodde jag att de äntligen börjat närma sig något nytt, hittat ett nytt sätt att bygga sina låtar på. Men icke, alltså. Alldeles oavsett är det dock en otroligt snygg och suggestiv låt. Gott så, antar jag.


Azure Ray – ”Remedy

Legendariska indieduon Azure Ray är på gång med sitt första album på tio år. Första singeln att släppas heter ”Remedy” och tillhör utan tvekan det bästa de har gjort. Till ett varmt och i första hand akustiskt arrangemang som är både luftigt och mäktigt sjunger Orenda Fink om tillit och om att våga släppa in någon man tror och hoppas kan hjälpa en råda bot på all jävlighet man går runt och genomlider. Lite så är det ju med Azure Ray också, tänker jag. Är det några röster som kan lugna och värma en under dessa kristider är det ju Maria Taylor och Orenda Fink.

Recensioner 2021-03-21

Idag går jag i all in på drömskt och vemodigt. Ett album, två singlar. Varsågoda.


Fritz Pastel (album)

Tilly Murphys andra platta är ett farväl till tonåren och ett nervöst, neurotiskt kliv in i vuxenvärlden. Det är också en genialisk blandning mellan klassisk C86-pop och modern drömpop. Vi pratar alltså dagboksliknande texter om spruckna relationer, ångest och inre och yttre press, inramat med en enkel produktion där fuzziga gitarrer och varma synthar är huvudingredienserna. Låtarna är oftast upbeat, men präglas av både gränslöst melankoliska melodier och en närmast punkig hållning och attityd. Jag tänker såklart på för genren klassiska band som The Pastels (titeln på plattan är ingen slump) och McCarthy, men hör även moderna artister som Shura inte minst i text och melodi. Det är ett helgjutet album från en alldeles äkta låtskrivartalang jag hoppas få höra mycket mer av.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”U Keep Me Alive

Om ni gillar detta: No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me


Stainwasher – ”nine” (singel)

Stainwasher, som genom åren blivit något av en 482 MHz-favorit, fortsätter att utveckla och odla sitt uttryck. Efter fjolårets singel ”Chems” är hon nu tillbaka med första singeln från en kommande mini-ep. På ”nine” låter hon mer Julee Cruise än någonsin tidigare, och man kan utan vidare se Donna Hayward och James Hurley dansa tryckare till låten i mitten av dansgolvet på The Bang Bang Bar (The Roadhouse i folkmun). Det är en fantastiskt vacker låt, som andas förlust och ödslighet på ett ofrånkomligt smärtsamt vis. Ska jag klaga på något är det väl att Stainwasher, efter cirka fyra år av singlar och EP:s, fortsätter att satsa på de här ”slit- och släng”-formaten. Jag vill se henne satsa på albumformatet nu. Jag vill se henne recenseras i fler publikationer (ingen fara, det hade blivit idel ros) och kamma hem priser på Manifest-galan. Någon indie-label borde plocka upp henne och backa ett debutalbum. Snarast, tack.


No Suits In Miami – ”Make You See” (singel)

Ett av Sveriges allra bästa popband är tillbaka med ny singel. Den låter Cure-b-sidor från åren 1987-1992 och det tidiga 90-talets dreampop- och shoegaze-scen – och jag njuter i fulla drag. Herregud, bara gitarren är värd fullpris. Men det allra bästa? Man vet att NSIM har ännu vassare, ännu mer bitterljuva, poppärlor i bagaget. Jag hoppas på ett nytt album snart.

Recensioner 2021-03-05

Ny recensionsomgång. Två singlar, två album. Det ena albumet emotsett sedan länge. Varsågoda.


Frida HyvönenDream of Independence (album)

Nästan fem år efter förra albumet, mästerverket Kvinnor och barn, är Frida Hyvönen, en av våra finaste textförfattare och röster, tillbaka. Svenskan på förra albumet tycks ha varit ett sidospår – nu sjunger hon återigen på engelska.

Även om hon kom närmare hjärtat och kärnan när hon skrev och sjöng på svenska är många av berättelserna (för de är berättelser mer än blott låttexter) på Dream of Independence fortfarande kusligt drabbande. Med klassisk ”hyvönensk” inramning i form av framförallt piano och stråkar sjunger hon starkt och utlämnande om bland annat en komplicerad fadersrelation, sitt eget åldrande, moderskapet och tillhörighet. De båda singlarna har jag ju redan orerat om och de står sig alltjämt som två av skivans bästa låtar. Mest bränner det dock till i låten ”Thank You”, där hon säger förlåt, tack och adjö till ett ex som hon slutat att älska. Det är en fantastisk låt, men samtidigt smärtsam lyssning. Jag vill knappt veta hur det känns för personen den är riktad till. I ”14 at 41” (spåret därpå) hyllar hon sin nyfunna kärlek till singer-songwritern Christian Kjellvander, och alla som i ”Thank You” tappade hoppet om kärlek och tvåsamhet får här lite välbehövlig tröst. En annan höjdpunkt är den suggestiva och mycket intensiva ”New Vision”. Där blir det musikaliska anslaget nästan ett slags avskalad goth, medan Frida sjunger med en fantastisk röst om kvinnligt åldrande och kvinnlig utveckling. Det är en av årets hittills bästa låtar. Kring samma tema rör sig även låten ”Face”. Med närmast punkig energi sjunger Hyvönen där om sitt yttre åldrande och våndas över hur hennes ansikte som gång i tiden väckte åtrå nu endast är en skam. Det är ingen fantastisk låt och är knappast heller menad som det, men det faktum att till och med Frida Hyvönen, en äkta, tidlös och bländande skönhet, kan känna sig ful får ju oss vanliga halvtroll att känna oss mindre ensamma.

Allt på skivan håller emellertid inte riktigt samma höga klass som ovan nämnda höjdpunkter. ”Head of the Family” och i viss utsträckning även ”Flock” uppskattar jag som texter, men musikaliskt känns de anonyma. Med den fruktansvärt snygga ”Sex” är det precis tvärtom. Och avslutande ”Painter” är ett slags mellanting. Men när text och musik klaffar, vilket ju oftast är fallet, är det vansinnigt vackert. Och Frida Hyvönen visar att hon står stadigt som en av våra mäktigaste låtskrivare och röster.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”New Vision”

Om ni gillar det här: Frida Hyvönen – Kvinnor och barn


Hilyard Division Cycle (album)

Svenskdrivna, USA-baserade Cryo Chamber är det enda skivbolaget vars utgivning jag följer minutiöst. Jag lyssnar på allt de ger ut. Trots en stadig, snudd på snabb, utgivningstakt är kvalitetsnivån ständigt hög. Men Hilyards senaste album Division Cycle är bra till och med för att vara Cryo Chamber. Det är det bästa dark ambient-albumet jag hört på ett bra tag. Amerikanen Hilyard bjuder med sitt tolfte släpp på massiva, frostiga ljudbyggen, tunga, gnagande drones och obehagliga vokalisationer. Alltsammans tycks röra sig i ett parallellt universum där tid inte finns och förhistoria flyter in i framtid. Ljudlandskapen är djupa och flyter ostoppbara djupt in lyssnarens medvetande, om man tillåter dem. De är samtidigt oerhört vackra att bara lyssna på. Det är långt ifrån bara skräck i Hilyards värld. Snarare är det så att skönheten, även om den är kantig och kan verka hotfull, ofta tar överhanden. Detta ihop med den krispiga, kyliga produktionen och de tunga dronesen för tankarna mästerverk som Shrines platta från 2016, Ordeal 26.04.86. I min mening blir dark ambient inte mycket bättre än så.

Betyg: 9/10

Bästa låt: allt är en helhet, men ”Equal Segments” är ett perfekt exempel på Hilyards känsla för ljudlandskap.

Om ni gillar detta: Shrine – Ordeal


Red Mecca – ”Runaway With Me” (singel)

Sundsvalls synthlegendarer är tillbaka med en ny singel – och de imponerar på den här skribenten mer än vanligt. Den elektroniska inramningen är djupt suggestiv och beatet är malande och konstant, men vad som lyfter låten lite extra är Susanne Jonssons sensuella, avmätta närmast bluesiga och Beth Gibbons-aktiga sång. Sista april kommer ett album. Det precis som singeln ges ut på fina etiketten Massproduktion.


Lake Omne – ”Crossroads” (singel)

Synthbaserade och från Örebro sprungna broderduon Lake Omne står för veckans finaste poplåt (i ärlighetens namn en av årets finaste – lyssna bara på den mästerligt skrivna refrängen). ”Crossroads” för tankarna till vemodiga engelsmän som Trembling Blue Stars bästa stunder likaväl som till melankolisk svensk 00-tals-indie. Gud vet att jag är svag för båda. Gud vet att jag är svag för Lake Omne. Ute nu via West Side Fabrication.

Recensioner: 2021-02-28

Nick Cave & Warren EllisCarnage (album)

Drygt ett år efter tokhyllade, men i min mening aningen överskattade, Ghosteen är Nick Cave tillbaka med ett nytt studioalbum. Inte ihop med Bad Seeds, men väl med Bad Seeds multiinstrumentalist och sin högra hand Warren Ellis. Men likväl hakar musiken på skivan utan omsvep i musiken på de två senaste Bad Seeds-plattorna, Skeleton Tree och Ghosteen.

Precis som på ovan nämnda plattor bjuder Cave och Ellis här på skimrande elektroniska hymner och malande, experimentell blues. Även textmässigt rör sig Cave i samma dunkla terräng som tidigare. Han varvar vardagsreflektioner med hjärtskärande skildringar av saknad, förlust och förtvivlan inför tillvaron (jag får känslan av att både Black Lives Matter-rörelsen och polisbrutaliteten som föregick rörelsen och protesterna samt coronapandemin inspirerat texterna – bland annat) – och han visar gång på gång varför han är en av vår tids bästa textförfattare.

Carnage har inte samma höga toppar som Skeleton Tree eller Ghosteen. Här finns ingen ”Jesus Alone” eller ”Hollywood”, men däremot är detta en betydligt mer fokuserad, koncentrerad och jämn skiva. Topparna finns här också, men de är snarare en självklar del av helheten än större än summan. Här heter de ”Old Time”, ”Carnage” och ”Balcony Man”. ”Old Time” är lika malande som skimrande, och sorgen efter sonen Arthur gnager alltjämt Cave i hjärtat. Den snart 64-årige ikonen är varse sin egen dödlighet och sjunger helt utan rädsla ”Wherever you’ve gone, darling/I’m not that far behind.” Titelspåret är skivans mäktigaste, kanske största, ballad. Här grubblar han över både barndom, nuet och vad kärlek är, och han förebrår sin egen rotlöshet – allt medan den där saknaden river i honom. Allra bäst är avslutningsspåret ”Balcony Man”. En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt.

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Balcony Man”

Om ni gillar detta: Nick Cave & the Bad Seeds – Push the Sky Away


Corduroy – ”Gråa dagar” (tvåspårssingel)

Shoegaze på svenska är märkligt nog inte helt vanligt. Men oavsett om vi hade haft 20 grymma shoegazeband hade Corduroy, med sina drabbande texter, sin dånande bas och sina plågsamt melankoliska gitarrer och melodier, tillhört gräddan. Nu är de tillbaka med en tvåspårssingel som tar knäcken på mig. A-sidan ”Gråa dagar” hade låtit självklar på något av Slowdives två första album, och b-sidan och tillika Eva Dahlgren-covern ”Ängeln i rummet” är bland det vackraste jag hört på länge. Det är ingen lätt uppgift att ta sig an en så pass monumental och ikonisk popklassiker som denna, men Corduroy gör det och de får den att låta som något de skrivit själva. Alla ni som vill göra covers, lyssna på denna och ta anteckningar.


Bright Eyes – ”Flirted With You All My Life” (singel)

Vic Chesnutts original är avskalat och rått och Vic sjöng låten för att han bodde granne med döden, som låten handlar om, stora delar av sitt liv. Bright Eyes tolkning börjar i samma nakna anda, men växer snart till ett större, mer polerat monster, och…jag känner ingenting. Spontant känns ju detta som något som Conor & co skulle kunna göra galant, men deras förkärlek för pampiga produktioner och arrangemang tar här överhanden.


Alan Vega – ”Nike Soldier” (singel)

Det eminenta amerikanska skivbolaget Sacred Bones har tagit på sig att ge ut Suicide-frontfiguren tillika ikonen och geniet Alan Vegas sedan tidigare outgivna material. Vega gick bort 2016, men Sacred Bones ger i april ut hans ”förlorade” album Mutator. ”Nike Soldier” är första smakprovet därifrån och visar upp Alan Vega från sin allra bästa sida. Vi snackar förstås malande elektroniskt ljudbygge och en Vega mässande om orättvisor och jävelskap vid mikrofonen. Inget nyskapande, alltså, men fan i helvete vad bra.


Rysk Roulette – ”Ormbäraren” (singel)

Vad gött det är med gammal hederlig punk. Rysk Roulette, med medlemmar från bland andra Knivderby och The Hives, ger oss med sin debutsingel ”Ormbäraren” precis det. De återuppfinner inte hjulet, men rullar fram på det redan befintliga hjulet alldeles förträffligt. ”Ormbäraren” rekommenderas å det varmaste till de med minsta intresse för bra svensk punk.

Bäst just nu: februari 2021

Första ”Bäst just nu” sedan november och jag går ut hårt. Gillar ni inte detta är musik kanske inget för er. Varsågoda!


Frida Hyvönen – ”Dream of Independence

Förra singeln, ”A Funeral in Banbridge”, står stadigt som en av årets hittills allra bästa låtar. Där samsades en briljant melodi med en lika briljant text. På nya singeln ”Dream of Independence” sitter musiken och melodin i baksätet och det är framförallt texten – och den gudalika rösten som sjunger den – som driver låten och skakar om mig. Och vilken text sedan – knäckande välformulerad lyrik om att blotta egna svagheter och tillkortakommanden och samtidigt parera omvärlden.

Skivan med samma namn kommer 1 mars.


Everett Parker – ”Shake the Ground

Min nya favoritupptäckt heter Daniel Börjesson, men kallar sig på skiva för Everett Parker. Han gör gråmulen, ruggig folk och tycks existera i en värld uppbyggd av Tom Waits-plattor, Dan Andersson-atmosfärer, deltablues och, faktiskt, Joakim Thåström. Nya singeln ”Shake the Ground”, första singeln att släppas från Börjessons första platta på åtta år, låter som allt ovanstående och är som ni kanske förstår väldigt, väldigt bra.


Nagoon – ”You Are Snow

Gud vet att jag är svag för drömsk, melankolisk indiepop/dreampop – och Luleåbaserade Nagoon prickar väldigt rätt med andra singeln från det kommande debutalbumet. De ljuvliga gitarrerna rör sig någonstans mellan Johnny Marr, Robert Smith och 00-tals-pop, som skandalöst förbisedda Göteborgsbandet Days, och rösten är lidelsefull och eterisk utan att bli klyschig eller tillgjord, allt medan skimrande elektronik ramar in låten. Kanske, kanske gläntar våren på dörren (i alla fall här nere i djupa södern) och Nagoon blir ett välkommet inslag till mitt vår-soundtrack.


Amigo the Devil – ”Quiet as a Rat

Danny Kiranos är tillbaka efter 2018 års magnifika Everything is Fine. Nya singeln, som musikaliskt rör sig någonstans mellan nyss nämnda Tom Waits och klezmer-musik, tar upp Guds tystnad i relation till vidrigheter som mobbning, alienation och självmord. Det är misantropiskt och mörkt, men mer än något annat är det en uppmaning till oss alla att innan vi lämpar över allt ansvar på en eventuell gud först ser till oss själva och beter oss hyggligt mot varandra. Enkelt, ja, men framförallt väldigt sant.

Time doesn’t respect what doesn’t respect it/And kind isn’t a word I would use for man/If everyone’s made in ”his” image and even ”he” couldn’t perfect it/Then what the hell makes anyone think we can?


Katthem – ”Jag hör en röst

Ursprungligen bonusspår på höstens grymma album Vackra lögnerskor, nu släppt som digital singel. Vi bjuds på taggig, nervig (post)punk om den ack så relaterbara kampen mot depression. Påminner om Wire anno Pink Flag och är, som det mesta som Katthem gjort, ruskigt bra.

Recensioner: 2021-02-05

Badlands – ”Southbound Call

– Drömsk pop med sången långt bak, melodikänslan intakt och med ett driv som för tankarna till Slowdives poppigare ögonblick. Beroendeframkallande och drabbande från Malmöbaserade Catharina Jaunviksna.


Chivvy – ”In Control

– Debutsingeln ”Red Water” var en av förra årets 20 bästa låtar. ”In Control” river inte lika hårt i hjärtesträngarna, men visar ändå att Chivvy alltjämt är ett gothigt drömpopband att räkna med. Ser fram emot albumet som kommer i vår via grymma Novoton.


Linus HillborgMagelungsverket

– En av årets hittills bästa dark ambient-plattor kommer från ett parallellt Stockholm. Ett ödelagt Stockholm evigt insvept i tjock rök från industrilandskap som egentligen inte finns, och ett Stockholm där solen aldrig vill gå upp. Hillborg skapar ett perfekt soundtrack till dessa bilder med hjälp av mäktiga synthbyggen, gnisslande missljud och kompositioner som växer, andas, kväver och bara existerar. Stämningen är förtätad, Hillborg vet hur man bygger atmosfärer, och känslan som fyller en är mer förknippad med litteratur än musik (vilket inte är ovanligt för genren). Man sugs ner i Hillborgs värld som gör i Poes, Machens eller Rodenbachs litterära världar. Och det må vara en ohygglig värld, fylld av gäckande obehag, men jag vill inget hellre än att vara kvar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Magelungsverket

Om ni gillar detta: Raison D’etreAlchymeia


AlvarRekviem för de andra / Hymner och klagan från Öland

– Stockholmsbaserade EBM/darkwave-stoltheterna Alvar hade egentligen spelat in ett ”riktigt” album, men isolerade, uttråkade och sysslolösa som de var på grund av pandemin bestämde de sig för att äntligen göra den där skivan om det gamla Öland, som de planerat sedan länge. I december förra året släpptes den, digitalt och i en numrerad cd-utgåva med ett snyggt häfte till.

Det är en djupdykning gjord i råkall dimma, om det där Öland som sommargästerna aldrig ser, det där Öland som aldrig nämns i några turistbroschyrer. Vi som gillar klassiska Alvar blir inte besvikna, men det är också ett ambitiöst verk. De går bortom sig själva för att berätta om något större, om något som är en del av den öländska myllan och folksjälen, men som når de flesta av oss som vuxit upp någonstans i det här landet där fattigdom, sjukdom och dåligt väder präglat antingen oss själva eller de som kom före oss. Alvar gestaltar allt detta väldigt väl, och den musikaliska inramningen är både dynamisk och fokuserad. Här finns både kärva body-stompers som ”Blod” och ”Vanfrejdad”, och gott om atmosfäriska stycken som den helt makalösa ”Mannen på malmen”, ”Ny kontinent” och fantastiska avslutaren Dröstorps vals. Allt låter Alvar och allt funkar, men bäst blir det på de mer atmosfäriska låtarna. Där och då når budskapen och berättelserna fram som bäst. Då känner man fåken riva en i märg och ben.

Min främsta invändning gör gällande speltiden och antalet spår. Jag tjatar ständigt om att band och artister bör renodla albumen, fokusera dem och mörda eventuella darlings. Rekviem för de andra / Hymner och klagan från Öland har 14 spår och en speltid på ca en timme. Även om plattan knappast innehåller någon skit hade den kunnat bli ännu bättre om man skalade bort lite fett. Nåväl.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Mannen från malmen”

Om ni gillar detta: Kolla in Alvars övriga diskografi