Recensioner: 2021-10-21

Pink MilkUltraviolet (album)

Efter hela fem(!!) singlar (alla förvisso mer eller mindre utmärkta) är de kärlekskranka, reverbdränkta och vackert svartskimrande popgoterna i Pink Milk till slut framme vid sin andra, mycket emotsedda, fullängdare. Fyra år har gått sedan debutalbumet och de singlar som har släppts under året har alla lovat stort och brett – särskilt ”Blue Eyes (Rivers of Glass)”, som definitivt tillhör årets bästa låtar. Men det krävs inte många genomlyssningar av albumet för att bittert inse att det mesta av krutet tråkigt nog lagts på just singlarna. De flesta av de övriga spåren på plattan, vare sig de har sång eller är instrumentala, flyter samman till en svårgripbar och anonym massa som skriker ”utfyllnad!” och lyckas aldrig riktigt nå in eller beröra. Enda undantaget är fina ”Nobody Can Save Me Now”, som, även om den känns lite hastad och underarbetad, lätt kan mäta sig med ett par av singlarna. 

Vidare kan jag konstatera att av albumets totalt sju icke-instrumentala spår släpptes fyra av dessa som singlar (den episka tolkningen av Terminator 2-temat är den enda instrumentala låten från skivan att släppas som singel och den enda av de instrumentala som känns som en genomarbetad och genomtänkt låt, och inte som utfyllnad). Ej heller detta verkar till plattans – eller bandets – fördel, utan kastar snarare ljus på alla nackdelar: bristen på idéer, utfyllnaden som följde, och det omdömeslösa i att släppa alla de riktigt bra låtarna som singlar. Det sistnämnda får resten av plattan att rejält blekna.

Summa summarum: Ultraviolet är en till hälften lysande, men på det hela taget smärtsamt ojämn, platta, men det räcker ändå till nedanstående betyg. Men jag hade väntat mig rejält mycket mer än såhär.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Blue Eyes (Rivers of Glass)”

Om ni gillar detta: The CureDisintegration


Soft Cell”Bruises on My Illusions” samt ”Heart Like Chernobyl” (singlar)

19 år har gått sedan vi senast hörde från synthpopikonerna David Ball och Marc Almond, kollektivt kända som Soft Cell (om man bortser från de enstaka spåren de släppte 2018). Men lyssnar man deras två nya singlar får man känslan av att tiden stått stilla – mestadels på ett väldigt bra sätt. Almond sjunger fortfarande med samma blanding av pojkaktighet och crooner-känsla och Balls synthar och melodier hade platsat på vilket som helst av bandets klassiska 80-tals-album. Bäst blir det på senaste singeln, ”Bruises on My Illusions”. Där samsas ett suggestivt mörker och en lekfullhet i en utsökt blandning. Förstasingeln, ”Heart Like Chernobyl”, känns emellertid lite väl camp och tyngs ner av alltför många ”fyndiga” (nöd)rim.

Bandets nya skiva, Happiness Not Included, släpps i februari nästa år.


Boy Harsher – ”Tower” (singel)

Amerikanska dysterkvistarna, tillika darkwave-mästarna, Boy Harsher är tillbaka. Nya singeln (och för övrigt hela kommande plattan) fungerar även som soundtrack till den skräckfilm som bandet nyligen gjort, vid namn The Runner. Och skräck är väl precis det man känner när man lyssnar på ”Tower”. Till subtila, isande 80-tals-synthar sjunger Jae Matthews om en kärleksrelation som ruttnat sönder och gjort en till ett monster, innan låten mot slutet rasar ihop och sången byts ut mot ett mardrömslikt ångestskri. Det är fasansfullt och helt underbart.

Albumet, The Runner (Original Soundtrack), släpps i januari.


Bonus: Primrose live på Plan B i Malmö

Malmöbandet Primrose, med fullständigt hänförande sångerskan Miranda Magdalena i spetsen, gör svårdefinierad, men alldeles delikat, popmusik för alla oss som trivs i skuggorna med våra blödande hjärtan. I våras debuterade de med singeln ”Moonlight”, som sedan följts av ytterligare två singlar. Ikväll livedebuterar på Plan B i Malmö, som förband åt Anna Von Hausswolffs experimentella ambientband Bada (biljetter här). Hade jag inte haft andra åtaganden hade det varit givet att bevittna detta.

Recension: Thåström – ”Isbergen”

Blott tre veckor efter förstasingeln från Dom som skiner, den fina, sparsmakade och elektroniskt souliga, men knappast omstörtande, ”Papperstunna väggar”, är Thåström tillbaka med singel nummer två. ”Isbergen” heter den, och här är soundet avsevärt fläskigare. Stora synthsjok bygger ljudbilden, en gitarr gnolar en mollstämd melodi, First Aid Kit skriksjunger gällt (på klassiskt FAK-manér) i refrängen och pampiga stråkar lägger sig som tjock grädde på moset. Detta är musik för arenor. Jan Gradvall drog en liknelse till Human League, men detta är i min mening mer U2 än nyromantisk, spenslig och nordengelsk synthpop. Detta är som en Uffe Lundell fast besluten att återuppväcka 80-tals-rocken.

Körkarlen”, andrasingeln till förra plattan Centralmassivet, var även den elektronisk. Men där var beatsen hårdare, syntharna kallare, stämningen mer suggestiv. Där var texten närmast livsomvälvande – ett slags stridsrop till alla oss vankelmodiga och modstulna: Lev för helvete nu, för runt hörnet väntar Döden. Texten till ”Isbergen” är tematiskt närbesläktad med nämnda ”Körkarlen”, med ”Alltid va på väg”, med ”Psalm”. Den vänligt inställde hävdar tryggt att den helt enkelt är ett nytt tillskott till denna svit av livsbejakande och hoppingivande vardagsskildringar. Den besvikne menar att låten, trots några mycket starka rader, snarare är en sämre upprepning av – till exempel – nyss nämnda låtar. Själv står jag och väger någonstans i mitten. Jag inser ”Isbergens” naturliga roll i denna (eventuella) svit, men tycker samtidigt att Thåström redan gjort detta, och dessutom så mycket bättre.

Recension: Thåström – ”Papperstunna väggar”

Det finns få artister idag som, i min bok, gör musik som är så ofantligt mycket mer än ”bara” musik. Musik som – trots oerhörd komplexitet – omedelbart och utan omvägar borrar sig djupt in i själen och varat, speglar vem man är, var man står, vad man längtar efter och som hjälper en sätta ord på allt det där man känner och tampas med. Pelle Ossler är en, Joakim Thåström en annan. Senast vi hörde ny musik från Thåström var 2017. Herregud, det känns som ett annat liv. Då släppte han monumentala Centralmassivet, ett album som bara blivit bättre med tiden som gått. Med plattan följde lika monumentala turnéer, och sedan…tystnad. Tystnad och en segdragen och lamslående pandemi. Det där miraklet han nämnde på skivans titelspår har vi väl alla gått och längtat efter i ett och ett halvt år nu?

Foto: Micke Sandström

Pandemin gjorde saker med oss alla. Själv tappade jag bort Thåström, egentligen hela hans klangvärld, undan för undan, pö om pö, någonstans i kölvattnet av den tiopoängare till liveplatta han släppte under försommaren 2020, och mer än ett år framåt. Det var som om den plattan satte punkt för en herrans massa års intensivt umgänge, mig och hans värld emellan. Det var som att den bjöd in till en välbehövlig paus. Jag hittade andra saker och helt andra ljud att spegla – och förlora – mig i. Men det är ju typiskt Thåström. Man kan aldrig räkna bort honom, aldrig tro att han lämnar en – och aldrig ska man tro att han inte hör våra kollektiva böner. För nu sitter jag ju här med ”Papperstunna väggar”, det senaste tillskottet i hans i oändlighet skiftande och stundom livsomvälvande kanon, ringande i öronen efter Gud vet hur många lyssningar. Nu sitter jag, vi, här i vad som måste vara extas – igen. Som sig bör. Han är ju tillbaka.

Och det låter nytt och som en nytändning. Den kärva blues vi förknippat med Thåströms musik de senaste åren har här bytts ut mot något betydligt luftigare och mer urbant. Bluesen hörs främst i sångmelodin och i gästande Titiyos klagande, snygga instick. Ljudbilden är kylig och skimrande elektronisk och flyter lätt fram över ett släpigt beat och groove som har ofantligt mycket mer att göra med r’n’b och modern soul än rock (herregud, här finns ju inte en enda gitarr, av vad jag kan höra). Och som för att förgylla eller bara rama in fladdrar några fruktansvärt vackra stråkar genom låten. De låter ibland som sorg, ibland som ren attityd. Det är lätt att älska dem.

Texten, sedan, kanske inte förändrar eller skakar om några liv (som de flesta av hans övriga förstasinglar gjort), men den får stå som ett utmärkt exempel på vilken fenomenal skildrare och betraktare av vanligt enkelt vardagsliv Thåström är. Han tar inte ställning, och han dömer inte, utan är flugan på (andra sidan) väggen som frankt och rakt antecknar sina upplevelser och berättar om dem. Att han sedan får det att låta som storartad poesi – eller som i den makalösa gåshudsrefrängen: som en psalm – när han sjunger om något så alldagligt som högljudda grannar får helt enkelt ses som bevis på hans skicklighet som just vardagsskildrare och -betraktare. Och det faktum att han än idag besitter en av rockvärldens allra mäktigaste röster genom tiderna – lika sårig och skör som stor och sprängfylld av pondus – är knappast till hans eller textens nackdel.

Jag tror att rockpuritanerna – de som fortfarande gapar efter Ebbalåtar på sociala medier eller på konserter, de som tycker Imperiet är det bästa Thåström gjort, de som tycker de senaste skivorna varit ”flummiga” eller ”konstiga” – kommer att hata den här låten. Själv välkomnar jag det nya soundet. Är det så att Europabluesen från de senaste 10-15 åren, precis som är fallet med de omhuldade gitarrorgierna från åren kring millennieskiftet, faktiskt är ett minne blott är det helt okej med mig. Thåström, ihop med parhästen och vansinnigt skicklige producenten Niklas Hellberg, har fulländat det uttrycket. Det är dags för något nytt. Och att asfaltsbarnet och stadsromantikern Thåström väljer att gå den urbana vägen känns ju ändå som det mest naturliga i världen när man tänker efter.

”Papperstunna väggar” är ute nu via Razzia/Sony Music. Albumet, Thåströms tionde som soloartist, släpps i november.

Recensioner: 2021-08-21

482 MHz har dammat av sig efter #plagiatgate (läs här, ni som missat) och bjuder här på fyra nya recensioner. Tre singlar, en EP. Idel kvalitet. Varsågoda.


Nick Cave & the Bad Seeds – ”Vortex

I höst släpper Nick Cave & the Bad Seeds sin andra b-side-box. Den första kom i mitten av 00-talet och blivit en viktig del av bandets kanon. För att hajpa upp släppet kommer nu ett första smakprov – den sedan tidigare outgivna låten ”Vortex”, daterad 2006. Den förblev outgiven på grund av att Nick & co inte kunde avgöra om det var en Bad Seeds- eller en Grinderman-låt. Och jag förstår dem. ”Vortex” har Bad Seeds sakrala stämningar, men skymtar gör också Grindermans avigheter. Alldeles oavsett är det en fantastisk låt. Jag ser mycket fram emot boxen.


Future Islands – ”Peach

Future Islands första släpp för i år är den fristående singeln ”Peach”. Det synthpoppiga uttrycket känns igen, men tonen är mer bitterljuv, soundet mer atmosfäriskt än vad de gjort sig kända för. Lägg därtill en fenomenal sångmelodi, en subtil men hjärtekrossande lead-gitarr och en hoppfull text om att inte ge upp i en värld där döden allestädes närvarande och vi får en sagolik poplåt som utan vidare förtjänar att klassas som bland det bästa Baltimore-bandet gjort.


Memoria – ”Along the Sea

Tess de la Cours gothiga darkwave-projekt Memoria är också det tillbaka med ett styrkebesked. ”Along the Sea”, som gästas av Kites utmärkta sångare Nicklas Stenemo, är en modfälld och ödslig redogörelse över längtan, sorg och, när det kommer till kritan, depression. Inramningen är skimrande elektronisk och kylig – och väldigt mäktig. Ute nu via Novoton.


Tony’s TearsOut of Sight (EP)

Tony’s Tears är en stockholmsduo bestående av Alexander Rosenlund och William Nilsson. Tillsammans gör de 80-tals-doftande, filmisk drömpop. Det är det många som gör nuförtiden, tänker ni nu. Sant, men av debut-EP:n Out of Sight att döma förtjänar Tony’s Tears att nämnas i samma andetag som några av de bästa inom genren i det här landet. De har känsla inte bara för soundet, utan även för melodi, text och – inte minst -stämning. Stämningen rör sig någonstans mellan ödslighet och nyförälskelse – lyssna bara på fantastiska ”Basement”. Vem av dem det är som sjunger framgår inte av den knapphändiga information som finns ute om bandet, men vem det än är gör han ett utmärkt jobb, med en röst som är både skör och stor.

Tony’s Tears är ett band jag ser fram emot att följa.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Basement”

Om ni gillar detta: Former GhostsNew Love

Recensioner: 2021-05-28

Cole ChaneyMercy (album)

Kentucky verkar vara en utmärkt grogrund för samtida alternativ country. Sturgill Simpson är väl den Kentucky-son som slagit igenom bredast, men även Tyler Childers tillhör genrens främsta. Cole Chaney, som debuterade tidigare under månaden med föreliggande platta, är den senaste i raden av imponerande Kentuckians. Delstaten, vars tyngsta industri genom tiderna nog ändå varit kolindustrin, gränsar till Ohio i norr, Tennessee i söder, Missouri i väst och West Virginia i öst. I delstatens östra delar tornar dessutom Appalacherna upp sig – och det var i de regionerna som bluegrassmusiken föddes. Och den musiken är allestädes närvarande på Mercy.

Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Allra bäst blir det på ”Back to Kentucky”. Där blandar Chaney bluegrass med subtil och nedtonad gospel och mina superlativ räcker inte till. Det är en av årets bästa låtar.

Skivan, sedan, ja, den är en av årets bästa – och Cole Chaney är en artist jag med glädje kommer att följa hädanefter.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Back to Kentucky”

Om ni gillar detta: Benjamin Tod A Heart of Gold is Hard to Find


Robert FinleySharecropper’s Son (album)

Robert Finley, bördig från Louisiana och född 1954, har älskat musik hela sitt liv. Han uppträdde som glad amatör på gatorna och som ledare för gospelgruppen Brother Finley and the Gospel Sisters, även det på amatörnivå. Professionell blev han först när han 2015, 61 år gammal, upptäcktes av frivilligorganisationen Music Maker Relief Foundation, när han spelade på en gata någonstans i Arkansas. Debutalbumet gavs ut året därpå, en uppföljare kom 2017 (ett samarbete med Black Keys-frontaren Dan Auerbach) och nu är ett tredje album här (även det ett samarbete med Auerbach).

Albumtiteln gör gällande att det är en självbiografisk platta. En ”sharecropper” är ett slags arrendator och i USA blev sharecropping vida spritt efter att slaveriet avskaffades. Landägaren lät hyra ut en bit mark åt fattiga (ofta svarta) lantbrukare och lät dem bruka jorden. Vid skördetiden hade landägaren sedan rätt till en andel av det som lantbrukaren odlat. Ofta en betydligt större andel än det som lantbrukaren själv fick lov att behålla. Robert Finleys föräldrar arbetade som sharecroppers i Louisiana och denna bakgrund – myllan, slitet och svetten – genomsyrar hela albumet.

Finley ramar in sina lysande och från botten av sitt hjärta skrivna berättelser om förlorad kärlek, tro, upprättelse och rötter med träskblues, Memphis-soul och rent fantastisk gospel. Och även om Finleys bakgrund är allt annat än sockersöt och texterna speglar detta (med åldern har han också blivit blind, på grund av starr), blir det aldrig någonsin självömkande, utan endast tröstande och hoppfullt. Robert Finley är värdighet personifierad och möter djävulskap och trassel med rak rygg och kärlek och glöd i hjärtat. I titelspåret, som också är en uppenbar höjdpunkt, sjunger Finley om sitt liv på åkrarna: ”It was hard, but it was fair”. En annan höjdpunkt är avslutande gospelnumret ”All My Hope”, vars text otroligt nog ska ha improviserats fram i sångbåset. Med makalös stämma sjunger Finley: Strange things could happen in a man’s life/To bring him to his knees/God knows I’ve been there more than a time or two/But no matter what was my situation/See I know, I know just who brought me through. Robert Finley hittade sin styrka, sitt hopp, och med den här plattan skänker han styrka och hopp till vi andra som också hankar oss fram i tillvaron.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”All My Hope”, ”Sharecropper’s Son”

Om ni gillar detta: Blind Boys of Alabama Almost Home


Everett ParkerOutbound Travelin’ Crazies (album)

Inleder med ett sidospår: Daniel Börjesson, mannen bakom pseudonymen Everett Parker, verkar precis som undertecknad ha sitt ursprung i regnets huvudstad tillika tristessens epicentrum Borås. Numera tycks han husera i skogarna kring Norberg. Jag förstår honom – jag har ju själv flytt. Idag släpptes hans andra fullängdare.

Precis som på debuten Irrevocably Human från 2013 är Börjesson på nya plattan Outbound Travelin’ Crazies trogen sin americana, men han skickar även in lite nya ljud och uttryck. Plattans tre första låtar ger en fingervisning om hur Thåström hade låtit om han börjat spela americana uppbackad av 16 Horsepower. Resultatet blir väl inte fullt så magiskt, men ändå väl godkänt. Börjesson har rösten, anslaget och stämningen för att ro hem det. Sedan tappar skivan snabbt både styrfart och fokus. ”Creature” var säkert rolig att spela in, men det rätt köttiga jammandet blir snabbt tröttsamt att lyssna på. ”The Comment Section” är en fånig liten låt om kommentarsfält på nätet. Jag håller med Börjesson om att kommentarsfält ofta är botten (vem utom trollen gör inte det?), men behöver vi en låt om det? ”Oh, Captain” är visserligen en fin visa, men känns lite malplacerad i sammanhanget, och Tom Waits-pastischen ”The Root to All Evil” känns som en axelryckning. Börjesson återtar dock kontrollen över plattan på sista spåret – den mycket starka ”Dead Broken Dreams” – en intim, brusig och kärv ballad, med snygg tremologitarr, och återigen med thåströmsk känsla – men det är lite sent i matchen.

Det har gått åtta år sedan förra plattan. Börjesson borde på den tiden ha fått ihop ett mer renodlat och välskrivet album än så här. På hälften av skivans låtar snuddar han ju vid storhet.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Fires in the Night

Om ni gillar det här: 16 Horsepower – Sackcloth – N – Ashes


No Suits in MiamiBuffy (singel)

Jag har skrivit om No Suits in Miami sedan debutalbumet för två år sedan. Jag har alltid hyllat dem. Och…ja, nu gör jag det igen. Därför att NSiM har gjort det igen. De är Sveriges bästa popband, totalt oförmögna att skriva annat än jättebra låtar, med ett, vad det verkar, ändlöst flöde av fantastiska och molliga popmelodier att förse oss med. Visst, de återuppfinner inte hjulet, det låter fortfarande Field Mice och Brighter, med en gnutta pop-Cure som körsbäret på toppen, men det är ju precis vad man vill. ”Buffy” är precis vad vemodig indiepop ska vara. Och NSiM fortsätter att finslipa och fullända sitt uttryck.


Corduroy – ”NLMN” (singel)

Ett annat suveränt svenskt band är shoegazebandet Corduroy. Nya singeln ”NLMN” är ännu ett drömskt, sexigt och atmosfäriskt exempel på att Corduroy har något väldigt stort på gång. När kommer albumet?!

Recensioner: 2021-05-21

Division 7Bered en plats för…

Division 7 är här med ännu en EP. Bered en plats för…heter den och det som antyddes på de föregående singlarna bekräftas på EP:n. Division 7 har överdoserat på Hurula och Håkan Hellström – och visst, sämre förebilder kan man naturligtvis ha. Men det förändrar inte det faktum att det uttryck som uppstår när man blandar dessa influenser är gjort till leda. Jag pratar förstås om texter om människor (ungdomar) på glid som gapsjungs av en halvung snubbe mittemellan känslig och rocker, med en röst som inte är lika punkig som den är gnällig. Detta ramas sedan in av ringande gitarrer och vemodiga melodier. Det låter väl sammantaget inte så tokigt, kanske ni säger. Nej, men det är så förbannat tråkigt.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Sensöndageftermiddag

Om ni gillar detta: Hurula – Klass


Urarta Pace

Några som också debuterar idag är Skånebaserade trion Urarta. Till öronbedövande gitarrer och dånande bas och trummor gör de ett slags djupt svärtad rock förankrad i ett dunkelt land av punk, goth och tidig Black Sabbath. Sångerskan Monica Richter har en rå, okonstlad röst och hon sjunger texter om utanförskap och ideal på ett väldigt övertygande sätt. Bäst blir det på den blott minuten korta käftsmällen ”Energy Suckers” samt den malande ”Ropes”. Urarta lär knappast slå igenom brett, men deras oputsade mörkerrock är ett välkommet inslag på den svenska alternativscenen.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Ropes”

Om ni gillar detta: Sisters of MercyFirst and Last and Always


Anna Bodotter – ”Sartre

Anna Bodotter går från klarhet till klarhet och nya singeln Sartre är hennes bästa hittills. Till en utsökt indiepopmelodi och skimrande Cure-synthar sjunger hon träffande om den vanliga människans trängande vedermödor i ett liv som är lika vidrigt som underbart, lika kort som det är långt, lika fängslande som meningslöst. Man blir glad och lite sugen på att hasa bort till bokhyllan och bläddra i sina gamla Sartre-böcker.


Greedy Soul – ”Sing For Your Supper

Greedy Soul är ett indierockband från London. ”Sing For Your Supper”, deras debutsingel, släpptes härom veckan och är…ganska fantastisk. Influenserna är uppenbara för vem som helst som lyssnat på brittisk alternativrock de senaste 30 åren. Den släpiga basen och det dansanta beatet är Stone Roses rakt av, gitarrerna blandar Slowdives Neil Halstead med Noel Gallagher anno 1994-1995 och sången är omistligt Liam Gallagher (dessutom är ju bandnamnet hämtat från en Liam-låt). Men kan man skriva låtar som denna spelar det ingen roll om man bär sina influenser på kavajslaget.

Inom kort kommer Greedy Soul att hajpas å det grövsta på de brittiska öarna (men ingen annanstans). Detta kommer att pågå ett par år på sin höjd, sedan har ett nytt gitarrband dykt upp, så passa på att njut.

Recension: Ossler – ”Svarta svan” (singel)

Omslag: Pelle Ossler

På dagen ett år efter att ”Keltiska havet”, första singeln från kommande plattan, släpptes, är Ossler tillbaka med singel nummer fyra. Den har fått namnet ”Svarta svan”, och än en gång får havet agera skådeplats. Och än en gång har han släppt en låt som utan vidare skulle kunna vara det bästa han har gjort.

Han har en kuslig förmåga, Pelle Ossler. När man behöver det som mest släpper han musik man behöver som mest. Jag börjar fundera på om det är instinktivt. Eller har han ett sjätte sinne, ett ”spider sense”, som talar om för honom att ”nu är det dags igen att ingjuta mod i vissa modlösa lyssnare”? Den här gången hämtar han inspiration från Carl Snoilskys dikt ”Svarta svanor” från 1904, om stukade outsiders, svarta svanars, kamp för det de tror på, i en värld byggd av och för ljusa, tama svanar. Och precis som merparten av fjolårets singlar släpps nya singeln när jag stångar mig vettlös mot livet på mer än ett sätt. ”Jag vet att du kan, jag vet att du vågar” sjunger/vrålar Ossler från djupen, från botten av sitt hav, begravd under vad som måste vara karriärens tyngsta ljudbygge. Och där och då känns det som att man kan, som att det går att skaka av sig både post-covid-krämpor och evig blues.

Till sin hjälp har han som alltid Mikael Nilzén (klaviatur, maskiner, kör), Henrik Meierkord (cello) och Hux Nettermalm (trummor). Tillsammans med Ruben Engzell (inspelningstekniker) och Anton Sundell (mixare) har de skapat en ljudbild som med sin massiva tyngd och oerhörda ljudvolym både skrämmer och inte minst imponerar. Och texten – denna rörande uppmaning om att inte ge upp – blir än mer angelägen och drabbande när den paras med den öronbedövande och mäktiga musiken. Musiken blir till en Marianergrav ur vilken Ossler reser sig för att vägleda oss svarta svanar. Han är ju själv den svartaste svanen på havet, och vet hur eländet ska pareras. Om vi till slut hittar rätt får tiden utvisa, men förutsättningarna är betydligt godare nu.

”Svarta svan” är ute nu, digitalt, via ST4T.

J.M.W. Turners målning ”Burning Ship” från 1830, omnämnd i låten. Bild lånad från Wikipedia.

Recensioner: 2021-04-09

MSB Earthworm and Decay (album)

Jag inleder veckans recensionsrunda med superobskyr amerikansk folk. Vem som gömmer sig bakom namnet MSB vet jag inte, men han har ett förflutet i det mig veterligen lika gäckande och anonyma doom/sludge-bandet Spilling Blood, från Baltimore, MD, och håller numera till i Mojave-öknen. Lovande, eller hur? Earthworm and Decay ska enligt uppgift vara hans andra soloalbum, men det första, släppt 2012, hittar jag ingen information om. Nåväl.

Musiken han spelar är helt akustisk och sägs vara inspirerad av giganter som Von Till och Van Zandt. Vi pratar alltså melankoli, vi pratar ödslighet och vi pratar kärvt. Det är habilt och fokuserat, och låtarna är bra, men överlag känns det lite väl enkelt och rakt och – föga förvånande – många mil från ovan nämnda herrars komplexitet och djup. Ofta känns det som en samling demos som hade mått bra av att jobbas igenom ett par varv till. I fel händer kan ”enkelt” och ”kärvt” bara låta slött. Tänk vad några subtila elektroniska pålägg, ett elgitarrskomp på några låtar eller ett atmosfäriskt brus à la Nebraska eller The Ghost hade lyft den här plattan. Men samtidigt är det som sagt habilt, det är fokuserat och det känns ärligt och…äkta (vad nu det slitna gamla adjektivet egentligen ska betyda). Hade materialet varit lite mer genomarbetat hade det relativt låga betyget nedan varit klart högre.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Burning Through the Ghost

Om ni gillar detta: Steve Von Till – If I Should Fall To the Field


Anna Bodotter – ”Barndomens gudar

I höstas släppte Anna Bodotter debutalbuet Kom ta bilder – och nu är hon redan tillbaka med nytt material. På ”Barndomens gudar”, precis som på albumet, rör det sig om skör pop, höljd i ett vackert och drömskt dis. Till melankoliskt gitarrplock och smakfulla elektroniska pålägg sjunger Bodotter om en enklare tid som aldrig kommer igen. Ingen ny tematik, säger kanske vissa, men en tematik vi alla kan relatera till, säger jag och känner saknadens och förlustens styng svida. Melodin, sedan – och atmosfären också, för den delen – för tankarna till såväl klassisk svensk vistradition som till kent-b-sidor som ”December” och ”Vintervila”. På det hela taget är ”Barndomens gudar” Bodotters sannolikt starkaste låt hittills, och jag ser fram emot att höra mer från henne.


Damien Jurado – ”Tom

Damien Jurado låter inte lyssnarna/skivköparna vila. Ett nytt år betyder ett nytt album. 14 maj släpps The Monster Who Hated Pennsylvania, och ”Tom” är senaste singeln därifrån. Hur den låter i en albumkontext vet jag inte (än), men någon vidare singel är det inte. Är detta en av plattans starkaste låtar blir det ännu mer tydligt att kvalitet alltid ska gå före kvantitet.


Kælan Mikla – ”Sólstöður

Isländska goth/cold wave-mästarna Kælan Mikla är även de tillbaka med ny singel. Det har gått några år sedan sist, och under tiden har keyboardisten Solveig Matthildur släppt genomfantastiskt solomaterial. ”Sólstöður”, som verkar betyda ”solstånd”, är titeln till trots ingen ljus historia. Bandets massiva – och iskalla – ljudbygge frammanar idel mörka bilder, och ångestskriken som dyker upp bidrar även de till den mardrömskänsla som genomsyrar låten. Men bra är det. Väldigt bra.


Recensioner: 2021-04-01

Några av dessa recensioner skulle ha publicerats förra veckan, men det kom annat emellan. Nu får de sällskap av några rykande färska recensioner och ordningen är återställd. Ett album, en EP och fyra singlar blir det. Glad påsk!


Mattias AlkbergHäxor (album)

Det stämmer att Häxor är Alkbergs femtielfte skiva de senaste åren. Men lik förbannat lyckas han få ur sig en hel del kvalitet. Häxor är en gripande, svängig, rusig och för det mesta stark samling sånger med kvinnan som utgångspunkt. I pressreleasen skriver han ”Kanske är det inte varje människas plikt, men det är min, att gå några mil i någon annans skor.” På Häxor ikläder han sig kvinnans skor och sjunger om den frustration och den skräck som är var kvinnas vardag. Det där kan man ju, om man är cyniskt lagd, tycka är både populistiskt och godhetssignalerande, men Alkberg har som alltid hjärtat på rätta stället och känns uppriktig. Bäst blir det på Johnny Marr-klingande ”Gudrun och Andreas”, rockabillyn ”Mommo” och avslutande, mäktiga doo-wop-hymnen ”Brända skepp”. Den fantastiska texten till ”Norrbotten-man”, där Norrbotten-mannen Alkberg i stort sett avrättar sitt eget släkte, är en annan höjdpunkt.

Men det är klart att brister finns, och då och då är texterna intressantare än musiken, men på det hela taget är det ett starkt album – sprunget ur vår tids kamp för jämställdhet, men tidlöst ändå.

Häxor släpps idag torsdag på Teg Publishing.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Brända skepp

Om ni gillar detta: Mattias Alkberg – Jag ska bli en bättre vän


StainwasherStainwasher (EP)

Det har blivit dags för EP nummer två för Stainwasher. Denna gång snålar hon och ger oss bara tre låtar. Tur, då, att alla tre är såpass fina som de är. ”Nine” skrev jag om härom veckan. Jag kallade den ”fantastiskt vacker” och refererade till Julee Cruise och Twin Peaks. Det gjorde jag helt rätt i. Spår två, ”Pretend”, är ett mer hotfullt nummer och kan mycket väl vara Stainwashers mörkaste låt hittills. En dov bas och tunga trummor sticker ut och får mig att önska fler låtar i samma stil från henne i framtiden. Bäst är dock avslutaren, ”Again”. Den för tankarna till Cocteau Twins-låten ”Throughout the Dark Months of April and May”, och precis som det mästerverket lyckas ”Again” med att vara både skör och tung, atmosfärisk och svart.

På det hela taget är Stainwasher en mycket stark (mini-)EP. Nu vill jag att någon trevlig indielabel snappar upp henne och pumpar ut henne till lite fler folk. I ärlighetens namn är hon en av de bästa indieartisterna vi har och det är en synd att så få känner till henne.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Again”

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Victorialand


Pascal – ”Stephen King”

”Jag har någonting att säga, jag har dödat min kille ikväll”, sjunger Isak Sundström och ramas in på sant ”pascalskt” vis av en kantig, blodig och mycket, mycket dov ljudbild och en gitarrslinga som låter som en ohelig korsning mellan Chris Isaak och Fields of the Nephilim. Och alltsammans är helt fantastiskt. Pascal är, när man verkligen känner efter, ett av landets bästa band och Isak Sundström en av våra bästa textförfattare, och det känns helt rätt att de gör comeback i dessa undergångens tider.

”Stephen King” släpps mycket passande i morgon, på lidandets dag, långfredagen, och nya albumet Fuck Like a Beast, släpps 14 maj. Alltsammans på Novoton.


Figurehead – ”I Want You

Svenske indietronicaartisten/postpunk-goten Figurehead (eller Tryggve Nilsson, som det står i passet) släppte en habil EP i fjol, och nu är han tillbaka med en singel som slår det mesta på den EP:n. ”I Want You” sägs vara inspirerad av samtida cold wave-akter som Lebanon Hanover och Hante., men tack vare Tryggves popkänsla hör jag snarare ett mer avantgardistiskt kent eller möjligen tongångar från det tidiga 80-talets första våg av New Romantic och goth (tänk ett trubbigare Visage). Hur som helst är det en riktigt stark låt, som hade förtjänat att ges ut i en tid där klubbar fortfarande fanns och var öppna – för jäklar vad fet den hade låtit i det sammanhanget.


Future Islands – ”The Moon Is Blue

Döm om min besvikelse när jag insåg att Future Islands nya – helt fantastiska – singel var en cover. Originalet gavs ut 1985 av brittiska bandet Colourbox och covern är en del av ett cover-projekt som skivbolaget 4AD dragit igång. Jag har länge haft ett ambivalent förhållande till Future Islands. Jag har tyckt att vissa grejer de gjort varit lysande, andra jättetråkiga, samt att de haft en olycklig tendens till att upprepa sig. När då denna pärla damp ner och lät både klassiskt Future Islands och ändå inte alls trodde jag att de äntligen börjat närma sig något nytt, hittat ett nytt sätt att bygga sina låtar på. Men icke, alltså. Alldeles oavsett är det dock en otroligt snygg och suggestiv låt. Gott så, antar jag.


Azure Ray – ”Remedy

Legendariska indieduon Azure Ray är på gång med sitt första album på tio år. Första singeln att släppas heter ”Remedy” och tillhör utan tvekan det bästa de har gjort. Till ett varmt och i första hand akustiskt arrangemang som är både luftigt och mäktigt sjunger Orenda Fink om tillit och om att våga släppa in någon man tror och hoppas kan hjälpa en råda bot på all jävlighet man går runt och genomlider. Lite så är det ju med Azure Ray också, tänker jag. Är det några röster som kan lugna och värma en under dessa kristider är det ju Maria Taylor och Orenda Fink.

Recensioner 2021-03-21

Idag går jag i all in på drömskt och vemodigt. Ett album, två singlar. Varsågoda.


Fritz Pastel (album)

Tilly Murphys andra platta är ett farväl till tonåren och ett nervöst, neurotiskt kliv in i vuxenvärlden. Det är också en genialisk blandning mellan klassisk C86-pop och modern drömpop. Vi pratar alltså dagboksliknande texter om spruckna relationer, ångest och inre och yttre press, inramat med en enkel produktion där fuzziga gitarrer och varma synthar är huvudingredienserna. Låtarna är oftast upbeat, men präglas av både gränslöst melankoliska melodier och en närmast punkig hållning och attityd. Jag tänker såklart på för genren klassiska band som The Pastels (titeln på plattan är ingen slump) och McCarthy, men hör även moderna artister som Shura inte minst i text och melodi. Det är ett helgjutet album från en alldeles äkta låtskrivartalang jag hoppas få höra mycket mer av.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”U Keep Me Alive

Om ni gillar detta: No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me


Stainwasher – ”nine” (singel)

Stainwasher, som genom åren blivit något av en 482 MHz-favorit, fortsätter att utveckla och odla sitt uttryck. Efter fjolårets singel ”Chems” är hon nu tillbaka med första singeln från en kommande mini-ep. På ”nine” låter hon mer Julee Cruise än någonsin tidigare, och man kan utan vidare se Donna Hayward och James Hurley dansa tryckare till låten i mitten av dansgolvet på The Bang Bang Bar (The Roadhouse i folkmun). Det är en fantastiskt vacker låt, som andas förlust och ödslighet på ett ofrånkomligt smärtsamt vis. Ska jag klaga på något är det väl att Stainwasher, efter cirka fyra år av singlar och EP:s, fortsätter att satsa på de här ”slit- och släng”-formaten. Jag vill se henne satsa på albumformatet nu. Jag vill se henne recenseras i fler publikationer (ingen fara, det hade blivit idel ros) och kamma hem priser på Manifest-galan. Någon indie-label borde plocka upp henne och backa ett debutalbum. Snarast, tack.


No Suits In Miami – ”Make You See” (singel)

Ett av Sveriges allra bästa popband är tillbaka med ny singel. Den låter Cure-b-sidor från åren 1987-1992 och det tidiga 90-talets dreampop- och shoegaze-scen – och jag njuter i fulla drag. Herregud, bara gitarren är värd fullpris. Men det allra bästa? Man vet att NSIM har ännu vassare, ännu mer bitterljuva, poppärlor i bagaget. Jag hoppas på ett nytt album snart.