Recensioner: 2021-10-21

Pink MilkUltraviolet (album)

Efter hela fem(!!) singlar (alla förvisso mer eller mindre utmärkta) är de kärlekskranka, reverbdränkta och vackert svartskimrande popgoterna i Pink Milk till slut framme vid sin andra, mycket emotsedda, fullängdare. Fyra år har gått sedan debutalbumet och de singlar som har släppts under året har alla lovat stort och brett – särskilt ”Blue Eyes (Rivers of Glass)”, som definitivt tillhör årets bästa låtar. Men det krävs inte många genomlyssningar av albumet för att bittert inse att det mesta av krutet tråkigt nog lagts på just singlarna. De flesta av de övriga spåren på plattan, vare sig de har sång eller är instrumentala, flyter samman till en svårgripbar och anonym massa som skriker ”utfyllnad!” och lyckas aldrig riktigt nå in eller beröra. Enda undantaget är fina ”Nobody Can Save Me Now”, som, även om den känns lite hastad och underarbetad, lätt kan mäta sig med ett par av singlarna. 

Vidare kan jag konstatera att av albumets totalt sju icke-instrumentala spår släpptes fyra av dessa som singlar (den episka tolkningen av Terminator 2-temat är den enda instrumentala låten från skivan att släppas som singel och den enda av de instrumentala som känns som en genomarbetad och genomtänkt låt, och inte som utfyllnad). Ej heller detta verkar till plattans – eller bandets – fördel, utan kastar snarare ljus på alla nackdelar: bristen på idéer, utfyllnaden som följde, och det omdömeslösa i att släppa alla de riktigt bra låtarna som singlar. Det sistnämnda får resten av plattan att rejält blekna.

Summa summarum: Ultraviolet är en till hälften lysande, men på det hela taget smärtsamt ojämn, platta, men det räcker ändå till nedanstående betyg. Men jag hade väntat mig rejält mycket mer än såhär.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Blue Eyes (Rivers of Glass)”

Om ni gillar detta: The CureDisintegration


Soft Cell”Bruises on My Illusions” samt ”Heart Like Chernobyl” (singlar)

19 år har gått sedan vi senast hörde från synthpopikonerna David Ball och Marc Almond, kollektivt kända som Soft Cell (om man bortser från de enstaka spåren de släppte 2018). Men lyssnar man deras två nya singlar får man känslan av att tiden stått stilla – mestadels på ett väldigt bra sätt. Almond sjunger fortfarande med samma blanding av pojkaktighet och crooner-känsla och Balls synthar och melodier hade platsat på vilket som helst av bandets klassiska 80-tals-album. Bäst blir det på senaste singeln, ”Bruises on My Illusions”. Där samsas ett suggestivt mörker och en lekfullhet i en utsökt blandning. Förstasingeln, ”Heart Like Chernobyl”, känns emellertid lite väl camp och tyngs ner av alltför många ”fyndiga” (nöd)rim.

Bandets nya skiva, Happiness Not Included, släpps i februari nästa år.


Boy Harsher – ”Tower” (singel)

Amerikanska dysterkvistarna, tillika darkwave-mästarna, Boy Harsher är tillbaka. Nya singeln (och för övrigt hela kommande plattan) fungerar även som soundtrack till den skräckfilm som bandet nyligen gjort, vid namn The Runner. Och skräck är väl precis det man känner när man lyssnar på ”Tower”. Till subtila, isande 80-tals-synthar sjunger Jae Matthews om en kärleksrelation som ruttnat sönder och gjort en till ett monster, innan låten mot slutet rasar ihop och sången byts ut mot ett mardrömslikt ångestskri. Det är fasansfullt och helt underbart.

Albumet, The Runner (Original Soundtrack), släpps i januari.


Bonus: Primrose live på Plan B i Malmö

Malmöbandet Primrose, med fullständigt hänförande sångerskan Miranda Magdalena i spetsen, gör svårdefinierad, men alldeles delikat, popmusik för alla oss som trivs i skuggorna med våra blödande hjärtan. I våras debuterade de med singeln ”Moonlight”, som sedan följts av ytterligare två singlar. Ikväll livedebuterar på Plan B i Malmö, som förband åt Anna Von Hausswolffs experimentella ambientband Bada (biljetter här). Hade jag inte haft andra åtaganden hade det varit givet att bevittna detta.

Recension: Thåström – ”Isbergen”

Blott tre veckor efter förstasingeln från Dom som skiner, den fina, sparsmakade och elektroniskt souliga, men knappast omstörtande, ”Papperstunna väggar”, är Thåström tillbaka med singel nummer två. ”Isbergen” heter den, och här är soundet avsevärt fläskigare. Stora synthsjok bygger ljudbilden, en gitarr gnolar en mollstämd melodi, First Aid Kit skriksjunger gällt (på klassiskt FAK-manér) i refrängen och pampiga stråkar lägger sig som tjock grädde på moset. Detta är musik för arenor. Jan Gradvall drog en liknelse till Human League, men detta är i min mening mer U2 än nyromantisk, spenslig och nordengelsk synthpop. Detta är som en Uffe Lundell fast besluten att återuppväcka 80-tals-rocken.

Körkarlen”, andrasingeln till förra plattan Centralmassivet, var även den elektronisk. Men där var beatsen hårdare, syntharna kallare, stämningen mer suggestiv. Där var texten närmast livsomvälvande – ett slags stridsrop till alla oss vankelmodiga och modstulna: Lev för helvete nu, för runt hörnet väntar Döden. Texten till ”Isbergen” är tematiskt närbesläktad med nämnda ”Körkarlen”, med ”Alltid va på väg”, med ”Psalm”. Den vänligt inställde hävdar tryggt att den helt enkelt är ett nytt tillskott till denna svit av livsbejakande och hoppingivande vardagsskildringar. Den besvikne menar att låten, trots några mycket starka rader, snarare är en sämre upprepning av – till exempel – nyss nämnda låtar. Själv står jag och väger någonstans i mitten. Jag inser ”Isbergens” naturliga roll i denna (eventuella) svit, men tycker samtidigt att Thåström redan gjort detta, och dessutom så mycket bättre.

Liverecension: Fatboy, Victoriateatern, 2/10 2021 (den sista av kvällens två spelningar)

Foto och redigering: Niklas Lövgren

Jag hade egentligen inte tänkt att skriva någon recension, men ända sedan igår kväll har jag behövt att ventilera. Det tog över tio år, men äntligen har jag fått se Fatboy live – och de var till och med bättre än vad man har hört att de ska vara (vilket ju säger en del). Thomas Pareigis sjunger lika klart live som på skiva (han har utan minsta tvivel en av landets bästa rockröster), Hannu Kiviaho kan spela allt och hans gitarr låter som en helig blandning mellan Scotty Moore, Johnny Marr och Robert Smith. Basisten Thomas Schuldt är precis så cool (och tight) som det anstår en basist (tänk Paul Simonon), trummisen spelade för livet, och Jan Lissnils utsökta pedal steel blödde konserten igenom. Att de redan spelat en konsert tidigare samma kväll känns helt makalöst. Kvällen innan hade de även då rivit av två spelningar inne på anrika Victoriateatern. Fatboy-hjärtat bultar oavbrutet för rock’n’roll och för alla oss som fortfarande tillber denna ädla, råa uttrycksform.

Låtvalen var rakt igenom utmärkta – och för ett Elvis-freak som undertecknad var det underbart med inte mindre än två hyllningar till Kungen. Först i form av stänkaren ”What Would Elvis Do?” från mästerliga plattan Overdrive (2010), och sedan genom att de inkorporerade gamla halvobskyra hiten ”Surrender” i vemodsrockern ”This Tear Will Never Leave My Eye”. Bland övriga höjdpunkter märktes ”Last Train Home”, balladen ”Aila”, suggestiva och drivande ”Way Down Low” (med sin snygga och subtila blinkning till The Smiths) och klassikern ”Bad News from Pretty Red Lips”.

Men det var i sanning en utomordentlig rock’n’roll-fest från början till slut, med ett gäng som utan vidare kan balansera både vemod och otyglad glädje, professionalism och lössläppt svängighet. Att de dessutom ger ett genuint sympatiskt intryck – utan att göra avkall på coolheten – är även det ett plus. En engelsman i publiken var tydligen på sin 45:e Fatboy-spelning, och även om det är smått sanslöst kan man ändå förstå honom. Livemusik blir nämligen inte mycket bättre.

Längd: 80-90 min., inkl. extranummer

Bäst: allt, men kanske extra guldstjärna i kanten till ”Last Train Home”

Sämst: Inget, även om jag hade hoppats på att få höra ”Memories of Us

Recensioner: 2021-10-01

Jenny WilsonMästerverket (album)

Jenny Wilson har aldrig skyggat för att vara vare sig personlig eller modig. Men frågan är om det tidigare har känts lika drabbande som på nya albumet Mästerverket?

Om hon tidigare varit elektronisk och närmast klubbig, funkig och nästan soulig och alltid haft nära till indiepoppen verkar hon med Mästerverket i skuggorna. Det är dovt och malande ibland, löst i kanterna och avskalat andra gånger. Texterna är utlämnande, råa, om trauman, svårigheter och grubblerier Jenny gått (och går) igenom som kvinna, individ, förälder, men som med sin värme, glimt i ögat och raka poesi aldrig känns destruktiva eller onyanserade. Bra är det mest hela tiden, men mest och värst bränner det till i knäckande fina trippeln ”Universums grymma lag”, ”Aldrig ensam mer” och ”Dela på ett moln”. Där kristalliseras skivans innersta väsen, både mörkret och hoppet, för mig. Där hör vi skivans zenit.

Knappt fem månader har gått sedan Jenny tillsammans med Christian Ekvall släppte ett av årets bästa svenska album, under namnet Driften. Att hon nu släpper ännu ett album som gått och väl tar sig in på samma lista är förstås mycket imponerande. Och även om Mästerverket besitter popkänsla och kan stoltsera med flera enskilt starka melodier är det precis som Driften ett album och en helhetsupplevelse.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Universums grymma lag”

Om ni gillar det här: Frida HyvönenKvinnor och barn


Rotem GeffenYou Guard the Key (album)

Bakom namnet Rotem Geffen döljer sig Stockholmsbaserade sångerskan, pianisten och låtskrivaren Nelly Klayman-Cohen. På sitt debutalbum You Guard the Key bjuder hon på avantgardistisk konstpop, som stundtals drar åt frijazzen, stundtals åt drömvärldar där Nicos ande vilar tungt. Det är inte alltid mitt i prick, men det är alltid modigt, inspirerat och väldigt begåvat. Bäst blir det på drömska, poetiska ”Fell Against a Tree”.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”I Fell Against a Tree”

Om ni gillar det här: Scott WalkerTilt


Black Tape for a Blue GirlThe Cleft Serpent (album)

Portland-sonen Sam Rosenthal har släppt musik under namnet Black Tape for a Blue Girl sedan 1986. Alla vi med förkärlek för det mörka, det dunkla och det atmosfäriska har väl någon gång åtminstone stött på namnet. Nu är han tillbaka med det trettonde Black Tape-albumet. Med sig denna gång har han 482-favoriten Henrik Meierkord på cello samt Jon DeRosa på sång.

The Cleft Serpent är inte bara albumtiteln, utan även plattans huvudperson. Till Rosenthals skimrande elektroniska ljudlandskap och Meierkords alltid lika drabbande stråkar berättar han, genom Jon DeRosa, historier om förgången tid och allt vad lidande heter. Karaktären The Cleft Serpent är ett slags evighetsfigur. En tidlös varelse och hamnbytare, dömd att evigt genomlida allt det en människa genomlider. Ett klassiskt tema som anstår den lika (neo-)klassiska musiken. För neoklassiskt är vad det är, utblandat med en rejäl men smakfull nypa goth. Resultatet, då? En makalöst stämningsfull samling och ett bevis på att Rosenthal fortfarande tillhör toppskiktet bland gotiska låtskrivare. Plattans stjärna är emellertid Henrik Meierkord. Han (och hans cello) förgyller, fördjupar och skänker tyngd åt allt han medverkar på och The Cleft Serpent är sannerligen inget undantag.

Ska jag klaga på något är det kanske att Jon DeRosa ibland sjunger lite för bra. Ibland för hans silkeslena och dramatiska stämma tankarna åt musikal. Ibland, men långt ifrån alltid.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”So Tired of History” eller möjligen ”The Trickster

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Kval


PopJohan – ”Allting aldrig” (singel)

I våras släppte Johan Dahl från Östersund debutalbumet Mina barn – en jättefin hyllningsplatta till, ja ni gissade rätt, sina barn och sin familj. Om han på den plattan spelade klassisk, vemodig indiepop likt som genren lät under guldåren, säg 1997-2007, är soundet på nya singeln ”Allting aldrig” dovare, mer svärtat (tänk The Cure runt Seventeen Seconds och Faith), texten mer existentiellt förtvivlad. I refrängen, en av årets bästa, sjunger han rakt upp och ner ”tänk om allting aldrig ordnar sig, tänk om allting aldrig blir okej”. Om jag kapitulerat redan innan är jag slarvsylta när refrängen väl kommer.

PopJohan är bland det finaste jag upptäckt i år, när det kommer till smal och förbisedd musik. Hans känsla för melodier är, vad det verkar, oantastlig.


Pink Milk – ”Everything Must Die” (singel)

En annan enorm upptäckt i år (ibland är man sen på bollen) är duon Pink Milk. Senaste singeln från kommande plattan Ultraviolet har allt det man älskar med dem. Mörkret är omslutande, men något glimrar – är det hopp eller neon? Ljudbilden lyckas de få att låta både ranglig och massiv, medan gitarrerna ringer någonstans i gränslandet mellan Dave Fielding och Neil Halstead. Och Maria Forslund sjunger med all den råa styrka hon besitter, vilken inte är ringa.

Ultraviolet släpps 22 oktober och lär i december när året ska summeras hamna högt på listan över årets bästa skivor.


Ossler – ”16.45 i smittans år” (singel)

Sista singeln att släppas från kommande albumet Regn av glas är en malande, hotfull, men på sätt och vis också nästan uppsluppen, hyllning till hedonism och begär. Med en röst som bara blir mäktigare och mer patinerad med åren sjunger Ossler det vi alla går och tänker och önskar oss. Terapeuter, präster och filosofer är alla ute och cyklar, menar han. Ibland behövs bara tillfredsställelse – fysisk, sinnlig, materiell – för att man ska orka med den här vansinniga världen. Åtminstone känns det ju så ibland. Robert Smith var 1996 inne på något liknande i Cure-låten ”Want”.

Där de andra singlarna från Regn av glas varit atmosfäriska och vackra är ”Smittans år” deras raka motsats. Ossler och bandet maler och gnisslar på ett sätt som närmast för tankarna till 20-års-jubilerande albumet Desorienterads ruffigare och mörkare stunder. Här finns dock även gott om sentida Osslers suggestiva kraft och puls, parat med producent Mikael Nilzéns oklanderliga känsla för stämningar. Så sammantaget bjuds vi till slut även här på skönhet och atmosfär – bara av ett lite obekvämare slag. Det är en fantastisk låt.

Ett litet PS: på ett sätt, på något plan, är textraden ”Mer sås, mer fläsk, mer deg, mer sex. Hur svårt kan det va?” årets mänskligaste.

Regn av glas släpps 29/10 via ST4T. ”16.45 i smittans år” är ute nu.

Recensioner: 2021-09-25

Den som har hämtat sig efter gårdagens Thåström-comeback, oavsett vad ni tyckte om den, kan ju slänga ett öga här. Nedan följer fyra recensioner, två album, två singlar. Varsågoda!


David RitschardBlåbärskungen (album)

Det görs tyvärr inte mycket country i det här landet, än mindre på svenska, och även om han blandar ut sina kompositioner med bland annat mycket soul är stockholmaren David Ritschard ändå en stolt fanbärare.

Blåbärskungen, uppföljaren till debuten som kom för två år sedan, är en ojämn historia där pajighet får leva sida vid sida med briljans och vice versa. De fem första låtarna är alla i olika grad mästerliga, från subtila, stämningsfyllda och självbiografiska öppnaren/titelspåret, till Frida Hyvönen-duetten ”Än går det vågor”, via ”Sverigerocken” – ett slags country-motsvarighet till ”Kort biografi med litet testamente” -, fantastiska soulnumret och arbetarhyllningen ”När du reser dig” och triangeldramat ”Nyskrubbat badrum och kök”. Sedan blir det svajigt. Snabbt och rejält. ”Sockenplan Revisited” charmar säkert en och annan, men jag blir mest trött på dess hurtiga och proggpoppiga framtoning och enerverande refräng. Slacker-romantiken i ”Frågar åt en vän” känns sliten och tramsig, medan ”Minst dåliga nu” och ”Sakta ner” mest känns som oförargliga och småtrista utfyllnadsspår. Bäst på skivans andra halva är utan tvekan ”Aldrig lämna” – en soullåt i stil med ”När du reser dig”. Det är i allvaret och uppriktigheten som David Ritschard kommer till sin rätt.

Det finns dock en röd tråd i både text och musik, en röd tråd som skär igenom varje låt och genom ett folkhemssverige som både finns och inte (längre finns), genom svensk arbetarkultur, svensk pophistoria (särskilt 60-talets svensktoppslistor) och genom delar av amerikansk (tänker framförallt på Muscle Shoals-soundet och American Sound-studion i Memphis), och genom vanliga människors helt vanliga, men ofta fullständigt knäckande, vedermödor (pengar och bristen på detsamma, jobbångest, missbruk och trasiga relationer). Så även om man inte uppskattar allt på plattan, så finns det alltså en genomtänkt helhet och det får mig att ändå förlåta plattans brister. Summan av helheten och allt det där…

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Blåbärskungen”, ”När du reser dig”

Om ni gillar detta: Elvis PresleyFrom Elvis in Memphis, Solomon BurkeRock’n’Soul


Bror Gunnar JanssonFaceless Evil, Nameless Fear (album)

Med sitt sjätte album har Lerumssonen lämnat sin smakfulla Southern gothic och sina obehagliga mördarballader därhän – och istället gått igång på bluesig riffrock. Ni vet den där bredbenta, stabbiga och riffkåta hybriden mellan bluesrock och hårdrock? Där någonstans hittar vi Jansson idag. Jag föreställer mig att han vill låta Zeppelin och Hendrix, i presstexten nämns även bland andra White Stripes, men tyvärr hamnar Jansson alltför ofta närmare Lenny Kravitz (som om inte Led Zeppelin och White Stripes vore träiga nog!). Skivan andas inte, utan allt är bara riff på riff på riff, som flyter ihop till en gröt. Det känns som en platta med en, två låtidéer, idéer som sedan upprepats en herrans massa gånger. Att Jansson dessutom slänger in x antal instrumentala mellanspel, och dito preludium och postludium, accentuerar bara känslan av att detta är en platta som finns till endast tack vare utfyllnad. Den enda låten som faktiskt sticker ut och bränner till är atmosfäriska ”Cancer”, men vid 5:20-strecket, istället för att rundas av(!), förvandlas även den till en bredbent och högljudd rifforgie och pågår i cirka tre minuter till.

Det var säkert jättekul för Jansson och hans musiker att spela in och jamma fram den här plattan, och jag är ”all for” att artister gör det de tycker är kul, men Faceless Evil, Nameless Fear är verkligen inte särskilt kul att lyssna på.

Betyg: 4/10

Bästa låt: ”Cancer”

Om ni gillar detta: backa då bandet till Howlin’ Wolf och plattan Moanin’ in the Moonlight – bluesen när den är närapå som bäst.


L.T. Fisk – ”Bedarra här” (singel)

Att L.T. Fisk (Johan Andersson) fortfarande är såpass okänd som han är är både rimligt och rent perverst. Rimligt för att musiken han gör är långsam, stämningsfull och uppfriskande allvarlig (musik av det slaget brukar ha svårt att hävda sig i bruset), perverst för att skönheten hans musik besitter hade tilltalat de flesta om de gav den en chans. Nya singeln ”Bedarra här” är ren magi och klassisk L.T. Fisk, och den gör slarvsylta av hjärtat mitt.


NNHMN – ”Scars” (singel)

Berlin-duon NNHMN är en ny upptäckt för mig, men en jag är glad att jag gjort. Senaste singeln ”Scars” är en pulserande och sexig synthhistoria gjord för neonupplysta och regnvåta asfaltspromenader. För fans av modern wave, som Hante., Boy Harsher och Velvet Condom.

Recension: Thåström – ”Papperstunna väggar”

Det finns få artister idag som, i min bok, gör musik som är så ofantligt mycket mer än ”bara” musik. Musik som – trots oerhörd komplexitet – omedelbart och utan omvägar borrar sig djupt in i själen och varat, speglar vem man är, var man står, vad man längtar efter och som hjälper en sätta ord på allt det där man känner och tampas med. Pelle Ossler är en, Joakim Thåström en annan. Senast vi hörde ny musik från Thåström var 2017. Herregud, det känns som ett annat liv. Då släppte han monumentala Centralmassivet, ett album som bara blivit bättre med tiden som gått. Med plattan följde lika monumentala turnéer, och sedan…tystnad. Tystnad och en segdragen och lamslående pandemi. Det där miraklet han nämnde på skivans titelspår har vi väl alla gått och längtat efter i ett och ett halvt år nu?

Foto: Micke Sandström

Pandemin gjorde saker med oss alla. Själv tappade jag bort Thåström, egentligen hela hans klangvärld, undan för undan, pö om pö, någonstans i kölvattnet av den tiopoängare till liveplatta han släppte under försommaren 2020, och mer än ett år framåt. Det var som om den plattan satte punkt för en herrans massa års intensivt umgänge, mig och hans värld emellan. Det var som att den bjöd in till en välbehövlig paus. Jag hittade andra saker och helt andra ljud att spegla – och förlora – mig i. Men det är ju typiskt Thåström. Man kan aldrig räkna bort honom, aldrig tro att han lämnar en – och aldrig ska man tro att han inte hör våra kollektiva böner. För nu sitter jag ju här med ”Papperstunna väggar”, det senaste tillskottet i hans i oändlighet skiftande och stundom livsomvälvande kanon, ringande i öronen efter Gud vet hur många lyssningar. Nu sitter jag, vi, här i vad som måste vara extas – igen. Som sig bör. Han är ju tillbaka.

Och det låter nytt och som en nytändning. Den kärva blues vi förknippat med Thåströms musik de senaste åren har här bytts ut mot något betydligt luftigare och mer urbant. Bluesen hörs främst i sångmelodin och i gästande Titiyos klagande, snygga instick. Ljudbilden är kylig och skimrande elektronisk och flyter lätt fram över ett släpigt beat och groove som har ofantligt mycket mer att göra med r’n’b och modern soul än rock (herregud, här finns ju inte en enda gitarr, av vad jag kan höra). Och som för att förgylla eller bara rama in fladdrar några fruktansvärt vackra stråkar genom låten. De låter ibland som sorg, ibland som ren attityd. Det är lätt att älska dem.

Texten, sedan, kanske inte förändrar eller skakar om några liv (som de flesta av hans övriga förstasinglar gjort), men den får stå som ett utmärkt exempel på vilken fenomenal skildrare och betraktare av vanligt enkelt vardagsliv Thåström är. Han tar inte ställning, och han dömer inte, utan är flugan på (andra sidan) väggen som frankt och rakt antecknar sina upplevelser och berättar om dem. Att han sedan får det att låta som storartad poesi – eller som i den makalösa gåshudsrefrängen: som en psalm – när han sjunger om något så alldagligt som högljudda grannar får helt enkelt ses som bevis på hans skicklighet som just vardagsskildrare och -betraktare. Och det faktum att han än idag besitter en av rockvärldens allra mäktigaste röster genom tiderna – lika sårig och skör som stor och sprängfylld av pondus – är knappast till hans eller textens nackdel.

Jag tror att rockpuritanerna – de som fortfarande gapar efter Ebbalåtar på sociala medier eller på konserter, de som tycker Imperiet är det bästa Thåström gjort, de som tycker de senaste skivorna varit ”flummiga” eller ”konstiga” – kommer att hata den här låten. Själv välkomnar jag det nya soundet. Är det så att Europabluesen från de senaste 10-15 åren, precis som är fallet med de omhuldade gitarrorgierna från åren kring millennieskiftet, faktiskt är ett minne blott är det helt okej med mig. Thåström, ihop med parhästen och vansinnigt skicklige producenten Niklas Hellberg, har fulländat det uttrycket. Det är dags för något nytt. Och att asfaltsbarnet och stadsromantikern Thåström väljer att gå den urbana vägen känns ju ändå som det mest naturliga i världen när man tänker efter.

”Papperstunna väggar” är ute nu via Razzia/Sony Music. Albumet, Thåströms tionde som soloartist, släpps i november.

Recensioner: 2021-09-21

Billy IdolThe Roadside EP (EP)

– Billy Idols output har varit förskräckligt ojämn under 2000-talet. Pinsamma pekoral har avlösts av punkig poprock lika genial som under storhetstiden 1982-1990, och vice versa. Jag upptäckte honom kring millennieskiftet, som 15-åring, under en period då min personlighet och musiksmak utvecklades rejält. Därför har jag alltid haft en ”soft spot” för honom och lär vidhålla till döddagar att han är en av rockhistoriens mest underskattade sångare och låtskrivare. Därför har jag också sett mycket fram emot föreliggande EP, Idols första platta sedan det på det hela taget undermåliga albumet Kings and Queens of the Underground från 2014.

EP:n inleds med stökiga MeToo-låten ”Rita Hayworth” – en övertänd, klumpig rocker utan melodi, där en överårig Idol försöker åkalla sitt 80-tals-jag och samtidigt vara PK och ett med nutiden. Bättre blir det med ”Bitter Taste”, som också var EP:ns enda singel. Här skruvas tempot ner väsentligt och Idol återfår sin värdighet. Till ett närmast Chris Isaak-aktigt arrangemang sjunger han fenomenalt bra och drabbande om den motorcykelolycka som 1990 nästan tog död på honom, om överlevnadsskuld och om att leva sig igenom vedermödor. Det är en fantastiskt bra låt som visar vad Idol är kapabel till om han bara vågar släppa på den badboy-image han och publiken fortfarande förväntar sig. Efterföljande ”U Don’t Have to Kiss Me Like That” är ännu en rocker, men avsevärt intressantare och charmigare än ”Rita Hayworth”. Dess retrokänsla (den låter lika mycket 50- som 80-tal) påminner om gamla hitten ”To Be a Lover”, och texten är klassiskt Idol-snusk. EP:n avslutas sedan med ”Baby Put Your Clothes Back On”, som ihop med ”Bitter Taste” är plattans bästa låt. Texten är kanske inte lika sofistikerad som i ”Bitter Taste”, men melodin är fantastisk, produktionen är plattans mest atmosfäriska och Billy croonar som den punkens Perry Como han enligt John Lydon är.

Enligt uppgift är planen att släppa flera EP:s och jag hoppas att introspektion, atmosfär och crooning dominerar på dem – då kan det blir riktigt bra.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Bitter Taste”, ”Baby Put Your Clothes Back On”

Om ni gillar detta: Billy Idol – Billy Idol, Billy Idol – Whiplash Smile


Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll” (singel)

– 80-tals-känsla, gränslöst vemod och samhörighet kontra rädsla, och så en sångmelodi som alla som sysslar med pop borde vilja döda för. Ungefär så kan man sammanfatta Folke Nikanors och Dolces magnifika samarbete, som utan tvekan tillhör årets absoluta toppskikt. En fullkomligt mästerlig poplåt är vad det är. Ute nu via Sing a Song Fighter.


Deine Lakaien – ”Nightfall

– Tyska coldwave-legendarerna Deine Lakaien följer upp vårens dubbelalbum med nya singeln ”Nightfall”, och lyckas låta sköra, mörka och eleganta på en och samma gång. Mäktigt!


H. Self Broken Live On (album)

Bakom artistnamnet H. Self gömmer sig Henric Hammarbäck, som tidigare främst skrivit musik åt andra samt spelat i band. Broken Live On är albumdebuten som soloartist. Och det är i sanning ett välsjunget och välproducerat countryalbum med gott om roots-känsla. Men efter den fenomenala öppningstrippeln – de båda I’m Wide Awake It’s Morning-doftande pärlorna ”Ain’t One” och ”A Thin Layer of Him” samt ”To Know and To Change”, skivans kanske bästa låt, som även den låter Bright Eyes, men även M. Ward – stannar det av och vad som sedan följer är åtta låtar som alla låter och känns ungefär likadant. Inget sticker ut eller griper tag och vad som kan misstas för enhetlighet är i själva verket brist på nyans och dynamik – och starka melodier. Att två av de tre öppningslåtarna också släpptes som singlar är slugt, men det förvånar mig inte. Skivan släpar sig fram som någon med cement i skorna, och jag blir både irriterad och frustrerad – inte minst eftersom inledningen lovade så oerhört gott. Med detta sagt ser jag dock fram emot att följa Hammarbäcks vidare soloutflykter. Det känns som att han i framtiden kan bjuda på något stort.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”To Know and To Change”, ”Ain’t One”

Om ni gillar detta: Bright Eyes – I’m Wide Awake It’s Morning

Recensioner 2021-09-10


Nicole SabounéAttachment Theory

Attachment Theory är Sabounés tredje fullängdare sedan debuten 2014 och första släppet sedan mästerliga EP:n Come My Love från 2019. Då, på tidigare släpp, gjorde hon svartskimrande, reverb-ig och djupt, djupt imponerande och gothig postpunk. Varje skiva hon släppte var bättre än den förra och Nicole Sabouné stod som ett unikum i svenskt musikklimat, som en hänförande (lyriskt såväl som sångmässigt och estetiskt) och saknad länk mellan Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Robert Smith. Idag låter det annorlunda. Idag låter det organiskt, analogt och murrigt. Och det är väl rimligt att även artister och låtskrivare som snuddat vid att fullända sitt uttryck vill förnya sig, men att det ska bli lysande resultat av det hela är naturligtvis ingen garanti. Och för Nicole Sabounés del blev det inte så den här gången.

I presstexten heter det att hon med Attachment Theory vill utmana både sig själv, sin publik och den bild av hennes musik som publiken har. All respekt för det, men tyvärr har låtmaterialet blivit lidande. Åtminstone till stor del. Man hör fortfarande Sabounés storhet i förstasingeln ”Hard to Breathe”, i White Chalk-minnande ”Trying to Get By”, och till viss del också i andrasingeln, tillika gospeln, ”Memories” och den mycket gripande kärleksförklaringen ”Elias”, men i övrigt haltar det. Skivan har skrivits och producerats ihop Jenny Wilson, ett aktat namn inom svensk indie ända sedan hennes dagar i First Floor Power. Wilson är, lika lite som Sabouné, inte känd för att göra organisk, analog musik, men lik förbaskat är det det de gör här och jag funderar på om de tagit sig vatten över huvudet. Lite för ofta blir det torrt istället för varmt, trögt och luddigt istället för experimentellt spännande, och dynamiken och melodierna från Sabounés tidigare plattor känns och hörs av bara i undantagsfall.

Men Nicole Sabouné besitter trots allt fortfarande en av våra finaste och mäktigaste röster, hon är en stark textförfattare och skivan har som sagt ett knippe bra låtar, och till slut räcker det ändå för ett godkänt betyg. Men jag hade väntat mig så väldigt mycket mer.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Trying to Get By”

Om ni gillar detta: Nicole Sabouné – Come My Love


Virke Hovsjö 80

Rickard Jäverling och Henrik von Euler har tillsammans med Billie Lindahl (Promise and the Monster) bildat bandet Virke. Deras föreliggande debutplatta är enligt bandmedlemmarnas egen utsago ett soundtrack till en film som inte finns, men som är inspirerad av ett fotografi av en liten flicka taget bland höghusen i stadsdelen Hovsjö i Södertälje 1980. Mäkta imponerande premiss, tycker en 80-tals- och höghusromantiker som jag. Bilden, som ju också fått agera skivomslag, är lika melankolisk som cool, och visst lever musiken upp till både detta och till den imponerande premissen. Och visst, de tangerar stundtals Christian Gabel (han har ju så gott som lagt patent på filmisk, vemodig och 80-tals-romantiserande synth i det här landet), men tillför ändå tillräckligt mycket genom att blanda in kantiga elgitarrer, rytmer och ett emellanåt krautigt driv. Bäst blir det i mycket atmosfäriska ”Zundapp KS50” och Twin Peaks:iga ”Under motorvägen”. Här sluter man ögonen och driver plötsligt runt bland grådiset och höghusen. Någonstans gapar ett fyllo, men överröstas snart av en mopedmotor. Det är 80-tal och man kanske inte inser det, men ännu lever hoppet, djupt inne i oss och på vägen framför. Ännu är världen inte helt förstörd.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Zundapp KS50” och ”Under motorvägen”

Om ni gillar detta: Christian Gabel – Krater (eller Mikrofilm)


Lingua IgnotaSinner Get Ready

Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i delstaten Pennsylvania, snöade in på delstatens och Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade för ungefär en månad sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget.

Miljön som målas upp på plattan är sträng och oförlåtande, precis som den Gud som präglar texterna. Helveteseldarna brinner på jorden, i form av en aldrig slocknande gruveld under marken. Jesus blöder och döms till döden. Människans hjärta liknas vid svansen på en krossad häst. Atmosfären är som hämtad från Gamla testamentet. Skivan börjar hårt och kärvt med ”The Order of Spiritual Virgins”, som musikaliskt skulle kunna vara hämtad från Scott Walkers The Drift. Det blir om möjligt ännu obehagligare redan i nästa låt, ”I Who Bend the Tall Grasses”, där låtjaget, som säger sig stå i direkt samspråk med Gud, kräver att Gud ska ha ihjäl en fiende till denne. I don’t give a fuck, Just kill him, You have to, I’m not asking, vrålar Hayter. Detta till tonerna av drone:ig orgel. Obehaget hålls sedan i och skruvas upp, och även om det aldrig riktigt lättar avslutas skivan med den mycket vackra, om än djupt sorgliga, ”The Solitary Brethren of Ephrata”. All my pains are lifted, Paradise is mine, All my wounds are mended, Paradise is mine, sjunger hon med sin sårbaraste röst, om någon som accepterat att jordelivet är över.

Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers Ordet, Bressons En prästmans dagbok, Tarkovskijs Den yttersta domen, Bergmans Nattvardsgästerna, Scott Walkers nyss nämnda The Drift eller Swans Children of God. Det är hjärtskärande ångest – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis. Detta är ett av årets allra, allra bästa album. Och 10:an är farligt nära.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Repent Now Confess Now

Om ni gillar detta: Scott Walker – The Drift


I’m Kingfisher – ”Sundays and Dailies” (singel)

I fjol släppte I’m Kingfisher (eller Thomas Jonsson, som det står i passet) sitt livs hittills bästa platta. För detta blev han rättmätigt Manifest-belönad, och indiefolk-Sverige fick en ny ribba att jobba mot. Idag är han tillbaka med en ny (fristående?) singel, ”Sundays and Dailies”. Den är på många sätt en klassisk Kingfisher, alltså jonssonsk, melankolisk och varm. Och Thomas visar att han alltjämt är en lysande uttolkare av vardagens – och, i takt med att tiden går, också åldrandets – ångest och skönhet.


St Jimi Sebastian Cricket Club – ”Until We Meet Again” (singel)

Det bor en anglofil i mig. Det har det gjort i 20 år. Numera får han inte mycket näring (om man bortser från allt engelskt te jag häller i mig varje dag), men så hör jag en låt som SJSCC:s ”Until We Meet Again” och min inre anglofil slänger på sig porkpie-hatten, Harrington-jackan och docsen och lever upp. ”Until We Meet Again” känns bitvis nästan lika engelsk som ovanstående attiraljer, som en kanna nybryggt Yorkshire-te eller en Alan Bennett-pjäs. Det låter Jam, Libertines och läktarvåld. Dessvärre hör jag även lite Broder Daniel, och kan de skrota eventuella sådana influenser och istället renodla det engelska arvet kan det bli något riktigt fint av detta.


The Hanged Man – ”Silver/Liquid/Fluid” (singel)

Rebecka Rolfart & co har med nya singeln valt att blanda ut sin annars ganska gothiga drömskhet med vad som nästan känns som soul. Resultatet av detta originella grepp? Deras kanske starkaste låt hittills.

482 MHz 5 år

Foton, redigering, kollage: Niklas Lövgren

I september 2016 var jag en mager, nervös student med skrivardrömmar, i exil i Skåne. Jag hade i åratal tjatat hål i huvudet på min arma sambo om bland annat Thåström-texter, underskattade Morrissey-album och europeisk dark ambient. Gång efter annan hade hon försökt att styra mitt tjat mot något mer kreativt, men jag hade parerat. Jag var inte bara nervöst lagd, jag hade också kraftig brist på självförtroende och jävlaranamma – utom just när det gällde att parera bort potentiellt kreativa och på sikt vettiga saker (mina studier, som också de satt långt in, får ses som undantaget som bekräftar regeln). Men så en kväll, när jag fått i mig några glas, slog hennes vädjan om en musikblogg rot.

Idag är jag fem år äldre, många kilo tyngre, en magisterexamen rikare, bara lagom nervös (självförtroendet är det väl alltjämt sisådär med, men det går åt rätt håll) och ännu i skånsk exil – men framförallt är jag lyckligare nu än då. Och en inte alltför liten del av den lyckan har jag 482 MHz att tacka för. Här har jag fått ventilera mina många trängande åsikter om alltifrån nyss nämnda Thåström, till modern indie, obskyr postpunk, Elvis Presley, goth och varför EP-formatet är så frustrerande – för att bara nämna några sådär viktiga spörsmål. Tack vare 482 MHz har jag fått kontakt med (och i vissa fall till och med fått jobba med) artister och band jag tidigare bara beundrat på avstånd. Tack vare 482 MHz har jag fått kombinera mina två passioner – musik och skrivande – och på så sätt räddat min mentala hälsa och skapat oändligt med mening i tillvaron. Tack till min sambo Sandra, som alltid, alltid, alltid stöttar mig och lyser upp livet, och som fick mig att starta sajten. Tack till vänner, familj och andra som läser och pushar. Tack till fantastiska artister och skivbolag som på ett eller annat vis bidragit till sajten och därmed legitimerat och kvalitetsstämplat den. Ni vet vilka ni är.

Några höjdpunkter genom åren

  • Min första intervju med Pelle Ossler – som också var min första intervju överhuvudtaget: Att någon som Pelle Ossler, någon med sådan dignitet och tyngd, i april 2017, när denna då helt okända blogg endast var dryga halvåret gammal, ville ställa upp på en rätt mastig intervju säger väl allt om hans opretentiösa och helt igenom hyggliga stil? För att vara min första intervju någonsin blev den inte helt oäven. Ledde sedermera till en massa annat fint med Pelle. Evigt tacksam för hans stöd. Har betytt (och betyder) oändligt.
  • Thåström 60-år-följetongen: En serie inlägg jag publicerade vintern/våren 2017 i samband med att Thåström skulle fylla 60 år. Rankade hans 60 bästa låtar med en topp 10-lista i veckan i sex veckor. Fick rätt många hejarop och lockar än idag läsare på nästan daglig basis.
  • Sällskapet-intervjun: Varit helt knäckt av Sällskapet ända sedan de släppte sin debut i mars 2007 (än idag min öde-ö-platta). Att de ville ställa upp på en intervju i samband med lanseringen av sin tredje platta var stort. Den enda svenska intervjun de gjorde.
  • Rome-intervjun: Utan omsvep tackade Jerome Reuter ja till att ställa upp på en intervju med en obskyr, svensk musikblogg, och undertecknad stärktes väsentligt i sin roll. Sajten fick mängder med läsare från utlandet, också mycket tack vare att jag höll intervjun på engelska.
  • Michael Jackson 60 år-listan: Skriver sällan om kommersiell musik, men Michael var en barndomsidol, så när hans (postuma) 60-årsdag närmade sig bestämde jag mig för att slänga ihop en lista över hans bästa låtar. Idag är det mitt näst mest välbesökta inlägg någonsin, vilket säger en del om Michaels fortsatta betydelse i popvärlden.
  • Jubileumsinlägget för Ian Curtis: 18 maj 2020 var det 40 år sedan Ian Curtis gick bort. En av mina största husgudar genom tiderna. Till årsdagen rankade jag Joy Divisions samtliga låtar. Inte någon text som jättemånga läser, men den var kul att skriva.

Och så vidare, och så vidare. Höjdpunkterna är för många för att rabbla. Antalet tråkiga, styltiga, irrelevanta eller framtvingade inlägg och texter är kanske ännu fler. Men det får man ta. Att skriva är terapi. Musik är terapi. 482 MHz är terapi. Och terapi är inte alltid smooth sailing. Fem år har gått och jag har vuxit som skribent och som människa. Blir det fem år till är jag glad. Blir det inte det är jag tacksam för det som varit.

Nedan följer en spellista med tio av de låtar som på ett eller annat vis symboliserar 482 MHz:s fem första år. Tack till alla som stöttar och läser. Fortsätt gärna med det.

Recensioner: 2021-08-27

AasmaDaydreams (album)

Daydreams, svenska artisten Aasmas andra soloalbum, låter modernt och det låter producerat. Det låter modernt producerat. Och om det är en komplimang (och det är det väl för vissa), så är det dessvärre den enda vi kommer att hitta i den här recensionen. För precis som mycket annan modern pop låter det framförallt uddlöst, blodlöst, innehållslöst. Aasma har en bakgrund i italo disco-duon Italo Bitches, som även de lider (led? Spelar de fortfarande?) av brist på innehåll och substans (men med en för all del viss ironisk hållning). Inget i musiken på Daydreams griper tag och Aasmas texter når aldrig in – detta (i bästa fall) på grund av den bedövande musiken som odynamiskt och omelodiöst skvalar och skvalpar i bakgrunden i en inbillad drömskhet. Här finns tyvärr dock inget drömskt, bara producerade ljud och framtagna av någon som vill att det ska låta drömskt och atmosfäriskt men helt saknar fingertoppskänslan eller dynamiken. Att den blott 28 minuter långa plattan fyllts ut med tre meningslösa interlude – för övrigt som gjorda för en ljudanläggning på ett spa – gör inte saken bättre. Snarare understryker detta – och det med tjock, svart spritpenna – endast det faktum att här finns inget innehåll, här finns bara ljud. Ljud och yta.

Det är bedrövligt tråkigt att skriva sågningar, men det är tamejtusan lika tråkigt med substanslös musik.

Betyg: 3/10

Bästa låt: –

Om ni gillar detta: ta er då an drömpop med substans, förslagsvis Beach HouseBloom

Neu SierraSulphur and Molasses (EP)

Likheter med Nico och Nick Cave har påtalats, men jag hör snarare PJ Harvey och Cat Power hos danska Nana Nørgaard. Debut-EP:n Sulphur and Molasses bär Harveys suggestiva drag, vassa gitarrer och känsla för subtilt mörker, och Nørgaard sjunger med samma sensuella svårmod som Chan Marshall (Cat Power). Men EP:n och Neu Sierra står på alldeles egna ben, oavsett namedropping och referenser. Sulphur and Molasses är ett mycket välkommet och imponerande tillskott i Europablues-genren.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”For the Last Time

Om ni gillar detta: PJ Harvey – White Chalk, Thåström Beväpna dig med vingar

Blandade artister – Instead of Body: Kalabalik (samling, kassett)

Kalabalik på Tyrolen härom veckan släppte den förnämliga synth/industri-labeln Alvaret Tape Rekordings den tredje delen i sin ”Instead of”-serie. Den här gången samsas Stumm/Risberg, Fåglarna, Fraktionen och Sepdek på en kassett, och precis som på föregående samlingar blir det sammantagna resultatet riktigt bra. Stumm/Risberg inleder det hela med vad som ska visa sig vara kassettens bästa låt. ”Rise and Fall” är en brusig, melankolisk historia, som känns mer vemodig indietronica från tidigt 00-tal än den body och industri som man kanske hade förväntat sig. Alldeles oavsett etikett är det en fantastisk låt, som utan vidare ser ut att sno åt sig en plats på årslistan. Ingen lätt uppgift att följa den låten, men nytillskottet Fåglarna gör ett utmärkt jobb. Jag har tidigare skrivit om denna lysande gbg-duo (här), och jag är mycket glad att de allierat sig med Alvaret. Deras låt ”Spår” låter som kent anno Röd – om kent hade vågat svepa in sig än mer i mörkret och tona ner sin fläskiga produktion, vill säga. Fraktionen står näst på tur och bjuder på en cynisk – och ärlig – samtidsbetraktelse, till tonerna av suggestiv, bodydoftande synth. Sepdek avslutar sedan det hela med kassettens obehagligaste låt. ”Akt:1” är en krypande, hotfull mardröm på drygt fyra minuter. Kantig, fräsande elektronik maler på, medan Jonas Fredriksson (känd från fantastiska Alvar) väser karaktäristiskt om att mörkret kommer. Och jag sitter här och önskar ett helt album från Sepdek. Från varenda en som är med på kassetten.

Kassetten finns även som download på Bandcamp. Kolla här.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Stumm/Risberg – ”Rise and Fall”

Om ni gillar detta: kolla upp respektive artist samt tidigare delar i Instead of-serien.